Farväl till bloggen

Först av allt, innan jag glömmer: God jul! Hoppas att du får en helt okej jul, trots allt … ja, du vet. Precis som med så mycket annat det här året, kan det här bli julen som vi njuter av de små sakerna. Sakerna hemmavid. Att läsa en bok. Luta sig tillbaka i fåtöljen och lyssna på The Christmas Song med Nat King Cole. Känna, riktigt känna, doften av gran eller pepparkaka. Lägga ett pussel med människorna i din corona-bubbla. Som sagt, hoppas att det blir en helt okej jul.

Och nu?

And now 

The end is near
And so i face the final curtain

Åtminstone the final curtain för mitt år på Debutantbloggen. Ett nytt år randas, nya förmågor tar över, och jag är säker på att de kommer att förvalta bloggen väl. Jag ser fram emot att följa deras författarskap. Vilka de är, ja det avslöjas på söndag.

Våra förhoppningar på nästa år känns nästan orättvist stora. Hur ska 2021 kunna leva upp till allt vi hoppas på: Resor, kramar och partyn? Jag tror inte på att städa undan och glömma, jag tror på att förvalta sina sorger. För sorg är vad det är. Förluster. Oavsett om det är personer vi förlorat eller saker som aldrig inträffat. Sorgen över det vi tappat visar oss hur viktigt det är för oss. Det kan vi lära oss av 2020. 

Men det kommer nya chanser. Min förhoppning, utöver att kunna träffa min syster och min brorsdotter, är att kunna komma ut och bokprata. Träffa läsare. Att biblioteken och kulturevenemangen är öppna. Att den delen av mitt skrivande som är beroende av andra människor kan återupptas. Just nu får skrivandet ta en annan riktning, jag får inse det. 

En annan idé börjar ta form. Det är just det här med att ta form, att sätta sig med något konkret, som är avgörande. Än så länge vet jag inte om det blir prosa eller poesi, men jag vet vad det ska handla om. Det finns något som behöver bli skrivet. 

Jag vill framföra mina tack till Anna, Ina, Jens, Mirijam och Pia, som gav mig chansen att blogga här. Och tack till Kristin, Sara, Malin och Daniel som gjorde det lättare och roligare. Precis som ni, önskar jag att det kommer tillfällen att träffas i framtiden. Tack också till er som har läst, kommenterat, gillat och uppmuntrat. Tack för mig.

Idag är det julafton. Jag hoppas att det blir en helt okej jul. Jag avslutar med en önskelistedikt, som jag fick i utmaning av min vän A: 

Jag önskar mig
julefrid
och all plast 
som finns i haven
som på jorden
Jag önskar mig
ingenting
och att dansa med en främling
nära
nära
se skatorna utanför köksfönstret
Jag önskar mig dagar
som skiljer sig från andra dagar
Att vakna och inte känna
närvaron av
det lilla svarta djuret
som bor på insidan
och ett par fina örhängen.

P.S. Bloggandet fortsätter på https://hannanordlander.home.blog/ och på Instagram heter jag hanna_nordlander. Kanske ses vi där!

Throwback torsdag: 2020

Missförstå mig rätt, jag är inte den där positiva med halvfullt glas, livet från den ljusa sidan etc., men får inte 2020 oförtjänt med skit? Jag stämmer gärna in i samma blues som Sara häromdagen, oändligt led på allt som börjar på distans-, när jag vill vara nära, att corona inte längre är i första hand en öl, i andra hand ett brädspel och att en zoomfest numera innebär en bättre fredagskväll. Men är det årets fel? Och alla ni som bara vill lämna 2020 bakom er, har ni fått något slags förhandsbesked om att 2021 kommer att bli ett bättre år? Okej, okej, vaccinet och det, men även om vi slutar att käka typ fladdermus, så kommer vi ju att kasta oss in i flygamaskinerna till Thailand och New York, så fort vi får klartecken och coronapass, inte ett dugg klokare än för ett år sedan. 

Jag är inte jättenöjd med hur 2020 blev. Men jag gav ut en bok. Under våren tog den alltmer konkret form, i mejlkontakten mellan mig och förlaget. Jag minns väntan, våndan, domen som inte alls var så farlig som, mig veterligen, alla som väntar på besked från sin redaktör fruktar, utan en varlig läsning med känsla för min text och mitt språk, så att jag kunde förbättra och förstärka. 

Jag minns valet mellan olika varianter av omslag. Färger, typsnitt, baksidetext. Författarfotot! Svåra, ångestframkallande val, men det blev bra till sist. 

Jag minns känslan att till sist, efter diverse förseningar, packa upp lådan med mina böcker i, hur boken kändes i min hand – och hur den kändes inuti. Nu var det på riktigt. 

Det blev en release till sist, en släpphändelse. Juni bjöd på fantastiskt väder och jag kunde fira boken utomhus och med diverse anpassningar för minskad fysisk kontakt och ökad handspritsanvändning. Men det gick! Och hela dagen kom det folk som ville säga grattis och köpa med sig bok och äta prinsesstårta som smält i solen. 

Så började folk läsa och höra av sig. Om jag tvivlat på att det var rätt att berätta den här historian, så fick jag bekräftelse på att jag gjort rätt nu. Några berättade att de kände igen sig. Många sa att det var en stark upplevelse. En del sa att det var bra skrivet. Det tar jag med mig. 

