Gästbloggare: Aline Lilja Gladh

ajjzapu

När jag var liten ritade jag. Konstant. Jag ritade fantasier, återgav filmer och tecknade vad jag upplevt under dagen. Ibland minns jag tillbaka på det där som att jag bara ritade, men det var inte så. Jag berättade historier. Inne i huvudet, såklart, men också högt. Medan jag lät pennan fara över pappret utspelade sig riktiga dramer, med dialoger och allt.

Därför var det kanske inte så konstigt ändå att jag blev räddad av skrivandet i vuxen ålder. Långsamt och utan att ha förstått det själv, hade jag gått rätt in i kaklet. Efter en tid insåg jag att det bara var jag själv som kunde lösa problemet. Bara jag kunde ta mig upp ur utmattningens djupa, mörka hål.

Jag vände mig till tecknandet för att väcka skapandelusten, den som jag vet att jag behöver för att må bra. I över fem år hade jag arbetat som 2Dartist (illustratör) i dataspelsbranschen, så visst borde det fungera? Men det gjorde det inte. Så jag vände mig till sången istället och rotade fram gamla pärmar med noter från första halvan av gymnasiet då jag pluggat musik. Jag sjöng och sjöng, men tonerna saknade känsla.

Så en dag hittade jag ett gammalt textdokument som jag skrivit ett par år tidigare och mindes plötsligt att jag hade försökt skriva en bok förut. Jag hade en story på G. Det var grunden till min första bok, Tändstickan. Fast texten jag hittade på datorn var något helt annat. Vad jag minns var det mest karaktärer jag plockade ut och satte in i ett nytt dockskåp.

Flera gånger frågade jag mig själv varför jag inte skrivit mer på den där boken. Varför hade jag slutat? Det var ju så himla roligt att skriva. Det fanns en mycket tydlig anledning. I några andra gamla dokument hade jag försökt strukturera boken på ett nästan pedantiskt sätt, så som jag läst någonstans att man skulle göra. Kapitel efter kapitel. Händelse efter händelse.

När jag ska göra en illustration så behöver jag riktlinjer för att veta vad kunden söker, men jag skulle aldrig kunna skriva ner exakt vad som ska finnas var på bilden, i vilken färg och nyans och sedan göra en ’paint by the numbers’ innan jag lydigt börjar fylla i alla fälten med rätt innehåll. Nej, för guds skull, jag skissar! Jag skissar och trycker i lite extra där det behövs. Skissar mera. Sedan blir bilden mer och mer färdig. Precis så gör jag numera när jag skriver. Jag måste det, annars dör min kreativitet och passion för det jag gör.

Kontentan är: skriv på ditt sätt! Influeras gärna av böcker, tidningar och bloggar. Det är jättebra (och jag gör det fortfarande själv, två böcker senare) men välj för allt i världen inte en metod att följa slaviskt. Lås dig inte på det viset. Har du redan gjort det och känner att du vill lägga ner skrivandet? Välj en ny metod!

Jag är så glad att jag kom på det där, så att mitt första manus faktiskt blev färdigt. Min debutroman Tändstickan har givit mig så mycket på många sätt och uppföljaren Änglaleken med. Som modern författare (och dessutom egenutgivare) krävs en närvaro på sociala medier och ute på events och signeringar för att nå och träffa läsarna. Det kan vara tufft ibland, eftersom det är raka motsatsen till att sitta hemma i tystnad och skriva, men det ger också så otroligt mycket. Jag har mött så många människor och fått flera nya vänner sedan jag började min författarresa och jag ser verkligen fram emot fortsättningen.

Stort lycka till med dina texter, var du än befinner dig i ditt skrivande och vilka drömmar och mål du än har.

Allt gott,

Aline

ne6e3fz

Aline Lilja Gladh har skrivit och givit ut den omtyckta spänningsromanen Tändstickan och den lika gillade uppföljaren Änglaleken. I mars dyker e- och ljudversionen av Änglaleken upp i streamingtjänsterna och i maj utkommer den även som pocket. Del tre i Örbyhusserien planeras till hösten 2020.

Längtar du också efter att skriva eller vill du ha tips och inspiration till dina befintliga texter? Kika in på Alines skrivblogg och följ henne på Instagram: @kriminaline

 

Hur gick det sen, Camilla Linde?

Bild: Davor Radic

Hej debutantbloggen!

Wow. Är det verkligen ett helt år sen sist? Det är det, eller hur? Den är lustig, tiden. Hur den kan dra ihop och sträcka ut sig. Tyckas vara i en evighet och ibland passera förbi under ett andetag.

