Så nära, men ändå så långt ifrån

 

emelie-novotny_075_c-stefan-tell.jpg

Foto: Stefan Tell

I helgen arrangerades Sweden International Horse Show på Friends arena i Stockholm. När jag var barn gick showen på Globen, men sen ett antal år håller den till på Friends. Det är en tillställning med stort engagemang och popularitet, många har det som stående tradition att vara på SIHS varje första advent.

Fördelen med att vara utgiven på ett stort förlag är att förlaget har möjlighet att genomföra stora aktiviteter, som att ha en monter full med böcker på mässan på SIHS. Nackdelen med att vara utgiven på ett stort förlag är att förlaget har massor av böcker att fylla montern med och ens egna lilla bok lätt hamnar i skymundan av alla storsäljande bokserier. Det är inte lätt att konkurrera med PAX-böckerna, LasseMaja, Ninja Timmy och Ylvania.

Både Lin Hallberg med Siggeböckerna och Helena Dahlgren med Star Stable var där och deras signeringsköer kommer jag nog aldrig att leva upp till. Jag önskar att jag hade kunnat sprida min bok till fler montrar, låtit den göra ett gästspel hos Uhip, PS of Sweden, eller något annat trendigt ridsportmärke där min målgrupp fanns och provade ridbyxor och täckjackor.

 

Konsekvensen av att montern redan var bemannad var att vi författare istället fick se alla shower inne på arenan – så himla generöst! Jag har fått se allt ifrån dressyr på högsta nivå till gulliga, fartfyllda shownummer. På söndagen hade vi riktiga parkettplatser på Grand Prix-hoppningen. Jag har aldrig förut sett en så svår hoppklass på så nära håll. Det var fantastiskt att kunna se alla detaljer under ritterna, fokuset hos både häst och ryttare, hur musklerna rör sig, hur det låter när hovarna slår emot bommarna och hur ryttarnas blick hela tiden visar vägen genom banan.

Det blev verkligen en fantastisk helg som handlat om hästar och ridsport varje vaken minut. Trots att jag är så tacksam för att mitt förlag ger mig och Vänd rätt upp möjligheter är det ändå frustrerande att vara så nära sin målgrupp, men ändå inte lyckas nå ända fram.

Självkritik och prestationsångest

Version 3

Foto: Stefan Tell

Det är egentligen inget nytt för mig, så här har det varit hela livet, men det har blivit så påtagligt under det här året hur jag värderar mig själv efter prestation. Det känns lite tonårsaktigt och fånigt. Jag vet ju att det inte är det som jag presterar som identifierar och värdesätter  mig som person, men jag kommer ändå inte ifrån det. Och den här typen av självkritik kommer jag troligtvis att få leva med hela mitt liv.

Det är nästan ett år sedan som jag lämnade in slutversionen av Vänd rätt upp. Jag tänker fortfarande på hur jag hetsade igenom den sista redigeringsrundan. För att jag inte hann mer, för att jag inte kunde ha jobbat hårdare. Men det kan lika gärna vara en ursäkt för att inte få känna mig så nöjd som jag önskar att jag var. Bara det att jag aldrig någonsin upplever känslan av att vara nöjd. Och i skrivandet är det mitt största hinder.

Jag har fortfarande inte läst Vänd rätt upp i den tryckta versionen. För att jag vet att min självkritik skulle vara överväldigande och att den troligtvis skulle göra att jag aldrig skriver något igen.

IMG_4343

Det tipsas om Vänd rätt upp i senaste numret av Häst&Ryttare

 

Trots att jag så ofta får bekräftelse för min bok ändrar det ingenting. Inför en boksignering satt jag och samlade ihop citat om vad som sagts om Vänd rätt upp, det finns så många fantastiska läsupplevelser som jag får ta del av. Som når till mig genom mejl, Instagraminlägg och direktmeddelanden. Jag värderar dem högst av allt. Jag får påminna mig om att det tipsas om min bok i tidningar och att den till och med har fått en dagstidningsrecension.

Jag uppfyller mål efter mål som jag haft längs vägen för min debutroman, men när jag gör det reflekterar jag inte över det utan kastar mig genast iväg efter något nytt att åstadkomma eller uppfylla.

Så är jag tillbaka hos mig själv. Och skäms för att jag inte har vett att uppskatta det jag är med om. För jag vet så väl vilket privilegium det är att få skriva en roman och få den utgiven. Det känns så sjukt missunnsamt mot alla er som kämpar med era manus, mot min familj som ger mig skrivtid och mot förlaget som satsar på mig och min bok.

Därefter följer tankarna på hur någon någonsin skulle vilja jobba med mig igen om jag inte har vett att uppskatta det. Att jobba med personer som aldrig blir nöjda är så otillfredsställande. Samtidigt är strävan efter att alltid prestera lite bättre troligtvis den drivkraft som gjort att jag överhuvudtaget har lyckats bli utgiven.

Det handlar inte om dåligt självförtroende för jag vet att jag kan. Men jag vet också att jag alltid kan göra det lite bättre. 

Att hitta sin berättarröst

Emelie-Novotny_002_c Stefan Tell

Foto: Stefan Tell

Bland det svåraste med att börja på ett nytt projekt är att hitta den nya berättelsens unika berättarröst. Jag märker att jag har lätt att falla in i samma språk som jag hade när jag skrev senast. Att jag även nu skriver om en tjej som tillbringar så mycket tid i stallet som det bara går gör inte saken lättare.

När jag skrev Vänd rätt upp valde jag att berätta den ur tredje person. Det berättarperspektivet ger lite distans till karaktärerna och det går att skildra händelser mer neutralt och så finns det utrymme att hitta en berättarröst som inte direkt behöver tangera huvudkaraktärens röst. Det är huvudkaraktärens tankar och känslor som skildras, men jag som författare behöver inte vara inne i huvudkaraktärens huvud.