Men vissa saker hände aldrig. Jag kontaktade aldrig bibliotek och föreningar för att komma ut och bokprata. Jag anmälde mig aldrig till de mindre bokmässorna för att delta. Vem vet, det kanske händer i framtiden. Däremot fick jag prata i radio om både boken och mig. Och om Backstreet Boys, överraskande nog. 

Jag blev recenserad. Inte i en massa tidningar, men recensionen som trycktes i den lokala tidningen kunde även läsas i några andra tidningar. Det var ett väldigt fint omdöme, tyckte jag, och det var intressant att se vilka delar av texten som recensenten tagit fasta på, precis som de mer personliga samtalen jag hade med läsare.

Hösten har gått och när jag fick försäljningssiffrorna kunde jag konstatera att min bok sålt hyfsat för en poesibok. Det är inte i närheten av Kristins fantastiska siffror, men mer än jag hade hoppats på, även om jag försökte drömma realistiska drömmar.

På mitt skrivbord på jobbet ligger nu tre exemplar och väntar på signering och vidare hantering för julklappsutdelning. Tänk att någon vill ge bort min bok i present!

Och bloggandet. För drygt ett år sedan fick jag besked om att jag, tillsammans med fyra andra författare, skulle skriva på den här bloggen om debutantåret. Jag har skrivit om allt det här, om drömmar, ångest och vedermödor, precis som alla debutantbloggare före mig. Att få lära känna fyra andra författare i ungefär samma sits, har varit en riktigt bra grej med 2020, året då man inte skulle umgås med nya bekanta. Jag hoppas att vi kan ses på riktigt en dag. 

Så ja, för mig är 2020 inte bara skräp, utan också året då jag kom ut med en bok, min allra första egna. Och inte minst kom jag ut med de här erfarenheterna som jag bär på, vilket är ett stort steg för mig, och kanske ett litet steg för mänskligheten, åtminstone den delen som vågar haka på. På nyårsafton kommer jag att skåla, fortfarande med ett halvtomt glas, för ett gott nytt 2021, som kanske blir bättre än året vi lämnar bakom oss – men det tror jag när jag ser det.

Back to basics: skam och medberoende

Så här mot slutet av mitt bloggår tänkte jag återvända till det jag ser som ett av de viktigare ämnena i min debutbok: Att öppna upp hur vi pratar om och kring alkoholmissbruk och medberoende. 

Borås Tidning gjorde nyligen ett reportage om en kvinna som numera är nykter alkoholist. Hon beskriver detaljerat och ingående vilka mängder alkohol hon kunde hälla i sig. Vilka hon försökte lura, inklusive sig själv. Det lägsta: gångerna i fyllecell, morgonbesöken på bolaget, rattfyllorna. Jag tror att det kan vara avgörande att faktiskt våga berätta om de groteska detaljerna för att de som står utanför ska förstå. Avgörande för att de ska förstå vidden. Förstå skammen. 

En av mina närmsta vänner, J, ringde upp mig när hon läst min bok och sade att hon ju förstått att, men inte hur. Detaljerna berättar det fulaste och de kan chocka. Skapar skam för oss som varit i det och gjort allt för att det inte skulle synas. Om inte skammen vore. 

Jag ville vara rättfram i min bok och jag skalade av, så att nästan bara det jobbiga fanns kvar. Ville inte hitta på några ursäkter för min upplevelse. Det blev ett ensidigt perspektiv, som bara i enstaka meningar tog någon hänsyn till pappaperspektivet. Bara de detaljer som jag mindes, som såret han fick i pannan när han ramlat i tvättstugan. Den söta lukten av Marinella i hans urin. Hur man gör sig av med madrassen som man försökt att ta sitt liv på. Detaljer som pappa själv aldrig kunde prata om. Om det var av förträngning eller skam, det kanske går på ett ut. 

Men nu var det en kvinna som själv missbrukat, hade varit igenom det här – och vågade berätta om det som hon antagligen skämts allra mest för och hon kunde också se på det objektivt, vad sjukdomen gör med hjärnan och våra tankar, vilket kanske kan minska skammen en aning, om vi försöker se sjukdomen så.

Det blev väldigt fin respons om hur modig hon var, hur stark hon var som berättade. Det modet behövs. Men det som kanske berörde mig mest var hur hon sörjer vad hon gjort och inte gjort mot sin son. 

Kanske min pappa också skulle sagt det, om han haft förmågan.

Det här med följebrev

Hej!

Framför dig har du en diktsvit som jag kallar Stillna. Den handlar om en pappa och en dotter, om sprit, svek och – möjligen – kärlek. Förlåtelsen, ja, den jobbar jag på. 

Jag vill berätta om hjälplösheten inför en förälders beroende, den ständiga beredskapen och hur man lär sig att hålla allt ifrån sig – löftena, besvikelsen, skammen, till slut hoppet. Om hur man värjer sig för den omsorg som i nästa stund kan övergå i en veckolång fylla. Och jag letar efter förklaringar vi aldrig får av den som inte kan formulera sin smärta. Kanske kan det finnas ledtrådar i hans egna förluster. Eller i en countrysång med Dolly Parton.

