Att våga och att veta hur vinsten ser ut

Hanna_höglund_web-3Hej, Debutantbloggen. Det var en stund sen.

Nu sitter jag här, med mitt gamla, goa login, och skriver till er igen. Årets härliga gäng har bett oss i gamla gänget gästblogga och idag är min söndag. En dag, ett inlägg. Ett försök att sätta ord på ett år. Ett år av skrivande och läsarmöten. Ett år av tillväxt med ännu större milstolpar inför året som väntar.

Den 11 april i år släpptes I levande mörker, del två i min fantasyserie Berättelsen om Lianne. Vi hade boksläppet på det fantastiska kulturhuset här i stan och det kom många ivriga barn och ungdomar som läst ettan och längtat efter mer. Boksläppet med signering och intervju och middag på kvällen var en sagolik dag, men inte lika sagolik som veckan som följde.

Hanna_IMG_3811

Boksläpp för bok två.

Två dagar tog det innan första mejlet kom. I två dagar hade en tolvåring suttit och sträckläst 550 sidor magi, mörker och hopp. Orden jag överöstes med fick min man att se på mig med vidgade ögon. Och det första mejlet var också just det: det första. Det kom så många och långa brev, handritade hyllningar, beskrivningar av hur mycket tårar som fällts för Liannes berättelses skull, hur mycket karaktärerna kommit att betyda för läsande killar och tjejer. NÄR kommer TREAN, ville de veta. HUR ska vi stå UT? Efter nån månad kom mejl från dem som läst andra boken fyra gånger. (För att lugna alla: jag redigerar del tre för fulla muggar!)

Nu vill jag först säga att jag är djupt tacksam för allt jag fått uppleva i år, så ingen tror annorlunda. Det är en ynnest att ha läsare som tillhör en fas i livet när de gärna älskar högt och vitt och brett. Men låt mig berätta något.

Inuti i mig finns en flicka som älskar att hitta på historier. En flicka med en förmåga att teleportera sig själv till en annan värld och där skapa verkliga relationer till för henne verkliga karaktärer. Denna flicka började vid något tillfälle att sätta ord på sin hemlighållna värld, men fortsatte hemlighålla den under väldigt, väldigt många år. Resan ut ur det hemliga in i det offentliga, delade jag med er förra året. Det är svårt att lägga bort den sårbara sidan av sig själv och skapa skinn på näsan, mark under fötterna och en förståelse för branschen.

Men  jag gjorde det, och tack vare det, kom boken ut. Två böcker kom ut.

Vad jag försökt lära mig det här andra året som författare, är att locka fram den skapande flickan igen. Inte bara när jag skriver, utan när jag möter mina läsare, när mejlen dimper ner, när barnögon blickar in i mina med en iver för att jag fått dem att erfara något som de värderar högt.

Att i det läget hitta den skapande flickan inom sig, plocka fram henne till ytan och låta henne njuta frukterna av sitt verk, har varit väldigt svårt.

bokmässan1

Lianne och Vilse Förlag på Bokmässan 2015

För när jag står där är jag författaren Hanna Höglund. Jag är förläggaren Hanna Höglund. Jag är Vilse Förlag. Jag tänker på BTJ, på F-priser, på marknadsföring, på skrivarkurser, på bokföring, på avtal. Med möda, flit och praktiskt planerande, har jag trängt undan den skapande flickan till ett enda hörn som är beläget vid ett tangentbord vid drömmarnas rand.

Det var hon som skrev böckerna, men det var inte hon som redigerade dem och det var inte hon som gav ut dem. För att bli utgiven – oavsett av vem – måste alla författare göra resan ur sin bubbla. Det går inte annars. Vi kan inte ta kritik annars. Vi kan inte se nyktert på vår text. Vi kan inte fatta realistiska beslut och vi kan inte röra oss i branschen.

Men utan den skapande flickan finns där ingen magi, inga gyllene svärd och inget älvguldsstoft.

Vilse Förlag krönte det här året med att ha egen monter på Bokmässan. Den korta utvärderingen lyder så här: så värt! På grund av kreativa idéer, minutiöst förberedande, rätt nätverk och hjälpsamma kollegor blev vår monter allt jag kunde önska mig och mer.

HEMA Vilse LianneJag såg väldigt lite av bokmässan själv i år, men bokmässan kom istället till mig. Vi blev en plats att mötas på, att hänga och snacka vid, mingla vid. Grejer hände hos oss. Bland annat var det jätteroligt att träffa gamla och nya debutantbloggskollegor, men vi träffade ju så många fler! När det kommer till nätverkande inom branschens treenighet – förlagsbransch, biblioteksbransch och den läsande, svenska skolan – var alltsammans en önskedröm. Att försäljningssiffrorna översteg mina förhoppningar och barn av alla sorter drogs till omslagen och övertygades av baksidestexten att detta var böcker för dem, det var grädden på ett mos som redan var hur gott som helst.

Och i den stunden, när jag just signerat ytterligare böcker till en ivrig tonåring och just haft besök av någon som redan läst böckerna och bara kom för att hälsa på mig, ta bild med mig eller pyssla lite hos oss, vände jag mig till mina kära monterkollegor och sa: tänk om hon den där som genom rädsla och konstnärstvivel mejslade fram böckerna på sin kammare, hon som slipades bort längs vägen mot utgivning, tänk om hon fick komma fram just nu och njuta.

Men det var svårt. Oväntat svårt. För mitt huvud var bara fullt av de praktiska frågorna av typen: ”men om böckerna betyder så mycket för dessa läsare, hur ska jag få fler att hitta dem?”

För att driva ett litet förlag är svårt när det kommer till att synas, det skulle jag aldrig sticka under stol med. Det är svårt och det kommer alltid att vara svårt, om jag inte plötsligt blir komisk youtubestjärna (vilket min man ibland föreslår). Men lyssna på det fina i kråksången: det är ändå värt det.

Det är så värt det.

Jag kan mäta framgång i sålda böcker eller i procent av mina läsare som hör av sig för att de upplevt något på grund av att jag vågade. Till och med förläggaren i mig är inte nykter nog att i det läget bara stirra på bokföring. Jag visste redan när jag började den här resan för snart två år sen, att författarskap byggs långsamt och stadigt, även på större förlag.

Om jag nu blickar fram emot 2016 så ser det ut så här för Vilse Förlag (och håll i er, för nu avslöjar jag saker som ännu inte offentliggjorts):

Till våren offentliggörs det nya omslaget till del tre, Allt som vi lovat, som min fantastiska illustratör Sean McMullin lovar kommer vara tio gånger bättre än omslaget till del två. (Vi håller på att skissa just nu och det är hur roligt som helst!)

Strax därpå släpps Light that was hidden som e-bok på Amazon, alltså den första boken i serien utgiven på engelska. Hurra!

Efter sommaren (vågar inte säga datumet än) släpps sen Allt som vi lovat, denna rysare till uppföljare där vår Lianne fyller 21 och hamnar i ännu mer utsatta situationer än hon gjort hittills.

Dessutom kan det bli så att Vilse Förlag expanderar mycket tidigare än vi först tänkt, genom att ge ut andra författare som också skriver böcker att gå vilse i. Flera författare närmade sig mig på bokmässan i jakt på hem åt sina manus. Vi svarar att dörren inte är stängd för manus, men heller inte vidöppen. Där måste finnas tid och utrymme för oss att göra andras böcker rättvisa, och allt övervägs moget och grundligt. Oavsett var vi landar här, känns det spännande att ta ytterligare steg åt det håll som vi vill.

Att starta eget förlag har varit som en dröm: overkligt, men ändå händer det. Ibland är det mörkt, ibland blir jag jagad. Ibland skiner ljuset in och tränger sig genom förläggarhuden för att nå den skapande flickan därinnför, som ler med blanka ögon åt att det som hon byggt fått liv till slut, och i sin tur berört så många andra.

/Hanna Höglund, Debutantbloggare 2014 och författare till Ljus som varit dolt och I levande mörker. Kommande bok: Allt som vi lovat.

lianne.se
hanna@lianne.se
Instagram: lianne.se

Lianne Iam Svärd

Storhetsvansinne och det som tagits bort

porträtt hanna2Idag tänker jag skriva ett inlägg som jag i början av året trodde jag skulle skriva då. I början. Jag hade en lista på inlägg som jag skulle skriva, men det hände alltid något annat. Huvudet var alltid uppfyllt av något annat. Men nu. Med fem torsdagar kvar på Debutantbloggen (!) ska jag skriva om borttagna scener. En gång i tiden hade jag stora planer för mina borttagna scener.