Nu har jag valt att jobba med ett jag-berättande istället. Både för att pröva något nytt och för att komma bort från den tidigare berättarrösten som jag har använt mig av. Nu måste jag tänka, känna och andas som huvudkaraktären. Hennes röst måste bli min röst. Men hur gör en då för att hitta sin karaktärs röst?

 

Först försöker jag att lära känna karaktären så mycket det bara går:

  • Hur ser personen ut: ögonfärg, hårfärg, frisyr, längd osv.
  • Hur rör sig personen?
  • Vad har personen för intressen?
  • Vilka personer ser personen upp till?
  • Vilka sociala medier använder personen?
  • Hur klär sig personen?
  • Vilka böcker/tidningar läser personen, vilken musik lyssnar personen på, vilka favoritfilmer tittar personen på?
  • Vad identifierar sig personen med?
  • Vilket djur skulle personen vara om den fick välja?

Det brukar också vara effektivt att tänka ut specifika scenarier att placera karaktären i. Vad gör min huvudkaraktär när den:

  • hittar en mobiltelefon på busshållplatsen?
  • får ett sms från en vän med texten: ”jag är på väg hem till dig nu”?
  • står i kassan i mataffären och inte kan betala för varorna som ligger på bandet?
  • hittar ett adresserat brev i en biblioteksbok?
  • måste spendera tiotusen kronor på en timma?
  • blir inlåst i en hiss tillsammans med två andra personer?
  • är på bio men tycker att filmen är jättedålig?

När jag börjar skriva letar jag efter litteratur med en berättarröst som ligger nära den jag eftersöker. Även här ställer jag frågor:

  • Vad är det som gör att jag tilltalas av berättarrösten?
  • Vad känns trovärdigt/inte trovärdigt?
  • Vad hade min karaktär tänkt om huvudkaraktären i boken jag läser?
  • Hur hade min huvudkaraktär gått i dialog med huvudkaraktären i boken jag läser?

 

fullsizeoutput_1dc3.jpeg

Jag försöker också att titta på en film eller ett teve-program med min huvudkaraktärs blick och fundera på vad hen skulle ha sett om det var hen som tittade. Det kan vara allt ifrån om programledarens kläder är snygga eller när personen blir berörd. Därefter försöker jag beskriva huvudkaraktärens upplevelse med hens egna ord.

Slutligen tänker jag kring själva språket och min huvudkaraktärs ordförråd. Vilka ord är vardagliga för min karaktär, vilka ord förstår hen inte? Hur använder sig karaktären av referenser och slanguttryck? Personligen är jag försiktig med trendord, precis som jag är försiktig med användandet av sociala medier eftersom det är något som förändras snabbt och en roman oftast tar flera år att skriva.

 

När jag väl har börjat se på världen med min karaktärs blick och lyssna på när min krafter berättar med sin egen röst, går det av sig själv sen.

Vad har ni för bra tips och trix för att hitta rätt i ton i er berättarröst?

Att göra det svårt för sig

Emelie-Novotny_002_c Stefan Tell

Foto: Stefan Tell

Ibland funderar jag på varför jag alltid måste göra det så svårt för mig själv. Som att skriva en roman som utspelar sig i ett stall för unga vuxna. Som bokhandelsanställd har jag sedan länge vetat att böcker för ungdomar och unga vuxna är de böcker som säljer sämst. Det finns ett fåtal stora, oftast internationella succéer som springer ut ur bokhandlarna, medan de andra långsamt kryper sig mot utgången med kunden.

Nu är ju jag den första att prata om hur stor och bred ridsporten är bland unga i Sverige idag. Men precis som i alla sporter går utövarna ner i antal i övre tonåren. De som fortsätter är de som är mest dedikerade och de som satsar mot eliten. Och att vara dedikerad eller elitsatsande ryttare innebär väldigt mycket jobb. Problemet med dessa hästtjejer är att de inte har tid för att läsa eftersom de har stallet fullt med hästar.

Nu har jag varit ute med Vänd rätt upp och sålt och signerat böcker på hästtävlingar och där kan vi verkligen prata om att göra det svårt för sig. Hästtävlingar hålls i iskalla ridhus långt utanför stan. Även om det finns hästar i Stockholm också så arrangeras det väldigt många tävlingar långt ifrån storstan. Nämnde jag att hästtävlingar brukar börja runt åtta-niotiden på morgonen?

Så då går en som hästboksförfattare upp olidligt tidigt och kör ut till de där ridhusen, en packar upp sina böcker och vill inget annat än att prata hästar och läsning med hästtjejerna. Hästtjejer som har varit i stallet innan klockan sex för att hinna fodra, rykta och knoppa sin häst och kanske släppa ut de andra hästarna där hemma i hagen, för att de ska ha sin häst eller ponny framriden och klar när det är dags för start. Innan tävlingen är de för nervösa för att prata om något så trivialt som läsning och efteråt är de alldeles för uppfyllda av hur bra eller dåligt det har gått.

IMG_4119

I bästa fall kan jag se en glimt av tävlingarna från den plats som jag har blivit erbjuden. I värsta fall är den platsen i ett icke uppvärmt ridhus som alltid är kallare än vad det är utomhus eller i en dragig kafeteria där dörren alltid ska vara öppen. Nu i helgen fick jag till och med agera prisutdelare och sätta rosetter på ponnyer och skaka hand med fantastiskt duktiga ryttare.

Jag funderar över hur många timmar jag har lagt på att skriva den här boken och tänker vidare på om jag ska lägga ytterligare lika många timmar på att sälja den. Och så tänker jag på alla er som gör det här utan ett stort förlag i ryggen – vilket enormt jobb ni gör, vilka kämpar ni är!

Men så glimrar det till i samtalen som plötsligt går igenom tävlingsbruset. Det finns faktiskt de som köper böcker! Jag får skriva både läsarens och mitt namn i böckerna, jag får höra vad deras ponnyer heter och hur det har gått på tävlingen.

Och trots att hästtävlingar ligger längre bort än önskvärt och är det tillslut ändå alltid värt när jag kör hem i mörkret, oavsett hur svårt jag har gjort det för mig själv.