Förutom dikter skriver jag en del noveller och jag har publicerats i tre antologier: På denna grund (Pop up Publishing, 2015), 30 nyanser av saknad (Ordberoende förlag, 2016) och Nyanser av passion (Ordberoende förlag, 2018). Jag har även belönats i ett par av Tidningen Skrivas novelltävlingar. När jag inte skriver noveller, dikter eller romanfragment, undervisar jag i svenska, svenska som andraspråk och latin på en gymnasieskola i Borås. Nyligen har jag också blivit ordförande i Boråsbygds-Lyriker, en boråsbaserad förening med poesin i första rummet.

Hoppas att du tycker om att läsa vad jag skrivit!

Vänliga hälsningar

Jag läser i Tidningen Skriva om följebrev och den svåra och kanske avgörande konsten att formulera ett bra sådant. Vi som läser skrivbloggar som denna är säkerligen överens om att det är väl investerad möda att författa ett välkomponerat brev. Ovan ser du mitt följebrev till Stillna, som jag på intet sätt vill framhäva som exemplariskt, men däremot som ett exempel. 

Ivrig som man är att förlagen så snart som möjligt ska få chans att lägga vantarna på ens äntligen färdiga manus, kanske det känns lite som en hämsko att också behöva skriva ihop ett brev. Men utan brev blir det lite som att (i min värld) gå ut utan accessoarer; det blir liksom lite naket och man vill ju gärna framhäva sin image med rätt sorts bling. Och läppstift. 

Det finns hur många tips som helst: Beskriv boken, berätta var inspirationen kommer ifrån, lagom textstorlek, skriv kort, skriv långt, berätta om dina skrivutbildningar etc. etc. Men precis som man inte kan ha på sig ALLA accessoirer på en gång (hallå julgran!), så kan man ju hålla igen lite även i följebrevet. Det kan ju bli lite overkill med halsband, stora örhängen OCH tiara, förutom kanske på nobelfesten, men man är tyvärr inte automatiskt inbjuden på någon nobelfest bara för att man har skrivit en bok. 

I mitt brev tänkte jag så här:

Boken är viktigast; då beskriver jag den. Men jag ville inte göra det med adjektiv, för den bedömningen kan inte jag göra. Så jag skrev vad jag tycker att den handlar om och några lite mer konkreta exempel på det. Vilka ämnen som kommer fram. 

Sen vore det bra om det stod något om mig. Men jag var inte så säker på att något förlag ville läsa hela mitt CV, inte om min au pair-karriär i Tyskland, inte om kvällskursen i isländska, inte ens om olika skrivkurser jag gått, så jag koncentrerade mig på vad jag fått ut i litterär form tidigare, ackompanjerat av uppgifter om mitt yrkesliv och min fritid. 

Det där med adjektiv gäller ju även omdömen. Eget beröm luktar illa. Och jag kan ju inte skriva att min bok är bra eller spännande eller läsvärd eller originell. Det behöver jag bevisa, när de nu kommer så långt som till själva manuset. Inte heller kan jag skriva att min storasyster tyckte att den var bra. Hon är ju partisk. 

Även om mitt brev här ovan skulle kunna funka till olika mottagare, så är jag inte för att man skriver ett standardbrev som passar alla. I andra följebrev har jag t.ex. lyft fram andra författare hos förlaget som inspirerar mig och varför de gör det. T.ex. att någon ritar poetiska bilder i mitt huvud. Eller att någon skriver romangestalter med blodådror som räcker upp till månen. En annan skriver rått och komiskt, men låter melankolin skymta fram i en till synes obetydlig sats, som förändrar hela min relation till texten. Jag slösar hellre papper på det än på meritlistor, eftersom jag tror att det säger mer om mig som författare. Plus att det blir lite beröm åt förlaget som har sådana fina författare. 

Som lärare vet jag att något av det svåraste man lär sig i skolan är att skriva sitt namn i dokumentet. I följebrevet behöver man skriva sina kontaktuppgifter, vilket tydligen är ganska vanligt att missa. Om man mejlar, så får väl förlaget mejladressen? kanske du resonerar. Men om den som ska läsa printar ut ditt manus, så vill du inte att hen ska behöva leta i inkorgen efter din adress, när hen efter tre till fyra månader väl vill svara dig hur gärna de vill ge ut. Vi lärare som har klasser med 30 elever där ingen är någon direkt stjärna på att skriva namn i dokumentet, vi vet vilket detektivarbete det är att spåra alla anonyma texter. Den irritationen vill du bespara mottagaren, särskilt som den kommer att spilla över på din person. Så tänker jag. 

Säkerligen finns det tusen andra sätt att tänka, och de är säkert också bra. Och ibland kanske man till och med kan ha tiara en helt vanlig torsdag.

Bilder, platser …

Inom retoriken går bildspråk under syftet att undervisa – docere. Att likna något vid något annat kan hjälpa till att förklara det, ge ett nytt perspektiv. Också i litteraturen är det just nya perspektiv som kan ges, men även ett nytt sätt att använda språket, oväntade bilder som överraskar en, smeker en på kinden, slår en i huvudet. Eller får en att dra på smilbanden. 

