Lördagsenkät: Vad vill du vilja bli bättre på inom skrivandet?

Som en spin off på förra lördagens fråga vad vi tycker vi är hyffsade på kommer här då det vi tycker att vi behöver förbättra oss på…

Kristin Fägerskjöld

När jag läste Hannas diktsamling tidigare i år blev jag så grymt imponerad av hennes förmåga att framkalla känslor inom mig. Det riktigt knep i hjärtat. Så skulle jag också vilja kunna gestalta!

Sara Molin

I mitt förra inlägg skrev jag om research som ett av mina utvecklingsområden. Jag behöver nog främst bli bättre på att våga be andra om deras tid, även människor som jag inte känner – det kommer jag att behöva när jag skriver nästa manus. Jag har hört flera författare prata väldigt gott om research i form av intervjuer med främmande människor – att folk blir så glada när de får berätta om sig själva och det de har kunskap om. Det stämmer nog, och jag ska försöka att ha det i åtanke vid kommande intervjuer, istället för att känna mig som någon jobbig typ som tar upp folks tid i onödan och ställer dumma frågor…

Malin Edholm

Om jag fick välja något att bli bättre på i mitt skrivande så skulle det vara dialoger! De där naturliga dialogerna som ger en rysningar för att de är så bra, sådana vill jag kunna skriva!

Hanna Nordlander

Å, då skulle jag vilja ha bättre överblick för att kunna ha koll på längre texter, som romaner. Det borde inte vara omöjligt, men jag är mer analytisk och håller oftare på med detaljerna än med disposition och helhet.

Daniel Sjöberg

Allt. Det är väl det enkla svaret på den här svåra frågan. För jag tycker att det är en svår fråga som egentligen borde ställas till någon som läser mig. Min redaktör till exempel, eller ett annat proffs. Eller helt vanliga läsare. Jag vet inte något annat sätt att säga det på än att jag givetvis bara måste bli bättre. Skriva, skriva, skriva. Redigera, redigera, redigera. Gång på gång på gång till dess att det är så bra det någonsin kan bli. Till dess att helheten blir något fantastiskt. Om jag kan nå dit vete sjutton, men jag är övertygad om att enda sättet att göra det på är att fortsätta med mina misstag.

.

Lördagsenkät: Vilken är din främsta styrka inom skrivandet?

En del kan skriva dräpande dialoger, andra fantastiska förstameningar. Idag svarar vi på frågan vad vår främsta styrka är inom skrivandet. Det verkar som om vi kompletterar varandra bra, tänk om vi skulle skriva något ihop? Då får vi allt från underbara karaktärer som gestaltas på ett magnifikt sätt, härliga sexscener och knivskarpa dialoger i en medryckande miljö!

Kristin Fägerskjöld

Jag har av flera personer (lektör, redaktör, läsare) fått höra att jag är bra på att skapa en stämning som om läsaren vore där själv, och det är kul! Sedan tycker jag också att det är roligt att skriva dialoger, men där har jag inte fått samma feedback, haha.

Sara Molin

En sådan där fråga som är svår att svara på, eftersom den spontana reaktionen är ”näe, jag är väl inte så värst bra på att skriva egentligen.” Svårt att peka på sina starka sidor, liksom. Men karaktärer är nog min grej. Åtminstone är det en av de saker jag själv gillar allra mest med skrivandet, och det som driver mig framåt. Att skapa, lära känna och gestalta olika karaktärer. Sedan älskar jag att skriva dialog, så det är väl en av mina styrkor i den meningen att de partierna brukar gå ganska geschwint att skriva. Så, sammanfattningsvis: Jag skapar karaktärer och låter dem prata med varandra!

Malin Edholm

Jag tänker göra det riktigt lätt när jag svarar på veckans enkätfråga och säga att jag skriver bra sexscener!

Hanna Nordlander

Jag tror att det är min förmåga att skala av och lämna tomrum åt läsaren. När jag skrev på Stillna ville jag framkalla hur det kändes, och det kunde jag inte göra genom att bara berätta, utan jag var tvungen att gestalta. Då får läsaren själv fylla i med känslor. Om jag skulle ta med någon reaktion, så skulle den vara återhållsam. Att berätta något kraftfullt eller våldsamt på ett återhållsamt sätt, det tror jag kan skapa intressanta effekter.