Samtal med Flora Wiström på bokmässan

IMG_3784

På monterscenen under bokmässan – här i samtal med Melody Farshin

 

Nu har nästan hela veckan efter bokmässan passerat och jag har fortfarande inte blivit förkyld – vilket måste ses som en seger! Bokmässan var precis som alltid högljudd, trång och med alldeles för torr luft, men också väldigt lagom. Jag fick krama bokvänner som jag träffar alldeles för sällan och leva några dagar i litteraturens famn.

På lördagen hade jag ett samtal tillsammans med Flora Wiström på bonnierförlagens monterscen, hon hade gjort en jättefin läsning av Vänd rätt upp och ställde flera intressanta frågor. Det går ju aldrig att återge ett samtal helt, men här kommer i alla fall mina svar på Floras frågor:

 

Hästarna är karaktärer i boken. Nästan lika mycket som de andra. Hur tänkte du kring det?

Det stämmer att hästarna är lika viktiga karaktärer i boken som de mänskliga karaktärerna. Jag jobbar likadant med hästarna som med människorna när jag bygger karaktärerna. Med hästarna fokuserar jag både på utseende och på egenskaper. Jag skriver ner hästarnas färger och tecken så att jag vet vilken häst som har en vit strumpa på vänster bak och hur sned eller symmetrisk en bläs är. Personlighetsdrag som jag funderar på hos hästarna är vilken rangordning de har i flocken, hur en häst reagerar vid utfodring, vid läskiga situationer och hur den visar uppskattning eller missnöje mot den människa som tar hand om hästen. Jag tänker också på hur hästen känns för ryttaren att rida, om den är känslig, lätt i handen och hur steget känns. En häst kan vara skumpig och väldigt lyhörd för vikthjälper, eller sakna framåtbjudning och kännas seg. Jag klipper ofta ut bilder på hästar som får representera mina egna hästkaraktärer. Jag har tidigare visat hur min anteckningsbok såg ut under det tidiga arbetet med Vänd rätt upp.

Ylva har toppbetyg från gymnasiet och kompisarna har börjat snacka om att flytta utomlands. Men Ylva vill vara hos hästarna. Hur hanterar hon andras förväntningar på henne? Och slitningarna mellan hennes värld i stallet och världen utanför?

Först tycker jag inte att Ylva hanterar detta alls. Hon har redan valt hästarna och det är hennes övertygelse om att det är hennes enda väg. Men allteftersom boken går upplever jag att Ylva utvecklas som person och börjar värdesätta sig själv mer. Att det faktiskt finns en värld utanför stallet och att hon skulle kunna förtjäna mer. Det ligger i hästtjejers natur att alltid sätta hästen främst, det blir nästan självuppoffrande. Kompisarna vill gärna ha Ylva med på sina drömmar och tar med henne på fester och kompishäng, men för henne är relationen till vännerna inte viktigast. Jag upplever att unga tjejers vänskap oftast skildras som den där nära, förtroliga vänskapen där de delar allt med varandra. Ylva är inte intresserad av den relationen med sina kompisar utan har istället den förtroligheten med sin favorithäst Zorba och hennes föl Uno och det är dem som Ylva hela tiden väljer.

Hästarna blir brickor i ett spel, ett triangeldrama mellan Nicole, Fredrik och Ylva. Varför blir det så?

Ja, hästarna har nästan som en egen roll i det här dramat. Fredrik är en typisk priviligerad man som är van att få precis som han vill och dessutom blir hyllad och applåderad för allt han gör. När han förstår att hans upphöjda position är hotad använder han hästarna för att spela ut Nicole och Ylva mot varandra. Fredriks finaste tävlingshäst Cortino, en stor skimmel, har Fredrik bestämt att det bara är han själv som får rida. Ylva som hjälper honom med framridningen får istället bara leda den här hästen runt ridbanan när de värmer upp. Men plötsligt får Ylva tillåtelse av Fredrik att rida den här hästen trots att Nicole egentligen är en duktigare ryttare. Att Ylva får den chansen triggar Nicole och det får stora konsekvenser för den fortsatta handlingen.

IMG_3722

Bland hästtjejer och rebelltjejer första dagen på bokmässan

IMG_3757

Skriv en bildtextSeminarium om hästboken idag tillsammans med Katja Timgren, Helena Dahlgren och Johanna Lindbäck. 45 minuter gick såklart alldeles för fort när en pratar om det bästa som finns: hästar och böcker.

img_3761.jpg

Matchade klänningen med boken av misstag.

IMG_3753

Jag läser högt ur ”Godnattsagor för rebelltjejer” i Max Ströms monter, för barn och förbipasserande. Idag blev det berättelserna om Valentina Teresjkova, Vivian Maier och Sapfo.

IMG_3756

Omringad av fantastiska rebelltjejer!

IMG_3730

Får äntligen provrida Sigge!

IMG_3718

Med ”Vänd rätt upp” i Bonnier Carlsens monter.

img_3747.jpg

Rita din drömhäst och vinn Peder Fredricsons nya bok!

IMG_3748

Jättefina hästbilder utanför bonnierförlagens monter.

Förberedelser inför bokmässan

Emelie-Novotny_071_c Stefan Tell

Foto: Stefan Tell

Om en vecka är bokmässan i full gång och hos mig handlar allt just nu om förberedelser inför den. Mejlen med frågor inför samtalen börjar trilla in, biljettbokningarna är klara och böckerna lästa. Jag har till och med hämtat ut klänningarna från kemtvätten. Nu återstår bara piffet, fila på hisspitchen, måla naglarna, välja skor. Ibland är min upplevelse att bokmässan är onödigt fåfäng. Jag tror att det handlar om att författare så ofta sitter hemma i sin ensamhet med smutsig disk, pyjamasbyxor och oborstat hår. När författaren helt plötsligt ska träffa sina kollegor och prata på seminarier och träffa läsare är det som att all denna tid av glåmighet måste kompenseras med piff. Men självklart är det böcker, läsning och läsupplevelser som står i centrum. Det är med pirr i magen och stolthet i bröstet som jag tar med mig Vänd rätt upp och åker på vår första bokmässa tillsammans. Jag ser så mycket fram emot att få prata om det bästa jag vet: hästar och böcker!