Vad har hänt med skrivandet under 2017 då? Jo, i dagarna kommer faktiskt uppföljaren till Snack Parrows intergalaktiska rymdbyrå för underliga mysterier och piratbestyr ut. Jag siktade på en lite mer andningsvänlig titel och valde kort och gott: Nödrop från yttre rymden

Det sägs att andra boken är värst att skriva, och jag hoppas verkligen att det stämmer. Den här boken har betett sig som en trotsig fyraåring. Ni vet. Som gallskriker och kastar saker och minst fem gånger om dagen säger att den hatar en. Men en bok blev det till slut! Och jag är riktigt jäkla stolt.

Jag och David (som illustrerar) hade en tanke om att den skulle bli mer visuell, därför innehåller den fler illustrationer. Det är ett spännande arbete och en utveckling som ständigt pågår. Redan nu smider vi planer för hur vi i trean skulle kunna integrera text och bild ännu mer.

Jag har även publicerats i en annorlunda ABC-bok och medverkat i antologin 13 svarta sagor om ond bråd död som gavs ut på Swedish zombie. Men det stannar faktiskt inte där. Under året har jag nämligen skrivit ett vuxenmanus, ett bilderboksmanus, en barnbok för ålder 6-9 och påbörjat en skräckis för slukaråldern. Visstja. Ett par noveller har det också blivit.

En exempelsida från Nödrop från yttre rymden, med mekanikerna Mecka-Elaka och Meckannika Munter. Ganska händigt med sex armar när du är mekaniker, va?

Shit. Jag blir andfådd bara av att skriva det. Vad hände egentligen?

Den smått osannolika förklaringen?

Jag fick barn.

Ja, det låter helt sjukt för mig också. Att få barn innebär ju att den lilla tid du haft till att göra saker du tycker om krymper väsentligt. Framför allt när det nu råkar finnas små arvsmassor i familjen. Istället är det vakennätter, kaosbajsningar (vet du, så vet du), legobyggen, zombiestappla med barnvagn, matningar.

Men det är någonting som händer i min hjärna vid de där tillfällena. Det är som att alla rutinmässiga saker, dagarna som ser nästan likadana ut, släpper loss en kreativ ström från min hjärna. En ström som lyckas trotsa den där benmärgsdjupa tröttheten.

Jag tror att förklaringen ligger i just det rutinmässiga. Och att vara borta från jobbet. Mitt vardagliga jobb kräver mycket kreativitet. Jag lämnas ofta med en känsla av att inte vara färdig. Att hjärnan fortsätter arbeta långt efter att arbetsdagen är slut. När jag kommer hem är den inte inställd på att skapa. Den vill ligga på soffan och möla choklad. Nu skriker den istället efter att bli använd. Och när så mycket annat går på rutin får den möjlighet att jobba ostört.

Samtidigt vill jag förstås inte ge en alltför romantiserad bild av tillvaron. Det är ingen fräsch och äppelkindad författare med perfekt friserat hår som knappat på tangenterna. Snarare ett hålögd (och hårlöst) monster. Det har varit konflikter, skrik, trots och tårar. Allt det där som hör föräldraskapet till.

Hur har jag fått Tid Till Att Skriva då? Det är ju oftast där skon klämmer. Att den försvinner bland alla måsten. Något som verkligen funkat för mig är den där klyschan ”skriv lite varje dag så blir det mycket till slut”. (Hey, det är en klyscha av en anledning – det funkar!). Jag skriver sällan mer än en halvtimme i taget. Nåt tillfälle där barnen sover eller är sysselsatta med annat. Men jag kör direkt. Inte titta Facebook eller instagram. Kör bara. Kör. Under resten av tiden, när jag plockar strumpor eller rullar barnvagn så maler det i bakgrunden. Manusknutarna, tankarna på vart det ska ta vägen. Det gör att jag är redo att sätta igång. Att ta vara på den lilla tiden som trots allt finns. Det kanske känns som lite i stunden, men allteftersom veckorna och månaderna går så kommer texten att växa. Långsamt men stadigt.

Det är inte säkert att det blir såhär för alla. Vissa (eller kanske rentav många) skulle aldrig komma på tanken att vara kreativa under föräldraledigheten. Det enda som finns är tröttheten och att försöka hitta en stund för sig själv.

Fast grejen för mig är ju, att det är just det jag gör. Under året har skrivandet blivit precis allt det där jag vill att det ska vara. En fristad i en kaotisk värld. Något som ger mig energi och glädje. Det har varit den där ventilen jag behövt. Utloppet det brukade vara, men någonstans på vägen försvann.

Det är fantastiskt att ha hittat tillbaka till det.

