Ses vi på bokmässan i höst?

Emelie-Novotny_085_c Stefan Tell

Foto: Stefan Tell

Trots att det börjar närma sig högsommar och mångas semestrar är i full gång planerar bokbranschen nu för höstens bokmässa i Göteborg. Bok- & Biblioteksmässan pågår mellan 27:e och 30:e september och mycket av planeringen inför den är redan gjord. Bokmässan har släppt seminarieprogrammet och redan på torsdagen kl 12 ska jag göra mitt första framträdande på bokmässan.

Det är långt ifrån min första bokmässa, sedan hösten 2008 har jag varit där nästan varje år, både som representant för dagensbok.com och för Akademibokhandeln. Jag har upplevt den där speciella bokmässeglädjen när det är tydligt att vi är många som brinner och jobbar för böcker, läsupplevelser, barns läsning och det skrivna ordet. Men också den stora bokmässeutmattningen som följer efter timmar i monter på mässgolvet. Jag hoppas och önskar att bokmässan återigen ska få vara en fristad för litteratur och samtalet omkring den, för böckerna förtjänar att stå i centrum. Den här mässan, den sjunde eller åttonde i ordningen för mig, blir den första som utgiven författare. Det är ytterligare en dröm som går i uppfyllelse. Redan nu fantiserar jag om den där lilla lila namnbrickan med mitt namn på som visar att jag är en av de medverkande.

26611503249_aa4c2730d7_k

Foto: Niklas Maupoix

Under seminariet Hästboken i dag kommer jag, Helena Dahlgren och Katja Timgren att samtala tillsammans med Johanna Lindbäck som kommer att leda samtalet. I hela 45 minuter ska vi få prata om det bästa vi vet: Hästböcker. Seminariebeskrivningen är:

Det finns lika många typer av hästböcker som det finns hästboksförfattare. Finns det några grundläggande kriterier för vad som får ingå i genren? Hur ser hästboken ut i dag och vilka är dess läsare? Och vilka utmaningar möter hästboksförfattare när stereotypa uppfattningar om hästboken som rätt oseriös litteratur fortfarande är vanliga?

Jag kan inte låta bli att se det som en stor seger för hästboken att den faktiskt får vara med i det litterära samtalet på en av litteraturvärldens större scener. Att jag får göra det tillsammans med författarstjärnor som Helena och Katja är en ynnest! Om jag är nervös? Ja!

Dessutom kommer det att bli flera evenemang i Bonnier Carlsens monter på mässgolvet där jag ska medverka. Mer info om detta kommer så snart allt är spikat och klart. Om ni vill prata hästböcker eller skrivande, eller få Vänd rätt upp signerad kommer jag att vara på plats torsdag-lördag. Ses vi där?

Till Maran

IMG_8270

 

Det är något med storhögtider och traditioner som gör att jag har tillgång till alla mina åldrar samtidigt. Varje midsommarafton i hela mitt liv har jag gjort mer eller mindre samma sak. Bundit kransar, ätit färskpotatis och jordgubbar, rest midsommarstången och plockat sju sorters blommor.

Jag är ingen person som egentligen håller hårt i traditioner. Eftersom jag jobbar i julhandeln försvinner julen lätt bort och under påsken vill jag bara ut i naturen och gräva i mina rabatter. Men det tar jag igen på midsommar när ljuset räcker dygnet runt, då blir det plötsligt viktigare än något annat att jag får ha blommor i håret. I år är prästkragarna nästan överblommade, men blåklinten står blå och utslagen längs åkerkanterna.

När jag saktar ner och lägger allt annat åt sidorna än det som krävs för att få till ett traditionellt midsommarfirande kommer minnena ikapp mig. Jag har gjort samma sak som barn, som tonåring, som ung vuxen, som nyförälskad och hjärtekrossad, som mamma och som bara mig själv. Plötsligt minns jag den där midsommaraftonen jag och min syster firade i Malmö, när vi flög till Norge på midsommardagen. Den när jag och min tonårskärlek bestämde oss för att göra slut. Midsommaraftonen när mitt barn låg i magen och vi precis hade passerat de där första 12 veckorna. Och så minns jag de veckorna som följer efter midsommar.

Vänd rätt upp är tillägnad Maran, ett litet föl som en gång var nästan mitt. Precis som Uno i Vänd rätt upp var Maran ett brunt föl utan ett enda vitt tecken. Hon blev inte mer än 1 månad. En sommarkväll i juni för nästan 15 år sedan gick hon omkull i sin box och bröt ryggen. Det var en olycka. Trots att det är så länge sedan måste jag fortfarande intala mig det. Om om hade funnits hade vi gjort på ett annat sätt och då kanske olyckan som hände inte hade hänt. Jag försöker fortfarande att tänka att det inte var mitt fel, men om jag hade gjort annorlunda kanske hon aldrig…

Vi var två i stallet den där jättesena, ljusa junikvällen, jag och hästarnas ägare. Maran försökte resa sig en gång men kom inte upp. Sen försökte hon inte igen. Föl kan bli paralyserade av chock utan att de egentligen är allvarligt skadade. Veterinären kom, klämde och kände, konstaterade att fölet ändå hade känsel i bakbenen och svansen. Eftersom det var sent och hästkliniken inte skulle öppna förrän kl. 6 satt vi kvar hos hästarna i boxen den natten. Fölet fick lugnande, smärtstillande och dropp, vi mjölkade stoet och gav till fölet. Stoet som var ett under av lugn i alla situationer var det då också, på något sätt gjorde det allt värre. Hon litade på oss.

När natten passerat och morgonen började komma bar vi in fölet i transporten och åkte till hästkliniken. På röntgenbilderna var ryggen av på två ställen. Fölet fick sin spruta och vi lämnade stoet och fölet i boxen någon timme. Jag tror att vi åt mat. När vi kom tillbaka hade stoet täckt hela fölet med halm.

IMG_2595

När Vänd rätt upp börjar är det veckan efter midsommar och Uno är lika gammal som Maran hade varit om hon fått fortsätta leva. Det är inget som jag har planerat, det bara blev så. Men att genom den här boken få ge Maran liv tröstar mig lite än idag. På något sätt har jag fått se mitt föl växa sig igenom sin första sommar. Och att det är en del av det som är magiskt med skrivande, jag kan inte skriva om dåtiden, men jag har faktiskt möjlighet att skriva en ny berättelse. Säga till mig själv att det var så här det skulle ha blivit. Att missta Maran var inte bara att förlora min bebis, det var också att förlora en del av min identitet som hästtjej. När hon försvann kunde jag inte fortsätta med hästarna på samma sätt som jag gjort innan.