Här hittar ni de programpunkter som jag medverkar i under årets mässa – hoppas att vi ses!

IMG_3630

 

Torsdag kl. 12.00 – 12.45 Hästboken idag

Det finns lika många typer av hästböcker som det finns hästboksförfattare. Finns det några grundläggande kriterier för vad som får ingå i genren? Hur ser hästboken ut i dag och vilka är dess läsare? Och vilka utmaningar möter hästboksförfattare när stereotypa uppfattningar om hästboken som rätt oseriös litteratur fortfarande är vanliga? Medverkande: Helena Dahlgren, aktuell med Star Stable: Ödesryttarna; Emelie Novotny, som debuterar med en tonårsroman i stallmiljö, Vänd rätt upp; och Katja Timgren, aktuell med Amanda & Ila. Vad som än händer, en berättelse om vänskap och hästar. Moderator: Johanna Lindbäck, författare. Följs av signering. Seminariesal A6.

Fredag kl. 15.30 – 15.50  I stall och miljonprogram – två debutanter berättar

I sin debutroman Mizeria skildrar stå-uppkomikern och debattören Melody Farshin en miljonprogramsförort där allt fler unga stryker med i meningslösa skjutningar. Emelie Novotny romandebuterar med Vänd rätt upp, en varm relationsroman i stallmiljö. Ett samtal om att debutera. Bonnierförlagens monterscen Manegen, B02:02.

Lördag kl. 12.40 – 12.50 Flora Wiström möter Emelie Novotny

Sommaren efter studenten. Drömjobb som hästskötare på toppstall. Känslor som rusar när Nicole är nära. Emelie Novotny romandebuterar med Vänd rätt upp, med en varm relationsroman i stallmiljö. I samtal med Flora Wiström, ungdomsboksförfattare och bloggare. Bonnierförlagens monterscen Manegen, B02:02.

Lördag kl. 16.30 – 16.50 Vi som älskar hästböcker

Hästboken har allt – relationer, vänskap, spänning, intriger och maktspel. Den skildrar själva livet, betraktat genom ett par rejäla stalldörrar. Tre hästboksförfattare med vitt skilda stilar diskuterar genren; Helena Dahlgren, Lin Hallberg och debutanten Emelie Novotny. Följs av signering. Bonnierförlagens monterscen Manegen, B02:02.

 

Grundhjälpskontroll för skrivandet

Emelie-Novotny_Bonnier_009_c Stefan Tell webb

Foto: Stefan Tell

September är en av mina bästa månader på året, luften är hög, temperatureren är oftast lagom och sådär så att en kan vara snyggt klädd utan att varken frysa eller svettas. Det är dessutom månaden när landets alla ridskolor har startat upp igen och hästarna och ryttarna börjar komma igång efter sommarbetet. Och så blir det bokmässa sista helgen i september.

För mig är den tidiga hösten den bästa perioden för kreativitet. Det är något med naturens förändring som väcker idéer och känslor hos mig. Jag känner mer, vill mer. Förut älskade jag våren, det spirande nya, de ljusa kvällarna som återvänder – just det älskar jag fortfarande – men jag blir inte kreativ av det. Istället blir jag distraherad av att gräva i rabatterna, plocka blommor och köpa gödsel. Och av att allt går så fort.

Nu är det lite som att tiden går långsammare och tankar hinner tänkas. När det är så mår både min ridning och mitt skrivande som bäst. Att skriva är många gånger som att rida. I inledningen av passet går det långsamt och lite trevande, jag måste känna av hästen och texten. Hur är dagsformen, vad är dagens syfte eller övning, vad är mina svagheter och textens eller hästens?

IMG_1817

Inom ridningen börjas varje pass med att kontrollera grundhjälperna: framåtdrivande skänkel, förhållande tygel, vikt och ledande tygel, sidförande skänkel och galoppfattning åt båda hållen. Det är för att checka av att kommunikationen med hästen fungerar, att vi förstår varandra. Om något inte fungerar måste jag gå tillbaka till den grundhjälpen och rensa och förtydliga. Så att hästen förstår att när jag gör så här så vill jag att den stannar eller svänger eller vad det nu kan vara. På samma sätt behöver jag checka av mig själv och texten när jag börjar, jag flödesskriver ett par meningar, läser igenom det senaste stycket som jag skrev, påminner mig om vems perspektiv berättar jag från, och försöker leta upp samma röst och samma ton som innan. Jag frågar mig om jag har alla fakt jag behöver för att ta tag i dagens uppgift. Därefter har jag rätt förutsättningar att utföra dagens arbete.

Oavsett om det är sidvärtsrörelser på volt eller att skriva dialog känns det oftast spretigt och svårt i början. Hästen rör sig för mycket eller för lite, jag använder för stora hjälper och planerar inte min ridning. På samma sätt är texten ofta kal i början, saknar riktning och kanske tempo. Men ju varmare jag och hästen blir desto lättare flödar det. Plötsligt är hästens rörelser inte längre skumpiga och yviga och min sits mer upprätt och mina hjälper mindre. På samma sätt kan texten flöda, huvudet tänka snabbare och tangentbordet knappra vidare.

När jag tänker på texten som en häst som jag ska ta fram det bästa ur blir jag mer ödmjuk inför texten och skapandet. Som hästtjej är jag djupt rotad i att det aldrig är hästen som gör fel utan jag som ryttare som ger den dåliga förutsättningar och ställer fel frågor. På samma sätt vet skrivande människor att det är de själva som har skapat textens förutsättningar. Men när jag ser texten som en häst blir dömandet av mig själv inte lika hårt. En häst och en ryttare kan ha en dålig dag, tankarna kan vara ofokuserade och frånvarande. Det är så ibland.