Jag var faktiskt osäker på om jag skulle hitta dit igen. I slutet av förra året var jag ganska ”bränd” av skrivandet. Inte skrivandet i sig egentligen, men allt runtomkring. Marknadsföring och förväntningar och drömmar som ibland slets itu. Det blev för mycket.

Det är skönt att slippa nu. Jag skriver utan att texterna ska ”bli” någonting. Vi får se om jag ens skickar in till förlag. Ärligt talat känns inte det som det viktiga. Det viktiga har varit att hitta den där pulsen igen. Den som ibland kan bulta så svagt att du nästan inte hör den. Och ibland dåna öronbedövande högt. Att följa idéerna. Låta fingrarna dansa. Bara för att det är roligt, sådär som det brukade vara, en gång.

Så vad är egentligen lösningen? Skaffa tio barn till kanske? Nja. Det säger nog mer om mitt liv. Hur jag egentligen skulle behöva skala ner. Skapa luft för att frigöra kreativitet. Jag hoppas kunna göra det.

Tack för chansen att komma tillbaka hit. Även om det var slitigt att blogga varje vecka i ett helt år så kan jag sakna det ibland. Framför allt att ta del av era drömmar och tankar. Jag hoppas att det har gått bra för er under året. Att ni också hittat den där känslan av att hitta hem. Om inte, så är jag alldeles säker på att ni kommer att göra det.

Det har också hunnits med en tripp till Worldcon (världskongress för fantastik) och att presentera Snack för en internationell publik. Där satt jag också med i mitt livs första författarpanel om superhjältar/skurkar i en modern tid.
Bild: Markus Sköld

Vill ni fortsätta hänga finns jag på instagram.

Snack och hans vänner har också fått en egen sida på Facebook!

 

Hur gick det sen, Charlotte Cederlund?

Charlotte CederlundDet är något konstigt, det där med tid. Ibland går den jättelångsamt och ibland rinner den en ur fingrarna och försvinner innan man ens hunnit blinka. Sedan jag debuterade förra året har det verkligen varit det senare. Allt har gått så fort. Det är nästan som om sekunderna i mitt liv har blivit minuter, som om timmarna har förvandlats till dygn. Och allt har tagit slut alldeles för fort.

När jag lämnade Debutantbloggen för snart ett år sedan så hade jag precis skickat in de sista korrändringarna av Gryningsstjärna till mitt förlag. Jag var helt slut efter ett riktigt tufft skrivår och såg fram emot boksläpp och releasefest i januari. Och vilken fest det blev! Några av er minns kanske att jag blev ”snuvad” på min releasefest för Middagsmörker eftersom jag fick barn bara en vecka innan boken kom ut. Därför kändes Gryningsstjärna-festen lite som min debutantfest. Mitt förlag ordnade så fint med lokal på AF-borgen i Lund, snittar och sötsaker som passade bokens tema och fina giftbags till alla gäster. Och jag njöt verkligen, kände att det var värt allt slit. Och att det faktiskt var något jag ville göra om igen.

16466185_10154726533517881_1843064803_o (1)

Och tur var väl det, för efter en ynka månads paus började jag arbeta med trilogins sista del – Midnattsljus. Lite naivt trodde jag att den boken skulle bli lättare. Jag trodde verkligen på det som så många författare faktiskt säger, att det är den andra boken som är den svåraste. Det är då man måste överträffa sig själv, visa för sig själv och andra att det inte var en lyckad slump som gjorde att det faktiskt blev en bok första gången. Och kanske är det ofta så, att den tredje boken faktiskt blir lättare. För att man lärt sig mer och för att man hittat rutiner och tekniker som faktiskt börjar bli rätt så inkörda. Problemet var bara att jag inte räknat med den enorma utmaningen som det innebär att avsluta en serie. Plötsligt ska tre böckers trådar knytas ihop, läsarnas favoritkaraktärer ska få ett värdigt slut och storyn ska knyta an till de andra två delarna utan att det blir allt för likt. Samtidigt ska du som författare tycka att det är lika roligt att skriva om samma karaktärer och samma miljöer som du kanske gjort, säg, de fem senaste åren. Det är inte det lättaste och jag har bråkat något otroligt med det här manuset. Hatat det, gråtit åt det, svurit åt det.

De senaste veckorna har jag dock blivit vän med mitt manus igen. Jag hade deadline på sista redigeringen i onsdags och även om det var brutala slagsmål oss emellan ända till slutet så vågar jag nog nästan påstå att jag känner mig rätt så nöjd nu. Storyn håller, det är en spännande fortsättning på de tidigare två böckerna och det är ett bra avslut. Nu återstår korr och i januari går boken till tryck. Release har dock skjutits från januari till mars eftersom jag och min man lyckats få till en lika dålig timing den här gången – vi väntar nämligen tillökning i januari. Precis kring det datumet som boken skulle ha släppts. Men den här gången är mitt förlag snälla och skjuter upp releasen så att jag faktiskt kan få njuta av den på riktigt och inte bara inifrån min bebisbubbla!