För längesedan köpte min man en fin present till mig. En domän. Han köpte lianne.se långt innan förlagskontrakt fanns i sikte som en gest av tilltro till att böckerna om Lianne en dag skulle bli verklighet. Det var hemskt romantiskt och vackert tyckte jag, som gick och planerade för den där sajten långt innan den fanns.

Lianne.se skulle bli något stort. Episkt. Lianne.se skulle bli ett community för alla lianne-fans och där skulle finnas såååå mycket smaskigheter och bakom-kulisserna-grejer för alla de där läsarna som en vacker dag skulle känna sig så evinnerligt tomma när boken tagit slut och de bara ville dröja kvar i Den Goda Cirkeln lite, lite till. Perfekt marknadsföring, om ni frågar mig. Mysigt också. Man vill ju vara en sån författare som verkligen bryr sig om sina läsare och ger dem det där lilla extra.

Om inte det framgått tidigare i år, så har den här världen levt vid sidan om mig väldigt, väldigt, väldigt länge. Extramaterialet är i det närmaste oändligt. Sidohistorier och bakgrundshistorier och kulturhistoria och soundtracks – allt skulle rymmas på lianne.se eftersom jag själv ÄLSKAR sånt.

Jag är en nerd. Jag grottar gärna ner mig i ”illustrated guides” och jag kan sitta i timmar och se extramaterial till filmer jag gillar och störa ihjäl mig på att de borttagna scenerna inte var med i filmen (som den där scenen när Anakin träffar Padmes föräldrar i StarWars Episode II. Så bra! Och hur störande måste det inte vara för paret som spelade föräldrarna? De gjorde en hel scen som ger Padme lite mer bakgrund och tyngd och sen kommer den inte med?! De får träffa George Lucas, filma med Goerge Lucas, och sen klipps de bort? De skymtar till i begravningsprocessionen i Episode III, men alltså kom igen! Vad sjutton var det för redigering?) och min tanke var att jag skulle bjuda på samma sorts smörgåsbord. Borttagna scener och extramaterial på hemsidan. Så himla briljant!

Men för dem av er som besökt lianne.se så har ni kanske lagt märke till att där inte finns några borttagna scener. Vadan detta? Jo, när jag satte mig och skrollade igenom listan med sånt som skurits bort under sista redigeringen av Ljus som varit dolt slog det mig att inget av det var något jag ville visa upp.

Hoppsan.

Jag tog ju bort scenerna av en anledning. De behövdes inte. Det var ju bara blaha-blaha. Många gånger ersatte jag det som gestaltades i de borttagna scenerna med något mycket kortare tillägg någon annanstans så att informationen skulle gå fram ändå, men på ett mer effektivt sätt som förde historien framåt mycket bättre. Varför i all sin dar skulle jag vilja visa upp resterna?

Tilläggas ska att jag hade en scen som jag visste skulle vara perfekt till lianne.se. Det var den där scenen som brer på lite mer och laddar för tvåan och verkar helt totalt meningslös att ha med i boken, men som faktiskt är superviktig och … ja. Ni kan ju gissa vad som hände med den. Min redaktör tyckte den skulle vara kvar i boken. Den behövdes. Jahaja. Då blev den väl kvar då och inget fanns kvar till hemsidan.

Intressant i sammanhanget är att jag hade en likadan scen i andra boken. Förra gången jag redigerade tvåan fick den inte plats. Den störde huvudhandlingen, tyckte jag då. Det tycker jag inte längre. Jag la till den alldeles häromveckan. Den är ju skitbra, vad ska jag göra? Bygger upp allting ännu mer, ännu högre. Så då står jag fortfarande här utan borttagna scener att publicera.

Men jag har ändå massor, massor med extramaterial och en vacker dag när jag har tid ska jag sätta igång och fylla mitt lianne.se och skapa ett eget levande Lianne-tivoli! Lite finns på sidan nu, men inte alls allt det som jag tänkt mig. En dag, när andra boken gått till tryck och mina elever inte skriver nationella prov och mina barn är friska och mina föräldrar är friska och vädret tillåter. Då. Då ska jag göra det.

För nu hinner jag inte. Jag tillbringar all min lediga tid åt att mejla med illustratören och jag tror mig våga lova uppvisning av omslag till bok2 nästa torsdag. Så om ni ursäktar ska jag gå och sucka vänt över resultatet av illustratörens arbete medan jag får se ännu en del i Berättelsen om Lianne bli verklighet.

11 april 2015 är preliminärt släppdatum.

En liten föraning.

En liten föraning.

Tjuvstartat julen i helgen

porträtt hanna2I min hemkommun finns ett slott. Tjolöholms slott. Det ligger vid havet och har en stor trädgård dit jag åkte varje maj under barndomen för att spela brännboll med skolan och ha picknick. Lars von Trier spelade in Melancholia här. Folk gifter sig här och spelar kubb. Grillar. Och så går man på Västkustens största och exklusivaste julmarknad förstås. Bara närodlad mat och riktigt hantverk är tillåtet, inget krimskrams. Jag slängde iväg ett mejl till slottsfrun och frågade om böcker räknades som hantverk och fick ett ja tillbaka.

Jul på Tjolöholm är en upplevelse! Alla som bor i närheten och inte varit där – åk! Det har öppet den här helgen också. Men helgen som var stod jag där, med Lianne i vackra högar och jul överallt omkring oss.

”Lite julläsning i mellandagarna, kanske?”
”En signerad bok i julklapp åt någon, kanske?”
”Alltid roligt att uppmuntra läsning.”
”10-12 år och uppåt skulle jag säga, men jag har många vuxna läsare också.”
”Jo, men det är inte klassisk fantasy, det utspelar sig i nutid så här finns både bussar, magi och svärd!”

Så många möten. För det första har vi alla de andra utställarna: den rara gumman som tovar tomtar, den tjusiga damen som syr i mocka, den skojiga farbrorn som snidar i trä. Sällan har jag haft så trevligt med främmande människor! Jag vill skriva noveller om dem allihop. Jag längtar till nästa år när vi träffas igen, för jag ska tillbaka hit, alla gånger, med tvåan i högsta hugg.

För det andra har vi besökarna. 25 000 besöker Jul på Tjolöholm och jag har haft så många roliga samtal: om läsning, om ungdomar och iPads, om Lianne, om magi i böcker, om jul, om latin. Även om jag upprepade samma fraser igen och igen så var varje samtal olika och jag blev bättre på att pitcha min bok och snappa upp vilken infallsvinkel som skulle funka på just den här besökaren.

Många pensionärer köpte boken till sina barnbarn. Många barn/ungdomar vände längtansfulla ögon åt medföljande vuxen för att få med sig boken hem. Några vuxna köpte den med ett förnumstigt ”Nej den här tänker jag inte ge bort, jag är sugen på att läsa den själv!”

Jag sålde över förväntan. Några hade sett mig i tidningen, någon hade hört mig på radio. Roligast var tjejen som pekade på boken på håll och sa: den där har jag läst, den är jättebra! En tjej som alltså hade ramlat in på mitt boksläpp, köpt den då och nu träffade mig, den lokala författaren, igen.

Damen med mockan bredvid köpte boken i julklapp åt sin sonson då jag påpekat att pojkar minsann visst kan läsa böcker om tjejer och sen fick jag veta att hon satt och smygläste i båset bredvid. Med strålande ögon kikade hon över till mig och sa: ”den är ju riktigt, riktigt bra!” Tjugo minuter senare kikade hon fram igen: ”Hur skriver man ett så fångande första kapitel? Jag kan inte sluta läsa!” Jag log och svarade att man lägger väldigt mycket krut på första kapitlet.

Dagen därpå hade hon läst ännu längre och sålde in boken till sina väninnor som hälsade på henne på marknaden och jag fick sålt två böcker till.

Det är så här det går till. Tänk globalt, jobba lokalt, som det heter och det gäller inte bara indieförfattare, utan många författare i Sverige. Undantaget några få traditionella förlag som jag inte vågar uttala mig om, förväntar sig förlag av idag att författaren engagerar sig i sin egen marknadsföring. Det finns många små, men framgångsrika förlag därute som blir glada när deras författare tar sig för sånt här. Jag vet detta för jag stod inte ensam på marknaden.