Att tillhöra en förlagsfamilj

Emelie-Novotny_071_c Stefan Tell

Foto: Stefan Tell

Vänd rätt upp blev antagen av Bonnier Carlsen i november 2016. Redan i maj 2017 blev jag bjuden på deras vårfest. Visst, det är alltid roligt att gå på fest, men för mig har det viktigaste varit att bli inkluderad och välkomnad – och det har jag verkligen blivit!

På den första festen vågade jag knappt andas om att jag skulle ge ut en bok, men var ju tvungen att svara på frågan vem jag var och vad jag gjorde där. Jag möttes av flera etablerade författare som var imponerade av mig, av att jag fått min debut antagen där. För mig har det aldrig varit viktigt att tillhöra ett stort förlagshus, men det har varit viktigt för mig att ha ett sammanhang. Förra året var jag på bokmässan och jobbade i Akademibokhandelns monter. Jag hade inga uppdrag eller åtaganden för förlaget ändå blev jag återigen medbjuden på förlagsmiddag, omhändertagen och delaktig.

I tisdags var det dags igen när Bonnier Carlsen firade sitt 25-års jubileum. Förutom att träffa min förläggare och redaktör och alla andra som varit delaktiga fick jag träffa den person som var den första att lektörsläsa mitt manus. Jag har såklart vetat att manuset blivit läst och bedömt många gånger innan utgivningsbeslut fattats, men det blir så verkligt när alla anonyma bedömare plötsligt står framför en. Det är hisnande att hon har haft så stort inflytande över mitt och Vänd rätt upps väg ut i offentligheten utan att jag har kunnat påverka det. Det kändes som att få sluta en cirkel när jag fick signera hennes tryckta version av boken och jag tackar min lyckliga stjärna för att det var just hon som fick läsa just mitt manus.

IMG_3545

Jag fick också träffa Sara Edström som har gjort det fantastiska omslaget till Vänd rätt upp och vi började genast att tänka i hisnande tankebanor om vilka fler omslag vi skulle kunna samarbeta med framöver. Flora Wiström som jag ska ha ett samtal med på bokmässan var också där. Och så fick jag träffa både Lin Hallberg och Åsa Larsson som jag också kommer att samtala med på bokmässan. Åsa Larsson skriver ju spänningslitteratur för både barn och vuxna men är också hästtjej. Hon överväldigade mig med fina ord om min bok och jag påmindes om hur viktigt det är att få höra det (helst om och om igen). Vi pratade om att hästboken gör barn till läsare och om att tonårstjejer marginal för att göra rätt är så snäv och om hästtjejen som så ofta sliter i det tysta.

Det här sammanhanget är det som ger mig energi och inspiration att ta tag i skrivandet, bokmässan och hösten, för det är ett sammanhang som jag vill fortsätta att tillhöra.

Hästtjejers beroendeställning

Emelie-Novotny9_001_c Stefan Tell

Foto: Stefan Tell

En hästtjejs kärlek till hästen gör att hon ofta sätter sig själv och sina egna behov efter hästens behov. I ett stall är det alltid hästens behov först, oavsett allt. Efter ridningen ska hästen skötas, fodras, utrustningen ska tas om hand och stallet ska städas. Det spelar ingen roll hur trött, hungrig, varm eller kall ryttaren är. Vi använder hästen och måste därför se till att den har allt för att må bra. Därför ligger det i hästtjejers natur att bortse från sina egna behov och med det medföljer en risk för att bli utnyttjad.

Stallet är oftast en bra och trygg plats att växa upp på. Men få hästtjejer äger hästen som de älskar över allt annat och kan då lätt bli utnyttjade av häst- eller stallägare som alltid befinner sig i en maktposition. Det är lätt att spela på ett dåligt samvete, att använda argument som ”för hästens skull” eller att hota med att hästtjejen får sluta rida hästen om hon inte ställer upp på villkor som hela tiden förändras.

I Vänd rätt upp har jag velat gestalta både kärleken till hästarna men också hästtjejens och hästskötarens utsatthet. Ylva äger inte hästarna hon älskar, det gör att hon är mer sårbar i stallet än vad Nicole är. Nicole har möjlighet att själv bestämma över sin häst, vilket Ylva inte har. Ylva måste hela tiden anpassa sig efter hur Solveig, Fredrik eller Sara vill ha det och har liten möjlighet att påverka trots att de är nöjda med hennes arbetsinsats. Hon gör allt för att vara dem till lags och skjuter sina egna gränser längre och längre bort. 

Det håller på att ske en förändring inom ridsporten gällande yrkesverksamma hästskötares villkor och rättigheter. Men det var inte längesedan som det gick att läsa i annonserna: ”egen häst kan inte medtas eftersom du inte kommer ha tid att rida”. Vilket indirekt säger att den anställde förväntas jobba dygnet runt. I många fall räknas bostad, stallplats och ridlektioner som del av lönen, kvar blir endast ett par tusenlappar i fickpengar. Det är inte ovanligt att tjänsterna istället kallas för ”praktikplats” eller ”elevplats” trots att inga skolor är inblandade. Oftast är det långa dagar och hårt arbete. De senaste halvåret händer det dock allt oftare att det är ”lön enligt avtal” och ”rullande 5-dagars schema” i annonserna.

Hästskötarens ickeexisterande villkor och dåliga löner är ett av ridsportens största problem och bidrar till den låga status som ridsport ofta är förknippad med. Att rättigheterna stärks och lönerna höjs är otroligt viktigt, både för sporten och för att komma tillrätta med den beroendesituation många hästtjejer sätts i när de får ansvar för en häst.

Läsningens magi

Emelie-Novotny_037_c Stefan Tell

Foto: Stefan Tell

Min upplevelse av läsning på sommaren är att det aldrig blir läst lika mycket som det planerades för innan sommaren. Innan jag hade barn kunde jag utan problem läsa ut en bok varannan dag under ledigheten. I år fick jag inte med mig så mycket böcker i packningen. För att jag packade dåligt och för att jag någonstans hoppades att jag skulle vilja skriva istället. Två av sommarens läsupplevelser vill jag dock dela med er.

