Att våga och att veta hur vinsten ser ut

Hanna_höglund_web-3Hej, Debutantbloggen. Det var en stund sen.

Nu sitter jag här, med mitt gamla, goa login, och skriver till er igen. Årets härliga gäng har bett oss i gamla gänget gästblogga och idag är min söndag. En dag, ett inlägg. Ett försök att sätta ord på ett år. Ett år av skrivande och läsarmöten. Ett år av tillväxt med ännu större milstolpar inför året som väntar.

Den 11 april i år släpptes I levande mörker, del två i min fantasyserie Berättelsen om Lianne. Vi hade boksläppet på det fantastiska kulturhuset här i stan och det kom många ivriga barn och ungdomar som läst ettan och längtat efter mer. Boksläppet med signering och intervju och middag på kvällen var en sagolik dag, men inte lika sagolik som veckan som följde.

Hanna_IMG_3811

Boksläpp för bok två.

Två dagar tog det innan första mejlet kom. I två dagar hade en tolvåring suttit och sträckläst 550 sidor magi, mörker och hopp. Orden jag överöstes med fick min man att se på mig med vidgade ögon. Och det första mejlet var också just det: det första. Det kom så många och långa brev, handritade hyllningar, beskrivningar av hur mycket tårar som fällts för Liannes berättelses skull, hur mycket karaktärerna kommit att betyda för läsande killar och tjejer. NÄR kommer TREAN, ville de veta. HUR ska vi stå UT? Efter nån månad kom mejl från dem som läst andra boken fyra gånger. (För att lugna alla: jag redigerar del tre för fulla muggar!)

Nu vill jag först säga att jag är djupt tacksam för allt jag fått uppleva i år, så ingen tror annorlunda. Det är en ynnest att ha läsare som tillhör en fas i livet när de gärna älskar högt och vitt och brett. Men låt mig berätta något.

Inuti i mig finns en flicka som älskar att hitta på historier. En flicka med en förmåga att teleportera sig själv till en annan värld och där skapa verkliga relationer till för henne verkliga karaktärer. Denna flicka började vid något tillfälle att sätta ord på sin hemlighållna värld, men fortsatte hemlighålla den under väldigt, väldigt många år. Resan ut ur det hemliga in i det offentliga, delade jag med er förra året. Det är svårt att lägga bort den sårbara sidan av sig själv och skapa skinn på näsan, mark under fötterna och en förståelse för branschen.

Men  jag gjorde det, och tack vare det, kom boken ut. Två böcker kom ut.

Vad jag försökt lära mig det här andra året som författare, är att locka fram den skapande flickan igen. Inte bara när jag skriver, utan när jag möter mina läsare, när mejlen dimper ner, när barnögon blickar in i mina med en iver för att jag fått dem att erfara något som de värderar högt.

Att i det läget hitta den skapande flickan inom sig, plocka fram henne till ytan och låta henne njuta frukterna av sitt verk, har varit väldigt svårt.

bokmässan1

Lianne och Vilse Förlag på Bokmässan 2015

För när jag står där är jag författaren Hanna Höglund. Jag är förläggaren Hanna Höglund. Jag är Vilse Förlag. Jag tänker på BTJ, på F-priser, på marknadsföring, på skrivarkurser, på bokföring, på avtal. Med möda, flit och praktiskt planerande, har jag trängt undan den skapande flickan till ett enda hörn som är beläget vid ett tangentbord vid drömmarnas rand.

Det var hon som skrev böckerna, men det var inte hon som redigerade dem och det var inte hon som gav ut dem. För att bli utgiven – oavsett av vem – måste alla författare göra resan ur sin bubbla. Det går inte annars. Vi kan inte ta kritik annars. Vi kan inte se nyktert på vår text. Vi kan inte fatta realistiska beslut och vi kan inte röra oss i branschen.

Men utan den skapande flickan finns där ingen magi, inga gyllene svärd och inget älvguldsstoft.

Vilse Förlag krönte det här året med att ha egen monter på Bokmässan. Den korta utvärderingen lyder så här: så värt! På grund av kreativa idéer, minutiöst förberedande, rätt nätverk och hjälpsamma kollegor blev vår monter allt jag kunde önska mig och mer.