Idijärvitrilogin

Men året har faktiskt inte bara inneburit slagsmål med Midnattsljus. Jag har fått uppleva en massa härliga saker som författare. Jag har varit i Stavanger på Nordisk barnbokskonferens, i Göteborg på Bokmässa. Jag har suttit på scen med författarkompisar och nya författarbekantskaper och jag har åkt runt till skolor och pratat med högstadieelever. Alla dessa saker är en ynnest, grädden på författarmoset, och det ger så otroligt mycket energi. Energi som gör att man orkar fortsätta skriva.

16Och skrivit, det har jag. Mer än bara Midnattsljus. Faktum är att jag har skrivit två böcker till under det år som gått. Den första är en bilderbok som heter Världens räddaste hund. Den handlar om vår hund Zigge som är rädd för allt och jag hade skämtat länge om att jag borde skriva en bok om honom. Och i vakuumet mellan Gryningsstjärna och Midnattsljus var det precis vad jag gjorde. Det var verkligen ett lustfyllt skrivande och jag hade roligt varenda sekund jag satt med texten. Och den där lusten hjälpte mig på något sätt att göra texten riktigt bra, trots att jag var helt grön inom genren. För när jag visade den för mitt förlag sa de att de ville ge ut. Alltså bilderboksdebuterar jag i maj tillsammans med gulliga Zigge som illustrerats så otroligt fint av Maya Jönsson.

Den andra boken som jag har skrivit under året är en faktabok för barn. Den är fortfarande i produktionsstadiet så jag kan tyvärr inte berätta så mycket om den men jag och förlaget letar just nu illustratör och kanske, kanske kan den komma ut innan Bokmässan nästa år. Det har också varit ett fantastiskt roligt projekt att jobba med, en kombination av fakta och fiktion som blandar stora drag med små, små detaljer.

Och det kan man väl säga blir nästa års ledord för mig. Att skriva lustfyllt och kravlöst. Jag har skrivit så tokigt intensivt de två senaste åren att lusten har börjat vackla lite. Och det är en otroligt läskig känsla, att känna att jag kanske inte vill. Dock är det bara romanskrivandet som ger mig sådana känslor och sannolikt beror det på att jag de senaste två månaderna haft en arbetsbelastning på över 150% om man räknar dagjobb och skrivjobb. Men ändå. Skrivande ska vara kul. Kanske inte varje dag, kanske inte varje kapitel. Men överlag ska det ändå vara en sysselsättning som tillför livet något. Och det hoppas jag hitta tillbaka till nästa år. Den där känslan av att helt enkelt INTE KUNNA LÅTA BLI ATT SKRIVA.

Charlotte3

Tack för att jag fick komma hit och skriva ett par rader igen, jag har saknar er och jag har saknat bloggen även om jag tycker att årets bloggare gjort ett otroligt bra jobb under året som gått! Om ni vill fortsätta höra om min skrivliv och mina med- och motgångar kan ni följa mig antingen på Instagram (charlottecederlund) eller på Facebook (charlottecederlundforfattare). Jag har även en hemsida med matnyttig information om mina böcker och den research jag har gjort.

Kram på er alla, njut av skrivet och ha en riktigt, riktigt härlig jul! ❤

(Foto: Niklas Herrström)

Release me

Jag berättade ju förra fredagen om listorna som tar över mitt liv! Här kommer en som jag vill dela med er. Jag har nämligen den senaste månaden varit runt på en rad bokreleaser. De har alla varit väldigt olika men har en sak gemensamt – jag känner starkt för alla böckerna! Och för alla författarna.

orkidepojkenHelena Dahlgrens Orkidépojken
(Constant reader/Lava förlag)

Releasen var på den underbara The English Bookshop http://www.bookshop.se på Södermalm i Stockholm. Det bjöds på bubbel och godsaker, Helena blev intervjuad och läste även ur boken. Jag har fått vara med lite under Helenas process fram till färdig bok och jag tycker den har blivit en riktigt stark pärla, om både inre och yttre mörker.