Vardagsspråket är fullt av metaforer och liknelser, många av dem stelnade i en form, som vi knappt reagerar på som bildspråk. En flaskhals, en söt flicka, kasta ljus över. Dem tänker vi inte direkt på. Så finns det de som tar lite mer plats: Något går som tåget; droppen som fick bägaren att rinna över; i dagligt tal: Det var droppen. De är välkända och man kan gärna leka med dem i nya sammanhang: Som ett brev på posten innebär ju inte riktigt samma trygghet som förr. Just att leka med dem, att använda bara en del av ett idiom, sätta in dem i nya sammanhang, ändra på grammatiken, kan vara effektfullt. Alla vet vilket glashus du menar, så använd det i egna meningar, om det funkar för dig. 

I värsta fall blir det något framkrystat, i näst värsta fall en kliché. Tredje värst (är lite osäker på den inbördes ordningen här) en katakres: Vi simmar alla i samma båt; halka in på ett räkskal (elevexempel från kollega). Men att placera katakreser i munnen på en korkskalle i din roman, det kanske kan hjälpa gestaltningen på traven?

Ibland är det bilden som kommer först, letar efter det den vill likna. Om den inte hittar sitt sakled, kan den förvandlas till en s.k. älskling som man kan behöva ta av daga, men spara den, den kan komma till sin rätt i ett nytt sammanhang. Plötsligt ramlar det på en. Eller så snubblar man över det.

I mina pappadikter finns en del bildspråk, även om det inte är överväldigande. Jag beskriver sanningen som en miljöfarlig vätska som man gräver ned i skogen. Och när man vill ha fatt i den? Orden torkar i halsen på pappan, så att han behöver blöta upp dem med något. Och han är sin egen version av en desperado, i jämförelse med Åmselemördaren på flykt från sina vansinnesdåd. 

Ordagrant betyder metafor “bortförande till annan plats”. Jag tror att det är just bilderna som tar en till en annan plats i tanken, och det bästa är när det blir en utsiktsplats där du aldrig tidigare har varit. Åtminstone inte i det sällskapet. 

Att skriva är att vilja?

Vilka böcker har förändrat mig? Jag vet inte direkt om enstaka verk har fått mig att se verkligheten annorlunda, men böckerna har ledsagat mig, ställt frågor om etik, om religion, om annorlundaskap, om medmänsklighet. Om vad som händer när man tränger in en människa i ett hörn eller drar undan mattan för henne. Om författaren har haft detta för avsikt, om hen i Brandesk anda satt problemen under debatt i litterär form, kan jag knappast avgöra. Även om det var en av huvudströmningarna under det 19:e århundradets litteratur, så är det säkerligen många författare som inte har en uttalad agenda att försöka förändra världen med sina böcker.

I Babel häromveckan, diskuterade Johannes Anuyru just denna medvetenhet och vad han menar att den gör med litteraturen. Han säger:

“Om jag tänker att mina böcker ska påverka människor, så skulle litteraturen förlora en kraft. En kraft man bara kan utöva så länge man inte förstår att man utövar den.” Den kraften, menar han, är motsatsen till arbetarrörelsens kraft, som väl får räknas in bland realismens efterföljare och vad Brandes menar med att sätta problem under debatt i litteraturen. 

Min författarcrush på Anyuru till trots, så vet jag inte om jag är beredd att hålla med om att litteraturen förlorar ett slags magi om man skriver utifrån en vilja att förändra. Resonemanget känns besläktat med bilden av det inspirerade författargeniet, som med någon gudomlig kontakt skapar sina verk. Kanske är det också besläktat med föraktet för skrivarskolor. Jag vet att det inte var det han sade, men det var vad det fick mig att tänka på.

Men det måste inte heller vara sant att exempelvis en arbetarförfattare medvetet sätter sig och tänker: Hm, nu ska jag skriva något om klasskampen eller om storstrejken. Den som brinner för en viss fråga gör det av en anledning. Hen rör sig i en värld där dessa ämnen är ständigt aktuella. Det är vad hen tänker på, vad hen agerar i, och då tar den verkligheten sig in i litteraturen. Lite som med mig, kanske. Det jag har runt mig hamnar i mina dikter, i mina noveller. Mitt syfte med Stillna var aldrig upplysning, men resultatet kan ha blivit det för vissa ändå, för dem som inte levt i den verkligheten som jag gjort, dem som tack och lov inte har haft en aning. Mitt syfte var att återskapa en känsla, den känslan som jag hade i magen av att alla lugn är förrädiska.

Politisk agenda eller ej, jag tror inte att det måste märkas på resultatet. Men processen skiljer sig åt. 

Och när jag tänker efter, så har jag faktiskt en bok som har styrt inriktningen på mitt liv: I Svenska Språket, en lärobok i svenska för gymnasiet, lade jag fascinerat märke till uppställningen av fornsvenskans kasus, vilket föranledde mig att så småningom inleda studier i nordiska språk, vilket i sin tur sedermera ledde mig in på lärarbanan. Men det tror jag inte att författarna hade för avsikt att initiera.

Äntligen recenserad!

