Från Gustav Vasa till talspråk i skrift (via Päppel-boken)

Flera vittnesmål har under senare veckor framkommit om att många unga som kommer in på universitetet har svårt att ta sig ut på andra sidan p.g.a. ett bristande språk. De kan inte skilja på de och dem, inte bygga meningar korrekt, inte stava, använder ett informellt chattspråk med ovedertagna förkortningar o.s.v. 

Man letar förklaringar, skyller på datorerna, rättstavningsprogrammen, lärarutbildningen eller lättja. Om lärarprogrammen bara hade lite högre intagningspoäng. Om kidzen skrev lite mer för hand. Om de kunde släppa colan och spelkonsolen och läsa en bok någon gång.

En aspekt som jag tycker har blivit lite bortglömd är den historiska aspekten, att språk alltid förändras. Svenskan har inte alltid sett ut så här. Tänk vad irriterade våra förfäder måste ha blivit när folk (unga?) började skriva ni istället för I. När man började ta bort h framför v i t.ex. hvad. När man började använda dativformen istället för ackusativformen (honom istället för hann). De bara liksom: Gah! De kunna ju icke skrifva!

Med Gustav Vasas Bibel, som var “All then Hälgha scrifft, på Swensko”, kanske man kände sig lite modern när man nu hade boken på folkspråket, men sanningen är att skriften från 1541 var mer konservativ i formläran än vad översättningen av Nya Testamentet från 1526 var. Någon kände visst för att sätta ned foten. Och TT höll fast vid de plurala verbformerna ända till 1945, där övriga Sverige släppte taget om former som äro och gingo redan ett par decennier tidigare. Nu är det vår tur: Ska vi släppa taget om skillnaden mellan de och dem? Ignorera satsradning? Vi bara liksom: OMG! Hur svårt kan de va!?

Skillnaden mellan förändringar i t.ex. fornsvenskan och i nusvenskan (den kallas så sedan 1879) är att det går fortare nu. Skriftpråket har demokratiserats; alla har tillgång till det, alla kan uttrycka sig i offentliga sammanhang, alla har tillgång till utbildning. Framförallt är våra unga faktiskt väldigt skriftspråkliga av sig, låt vara att det kanske inte främst är några formella genrer de rör sig inom, utan snarare ett slags talspråk, fast i skrift. Och det följer med in i skoltexterna. 

Språk förändras där det uppstår skillnader i vad man anser är normen. Under en tid förekommer båda alternativen parallellt, tills det ena, sannolikt det yngre, sättet att uttrycka sig, tar över och ersätter den gamla normen. Den där tiden där båda uttrycken förekommer samtidigt, det är den som har förkortats. Den är till och med så kort att en svensklärare under sina femton yrkesverksamma år ser det hända; upplösningen mellan de och dem är nära nu. Om de ändå kunde safea och välja dom, som åtminstone grammatiskt fungerar som både subjekts- och objektsform. Men nej, det står dem där det ska vara de, de där det ska vara dem och ibland de där det ska vara det

Och i takt med att de “okvalificerade” arbetena blir färre, jagar fler unga höga betyg med vilka de kan ta sig in på en universitetsutbildning för att försöka hamna i ett yrke som kan kännas givande och meningsfullt. Eller lukrativt. Men in på högskolan måste de, och det är då vi får de här uppgivna reaktionerna på de ungas otillräckliga språk. 

Jag tycker inte att vi ska sluta markera skillnaden mellan informellt och formellt språkbruk. Jag tycker inte heller att vi ska sluta kräva en begriplig syntax. Men kanske kanske kan vi åtminstone överväga, att språket som vi känner det, inte ser ut som det gjorde när vi lärde oss dess regler i mellanstadiets Päppel-bok. Jag kämpar med det. Samtidigt som jag kämpar med att lära ut skillnaden mellan nominativ och ackusativ, bisatsordföljd och adjektivkongruens.

Att skriva är att vilja?

Vilka böcker har förändrat mig? Jag vet inte direkt om enstaka verk har fått mig att se verkligheten annorlunda, men böckerna har ledsagat mig, ställt frågor om etik, om religion, om annorlundaskap, om medmänsklighet. Om vad som händer när man tränger in en människa i ett hörn eller drar undan mattan för henne. Om författaren har haft detta för avsikt, om hen i Brandesk anda satt problemen under debatt i litterär form, kan jag knappast avgöra. Även om det var en av huvudströmningarna under det 19:e århundradets litteratur, så är det säkerligen många författare som inte har en uttalad agenda att försöka förändra världen med sina böcker.

I Babel häromveckan, diskuterade Johannes Anuyru just denna medvetenhet och vad han menar att den gör med litteraturen. Han säger:

“Om jag tänker att mina böcker ska påverka människor, så skulle litteraturen förlora en kraft. En kraft man bara kan utöva så länge man inte förstår att man utövar den.” Den kraften, menar han, är motsatsen till arbetarrörelsens kraft, som väl får räknas in bland realismens efterföljare och vad Brandes menar med att sätta problem under debatt i litteraturen. 