Daniel Sjöberg

Det känns lite förmätet att påstå att man är bra på något när man precis släppt en bok och väntar in läsarreaktioner (två fina recensioner räcker liksom inte) och ännu mer förmätet att påstå att jag är bra på just det eller det. Jag har fått höra från ett par proffs (alltså en redaktör och en lektör) att jag är bra på dialog. Jag har samtidigt fått höra att jag är lite för mycket talking heads, alltså prat och inte så mycket mer, och det är något jag jobbat med. Jag tycker om att skriva dialog. Så långt kan jag sträcka mig. Antagligen för att jag tycker om att läsa dialog. Så kanske är det min styrka. Jag hoppas att jag har fler. Snart vet jag kanske, när läsarna hör av sig.

.

Åtta lärdomar på en måndag

Idag tänkte jag dela med mig av några tips som jag använder mig av när det gäller att skriva och redigera romanmanus. Alla åtta lärdomarna är empiriskt testade av mig. Många har i flera fall tagit lång tid för mig att åtgärda i en text. Nu tillhör de min standardchecklista.

Om du inte anstränger dig blir det aldrig färdigt. Okej, målet är kanske inte att du ska bli färdig. Du kanske bara skriver för att ha någonting att göra, som terapi, och då gäller inte den här punkten dig. De flesta av oss önskar dock att kunna deklamera nu äntligen är råmanuset klart. Det blir aldrig klart om du inte har disciplin och lägger manken till. Så enkelt är det. Åttiotusen ord eller däromkring, vilket är någon slags riktlinje för vad en roman bör vara i längd, hittar inte till ditt dokument av sig själva. Det är du som måste se till att de hamnar där.

Om du inte har en plan, blir din struktur sämre. Försök jobba med någon form av synopsis. Oavsett om du väljer att använda dig av notislappar på en anslagstavla, ett exceldokument eller skriver för hand i ett anteckningsblock kommer du att få en bättre överblick av din text. I början hjälper det dig att planera historien, i mitten att hålla farten och historien igång och i slutet av processen att identifiera luckor, felaktiga tidsintervaller och liknande. Bara för att du har gjort ett synopsis en gång betyder det inte att det inte kan ändras. Mina ändras ständigt efter att nya idéer poppar upp.

Om du känner att du har fel tempus eller kanske fel perspektiv på berättarrösten – ändra på en gång. Fortsätt inte att skriv utan gå tillbaka och ändra, t ex från preterium till presens eller från jagform till tredjeperson. Det blir bara jobbigare ju längre du väntar med att byta (glöm inte spara en kopia innan du börjar arbetet så du kan gå tillbaka till det gamla om det mot förmodan ändå skulle kännas bäst när du har testat det andra).

Om du undrar om du har för många huvudpersoner så har du förmodligen det. Jag fick höra av mitt förlag att fyra är vad som max rekommenderas. Nu vet jag inte om det gäller bara för min genre eller alla. Fundera på hur du förändra din historia genom att stryka någon av dem.

Om du har flera huvudpersoner, låt läsaren lära känna dem lika mycket i början, dvs ge dem lika mycket utrymme. Det blir snett om den ena av två huvudpersonerna får 3000 ord i sitt första kapitel medan den andra bara 500. Försök istället fördela så att kapitlen blir ungefär lika långa och du berättar lika ”djupt” om båda.

Om du funderar på om någonting verkligen är värt att ha med så är det inte det. Stryk. Allt du skriver måste föra historien framåt och leda någonstans. En rolig anekdot som inte har någon bäring för historien som helhet är helt enkelt inte rolig.

Om du inte är nöjd, flytta runt. Gör det även om du är nöjd. Det är lite som att möblera om i ett rum och komma på att wow, soffan passade riktigt bra framför fönstret istället för i hörnet. Första kapitlet kanske inte alls ska vara första kapitlet. Ett möte kanske inte ska äga rum förrän senare. Du kanske inte alls ska ha en prolog. Var öppen för att testa nya saker i ditt manus.