Orkidépojken är en mörk och spännande berättelse om ensamhet, besatthet och gemenskap, inspirerad av tv-serien Twin Peaks universum. Berättelsen handlar om några ungdomar i en Stockholmsförort: den tysta betraktaren Hanna som är bokens berättarjag, bästa kompisen Zeb och så Lina. Farliga Lina som alla känner eller vill känna, som är snyggast, mest utmanande och som plötsligt försvinner spårlöst…
LÄS MER

MoaMoa Herngrens Tjockdrottningen
(Norstedts)

I foajén på Teater Galeasen ute på Skeppsholmen stod tårtor och godis uppdukat. Tårtorna var täckta i sockerdeg med bokens omslag som motiv! Jag känner på mig att detta verk kommer att vara lika smaskigt som bakverken …

I Tjockdrottningen möter vi Annie Ek som väger över 200 kilo och tillbringar sina dagar med att äta och drömma sig bort i andras liv på Facebook och Instagram. Så blir hon kontaktad av tv-redaktören Camilla Willdow som lyckas övertala henne att medverka i bantningsserien Du är vad du väger. Annie blir Tjockdrottningen med hela svenska folket. Programmet leds av Johanna Broman som desperat vill slå igenom och gör allt för att hålla uppe bilden av framgång fast hon sitter djupt i skuldfällan. Hon dövar sin ångest med sms-lån och shopping på nätet.
LÄS MER

john ajvide XJohn Ajvide Lindqvists X – den sista platsen
(Ordfont Förlag)

På Studion i Kulturhuset bjöd John in till samtal och sång! Han sjöng bland annat en fantastisk version av Depeche Modes Somebody. Kloka och roliga Åsa Larsson intervjuade och Love Antell kompade och sjöng. Jag blev så sugen på att åter ge mig in i Johns världar.

»Under hösten 2016 drog en självmordsvåg genom Stockholms undre värld.«
Så inleds John Ajvide Lindqvists roman X ? Den sista platsen, den avslutande delen i trilogin som inleddes med Himmelstrand och Rörelsen.
En gång var kriminaljournalisten Tommy T hela Sveriges älskling, men på senare år har hans stjärna dalat. Undersökningen av självmorden ska bli hans upprättelse.
LÄS MER

Hampus Ta detHampus Nessvolds Ta det som en man
(Bonnier Carlsen)

På Södra Bar uppe på Mosebacke höll Hampus hov från scenen och på dansgolvet. Boken är precis som han själv en vacker blandning av kvicktänkt humor, okonstlad direkthet, blandat med skarp analys och smärtsam insikt. En bok för alla killar och de som har med killar att göra!

Vi killar får fortfarande lära oss att vi ska kunna ta en smäll, och inte får gråta eller snacka om känslor. Men jag tror att vi och alla omkring oss skulle må bättre av en förändring. En förändring som börjar med oss själva – med att vi män och killar vågar ifrågasätta mansrollen och visa vilka vi är under den hårda ytan.
LÄS MER

håret400-500x500Hej Håret! Om tidernas konstigaste kroppsdel
(Idus förlag)
Författare: Annica Hedin
Bild: Fredrik Swahn

I går kväll var jag på Livrustkammaren och firade hårets historia. På festen fanns olika tidsepoker representerade i hårväg: 1940-tal, 1770-tal, 1600-tal, 1950 (eller var det 80-tal …). Det var frågesport (hårrelaterat), fina samtal från scenen, vi fick vin, chips och godis, och allt hände längst in i slottet tre kronors gamla vinkällare. Annica har skrivit och Fredrik har gjort bilder i en underbar bok om alla möjliga aspekter av vårt hår. Hur vi uttrycker oss med frisyrer, hur håret skyddar, att det är en del av den päls som täcker hela oss …

Visste du att hår kan prata? Att ko-kiss fungerar rätt bra som schampo? Och varför kung Ludvig älskade peruker?
LÄS MER
Provläsning: Hej Håret – Om tidernas konstigaste kroppsdel

 

Veckans låt från  Down under-spellistan, musiken som flödade ur freestylen och räddade mina tonår.

Om ni vill få en liten inblick i min vardag, kolla gärna på mitt Instagramkonto; johanjimehn

 

Skam som försvann

img_3395De senaste åren har jag gått igenom lådor, gamla album, kuvert och dokument på datorn, i jakt på bildbevis från min uppväxt, särskilt från tiden kring när Down under utspelar sig. Några av dessa foton har varit med och påverkat berättelsen. Jag har genom dem kommit i kontakt med minnen som behövt en extra knuff för att ta sig upp till ytläge. Till exempel den där bilden på mig när jag är 6, eller kanske 7 år. Det är en varm sommardag. Jag sitter i fören på mammas och pappas kompisars båt, någonstans i Stockholms skärgård. Jag ser verkligen jätteglad och nöjd ut, och det är väl egentligen en fin bild. Jag ser ju det. Nu. Men jag hatade den där bilden när jag växte upp. För att jag tyckte att jag satt så töntigt. Så tjejigt. Så fjolligt. Jag rev ur den ur mina föräldrars album och gömde den. Nu, många år senare dök den upp och har fått en helt ny plats i mitt minne. Den har inte den där skamliga laddningen längre. Jag blir inte påmind om att ständigt vara på helspänn, hela tiden tänka på hur jag beter mig. Så att de inte ska få rätt, när de pekar och säger att jag sitter, går, står eller skrattar som en tjej. För det fick pojkar inte göra.
Nu tittar jag på den här bilden med lite sorgsen ömhet, men också med ett leende. Han ser ju så bekymmersfri ut.
Även om han faktiskt sitter ganska fjolligt.