Min författarcrush på Anyuru till trots, så vet jag inte om jag är beredd att hålla med om att litteraturen förlorar ett slags magi om man skriver utifrån en vilja att förändra. Resonemanget känns besläktat med bilden av det inspirerade författargeniet, som med någon gudomlig kontakt skapar sina verk. Kanske är det också besläktat med föraktet för skrivarskolor. Jag vet att det inte var det han sade, men det var vad det fick mig att tänka på.

Men det måste inte heller vara sant att exempelvis en arbetarförfattare medvetet sätter sig och tänker: Hm, nu ska jag skriva något om klasskampen eller om storstrejken. Den som brinner för en viss fråga gör det av en anledning. Hen rör sig i en värld där dessa ämnen är ständigt aktuella. Det är vad hen tänker på, vad hen agerar i, och då tar den verkligheten sig in i litteraturen. Lite som med mig, kanske. Det jag har runt mig hamnar i mina dikter, i mina noveller. Mitt syfte med Stillna var aldrig upplysning, men resultatet kan ha blivit det för vissa ändå, för dem som inte levt i den verkligheten som jag gjort, dem som tack och lov inte har haft en aning. Mitt syfte var att återskapa en känsla, den känslan som jag hade i magen av att alla lugn är förrädiska.

Politisk agenda eller ej, jag tror inte att det måste märkas på resultatet. Men processen skiljer sig åt. 

Och när jag tänker efter, så har jag faktiskt en bok som har styrt inriktningen på mitt liv: I Svenska Språket, en lärobok i svenska för gymnasiet, lade jag fascinerat märke till uppställningen av fornsvenskans kasus, vilket föranledde mig att så småningom inleda studier i nordiska språk, vilket i sin tur sedermera ledde mig in på lärarbanan. Men det tror jag inte att författarna hade för avsikt att initiera.

Med smak av götaskorrning och SOU

I allt vi skriver är stilen och tonen viktiga. Alla skönlitterära texter har en ton, som påverkar stämningen och tempot och lyfter fram innehållet på ett särskilt sätt, skapar en rytm som följer oss genom texten. Enhetligheten är viktig, att stilen inte bryts, om det nu inte finns ett visst syfte med stilbytet.

I Stillna var det ganska lätt att hitta en enhetlig stil, det är bara min egen röst. Jag ville få fram ett avskalat berättande, säga mer om vad som hände än hur det kändes, för att jag tror att det känns mer när man läser det. Vi kan kalla det gestaltning. Ett enkelt språk, ett återberättande av olika scener. 

Det som jag skriver på nu hämtar stoff från biografier, historiska verk, fotografier, muntliga källor, tidskrifter, gammal reklam, medlemsblad, offentliga utredningar. Och mitt eget hittepå. Vissa källor är sakliga och formella, andra mer personliga, med dialekt. Några källor har humor, andra är mer åt det knastertorra hållet. Men jag vill gärna bevara det som kan lätta upp, det som kan fånga en vardag som inte är så svart som den skildrats av andra. För den här berättelsen har berättats tidigare, men oftast som en snyfthistoria om den lilla människan som blev bedragen av det stora företaget. Det finns mer än så. Det är hundra år av ett samhälles historia och det finns mer än cancer och självmord. Det finns välfärd och gemenskap, en fantastisk integration, vid sidan av pilsnergubbar, hemlängtan och kemiska substanser från fabriken. 

Det är många val: Kan jag skriva om hjärttrådar på 3400 kilometer i en dikt och om lukten av urin och matos i längorna i nästa? Ska jag skriva skitiga eller sketna? Går det att skriva så att götaskorrningen hörs ordentligt? Ögonen eller ögena? Och hur passar det ihop med ord som avvecklingsperiod och fenoler?

Jag tänker mig inte heller att insamlandet av material är färdigt, utan allt är en pågående process och i en ny intervju kan jag höra en ny ton. Passar den in i det övriga, eller måste jag gå igenom allt på nytt, skriva om mer enhetligt?

Kanske måste jag bara umgås med materialet, umgås med det och låta det växa, för att sedan se hur jag kan forma det. Kanske måste det inte ha samma ton, utan bli en mosaik med såväl humor och sorg som knastertorr SOU-prosa.

Lite som när en katt kryper upp i knät

Så fort jag hade skrivit det där om min väckarklocka förra veckan, så pajade den. Så klart. Batteribyte hjälpte inte, inte heller att skaka klockan eller slå på den. Jag tog cykeln till Clas Ohlson och slog till på en mintigt fräsch digital variant, som när jag äntligen begrep hur tiden skulle ställas in, visade 22.93. Det extra strecket över siffran 4 och andra siffror på den positionen fick jag alltså på köpet, vare sig jag ville det eller ej.