HEMA Vilse LianneJag såg väldigt lite av bokmässan själv i år, men bokmässan kom istället till mig. Vi blev en plats att mötas på, att hänga och snacka vid, mingla vid. Grejer hände hos oss. Bland annat var det jätteroligt att träffa gamla och nya debutantbloggskollegor, men vi träffade ju så många fler! När det kommer till nätverkande inom branschens treenighet – förlagsbransch, biblioteksbransch och den läsande, svenska skolan – var alltsammans en önskedröm. Att försäljningssiffrorna översteg mina förhoppningar och barn av alla sorter drogs till omslagen och övertygades av baksidestexten att detta var böcker för dem, det var grädden på ett mos som redan var hur gott som helst.

Och i den stunden, när jag just signerat ytterligare böcker till en ivrig tonåring och just haft besök av någon som redan läst böckerna och bara kom för att hälsa på mig, ta bild med mig eller pyssla lite hos oss, vände jag mig till mina kära monterkollegor och sa: tänk om hon den där som genom rädsla och konstnärstvivel mejslade fram böckerna på sin kammare, hon som slipades bort längs vägen mot utgivning, tänk om hon fick komma fram just nu och njuta.

Men det var svårt. Oväntat svårt. För mitt huvud var bara fullt av de praktiska frågorna av typen: ”men om böckerna betyder så mycket för dessa läsare, hur ska jag få fler att hitta dem?”

För att driva ett litet förlag är svårt när det kommer till att synas, det skulle jag aldrig sticka under stol med. Det är svårt och det kommer alltid att vara svårt, om jag inte plötsligt blir komisk youtubestjärna (vilket min man ibland föreslår). Men lyssna på det fina i kråksången: det är ändå värt det.

Det är så värt det.

Jag kan mäta framgång i sålda böcker eller i procent av mina läsare som hör av sig för att de upplevt något på grund av att jag vågade. Till och med förläggaren i mig är inte nykter nog att i det läget bara stirra på bokföring. Jag visste redan när jag började den här resan för snart två år sen, att författarskap byggs långsamt och stadigt, även på större förlag.

Om jag nu blickar fram emot 2016 så ser det ut så här för Vilse Förlag (och håll i er, för nu avslöjar jag saker som ännu inte offentliggjorts):

Till våren offentliggörs det nya omslaget till del tre, Allt som vi lovat, som min fantastiska illustratör Sean McMullin lovar kommer vara tio gånger bättre än omslaget till del två. (Vi håller på att skissa just nu och det är hur roligt som helst!)

Strax därpå släpps Light that was hidden som e-bok på Amazon, alltså den första boken i serien utgiven på engelska. Hurra!

Efter sommaren (vågar inte säga datumet än) släpps sen Allt som vi lovat, denna rysare till uppföljare där vår Lianne fyller 21 och hamnar i ännu mer utsatta situationer än hon gjort hittills.

Dessutom kan det bli så att Vilse Förlag expanderar mycket tidigare än vi först tänkt, genom att ge ut andra författare som också skriver böcker att gå vilse i. Flera författare närmade sig mig på bokmässan i jakt på hem åt sina manus. Vi svarar att dörren inte är stängd för manus, men heller inte vidöppen. Där måste finnas tid och utrymme för oss att göra andras böcker rättvisa, och allt övervägs moget och grundligt. Oavsett var vi landar här, känns det spännande att ta ytterligare steg åt det håll som vi vill.

Att starta eget förlag har varit som en dröm: overkligt, men ändå händer det. Ibland är det mörkt, ibland blir jag jagad. Ibland skiner ljuset in och tränger sig genom förläggarhuden för att nå den skapande flickan därinnför, som ler med blanka ögon åt att det som hon byggt fått liv till slut, och i sin tur berört så många andra.

/Hanna Höglund, Debutantbloggare 2014 och författare till Ljus som varit dolt och I levande mörker. Kommande bok: Allt som vi lovat.

lianne.se
hanna@lianne.se
Instagram: lianne.se

Lianne Iam Svärd

Ett hårt pass Mango

porträtt hanna2Borta vid spegelväggen står en officer i vit uniform och skriker. Hennes röst är en piska i studenternas öron.