Det tog bara några dagar för mig att läsa klart Anton och Teitur av Angelica Öhrn, jag hade börjat med den tidigare i våras men slutat för att jag inte kunde ge boken den närvaro jag ville ge den. Så jag började helt enkelt om. Det bästa med Anton och Teitur är att den är en hästbok med en islandshäst och en kille i huvudrollen och att det aldrig är något som är problematiskt eller konstigt. Anton är en riktig hästtjej (trots att han är kille) och i stallet är han som vem som helst i gänget. Teitur står i ett stall tillsammans med hästar av andra raser, och redan här slår min okunskap om islandshästar in. I min värld står islandshästar ihop med islandshästar och befinner sig i ett eget riduniversum. Så är det såklart inte enbart och det var bra att få den bilden utmanad.

Förutom hästarna och hästkulturen i Anton och Teitur så gillar jag hur skilsmässorna som drabbat så många av bokens familjer gestaltas. Skilsmässan blir som en epidemi som härjar fram och riskerar att smitta alla i dess väg. I boken finns det inga lyckliga skilsmässor, det är splittrade familjer och rakt igenom barnets perspektiv. Jag tror aldrig att jag har läst en så hänsynslös och rak skildring av vad barn går igenom när dess föräldrar väljer att leva sina liv isär. Men också hur lojal ett barn alltid är gentemot sina föräldrar. Tar jag föräldraperspektivet i detta känner jag mig tröstad av att jag som förälder inte behöver vara perfekt, mitt barn kommer att stanna hos mig ändå. Tar jag barnperspektivet känner jag mig också tröstad, jag är inte ensam om att ge nya chanser och förlåta.

Det stora läsprojektet den här sommaren var att läsa om Maria Gripes Skuggserien. Två dagar innan vi skulle åka hade jag fortfarande inte införskaffat någon av böckerna. Jag började söka på biblioteken i Stockholm och konstaterade snabbt att inget bibliotek inom rimligt avstånd hade fler än en bok i serien inne. Lyckligtvis hade mitt bibliotek på Kungsholmen ett exemplar av första delen Skuggan över stenbänken, som jag hade turen att få med mig hem. Med stort mod började jag läsa. Försöker minnas i vilken ålder jag var när jag läste dem första gången, tror att jag borde ha varit kanske elva. Jag minns mycket av första boken, hur Caroline kommer till familjen, fotografierna på barnet på stenbänken och familjeträdet. Men många av detaljerna i berättelsen skulle jag inte kunnat återberätta. Ändå går det så snabbt när jag börjar läsa, mycket kommer tillbaka bara jag kommer in i berättelsen.

IMG_3488

När första boken är slut blir jag i sann bokslukaranda helt besatt över att få tag i del två, jag måste ju läsa vidare! Jag åker till biblioteket i Fårösund som inte har den inne och jag tänker att jag inte kommer att kunna vänta på att läsa den. Och det är då jag inser att den finns på e-bok. Jag har aldrig tidigare lånat en e-bok på biblioteket, vilken förlust tänker jag så här i efterhand. Sanningen är väl att jag aldrig tidigare har behövt låna en e-bok eftersom jag har tryckta böcker i överflöd var jag än vänder mig. Men jag kastar mig över …och de vita skuggorna i skogen innan minns jag ingenting av den. Eller snarare, jag minns massor om ödet på slottet där Berta och Caroline tjänstgör en sommar, men att det var i den här serien har jag glömt. Jag är övertygad om att det är här min förkärlek för rött hår är grundlagt.

Jag upplever bitvis att …och de vita skuggorna i skogen är lite långrandig att läsa och blir förvånad över att jag läste det här på mellanstadiet och gillade det så mycket. Men framförallt får jag bilder från min mormor och morfars hus i Dalarna när jag läser. Jag minns ofta var jag har läst en bok och även om jag inte kan säga att jag minns att jag har läst den här boken i deras hus så är det ändå så tydligt att det är där jag har läst den. Jag ligger i sängen i ”blå rummet” där jag oftast sov, jag går i deras knarriga trapp, kikar in i spegeln i vardagsrummet, jag sitter i trädgården. Och kanske är det läsningens största magi att den möjliggör förflyttning genom tid och rum på flera plan. I ena sekunden är det sommar på Fårö och jag är vuxen, i den andra är det tidigt 1900-tal och jag befinner mig på ett slott i Småland och i det tredje är jag drygt tio år och hemma hos min mormor och morfar i Dalarna, det var sommar då också.

Normbrytande och normskapande

Emelie-Novotny_071_c Stefan Tell

Foto: Stefan Tell

Det passerar en sommar och det där vakuumet av tid tar slut. Plötsligt är det aktivitet runt omkring igen, sociala medier ger sig tillkänna, det dimper in mejl i inboxen och telefonen ringer. Förra veckan var det Pridefestival i Stockholm och det dök upp regnbågsflaggor överallt – och listor på normbrytande böcker med HBTQ-personer. Selmastories listade 28 böcker varav Vänd rätt upp är den ena. Att få vara på samma listasom geniala författare som Jenny Jägerfeld, Jessica Schiefauer och Sara Bergmark Elfgren är svindlande. Dessutom är de tidigare debutantbloggarna Anna Ahlund och Johan Ehn med på samma lista. Snacka om fint sällskap!

Jag har (nästan) alltid sett på monogam kärlek som kärlek mellan två individer, inte mellan två kön. När litteratur skrivs speglar den samhällets normer och om vi skriver att kärlek mellan två individer av samma kön är problematisk kommer den fortsätta vara problematisk. Kärlek uppstår ofta där en minst anar det, mellan personer som kanske inte först ser på varandra som en person att bli förälskad i. Precis så är det i Vänd rätt upp. Jag önskar att förälskelse, attraktion och sexualitet som är oproblematisk för individerna som upplever den ska få vara oproblematisk även för dem som står bredvid. Ingen ska behöva skämmas, dölja eller ändra sitt sätt att bli förälskade på för att någon annan eller normen säger det. I vänd rätt upp är den normativa kärleksrelationen långt mycket mer problematisk än den ickenormativa. För så kan det också vara.