Morgonen därpå väckte den mig således kl. 06.75 och det var dags att hälla i sig kaffe och bege sig till skolan och inte vara sen. Vi skulle få elever. För första gången sedan i mars skulle vi få elever. Det visade sig vara ett trevligt och språkintresserat gäng 16-åringar, som bl.a. ställde en fråga till oss lärare: Vilket av dina ämnen tycker du är roligast? Jag älskar ju latinämnet, med dess härliga grammatik och dess färgstarka historiska persongalleri. Men det kanske härligaste med att vara lärare är nog ändå inte att rabbla verbändelser (jo, det behövs om de ska sätta sig) med eleverna, utan att prata litteratur. Och då är det svenskan, eller svenska som andraspråk, som är roligast. 

När de säger vad de reagerat på under läsningen, när de berättar om egna erfarenheter, jämför med sitt eget liv, kanske fördomar de råkat ut för, dubbelheten att tillhöra två kulturer – eller ingen. Hur det känns att vara den enda unga personen i stan med fotokromatiska glasögon, (vilket är betydligt vanligare i Iran; här är det bara äldre som har dem). Och när de säger eller skriver det där, då känns det lite som när en katt kryper upp i knät. En försiktig tass först, prövar om det är ett knä som går att ligga i, den trampar runt lite, så dimper hela kattkroppen ned, lägger sig tillrätta, tillitsfullt. Tänk att jag får det förtroendet.

För så är det att läsa. Somt glöms bort, annat stannar, oftast sådant som också säger något om mitt liv, där jag kan se mina känslor reflekteras i någon annans erfarenheter. Identifikationen. Det vill jag ge som en present till mina elever. Några vet redan, men kanske kan jag visa dem att de också hör hemma i andra böcker, nya genrer. Andra kanske har en längre väg till att låta skönlitteraturen bli en vän. 

Fast det är ju faktiskt inte bara i svenskämnena som jag får prata litteratur. Antiken har ju en hel massa intressant: Catullus, Sulpicia, Vergilius; och så har vi förstås mytologin med Jason och Medea, Medusa, Dafne och Apollo och alla de andra. 

Så nu vet jag ärligt talat inte vilket ämne som är roligast. Jag vet bara att litteratur gör mitt liv till ett mer intressant liv, och att se andra upptäcka samma sak, det är en av de härligare bitarna med att vara lärare. Och jag är gärna det där knät, det går bra att vila här. 

När jag skriver det här är klockan 20.98 och jag tror det får bli ett nytt försök hos Clas Ohlson imorgon.

Äntligen recenserad!

När väckarklockan ringde (ja, jag har en riktig väckarklocka, eftersom jag enligt Anders Hansen sover bättre utan mobil i sovrummet) den första arbetsdagen efter sommarlovet, tänkte jag att vad fan, kan det verkligen vara idag? Jag hade gått och lagt mig i hyfsad tid ändå, men nattens polishelikopterjakt efter en misstänkt gängkriminell hade en negativ inverkan på min insomning. Trött konstaterade jag att det var rätt dag, klockan var sex och det stod APT och andra möten på schemat istället för sovmorgon, förmiddagsteve och balkong. Jag slentrianscrollade mig genom lokaltidningen, där nämnda men dessvärre icke framgångsrika helikopterjakt samt en nedrasad gångbro i Kinds härad utgjorde blickfånget. På kultursidorna lade jag märke till en recension skriven av en bekant, vilken jag läste med behållning, och mitt öga gled därpå ned över sidan, där en annan recension stod att läsa: Det var min bok, Stillna, som äntligen, äntligen stod omskriven på kultursidorna. Jag stålsatte mig, för tänk om det bara är mina vänner som är snälla när de säger att boken är bra, tänk om de bara tycker att den är intressant för att den handlar om mig. 

Men det verkade faktiskt enligt recensenten, Maria Ehrenberg, inte vara några större fel på boken, nej det var en riktigt fin recension. Rubriken lyder “Stillna – en säker debut utan åthävor” och hon skriver att den är väl sammanhållen i både tematik och ton. Jag försöker att inte hänga upp mig på något som hon uppfattat i texten, men som jag inte håller med om; jag kan ju inte styra hur texten upplevs i någon annans huvud.

En sak hon skrev satte sig: “…detta att beröva ett barn den självklara rätten att få vara i centrum för sina föräldrar…” Jag har aldrig tänkt på det viset, att jag skulle ha den rätten. För den är inte självklar. Människor i min närhet kan ibland höra mig klaga över att barnen tar över idag. De tar över offentliga rum, som caféer och bibliotek, de styr hela familjens tillvaro med sina krav på lekland och nöjesfält och sockrade bakverk. När jag var barn var det minsann kallt grus till lunch som gällde. Närå, men lördagsutflykten gick definitivt inte till något Hop N pop, utan till Obs! där man om man hade tur fick gå iväg till leksakerna och bokmärkena, enbart för att titta, och kanske fick man välja ett hubba-bubba vid kassan. Inga lekland, vid enstaka tillfällen en glass. Och lära sig att hålla tyst på biblioteket och när vuxna pratade. 