Hon är den som håller takten.
De försöker följa.
Tempot är högt.

Ictus ab imo, ictus inflexus, ictus partis! skriker hon.
Studenterna lyder. Högt upp i luften står de på skakiga ben, men de lyder.

Träningspasset är det värsta de vet och därför har de gett det namnet Mango, som betyder ‘slavdrivare’ på latin.

Scenen är hämtad från den stora militärskolan i min värld och den stackare som står där i taket muttrar både det ena och det andra när ingen hör. Jag tycker lite synd om honom, det får jag erkänna. Jag tänker ofta på honom när jag är på gymmet och lider å hans vägnar.

Men mitt livs Mango är inte gymmet.
Mitt livs Mango är manus.

Manuset står inför mig och gormar allt vad det kan, ständigt krävande. Skriv om det här. Ta bort det här. Kom NU och skriv genast, innan du glömmer. Det finns ingen ände på manusets krav och så fort ett manus är klart kommer nästa och gnäller. Lite tyket, nästan.

För ju mer jag skriver, desto mer kräver manuset. Jaha, nu har du blivit starkare, säger manuset och putsar lite på sin vita uniform, då kan du rimligtvis göra dubbelt så många marklyft som sist, eller hur? Ju mer jag skriver, desto mer flödar idéerna och de låter aldrig, aldrig vänta på sig. Tusen skrivna ord en dag kräver fyratusen ord dagen efter.

Men värst är manuset när det vankas redigering. Aldrig blir det nöjt. Aldrig duger nåt. Jag ligger där på golvet och flämtar och känner hur det ringer i öronen, men manuset lyfter bara ögonbrynen. Säger ingenting. Ändå kan jag höra klandern.

Ibland är manusets röst väldigt lik dåliga recensioners.
Ibland är den lik redaktörens.
Oftast är det min egen varnande röst som genljuder i manusets och säger: du gjorde samma misstag i första boken. Minns du hur det fixade det den gången?

Därpå följer nästa order, utan paus. Tempo, tempo! Vad är det som egentligen händer i den här scenen? Vilken är den underliggande tonen? Ska du verkligen behålla den här repliken? Behövs den förklaringen, framgår inte det ändå? Skynda dig att ta bort all onödig anföring innan jag tvingar dig till hundra extra armhävningar!

Och jag lyder. Vad ska jag annars göra? Jag har en deadline nu. Jag nöjesskriver inte. Det finns trettonåringar ute i landet som väntar på tvåan, som tycker att den inte kan komma fort nog. Jag lyder och skriver och kommer på mig själv då och då med att njuta av mjölksyran och adrenalinet.

Runtomkring mig suckar studenterna. De flämtar och pustar och talar illa om officeren och hennes orimliga förväntningar som ligger långt bortom deras förmågor. De håller på så, eftersom de inte förstår.

De förstår inte att en dag kommer de inte att vara studenter längre. En dag kommer de vara soldater. Då kommer den träning de fått att rädda liv.

Officeren borta vid spegelväggen har inte orimliga förväntningar. Vad studenterna inte ser, är att för varje rop och varje pass förändras deras förmågor.

Så tänker jag och filar vidare och kommer att fila vidare, även när jag inte längre syns här.
Men jag hoppas ni läser mig nästa vecka. Fastän det är juldan.

Bok två: I levande mörker

porträtt hanna2Utan tillstymmelse till tvivel, är det bästa med att vara indieförfattare att få vara med och skapa omslagen. Nej, jag är inte designer och jag lyssnar på dem som kan bättre, men ändå. Att få vara med och bestämma. Att säga nej, så ska det inte se ut och ja, det där stämmer med boken. Vad slår det? Mina skapelser skrider fram ur skuggorna i mitt huvuds vrår och blir synbara för det fysiska ögat.