Jag sorterar ut foton som jag ska skicka till Pär Åhlander. Han ska nämligen göra omslag och layout till boken. Pär Åhlander är en fantastisk konstnär och vän som skapar konst i vilket medium han än använder; fotografi, akvarell, olja, collage, installation, matlagning… Pär var också en av de första som jag läste texten för på ett väldigt tidigt stadie. Jag blev otroligt glad när det blev klart att han ska göra omslaget till boken.

Pär har även gjort omslagen till Mats och Saras Engelsforstrilogi:

engelsfors

Grafisk design: Pär Åhlander, Illustrationer: Kim W Andersson

farjan

Grafisk design: Pär Åhlander, Illustration: Kim Petersen

Och han gjorde omslaget till Mats skräckroman Färjan, och de kommer att fortsätta samarbeta med Mats kommande bok Hemmet som kommer i maj.

 

Kolla in Pärs fantastiska Instagramkonto för att se fredagsbananer och hans kamp mot den skeva censuren på sociala medier.

 

 

 

 

Veckans låt från  Down under-spellistan, musiken som flödade ur freestylen och räddade mina tonår.

 

Om ni vill få en liten inblick i min vardag, kolla gärna på mitt Instagramkonto; johanjimehn

Att öppna eller stänga

13934735_1596810507279804_8926557888544550005_n

Även om Bokmässan redan börjar kännas avlägsen, undantryckt bland höstens alla måsten, så dröjer sig vissa saker kvar. Bland annat det samtal jag hade med Chris Haughton, bilderboksförfattaren- och illustratören vars böcker jag tycker väldigt mycket om.

Sedan vårt samtal har jag tänkt mycket på vad jag gillar med hans böcker. Och kommit fram till att de är ganska unika. Inte bara att de är fantastiskt fint illustrerade, med korta texter som ändå lyckas säga väldigt mycket.

Nej.

Det som fångar och fascinerar mig mest är hans öppna slut.

Låt mig ta ett exempel. I den underbara boken Åh nej, Bruno möter vi hunden Bruno. Hans ägare lämnar honom ensam hemma en stund. Den enda förmaningen Bruno får är att han ska vara duktig.

bruno5

Och han försöker verkligen vara duktig.

Men det går inte så bra.

Under tiden som han är ensam lyckas han jaga katten, smälla i sig en tårta och gräva i blomjorden. Alla saker som han absolut inte får göra. Det råder minst sagt kaos när hans ägare kommer tillbaka igen. Bruno blir såklart ångerfull. Trots att han hoppades att han skulle kunna vara duktig så var han inte det.

Men skam den som ger sig! När de går ut på en promenad lovar han att han ska sköta sig bättre. Och se, Bruno sköter sig faktiskt exemplariskt. Han går raka vägen förbi tårtan och gräver inte i jorden. Han försöker inte ens jaga katten.

Allt ser ut att gå Brunos väg.

Men plötsligt står den där. Det bästa han vet i hela världen.

En soptunna.

Frågan ställs, ”Vad ska Bruno göra nu?” Bokens sista uppslag består av en enda bild:

bruno1

Sedan är boken slut.

Det här är ett slut som gett upphov till många diskussioner hemma hos oss. Sonen frågar mig varje gång, ”vad hände sen? Åt han soporna?” Jag kontrar med att fråga vad han tror. Och det har lett till många fina samtal. Ibland har det varit självklart att Bruno lät bli soporna. Ibland har det inte funnits några som helst tvivel om att han moffade i sig dem på studs.

Oavsett vilket så har inte berättelsen haft ett slut. Den har fortsatt i våra samtal, i sonens fantasi. Det är någonting man inte ofta stöter på i barnböcker, och bilderböcker framför allt. Öppna slut som låter läsaren tänka själva. Det märks att sonen inte är helt van vid det. Ibland blir han frustrerad och vill att jag bara ska tala om för honom vad som hände. Han vill ha ett avslut. Och det är ju så de allra flesta bilderböcker ser ut. Det berättas en historia, från början till slut, och sedan är det inte något mer med det. Sluten är stängda.