När väckarklockan ringde (ja, jag har en riktig väckarklocka, eftersom jag enligt Anders Hansen sover bättre utan mobil i sovrummet) den första arbetsdagen efter sommarlovet, tänkte jag att vad fan, kan det verkligen vara idag? Jag hade gått och lagt mig i hyfsad tid ändå, men nattens polishelikopterjakt efter en misstänkt gängkriminell hade en negativ inverkan på min insomning. Trött konstaterade jag att det var rätt dag, klockan var sex och det stod APT och andra möten på schemat istället för sovmorgon, förmiddagsteve och balkong. Jag slentrianscrollade mig genom lokaltidningen, där nämnda men dessvärre icke framgångsrika helikopterjakt samt en nedrasad gångbro i Kinds härad utgjorde blickfånget. På kultursidorna lade jag märke till en recension skriven av en bekant, vilken jag läste med behållning, och mitt öga gled därpå ned över sidan, där en annan recension stod att läsa: Det var min bok, Stillna, som äntligen, äntligen stod omskriven på kultursidorna. Jag stålsatte mig, för tänk om det bara är mina vänner som är snälla när de säger att boken är bra, tänk om de bara tycker att den är intressant för att den handlar om mig. 

Men det verkade faktiskt enligt recensenten, Maria Ehrenberg, inte vara några större fel på boken, nej det var en riktigt fin recension. Rubriken lyder “Stillna – en säker debut utan åthävor” och hon skriver att den är väl sammanhållen i både tematik och ton. Jag försöker att inte hänga upp mig på något som hon uppfattat i texten, men som jag inte håller med om; jag kan ju inte styra hur texten upplevs i någon annans huvud.

En sak hon skrev satte sig: “…detta att beröva ett barn den självklara rätten att få vara i centrum för sina föräldrar…” Jag har aldrig tänkt på det viset, att jag skulle ha den rätten. För den är inte självklar. Människor i min närhet kan ibland höra mig klaga över att barnen tar över idag. De tar över offentliga rum, som caféer och bibliotek, de styr hela familjens tillvaro med sina krav på lekland och nöjesfält och sockrade bakverk. När jag var barn var det minsann kallt grus till lunch som gällde. Närå, men lördagsutflykten gick definitivt inte till något Hop N pop, utan till Obs! där man om man hade tur fick gå iväg till leksakerna och bokmärkena, enbart för att titta, och kanske fick man välja ett hubba-bubba vid kassan. Inga lekland, vid enstaka tillfällen en glass. Och lära sig att hålla tyst på biblioteket och när vuxna pratade. 

Men det är ändå skillnad på att som barn vara i centrum och att styra hela familjen utifrån sin sockerabstinens och sin jakt på dopaminkickar som endast kan ernås medelst åkattraktioner à la Loopen. Att vi bara åkte till Liseberg max en gång om året var naturligtvis inte misär, snarare sunt. Men att dämpa hela sitt väsen för att lyssna, avvakta, försöka att finnas så lite som möjligt, det kanske inte är det mest gynnsamma för trygghet, självkänsla och andra grundläggande behov. Och den där självklara rätten att vara i centrum för vadsomhelst, den känner jag inte. Kanske är det därför jag så gärna vill ha bekräftelse i form av en recension, ett bra betyg, en komplimang, ett uppmuntrande ord från chefen. Kanske kan det skänka mig känslan att ha rätt att få finnas lite mer. 

Hursomhelst så är jag glad att ha blivit recenserad. Och det var en fin recension.

I väntan på recensioner

Det finns tyvärr inget som garanterar att någon kommer att skriva en enda liten recension om min bok. Jag menar på kultursidorna, av litteraturkritiker. Och hur glad och tacksam jag än är för alla privata meddelanden jag får från er som läst och uppskattat, så väntar jag med låtsat tålamod på att få läsa en tryckt rad eller två, som kanske når ut till något fler än mina bekanta. 

Jag gissar att jag inte är ensam, att det är fler författare än jag själv som inte har ett superförlag med en massa PR-pengar och kontakter i ryggen. Så hur gör man? Ja, jag vet inte jag. Men något är man ju tvungen att göra.

Dealen med mitt förlag är att de i samråd med mig skickar ut min bok till ett antal recensenter. Sedan har jag själv kontaktat både ett fåtal bloggare och några kulturredaktioner ute i landet. Jag har egentligen ingen aning om huruvida det är så man ska göra, men så gjorde jag. Ett kort och, i mitt tycke, sakligt brev samt ett ex. av boken i ett paket överlämnat i brevbärarnas vård. Nu väntar jag. 

Troligtvis tar litteraturkritikerna än mindre hänsyn till min lilla bok om jag har skickat den själv, än om den kommit från förlaget. Och varför skulle de välja just min bok i floden av allt intressant som de måste få skickat till sig? Varför skulle de välja att skriva om poesi, när det finns deckare? Varför skulle de skriva om en debutant, när det finns kända författare? 

Men sommartid är stiltjetid och kultur- och nöjessidorna skriver kanske hellre om årets pinnglassutbud än om årets diktsamlingsutbud. Så jag väntar, och hoppas – och tror. Och medan jag väntar, så läser jag vad ni har skrivit till mig:

Någon sa precist och väl avvägt ordval.