Men det är ändå skillnad på att som barn vara i centrum och att styra hela familjen utifrån sin sockerabstinens och sin jakt på dopaminkickar som endast kan ernås medelst åkattraktioner à la Loopen. Att vi bara åkte till Liseberg max en gång om året var naturligtvis inte misär, snarare sunt. Men att dämpa hela sitt väsen för att lyssna, avvakta, försöka att finnas så lite som möjligt, det kanske inte är det mest gynnsamma för trygghet, självkänsla och andra grundläggande behov. Och den där självklara rätten att vara i centrum för vadsomhelst, den känner jag inte. Kanske är det därför jag så gärna vill ha bekräftelse i form av en recension, ett bra betyg, en komplimang, ett uppmuntrande ord från chefen. Kanske kan det skänka mig känslan att ha rätt att få finnas lite mer. 

Hursomhelst så är jag glad att ha blivit recenserad. Och det var en fin recension.

Disposition och beröringspunkter

Har jag berättat att jag är med i en poesiförening? Vi heter Boråsbygds-Lyriker och föreningen har funnits sedan 1988. Eftersom jag endast var tio år då föreningen bildades, har jag inte varit med från starten, men trettio år senare var jag mogen, och några månader senare hamnade jag på ordförandeposten. 

Jag har inte så många människor i min närhet som skriver. Läsande människor, litteraturälskare, javisst, men inte som jag kan prata om skrivprocessen eller läsa upp dikter och noveller för, pröva dem. Så när tillfälle gavs, ville jag gärna finnas i ett sammanhang där vi tar vårt eget och varandras skrivande på allvar. 

–Vi är inte gamla, Hanna, men vi är lite äldre, förklarade de för mig när jag började frekventera de månatliga onsdagsmötena. Medlemmarnas ålder medför intressanta ämnen och diskussioner, men även, tyvärr, inställda möten i enlighet med coronarestriktionerna. Nog har poesi visat sig kunna vara utmanande, rentav samhällsomstörtande, men vi vill ju inte att deltagarna ska sväva i direkt livsfara genom att dyka upp på mötena. 

Under våra möten brukar vi ha någon huvudpunkt; ibland kan det vara en författare vi fördjupar oss i, ibland planerar vi något framträdande. Ibland gör vi någon gemensam skrivövning. Så har vi diktläsningen, där var och en läser upp sin dikt, eller vad det nu blev för text som ville komma ut denna gång. Vi begrundar, reagerar, kommenterar. Skrattar ibland. 

Som förening har vi möjlighet att söka ekonomiska bidrag till våra aktiviteter, och i år fick vi medel från Sparbanksstiftelsen för att ge ut våra dikter i bokform. Processen blir av tidigare nämnda skäl något försenad, men nu under sommaren sitter jag med vårt dokument med alla våra texter och försöker hitta en lämplig disposition, urskilja gemensamma ämnen som kan dela in boken i olika avsnitt. I vissa skeden är det vad skrivandet handlar om, att sortera, ordna, rubricera, för att lyfta fram innehållet på ett sätt där det ena belyser det andra, ett perspektiv kontrasteras mot ett annat perspektiv. Det spelar verkligen roll för hur vi uppfattar innehållet, såväl delarna som helheten. Precis som i föreningen i stort, där vi möts med olika livserfarenheter, men trots alla våra olikheter finner beröringspunkter. Och är det inte dem vi borde värna om, i alla sammanhang, inte bara i lyrikföreningar: våra beröringspunkter?

Att hitta poesi i pratet

På resande fot kan man få höra en hel del, särskilt om man reser ensam, som jag brukar göra. Jag ägnar mig, helt ärligt, åt att tjuvlyssna. Man kan få höra det mest fantastiska om man ligger och solar på en terrass i San Agustín ett par meter ifrån två norrländska farbröder. De kanske inte säger så mycket, men de grymtar ett och annat. Och hur det pyser när de öppnar dagens första ölburk. 

Eller ett barn på sätet bakom i bussen: Mamma, när jag dör, vad ska vi ha på min gravsten då? Och mamman som hyssjar och inte alls vill diskutera ämnet, åtminstone inte på bussen, där folk som jag kan höra.

Eller ett äldre sällskap på en campingrestaurang, som äter hela måltiden nästan utan att prata. Någon säger att de skulle kunna göra det ena eller andra imorgon. Om det inte regnar för mycket. Om det inte regnar för mycket! Det svenska kynnet (och klimatet) sammanfattat i dessa få ord. Magnifikt.

Jag mötte Marit Kapla på Borås Tidnings debutantprisgala. Vi delade spegel backstage, jag lade på mer rouge (det ska alltid vara mer rouge) och sade hur mycket jag tyckte om hennes dikter. Eller dikter, kom jag på, jag vet inte vad du vill kalla det, men det känns som dikter, sade jag. Jag minns inte hennes svar exakt, men när hon ett par timmar senare stod i drivor av guldkonfetti på scenen och läste upp alla namnen på dem som bidragit till hennes debutantprisvinnande verk, så förstod jag att hon inte kunde göra på annat sätt. Alla bidrog, inte bara med information, utan med ett perspektiv, ett språk, vari Kapla hittade poesin. “Lyriska vittnesmål” står det om verket på Teg Publishings hemsida – en träffande beskrivning. 