Redan dagen efter boksläppet för första boken Ljus som varit dolt, kom de första skisserna till andra bokens omslag. Sen dess har vi hållit på, jag och Sean McMullin som jag har turen att ha som illustratör och vän. Först enkla skisser, sen teckningar, och till sist de målade bilderna.

Förra veckan gick mejlen varm fram och tillbaka med listor på detaljer som jag ville ändra och när jag bad om ursäkt för att jag var så besvärlig skrev Sean: ”You apologised for having so many comments, but it is *wonderful* working with someone who knows what she wants to see. I have done pictures for clients who are just happy I can paint something vaguely realistic, and it is not nearly as much fun.” Det var på samma dag som han kallade mig ”art director”. En bra dag.

Ett av hindren var anatomin och storleken på klacklacken (djuret). Ett annat ljuset på baksidan. Men vilken magi Sean skapat! Upprymdheten i Liannes ansikte. De tunga regnmolnen. Fjällen glittrar över framsidan och baksidan är så vacker att jag sa till lillasystern att vi kanske måste byta plats på fram- och baksida varpå hon gjorde tonårsminen (luta huvudet ner och flytta ögonen upp) och sa: Men serien heter faktiskt Berättelsen om LIANNE. Jaja, sa jag då, men Lianne är inte den enda huvudkaraktären.

Och nu kan hela världen se det. Jag behöver inte låtsas som ingenting, för ni som läst första boken vet att det finns en huvudkaraktär som heter Iam och nu får jag äntligen presentera honom. Iförd Castellauniform och allt.

Så utan fler kommentarer bjuder jag idag på en mosaik av bilder som tillsammans gestaltar glimtar av resan som omslaget gjort. Det som återstår att fixa är nytt författarporträtt till ena fliken (på mig i svart klänning) och nya blurbar till andra fliken (läsarkommentarer och recensioner från ettan) och därför har jag här valt att visa upp omslaget utan flikar.

Skärmklipp 2014-12-03 23.50.12 Skärmklipp 2014-12-03 23.46.01

DGC_Darkness_comps_B

Tidiga skisser på anatomi, vinkel och avstånd.

iam_face_400w

Första skissen på Iam.

IMG_1707

Jag och Anneli, den syster som jag hittade på sagan åt, när vi fattar svåra beslut om färger och näsor.

Skärmklipp 2014-12-03 15.33.39 Skärmklipp 2014-12-03 15.35.08 Skärmklipp 2014-12-03 15.36.19 Skärmklipp 2014-12-03 15.41.37

Skärmklipp 2014-12-03 15.36.48

Skärmklipp 2014-12-03 15.41.53

Baksidestext: Snart fyller Lianne femton. Hon blir myndig. Kompisarna ska vidare till Castella. Mamma tycker Lianne ska läsa på konstakademien medan onkel Eli har helt andra förväntningar. Men vad hon vill hon själv?

På andra sidan Den Goda Cirkeln läser Iam två utbildningar samtidigt. Föreläsningar, operationer, Telumkastning och hårdträning avlöser varann, utan varken vila eller sömn. Iam kan inte minnas när han var ledig sist och i smyg längtar han tillbaka till Adveliska där livet var enklare.

Ett och ett halvt år har gått sen vi lämnade Lianne i Ljus som varit dolt. Hemligheten som då avslöjades har ställt Liannes liv på ända och fyllt hennes huvud med nya frågor. Hur ska hon någonsin försonas med sanningen?

Men världen ställs snart inför nya utmaningar och ett ödesdigert misstag kommer att påverka både Liannes och Iams liv på ett sätt som ingen av dem kunnat gissa.

I levande mörker är andra delen i serien Berättelsen om Lianne.

Storhetsvansinne och det som tagits bort

porträtt hanna2Idag tänker jag skriva ett inlägg som jag i början av året trodde jag skulle skriva då. I början. Jag hade en lista på inlägg som jag skulle skriva, men det hände alltid något annat. Huvudet var alltid uppfyllt av något annat. Men nu. Med fem torsdagar kvar på Debutantbloggen (!) ska jag skriva om borttagna scener. En gång i tiden hade jag stora planer för mina borttagna scener.

