Viljan att vinna måste vara större än rädslan att förlora

Emelie-Novotny_030_c Stefan Tell

Foto: Stefan Tell

I tisdags hade jag teorilektion istället för ridning. På Vendelsö ridskola innebär det superpedagogiska genomgångar av ridlärarna eller föreläsningar av grymma föreläsare. Den här gången hölls föredraget av Johanna Lassnack från Ryttarinspiration. Hon inspirerar ryttare att med tankens kraft nå sina mål. Men hennes metoder går att applicera på vilket mål som helst och jag märkte att jag lika ofta tänkte på skrivande som på ridning under hennes peppiga föreläsning. Därför tänkte jag dela med mig till er av det jag tog med mig därifrån.

Det här med tid

Vi har så vansinnigt många timmar till förfogande under det liv som vi lever. Johanna gör under kvällen en uträkning på ungefär hur många timmar varje människa har. Minus dem som vi redan har levt och jag får ångestpåslag bara av att tänka på hur många timmar jag har slösat bort i mitt drygt trettioåriga liv.

En ”enkel” förändring är att göra något 5 minuter per dag. Det kan verka onödigt lite och det är lika enkelt att göra det som att inte göra det. Att göra något 5 minuter per dag gör ingen skillnad just nu, men över tid kan en ändå se resultat. 5 minuters skrivtid varje dag är mycket mer skrivtid än ingen alls.

Vi kan lära oss att prestera

Att nå sina mål innebär oftast att gå utanför sin egen bekvämlighetszon. Och för att nå dit går det inte att göra samma sak som vi alltid har gjort, då kommer vi att stå kvar på samma ställe som vi är idag. Det som vi lägger tid och energi på måste leda oss framåt. Men det räcker inte bara att jobba hårt, vi måste också jobba smart. Något som jag upplever stämmer så väl in på skrivandet. Jag kan sitta timme efter timme framför romandokumentet men kommer ändå inte framåt hur hårt jag än jobbar.

När vi är på väg att nå våra mål kommer vi att vara tvungna att kliva ut ur vår bekvämlighetszon och det är då tvivlen och motgångarna kommer. Ni vet, adrenalinet, hjärtklappningen, de darriga benen, tankarna om hur en någonsin trodde att det skulle lyckas. Den känslan ska vi välkomna, det den säger oss är att vi är på rätt väg. Kanske har du äntligen vågat skicka iväg det där manuset till drömförlaget. Oavsett vad återkopplingen blir har du tagit ett steg närmare att nå ditt mål om att bli utgiven.

Hur hjärnan fungerar

Hjärnan är både vår bästa vän och vår värsta fiende i det här, för hjärnan gör det vi ber den om. Därför måste vi tala om för hjärnan vad det är vi vill ha. Och då finns det något som är superviktigt som ni säkert redan har hört: hjärnan förstår INTE ordet INTE. Om ni tänker: Nu ska jag inte slösurfa när jag har skrivtid. Då hör hjärnan: Nu ska jag slösurfa när jag har skrivtid.

För att hjälpa hjärnan kan vi visualisera det vi vill ska hända, då kommer hjärnan att försöka återskapa det vi vill ska hända när det väl blir verklighet. För våra hjärnor kan inte skilja på tanke och verklighet. Tänk vilken makt vi har att påverka hur vi tänker!

Bättre fokus

Jag är ofta galet ofokuserad. Är det något som jag tycker är tråkigt, eller snarare svårt så vill jag titta på mobilen var tredje minut. För att jag vill ha paus från det där svåra jag gör. Ibland är den där pausen precis vad jag behöver. Men ofta är jag bara ofokuserad. För att fokusera bättre hjälper det att ha en plan, då vet en vad det är en vill komma tillbaka till. Många skriver listor, jag är oftast inte en av dem. Men det är svårt att ha allt i huvudet och det tar fokus ifrån det jag vill och behöver göra.