Det behöver inte vara något fel med att stänga. Absolut inte. Det ger en känsla av att historien är avslutad, ett lugn kan infinna sig när du vet vad som hände, hur det gick. Men alla gillar ju inte det. Jag gör det inte i böckerna jag läser. Så varför skulle barn vara annorlunda? Borde inte de också få testa på olika typer av böcker? Böcker som öppnar upp för deras egen fantasi, som får dem att tänka vidare.

Det känns som om ”mallen” för hur en bilderbok ska vara är väldigt snäv. Och ibland ganska tråkig.

Under mitt samtal med Chris var jag såklart tvungen att fråga vad han tänker att Bruno gjorde. Om han fortsatte att vara en duktig hund, eller om längtan efter att gräva ner sig i de underbara soporna blev för mycket.

Christ skrattade till och svarade, utan att tveka, ”Oh, I think he totally ate the rubbish!”

Så det fanns ett svar, trots allt. Men det är nog något jag inte kommer att berätta för sonen. Istället fortsätter vi diskutera huruvida Bruno faktiskt kunde vara en duktig hund. Eller om han tog tillfället i akt att proppa i sig sopor.

Ibland är det viktigaste inte att veta.

 

Rapport från releasefest

camilla-linde-portrait-350-square

I måndags var det så dags. Den där dagen som legat och malt i mitt huvud ända sedan releasedatumet sattes. Det har funderats, planerats, googlats tårtor och skrivits quiz. Det blev dessutom kalas i dubbel bemärkelse eftersom jag såg till att lägga releasefesten på min födelsedag, som den supereffektiviserande småbarnsförälder jag är!

Jag skulle kunna skriva en lång text om hur det var, men det sägs ju att en bild säger mer än tusen ord. För att bespara er tusentals ord tänkte jag därför berätta utifrån ett par av de bilder som togs under kvällen. Samtliga är tagna av min vän Davor, och jag tycker att det vore en skam att inte visa upp dem – så fina som de blev!

Så häng med – releasefesten för Snack Parrows intergalaktiska rymdbyrå för underliga mysterier och piratbestyr börjar nu:

Processed with VSCO with a8 preset

Redan på eftermiddagen började vi fixa och göra i ordning. Är det kalas ska det såklart vara ballonger. Det är nästan lag på det. Synd bara att vi lyckats få tag på den där sorten som det krävs järnlungor med superkapacitet för att blåsa upp.

Processed with VSCO with a8 preset

När gästerna anlände fick de ge sig i kast med ett quiz. Självklart med rymdtema! Det blev en bra möjlighet för personer som inte kände varandra sedan tidigare att hitta något att prata om. Funkade finfint som ice breaker!

Processed with VSCO with a8 preset

I quizet blandades frågor från ”verkligheten” (till exempel den på bilden) med frågor som anknöt till till boken på olika sätt. Exempelvis: I Snack Parrows intergalaktiska rymdbyrå för underliga mysterier och piratbestyr åker Snack och hans vänner till Sombrerogalaxen. Det är en galax som också finns i verkligheten. Men varför heter den så? Gästerna fick välja mellan tre svåra alternativ: 1. Galaxen är formad som en hatt 2. Upptäckaren kom från Mexico eller 3. Den är full av tacos

Processed with VSCO with a8 preset

Självklart blev det också signering! Det gör mig fortfarande sådär löjligt uppspelt att få skriva min fula kråka i en bok. Och faktiskt har jag lyckats hitta några ”catchphrases” som jag kan använda, apropå tidigare inlägg om vad sjutton man ska skriva vid signeringar

Processed with VSCO with a8 preset

Det bjöds på ritworkshop med min man David, tillika bokens illustratör. Penna och papper var såklart roligt, men det mest spännande var att testa på att rita på ipaden.

Processed with VSCO with a8 preset

Inget kalas är helt komplett utan tårta, eller hur? Det kändes nästan lite synd att skära i den här skönheten. Men god var den!

IMG_20160425_220129

Det blev uppläsning ur boken, komplett med en son som helst ville vara med mamma uppe på scenen. Men vad gör det när man blir påhejad av ett ivrigt ballongviftande? Underbaraste kommentaren efteråt kom definitivt från en av festens yngre deltagare: ”Den verkar inte bra … den verkar dubbelbra!” (om boken) Det finns väl inget bättre betyg än så?

Processed with VSCO with a8 preset

Kvällen avslutades med att två av mina andra begåvade vänner, Viktor och Daniella, bjöd på finstämd musik medan solen sken in genom fönstret på sin väg ner över Göteborgs hamn. Svårt att hitta en bättre avslutning än så. Och svårt att hitta bättre musiker. Kolla gärna in Daniella på Spotify! Du kommer definitivt inte att ångra dig.