Eftersom det kostade en liten slant bjöd jag med min gode vän Per Herrey att dela mitt bord två av tre dagar. Han hade med sin deckare och sin barnbok och jag hade min ungdomsbok. Vi talade gott om varandras böcker och snicksnackade med besökarna och hade hemskt trevligt. När det var lugna stunder pratade vi om annat, som alla de signeringar Per åker på.

Förlaget fixar signeringar i butiker som säljer böcker, men inte är bokhandlare, och skickar dit böcker som Per signerar. Efter signeringen avgör butiken huruvida de vill behålla böcker för vidare försäljning och i sådana fall hur många. Utfallet är olika, men jag gillar idéen. Inga dyra kostnader med centrala inköp och full returrätt, utan ett enklare avtal baserat på faktisk försäljning.

För egen del är planen att växa långsamt. Visst, man kan mäta framgång i antal sålda böcker, men just nu mäter jag den i hur stor andel av läsarna som hört av sig efteråt och säger att de längtar till tvåan. Har jag utökat den skaran något under helgen som gått, är jag mer än nöjd med timpengen.

Så har du möjlighet – gå på marknad! Sälj din bok. Träffa dina läsare, se dem i ögonen. Prata om din bok från tidig morgon till sen kväll tre dagar i rad och gå sen till jobbet på måndag morgon. För även om du missar den omtalade eldshowen utanför så kan du säkert smaka några ostar och sätta i dig en strut brända mandlar eller två. Och du får signera din bok. Många gånger.

Slottet i bakgrunden.

Slottet i bakgrunden.

Julgruppen som Pers kära hustru gjort drog mycket uppmärksamhet till bordet. Bra isbrytare.

Julgruppen som Pers kära hustru gjort drog mycket uppmärksamhet till bordet. Bra isbrytare.

IMG_1684

Jag och Per med våra böcker, strax före det öppnar.

Dagen som jag och Lianne hade bordet för oss själva.

Dagen som jag och Lianne hade bordet för oss själva.

En skatt att behålla

porträtt hanna2Det började på utvecklingssamtalet. Lärarens förslag gjorde dottern arg, men inte arg på läraren. Arg på mig som tackade ja.

Jag sa, visst, jag kan komma på författarbesök. Vi bokade en tid och allting. En halvtimme i dotterns klass, en halvtimme i parallellklassen.

Sen dess har dottern varit småarg, generad i förväg, hotat med att vara sjuk. Ja. Det mesta. I veckor har hon förhört mig om vad jag ska säga (ordagrant! Alltså, nej. Så jobbar inte jag. Jag är lärare. Jag tänker ut vad jag vill prata om och sen pratar jag om det, utan manus eller fusklappar.). Hon har varit orolig för att jag skulle prata för entusiastiskt och engagerande, att jag skulle gestikulera för mycket. Listan är lång. Kvällen före bad hon om ett genrep för att kunna godkänna ord för ord, men jag sa nej för jag kunde inte ge garantier på att jag skulle säga samma i klassen.

Sen frågade jag om lov när det gällde att berätta vissa saker, som att hon går i samma skola som jag gick i när jag hittade på leken som blev boken. Naturligtvis kommunicerade jag. Jag är ingen grym mor.

Hennes oro var delvis på grund av hur pinsam jag skulle vara. Fullt naturligt. Den argumenterar jag inte emot. Men mest var hon orolig för att hennes klasskompisar inte skulle tycka det var roligt att lyssna på mig. Att de skulle dissa boken hon älskar.

Jag känner till den känslan. Vem gör inte det? Man har en skatt i en gömma som ingen får se. Det var just den jag skrev om när jag talade om Gollum som klappar sin ring i grottan och vägrar dela den med någon. Så känner vi alla för våra manus då och då. Så känner vi alla för något i livet. En bok, en film, en musikal, ett minne. Något som är så vackert att inte vem som helst får dela det med oss. Den känslan som min dotter har för Lianne och de fyra böckerna om henne (som hon läser på repeat) är förstås något jag uppskattar, men det fanns samtidigt ett tillfälle att lära sig här.

Jag ville att hon skulle förstå att det är okej att folk tycker olika. Att det hon älskar inte blir mindre värt bara för att det inte faller någon annan i smaken. Alla gillar olika och det får lov att vara så.

Dagen kom. Det var i tisdags. Jag jobbar eftermiddag på tisdagar så det passade bra. Dagen till ära hade lärarna hittat på att klasserna skulle ha läsdag – en eloge till dessa pedagoger! När jag kom låg eleverna utspridda under bänkarna med frukt, filtar, kuddar och litteratur och bara läste. Som ett stort bokkalas.

Som avslutning kom jag. Jag hade med mig boktips. Böcker jag älskat som liten. Jag pratade om superkrafter jag önskade att jag hade, frågade vilka superkrafter de ville ha och njöt av kreativiteten. Jag berättade om magin i min bok, visade bokvideon, surfade runt på lianne.se och visade bilder och kartor, svarade på frågor och jag läste högt ur boken. Längst bak i rummet satt min flicka likt en nystämd fiolsträng och rörde sig inte en millimeter på en halvtimme. Tiden tog slut och jag gick in i klassrummet bredvid och upprepade alltihop, nu utan stirrande dotter. Det gick bättre därinne. Jag slappnade av och klassen hade många fler frågor än den första.

Sen åt jag med dem i bamba (det betyder matsal) som alla föräldrar har lov till en gång per termin. Fisksoppa och knäckebröd. Läraren planerade bokinköp till skolans bibliotek. Dottern slappnade av. Log. Sa att det faktiskt hade varit roligt.

Ah. Frid.

Nog är jag stolt över henne som tog sig igenom det och växte lite grann. Vågade något läskigt. Dagen efter kom hon hem och berättade vad den och den sagt: boken verkade jättespännande och flera ville läsa. Hon var stolt. Glad. Hennes ögon i den stunden bär jag med mig. Det var värt det.

Men det fanns ett ögonblick till som jag vilar lite i. Nog för att jag älskar deras frågor – hur lång tid tog det att skriva boken, är det inte jobbigt att skriva så långa böcker, är det du som ritat framsidan? – men bäst var ett litet ögonblick när jag pekade på kartan över min värld som projektorn kastade på vita tavlan och insåg att jag hamnat i min egen bok. Jag återskapade en scen från kapitel två och kunde inte låta bli att rysa lite grann. Fånigt, eller hur?

Men vi är fåniga. Och det är okej.

En hoprullad prislapp

porträtt hanna2Ni har hört mig säga det tidigare i år, men min filosofi kring att starta eget förlag grundas på principen: jag oroar mig inte för något förrän jag är där. Jag tar ett steg i taget. Lär mig en grej i taget. Sådant som jag inte kan och inte törs, hindrar mig inte, för jag räknar med att både kunna och våga när jag väl når dit.

Därför fruktade jag Bokmässan. Sköt den framför mig. Bokmässan var den enskilt stora händelsen som krävde mest av mig som förläggare, och jag har pliktskyldigt gått med skygglappar på hela vägen fram och inte oroat mig.

Plötsligt hade den kommit och jag var bländad och smickrad av mitt utställarkort, men nu var det upp till bevis. Skulle jag våga prata med dem som stod på min lista? Skulle jag sälja böcker? Skulle jag våga närma mig nya bekantskaper?

Svaret på samtliga tre frågor blev ett JA, mer eller mindre rungande.

Jag nådde mina tre viktigaste mål: en viktig kontakt i en bokhandel, en bok placerad i rätta recensentens händer, och böcker sålda så att jag nådde min tänkta kvot och mer därtill. Efter att ha cirklat mässan under torsdagen som en vispande fluga, utan att våga se någon i ögonen eller närma mig något sorts samtal, gjorde jag en helomvändning på torsdagseftermiddag och fick det visitkort jag helst av allt ville ha. Sen rullade det bara på.

Men inget slår mötet med målgruppen. Klart min bok är en allåldersbok och bevisen för det är många, men mötet med tjejer (för nu råkade det vara mest tjejer som stannade) i trettonårsåldern som föll i trans över omslaget så till den milda grad att de valde att lägga sin begränsade kassa på min bok, det var mässans absoluta höjdpunk. Med egna ögon såg jag hur omslaget fyllde sin funktion.

De stannade sin väg genom gången när ögonen föll på Lianne. De drogs in i bilden. Plockade upp boken. Vände den, läste baksidan. Log.