När Maran dog åkte jag hit till stugan. Det var bara jag. Och kanske att farmor var här några dagar. Eller så pratade jag bara mycket med henne i telefon. Jag minns inte så noga, jag gör sällan det när jag går igenom något som är svårt. Men jag minns att det var varmt och att jag satt på verandan, att jag skrev och tittade upp i molnen som oupphörligen formade sig som föl som sprang.

Trots att det fortfarande är oerhört sorgligt att tänka på den tiden uppskattar jag att ha tillgång till alla känslor, alla delar och alla åldrar av mig själv. Det är rent av en nödvändighet för att jag ska kunna skriva nytt.

Försäljning och läsarreaktioner

 

emelie-novotny_071_c-stefan-tell-webbversion.jpeg

Foto: Stefan Tell

Nu finns Vänd rätt upp ute i butik. Det är fortfarande smått overkligt att se den i hyllan, rosa och skimrande. Tillsammans med alla andra böcker av kända författare. Boken finns nu i alla Akademibokhandelns butiker och självklart också på Bokus och Adlibris. Det är fint att tänka att min bok nu är utspridd runt om i Sverige, att det finns en del av mig på alla dessa platser samtidigt, och att den har fått flytta hem till läsare.

Om du är sugen på att provläsa Vänd rätt upp finns det en smakprovs-pocket i Akademibokhandelns butiker med utdrag ur 7 ungdomsböcker från Bonnier Carlsen. Vill du sen läsa hela boken får du också 20% rabatt på valfri titel ur smakprovet med kupongen som finns längst bak.

IMG_2538
Som anställd på Akademibokhandeln har jag tillgång till försäljningssiffrorna i våra butiker och våra nätbokhandlar. Det första exemplaret såldes i Trollhättan samma dag som Vänd rätt upp kom ut i butik. Att det där första exet blev sålt så snabbt var en lättnad. Det är trots allt det bästa beviset på att någon är så intresserad av min bok att hen är beredd att betala för den. Bonnierförlagen erbjuder också sina författare en inloggning för att kunna följa försäljningen. I deras portal syns försäljning till fysisk bokhandel och nätbokhandel separat, samt försäljning till bibliotek. Men sålda exemplar till bokhandeln visar hur många exemplar som har sålts till butik, inte hur många som faktiskt har sålts vidare till kund. I bokbranschen finns det något som heter returrätt. Det innebär att bokhandlarna får skicka tillbaka de böcker som inte har sålts inom en viss period och få pengarna tillbaka. De titlar som säljer får längre tid i hyllorna och de som inte säljer åker ut ganska snabbt. Platsbrist är en ständig fråga för bokhandeln och alla ytor måste vara lönsamma, samtidigt som det ges ut många fler böcker än vad som får plats på hyllorna. Därför behöver en ta de hundratals sålda böckerna till bokhandeln med en nypa salt, egentligen står de bara på hyllorna till låns.

IMG_2527

Det absolut bästa med att boken nu är ute är att det äntligen börjar komma läsarreaktioner! Jag har varit nervös inför dem och försökt resonera så att alla inte kommer att älska Vänd rätt upp och att det inte heller är meningen. Läsarens upplevelser ligger så långt utanför min kontroll, jag kan inte styra över dem. Kanske är det just därför som jag blir alldeles rusig och pirrig av de läsarreaktioner jag har fått. Nu kommer de flesta från de som var på releasefesten, alltså människor som känner mig sedan tidigare. Därför är det extra roligt när de är så överväldigande, tacksamma och generösa:

”Så bra! Så fin! Så välstämt nördig!”

”Jag älskar hur du fått med allt det där enkla och självklara som egentligen är helt magiskt. Att sitta på en häst som betar – hur bogbladen höjs och sänks. Det tog nästan luften ur mig. ”

”Karaktärerna kommer att leva i mitt huvud”

”Framtidsnoja, förälskelse, sex och kärlek, svek och hämnd, kompisar och långa nätter, insikten om maktförhållanden och testande av gränser. Helt enkelt stora känslor – och lägg till det HÄSTAR… Själv hamnade jag omedelbart i bokslukaråldern!”

Och kanske det finaste av allt:

”Jag hoppas att du kommer att skriva fler böcker.”

Recensionsdatum för Vänd rätt upp är på måndag, den 18:e juni. Att barn- och ungdomslitteratur sällan recenseras på dagen har jag med mig, men jag håller mina tummar och tår för att få läsa några rader om den.

Högt över alla förväntningar

IMG_2469

I måndags inträffade den, dagen som jag väntat på så länge, boksläppsdagen. En vanlig måndag för vissa, den mest efterlängtade dagen för mig. Mia skrev om målbilder här på bloggen i onsdags, och den tydligaste målbilden för mig har varit att få skåla för Vänd rätt upp tillsammans med vänner och familj. Måndagens releasefest uppfyllde alla mina målbilder flera gånger om.

Under två intensiva timmar tog jag och förlaget emot gästerna uppe på Bonnier Carlsen på Sveavägen. Vi drack bubblor och åt snittar både inne och ute på balkongen. Tillsammans blev vi nästan hundra personer. Helt ofattbart att alla var där för min skull. Familj, vänner, kollegor, stalltjejerna, bokbloggare, lärare och bibliotekarier. Dessutom är jag helt överväldigad av alla blommor och presenter. Och alla fina ord om mig, boken och det arbete som passerat.

Min förläggare berättade att det här var en stor dag för dem också. Bonnier Carlsen ger endast ut en till två debutanter per år. Jag visste ju redan detta, men kanske var det först då som det gick upp för mig vilket litet nålsöga det är som jag har passerat. Och hur enormt tacksam jag är för att ha fått förtroendet från dem att skriva den här boken.

 

 

Jag berättade om varför jag har skrivit Vänd rätt upp. För er som har följt den här bloggen under våren är det inget nytt att det alltid har handlat om hästar och böcker för mig. Att få ge ut en bok har varit min dröm nästan lika länge som jag kan minnas, därför är det känslosamt att konstatera att jag är i mål nu. Äntligen kan jag fylla det hål i litteraturen för hästälskande ungdomar och unga vuxna och visa att hästtjej är inget vi slutar att vara när vi kommit in i tonåren. Det känns stort och viktigt.