Att misslyckas eller att lära sig av sina misstag

Jag kan verkligen påverkas lätt av motgångar. Ni vet när allt man har jobbat för bara krasas sönder. Jag tänker förstås på refuseringar. Först är det såklart viktigt att tillåta sig att vara ledsen och besviken. Men att lyckas handlar mycket om hur vi hanterar våra misslyckanden. Kan vi vända ett misslyckande och istället lära oss något är vi oftast närmare vårt mål än innan. Förlaget kanske skriver att språket är bra men att storyn inte håller, precis som jag har mötts av många gånger. Då kanske jag hade behövt en kurs i dramaturgi, eller fokusera mer på handlingen i redigeringen. Eller som jag gjorde när jag efter fler refuseringar började skriva Vänd rätt upp: ställde mig frågan vilken berättelse det var som bara jag kunde skriva.

img_3931.jpg

Självklart fick Johanna ett exemplar av Vänd rätt upp.

 

För mig har det varit svårt att få till skrivtiden efter sommaren. Mitt barn har börjat i skolan och det har tagit mycket tid och kraft att komma in i gamla och nya rutiner igen. Och har en väl slutat med något är det svårt att ta upp det igen. Men med Johannas peppande ord i mina öron tänker jag att nu är det dags att ta tag i skrivandet igen. Så från och med idag ska jag skriva 30 minuter varje dag igen – är det någon mer som vill hänga på?

Demonerna hälsar på …

 

 

 

Ola Kjelbye

Foto: Ola Kjelbye

Jag visste att de skulle dyka upp förr eller senare. Jag har lämnats ifred alldeles för länge. De senaste veckorna har jag då och då kunnat känna deras flåsande andedräkt i nacken när de stått och hovrat över mig. Stönat åt en formulering som kunde varit vassare. Kvävt ett fnitter för att jag gjort banala val. Jag har varit väl medveten om att det bara varit en tidsfråga men jag har tappert motat dem i grind. Men nu går det inte längre. Demonerna är här. De fruktade Tvivel- och självcensursdemonerna.

Jag har skrivit ungefär trettio sidor på nya bokmanuset och faktiskt haft ganska bra flyt. Den här boken har liksom legat i startgroparna ett tag nu, men innan jag bestämde mig för att verkligen sätta igång så har jag  jobbat en hel del med förberedelser. Gjort research, struktur- och kapitelupplägg, fått till ett ordentligt synopsis och testat röster på huvudkaraktärerna. Jag har prövat själva idén på maken och på förlaget (som båda gillar den!). Det var till slut dags att dra igång. Och det har verkligen känts som att all preppen varit en bra investering. Fingrarna har flugit över tangenterna och jag har hört mina huvudpersoner prata i huvudet. Passager som jag så gott som haft klart för mig hur de skulle skrivas har fått eget liv och dragit iväg. Bara att följa med, har jag tänkt. När jag läst igenom efteråt har jag blivit jag glatt överraskad – det har faktiskt ofta varit mycket bättre än min grundidé.

http---mashable.com-wp-content-gallery-doom-a-tour-through-demons-concept-art-DenzilO'Neill-BaronofHellRender

Men så kom de då alltså ikapp mig. Lade sina klibbiga tentakler över mina omedelbart hopsjunkande axlar. ”Men vad har du skrivit, hörru? Det är ju såååå babbligt! Något sorts hittepåspråk som försöker låta litterärt och originellt”, viskade de i mitt öra. ”Vems historia är det här egentligen? Förvirrande och otydligt. Vem ska orka följa med ända till sidan femton utan att ens veta var det utspelar sig? Tror du får tänka om, grabben. Bara en observation, du gör ju såklart som du vill …” Tyst med er!

Jag har försökt påminna mig om fakta i målet. Jag vet ju att det här är en del av processen. Jag har upplevt det förut. Alla pratar och skriver om det. Det finns hyllmetrar av böcker om detta, hela block i utbildningar tillägnade fenomenet. Neil Gaiman har sagt såhär om det:

”… whatever you’re doing can be fixed… For now, just get the words out. Get the story down however you can get it down, then fix it.”.