Någonstans där infann jag mig, redo med signeringspenna och iSettle. När de förväntansfulla tog emot boken på väg att gå, la jag mina fingrar mot omslaget för att pilla bort prislappen. ”Boken blir mycket finare utan den.” De tackade och gick. Kvar stod jag med en hoprullad prislapp i handen och lycka skuttande magen. Ritualen upprepades gång på gång, för varje såld bok.

Nästa höjdpunkt var mötet med nya människor och som Åsa och Anna redan skrivit var det fantastiskt att efter all den mejlkontakt som vi fem bloggare har sinsimellan, faktiskt träffas ansikte mot ansikte. Uppslutningen från er läsare på vårt Debutantbloggmingel var också fantastiskt! Det var så många som kom att jag inte hann prata med alla, bara hälsa på alla och sen prata mer ordentligt med några.

Sen följde jag mitt eget råd: gå ut och äta middag med likasinnade som man inte kände förut. En kväll hängde jag på Emmelie, Frida och Fredrik och hade en toppenkväll av mat och samtal om skrivande, förlag och huruvida Söder är världens tredje coolaste stadsdel eller inte. En timme på Park blev det också för min del.

Böcker, kändisar och läshungriga trängs på den där ytan och sen är allt bara över. Ljud, intryck, ansikten, hunger, huvudvärk, träningsvärk i vaderna, ömma fötter, möten, tårar, skratt, intervjuer, godis och bäst av allt den tysta oasen som är utställarservice där man kan vila kroppen och öronen och sen vips: mässan stänger.

Då är det fint att sätta sig vid ett bord, med tvillingsjälen och räkmackan och summera intrycken, mässan och livet i allmänhet. En promenad till tåget, Håkans gitarr i öronen och fötterna får vila på sätet mittemot. En nyutgåva av Nils Ferlins samlade dikter i min hand och plötsligt skriver jag underliga, filosofiska sms som jag redan när jag skriver dem, längtar efter att redigera till regelrätt poesi.

Skrivarkänslan infinner sig, den som varit min drog sen tonåren, och när tåget rullar ut från centralen minns jag alla hoprullade prislappar som passerat under dagarna som gått, och vad de representerar.

IMG_1627

Två ”generationer” Debutantbloggare!

IMG_1638

Tar med några kändisar: Herman.

IMG_1642

Jan.

IMG_1644

Simona.

IMG_1651

Jag och min gode vän Per med varsin nyköpt bok. Eftersom våra montrar var mittemot varann, hängde jag nog mest med Per av alla på mässan. Tryggt och trevligt.

bild

Titta! Vi och våra läsare! TACK alla som kom, det var så trevligt att få ansikten bakom alla klipska kommentarer!
bild2

IMG_1636

Min ritual: en hoprullad prislapp.

IMG_1653

Räkmackan. Eller som vi säger: berget av räkor med lite macka någonstans om du letar.

IMG_1654

På väg hem med Nils Ferlin:
Jag har klättrat på önskningens stege,
jag har klättrat så långt att jag vet
att den stegen är hög som en himmel
och djup som en evighet

Dan före dan

porträtt hanna2Dan före Bokmässan öppnar. Aldrig har jag satt min fot på Svenska Mässan före besökarna kommer, förrän idag (onsdag). Imorgon kommer branchfolk, på fredag fylls det på och på lördag är det totalt hysteriskt. Köer, ansikten, ljud. Överallt.

Men inte idag. Idag kom jag med mitt monterbyggarkort och min weekendväska full med böcker. Direkt från jobbet hoppade jag på pendeln, gick av Liseberg, tog mig till utställarentrén och klev rätt in i det kreativa kaoset.

Det är något visst med den stämningen. Den påminner lite om skrivarprocessen: hur jag på min kammare kan möla choklad, natta barn eller snyta mig samtidigt som jag skriver, göra tusen och en saker som inte syns i texten som ni läser. Berättelsen ni får serverad, bär inga spår av vad jag gjorde när jag skrev eller före eller efter jag skrev, var jag satt någonstans eller hur sent på natten det var. Men allt det som jag gjorde ledde ändå fram till magin i boken, på samma sätt som myllret av gaffeltruckar, lådor och skräp, skräp, skräp idag leder till en mässupplevelse som många kommer att ha glädje av.

Nästa vecka kommer jag att blogga om hur det var. Utförligt, jag lovar. Kan ni inte vänta till nästa torsdag så kika in här eller här eller på twitter (VilseH) och följ mig i realtid.

Men först ett axplock av dan-före-dan-bilder. Mässan som ni aldrig sett den.

IMG_1590

Först hämta supersnygga bokmärkena hos tryckeriet.

IMG_1591

Nu sitter jag i monter A03:50 och bladar in bokmärken i föreningens snygga folder.

IMG_1592

Lianne möter mässan! Jodå. Jag tror hon kommer trivas.

IMG_1599

Massolit förlagsgrupp: en del saker har förändrats sen förra året …

IMG_1600

… och andra saker förändras aldrig.

IMG_1604

Ett Litet förlag som satsar stort.

IMG_1601

Ett exempel på hur ordning och kaos står sida vid sida.

IMG_1603

Pallar med mattbitar. Som alltså inte lagts ut än. Klockan halv sju på onsdagkväll.

IMG_1602Caféet där vi ska ha mingel på lördag kl 14!

IMG_1595

En Debutantbloggsläsare som kör en soundcheck i en annan monter.

IMG_1605

Titta! Ett monterbyggarkort till Vilse Förlag!

Bokmässan: T minus 1 vecka

porträtt hanna2Om en vecka smäller det: BOKMÄSSAN! Kultursverige samlas i Håkans och räkornas hemstad: Göteborg. Mässvimplarna pryder Avenyn och förväntan ligger i luften härnere, kan jag lova.

I egenskap av Göteborgare är Bokmässan en del av livet men synen på mässan har förändrats över tid.

Första besöken gick ut på att plocka på sig gratis klistermärken, gratis pennor, gratis godisar, försöka vinna tävlingar. Men då var jag barn.

Under tonåren blev det inte så många bokmässor. Jag var väl för upptagen med att sitta i mitt fönster och sucka över livets svärta och skriva dikter med symmetriska rim. Men mitt minne av de allra första bokmässorna som vuxen, då när jag skickat in det (ganska usla) manus som skulle bli Ljus som varit dolt och väntade på den allra första refusen, det är etsat i mitt minne.

Jag minns hur jag memorerade förlag. Tog reda på vilka som fanns. Vilka som kunde tänkas vara intresserade av mitt manus. Hela mässan andades hopp och framtidsdrömmar.

Året därpå gick jag runt och surade och slängde onda ögat mot alla montrar som refuserat mig. Så höll jag nog på ett tag, faktiskt.

Sen ändrades min inställning till mitt skrivande och därmed också till mässan. Jag var professionell. En sån som strök saker utan att blinka. En sån som vågade mig ut ur min bubbla.

För tre år sedan tog jag mig dit för att lyssna på Oskar Källner när han pratade om sin fantasybok Drakhornet. Han höll ett episkt framförande, signerade boken jag hade med mig, och ärligt talat var det en vändpunkt för mig. Jag hade nämligen hittat Debutantbloggen och gjort upptäckten att jag inte var ensam. Det fanns andra, och de berättade hur de gjort. Hur man kunde göra.

Året därpå träffade jag Manne och Sofia på det första officiella Debutantbloggsminglet. Jag  pitchade min egen bok för förlag och lyckades bra med det. Jag växte. För ett år sedan pitchade jag en annan bok. Då kände jag plötsligt folk! Jag gick på det årets Debutantmingel också och träffade hela gänget med härliga skribenter. Bloggläsare som jag bara känt i text fick ett ansikte och en röst.

I år kommer jag som utställare. Jag är en sån med snöre och passerkort runt halsen. Det är stort. När jag inte jobbar på skolan sitter jag i telefonmöten med föreningen, planerar, räknar tid, skickar massor med mejl och hittar på dejter till kvällarna. Bokmässan har blivit jobb i år, men den allra bästa sortens jobb.

Sen kommer jag säkert sno någon gratispenna. Jag kommer säkert stirra på kändisar. (ÅH, vad jag längtar efter att köpa Grejen med verb!) Jag kommer leta efter de bästa kursböckerna till min skola, okynnesköpa böcker, plocka upp kontakten med den där förläggaren som jag har förtroende för och gå på Debutantbloggsminglet som jag brukar – och det hoppas jag att ni också gör! Vi som driver den här bloggen i år ser fram emot att träffa varandra, men vi hoppas träffa er också.