 

Min mamma höll tal. Om hur jag suttit med näsan i en bok långt innan jag kunde läsa, om alla bilsemestrar som jag läst mig igenom och pliktskyldigast tittat ut när blivit ombedd. Om att hon inte alls är förvånad över att det faktiskt blev så att jag fick ge ut min bok. Hon pratade om målmedvetenhet och beslutsamhet och förmågan att slukas upp av en annan värld. Och allt det där stämmer ju. Mamma avslutade med att berätta att det av en slump stod ett citat på omslaget till blocket som hon hade skrivit på:

Saker blir sällan som man tror,

ibland som man hoppas

men oftast som man bestämmer sig för

Och precis så var det ju. Jag hade bestämt mig. Jag skulle ge ut en bok. I vissa stunder har jag tvivlat på om det varit värt det. Jag har aldrig jobbat så hårt för något. Aldrig offrat så mycket för möjligheten att skriva. Men om det är såhär att ge ut böcker är det utan tvekan värt det Jag kan tänka mig att göra det igen och igen.

 

 

Efter festen på förlaget gick de närmsta vännerna, de som hjälpt med manusläsning och familj vidare för middag och mera bubbel. Då äntligen hann jag prata mer än bara ett par ord med varje igen. Därefter avslutade vi på Rydbergs där författare och kulturpersonligheter skrivit sina signaturer på en bjälke i taket. Jag högläste ur boken och skrev mitt namn bland de andras och satte tillslut punkt för kvällen.

IMG_3016

Idag känner jag mig så oerhört priviligerad och tacksam för att jag fick chansen och tog den. För att jag har en syster som utan tvekan åker från Norrland för att vara med på min fest, att min 98-åriga farmor orkade och ville vara med, att mina vänner och kollegor vallfärdade för att gratulera mig.

 

 

I min lägenhet trängs nu pioner i alla färger, rosor, lövkojor, riddarsporrar, gerberor, solros, stjärnflocka, krysantemum och prärieklockor, det står buketter i vartenda rum och doftar förväntningar och sommar. Lägg därtill flaskor med bubbel och fantasifulla presenter. Jag har aldrig blivit så här firad. Jag är överväldigad och blir fortfarande tårögd när jag tänker på det stöd och engagemang som jag har fått från alla håll. Till alla er som kom och till alla er som har gratulerat på distans – det är en ynnest att få ha er i mitt liv!

Tack till Bonnier Carlsen för att ni fixade den bästa festen.

3 dagar kvar till boksläpp

IMG_2327

 

Nu har det gått en vecka sedan jag fick hem det första exemplaret av Vänd rätt upp. Det vore en överdrift att säga att jag vant mig, de första dagarna bar jag med mig boken vart jag än gick, men nu kan jag faktiskt glömma bort var jag har lagt den. Att jag har burit den med mig handlar inte bara om att jag har separationsångest ifrån, utan också om att jag vill visa den världen. Eller kanske inte världen, jag jobbar fortfarande på det där med att inte få storhetsvansinne, mer alla platser där jag har skrivit den. Så den senaste veckan har jag tagit med mig boken till Akademibokhandeln på Hötorget där jag jobbade i många år när jag skrev den, jag har tagit med mig den till mitt lantställe och till stallet. Nyckelplatser för mitt skrivande.

Jag har varit förvånad över hur nervös jag blir när jag försöker mig på att läsa några sidor i boken. Första gången var det hjärtklappning och tunnelseende, andra gången blev det lite bättre, snart kanske jag kan läsa hela. Även om det verkar orimligt läskigt. Men allt jag har läst hittills är bättre än jag trott.

 

 

Mest har den här veckan varit ett konstigt mellanting, är jag utgiven eller inte? Boken existerar ju, men nästan ingen har läst den. Det finns inga läsarreaktioner än, ingen som säger något. Jag är lugn med att alla inte kommer att älska min bok, det känns till och med okej att flera säkert kommer att tycka att den är dålig, eller ointressant. Det är tystnaden som är värst.

På måndag kommer jag att passera gränsen från blivande författare till utgiven författare. På kvällen blir det releasefest på förlaget. När jag läser alla namn på OSA-listan kan jag fortfarande inte tro på att alla de där människorna kommer dit för min skull, för att fira min bok. Jag är så väldigt tacksam för det. Och samtidigt aningens nervös, för det finns ju fortfarande en risk att ingen dyker upp på måndag och jag får stå där i min ensamhet och skåla.

Det händer nu!

IMG_2245

Det har hela tiden varit sagt att boken skulle komma från tryckeriet den här veckan. Jag har tänkt att jag inte ska lägga så stor vikt vid vilket datum det var sagt, tänkt att den kommer väl när den kommer. Den kommer inte att komma snabbare för att jag mejlar förlaget stup i kvarten. Och framförallt så kommer förlaget att höra av sig när de får den – hör de inte av sig har de inte fått den.

Men så blev det måndag och jag hade varit tålmodig hela dagen och inte ens skickat ett endaste litet mejl om en endaste liten bok. När jag öppnar dörren hemma till lägenheten ligger det sex postavier på hallmattan. Trots att jag vet att böcker alltid kommer till förlaget först kunde jag inte låta bli att tänka att kanske, kanske. Jag höll mig lugn, det var middag och simskola. Sen gick det inte mer, in i bilen, ner till Ica. Personalen som tillmötesgående tar fram paket efter paket som det står Förlagssystem på. Bonnierförlagen använder sig av Samdistribution som distributör så det var tydligt redan innan jag ens öppnat paketen att det inte var min bok. ”Det var inte vad jag ville ha” muttrade jag och gick hem. Jag hade kunnat lämna kvar de där bokpaketen som jag egentligen är alldeles tacksam för att förlagen skickar till mig.

Det blev tisdag och jag hade lärt mig av gårdagens överilade förhoppningar och satt någorlunda lugnt och stilla på mitt kontor. Hade sen tidigare ingen aning om att vänta på en bok är ett prov i självbehärskning.