Så smart. Så jag sätter mig vid datorn igen … Nope. Vad jag än skriver så kastar de sig över det och sticker hål på allt. ”Bla, bla, bla … hört det förut. Den där olyckliga formuleringen hade du ju för fasen med redan i Down under! Krångligt sidospår som bara du fattar”, låter domen. Jag letar vidare bland vad mästarna sagt:

”The first draft of anything is shit”, sa Ernest Hemingway

Okej … det var väl lite hårt i och för sig. Skit. Jag läser igenom mina sidor en gång till. Något litet uns av substans finns det väl där ändå? Eller? När vet man om det vore bättre att slänga allt och börja om från början? ”Vi vet”, säger demonerna.”Nu!”

Men då sätter jag stopp. Jag tänker inte förlamas av er! Det är så här det är. Och det kommer att komma och gå. Många gånger. Det kan vända i morgon. Eller så tar det en månad. Skit samma. Gör det bara! Jag kommer på att jag läst något jäkligt bra som Joyce Carol Oates har sagt om ämnet.

“Getting a first draft done is like pushing a peanut with your nose across a very dirty floor.”

Tack! Jag sätter mig igen.

Veckans låt från  Down under-spellistan, musiken som flödade ur freestylen och räddade mina tonår.

Om ni vill få en liten inblick i min vardag, kolla gärna på mitt Instagramkonto; johanjimehn

 

 

 

 

Jag hör röster.

_DSC6798

Foto: Ola Kjelbye

I början kom det bara några spridda ord då och då. Och det var mer som en voice over, ett kommentarspår som trevande försökte beskriva en plats eller en händelse. Målade upp bilden av något sorts institution eller sjukhus, tror jag … inte i modern tid … och det fanns djur med. Hästar. En beskrivning av två pojkar växte fram. Den ene introvert och den andre mer social och med tydligare kontakt med världen runt omkring dem. Och så för någon vecka sedan började de prata med varandra. De tycks växa upp i hård värld där de är fullständigt beroende av varandra. Det är de mot världen. Vänta. Nu pratar de.

”Har hon gått?”
”Ja.”
”För alltid? Kommer hon komma tillbaka?”
”Nej.”

”Vill du att hon ska komma tillbaka?”
”Nej.”
”Det är ju inte sant.”
”Jo, det är sant.”
”Du vet att jag vet vad du tänker. Före du ens har tänkt det själv. Så här är det: Du vet inte om du vill att hon ska komma tillbaka, eller hur?”
”Jag vet inte. Kanske det …”
”Så ljug inte.”
”Det gjorde jag inte!”
”Håll hårdare, annars kan jag göra dig illa.”

Jag lyssnar och skriver ner. Antecknar i mobilen och prövar senare om det ska få komma med eller om det bara var brus.

Jag tycker om den här processen. Jag hade den med Down under också. Lyssnandet efter brottstycken som gör att jag får chans att lära känna mina karaktärer bättre. Det är nästan som att jag tjuvlyssnar på dem ibland. Jag håller mig gömd i mörkret, står bakom dörren och hoppas att de ska avslöja något avgörande. Något som jag inte riktigt kan tänka ut. Jag fattar ju att de inte är några väsen som befinner sig inuti mitt huvud, att de inte har egna liv.  Jag vet att det är jag som i någon form tänker ut vad det är de pratar om. Men det är skillnad på att ”tänka ut” och att ”lyssna på tankar”. Jag ”tänker ut” en massa saker kring vad som ska hända dem, vad de har för egenskaper, vad de gillar för mat, vilka andra sorts typer de ska träffa på längs vägen som kan hjälpa mig att bygga deras berättelse. Men för att få reda på de där mer subtila detaljerna, hur de låter, hur de reagerar inför smicker, hur andningen ändras när de blir påkomna med en lögn – då funkar ”lyssnandet” bättre.