Det finns så många lyriska vittnesmål därute. Jag intervjuar också människor, hittar poesin i det de säger och det känns som dikter. Och jag tjuvlyssnar. Det finns berättelser att vaska fram i pratet. Ibland är det en hel berättelse, en som måste få existera i sin egen rätt, ibland kan man använda utsagor och detaljer från olika håll och foga in dem i samma historia, ungefär som när man drar streck mellan siffror på pysselsidorna, och så framstår en delfin eller kanske en papegoja. Om man bara spetsar öronen. Om man kan hitta rätt sammanhang för det man hör. Något som låter vardagligt, och är vardagligt, men som när man hör det kan vara utgångspunkten för en dikt, eller kanske slutet på en novell: Om det inte regnar för mycket.

I väntan på recensioner

Det finns tyvärr inget som garanterar att någon kommer att skriva en enda liten recension om min bok. Jag menar på kultursidorna, av litteraturkritiker. Och hur glad och tacksam jag än är för alla privata meddelanden jag får från er som läst och uppskattat, så väntar jag med låtsat tålamod på att få läsa en tryckt rad eller två, som kanske når ut till något fler än mina bekanta. 

Jag gissar att jag inte är ensam, att det är fler författare än jag själv som inte har ett superförlag med en massa PR-pengar och kontakter i ryggen. Så hur gör man? Ja, jag vet inte jag. Men något är man ju tvungen att göra.

Dealen med mitt förlag är att de i samråd med mig skickar ut min bok till ett antal recensenter. Sedan har jag själv kontaktat både ett fåtal bloggare och några kulturredaktioner ute i landet. Jag har egentligen ingen aning om huruvida det är så man ska göra, men så gjorde jag. Ett kort och, i mitt tycke, sakligt brev samt ett ex. av boken i ett paket överlämnat i brevbärarnas vård. Nu väntar jag. 

Troligtvis tar litteraturkritikerna än mindre hänsyn till min lilla bok om jag har skickat den själv, än om den kommit från förlaget. Och varför skulle de välja just min bok i floden av allt intressant som de måste få skickat till sig? Varför skulle de välja att skriva om poesi, när det finns deckare? Varför skulle de skriva om en debutant, när det finns kända författare? 

Men sommartid är stiltjetid och kultur- och nöjessidorna skriver kanske hellre om årets pinnglassutbud än om årets diktsamlingsutbud. Så jag väntar, och hoppas – och tror. Och medan jag väntar, så läser jag vad ni har skrivit till mig:

Någon sa precist och väl avvägt ordval.

Någon ler åt min beundransvärda förmåga att skildra min pappas sjukdom så ömsint.

Någon skriver att jag har beskrivit något otroligt svårt och jobbigt på ett så vackert sätt.

Någon säger att jag uttrycker tunga och komplexa känslor med lätt hand och med talspråk och att det är effektivt.

Och det är verkligen något att glädjas åt, medan jag väntar.

Sommartid, skrivtid

För somliga kanske sommaren innebär att låta skrivandet vila. För andra öppnar sig veckor av skrivtid, kanske särskilt som vi i större utsträckning i år håller oss på hemmaplan. De senaste veckornas väder kan ju också ha en gynnsam inverkan på innesittandet och kanske är semestern 2020 tiden då vi istället reser i vår egen fantasi, i våra egna skrivdrömmar. 

Mina skrivdrömmar sträcker sig hemåt, till barndomslandet, platsen där jag växte upp, som har sin egen historia, där jag endast är en liten, liten perifer pusselbit, kanske en av trehundra blå, eller kanske grå, himmelsbitar. Men jag behöver gräs och hus och hästar och moln, inte bara himmel, för att det ska bli något. Jag behöver andra. Det finns de som faktiskt ställer upp på intervjuer, men även bibliotekets västgötasamling tillhandahåller en hel del. Och i det här stadiet har jag inte det minsta bråttom och är nöjd så länge det inte står helt still. Det finns tillförsikt. 

Men jag känner också att det kan behövas lite annat för att få igång skrivandet och, som många läsare här säkert också gör, så håller jag utkik efter novelltävlingar och liknande. Ett tema kan väcka liv i fantasin, en deadline kan göra dig målinriktad och effektiv. Några av de intressantaste utmaningarna, i mitt tycke, finns listade här nedanför. Du kan t.ex. välja en låt som utgångspunkt, ett äldre verk, eller spinna loss på temat 20-tal, fri tolkning. Och visst lockar det med vinstpengar och publicering, men den verkliga vinsten kan vara att du faktiskt skriver färdigt en novell, att du vågar skicka in, att du tänker att du är värd att läsas. Att du tar dig själv och ditt skrivande på allvar. Och även om vi kanske drömmer om det stora egna verket, så kan novelltävlingarna och -antologierna ge dig en synlig plats som är nog så värdefull, även om du också vill skriva en storsäljande fantasyroman eller en lyrisk berättelse om din hembygd. 

Så vad väntar du på, sätt igång och skriv, på ditt eget eller på någon av dessa eller andra utmaningar – om du inte redan har börjat. Lycka till!