På onsdag morgon skrev jag ett mejl till min förläggare och min redaktör redan när jag stod i hissen på morgonen. Jag tänkte inte. Jag bara gjorde. Ungefär sådär som på den tiden när jag fortfarande dejtade och funderade på om jag skulle höra av mig eller inte. De sms:en följdes alltid av ångest, men nu fick jag snabbt svar om att den hade varit väntad igår men inte dykt upp. ”Kanske kommer idag”. Jag fortsätter in på kontoret, slår på datorn, gör sånt som en gör på kontor. Det går tio minuter, eller en kvart. Jag kanske måste kolla mejlen igen. Och så plötsligt trillar bilderna in, den är här nu!

IMG_2251

Jag visar bilderna för kollegorna på kontoret, bestämmer med förlaget att jag ska komma till lunch och få mitt exemplar. Men hur lyckas en jobba fokuserat när det ligger en helt ny bok och glittrar ett par tunnelbanestationer bort? Det bor luft i mina steg och en förväntan som expanderar i bröstet – det händer nu!

På förlaget kommer redaktörs-Karin ner i receptionen med boken. Guldet som blänker, pärmarna som är perfekt mjuka, lukten av nytt papper och att den är min. Hästen som framträder mer när ljuset ligger rakt på och i en annan vinkel nästan försvinner. Vi står och pratar en stund, om boken och releasen, om hästar och skrivandet. Jag tummar och tummar, vill inte ens lägga ner den i väskan, vill bara vara kvar i det där första mötet. Då när allt fortfarande finns kvar. Jag går hem med den när maj är som finast, precis när syrenerna står i full blom, det doftar vemod och förväntningar.

 

Det är en lättnad att Vänd rätt upp är här nu – jag gjorde det verkligen – jag skrev en bok! Nu ser jag fram emot att fokus ska flyttas från mig till boken. Att läsare ska få ställa sina egna frågor till berättelsen och hitta sina egna svar. För egentligen är det ju nu allting börjar.

Hur jag tänker när jag skriver sexscener

Emelie-Novotny_021_c Stefan Tell

Foto: Stefan Tell

Det är 17 dagar kvar till boksläpp och jag pendlar mellan den största förväntan och livrädsla. För allt. För hur jag ska kunna stå till svars för att jag har skrivit en sådan dålig bok, för hur jag ska njuta av att målet snart är nått. Det känns ungefär som att vara förälskad. Och förälskade blir karaktärerna i min bok. Trots att jag faktiskt tycker om att skriva både kärleks- och sexscener så är det också något som har varit bland det svåraste med arbetet av Vänd rätt upp.

Jag har länge varit trött på hur sex skildras i litteratur. Den stereotypa sexscenen går ut på att en kvinna och en man som inte har träffat varandra förut, träffas och har fantastiskt sex. Redan där har jag tappat intresset, för hur trovärdigt är det egentligen att det uppstår perfekt attraktion, perfekt kommunikation och perfekta orgasmer första gången två främmande människor ligger med varandra? Ganska liten om ni frågar mig i alla fall.

Precis som alla scener i en roman så behöver en sexscen på något sätt driva handlingen framåt och fördjupa relationen eller intrigen mellan karaktärerna. Att göra det med sex är ofta väldigt effektfullt. I en sexuell situation blir karaktärerna nakna både bokstavligt och bildligt, av det kan vi skapa laddning. Och laddningen finns oftast inte i det som är friktionsfritt och perfekt utan i det som skevar och skaver.

När jag skriver om sex så försöker jag att inte backa. Även om det kan vara pinsamt och intimt och kännas som att jag inte alls borde vara i den situationen med mina karaktärer så försöker jag stanna upp och iaktta vad som händer. Jag försöker ta rollen av en passiv storasyster som finns till hands om jag blir tillfrågad, men annars bara drar mig tillbaka. Jag skriver aldrig så intuitivt som när jag skriver kärleksscener. De gånger jag försöker planera dem på förhand kör jag fast på en gång.

Under arbetet med Vänd rätt upp hade jag skrivit en sexscen mellan två personer, men allteftersom handlingen förändrades insåg jag att den scenen skulle utspela sig mellan två andra personer. En lätt omskrivning tänkte jag, eftersom jag bara var tvungen att ändra namn och kropp. Men när jag bytte en karaktär mot en annan försvann all laddning. I efterhand kan det tyckas vara självklart, det som väcker attraktion mellan två personer varierar förstås med vilka personer det handlar om. Det var bara att börja om från början.

För mig har det varit viktigt att skildra tjejers sexualitet utan pekpinnar. Att tjejer i tonåren också får vara kåta och nyfikna på sex, att det får vara svettigt, kladdigt och härligt – om de vill ha det så. På samma sätt är det viktigt att de får vara tveksamma, osäkra och säga nej utan att det följer en övertalningskampanj som resultat av det. När tjejerna i min roman upptäcker varandras kroppar är det inte alltid perfekt men de lär känna nya sidor av varandra.

Vad handlar din bok om?

Emelie-Novotny_071_c Stefan Tell (webbversion)

Foto: Stefan Tell

Frågan som ställs allt oftare nuförtiden blir konstigt nog allt svårare att svara på. För hur sammanfattar en egentligen en bok på flera hundra sidor i normal konversationslängd? Att sammanfatta boken på ett par meningar är mycket enklare. Men det börjar närma sig boksläpp och jag om någon vet ju vad som utspelar sig i min roman, det är ju jag som har skrivit den. Så varsågoda, nu får ni det långa svaret vare sig ni vill eller inte:

*

För mig var det viktigaste att skildra vardagen i stallet, de personer som jobbar och sliter utan att stå i rampljuset. Det gör min huvudkaraktär Ylva, hon är lojal, ansvarstagande och har ett stort hjärta. Hästarna betyder allt för henne, speciellt Zorba som hon har varit medryttare på hela gymnasietiden och det lilla fölet Uno. Det är sommaren efter gymnasiet och Ylva sommarjobbar i Solveigs tävlingsstall under tiden som kompisarna planerar att lämna hålan som de vuxit upp i så snabbt som det bara går. För Ylva kommer drömmarna i andra hand, för allt hon drömmer om finns redan här hemma. Det är inte Ylva som äger hästarna, men det är Ylva som tar hand om dem och älskar dem.

Till sin hjälp i stallet har Ylva jämnåriga Nicole som är allt det som Ylva inte är tillsammans med hästarna: obetänksam, impulsiv och uttråkad. När Ylva vill träna fölet vill Nicole helst rida och bada eller slappa på höloftet. Eller vad som helst, bara något händer. När det väl händer är hon helt inkapabel att ta konsekvenserna av det.