Jag har levt med den här bokidén ganska länge, men inte riktigt vetat om det var just nu som just den skulle skrivas, eller om det var någon annan historia som skulle komma före. Det har inte varit helt enkelt att komma igång. Jag har petat och knåpat, skrivit synopsis och researchat. Kollat filmer som kanske kan inspirera, lyssnat på musik för att välja vad som ska få hamna på min skrivarlåtlista. Kastat synopsis och börjat om. Fastnat flera dagar i funderingar på vad mina huvudfigurer ska heta. Jag insåg till slut att jag höll på med det där ordet som jag gillar ljudet av men inte riktigt vill syssla med innebörden – prokrastinering,

”Prokrastinering (av latin procrastinare, av prefixet pro-, ‘framåt’, och crastinus, ‘till morgondagen’, av cras, ‘i morgon’) eller uppskjutarbeteende innebär inom kognitiv beteendeterapi (KBT) vanemässig och kontraproduktiv senareläggning, förhalning eller undvikande av planerade handlingar, beslut och arbetsuppgifter, trots vetskap om att det kan leda till negativa konsekvenser.” Wikipedia

Jag har helt enkelt varit lite rädd för att börja. Och det är ju inte så konstigt. Visst, det funkade med förra boken, men det finns ingenting som garanterar att det kommer funka den här gången. Tänk om jag kanske bara hade Down under i mig? Om det var något sorts nybörjartur? Jag kanske kör helt fast, får skrota hela idén och börja om på nytt? Jag kanske aldrig får klar ett bokmanus till och även om jag skulle få det så kanske det inte blir utgivet?

Ja, så kanske det blir.  Men nu är rösterna alltför påträngande och högljudda därinne. De vill ut. Så jag fortsätter väl och skriver ner vad de snackar om så får vi väl se om de har något smart att säga.

 

Veckans låt från  Down under-spellistan, musiken som flödade ur freestylen och räddade mina tonår.

Om ni vill få en liten inblick i min vardag, kolla gärna på mitt Instagramkonto; johanjimehn

 

Down under – the sequel …?

IMG_6603Semester ja … kan någon tala om det för min hjärna? Jag går sedan några månader tillbaka och lurar på vad nästa bok ska handla om. Det är framförallt två idéer som kämpar om min uppmärksamhet. Men jag har svårt att bestämma mig. Parallellt fyller jag därför på i två olika dokument med research, bilder och lite tester på hur karaktärerna ska uttrycka sig. Jag har tänkt att jag jobbar på så vaknar jag väl upp en dag och bara vet vilken berättelse jag ska välja. Det går sådär. Båda idéerna kommer med övertygande argument för att få bli till. Men så häromveckan trodde jag ändå att jag så gott som bestämt mig. Sen kom vi hit. Till ön. Nu är jag inte alls så säker längre.

Vi ska vara bortresta en månad på ön La Palma där jag och min man köpt ett litet hus i bergen. Även om det är tänkt att vi ska ha ledigt, ligga på terrassen och läsa, kanske jobba lite med huset emellanåt, så har jag också tänkt att jag ska kunna smita undan då och då och skriva på ett första utkast. Men nu efter en vecka här så har det börjat hända saker med planerna. Det har tagit sig in en tredje idé.

Om en vecka kommer min romandebut Down under ut i handeln. Några av mina vänner och familjemedlemmar har fått förhandsläsa. Det är fantastiskt att få deras reaktioner (hittills bara väldigt positiva …). Flera av dem berättar om minnen och upplevelser från tiden när boken utspelar sig. De fyller på med egna tankar kring temat och nästan alla frågar om vad som hände sen. Efter det att boken slutar.

Jag har hela tiden tänkt att jag ska vidare till andra sorters berättelser, men nu sipprar det fram nya ouppklarade faser i mitt liv som nog skulle behöva bearbetas. Kanske måste jag låta Jim söka vidare efter sin plats i världen. Down under – del 2? Eller är det en barnbok jag ska skriva? Jag har ju den där idén om svamparna som byter hattar … eller en bakbok kanske? Tårtor för veganer? Hm … svampar ju är veganska … Nej, nu måste jag lägga ner! Ta en oliv och njuta av solnedgången istället.

Veckans låt från  Down under-spellistan, musiken som flödade ur freestylen och räddade mina tonår.