Debutantbloggsmingel
När: Kl 14.00 på lördagen (27/9)

Var: Caféet längst bort i hörnet på bottenplan, mittemot A02:70. (Skrolla ner för karta.) Ja, det är långt bort, men det finns alltid sittplats där och inget är så skönt på mässan som att vila fötterna lite.

Info om mig:
Kl 9.00 på lördagen Frukostläsning på Litteraturhuset där bl. a jag kommer att läsa högt. Ät en macka, ta en kopp kaffe och stärk dig före mässan!
Kl 12.00 på lördagen i monter A03:50 kort intervju med mig med möjlighet att köpa boken efteråt.
Kom gärna förbi montern oavsett dag. Om jag inte är ute och minglar, är jag där!

Hannas bästa mässtips:
– bekväma skor. De som går på mässan i snyggskor har inte fattat mycket.
– liten matsäck i väskan: godis, dricka, banan, mackor. Maten är dyr. Småät när den dåliga luften gör dig seg. Ät riktig mat efteråt.
– anteckna vilka förlag som finns i Sverige, vilken utgivning de har och vad som skulle passa det du skriver.
– prata med folk i montrarna. Presentera dig. Våga lite mer än du brukar!
– kolla upp vad det går för pitchar i år. Anmäl dig! Öva innan.
– stå i åtminstone en lång signeringskö hos den där författaren som du bara älskar. Det är det värt!
– hitta någon att äta med på kvällen att prata böcker och skapande med (tex på den där turkiska restaurangen Taras på Södra vägen)
– GÅ PÅ DEBUTANTMINGLET!

Och undrar ni något så hör av er! Spårvagnar, korvkoiskställen, krångliga dialektala ord – bara mejla hanna [at] lianne.se. Jag hjälper gärna till.

Väl mött i Götet nästa vecka. Ser fram emot att ses!

mässkarta

Mässkarta med pil till minglet.

Den gladaste dagen

porträtt hanna2I lördags släppte jag min första bok, Ljus som varit dolt. Jag har aldrig varit så glad, tror jag. En dag som i lördags, unnar jag alla som skriver och kämpar.

Veckan av förberedelser var lång. Fredag värst av dem alla. Ledig från jobbet susade jag runt och städade, växlade pengar till kassan, var på möte på Kulturhuset Fyren, hämtade ut pysselgrejer på copychopen, dukade upp på efterfestlokalen. Mitt i allting avbröts jag i mina sysslor av ett blomsterbud som levererade underbar bukett.

IMG_7687

När jag läst kortet insåg jag att det var på riktigt. Det var första gången som insikten slog till den helgen. Jag släpper min bok. På riktigt.

På fredagkväll plockade jag upp de långväga gästerna på station och hämtade min fantastiska nysydda klänning hos systern som strök det sista. Det är på riktigt.

Jag och sömmerskesystern i klänningar hon sytt dagen till ära.

Jag och sömmerskesystern i klänningar hon sytt dagen till ära.

På lördagen hade vi bokbord på stans kulturhus tillika bibliotek med fika, böcker, signering. Vi visade bokvideon, jag intervjuades och högläste i tre omgångar. Vi hade ett pysselbord där barn och vuxna kunde tillverka pins – och det gjorde alla, även de som inte köpte boken, så nu går halva stan runt med Lianne på kavajslaget. Vi hade en uppskattad tävling där ungdomar och barn kunde vara med och vinna ett ex av boken.

När vi dukat bordet på morgonen och bibliotekarien slog upp dörren till biblioteket för dagen, stod första läsaren utanför. Med blomsterkvast i hand väntade min gamla småskolelärare på att få komma in och köpa boken av mig. Jag har inte sett henne på åratal, men hon hade läst om mig i lokaltidningen och känt igen mig. När jag såg henne komma gående var tårarna nära. Inte sabba mascaran redan nu. Det var första gången.

Vi gjorde allting i tre omgångar. En stund på förmiddagen var det något lugnare men mellan halv ett och två hann jag inte blinka. Lång kö vid signeringsbordet. Orealistiskt roligt!

På kvällen hade jag dragit ihop mina närmaste vänner och betaläsare på efterfest. Jag menar, hur ofta släpper man sin första bok? Alla kom klädda i vitt för att fira Jonnadagen med mig – den största högtiden i min påhittade värld som råkar sammanfalla med boksläppdatumet den 6/9 – och jag fick dem till och med att höja glasen och skåla med mig på latin. Blommor fyllde borden och finaste musikervännen spelade och sjöng. Så himla fint alltihop.

Elin spelar och sjunger. FINT!

Elin spelar och sjunger. FINT!

Fast det var inte förrän jag öppnade paket som mascaran rök ordentligt. Jag läste ett kort som sammanfattade mitt arbete och min resa något så på kornet, att det var som om något plötsligt lossnade i mig och jag satte igång med riktig fulgråt innan jag lyckades skärpa mig.

En helg full av känslor. Fredagen var pirrig. Lördagen sagolikt rolig. Under söndagen kände jag mig oövervinnelig. Det var jag oförberedd på. Att jag skulle vara nervös och glad förstod jag. Men jag trodde pirret skulle bli värre efteråt. Då när alla ska läsa och tycka.

Men det var tvärtom. På söndagen var själen bepansrad av det ljuvliga minnet av lördagen att ingen nervositet kunde nå mig. Jag var bara djupt glad. Och jag tror det håller i sig än.

Min svärmor skrev igår att hon delat med sig av en av böckerna hon köpt till en bekant, vars 14åriga dotter hade läst hela boken på en enda dag när hon varit hemma sjuk från skolan.

Boken är lång. Läser man den på en dag, tycker man om den. Det flyger jag lite på. Kommer nog flyga ett tag till.

Jag packar upp på biblioteket.

Jag packar upp på biblioteket.

IMG_0318

Intervju på Kulturhuset Fyren.

Intervju på Kulturhuset Fyren.

Läsare.

Läsare.

Jag och Miriam: bokvideons Lianne!

Jag och Miriam: bokvideons Lianne!

IMG_0517

Min syster, lekens huvudperson, får äntligen sin signerade Ljus som varit dolt.

Min syster, lekens huvudperson, får äntligen sin signerade Ljus som varit dolt.

Jag och min man.

Jag och min man.

bokrelease2

bokrelease1

bokrelease

Sist, men inte minst, vill jag TACKA alla som kom, som köpte boken, som gratulerade, som kom med blommor och presenter och hjälpte till på tusen olika små och stora sätt. Ni är GULD värda!

Nu andas jag ut. Boksläppet är över och livet tuffar på. Men i hela kroppen susar en ivrig förvissning om att när en resa når sitt slut, ser en annan resa sin början.

Saker man gör veckan före boksläpp

porträtt hanna2Veckan före boksläpp hittar man sig själv i lokaltidningen. Stort uppslag, fin artikel. Det kan till och med vara så att kollegan kopierar upp artikeln och sätter den över ens skrivbord i arbetsrummet (och ger en kopia till ens chef?).

Veckan före boksläpp blir man stoppad av församlingspedagogen i stan som läst i lokaltidningen och entusiastiskt deklamerar att hon tänker försöka komma på lördagen.

Veckan före boksläpp har man möte med bästisen som ska intervjua under boksläppet för att bestämma vad som ska tas upp. Man stannar uppe alldeles för länge.

Veckan före boksläpp handlar man in fika till minglet och eftersom det är en barn- /ungdomsbok finns där varken finsnittar eller bubbel, utan saft, godis, kakor och frukt.

Veckan före boksläpp provar man sin klänning hos sömmerskesystern för sista gången och har lite dåligt samvete över att hon måste sy halva nätterna för att bli klar.

Veckan före boksläpp får man ett par örhängen i present av sin lillasyster som andas Berättelsen om Lianne och kommer själen att vissla förväntansfullt.

Veckan före boksläpp har man första mötet med illustratören för att sätta igång omslaget till tvåan. Så stavas L-Y-C-K-A.

Veckan före boksläpp twittrar man citat ur sin bok och ryser över att välja axplock ur ett alster som funnits så länge, men som få haft tillgång till, och nu ska det plötsligt tillhöra alla. Man tänker att axplocken är bra övning och tar ett djupt andetag.