Fredrik och Nicole tävlar båda två dressyr på hög nivå. För Fredrik rasar framgångarna in, men för det unga stjärnskottet Nicole går tävlingssäsongen inte riktigt som väntat. Stämningen i stallet förändras och Ylva vet inte längre var hon har varken Fredrik eller Nicole. Trots att Ylva egentligen tycker att Fredrik är dryg och självgod kan hennes kropp inte låta bli att reagera när han är nära. Han är ändå skitsnygg och en gud på att rida. Men så växer relationen till Nicole och blir något helt annat än vad Ylva kunnat anat. Det blir början på något nytt, skört och spännande. När Ylva ger efter och låter sig dras med Nicole växer sig hemligheterna och hållhakarna bara större.

*

En del av mig vill gärna berätta om boken, lyssna till vad den som undrar tycker är mest intressant. Men samtidigt vill en del av mig säga att om jag skulle kunna berätta vad boken handlar om så hade jag inte behövt skriva den. Det enda sättet att berätta den här berättelsen var att skriva den här boken. Jag hoppas att du som läser det här blir sugen på att läsa mer, snart finns Vänd rätt upp ute i handeln, du kan redan nu bevaka den på Bokus eller Adlibris.

Att vara främmande inför sin egen text

Emelie-Novotny_085_c Stefan Tell

Foto: Stefan Tell

Ett av tecknen på att det börjar dra ihop sig till boksläpp är att jag börjat drömma mardrömmar om boken. Kanske inte mardrömmar som i att jag vaknar kallsvettig och tror att jag ska dö. Utan mer mardrömmar som i total förvirring. Vilken berättelse är det egentligen som ryms innanför de där snart nytryckta pärmarna?

Jag har skrivit så många versioner av Vänd rätt upp att jag börjar bli osäker på hur handlingen tillslut blev. Vilka scener, kapitel och sidospår har jag strukit? Vilka av de där svagare partierna var det som vi tog bort och vilka behöll vi? Trots att jag har läst boken hur många gånger som helst, korrat den, återberättat den, vet jag inte längre hur slutversionen blev.

En roman har så många potentiella vägar och att skriva dem alla är ett sätt att utforska vilken väg som är den rätta. Det har jag gjort nu, till och från, de senaste fem åren. För mig är ett manus föränderligt, det ligger i skrivandets natur att ändra och skriva om. Att boken numer är definitiv, på tryckning gör den mindre levande. Och mindre till min egen.

Att känna sig främmande inför sin egen text är både min bästa och min värsta känsla. För att det innebär att jag måste släppa boken fri. Men det är underbart att läsa något och tänka ”är det verkligen jag som har skrivit det här?”, för först då kan texten bli till hos någon annan.

Jag minns i somras när min redaktör ville låta testläsare i rätt målgrupp läsa manuset. Att min första reaktion på det var ren panik. Vi hade diskuterat utgivning, upplaga, införsäljning, men läsare var jag helt oförberedd på. När den första chocken lagt sig var min andra reaktion att om någon ska läsa så måste jag skriva mycket bättre.

Nu börjar jag så smått att se fram emot att Vänd rätt upp snart, snart ska få eget liv hos läsare. Att den ska få betyda något annat för dem än vad den betyder för mig. Att någon annan ska ställa andra frågor till texten och hitta andra svar än vad jag har gjort.

För mig är det dags att samla mitt mod och läsa igenom manuset som ligger sparad i min dator ännu en gång för att få svar på vilken version det egentligen var som blev den sista.

Snart boksläpp

Emelie-Novotny9_001_c Stefan Tell

Foto: Stefan Tell

Plötsligt var det slutet av april, nästa vecka är det Valborg. Och därefter kommer maj. Och inte vilken maj som helst utan maj 2018. Den där månaden som var evigheter bort när förlaget i november 2016 sa att jo, vi vill ge ut din bok i maj 2018. Nu har det officiella släppdatumet för Vänd rätt upp blivit satt till 4 juni, några dagar senare än maj, men ändå. Det är nu det händer.

9789163898174-1

På ett sätt känns det som att jag har väntat så länge på den här månaden, att det inte kan gå fort nog. På ett annat sätt känns det som att det går alldeles för fort. Först har vi jobbat hela våren, sommaren, hösten och vintern med den här boken och därefter var det ingenting. För att sedan helst plötsligt vara mitt uppe i förberedelserna för boksläpp. Kanske handlar det om att den här vintern har varit århundradets längsta, att jag ännu inte förstår att våren den är nu. Eller så handlar det om min allmänna oförmåga att se scenarior framför mig. Jag har ingen aning om hur det här kommer bli. För en människa av min tid, som älskar att ha kontroll är det en prövning.

Svensk bokhandels katalog med sommarens böcker dök upp redan i slutet av mars. För mig som fortfarande frenetiskt samlar på bevis för att jag verkligen har skrivit en bok var det en viktig milstolpe. Ända sedan jag fick reda på att de där katalogerna existerade för en så där tio år sedan har jag drömt om den dagen som jag ska vara med där.

I fredags var jag på möte hos PR-byrån som är ansvarig för presskontakterna runt Vänd rätt upp. Vi träffades och pratade igenom skrivandet, vägen till bokkontraktet och min bakgrund i stallet. Jag märkte att jag redan hade svar på många av de frågor som ställdes tack vare att jag redan blivit tvingad till att formulera mig här på bloggen. Att jag faktiskt har fått möjlighet att öva här. Jag slås om och om igen av vilken ynnest det är att få uppleva det här, att vi är så många som tillsammans jobbar för att nå ett mål. Boken är redan insåld till bokhandlarna. Nu drar vi de sista stråna till stacken, gör lanseringsplaner och förbereder för fest.

Så, sköna maj välkommen…

Hästboken som feministisk strategi

Emelie-Novotny9_001_c Stefan Tell

Foto: Stefan Tell

Under Littfest i Umeå i mars höll bloggen Bara Hästböcker ett samtal om Hästboken som feministisk strategi. Med på samtalet var Katja Timgren och Malin Eriksson, båda hästboksförfattare.