Om ni vill få en liten inblick i min vardag, kolla gärna på mitt Instagramkonto; johanjimehn

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Min bok är på förhandsturné. Den kom från tryckeriet för två veckor sedan och har sedan dess skickats ut till bibliotek, press, bokbloggare, och andra som jag och förlaget vill ska få den innan den släpps till allmänheten i augusti. Jag har också gett den till folk som hjälpt mig på olika sätt. Testläsarna som läst i olika stadier av manusarbetet, killen som hjälpte mig att få till tyskan i ett kapitel, hon som kollade att jag hade de rätta musikreferenserna från 80-talets punk- och new wave-scen. Jag tog även med mig ett ex nu när vi åkte till La Palma över sommaren.

 

Här på ön bor ”min enda tjej”. Vi var tillsammans från vi var sexton tills vi blev nitton. Vi flyttade ihop nästan genast och trodde att vi nog skulle vara tillsammans hela livet. Men så blev det inte. Jag blev kär i en kille, fick en identitetskris och drog till Nya Zealand. Vid det här laget vet ni som läser bloggen regelbundet att det här är en historia som jag delar med ”Jim”, huvudpersonen i boken. ”Min enda tjej” är naturligtvis också en viktig del av handlingen – Alva heter hennes alter ego i Down Under.

 

Verklighetens Alva har hjälpt mig mycket under arbetet med boken. Delat med sig av sina minnen från den tiden, visat mig anteckningar och gamla brev, läst första utkasten och kommit med feedback. Det har varit fantastiskt att ha henne med på den här resan. Genom samtalen med henne har jag fått kontakt med delar av vår historia jag aldrig skulle haft tillgång till annars.

 

Vi har alltid haft ett speciellt band till varandra. Kanske för att vi var varandras ”första”. Kanske för att vi inte slutade älska varandra. Det tog tid, men vi hittade en annan form för vårt förhållande. Mer som syskon. Vi har verkligen haft våra duster. Jag har gjort saker som jag inte är så stolt över. Den som läser boken undrar kanske hur hon orkade med mig – men det gjorde hon. Det gör hon. En julafton för några år sedan satt vi i hennes kök och drack glögg. Hennes bror spelade gitarr, och jag och hennes äldsta son försökte ta ut stämmor till Halleluja. Jag kände att hon satt och tittade på mig. Efter ett tag sa hon: ”Du. Efter allt som vi gått igenom, och ändå håller ihop, så känns det ju ganska omöjligt att det skulle kunna dyka upp något som splittrade oss. Vi kommer att vara vänner för livet”. Det tror jag också.

 

Hon har bott utomlands med sin familj i många år och vi har inte kunnat ses så ofta. Men nu blir det ändring på det. Jag och min man har nämligen köpt ett litet hus en bit från byn där hon bor med sin man och deras barn. Livet går upp och ner, men trettio år efter händelserna i Down Under har ”Jim” och ”Alva” fått sitt lyckliga slut. Bara inte på det sättet de väntade sig.

Jag är med bok

image001Jag hävdar inte att jag vet hur det är att vara gravid, men efter den här pärsen känner jag ändå en viss samhörighet med er som gör det.

För fem år såddes nämligen ett litet frö. Jag hade skrivit en pjäs som av olika anledningar inte tog sig upp på scenen. Men plötsligt började den leva sitt eget liv, byta skepnad och ta formen av utkast till ett bokmanus. Sedan följde tre år av omskrivningar, tempusändringar och strykningar. Texten var ständigt närvarande, tog all min vakna och en stor del av min sovande tid. Den svällde och ändrade form. Pockade på därinne och ville aldrig lämna mig ifred. Efter ett tag kändes det som om jag hade foglossningar i hjärnan och även om det kanske är svårt att skylla på hormonförändringar så var humörsvängningarna många och brutala. Jag åkte berg- och dalbana känslomässigt. Tvivlade ständigt på om jag gjorde rätt. Var jag verkligen mogen för det här? Vad visste jag om att ta hand om en bok? Jag gick och lämnade prover hos testläsare som sa att det såg bra ut, att jag möjligen borde tillföra lite näring här och där, och att jag framförallt måste komma ihåg att vila ordentligt mellan varven. Många gånger var jag färdig att ge upp – det kändes så ensamt. Men så för drygt ett år sedan träffade jag mitt förlag och vi bestämde oss för att göra det här tillsammans. Nu började det kännas på allvar. Och det började synas. Fram tills dess hade jag varit ganska bra på att dölja det. Leda in samtalet på något annat när folk frågade om det inte var dags för mig snart. Men nu fanns det liksom ingen återvändo. Jag kände också att jag kunde berätta för folk att det med stor sannolikhet skulle bli tillökning i bokhyllan. Månaderna gick och med hjälp av coachning från förläggare och redaktör, och till det makens expertråd (Jag har ju turen att jag är gift med en man som gjort det här några gånger förut) så var jag klar för nästa stadie i processen. Namn och utseende skulle bestämmas, efter det en sväng förbi tryckeriet och sen skulle den klämmas ut. Men nej. Först är det bara de närmaste som får hålla och känna. Några månader till måste jag bära omkring på plutten innan hen får se världens ljus. För precis som jag så blir Down under ett augustibarn. Ett lejon.