Använd ett äldre verk som utgångspunkt.
www.boktugg.se/novelltavling-2020/

Musiktema:
http://www.miramir-forlag.com/blogg/tavlingar/novelltavling-musik/

Tema vänskap:
https://tidningenskriva.se/tavlingar-och-event/tavlingar/skriv-en-novell-tavla-om-10-000-kronor-och-en-ljudboksinspelning/

20-tal:
https://litteraturhuslund.se/

Om humor, fast på allvar

Jag såg en intervju med två modedesigners för några år sedan. Vi är inte mycket för humor, sade de. Vi gillar ju inte det, sade de. Ansiktsuttrycken stenseriösa, kläderna djupaste svarta. Herregud, tänkte jag. Hur allvarligt kan man ta sig själv?

Idag förstår jag hur de menar. Jag är visst inte heller jättemycket för humor. Går inte på humorshower, tittar sällan på komedi, låter endast ett fåtal humorkonton på instagram passera i mitt flöde (det får vara lite finess ändå). Det är inte det att jag inte uppskattar att ha roligt, att skratta, men jag värjer mig mot att skratta åt det som någon har planerat att jag ska skratta åt. Jag känner mig manipulerad. Vilket är helt inkonsekvent, eftersom jag ger efter för stråkarna och tårarna direkt när Lassie återförenas med Elizabeth Taylor. 

I fiktionen söker jag, föredrar jag, det melankoliska. Sorg, vemod, svärta. Lana Del Rey-estetik. Helst ska det kännas ungefär som en finsk tango eller som en Puccini-opera. En smörig Elvis-låt går också bra. Den känslan. Lite PMS på det, så är det lip-garanti. I film och litteratur funkar husdjur som dör. Barn i dysfunktionella miljöer. Hustrumisshandel. Men det kan räcka med ett persongalleri, som helt enkelt inte kan prata med varandra: Missförstånd, tystnader, undertext. Det gynnar min katharsis. Och det är så jag vill skriva.

Men humor är också ett mänskligt behov. Den är förlösande, den binder oss samman, kanske på ett lite lättare, mer direkt sätt än sorg och vemod, som vi får syssla med när vi är ensamma hemma eller inne på wc, där vi får stanna tills vi ser normala ut igen. Då kan vi komma ut, utan snor och korvögon och mascara som ligger i ränder över kinderna. Undantaget barn och fulla tonåringar, de får gråta offentligt. Vi andra anses perversa om det kommer tårar när någon ser. Som om vi har kissat på oss. På bion smyger vi försiktigt upp handen för att stryka bort det våta i ansiktet, ser oss omkring för att se om någon såg, men vi ser bara andra händer i andra ansikten som gör samma sak. Min löjliga, svajiga röst när tårarna lurar alldeles där bakom. Till och med mens är ju mer ok att prata om än gråt. Gråt skämtar vi bort (oj, jag blev alldeles lipig där, haha!) medan att skoja om mens är härskarteknik och blodigt allvar.

Och allvaret har sin arena, det medger jag. Men jag ställer mig frågan varför reaktionerna på djupt mänskliga frågor som död, sorg och trauma inte får manifesteras offentligt. Ska det vara så farligt med lite bölande, lite snor och lite tårar? Varför är det liksom ingen som anordnar stand up tragedy-kvällar? För jag tror att vi kunde behöva dem.

Humorn har hjälpt även mig. När man är som lägst, längst ned i sorgen, är det nästan omöjligt att adressera frågan direkt, det är som att titta rakt in i solen. Då kan jag ta omvägen via en rolig TV-serie för att komma någon vart med mig själv överhuvudtaget. När man inte trodde att man någonsin skulle skratta mer. Men skrattet kan lyfta undan lite av det där tunga locket som ligger någonstans i bröstet. Fast sen, sen får vi inte väja för det som kommer efteråt, det som också måste ut. 

Men i verkliga livet, det utanför biomörkret och utanför wc:t, där får det roliga alltid vinna över det sorgliga. Skratt får höras (utom, ja ni vet, när det verkligen INTE får höras, men gör det ändå, det smiter liksom ut genom näsan eller öronen eller någon annan kroppsöppning). Och medan vi tränar på att gråta lite högre utanför toan, så har de andras skratt redan överröstat oss. Ingen som vill höra din ledsenhet då, nej då behöver du muntras upp, så in på wc igen och städa upp i fejset, du har mascara lite överallt ju.

Nu kanske jag låter som en tråkmåns, kanske en med stenseriöst ansikte och bara svarta kläder, eller möjligen en virrpanna (quo errat demonstrator?), men jag lovar, jag är ganska rolig faktiskt. Kanske den roligaste jag vet, eller den nästnäst roligaste eller så. Men jag hejar alltid på underdogen, och humorn, den har redan en gräddfil. Så jag kommer att fortsätta sträva efter att skriva sorgligt, melankoliskt eller vemodigt, allt efter egen sinnesstämning. Och slår ett slag för stå upp-tragedi.