Veckan före boksläpp går man på någon annans boksläpp och lyssnar med öron stora som Ullevi på Christin Ljungqvist när hon släpper Rävsång och blir intervjuad av SIN bästis på scen på Litteraturhuset. Christin läser högt, fastän hon är nervös. Hon berättar om sin vana att skriva ut ansikten från nätet för att ha nära när hon skriver för att hon har ett visuellt behov och man tänker förundrad: är jag inte ensam om att göra så? Christin berättar om sina karaktärer från Göteborg och att nya boken är inspirerad av Håkans texter som citeras här och var. Man suger i sig av hennes kreativa process och den underbara stämning som råder när kultur-Göteborg samlas att fira litteratur. Innan man åker tåget hem läser man länge, länge på centralen och tänker att den här boken, den borde alla läsa.

Veckan före boksläpp är man sentimental. Man minns sin skrivarresas många hållplatser. Man tänker på alla arbetstimmar man lagt ner och den där idén som betydde så mycket för läsdrivet, tjusningen och hårslitet vid tangentbordet och alla betaläsarkommentarer: både de som ingjutit mod och de som lett boken framåt.

Veckan före boksläpp har man ett litet pirr i magen hela tiden.

Veckan före boksläpp är man ganska rädd. Man kanske ångrar sig och undrar vad alla ska tycka.

Veckan före boksläpp tänker man att man faktiskt skrivit en bok. Om folk sen inte gillar den så har man ändå skrivit en bok (eller en serie på fyra!) och att man faktiskt är himla stolt över det.

Veckan före boksläpp undrar man hur det egentligen gått till, att det som bara funnits i avlägsna, omöjliga dagdrömmar står i kalendern nu på lördag. Sakta inser man att det är på grund av brinnande flit, oavbrutet arbete och bottenlös kärlek till sina karaktärer.

Debutantbloggen på BOKMÄSSAN (och lite annan reklam)

porträtt hanna2Som ni har längtat! Äntligen bjuder vi fem Debutanter in ER, våra allra käraste läsare, till ett mingel och det kommer naturligtvis ske i litteraturmetropolen Göteborg!

BLOGGMINGEL på BOKMÄSSAN
Dag: Lördag 27 september

Tid: 14.00
Plats: Svenska Mässan, ett café på entréplan. 

Lite mer specifik plats kommer jag att återkomma med, eftersom jag har lite trådar ute och inte har allting klart. Men jag lovar att det blir av, och fyra av fem Debutanter kommer att vara på plats. (Vad vi kommer sakna Oskar!)

Så alla ni som tänkt resa till bokmässan för att pitcha era manus eller flirta med förlag eller bara glo på Jan Guillou och Sara Lövenstam, ni har nu möjlighet att inte bara träffa Åsa, Johannes, Anna och mig, utan viktigast av allt: varandra! Träffa den där vars kommentarer du alltid gillar och se vem som gömmer sig bakom namnet.

Jag har träffat Debutantbloggare tre år i rad på bokmässan (först Oskar Källner, sen Sofia Hallberg och Manne Fagerlind, sen alla de härliga tjejer som bloggare förra året + supertrevliga läsare) och det har varit underbara möten som på olika sätt lett mig just hit där jag är nu. Förläggare och författare med boksläpp nästa vecka.

SÅ KOM! Kl14 alltså, på lördagen.

När jag ändå har er på tråden så kan jag ju säga att jag intervjuas i min monter A:03:50 kl 12 på lördagen och för er som av någon orsak kommer någon annan dag än lördagen så kommer jag vara i min monter alla fyra dagarna (utom när jag minglar med folk i deras montrar, förstås.) Åsa och Anna kommer också att ha monterframträdanden hos sina förlag och jag hoppas de berättar mer om det själva, för det vill jag inte missa!

Sen är det så här att min bok kommer ut nästa vecka. Den ligger redan uppe hos Bokus och Adlibris. Imorse var lokaltidningen här och intervjuade mig grundligt i över en och en halv timme och mitt liv är lite allmänt surrealistiskt just nu (Scen: två systrar vid en bil under stjärnorna. Storasyster: Fattar du att Norra Halland ska skriva en artikel om våran lek?! Lillasyster: Jag vet!! Storasyster: Det var liksom ingen som brydde sig om att skriva om leken då när vi lekte den!) och lördag nästa vecka blir det stor boksläppsbaluns som alla ni kära läsare är hjärtligt välkomna på och ta för allt i världen med barn och barnbarn i lämplig läsålder, nämligen 12-15 år.

BOKSLÄPP Ljus som varit dolt
Dag: Lördag 6 september
Tid: 11-14.30 (kom och gå när man vill)
Plats: Kulturhuset Fyren i Kungsbacka.

Så om någon av er bor i Göteborg eller Halland eller häromkring: KOM! Jag vill gärna träffa er! Det blir bokbord, signering, pyssel, intervju och lite högläsning. Och godis.

Hoppas vi ses snart!

Äntligen: bokvideo

porträtt hanna2En sak vet jag om ungdomar: de hänger på youtube. Alltså vill jag också finnas där. Alltså fanns idén om en bokvideo ganska tidigt, men vad jag skulle filma var länge oklart. Vad jag och min syster än tror så finns nämligen inte den här världen på riktigt (säg det inte till nån!) och därför blir den svår att filma.

På en madrass i en lägenhet någonstans i Stockholm låg jag nyvaken som nattgäst hos goda vänner när tankarna plötsligt landade. Jag vet. Den HÄR scenen. Den som inte ens är med i boken utan utspelar sig mellan prologen och boken. DÄR kan vi börja. Utångspunkten. Katalysatorn. Och så var bollen i rullning.

Alla vet att bokvideos är ett relativt nytt fenomen, men samtidigt växande. Jag är alls ingen expert på området men har åtminstone sett en hel del boktrailers och pratat med folk som skapar dem. Bokvideons främsta uppgift är att väcka nyfikenhet och här är mina ödmjuka tankar kring hur man kan åstadkomma det:

En bokvideo får inte vara för lång. Då tappar youtube-generationen intresset.

En bokvideo ska ge en stämning och erbjuda en försmak av genre och målgrupp.

En bokvideo kan avslöja något kring grundläggande konflikt/berättelsens katalysator och kanske något om bokens karaktärer, men måste inte göra det. Som vanligt måste vi minnas vår tänkta mottagare.

En bokvideo kan se ut på många, många olika sätt: en deckarförfattare som går en mörk gata fram och pratar in i kameran; ett barn som läser högt ur den nya barnboken medan vi får se bilder ur den; framsidan blandas med välformulerade textrutor som skapar lässug; skådespelare som med enkla medel förmedlar någonting som ger läsaren en nosning av vad vi kan vänta oss av boken.

Jag valde det senare. Oj, vad roligt jag hade när jag klippte i det stora materialet från tre minst sagt minnesvärda inspelningstillfällen, och som jag längtar efter att klippa ”bakom kulisserna”-videon någon gång i framtiden.

Inspelningstillfälle 1: en kyrkogård i regnet före våren. Jag höll paraplyer över kameran och bebisen och har sällan haft så stelfrusna fingrar. Huttrande gick vi därifrån. Bebisen sov tack och lov som en ängel genom hela alltet. Blooperserna härifrån är roligast.

Författarinnan, systern tillika inspirationskälla och ständig målgrupp samt systerdottern som just fått mellannamnet Lianne.

Författarinnan, systern tillika inspirationskälla och ständig målgrupp samt systerdottern som just fått mellannamnet Lianne.

Inspelningstillfälle 2: en skog i maj. Jag blev fullständigt uppäten av mygg. Jag är mycket överkänslig mot mygg och mina femtio myggbett över benen resulterade i svullnader som begränsade min rörlighet under ett par dagar. Men, det var det värt! Skådespelerskan kom undan utan ett enda bett. Skådespelerskans mamma mosade mygg mot min hjässa och utbrast: Hanna, du har blod i håret!

Inspelningstillfälle 3: en bergsknalle och en trappa. Jag har aldrig svettats så mycket i hela mitt liv. Tropisk värme och ännu mer tropisk luftfuktighet. Bakom-kulisserna-bilderna från detta tillfälle avslöjar en Hanna med håret klistrat vid blöt panna. Oklart om de någonsin kommer att släppas till allmänheten. Skådespelarna svettades de också, kan jag garantera. Ljus som varit dolt goes fyspass, kan man säga.

När allt var filmat och klippt återstod den viktigaste detaljen: MUSIK! En video är aldrig bättre än sin musik och jag hade den fantastiska turen att ha det mästerligt begåvade musikgeniet Elin Jonsson att tonsätta videon. Elin läser på Kungliga Musikhögskolan och är en god vän som villigt tog sig an uppdraget. Under skaparhelgen premiärvisades bokvideon (då stumfilmsvariant) och sen satte Elin igång vid pianot.