Veckorna efter att jag skickat iväg den lille till tryckpressarna var jag mig så sjukt trött. Jag hade ont i hela kroppen, kände mig slut som artist och var säker på att jag aldrig skulle utsätta mig för något liknande igen. Men det höll inte i sig särskilt länge. Sakta men säkert började jag umgås med tanken på att kanske jag ändå skulle försöka skaffa en till. Och så fort jag öppnat för den möjligheten så såg jag dem överallt. Böcker i kataloger. På biblioteket. På annonstavlor. I ett ställ på ICA. En massa idéer och tankar kom forsande. Jag dagdrömde om vilken sort det skulle kunna bli. Helt bortblåsta var visst minnen av ångest och obefintlig självkänsla.

För så är det. Jag vill ha fler. Får jag möjligheten så gör jag om det igen. Och igen och igen. Vem vet, det blir kanske till och med en liten serie …

Veckans låt från  Down under-spellistan, musiken som flödade ur freestylen och räddade mina tonår.

Om ni vill få en liten inblick i min vardag, kolla gärna på mitt Instagramkonto; johanjimehn

Odjuret

”Varenda idiot nu för tiden tror tydligen att de kan bli författare. Du är bara en självupptagen pretentiös medelmåtta som söker bekräftelse till varje pris.” ”De skrattar åt dig.” ”Om man ska skriva något ska det väl finnas en poäng?” ”Hur fan kan du använda det här?” ”Vakna, hallå, vakna!”

”Det är värdelöst, du är en pajas.”

Jag har fått ett odjur.

Försök att inte bry dig om det, lyssna inte, fokusera på det som är bra. Det är vad mina vänner brukar säga när jag berättar om det. Råden hade varit enklare att följa om det inte vore för att odjuret bor under min säng.

Jag har precis skickat in en första leverans av mitt nya manus till förlaget och jag har aldrig känt mig så osäker. Duger det? Vad ska andra tycka? Kommer någon bli arg, känna sig utnyttjad eller hata berättelsen? Odjuret viskar i mitt öra att min förläggare antagligen tänker att det är ett straff att behöva jobba med texten och att redaktören kommer utbrista: ”Varför kan ni inte välja någon som kan skriva? Det är så enormt mycket jobb med amatörer!”

Som om jag inte fattade.

”Det är värdelöst, du är en pajas.”

Orden sköljer över mig var jag än befinner mig. När jag klickar upp texten för att se om det stämmer, känns det som om jag ska kräkas. Direkt hittar odjuret något att anmärka på och jag skäms. Stavfel, skrivfel, meningar som inte fungerar. Eller ännu värre, brister hos karaktärerna, faktafel och dialoger som inte lirar. Det hettar om kinderna och den enda tanke som snurrar i mitt huvud är: ”Varför gör jag det här?”

Om en vecka ansluter jag mig officiellt till gruppen ”vi medelålders” och jag kommer få börja kryssa i ”vuxenrutan” när jag svarar på enkäter. Ni vet, åldersspannet mellan ”40-50”. Beviset för att jag också har tagit mig igenom halva livet. På den vägen har jag fått tillräckligt många smällar för att lära mig förstå situationer. Jag kan ärligt säga att jag vet min kapacitet och mina begränsningar. Inte bara på ett CV-floskelvis.