För längesedan köpte min man en fin present till mig. En domän. Han köpte lianne.se långt innan förlagskontrakt fanns i sikte som en gest av tilltro till att böckerna om Lianne en dag skulle bli verklighet. Det var hemskt romantiskt och vackert tyckte jag, som gick och planerade för den där sajten långt innan den fanns.

Lianne.se skulle bli något stort. Episkt. Lianne.se skulle bli ett community för alla lianne-fans och där skulle finnas såååå mycket smaskigheter och bakom-kulisserna-grejer för alla de där läsarna som en vacker dag skulle känna sig så evinnerligt tomma när boken tagit slut och de bara ville dröja kvar i Den Goda Cirkeln lite, lite till. Perfekt marknadsföring, om ni frågar mig. Mysigt också. Man vill ju vara en sån författare som verkligen bryr sig om sina läsare och ger dem det där lilla extra.

Om inte det framgått tidigare i år, så har den här världen levt vid sidan om mig väldigt, väldigt, väldigt länge. Extramaterialet är i det närmaste oändligt. Sidohistorier och bakgrundshistorier och kulturhistoria och soundtracks – allt skulle rymmas på lianne.se eftersom jag själv ÄLSKAR sånt.

Jag är en nerd. Jag grottar gärna ner mig i ”illustrated guides” och jag kan sitta i timmar och se extramaterial till filmer jag gillar och störa ihjäl mig på att de borttagna scenerna inte var med i filmen (som den där scenen när Anakin träffar Padmes föräldrar i StarWars Episode II. Så bra! Och hur störande måste det inte vara för paret som spelade föräldrarna? De gjorde en hel scen som ger Padme lite mer bakgrund och tyngd och sen kommer den inte med?! De får träffa George Lucas, filma med Goerge Lucas, och sen klipps de bort? De skymtar till i begravningsprocessionen i Episode III, men alltså kom igen! Vad sjutton var det för redigering?) och min tanke var att jag skulle bjuda på samma sorts smörgåsbord. Borttagna scener och extramaterial på hemsidan. Så himla briljant!

Men för dem av er som besökt lianne.se så har ni kanske lagt märke till att där inte finns några borttagna scener. Vadan detta? Jo, när jag satte mig och skrollade igenom listan med sånt som skurits bort under sista redigeringen av Ljus som varit dolt slog det mig att inget av det var något jag ville visa upp.

Hoppsan.

Jag tog ju bort scenerna av en anledning. De behövdes inte. Det var ju bara blaha-blaha. Många gånger ersatte jag det som gestaltades i de borttagna scenerna med något mycket kortare tillägg någon annanstans så att informationen skulle gå fram ändå, men på ett mer effektivt sätt som förde historien framåt mycket bättre. Varför i all sin dar skulle jag vilja visa upp resterna?

Tilläggas ska att jag hade en scen som jag visste skulle vara perfekt till lianne.se. Det var den där scenen som brer på lite mer och laddar för tvåan och verkar helt totalt meningslös att ha med i boken, men som faktiskt är superviktig och … ja. Ni kan ju gissa vad som hände med den. Min redaktör tyckte den skulle vara kvar i boken. Den behövdes. Jahaja. Då blev den väl kvar då och inget fanns kvar till hemsidan.

Intressant i sammanhanget är att jag hade en likadan scen i andra boken. Förra gången jag redigerade tvåan fick den inte plats. Den störde huvudhandlingen, tyckte jag då. Det tycker jag inte längre. Jag la till den alldeles häromveckan. Den är ju skitbra, vad ska jag göra? Bygger upp allting ännu mer, ännu högre. Så då står jag fortfarande här utan borttagna scener att publicera.

Men jag har ändå massor, massor med extramaterial och en vacker dag när jag har tid ska jag sätta igång och fylla mitt lianne.se och skapa ett eget levande Lianne-tivoli! Lite finns på sidan nu, men inte alls allt det som jag tänkt mig. En dag, när andra boken gått till tryck och mina elever inte skriver nationella prov och mina barn är friska och mina föräldrar är friska och vädret tillåter. Då. Då ska jag göra det.