Om du inte hittar de perfekta formuleringarna, skit i språket. I alla fall när du försöker få ner någonting på pränt för första gången. Jag har en tendens att börja många meningar med jag, han/hon, det och att skriva två meningar när jag egentligen skulle klara mig med en. Ibland använder jag samma ord tätt intill varandra. Det är verkligen inte bra, men vet du vad? Lägg inte tid på att ändra det nu. Det är bättre med 1000 skrivna ord av sämre kvalitet än 50 perfekta, åtminstone tycker jag det. Du kommer att redigera, ändra och peta i ditt manus nittioelvatusen gånger till så du hinner fila på språket tids nog.

Mina bästa skrivtips

Daniel har redan gjort det, liksom Sara. Jag tänker på att de delat med sig av tips på hur du lyckas bli författare. Utan att ha sökt bakåt i Debutantbloggens arkiv törs jag säkert lova att det finns många fler liknande inlägg. Här kommer min variant av vad som är viktigt för att lyckas.

Skriv om det du måste. Om det du gillar, det du själv skulle vilja läsa. Inte om ett ämne som är inne (som vampyrböcker var för ett tag sedan) eller i en stil som uppskattas just nu. Härma inte en befintlig bestseller. Ibland ser jag tipset ”gräv där du står”, men om du brinner för någonting som du inte redan vet en massa om eller själv har varit med om, läs på om ämnet och skriv sedan. Om jag inte hade gjort så skulle jag aldrig ha fått skriva om andra världskriget ur engelskt flyglottaperspektiv…

Hitta din stil. Hanna skrev om att sno från andra i förra veckan, att låta sig inspireras men att göra det till sitt, på sitt eget sätt. Det är viktigt. Det går inte att kopiera någon i längden om det inte är ditt naturliga sätt att skriva på. Det kommer märkas i din text om du rör dig med ett språk och/eller en stil som du inte behärskar. Jag tror absolut att man kan utvecklas och lära sig hur man ska skriva bättre, men ett visst uttryckssätt är nog medfött och det är därför en del är bättre än andra på det (är min teori).

Anlita testläsare. Det är hemskt i början. När jag började skriva Klar himmel hade jag aldrig lämnat iväg en text till någon annan för provläsning, bara skrivit för mig själv och byrålådan. Börja med någon som är snäll, i mitt fall var det min syster. När du känner dig lite modigare kan du söka efter hjälp i t ex facebookgruppen ”Författare söker testläsare”. Det var så jag hittade mina två ”skrivvänner” Ifiyenia och Sofia som jag fortfarande har kontakt med kring nya texter.

Det finns mycket man inte måste. Jag har inte gått en enda skrivkurs, jag har blivit utgiven ändå. Hur du tar till dig kunskap och information är upp till dig. För mig passade det helt enkelt inte att åka iväg på kurser på grund av småbarn och en massa hundar och hästar att ta hand om här på hemmaplan. Jag har istället läst åtskilliga handböcker och blogginlägg för att få tips och idéer på hur jag kan förbättra mig.

Var ödmjuk. Det är lika bra att säga det på en gång, är du inte beredd att lyssna på vad andra tycker om ditt manus kan du lägga ner det här med att försöka bli utgiven. Blir du antagen kommer både din förläggare och redaktör att ha mycket att säga till om när det gäller texten. En del vill du säkert försvara och behålla som det är (motivera det i så fall), men annars är rådet: lyssna på de som kan. Du kanske ska få ge ut din första bok men förläggaren och redaktören har förmodligen förvandlat hundratals manus till böcker redan. De har mer kunskap än du. De ser saker som du inte lärt dig upptäcka (än). Tro inte att din text är så bra att den inte behöver slipas på. Det kommer vara hur jobbigt som helst, men det kommer att lyfta ditt manus till en ny nivå.

Andra bra egenskaper att ha när du skriver är följande:

Envishet – för att orka med att lägga så många timmar på ett och samma projekt och se över det gång på gång. Det är en lång text som ska skrivas och gås igenom flera gånger, det gäller att inte börja storskaligt och sedan ge upp mot slutet.