Jag erkänner när jag har fel och vågar stå kvar som en fura när jag har rätt. På jobbet säger jag glatt vad jag kan, vad jag inte är någon expert på eller varför inte: ”De här administrativa delarna som att fylla i flexblanketter, vab-lappar och reseräkningar kommer jag troligtvis aldrig fixa, jag har det inte i mig.” Jag är helt enkelt inte en ängslig person och har normalt inget kontrollbehov. Bara en irriterande vuxen som kan se tillbaka på tonåren och tänka precis det som mina föräldrar ofta sa: ”Vad man har för jacka spelar faktiskt ingen roll, världen går inte under.”

Men när det kommer till mina texter försvinner alla raster. Om det är briljanta eller skit kan jag inte längre bedöma. Hur de kommer tas emot vet jag ännu mindre. Inte ens i ögonblicket de publiceras. Att ställa sig inför någon annan utan att ha en aning om det jag gör är bra eller dåligt, om det ens finns en poäng, är det obehagligaste jag upplevt.

Efter Stockholm Psycho ville jag aldrig mer göra om det. Nu, bara några månader senare, har jag börjat gå mot den där scenen på nytt. Mer osäker än den finniga trettonåringen på väg till sin nya högstadieskola i en hopplöst otrendig jacka utan märke. Och det hjälper inte att jag tvingar mina anförtrodda att läsa manuset om och om igen. För det finns en röst som är mycket starkare.

”Det är värdelöst. Du är en pajas.”

Odjuret är tillbaka.

Tanke – fingrar – luft

Anna porträtt 3

F0to: Göran Segeholm

Jag utför i detta nu ett experiment. Detta blogginlägg skrivs på papper. Vanligtvis skriver jag på dator, om jag inte gör listor eller ritar dramaturgibågar eller liknande som gör sig bättre i analog form. Det går fortare att skriva på datorn. Mycket fortare (den som vill tävla kan gå in här, jag tror att mitt rekord är 92 eller 93 ord per minut).

På datorn tar det inte många sekunder att få ner en tankegång. Ibland är nästan fingrarna snabbare än hjärnan, och meningar blir till direkt i fingertopparna. När jag skriver för hand tar det längre tid. Orden formas av bokstäver, bokstäverna blir till av handen men inte i handen, för jag tänker först, skriver ner några ord, stannar upp, tänker, skriver. När jag skriver på datorn går det så fort att skriva att jag inte behöver vänta på att händerna ska hinna ikapp tanken, det är nästan tvärtom. Ibland undrar jag om det är riktigt bra.

Jag tänker på Hemingway och Orwell, de Beauvoir och Salinger, det gamla gardet. Jag tänker på skrivmaskiner med hårda knappar, där varje bokstav fick hamras ner med en helt annan bestämdhet än vad mitt följsamma tangentbord kräver. Jag tänker på min stora hjälte Lagerlöf, och hennes prydliga handstil jag sett på bild. Jämnt avvägda lutande skrivstilsbokstäver som lär ha krävt tid. Medan skrivstilshanden jobbade kan jag tänka mig att vackra och precisa formuleringar hann bli till redan i första varvet, för att meningarna hann tänkas, tänkas igen, och omformuleras innan det var dags för punkt. Vid en fundersamhet misstänker jag att bläckskrivare Lagerlöf snarare funderade än testade och raderade, som jag ofta gör när jag skriver på dator.

Jag undrar vad våra nya tekniska möjligheter gör med litteraturen. Om den gör oss bättre för att den fångar smarta tankar i flykten (Astrid Lindgren stenograferade trots allt sina böcker för att snabbt få ner historien innan hon senare renskrev den på maskin) eller om vi förlorar det vackra i att låta saker ta tid. Att inte jaga ord, utan vänta in dem, att se dem växa fram på pappret, ett efter ett. Jag gillar det förtroliga förbundet mellan min hjärna och mina fingertoppar, men ibland undrar jag hur det skulle bli om jag omgav tankarna med mer luft innan de blev nedskrivna. Om det inte var lika lätt att gå tillbaka och putsa, och det inte gick att skriva så fort?