Någon ler åt min beundransvärda förmåga att skildra min pappas sjukdom så ömsint.

Någon skriver att jag har beskrivit något otroligt svårt och jobbigt på ett så vackert sätt.

Någon säger att jag uttrycker tunga och komplexa känslor med lätt hand och med talspråk och att det är effektivt.

Och det är verkligen något att glädjas åt, medan jag väntar.

Sommartid, skrivtid

För somliga kanske sommaren innebär att låta skrivandet vila. För andra öppnar sig veckor av skrivtid, kanske särskilt som vi i större utsträckning i år håller oss på hemmaplan. De senaste veckornas väder kan ju också ha en gynnsam inverkan på innesittandet och kanske är semestern 2020 tiden då vi istället reser i vår egen fantasi, i våra egna skrivdrömmar. 

Mina skrivdrömmar sträcker sig hemåt, till barndomslandet, platsen där jag växte upp, som har sin egen historia, där jag endast är en liten, liten perifer pusselbit, kanske en av trehundra blå, eller kanske grå, himmelsbitar. Men jag behöver gräs och hus och hästar och moln, inte bara himmel, för att det ska bli något. Jag behöver andra. Det finns de som faktiskt ställer upp på intervjuer, men även bibliotekets västgötasamling tillhandahåller en hel del. Och i det här stadiet har jag inte det minsta bråttom och är nöjd så länge det inte står helt still. Det finns tillförsikt. 

Men jag känner också att det kan behövas lite annat för att få igång skrivandet och, som många läsare här säkert också gör, så håller jag utkik efter novelltävlingar och liknande. Ett tema kan väcka liv i fantasin, en deadline kan göra dig målinriktad och effektiv. Några av de intressantaste utmaningarna, i mitt tycke, finns listade här nedanför. Du kan t.ex. välja en låt som utgångspunkt, ett äldre verk, eller spinna loss på temat 20-tal, fri tolkning. Och visst lockar det med vinstpengar och publicering, men den verkliga vinsten kan vara att du faktiskt skriver färdigt en novell, att du vågar skicka in, att du tänker att du är värd att läsas. Att du tar dig själv och ditt skrivande på allvar. Och även om vi kanske drömmer om det stora egna verket, så kan novelltävlingarna och -antologierna ge dig en synlig plats som är nog så värdefull, även om du också vill skriva en storsäljande fantasyroman eller en lyrisk berättelse om din hembygd. 

Så vad väntar du på, sätt igång och skriv, på ditt eget eller på någon av dessa eller andra utmaningar – om du inte redan har börjat. Lycka till!

Använd ett äldre verk som utgångspunkt.
www.boktugg.se/novelltavling-2020/

Musiktema:
http://www.miramir-forlag.com/blogg/tavlingar/novelltavling-musik/

Tema vänskap:
https://tidningenskriva.se/tavlingar-och-event/tavlingar/skriv-en-novell-tavla-om-10-000-kronor-och-en-ljudboksinspelning/

20-tal:
https://litteraturhuslund.se/

Sno

En vän hörde av sig för att berätta att hon hade läst min bok. Hon återgav några formuleringar som särskilt hade fastnat hos henne. Ett par av dem har jag delvis lånat från låtar med Johnny Cash. Den här första, Hurt, är egentligen en cover på Nine Inch Nails original, men låten förknippas nog snarast med Cash. En av stroferna:

I wear this crown of thorns
upon my liar’s chair
full of broken thoughts
I can not repair.

Och så sjungs det om

my empire of dirt

I pappaversionen blir det:

Nu sitter han på sin ljugarbänk
en tron för hans skitiga rike.
Törnkransen på
tankarna trasiga
[—]

Men där Cash/Nine Inch Nails visar insikt om vad han har skadat, lyckas pappan i min version hålla insikten ifrån sig. Han kan eller vill inte ta in vad han har skadat, utan förfäktar sin sanning. Och ljugarbänken är ju ett lite annat koncept än ”liar’s chair”, som jag tror kommer från Bibeln. 

I Folsom Prison Blues  går fångarna och längtar ut, lyssnar efter tågvisslan på håll och drömmer om friheten. Pappan i Stillna har inte skjutit någon i Reno. Han bär på sitt eget fängelse och jag tror att det är ord som kan ta honom ut därifrån. Han lyssnar också efter vad ångvisslan lovar honom. Löften om frihet. Löften om förlåt. Och jag lånar den bilden.

För man får sno. Låna. Låta sig inspireras. Romarna gjorde det från grekerna genom sitt imitatio et aemulatio, vilket innebar att de inte bara tog efter sina kulturella förebilder, utan de gjorde det till sitt eget, något romerskt. Catullus överatte Sapfos Fragment 31 och lade till en egen strof om sysslolöshetens fördärv. Vergilius skrev på uppdrag av Augustus det romerska nationaleposet Aeneiden, med Iliaden och Odysséen som uppenbara förlagor. Shakespeare snodde Romeo och Julia från berättelsen om Pyramus och Thisbe. 

Men man behöver göra det till sitt eget, om det inte ska bli plagiat. Säga det på sitt eget sätt, med sitt eget perspektiv.

