Hur gick det sen? Ida Schill (fd. Tidman) var debutantbloggare förra året då hon debuterade med ”Forsdansen”

IMG_8660

Fotograf Josefine Eklid

Hej på er!

Så roligt och nostalgiskt att vara tillbaka i detta författarvärldens kuddrum.
Så, vad har hänt sedan sist då? Det var nästan ett år sedan jag skrev mitt sista inlägg som fast bloggare här, och redan då hade jag mina aningar om hur livet skulle arta sig.

Har jag gett ut några rykande färska böcker?

Nej, det har jag faktiskt inte.
För ett år sedan funderade jag en hel del på vad författandet betydde för mig. Att det betydde mycket stod klart, men på vilket sätt? Var det något jag ville satsa primärt på, och skaffa mig ett trevligt vid-sidan-om-jobb för att få råd med mitt dagliga bröd, eller var det något som jag ville ha som hobby och rekreation medan jag jagade andra drömmar?

Jag kom fram till det sistnämnda.

Jag är inte bra på att vara kreativ under stress. Deadlines och prestation dödar min musa. Att skriva böcker är något jag vill göra för min egen skull, och att andra läser dem är en synnerligen trevlig bonus.

Så till de andra drömmarna som skulle jagas. Jag har nämligen inte bara barndomsdrömt om att ge ut böcker. I somras blev jag antagen till läkarprogrammet, och har nu nästan avklarat min första termin. Mina studier tar väldigt mycket tid och energi, och den lilla fritid jag har får jag ägna åt den överambitiösa renovering vi dragit igång här hemma. När det kommer till skrivande så handlar det alltså just nu mest om hur hypotalamus utsöndrar TRH till adenohypofysen, och de histologiska skillnaderna mellan duodenum och ileum.

I våras uppnådde jag dock ett skrivmål som länge legat och väntat på mig – jag skrev färdigt trilogin! Den sista och avslutande delen har nu ett prima råmanus som bara väntar på att få redigeras. Men vad gäller trilogin har jag också fastnat lite i tankar.
Idén kom ju som jag berättat i de tidiga tonåren, och planerna började formas på allvar några år senare. Det var drygt tio år sedan, och mycket har hänt på tio år. Forsdansen kommer alltså ursprungligen ur en sextonårings hjärna, och med en sextonårings lite knepiga och svartvita synsätt på saker och ting. Jag är fortfarande helt kär i mitt koncept, men hade jag gjort allt från början idag, så hade det sett annorlunda ut. Det har ju självklart väckt funderingar på om jag rent av ska göra om allt från början igen. Ta med mig alla mina lärdomar och skapa något fantastiskt. Lite kreativt återbruk så att säga.
När saker och ting lugnar ner sig i mitt liv, då ska jag sätta mig framför min dator igen,
förmodligen med en plan.

Jag har också så smått börjat ändra riktning på mitt skrivande. Det är fortfarande det
övernaturliga som står i fokus, men med åren har jag svängt skarpare mot det obehagliga. Jag vill skriva skräck. Gärna i kombination med övrig fantastik, psykologi och möten mellan väsen och människor, men jag vill inrikta mig mer på det mörka, än på omöjliga kärlekshistorier (vilket var vad som tog mest plats i mitt sextonåriga huvud). Jag älskar att utforska den tunna linjen mellan passion och hat, så den kommer nog få fortsätta förekomma. Men jag vill gå djupare in på obehag. Skriva feel-bad och ge läsaren kalla kårar. Skriva sådant som gör att man måste titta på animerad, enkel humor efteråt för att rensa känslorna.
Kommer jag någonsin kunna det? Det vet jag inte riktigt. Det är nämligen väldigt svårt.

Det jag vet är att historierna hopar sig i mitt huvud, och jag kommer aldrig sluta öva. Dels är jag sugen på att vidareutveckla trilogin, och dels är jag sugen på att fly fältet ett tag och skriva något helt annat.

Oavsett vad det blir så är min absoluta avsikt att producera mer, och nästa år, när huset börjar bli färdigt, kommer de där små luckorna i vardagen kunna utnyttjas igen. Innan ni vet ordet av så ses vi på en bokmässa eller ute i vimlet, där jag spatserar omkring med en nyskriven bok i handen!

Tills dess så säger jag god jul och gott nytt år till er alla där ute!

För uppdateringar, se min författar-instagram idatidmanforfattare!

Bakgrunden och anledningen.

IMG_8645Det var lite farmors förtjänst, tror jag.

Det var i alla fall hon som brukade läsa böcker om tomtar och troll för mig när jag var en liten knodd.

Jag är uppvuxen i en ganska vanlig, men ändå ovanlig miljö, och det var aldrig långt till inspirationen. På båda sidor av min släkt har folkmusiken en stor plats. Kanske inte så konstigt, eftersom mina föräldrar träffades på en spelmansstämma. Jag har själv åkt på spelmansstämmor sedan jag var ett foster, och under varma sommarnätter, klädda i glädje, musik och mystik var det aldrig svårt att höra näcken spela i bäcken, eller att se älvorna dansa på ängar och älvar. Jag är också sprungen ur en konstnärssläkt, som under de senaste seklen bland annat ägnat sig åt måleri och bildhuggeri. Jag fastnade ofta framför de vackra John Bauer-motiv som prydde vårt hem.