För nu hinner jag inte. Jag tillbringar all min lediga tid åt att mejla med illustratören och jag tror mig våga lova uppvisning av omslag till bok2 nästa torsdag. Så om ni ursäktar ska jag gå och sucka vänt över resultatet av illustratörens arbete medan jag får se ännu en del i Berättelsen om Lianne bli verklighet.

11 april 2015 är preliminärt släppdatum.

En liten föraning.

En liten föraning.

Ur huvudet på Hanna

porträtt hanna2I min värld finns det ett trollslag (alltså en sorts magiutövande) som kallas effektiv telepati. Denna magi gör det möjligt för häxor att dela mentala bilder. Jag kan minnas någonting, tänka på något jag sett, och bara vips föra över det till ditt huvud och så kan du se samma bild för ditt inre öga lika tydligt som om det var du själv som tänkt på det.

Erkänn praktiskt?

Denna magiska förmåga hade varit outsägligt praktisk under veckorna som gått. Min illustratör Sean har skickat skisser, på skisser, på skisser till omslaget till andra boken i Berättelsen om Lianne. Anatomin ska bli rätt på främmande varelser, vinklar, avstånd och perspektiv ska kännas rätt, levande och lockande. Sean har ritat, jag har försökt förklara och han har ritat om. Varje torsdagsmöte suckar jag över min oförmåga att rita och visa hur jag tänker och förra veckan sa jag att jag önskade att jag bara kunde föra över vad jag ser i mitt huvud! Det är inget fel på hans förmåga att lyssna och absolut inte på hans förmåga att måla, men ibland brister kommunikationen.

Efter en galen dag, satt jag i kväll på möte på barnens skola. Min telefon lät. Jag plockade upp den för att stänga av ljudet, men när det stod ”Sean McMullin: Sketches” kunde jag omöjligt bara trycka bort meddelandet. Jag måste titta.

Ni förstår jag har inte kunnat sova i natt eller natten förut, av spänningen med skissen som skulle komma någon gång före torsdag. Skissen på ansiktet – och inte Lianne då, utan någon annan. Någon annan, som jag helt sonika sa till Sean, att jag nog faktiskt är mer noga med hur den här karaktären kommer te sig än jag någonsin var med Lianne.

Så mitt under mötet får jag se bilden för första gången. En detaljerad teckning av en person som jag levt med i över tjugo år och känner bättre än min egen ficka.

Hur kunde det vara så likt? Hur är det möjligt? Ja, jag har skickat bilder och skrivit porträtt och diskuterat ansiktsuttryck och hållning. Men det här? Det var som om Sean ritat av min mentala bild. En bild som han rimligtvis aldrig sett, såtillvida han faktiskt inte har magiska krafter.

Sen satt jag där på mötet, med världens bredaste leende bakom handen, och gjorde mitt allra bästa för att lyssna på rektorns genomgång medan jag fortsatte smygkolla min teckning och undra om alla trodde jag tappat förståndet som flinade så dant.

Jag hade tänkt skriva ett annat inlägg i kväll, ett mer matnyttigt och förnuftigt sådant, men det går inte. Det går inte. Jag förstår ju att ni knappt bryr er, och ni blir alla sura när jag sen inte visar upp skissen (lovar posta färdiga färgexemplaret i samma sekund som det kommer om några veckor), men förstår ni hur jag flyger på moln här borta? Jag SVÄVAR! JAG SER KNAPPT MARKEN!

Föreställ er att ni haft mejlkontakt med någon i flera år. Ni har brevväxlat och kanske pratat i telefon, men ni har aldrig träffats. Föreställ er att den här personen har tröstat er i sorgliga stunder, delat internskämt och kommit att stå er långt närmare än många som ni träffar dagligen.

Och vips. Er vän har rest runt halva jorden och knackar på er dörr. Så här ser er bästa kompis ut, den som känner ert innersta, och med ens blir vänskapen komplett och mer på riktigt.

Så känns det just nu. Just så. Den här känslan, av att ens fantasier träder in i verkligheten, den borde alla författare få uppleva.

Och ovanpå det, spikade jag baksidestexten till andra boken idag!