Sno

En vän hörde av sig för att berätta att hon hade läst min bok. Hon återgav några formuleringar som särskilt hade fastnat hos henne. Ett par av dem har jag delvis lånat från låtar med Johnny Cash. Den här första, Hurt, är egentligen en cover på Nine Inch Nails original, men låten förknippas nog snarast med Cash. En av stroferna:

I wear this crown of thorns
upon my liar’s chair
full of broken thoughts
I can not repair.

Och så sjungs det om

my empire of dirt

I pappaversionen blir det:

Nu sitter han på sin ljugarbänk
en tron för hans skitiga rike.
Törnkransen på
tankarna trasiga
[—]

Men där Cash/Nine Inch Nails visar insikt om vad han har skadat, lyckas pappan i min version hålla insikten ifrån sig. Han kan eller vill inte ta in vad han har skadat, utan förfäktar sin sanning. Och ljugarbänken är ju ett lite annat koncept än ”liar’s chair”, som jag tror kommer från Bibeln. 

I Folsom Prison Blues  går fångarna och längtar ut, lyssnar efter tågvisslan på håll och drömmer om friheten. Pappan i Stillna har inte skjutit någon i Reno. Han bär på sitt eget fängelse och jag tror att det är ord som kan ta honom ut därifrån. Han lyssnar också efter vad ångvisslan lovar honom. Löften om frihet. Löften om förlåt. Och jag lånar den bilden.

För man får sno. Låna. Låta sig inspireras. Romarna gjorde det från grekerna genom sitt imitatio et aemulatio, vilket innebar att de inte bara tog efter sina kulturella förebilder, utan de gjorde det till sitt eget, något romerskt. Catullus överatte Sapfos Fragment 31 och lade till en egen strof om sysslolöshetens fördärv. Vergilius skrev på uppdrag av Augustus det romerska nationaleposet Aeneiden, med Iliaden och Odysséen som uppenbara förlagor. Shakespeare snodde Romeo och Julia från berättelsen om Pyramus och Thisbe. 

Men man behöver göra det till sitt eget, om det inte ska bli plagiat. Säga det på sitt eget sätt, med sitt eget perspektiv.

Sonja Åkesson som tar Ferlinghettis Autobiography och gör beatniken till en hemmafru, som istället för att springa ut och sträcka handen genom skymningshimlen, skyndar sig hem för att inte bränna vid potatisen.

Eyvind Johnson som i Strändernas svall gör den mångförslagne Odysseus till en riktig människa med tvivel och ånger och hat och rädsla. Han får det också att handla om samtiden och det 1946 nyligen avslutade kriget. 

Man snor stilen, snor handlingen, snor en biperson, snor en bild. Snor och ändrar och lägger till. 

Trent Reznor från Nine Inch Nails lär, enligt Wikipedia, först ha tvivlat på Cash förmåga att förvalta låten, men senare ha uttalat sig om låten som en f.d. flickvän, som gått vidare och nu lever sitt nya liv. När Johnny Cash sjunger texten ges den en annan innebörd, då vi tolkar den utifrån hans liv, de relationer han har haft, som ett slags bokslut så här i efterhand. Det är avskalat, uppriktigt, oförställt och med en skör skönhet som jag ärligt talat vill ska färga av sig på mina dikter.

Release för Stillna

Foto: Sara Wendle

Efter ett par förseningar kunde jag äntligen välkomna vänner och bekanta till min släpphändelse i lördags. Det var en bra idé med öppet hus några timmar på dagen, då besökarna kunde droppa in när de ville och inte trängas alltför mycket. Att vi kunde vara utomhus och hålla avstånd till varandra kändes också bra. Pingstsolen sken över gården, där jag dukat upp med tårta, handsprit och solkräm. Och böcker, så klart. 

Jag är väldigt glad att jag har så många i min närhet som både är intresserade av litteratur i allmänhet och av min bok i synnerhet. Utan er blir det liksom inget bokkalas! Så tack för att ni tog bussen, cyklade, promenerade, fickparkerade, bokade hotellnatt i Borås för att fira med mig och min bok.

Mest nöjd med:
– Uppmanade mina gäster att i stället för att ha med blommor skänka en slant till BRIS.
– Skylt med pris och swish-nummer gjorde att jag kunde koncentrera mig på viktigare saker än att upprepa mitt telefonnummer. 
– Liten bärbar bluetooth-högtalare för pappa-musik (country och Elvis) ute på gården.
– Alla glada som kom och firade.

Minst nöjd med:
– Hett tevatten som skvimpade ut ur termosen och ned på min tumme, som numera mest liknar en stekt, sprucken korv och gör ganska ont. Och vem dricker ens te när det är 25 grader varmt? Ingen, visade det sig.

De första reaktionerna

Boken är ute, den finns och lever sitt eget liv nu. Nu är den inte bara min. Och jag som har varit så orolig att folk därute ska tycka att hur kan jag säga det där om min pappa, men så blir det liksom lite tvärtom. Kärleksbombning istället. 

Folk som säger att det är fint, att de har gråtit, att de känner igen sig, har varit med om samma, att jag är modig, att det är viktigt det jag skriver. 