Söndagkväll kom vi hem från skaparhelgen. Måndagkväll fick jag musiken Verision 1. Överjordiskt! Version 2 kom en vecka senare och nu var klangerna slipade till max. Fåraktigt skuttade jag runt huset medan min syster klappade händer och sa att jag hade fått ett soundtrack. Ett soundtrack! Himmel, vilken hybris.

Om någon av er, kära läsare, vill ha en bokvideo till er bok en vacker dag, kan jag varmt rekommendera Elin. Snacka om att hitta bokens hjärta. Howard Shore och John Williams har fått konkurrens.

Mina damer och herrar, Ljus som varit dolt: Bokvideon.

Skratt, tårar och applåder

porträtt hanna2Ett hus köptes för att förverkliga drömmar. Förr om åren hade huset varit fyllt av människor med biljetter som köpts i luckan. Där hade funnits projektor på balkongen och genom det stora, vita rummet seglade sagor mot duken för att roa dem som satt i långa rader.

Men det var längesen. Nu är huset ett hem, en kennel och ett krukmakeri. En drömmerska som älskar att känna lera under sina fingrar tog över huset. I mörkerrummet står brännugnen, i biografen visas de färdiga skålarna upp och på projektorbalkongen står två korgstolar.

Till detta hus for fyra andra kvinnor. Två författare, en sömmerska och en musiker. De är par i systrar och de käraste av vänner. Gemensamt har de sitt behov av skapande och sin kärlek till ost. Både huset och drömmerskan hälsade dem välkomna när de kom fram. Fyra dagar skulle tillbringas där. Fyra dagar av paradis.

Tangentbordssmatter, symaskinssurr och gitarrplink. Högläsning, kläduppvisning och konserter. Någon lommade runt i värkande tystnad och de andra visade respekt. Någon stönade över det som inte ville sig och de andra klappade axeln. Någon skuttade över det som blev rätt och de andra klappade händer.

Alla fyra gick genom alla faser, för allt skapande är sig likt.

Te kokades, grönsaker stektes och ostar smulades, skars och mosades. När kvinnorna inte skapade måste de äta och de måste äta gott. Medan de åt måste de prata. Prata om projektet som väntade och som varit. Prata om livet som varit eller inte blev. Prata om stundande boksläpp också, förstås, vilket skulle kunna bero på att musikern skulle tonsätta författarinnas bokvideo och sömmerskan sy releaseklänning åt densamma.

Uppe på projektorbalkongen satt sen de två författarna med fötterna på samma fotpall och likadana datorer i knäet. Den ena hade just läst den andres manus. Bokcirkeln som tjuvstartades redan i bilen ner höll i sig hela resan. Tankar bollades fram och åter. Ny text kom till och lästes. Ögon torkades och huvud nickade imponerat.

Konst föder mer konst. Ett skapande rum inspirerar sina besökare. Öppna själar kan ge så mycket och få så mycket medan den som stänger sig inne sitter ensam. Här fanns ständigt något att fira, både mod och genialitet och varje framsteg möttes av uppriktig beundran.

Det skapande hjärtat trivs med likasinnade. I deras trygga sällskap vågar hon mer. Visst har de fyra setts förut, men aldrig sågs de så rörda så ofta som nu. Hur orden än vänds, låter de rätta sig inte finnas att beskriva tacksamheten för denna skaparresa, den andra i sitt slag.

De skrattade tills folk hotade med inkontinens. De åt tills maten nästan kom upp. De lyssnade, gav respons och lyssnade igen. Tårar blänkte, både tre och fyra gånger.

Som grädde på moset kan det vara så att Vilse Förlag gjorde sitt första erbjudande om publicering under denna resa. Det kan också vara så att bokvideon till Ljus som varit dolt hade sin premiärvisning strax före kompositören tog plats vid pianot och efter mycket hårslitningar sattes dessutom nålen i tyget som kom sin sömmerska att utbrista: ”Vi har ett liv!”

Sista kvällen lät sig inte passera i sömn. Vem kan acceptera att skaparhelger av episka mått ska ta slut? De fyra tog en klockan-två-på-natten-promenad under den lysande fullmånen och mindes, att första gången de sågs allihop, lyste nymånen löftesrikt.

Vad vill fullmånen lova dem? Att tiden är här när det är dags att blomma ut? De vill tro det. För så länge som de har sitt skapande och varandra, har de i sanning ett liv och skapande följs åt av skratt, tårar och ständiga applåder.

IMG_7322

Elin komponerar. Jag njuter.

En av många överjordiska måltider. Med ost.

Mat! Med ost.

Releaseklänning på gång.

Releaseklänning i händerna på Katrin.

Projektorbalkongen. Magi skrivs och talas här.

Projektorbalkongen. Magi skrivs och talas här.

IMG_7385

Fyra dagar senare och jag nynnar fortfarande på den här låten. Bäst!

Ni vill läsa det Anna skriver. Lovar.

Ni vill läsa det Anna skriver. Lovar.

Jag fann mitt provtryck i händerna på någon annan. En tredje tog kort.

Jag fann provtrycket i händerna på någon annan. En tredje tog kort.

Ett ögonblick att spara.

Ett ögonblick att spara.

Vi har ett liv! Ett klänningsliv.

Vi har ett liv! Ett klänningsliv.

Två hattar, en kvinna

porträtt hanna2Jag, på ett café med långväga vänner på besök i stan: ”Jag är jätteglad att jag ger ut boken själv och får allting precis som jag vill ha det. Sen har jag ju haft redaktör, illustratör, sättare och formgivare att hjälpa mig fram, men det är fortfarande min bok på mitt sätt.”

Jag, sent på kvällen till mannen en annan dag: ”Alltså jag hinner ju inte skriva. När ska jag skriva?”

Vem har rätt? Båda, förstås.

Jag gillar att lära mig branschen, learning by doing. Jag gillar tanken på ett utveckla Vilse förlag på sikt. Jag gillar att öppna min nya hattask, plocka fram Förläggarhatten och veta att jag skulle kunna ge ut även andras böcker eftersom jag vet hur man gör och har rätt kontakter. Samtidigt går det ut över Författaren.

Sanningen är att det där med #skrivjuli blev det inte mycket med. Jag skrev några sidor i början av juli. Jag jobbade på synopsis och scener, karaktärer och vändningar maler fortfarande på. Men fritiden går åt till att fylla i databaser med uppgifter om boken, svara på mejl från tryckeri och gå på möten om releasefest.

Sakta inser jag att Nya Boken kommer få stryka på foten. Igen. Lite, lite ledsamt är det.

Men det är inte ledsamt att Ljus som varit dolt blir verklig. Det är inte ledsamt att hålla provtrycket i min hand och se förfrågningar om recensionsex ramla ner i inboxen. Jag genomför drömmar här borta. Det är vad jag gör i år. Förläggaren myser och gnuggar händerna över allt spännande som händer varje dag.

Men så händer sånt här.

Lillasystern i min soffa: ”Alltså, Hanna, jag har inte läst trean på FLERA ÅR! När får jag läsa den igen, egentligen?”

Jag: ”Jo, men du vet, jag håller ju på att lägga till en helt ny tråd till den. Den där om honom du vet. Sen har jag kommit på värsta supergrejen som jag ska lägga till efter det där händer, så istället för att detta händer med en gång efteråt, så ska först det HÄR hända! Fattar du?!”

Lillasyster blinkar. Chockad. ”Men vad HEMSKT! Jag måste få läsa!”

Mycket mer än så krävdes inte för att sätta igång Författaren. Ni förstår, tvåan är klar sånär som på en sista slutredigering. Fyran också. Men trean ska få ett större ansiktslyft och vem är jag att hålla allt detta underbara från min syster i flera år?

Det är bara att inse. Tills de här fyra böckerna är publicerade kommer jag inte ha tid med ett nytt projekt. Jag kommer vara Förläggare varvat med Lianne-redigerare i ett antal år och så länge som jag har att göra med det är det svårt att lägga tid på något nytt.

Därför blir det Berättelsen om Lianne Del: III som jag plockar med mig under skrivarresan nästa vecka. Och den resan, den ser jag fram emot! Då ska jag vara Författare igen och lägga Förläggarhatten i sin låda.

(Ledsen att inlägget inte kom upp när det skulle. Befann mig på camping utan möjlighet att fixa tidsinställningsproblemet.)