Apropå papper har jag en spännande vecka framför mig. Jag kommer att få se Du, bara i satt version! Alltså hur boksidorna kommer att se ut. Dessutom ska jag prata om boken på Rabén & Sjögrens säljkonferens för sommarens böcker, och efter det tror jag att framsidan blir officiell. Nu känns det som om saker börjar hända! Maj kommer närmare och närmare. Jag längtar-längtar, som Frank i min bok säger.

 

Jag är väldigt nyfiken, skriver någon av er på papper? Eller skrivmaskin? 🙂 Hur upplever ni relationen tanke-fingrar-luft?

 

 

Tangenterna som ett verktyg för tanken

Ti bloggEtt tag var jag Facebook-kompis med ett ganska stort antal före detta klasskompisar från USA. De tog bort mig som vän en efter en. Vi hade så diametralt olika åsikter om vapen, jämställdhet, patriotism och religion att vi alltså inte ens kunde vara vänner på Facebook längre. Japp. Så illa var det.

På Twitter är det ett måste att koka ned de där åsikterna till några få ord, oavsett om ämnet är Game of thrones, abort, klimathot, vapen, godaste sommarglassen, schlagerfestivalen eller skolpolitik. Formatet bäddar för slagord. Tugga Toy! Kexchoklad gör dig go och gla’. Styr upp flumskolan! Folkpartister hatar barn! You’re either with us or against us.

Jag är inte den första som funderar över vad sociala medier gör med vårt språk och vår förmåga att föra resonemang som inte genast stagnerar i tvärsäkra ställningstaganden. Jag tror att många med mig längtar efter diskussioner som får leva på riktigt. Samtal som får vaja lite fram och tillbaka. Tankar som prövas och faktiskt omprövas.

I mars skrev jag ett blogginlägg om att jag sörjde de unga liv som gått förlorade vid trippelmorden på gatan utanför mitt och min familjs hus. Vi fick stänga ner kommentarsfältet  på grund av alla troll där. Det slog mig inte ens när jag skrev texten att inlägget kunde betraktas som politiskt. Men en del kommentarer hittade vägen till andra forum, där jag ignorerade flera men läste några. Kontentan:

Unga människor som blir mördade får faktiskt skylla sig själva.

Det var faktiskt mitt fel att morden skedde och det var synd att inte jag blev mördad. Eller åtminstone våldtagen. Det är människor som jag, med min naiva syn på världen, som har förstört vårt land. Mördad borde jag bli. Då kanske jag skulle lära mig att inte känna sorg bara för att unga människor avrättades utanför mitt fönster.

Oj.

Vad är det med oss människor och vår oförmåga att kunna kommunicera med meningsmotståndare? I det här anti-intellektuella klimatet finns bara utrymme för slagord och skyttegravskrig. Hån. Hot. Att överallt läsa in vad man ständigt scannar webben efter, vare sig det finns där eller inte. Att ge ryggmärgsrespons på det.

Alla invandrare ska ut. Raus. Kvinnan ska tillbaka till spisen. Och mördas lite om hon sticker upp. Det finns inga problem med integrationen. Parförhållanden och föräldraskap är ett kvinnofängelse. Allt med en längre tradition än tre veckor är patetiskt och förlegat.

När vi inte skriker ut våra endimensionella politiska budskap på sociala nätverk, levererar vi punchlines eller promotar oss själva. HÄR ÄR VÄRLDENS BÄSTA BIL! KÖP MIN FANTASTISKA  BOK! VÄLJ MIN SKOLA! JAG ÄR UNDERBAR OCH ÄLSKAD AV ALLA. HÄR ÄR MINA KRUKVÄXTER eller SURDEGSBULLAR eller BOOBS eller HEMSNICKRADE ALTANMÖBLER I  MOTLJUS!

Människan har ramlat ner från trädet och tappat svansen men instinkterna och grotthjärnan hotar hela tiden att ta över. Muta in revir. Slå sig för bröstet. Hugga mot någon annans strupe.

Språket och intellektet – när det får utrymme – kan rädda oss. Jag tror verkligen det. Men ibland undrar jag om inte sociala medier är ett större hot mot oss själva och våra tankeprocesser, än vi förstår.