Förmåga att slutföra – många klarar nog inte av att ro ett helt bokprojekt i hamn. Det är inte alla som kan skriva en så lång sammanhängande text, ca 80 000 – 100 000 ord som en normal roman ligger på. Om du väl har klarat det gäller det även att slutföra redigeringar och inte ge upp mitt i. Blir du antagen handlar det också om att kunna leverera på utsatt tid. Och när korrekturläsningen innan tryck närmar sig måste du kunna sätta stopp för ändringar (det var min absolut svåraste punkt, jag såg smågrejor jag borde åtgärdat tidigare men nu inte hade möjlighet att göra).

Affärstänk – jag vet att min första punkt var att skriva om det du måste skriva om, men för att din bok ska vara intressant att ge ut måste du tänka på följande: För vem är boken intressant? Fyller den något hål på marknaden? Vad gör boken unik? Om du inte själv kan svara på detta, sälja in dig själv och prata för din bok – vad är då sannolikheten att ett förlag ska bli intresserade? Det handlar också om att hitta rätt längd på manuset. Ett för långt eller för kort manus är lika bra som någon annan refuseringsanledning för då passar inte din text in i det som förlaget söker.

Optimism – när det känns tungt och du inte tycker att du kommer någonstans. Skratta åt eländet, lägg undan texten och tryck i dig en påse godis eller något annat onyttigt. Hur eländigt det än känns går du inte under och det handlar trots allt bara om ord. Kan du glömma din text för en stund kommer du att ha lättare att se på den med nya ögon om ett tag igen.

Kämpa på och ge inte upp!

SPF > 50

Idag ska ni få världens bästa solskyddsmedel rekommenderat av mig. Och det utan att det åtföljs av ”i betalt samarbete med…” eller ”detta inlägg sponsras av…”. Ett medel som alla har råd med. Som du inte behöver uppsöka någon dyr affär för att skaffa. Faktum är att jag tror att ni redan har provat det allesammans.

Det heter SKRIVANDE.

I veckan som gick var det väl högtryck och värmebölja i nästan hela vårt avlånga land. Eftersom jag inte har fått semester än jobbade jag först, men vid klockan fem var det fortfarande. Hur. Varmt. Som. Helst.

Med ett stort glas iste bredvid mig och jordgubbar inom räckhåll tänkte jag att jag kunde se om jag kunde få till lite ord på det nya manuset. En del dagar inomhus, andra i skuggan av parasollet. Jag vet inte hur jag har gjort, men det har rasslat till ordentligt i dokumentets ordräknare. Som alltid tycker jag ”go with the flow” gäller.

Om ni ser en riktigt blek och glåmig typ när semestern är slut så kanske det är jag. Men då vet ni också att jag har ägnat sommaren åt att redigera roman nummer två och skriva på roman nummer tre. Alltid något.

Hur jobbar du?

Vad använder du för verktyg i din skrivprocess? Jag tänker på sådana småsaker som var du sparar idéer du får när du inte sitter framför din dator. I mobiltelefonen, på en lapp, eller talar du in ett röstmemo? Har du någon inspirationsmapp för dina skrivprojekt och vad sparar du i så fall där? Foton, kartor, videoklipp, bra länkar eller vad mer?

Jag använder Word när jag skriver, och manusdokumentet fylls bara av just text. Inga kommentarer typ ”infoga mer gestaltning här” eller ”här ska det hända något spännande”. Programmet Scrivener som jag har hört mycket om ska ju kunna hantera ”allt” sådant, men det använder jag alltså inte.