I början av veckan blev jag kontaktad av Hippson, en av Sveriges mest aktiva hästtidningar som är högst närvarande i sociala medier och på webben och som rapporterar om allt som har om hästar och ridsport att göra. När tidningen frågade om de fick göra en intervju med mig var mitt svar ett självklart ja! Vi pratade om relationen och kärleken till hästar, om vikten av att bli ihågkommen på ridskolan och såklart hästtjejen. Både om mig själv som hästtjej och om Ylva. För trots att hennes sexualitet kan ses som normbrytande är det relationen till hästarna som identifierar henne.

img_3447.jpg

Foto: Ben North

I samma veva kom det en krönika i Aftonbladet av Patrik Lundberg ”Ode till landets alla hästtjejer”. En krönika som handlar om allt det som hästtjejer redan vet: att det krävs mod och fysisk och psykisk styrka att rida. Han skriver att det är till alla hästtjejer som fått sin passion förminskad. ”På oklar grund påpekade jag ofta att hästar var för töntar och att ridning inte var en sport. Ibland ritade jag hästhamburgare.” Ämnen som tas upp av hästtjejer hela tiden, men som blir giltiga först när en man påpekar det. Jag gillar oftast det Patrik Lundberg skriver och jag gillar att synen på ridsport ifrågasätts och når en bredare publik som Aftonbladet gör. Men samtidigt blir jag provocerad av att en man måste föra våran talan. Och varför lägger tidningen in en bild på Rolf-Göran Bengtsson när krönikan för en gångs skull handlade om hästtjejer? Att hästtjejen inte får vara norm ens när det handlar om hästar.

 

Att börja om

IMG_4229

Under tiden som jag har arbetat med Vänd rätt upp har jag inte haft några andra skrivprojekt parallellt. Idéer har jag alltid men det här senaste året har jag varken haft tid eller ork att tänka vidare på dem. Redigeringen av Vänd rätt upp, jobb och föräldraskap har tagit alla min tid och energi. Men nu lever den sitt eget liv hos läsarna och det är sommarlovsdagar på stranden för mig. Barnet och kusinerna klarar sig tidvis själva och solen, vindarna och vågorna ger tankarna nya banor att gå. Det är sådär med kreativitet och skapande att det funkar bäst när vardagen inte är för styrd – i alla fall för mig. Men det tar också emot att börja om. Vänd rätt upp är ju jag proffs på, jag vet allt om den. Jag vet exakt hur Ylva reagerar i olika situationer, vad hon blir glad, upprörd, rädd eller attraherad av. Jag har känt henne i fem år och precis som med riktig vänskap tar det tid innan vissa egenskaper visar sig.

Nu försöker jag lära känna Linn, hon är tolv, snart tretton år och ska precis börja i sjuan. På ridskolan finns sköthästen Ettan – som på alla sätt och vis är hennes nummer ett i livet. Han är en femårig korsningsponny och eftersom han är så ung har Linn fått extra ansvar för honom i stallet. Men det är fortfarande skrämmande mycket som jag inte vet om Linn och Ettan, jag måste utmana mig själv och ställa frågor om vad 13-åriga tjejer av idag tänker och intresserar sig för – förutom hästar såklart.

IMG_3354

Gör min research på stranden.

Förut när jag har påbörjat nya projekt har jag helt enkelt bara börjat skriva och så har de flesta frågetecknen fått räta ut sig längs vägen. Jag brukar ha ett anteckningsblock där jag samlar allt jag vet om mina karaktärer, gärna med bilder och onödiga detaljer (här har jag visat bilder ur min tidigare anteckningsbok). Men den här gången gör jag annorlunda. I ett försök till ett mer strukturerat arbete och förhoppning om att det inte ska ta fem år att skriva nästa bok går jag nu igenom karaktär för karaktär, frågeställning för frågeställning. Vad behöver jag utsätta Linn för? Vad är hennes svårighet? Vad behöver hon övervinna? Helt enkelt: vad är drivkraften och intrigen i den här berättelsen?

Under tiden som jag gör detta får jag uppslag till scener som ska utspela sig, men jag skriver inte på dem än. Jag är fortfarande total nybörjare på det här manuset och behöver träna lite mer på Linn och hennes verklighet innan jag börjar skriva. Först när jag inte längre kan hålla mig borta från datorn ska jag börja – än så länge är jag kvar in anteckningsboksstadiet.

Hos russen på Lojsta hed

Version 2

En av mina absolut viktigaste litterära platser som också finns i verkligheten är Lojsta hed. Ända sedan jag läste böckerna om Vitnos som barn har jag fantiserat om Lojsta-skogen och de vilda russen som lever där (här kan du läsa om inlägget som jag har skrivit om Vitnos-böckerna tidigare). Som barn var min högsta dröm att få gå omkring i reservatet och jag skrev redan då en berättelse om en flicka som hälsade på sin mormor som bodde precis bredvid grinden till reservatet. Men det närmsta jag kom var ett ridläger på Gotland, som inte på något sätt var ett dåligt alternativ. På ridlägret fick jag känna russet Mio. Det är fortfarande en av de få gånger i mitt liv som jag faktiskt har ridit ponny.

På senare år har jag tillbringat stor del av mina somrar på Fårö och vår stående utflykt är till russen på Lojsta. Ungefär 50 gotlandsruss, alla ston, bor i russparken. De varierar på tre hagar, vinterhagen, sommarhagen och hösthagen, totalt har de en yta på 650 hektar. Russen stödfodras med hö på vintern, deras hovar verkas två gånger per år, i övrigt klarar de sig själva och lever på det som skogen ger dem. Självklart får de tillsyn och omsorg vid behov. Varje sommar går det en utvald hingst tillsammans med stona i skogen och till våren föds det ett 30-tal föl. Ett fåtal av dessa blir kvar hos flocken, resten säljs till avel, ridning och körning.