Sonja Åkesson som tar Ferlinghettis Autobiography och gör beatniken till en hemmafru, som istället för att springa ut och sträcka handen genom skymningshimlen, skyndar sig hem för att inte bränna vid potatisen.

Eyvind Johnson som i Strändernas svall gör den mångförslagne Odysseus till en riktig människa med tvivel och ånger och hat och rädsla. Han får det också att handla om samtiden och det 1946 nyligen avslutade kriget. 

Man snor stilen, snor handlingen, snor en biperson, snor en bild. Snor och ändrar och lägger till. 

Trent Reznor från Nine Inch Nails lär, enligt Wikipedia, först ha tvivlat på Cash förmåga att förvalta låten, men senare ha uttalat sig om låten som en f.d. flickvän, som gått vidare och nu lever sitt nya liv. När Johnny Cash sjunger texten ges den en annan innebörd, då vi tolkar den utifrån hans liv, de relationer han har haft, som ett slags bokslut så här i efterhand. Det är avskalat, uppriktigt, oförställt och med en skör skönhet som jag ärligt talat vill ska färga av sig på mina dikter.

Release för Stillna

Foto: Sara Wendle

Efter ett par förseningar kunde jag äntligen välkomna vänner och bekanta till min släpphändelse i lördags. Det var en bra idé med öppet hus några timmar på dagen, då besökarna kunde droppa in när de ville och inte trängas alltför mycket. Att vi kunde vara utomhus och hålla avstånd till varandra kändes också bra. Pingstsolen sken över gården, där jag dukat upp med tårta, handsprit och solkräm. Och böcker, så klart. 

Jag är väldigt glad att jag har så många i min närhet som både är intresserade av litteratur i allmänhet och av min bok i synnerhet. Utan er blir det liksom inget bokkalas! Så tack för att ni tog bussen, cyklade, promenerade, fickparkerade, bokade hotellnatt i Borås för att fira med mig och min bok.

Mest nöjd med:
– Uppmanade mina gäster att i stället för att ha med blommor skänka en slant till BRIS.
– Skylt med pris och swish-nummer gjorde att jag kunde koncentrera mig på viktigare saker än att upprepa mitt telefonnummer. 
– Liten bärbar bluetooth-högtalare för pappa-musik (country och Elvis) ute på gården.
– Alla glada som kom och firade.

Minst nöjd med:
– Hett tevatten som skvimpade ut ur termosen och ned på min tumme, som numera mest liknar en stekt, sprucken korv och gör ganska ont. Och vem dricker ens te när det är 25 grader varmt? Ingen, visade det sig.

De första reaktionerna

Boken är ute, den finns och lever sitt eget liv nu. Nu är den inte bara min. Och jag som har varit så orolig att folk därute ska tycka att hur kan jag säga det där om min pappa, men så blir det liksom lite tvärtom. Kärleksbombning istället. 

Folk som säger att det är fint, att de har gråtit, att de känner igen sig, har varit med om samma, att jag är modig, att det är viktigt det jag skriver. 

Det gör mig så himla glad att det ringer en främmande kvinna (vad är oddsen att jag svarar?) och talar om att min bok verkligen behövs och att hon skulle vilja få tag på den och vi kommer överens om att jag ska lämna in ett exemplar i fotobutiken i stan, där hennes dotter kan plocka upp den senare. Och det gör mig så himla glad att människor stannar mig i korridoren på jobbet och gratulerar och säger att min bok har kommit med posten nu och att de ska läsa den så fort sommarlovet börjat. Och en elev som har läst artikeln om mig i lokaltidningen, som skriver i chatten på lektionsmeetet att det här kanske är lite utanför ämnet, men ska du inte säga något om din bok? Och jag säger att det finns en bok som jag har skrivit och att den handlar om mig och min pappa och hans alkoholproblem och att jag tror att det behövs att man pratar lite mer om sånt där, och eleverna ler uppmuntrande bakom sina skärmar och muteade mikrofoner och någon har redan beställt den och allt. Jag tror nästan inte att det kan bli finare. Så skriver en annan elev i ett meddelande att hen också har läst artikeln och att hen vill läsa min bok, och det gör mig så himla, himla glad att hen skriver, men samtidigt så in i hjärteroten ledsen, eftersom hen också skriver att hen har liknande erfarenheter. Och man vill bara skicka en gigantisk, omhuldande och mjuk digital kram och fluffiga kattungar och en massa hjärtan på det och säga att allt blir bra, men vet att det nog inte blir det, för det blir det sällan, bra. 

Men jag vågade säga, och nu vågade hen säga och bara det är ju kanske åtminstone lite, lite bättre än innan. 

Den är här nu.

Foto: Johanna Aula

– Har du tränat, undrar mannen på Göta All-livs, när han hämtar fram den 16 kilo tunga kartongen till det lilla bordet med påskpynt till extrapris och blippar in koden. 

Ja. Jag har tränat. Det är precis det här jag har tränat inför. Den väger nästan ingenting, känns det som när jag bär iväg lådan till kompisens bil och försiktigt sätter ned den i bagageluckan. Det är ju mina böcker. De kom till sist. 