Eftersom det fanns OneNote på min dator så jobbar jag i det med en fil (eller anteckningsbok som det heter) per projekt. I OneNote kan man ha olika flikar som i sin tur kan bestå av flera sidor. Du kan (åtminstone lättare än i Word) laborera med bilder och tabeller. Jag har därför börjat göra en ”mall” som jag återanvänder mellan de olika projekten. Jag har flikar för en dramaturgikurva för att påminna mig själv om när de olika faserna i ett manus inträffar och en del länkar till matnyttiga sidor, en för ett personregister där jag skriver upp alla som förekommer med namn i manuset samt en del korta fakta om dem (för att inte glömma bort ögonfärgen eller födelseåret…). På en flik har jag gjort en kapitelöversikt. Eftersom jag hittills har haft flera huvudpersoner i mina manus har jag behövt hålla isär vilken historia som kapitlen handlar om, hur frekvent de återkommer – använd färgkodning på de olika raderna så blir det väldigt tydligt. Här skriver jag kort handlingen och även längden på kapitlet – det sistnämnda är väldigt bra vid en redigeringsgenomgång då man ser om det blir balans mellan de olika perspektiven eller om något blir över- eller underdimensionerat. Jag har också en flik som heter Redigera, där jag skriver in saker jag kommer ska föras in eller ta bort i texten. När projektet närmar sig sitt slut lägger jag till den roligaste fliken av alla, nämligen den med inspirationsbilder till omslag. Det kan vara vissa färger, former eller motiv jag gillar. Det är inte jag som gör omslagen men det är kul att samla idéer!

Vanligtvis brukar jag ta reda på väldigt mycket fakta inför skrivandet och då tycker jag inte riktigt att OneNote klarar av att hantera ”massan” av det. Jag sparar några foton och kartor eller miljöbilder i OneNote-filen men jag tycker Pinterest är bra på att organisera detta. Nu har de även funktionen att man i varje mapp man lägger upp där kan skapa undermappar.

Det var lite om hur jag jobbar. Jag föredrar alltså att ha allting digitalt även om jag skulle älska att vara den som skrev på små papperslappar – det känns som sinnebilden av att vara författare, haha! Men ligger de digitalt vet jag att jag alltid har med mig sakerna oavsett var jag kopplar upp mig någonstans för att skriva. Hur gör ni?

De små idéerna

Jobbar ni med synopsis eller skriver ni organiskt? Jag är nog en mix, det vill säga jag drar upp stora drag och vissa detaljer, sedan låter jag mycket utveckla sig själv under tiden jag skriver. Jag kan sällan tänka ut en hel historia i förväg utan behöver ha tid på mig och låta idéerna komma i takt med att jag skriver. Trenden – om jag nu kan tala om en trend efter två manus med arbete på det tredje – är att jag bli mer och mer strukturerad i alla fall. På det tredje manuset har jag till exempel bestämt antal kapitel och hur långa de ska vara redan i förväg. Så gjorde jag inte alls med min debutroman, den fick växa fram lite som den ville (men så behövde den ändras rätt mycket också när redaktören fick säga sitt).

Även om jag försöker planera mitt skrivande så har jag inte allt klart för mig ändå. Det brukar poppa upp idéer på de mest osannolika platserna och tiderna. I helgen fick jag en insikt i vad en av mina huvudpersoner i det tredje manuset ska ha med sig i bagaget när jag stod och mockade i stallet. Jag hinner tänka rätt mycket när jag står och skyfflar skit där ute. För det mesta inte särskilt viktiga tankar (som vad vi ska äta till middag, vad jag måste komma ihåg att göra innan jag går och lägger mig eller vad tolvåringen ska få i födelsedagspresent). Men så ibland kommer det några guldkorn, som uppenbarelser om vad jag ska ta med i en text. Då gäller det att komma ihåg dem medan jag tappar upp vatten och hämtar hö innan jag kan gå in och skriva ner dem.

Annars är tiden efter att jag gått och lagt mig men innan jag somnar ett sådant idéfönster. Då har jag kommit på flera små detaljer till mina manus. Jag tycker också om att tänka ut saker och ting när jag sitter i bilen på väg till jobbet.

Innan jag hade börjat att skriva på mitt första romanlånga manus trodde jag att alla författare var så ”duktiga” att de hade allting superklart för sig när de började skriva. Alla twister, vändningar, små detaljer, all foreshadowing… Det kändes hopplöst för min del, jag var långt ifrån så ”smart”. Jag vet fortfarande inte hur ni andra som skriver gör – det kanske bara är jag som kommer på detaljerna under tiden och ni alla andra är perfekta från början? Det vore kul att veta hur ni jobbar och vad ni föredrar. Jag är i alla fall glad över att det går att peta in saker och ting i efterhand.