Skogen på Lojsta är tät tallskog med enar och sly, stora delar av skogen är svårframkomlig och det bästa sättet att hitta russen är att lyssna efter dem. Grenar som knäcks, hästar som frustar och föl och ston som gnäggar efter varandra. Den här torra sommaren misstänkte vi att hästarna skulle stå nere vid Mallgårds källmyr i den stora sommarhagen. Det är alltid lite av en chansning att lyckas få syn på hästarna i russparken eftersom deras ytor är så stora. En sommar gick vi i flera timmar med vår då treåring och fick endast se ett enda sto med föl. Därefter har vi haft större tur. Men den här sommaren kom vi inte längre än 150 meter in i reservatet innan vi såg de första hästarna på vägen. Fölen låg och sov i sanden på vägen som går igenom skogen och stona stod och sov över dem.

DSC05124 - Version 2

Det är alltid magiskt att se russen i skogen. Det är som en saga, eller en tidslucka i verkligheten – russen bor och lever där på nästan samma sätt som de gjort i flera hundra år. Gotlandsrusset är Sveriges äldsta inhemska hästras och parken mitt på Gotland är den enda i sitt slag. Russen levde tidigare vilt på hela Gotland, men när marken blev mer och mer avstyckad av gårdar, betesmark och åkrar upplevdes hästarna vara skadedjur som förstörde för bönderna, de blev bortträngda och minskade kraftigt i antal. För att rädda rasen från utrotning kom hägnet till. Genom att låta Gotlandsrusset leva i sin ursprungliga miljö med sina ursprungliga förutsättningar behålls den karaktäristiska rastypen.

Trots att hästarna många gånger kan vara nära är de ofta svåra att upptäcka för ögat. Deras små kroppar smälter in så väl i den täta tallskogen. Russ är inte stora, fullvuxna mäter de mellan 120 och 130 centimeter i mankhöjd, fölen är nu i juli knappa metern höga. Russen hanteras inte av människor annat än vid de tillfällen som flocken drivs ihop och de som utfodrar dem på vintern. De lever fritt, men är inte direkt skygga utan snarare nyfikna. Russen kommer gärna fram till den som besöker dem om en är lugn och inte tränger sig på. För dig som vill besöka flocken på Lojsta hed är det viktigt att tänka på att russen inte är vaccinerade mot de virussjukdomar som hästar kan få. Därför är det extra viktigt att tänka på att inte använda kläder som har varit i kontakt med andra hästar – precis som vid all kontakt mellan stall.

IMG_3565

När vi efter mötet med de första hästarna gick ner mot källmyren följde gruppen med hästar efter oss dit. Där skogen öppnar sig breder i vanliga fall den fuktiga och sanka myren ut sig. I år är den endast en ihoptorkad äng. Men än finns det lite färskvatten till russen och i närheten av källan uppehöll sig ett 30-tal hästar. Precis som vanligt ville jag aldrig gå hem därifrån. Vi stannade länge och njöt av hästarna som rofyllt tuggade, tankade inspiration och idéer för kommande skrivprojekt.

Har du vägarna förbi Gotland är ett besök i russparken ett måste. För dig som vill stödja russen och det oersättliga arbete som görs för att bevara rasen kan du bli vän med russen på Lojsta. Läs mer om russen, vad som händer hos dem och hur du kan bidra – här!

Ridsport på semestern

Emelie-Novotny_037_c Stefan Tell

Foto: Stefan Tell

Sedan en vecka tillbaka är ridsportvärldens blickar vända mot Falsterbo och tävlingarna där. Falsterbo Horse Show är ett av ridsportsveriges största evenemang, i Vänd rätt upp är tävlingarna där ett av sommarens stora tävlingsmål, precis som det är för många av de deltagande ekipagen.

Veckan började med de mindre klasserna, amatörtouren i dressyr och hoppning, unghästklasserna och ponny klasserna och avslutas med de riktiga höjdarklasserna där världseliten gör upp om resultaten. De större klasserna sänds på SVT, så om ni vill ha paus från stranden, solen och semestern i helgen finns nu en giltig orsak till att sitta inne och kolla på teve. Vill en fortfarande njuta av sol och bad går det lika bra att ta med hästarna till stranden i telefonen eller se på play hela natten.

I september är det även ryttar-VM i Tryon i USA. Precis som i fotboll rids VM i ridsport vart fjärde år. Att se tävlingarna i Falsterbo är ett perfekt sätt att sätta sig in i de svenska lagen, vilka ryttare som rider i vilka discipliner och såklart vilka deras bästa hästar är. Eftersom VM ligger så nära finns det stor chans att ryttarna tar sina bästa hästar till Falsterbo för att stämma av det sista.

I veckan presenterades också en regeländring gällande dressyren som ska börja gälla nästa år. Tidigare har hoppryttare fått behålla sin rankingpoäng under tiden som de är föräldralediga, nu ska detta även gälla dressyrryttare. Det kan verka som en liten regeländring i ett komplicerat system, men för kvinnliga elitryttare som både vill tävla och kunna skaffa barn gör det stor skillnad att kunna vara borta från tävlandet utan att få börja om igen efter föräldraledighetens slut. Förhoppningsvis gör detta att vi får behålla fler av våra kvinnliga elitryttare inom sporten.

Eftersom SVT endast sänder de stora klasserna från Falsterbo har jag fått hålla tillgodo med sociala medier och korta klipp på ridsportmediernas webbsidor under veckan. Istället har jag haft mer tid till att ta mig igenom min hög med sommarläsning. Nu är Anton och Teitur utläst och även första delen i Maria Gripes Skuggserie, jag har precis laddat hem uppföljaren som e-bok från biblioteket för första gången i mitt liv – få se om jag listar ut hur det fungerar också.

IMG_2940

För dig som vill följa tävlingarna i Falsterbo i helgen:

SVT Ridsport

Tidningen Ridsport

Hippson

Falsterbo Horse Show