Det är en förunderlig känsla att vika upp kartongfliken och se den skymta där under. Plocka upp en och hålla den i handen. Den är glatt på ytan, svart och blank och den har mitt namn på framsidan. Inuti finns alla orden som jag har levt, gråtit och skrivit. Att de står där. Boken väger 210 gram och har tyngden av liv och död, sorg och försoning. Jag är framme nu. 

– Jag vågar inte börja läsa än, säger min vän. Hon vill vara ensam med boken, hon kommer börja böla, tror hon. Hon var med från början, men visste ingenting. Vi höll allt hemligt. Nu vet hon, och det står där, allt det fula – och det är ok. Nu har jag tränat, och det är ok. 

Den är här nu.

Papputar

Jag lyssnar på Lundströms bokradio och Otto Gabrielsson, om hans bok Vildhavre. Det är ett brev till hans pappa, den store kulturmannen Jörn Donner, som i sin egen bok, Mammuten, kallar sonen för ett misstag, vilket blir en igångsättare, inte minst av skrivandet av den här boken. Det finns mycket jag kan känna igen mig i av det Gabrielsson berättar, även om min egen pappa inte direkt var en stor kulturpersonlighet. Men pappans frånvaro, oavsett av vilken anledning han inte är nåbar, den är densamma. 

Min pappa har aldrig uttryckt att jag varit oönskad, utan det har varit hans beteende som fått mig att känna mig bortvald. Däremot har jag letat och funnit tecken på omsorg. Jag ställer mig frågan i min bok – har han älskat mig? – och hittar vad jag tror är bevis på att han ändå kunde älska, kanske också mig. Ett slags kärlek, i tafatt handling.

Gabrielsson slutar aldrig att längta, släpper inte taget, för om han gör det, släpper taget, så kommer pappan att låta honom, och det gör ont. Själv började jag hålla pappa på avstånd, akta mig för att älska honom. Därför att hans beteende i mina ögon var ett avvisande. Att blotta sin önskan att bli älskad är att riskera att bli avvisad, en grundläggande skräck för en normal homo sapiens. Därför beundrar jag dem som vågar visa att de behöver andra, deras erkännande, deras kärlek. 

Marie Lundström spelar upp en gammal intervju med Donner och sonen lyssnar, förstår ändå, vad pappan är formad av. Det är inte bittert, man behöver inte döma. Och det har jag också kommit fram till i min egen bok. Jag dömer inte min pappa, och det hoppas jag att de som läser inte heller gör. Jag försöker förstå, försöker se det som kan ha skapat pappan som han blev. Saker i hans barndom, i hans arv, i hans motgångar. Inga ursäkter, eller fråntagande av ansvar. Men förståelse. Och när man skrivit om det jobbiga, så har man liksom “slitit ut” det, för att använda Gabrielssons uttryck. Då har man varit igenom det, då känns det inte lika starkt. Och man kan se det andra också. Det är ett slags sorgearbete. Något har stillnat.

Sommaren 2020 – plan B

Medan boken ligger till sig i väntan på att tryckeriets maskinhaveri ska lösa sig (vad var det jag sa, det luktar komplott), blickar jag framåt, mot en horisont som sträcker sig längre än Google Meets ändå ganska begränsade värld, där hemtentor är inlämnade, betygen påskrivna och sommarlovet öppnar sig som ett Narnia bortom garderobens malkulor. Men vad har jag egentligen att se fram emot?

Sommaren 2020 är inställda planer, resor som inte blir av, möten som skjuts på framtiden. Festivalernas bajamajor får stå ovälta och ingen behöver paxa solstolar i gryningen på det grekiska charterhotellet. På afterworken avhandlades semesterpotentialen hos – Jönköping.

Jag skulle resa runt Vänern, i värmlandsförfattarnas fotspår. Geijer, Lagerlöf, Fröding. Gå på Bokdagar i Dalsland, som just annonserats inställt. Sett Körkarlen i Sunne. Vad en litteraturnörd drömmer om. Med detta blev intet. Folkhögskolorna, med sina skrivarkurser och kulturtanter, ställer in. Ingen hugsvalelse där att vänta. 

Så vad blir det då? Bad i bruna sjöar med orm i? Nä, inte bara. Det finns ljuspunkter, även med ett sommarlov på två timmars bilradie från Borås:

Att få välja fritt i bokhyllan: Även om det definitivt är helt ok att analysera Cirkeln och Kejsarn av Portugallien i litteraturpedagogikkursen, så längtar jag efter att få välja ut en bok ur oläst-sektionen i bokhyllan. Ni vet, när det känns som om allt är möjligt. 

Stugvistelse: Kan man inte resa långt, så får man väl resa kort. Jag har hyrt en liten stuga vid en sjö på cykelavstånd från hemstaden, där jag tänker att jag ska bada, grilla, klia på myggbett, göra små utflykter, skriva och röka en cigarill under veckan. 

Skriva: Så klart att jag ska skriva. Mitt intervjuprojekt känns inte helt vettigt att genomföra nu, med tanke på smittorisker o.s.v., så kanske får jag plocka fram min gamla romanidé. Troligen får jag börja om, för kanske åttonde gången, men kanske kanske kan den här coronasommaren bli sommaren jag skriver åtminstone ett utkast av “Rekonstruktion”, som arbetsnamnet så passande lyder. Eller så börjar jag på något nytt. 

Hur blir din sommar?