Hur berättelsen kom till

porträtt hanna2Två flickor lekte i skogen. En var fem, en var åtta. De var systrar och likt alla andra systrar älskade de att leka tillsammans utom när de inte gjorde det. Då bråkade de. Dörrar smällde, fötter stampade och ord skreks innan de blev sams igen.

Men den här dagen bråkade de inte alls. De lekte.

Mitt i skogen fanns ett omkullfallet träd. Stocken förvandlades till en magisk portal och över den fick lillasyster sätta sig. Bakom satt storasyster och höll om lillasysters axlar. Kropparna skakade medan de for genom universum, till ett okänt land de aldrig besökt förut.

Landet hette Kändo.

Så fort de kommit dit var storasyster inte storasyster längre. Hon blev lillasysterns mamma. Och skolfröken. Och klasskompisar. Faktum är att storasyster tog hundratals olika skepnader och spann på så vis en magiskt berättelse kring sin syster. Berättelsen innehöll skoldagar, kungliga baler och krig. Den hade surrande hissar, spöklika platser och flygande väsen. Allt skapades åt lillasyster, till bådas förtjusning, medan lillasyster alltid förblev sig själv.

Fast ändå inte. Lillasyster blev lite modigare, lite vildare, lite kavatare.

Åren gick och leken levde vidare. Överallt kunde de ta med sig sin hemliga värld. På stranden, i bilen, på semestern. Helst lekte de hemma. Lekrummet förvandlades till en överdådig våning, snedgången intill hyste mörka hot och nedanför trappan väntade vad som helst. Ibland folkets jubel, ibland ondska. Dag efter dag lekte de sin favoritlek och fastän kompisar kom och gick, inkluderade de aldrig någon i sin hemliga värld. Medan de växte från flickor till unga kvinnor, växte karaktärerna i leken också. Leken flätades i verkligheten.

Till slut blev systrarna för stora för att leka, men världen ville fortfarande ha deras sällskap. De kunde prata om vilka som gift sig, fått barn eller bytt jobb medan de diskade eller gjorde läxor. Lillasyster fortsatte lyssna på storasysters berättelser om deras älskade, påhittade vänner. Världen ville inte låta sig glömmas. Den var för stor, för vacker och bara deras.

Men det skulle komma att förändras.

“Får jag skriva ner berättelserna från vår lek?” sa storasyster en dag. “Jag tror det skulle bli en bra bok.”
“Javisst”, sa lillasyster, “om du dedikerar boken till mig.”
“Självklart skulle jag göra det”, sa storasyster.

Ett par år senare började hon skriva och hon kunde inte sluta. Men det blev inte en bok.

Det blev fyra.

hannaanneli

Läsarfråga och smygtitt

porträtt hanna2

För två veckor sedan fick jag följande frågor av en läsare här på Debutantbloggen:

Får man fråga hur stor upplaga du trycker i omgång ett? För det blir väl även billigare per bok ju fler man trycker? Vore också kul att läsa om hur du (och ni andra debutantbloggare) gör med insäljning och distribution. Nätbokhandlar, utvalda bokhandlare eller försök till att sälja in centralt? 

Idag är dagen när jag försöker besvara, efter bästa förmåga.

Ja, det blir billigare ju större upplaga man trycker, men skillnaderna är inte jättestora på mitt tryckeri. (Just därför kan jag lova att andra boken kommer ut nästa år, för skulle det behövas kan jag trycka en mindre upplaga än jag gör nu och ändå släppa boken och på så vis ge första en ny skjuts.) Jag vet små förlag som trycker allt från 300 till 5000 böcker (högre tal ofta pocket) men själv ligger jag lite lagom någonstans däremellan.

Distribution var ett av egenutgivningens svåraste kapitel tyckte jag när jag läste på, frågade runt, tog in offerter och försökte bestämma mig. Nu i efterhand, när jag har avtal med Stjärndistribution, känns valet självklart.

Om man inte kör med Print on Demand (alltså att boken existerar först när någon beställt den), finns tre alternativ på distribution för sin upplaga:

1. Lagerhåll upplagan hemma och gå till posten med varenda beställning själv. Förvånansvärt många egenutgivare håller på med det för att hålla kostnaderna nere, men det var aldrig ett alternativ för mig. Har varken tid eller plats till det.

2. Förlagssystem. De är det etablerade alternativet och alla förlag som jag någonsin skickat manus till använder Förlagssystem för att få ut sina böcker till bokhandel. Man kan få vara med i deras nyhetsbrev (kostar över 2000 kr att skriva en kort text till alla bokhandlare som mejlas ut av Förlagssystem) och man får någon sorts godkändstämpel, inbillar jag mig. Men de är dyra. 3000 kr/månaden skulle de ta för ett standardavtal. Om man inte har ett förlag med minst tjugo titlar skulle det aldrig löna sig, om man inte har kommissionsavtal, vilket innebär att de läser och bedömer ens bok och sen tar in kanske 25 böcker och sen får man ha resten av böckerna hemma – och det hade jag ju inte plats till.

3. Stjärndistribution. De är uppstickaren, konkurrenten, och fastän jag gått igenom listan på vilka förlag som använder Förlagssystem är det hela 200 förlag som använder Stjärndistribution. Deras standardavtal kostar 330 kr/månaden per titel + 15% provision på det som säljs. Hållbart för mig, alltså. Snabba på att svara på mejl är de också.

Stjärndistribution registrerar i sin tur boken på Bokrondellen, vilket gör boken sökbar i alla stora nätbokhandlar. Förlaget (jag, alltså), lägger upp texter och omslagsbild i Stjärndistributions databas som sedan syns när alla ni slår upp Ljus som varit dolt på Adlibris eller Bokus eller var ni nu handlar böcker. Fysiska bokhandlare, bibliotek osv kan också beställa via Stjärndistribution. De sköter allting åt mig och skickar sedan vinst och statistik till mig som kan fokusera på att skriva och marknadsföra.

Men jag kommer inte att skicka hela upplagan till lagret, utan behålla ett gäng böcker att sälja på release och bokmässa (ni kommer väl och hälsar på mig, va?). Jag ser naturligtvis fram emot att signera och träffa folk som längtar efter boken, men samtidigt uppmuntrar jag intresserade att köpa den på nätet för att få en chans att synas i nätbokhandlarnas statistik. Just därför kommer jag inte att sälja boken från någon förlagshemsida, utan alltid hänvisa till en etablerad bokhandel. Även om jag tjänar fler kronor per bok som jag säljer själv, tjänar jag mer i längden på att boken syns.

När det kommer till fysiska bokhandlare blir det knivigare och jag lovar att återkomma när jag har mer erfarenhet, men så här tänker jag: SF-bokhandeln bara måste ta in den och det tror jag att de gör centralt så den finns i Stockholm, Malmö och Göteborg. De har trots allt blurbat boken och vi har pratat signering i Göteborgsbutiken, men det var ett tag sedan och jag behöver återkomma till dem och prata mer. Förhoppningsvis blir en och annan nyfiken på boken efter min annons och debutantporträtt i Svensk Bokhandels höstkatalog och sen tänker jag att Bokmässan är ett ypperligt tillfälle, inte bara att sälja till besökare, utan att prata med bokhandeln och se vad det finns för möjligheter. Jag har några grandiosa planer som jag håller för mig själv och i övrigt kommer jag att jobba lokalt, med min Akademibokhandel i Kungsbacka där jag bor, kanske med Ica Maxi och lite så. Vi börjar där och hoppas på en snöboll.

Annars är BTJ den största kunden för många: biblioteken. Dit skickar jag två recensionsex och får sen hålla tummarna, men mer om det en annan vecka.

Manuskt, jag hoppas det var svar på dina frågor! Kom gärna med fler om det var något, man lär sig ett och annat som indieförfattare. (En fantastisk artikel om fördelarna med att vara indieförfattare kan ni läsa här. Behandlar bl. a. problemet med bokhandeln om man förstått principen att författarskap byggs långsamt. Läsvärt!)

Här är för övrigt bilder från förra veckan. Vi skulle till stranden, men ett bud kom till dörren och vips hände det surrealistiska: provtrycket kom! Jag fick hålla min bok i handen för första gången. Sen slet dottern till sig den och har läst sen dess.

M a g i s k t!

IMG_6131

IMG_6146

IMG_6151

Och så jo, jag har ju en viktig fråga också: tycker ni att omslaget ska vara blankt eller matt? Jag har svårt att bestämma mig.