Jag har alltid varit dragen till det trolska. Till det vackra och farliga. Det som döljer sig i skogen, och kanske inte visar sig för alla. Jag är en idealist och en romantiker. En sådan person som romantiserar allt jag ser, och som gärna förskönar och mystifierar det alldagliga. En drömmare, som lever med huvudet i en sagobok och knappast mer än en liten tåspets kvar på jorden.

Jag var i tidiga tonåren när jag fick visionen. Det var mitt i slitningen mellan Sagan om Ringen och Anne Rice’s vampyrromaner, två fenomen jag nyligen upptäckt och förälskat mig i så till den milda grad att jag börjat studera alvspråk och gjort om mitt rum till en krypta.

Det var då bilden kom till mig. Jag tror att det var en enda, simpel scen jag såg i mitt huvud. Två människoflickor som satt i en skogsglänta och samtalade med ett gäng väsen från folksägnerna. Bilden växte till en tanke och vidare till en fantasi. Ett drama formade sig, en intrig utvecklades, men det dröjde många år innan jag öppnade det där tomma dokumentet på datorn och började skriva. Kanske visste jag att det skulle bli ett stort projekt, kanske visste jag att det var tvunget att bli bra. Kanske visste jag att jag hade en lång lärdomsresa att göra innan jag var redo.

Men en dag var jag det.

Första utkastet blev ganska dåligt. Testläsaren beskrev det som en kul idé, men i ett utförande som en sämre High School-novell. Jag skrev om, skrev till, skrev färdigt, och det var en process som tog flera år med många perioder där projektet låg på is. Men en höstdag fick jag äntligen skriva ”To be continued” i slutet på dokumentet och börja planera för de två kommande böckerna i trilogin.

Jag tror att den grundläggande drivkraften är att lyfta fram det som jag fått en kärlek till med modersmjölken. Alla de sägner som håller på att falla i glömska. Alla de väsen som är så fantastiskt nyckfulla, elaka, omtänksamma, goda och förrädiska.

Det finns en otrolig litterär potential i de gamla historierna, och det är något som måste tas omhand, utvecklas och göras tillgängligt för en ny publik. En ny generation, som kan fortsätta bära med sig arvet in i framtiden.

It’s alive!

IMG_8645En vanlig missuppfattning om mig som författare är att det på något sätt skulle vara jag som bestämmer vad mina karaktärer ska göra och vad de ska säga. Jag vill med en gång klargöra att det är helt fel. Det enda jag kan göra är att stoppa in dem i olika sammanhang och ödmjukt betrakta vad som sker. Ibland kan jag få komma med en liten idé, eller till och med styra dem i en riktning, men i grund och botten är det de själva som bestämmer.

Mina karaktärer har muckat gräl med varandra, kommit ut som gay och förstört mina planer för dem, avslöjat saker för andra karaktärer som de lovat mig att hålla hemliga, ja – till och med legat med varandra fast jag uttryckligen sagt åt dem att de inte fick.

När jag förklarar detta för folk brukar de titta på mig som om jag hade någon form av störning, men jag är förhållandevis övertygad om att så inte är fallet.

Det handlar istället om hur jag skapar mina karaktärer. Om hur jag väljer att göra dem levande. Jag kan plocka delar från världens alla hörn och montera ihop till teoretiska mästerverk, men de kommer inte börja leva av sig själv utan en gnutta magi.

Självklart är själva delarna mycket viktiga. Rekommenderbart är delar som är olika, men som ändå passar ihop med varandra. Om jag inte har tänkt igenom delarna utan bara slängt ihop något på måfå är risken att det mest blir obehagligt att titta på.

Till min näck rotade jag fram en solid grund av ärkesvineri och allmän blodtörst och pyntade med en näve ren passion. Man måste vara försiktig med passion, för den är alltid starkare än man tror och lämnar en eftersmak som är knivskarp och inte går bort i första taget. Det var dock inte förrän jag tillsatte magin som jag fick reda på att han även har ett sjujäkla temperament och en inre konflikt som heter duga.

Magin i fråga då? Var finns den?

Inte i lådor på ICA för 29:90 hektot, det kan ni vara säkra på.

Magin finns inom oss, inom alla vi som är skrivande människor och får anstränga oss för att inte skapa historier hela tiden. Magin är snarare en instinkt och ett engagemang. En magkänsla och en förmåga till inlevelse.

När jag har monterat ihop min karaktär, och den bara ligger där som ett livlöst köttberg kan jag välja att sätta trådar i den och styra den som en marionett, men det är fel väg för mig att gå.

Det gäller att ta den till magins källa, och göra det när stormen viner som hårdast där. Det gäller att umgås med karaktären, ta sig tid. Låta den ta mig med till sitt hem, låta den dränka mig i en rasande fors eller bara bjuda den på en kopp kaffe.

Låta känslorna mellan oss växa till förtrolig vänskap eller glödande hat – det spelar inte så stor roll vilket – men inte förrän jag känner för karaktären är den färdig. Inte förrän jag instinktivt vet vad karaktären har för färg på kalsongerna (om den har några) är den redo att möta de andra.

Men om det är så, om karaktären verkligen har vaknat till liv, då kommer magin helt av sig själv att sträcka sig från det som bara var en fantasi i mitt huvud, ner genom fingrarna och pennan och ända in i det scenario jag har ställt upp. Det är då den där klockrena dialogen kommer. Det är då karaktärerna utvecklar en jargong med varandra. Det är då de plötsligt muckar gräl utan att jag bestämt det. Det är då jag i efterhand inser att det där grälet var det bästa som kunde ha hänt.

65392258