De ställde frågan till varandra om hur deras hästböcker och författarskap är feministiska. I samtalet pratar både Katja och Malin om stallet som ett matriarkat, alltså en plats där kvinnan har makten. Men det betyder inte att det endast existerar kvinnor i stallet. Katja pratar om stallet som en värld av tjejer och kvinnors relationer till varandra, där männen oftast inte står i centrum. Det är en plats där det råder andra normer och tjejer till exempel måste vara starka. Framförallt så har de sitt fokus på hästtjejen, de vill vara lojal mot henne och ta hennes frågor på allvar.

30703876_10216026817733429_4055138821862326272_n.jpg

Jag ska försöka svara på samma fråga som Katja och Malin ställde till varandra utifrån mitt eget skrivande:

Det som intresserar mig mest med stallet är precis som Katja och Malin redan sagt relationerna, både de mellan människa och häst och de mellan människor. Hästtjejen ligger även mig varmt om hjärtat och jag har tidigare skrivit om henne här på bloggen. Att skildra ett intresse som utövas av tjejer i så stor majoritet är i sig feministiskt eftersom det innebär ett synliggörande av tjejers intressen. I stallet finns det ofta både uttalade och outtalade hierarkier och statusmarkörer och precis som Malin är inne på i samtalet är stallet ingen oproblematisk plats. De strukturer som ligger bakom detta har jag velat utforska, även om jag inte hade en formulerad feministisk problemställning när jag påbörjade skrivandet.

Vänd rätt upp utspelar sig i ett litet stall med få karaktärer och tydliga arbetsuppgifter och ansvarsområden. En av karaktärerna är dressyrryttaren Fredrik. Han är en typisk man i ett kvinnodominerat område och han blir hyllad för allt han gör, ett fenomen som jag har varit väldigt intresserad av att utforska. På ett sätt blir stallet i Vänd rätt upp inte ett matriarkat då den manliga karaktären till en början formar de övriga karaktärerna efter sig själv. Men berättelsen och miljön rör sig fortfarande i en matriarkal struktur där hela världen formas av kvinnor, även om ryttareliten fortfarande är orimligt mansdominerad. Det är först när huvudkaraktärerna i boken börjar ifrågasätta Fredriks roll som eftertraktad man och slutar att anpassa sig efter honom som deras egna relationer hamnar i fokus. För mig har det varit väldigt viktigt att låta karaktärerna genomgå den utvecklingen.

I Vänd rätt upp har jag också ställt mig frågor om kvinnlig vänskap i sena tonåren. Oftast skildras den vänskapen som nära och förtrolig, att ha en bästa vän i den åldern är att ha någon att dela allt med urskiljningslöst. Den vänskapen ses oftast som den mest åtråvärda och mest värdefulla. Huvudkaraktären i Vänd rätt upp, Ylva, och hennes kompisgäng från skolan har helt olika behov av deras vänskap. Ylva vänder sig istället till hästarna för närhet, förtrolighet och stöd. Det har också varit viktigt för mig att skildra tjejers sexualitet utan pekpinnar och skambeläggande.

Katja och Malin samtalar också om vad tjejer egentligen gör i stallet och vad utomstående och medier tror eller framställer att tjejer gör i stallet. Dessa bilder visar sällan samma sak och därför tycker jag att det är så viktigt att vi både skildrar stallet och pratar om hästböcker på ett mer nyanserat sätt. Där fyller Bara hästböcker en jätteviktig roll för hästboken, har ni inte tittat in hos dem än, gör det nu!

Samtalet mellan Katja och Malin kan ni titta på i sin helhet på Bara hästböcker.

Bara Hästböcker som består av Anna Nygren, Katja Timgren och Malin Eriksson har tidigare gästbloggat här på Debutantbloggen.

Star Stable – fiktion när den är som bäst

Emelie-Novotny_Bonnier_009_c Stefan Tell webb

Foto: Stefan Tell

Här hemma har vi nyligen stiftat bekantskap med Star Stable Online, ett äventyrsspel med hästtema. Jag och barnet har varsin användare, men ärligt talat så är det mest jag som spelar. Som trogen ridskoleelev hade jag hört tjejerna i stallet prata om spelet och visste att de till och med gjorde studiebesök till Star Stables kontor här i Stockholm. För det är ett svenskt spel, med 13 miljoner användare i nära 200 länder.

Men det var först när min gamla ridkompis och författarkollega Helena Dahlgren fick uppdraget att skriva boken om Ödesryttarna i Jorvik som jag kom mig för att testa spelet själv. Första delen i Ödesryttarna: Jorvik kallar (Bonnier Carlsen) baseras på PC-spelet Starshine Legacy som släpptes 2005. För att reda ut vad som baseras på vad och hur kronologin ser ut var jag tvungen att vända mig till Helena själv. Hon säger: ”Man kan säga att boken är en prequel till onlinespelet som utspelar sig två-tre år tidigare. Den handlar om hur de fyra Ödesryttarna Lisa, Linda, Alex och Anne träffades. De är centralgestalter i mytologin som Star Stable Online och hela dess universum bygger på.”

Ödesryttarna Jorvik Kallar

I Star Stable Online finns de fyra ödesryttarna med som karaktärer, men deras roll är inte alls lika framträdande som i de första spelen. I onlinespelet är det en kombination av äventyrliga uppdrag som ska genomföras och klassiska hästtävlingar där det gäller att rida smart och snabbt i mestadels hoppning och terrängritt men även vissa grenar inom westernridning förekommer. Dessutom kan du äga, sköta och träna dina hästar. I spelet finns mängder av olika raser i färgvariationer, alla med olika egenskaper och fördelar.

För att läsa in sig på Star Stable-världen, ortsnamn, unika hästraser, infrastruktur och kultur har Helena precis som jag spelat onlinespelet tillsammans med sina barn. Men hon har också haft stor hjälp av Star Stables game director Marcus Thorell Björkäng. ”Att skriva utifrån redan etablerade världar är faktiskt inget nytt för mig, tvärtom är det vad jag alltid – i varierande mån – ägnat mitt skrivande åt. Jag älskar att försvinna in i fiktiva världar, leka med olika lager av fiktion, och min debutroman Orkidépojken som utkom förra året är gravt inspirerad av Twin Peaks universum.”