Det gör mig så himla glad att det ringer en främmande kvinna (vad är oddsen att jag svarar?) och talar om att min bok verkligen behövs och att hon skulle vilja få tag på den och vi kommer överens om att jag ska lämna in ett exemplar i fotobutiken i stan, där hennes dotter kan plocka upp den senare. Och det gör mig så himla glad att människor stannar mig i korridoren på jobbet och gratulerar och säger att min bok har kommit med posten nu och att de ska läsa den så fort sommarlovet börjat. Och en elev som har läst artikeln om mig i lokaltidningen, som skriver i chatten på lektionsmeetet att det här kanske är lite utanför ämnet, men ska du inte säga något om din bok? Och jag säger att det finns en bok som jag har skrivit och att den handlar om mig och min pappa och hans alkoholproblem och att jag tror att det behövs att man pratar lite mer om sånt där, och eleverna ler uppmuntrande bakom sina skärmar och muteade mikrofoner och någon har redan beställt den och allt. Jag tror nästan inte att det kan bli finare. Så skriver en annan elev i ett meddelande att hen också har läst artikeln och att hen vill läsa min bok, och det gör mig så himla, himla glad att hen skriver, men samtidigt så in i hjärteroten ledsen, eftersom hen också skriver att hen har liknande erfarenheter. Och man vill bara skicka en gigantisk, omhuldande och mjuk digital kram och fluffiga kattungar och en massa hjärtan på det och säga att allt blir bra, men vet att det nog inte blir det, för det blir det sällan, bra. 

Men jag vågade säga, och nu vågade hen säga och bara det är ju kanske åtminstone lite, lite bättre än innan. 

Den är här nu.

Foto: Johanna Aula

– Har du tränat, undrar mannen på Göta All-livs, när han hämtar fram den 16 kilo tunga kartongen till det lilla bordet med påskpynt till extrapris och blippar in koden. 

Ja. Jag har tränat. Det är precis det här jag har tränat inför. Den väger nästan ingenting, känns det som när jag bär iväg lådan till kompisens bil och försiktigt sätter ned den i bagageluckan. Det är ju mina böcker. De kom till sist. 

Det är en förunderlig känsla att vika upp kartongfliken och se den skymta där under. Plocka upp en och hålla den i handen. Den är glatt på ytan, svart och blank och den har mitt namn på framsidan. Inuti finns alla orden som jag har levt, gråtit och skrivit. Att de står där. Boken väger 210 gram och har tyngden av liv och död, sorg och försoning. Jag är framme nu. 

– Jag vågar inte börja läsa än, säger min vän. Hon vill vara ensam med boken, hon kommer börja böla, tror hon. Hon var med från början, men visste ingenting. Vi höll allt hemligt. Nu vet hon, och det står där, allt det fula – och det är ok. Nu har jag tränat, och det är ok. 

Den är här nu.

Papputar

Jag lyssnar på Lundströms bokradio och Otto Gabrielsson, om hans bok Vildhavre. Det är ett brev till hans pappa, den store kulturmannen Jörn Donner, som i sin egen bok, Mammuten, kallar sonen för ett misstag, vilket blir en igångsättare, inte minst av skrivandet av den här boken. Det finns mycket jag kan känna igen mig i av det Gabrielsson berättar, även om min egen pappa inte direkt var en stor kulturpersonlighet. Men pappans frånvaro, oavsett av vilken anledning han inte är nåbar, den är densamma. 

Min pappa har aldrig uttryckt att jag varit oönskad, utan det har varit hans beteende som fått mig att känna mig bortvald. Däremot har jag letat och funnit tecken på omsorg. Jag ställer mig frågan i min bok – har han älskat mig? – och hittar vad jag tror är bevis på att han ändå kunde älska, kanske också mig. Ett slags kärlek, i tafatt handling.

Gabrielsson slutar aldrig att längta, släpper inte taget, för om han gör det, släpper taget, så kommer pappan att låta honom, och det gör ont. Själv började jag hålla pappa på avstånd, akta mig för att älska honom. Därför att hans beteende i mina ögon var ett avvisande. Att blotta sin önskan att bli älskad är att riskera att bli avvisad, en grundläggande skräck för en normal homo sapiens. Därför beundrar jag dem som vågar visa att de behöver andra, deras erkännande, deras kärlek. 

Marie Lundström spelar upp en gammal intervju med Donner och sonen lyssnar, förstår ändå, vad pappan är formad av. Det är inte bittert, man behöver inte döma. Och det har jag också kommit fram till i min egen bok. Jag dömer inte min pappa, och det hoppas jag att de som läser inte heller gör. Jag försöker förstå, försöker se det som kan ha skapat pappan som han blev. Saker i hans barndom, i hans arv, i hans motgångar. Inga ursäkter, eller fråntagande av ansvar. Men förståelse. Och när man skrivit om det jobbiga, så har man liksom “slitit ut” det, för att använda Gabrielssons uttryck. Då har man varit igenom det, då känns det inte lika starkt. Och man kan se det andra också. Det är ett slags sorgearbete. Något har stillnat.