Att utvecklas

Anna Alemo

När jag blev antagen som Debutantbloggare hade jag ett bokkontrakt för mitt första manus i min hand och höll som bäst på att avsluta mitt andra manus (uppföljaren till det första). Några noveller hade jag även hunnit knåpat ihop, varav det gick hyfsat bra för två.

När jag började skriva mitt första manus hade jag klart för mig vilka huvudpersonerna var och handlingen i stora övergripande drag. Sen skrev jag och fyllde på mitt persongalleri efterhand. Inför uppföljaren gjorde jag en kopia på dokumentet med karaktärerna och skrev sen dit nya personer som dök upp. När man skriver en serie är fördelen att man känner sina karaktärer ganska bra. Man vet hur de ser ut, hur de reagerar och oftast vad de heter (kan hända att två personer råkade byta namn mitt i manus 1). 

Nu, efter att ha påbörjat ytterligare två manus, har mitt skrivsätt justerats lite. Jag lägger mer tid på att kartlägga mina huvudkaraktärer innan jag börjar skriva. Beskriver deras personligheter och deras utseende, hur de bor och deras familjekonstellationer. Vänner, jobb, kollegor och eventuella husdjur hamnar också i dokumentet. Sen när jag börjar skriva kommer inte all denna information med i manuset. Givetvis dyker det upp bikaraktärer under skrivandets gång och då fyller jag på mitt galleri.

Jag har även börjat planera handlingen lite mer strukturerat innan jag börjar skriva. Jag gör ingen noggrann synopsis eller så, utan skriver bara ner korta meningar i punktform med scener eller händelser som jag vill ha med. När jag skriver stryker jag sen de jag har använt, lägger till nya, flyttar om och tar bort. Slutscenen finns med från början, men tid och plats kan ändras beroende på hur historien flyter på. 

Jag vill gärna tro att dessa små förändringar betyder att jag har utvecklats och lärt mig mer. Om inte annat så underlättar det åtminstone mitt skrivande. Och jag hoppas att det gör mina manus bättre. Ibland grämer jag mig lite över att jag inte började skriva tidigare. Att jag var tvungen att vänta ända tills jag närmade mig 40. Men bättre sent än aldrig. Och vem vet, kanske jag gör som Pia nästa gång och skriver en synopsis 😉

Jag samlar på scener

Mitt skrivarrum på Det fria ordets hus

I min kommun finns det ett hus, Det fria ordets hus. Här finns arbetsrum för skribenter och författare och en av dem är jag. En dag i veckan ger jag mig själv skrivarlön (förskottet för Vi går varvet) och går till jobbet klockan 8. Ibland sitter jag bara och glor vid min dator, tänker och tittar ut genom de höga fönstren. Ibland är jag helt själv i huset, då vattnar jag växterna och tjuvar kardemummaskorpor. Ibland skriver jag.

Det fria ordets hus

Jag är den som står bredvid och lyssnar, tittar, tänker. Skriver ner det jag fastnar för i min telefon eller i ett anteckningsblock som alltid finns med i väskan. Det kan vara ett minne som väcks av en doft, något underförstått i en konversation eller att någon rör på sina händer på ett speciellt sätt. Egentligen gillar jag bäst att anteckna för hand, men det kan vara svårt att göra obemärkt. Telefonen reagerar ingen på att jag tar upp och använder.

När min skrivardag kommer tar jag fram anteckningarna och hoppas på att kunna hitta samma känsla som vid nedskrivningstillfället. Sedan skriver jag en scen utifrån känslan. Efter det skriver jag om, för det blir aldrig bra första gången, eller andra, eller tredje. Efter flera omskrivningar kanske jag är nöjd. Är jag inte nöjd sparar jag scenen ändå, den kan skrivas om vid något annat tillfälle.

Eftersom jag inte slänger något finns massor av scener i min dator som jag samlat på mig. När jag får en idé till en berättelse tittar jag igenom mitt bibliotek av scener och väljer ut de som kan passa. Eller så skriver jag om dem så att de passar. Sedan försöker jag tänka på den dramatiska kurvan och få in mina scener däri. Det är det svåra. Det som får mig att vilja gå och vattna krukväxter istället för att skriva.