Helena berättar att bokserien är till för att ge spelarna en fördjupad bild av grundberättelsen i spelen men att läsare som aldrig spelat också ska känna sig lockade. ”Det som jag tycker är så coolt och unikt med Star Stables värld är att den kombinerar häst- och stallmiljö och rätt klassiska hästäventyr med ett större, otroligt ambitiöst världsbygge. Världen har mycket gemensamt med fantasy och mytologiska universum som t ex H.P. Lovecrafts Cthulhumythos. För mig som är uppvuxen med hästar, men också är en riktig skräck- och fantastiknörd, är det verkligen en match made in heaven!”

Helena Dahlgren

Foto: Stefan Tell

Det roligaste med skrivprocessen har varit att lära känna huvudpersonerna, berättar Helena. ”De är som mina småsystrar nu, jag är oerhört fäst vid dem alla och kan relatera till olika delar av deras personligheter.” Men det har varit blandade känslor under arbetets gång. ”Min grundinställning är alltid att alla kommer att hata det jag gör, alternativt att bara en liten grupp fellow nördar kommer gilla och fatta. Det emoperspektivet funkar ju inte riktigt när man skriver en barnbok för en jättestor potentiell målgrupp, så jag har fått jobba lite med mig själv under resans gång. Nu när boken snart släpps är det supernervöst. Tänk om alla lojala spelare tycker att jag pajat allt. Men jag försöker välja glädjen och som gammal hästtjej har det också varit fantastiskt kul att plocka fram min kärlek till hästar och ridning. Jag är jättepepp på att börja rida igen nu!”

Skärmavbild 2018-04-12 kl. 22.03.36

Jorvik kallar är en av de böcker som jag ser fram emot mest den här våren. Som tur är kan jag sysselsätta mig med onlinespelet i väntan på att få läsa boken som kommer ut i mitten på maj. Det som tilltalar mig mest med spelet är ridkänslan. Jag har precis köpt en ny häst, ett grått Connemarasto som heter Sienna Effect. Jag föll direkt för hennes känslighet och lyhördhet och att hon hoppar allt jag styr mot. Och att jag gång på gång glömmer bort att hon inte finns på riktigt = fiktion när den är som bäst.

Helena Dahlgren har tidigare gästat Debutantbloggen, läs hennes inlägg här.

 

Jag gråter aldrig så mycket som när jag läser om Sigge

Emelie-Novotny_021_c Stefan Tell

Foto: Stefan Tell

Det finns få litterära karaktärer som har betytt så mycket för mig som Sigge, den lilla vita shetlandsponnyn som bor med sina ponnykompisar på Brobygården. Den första Sigge-boken Alla älskar Sigge, av Lin Hallberg kom ut 2004. Min bekantskap med Sigge har alltså skett i vuxen ålder. Sedan 2004 har det kommit ut ytterligare 20 böcker om Sigge, både i den ursprungliga kapitelboksversionen och i den mer lättlästa formen med stora färgbilder. Målgruppen för böckerna om Sigge är barn mellan 6 och 9 år, det har inte hindrat den lilla hästen från att galoppera rakt in i mitt hjärta.

Böckerna är egentligen inte ens speciellt sorgliga, det är vardagliga skildringar av det tjejerna och killarna upplever i stallet tillsammans med sina hästar. Ändå gråter jag varje gång jag läser dem. Bilderböckerna har jag läst högt för mitt barn så många gånger nu att jag har slutat att gråta varje gång, trots att det är svårt. Men kapitelböckerna klarar jag ännu inte av att läsa högt. Det är något med hur Lin Hallberg trampar rakt in i det där som berör. Med ens är jag tio år igen och världen kretsar kring hästar och allt som händer runtomkring dem är på blodigt allvar, på liv och död och utan återvändo. Jag minns exakt hur det var att rida på ridskola och vara så många fler barn än vad det fanns hästar, hur svårt det var att dela. Utan att väja för svåra frågor som ansvar och vänskap, om förväntningar och otillräcklighet guidas läsaren igenom hela känsloregistret.

img_1890.jpg

Illustration ur Sigges kompisbok av Margareta Nordqvist.

 

Under de år som jag jobbade i bokhandel har jag mött så många barn som lärt sig att läsa tillsammans med Sigge och som delat dessa läsupplevelser tillsammans med mig. Jag har fått många konstiga blickar från föräldrar när jag i detalj har pratat om Sigge-böckerna tillsammans med deras barn. Att kunna mötas så, över åldersgränser är bland det bästa läsningen ger oss. I det mötet identifierar både jag och barnet oss med Elina i böckerna.

I den senaste boken Full galopp Sigge får vi följa med Elina, kompisarna och hästarna när de provar på shettisgalopp. Det är tävling och fart och det öppnar upp till möjligheter som först inte verkar inkludera alla. Bland skötarna på Brobygården finns det ett stort mått av rättvisa, men alla barn har inte samma drömmar. Och ibland måste man kunna stå tillbaka för att en kompis ska få uppleva något stort.

IMG_1887

Illustration ur Full galopp Sigge av Margareta Nordqvist.

I böckerna om Sigge finns det också ansvarstagande och närvarande vuxna, både i stallet och hemma hos Elina, något som är väldigt ovanligt i hästboken. I både den traditionella hästboken och dagens hästbok lämnas barnen ofta anmärkningsvärt mycket själva med ansvar för både sig själv och hästen. Om det är något som är extra viktigt för mig när jag läser hästlitteratur så är det just trovärdigheten. Att Lin Hallberg själv har drivit ridskola och att Sigge faktiskt har funnits på riktigt genomsyrar hela serien.

Det är exakt två år sedan som verklighetens Sigge dog, 28 år gammal. Självklart grät jag då också. Hästar lever inte för evigt, det är om möjligt den enda nackdelen med dem. Tack Sigge för alla tårar du fångat och för alla barn som du har lärt läsa. Och tack Lin som fortsätter att berätta.

Vitnos – mitt första möte med hästlitteraturen

Emelie-Novotny9_001_c Stefan Tell

Foto: Stefan Tell

Mitt första möte med hästlitteraturen var på dagis (det här var på 80-talet, då hette förskolorna fortfarande dagis) när jag var kanske fem eller sex år. En av pedagogerna läste Vitnos det lilla russet av Marie Louise Rudolfsson på vilan och jag var genast fast. Jag kunde inte släppa berättelsen om det lilla russfölet som föddes på Lojsta hed på Gotland.

Min mamma tog genast med mig till biblioteket där hon frågade efter böcker om en Vitnos. Bibliotekarien hade ingen aning om vad det var för Vitnos vi pratade om, och med risk för att låta lastgammal så började hon bläddra i ett litet arkiv med kort. Men det fanns ingen Vitnos i hennes kartotek. Det närmaste hon kom var boken Den vita stenen (skrivan av Gunnel Linde), men det var ju inte alls den boken jag letade efter. Bibliotekarien till och med ifrågasatte att boken verkligen fanns när hon inte hittade den bland sina kort. Men jag var övertygad och till slut så hittade vi Vitnos i bokhandeln.

Jag läser om de böcker om Vitnos och hans kompis Vips som jag har hemma i bokhyllan 14 stycken av totalt 19 böcker. Jag försöker läsa dem högt för min femåring, men hon vill inte riktigt höra på trots att hon i de flesta fall älskar att lyssna till kapitelböcker.

IMG_1806img_1808.jpg

Illustrationer från Vitnos och Vips och Vitnos lär sig hoppa av Margareta Nordqvist.

Böckerna om Vitnos är berättade av Vitnos själv i första person. När jag var barn älskade jag den direkta närheten som kom med berättarperspektivet. Jag tyckte att Vitnos var en av mina bästisar, eller i alla fall mitt eget russföl och att jag skulle ha förstått honom mycket bättre än människorna i serien.

IMG_0375

Som barn uppskattade jag också Vitnos relation till de andra djuren i skogen där Agaton Älg är kung och bestämmer. Skogen och naturen har en stor del i berättelsen och det var något magiskt över det i min läsupplevelse som barn. Skogen på Lojsta hed på Gotland är fortfarande en av de mest magiska platser jag vet. Att gå runt på de mjuka stigarna, bland tallarna och murgrönan en tidig sommarmorgon och lyssna till russens frustanden är en av mina bästa upplevelser om året. Det är inte stor skillnad på beskrivningarna av de två skogarna som Vitnos bor i, först i Lojstaskogen på Gotland och sedan som ridhäst i Skåne. Men skogen spelar en viktig del av berättelsen på båda platserna. Jag älskade att läsa om rådjursflickan, den lilla skogsmusen, ekorrarna, grävlingarna, rävarna och alla djuren på gården. Genom Vitnos kunde jag förstå naturen.

Nu vet jag att Vitnos blev så mycket mer för mig än en av mina största läsupplevelser som barn, Vitnos ledde mig in i hästboksvärlden, en värld som jag har tillhört sedan dess.

Girl power inom ryttareliten

Emelie Novotny 01

Foto: Stefan Tell

Under helgen som gick har det varit Göteborg Horse Show i Scandinavium med massor av ridtävlingar inom både hoppning och dressyr. Vi har haft sjukstuga här hemma så jag har sett det mesta av det som gått att se på teve. Skickliga ryttare och fantastiska hästar. Ridsport när den är som bäst. Jag är glad över att ridsporten nu får en hel del sändningstid, för bara några år sedan var det mycket sämre med just ridsport på teve. Men med framgångar följer ett större allmänintresse.

Däremot reagerar jag på att det fortfarande är så många män i både dressyr- och hoppklasserna. I Sverige är det ca 90% kvinnor i ridsporten totalt och ca 10% män. Tittar vi till hur fördelningen ser ut i landslaget i dressyr och hoppning 2018 är siffrorna helt annorlunda. I spetstruppen i landslaget för dressyr är det tre kvinnor och en man, alltså 75% mot 25%. I samma trupp för hoppningen är siffrorna omvända, 25% kvinnor och 75% män. Totalt en könsfördelning på lika många kvinnor som män.

Att könsfördelningen hos ryttareliten är så annorlunda mot hur könsfördelningen inom hobbysporten ser ut förvånar mig tyvärr inte. Ridsport är från början en mansdominerad sport som härstammar från det militära. Det var först på 50-talet som kvinnor överhuvudtaget fick börja vara med, men då tilläts de tävla mot männen på samma villkor. Idag är ridsport en av få sporter som män och kvinnor tävlar i tillsammans.

Det kan vara så att de killar som faktiskt söker sig till stallet är mer dedikerade, mer intresserade och mer målmedvetna. Att tjejerna hänger med lite slentrianmässigt för att det är vad som förväntas av dem. Är så fallet kanske urvalet görs redan där.

Dressyr

Cora Sidney Hirn och Bluffing Spirit vann klassen Morgondagens vinnare i Göteborg. Foto: Roland Thunholm.

Men min upplevelse är att ridsporten värnar väldigt mycket om de få pojkar som söker sig till stallet. Att killarna i ridgruppen skulle hållas kvar till vilket pris som helst, de fick ofta rida de mest populära hästarna och flyttades snabbare upp i svårare grupper. Att deras närvaro premierades på bekostnad av tjejerna, de var ju ändå så många. Jag tror inte att det finns en medfödd tävlingsinstinkt hos killar som gör att de har ett större behov för att tävla än vad tjejer har. Jag tror att barn utvecklas efter det som vuxna och samhället förväntar sig av dem.

Idag blir männen som rider ofta följda av en hyllningskör. De är jämställda som kan tänka sig att tävla mot tjejer. De applåderas när de sätter hästens välbefinnande först. När de har tanke och mål med sin ridning. När Jerringpriset delas ut till en ryttare är det till en man framröstad av ett systerskap av tjejer som inte vill något annat än att deras sport ska bli tagen på allvar. Jag säger inte att alla önskar vara i elitens hetluft, ridning handlar om så mycket mer än att tävla. Men när Sveriges mest kvinnodominerande sports ansikten utåt i många fall är män tappar vi något på vägen.

Tittar vi på elitryttarnas hästskötare så är de nästan alltid tjejer. Hästtjejer som ställer upp i alla lägen, som packar, fixar, håller koll, kliver upp tidigast och går och lägger sig senast. Det är de som kör stora lastbilar genom hela Europa med fyra, fem, sex stora hästar i lasten. Anledningen till att dessa tjejer inte tävlar på de stora arenorna kan ha att göra med att de istället blev premierade när de tog den ansvarstagande och omhändertagande rollen.

Men det finns hopp även för de kvinnliga ryttarna, höjer vi blicken lite och räknar in de kommande generationernas toppryttare så är de allra flesta tjejer och det är den sortens girl power som behövs inom ridsporten!