Blev det några fler lärdomar då? Jo, det skulle jag nog säga.
Som Marcus skrev i kommentaren på mitt inlägg förra veckan: delegera!
Det var till exempel otroligt skönt att ha någon som kunde fotografera. Själv hann jag inte ta en enda bild och det hade ju varit lite trist att inse det när kvällen var slut.

Eftersom jag skrivit en barnbok kändes det naturligt att även barn skulle vara välkomna på festen. Det gjorde att vi fick tänka till lite kring innehållet under kvällen och försöka anpassa det så att det kunde tilltala både barn och vuxna. Det tycker jag att vi lyckades bra med!

Tänk också på vilket avsnitt du ska läsa upp. Jag hade funderat en hel del på det, men jag hade nog inte riktigt reflekterat över hur mycket text som är lämplig att läsa upp. När jag väl stod där uppe insåg jag att det blev ganska … långt. Att läsa högt tar helt klart mycket längre tid än att läsa tyst i huvudet.

Ha aktiviteter som främjar gemenskap och gör att gästerna kan börja prata med varandra. Då slipper du lite av stressen att se till att alla har det trevligt.

Och framför allt, försök att ge dig själv tid att bara slappna av och njuta, även om det är svårt att ”hinna med” det.

Nu är releasefesten över. Snack finns officiellt ute i världen och jag har blivit ett år äldre. Och jag är så otroligt glad och tacksam över att ha så grymma vänner som kunde hjälpa mig att göra den här kvällen till ett minne för livet. Tack till alla som ville fira oss, på plats och distans. Det hade inte gått utan er.

Processed with VSCO with a8 preset

Ett stycke rymdpirat som är redo att möta världen!

 

Hur det kan gå till när illustrationer växer fram

camilla-linde-portrait-350-square

Eller: hur jag lyckats undvika att strypa min illustratör, tillika partner, är ett stort jäkla rymdmysterie!

Jag hade som ni ser lite svårt att välja titel på det här inlägget. Det är en delikat situation, att jobba i ett kreativt projekt med någon du också lever tillsammans med. Såklart är det väldigt roligt och utvecklande, men det kan också vara oerhört frustrerande.

Men nu börjar vi se ljuset i tunneln.

Och jag har tänkt en hel del på just det här med bilder.

Att berätta en historia i bilder kan vara oerhört effektivt. Det vet alla som läst en riktigt bra bilderbok. Hur illustrationerna kan ge nya dimensioner till texten, eller ibland raka motsatser. Hur bilden kan ifrågasätta texten, lyfta den.

Det skapas någonting väldigt spännande i mötet dem emellan.

Snack är inget bilderboksmanus, men det innehåller ändå ett gäng illustrationer. Och det har varit en balansgång för mig. Å ena sidan vill jag att läsaren själv ska få bilderna i huvudet. Jag vill inte skriva någon på näsan hur saker och ting ska se ut. Framför allt när det handlar om varelser som inte finns i vår värld. Då borde det inte finnas något rätt och fel.

Jag har varit lite orolig för att illustrationerna ska uppfattas just så. Som någon slags facit. Som att se filmen innan du läst boken. Ni vet hur det är, om ni någon gång gjort det. För mig innebär det att jag inte får några egna bilder i huvudet av hur karaktärerna ser ut. Istället ser jag bara skådespelarna. Det var något jag ville undvika.

Jag ville helt enkelt inte att min bild skulle bli den enda rätta.

Det jag nu har insett, när vi går in på upploppet och illustrationerna i stort sett är klara, är att det inte blivit så. Och att jag egentligen aldrig hade behövt vara rädd för det.

För det är inte mina bilder. Inte alls faktiskt.

Det är en tolkning av mina ord. Av någon annan.

För precis som för vilken läsare som helst får illustratören bilder i huvudet av texten. Och det är inte säkert att de bilderna stämmer överens med vad författaren tänkt. Det är väldigt häftigt, hur två personer kan läsa samma text och se saker så olika.

Det har såklart lett till en hel del diskussioner. Flest, och längst, diskussioner har vi haft om Flax. Flax är bokens berättarjag, med ett utseende inte beskrivs särskilt mycket. Förutom då att hen har tentakler. Istället framkommer detaljer genom det som sker. Hur Flax till exempel har en vana att sätta sig på Snacks axel (även en rymdpirat behöver väl en ”papegoja”!)

Flax utseende har under den här processen gått igenom ett par olika faser.

12077210_10209065691784091_1023374389_n

I det första utkastet blev hen väldigt alienlik. Jag gillade det här utseendet, det låg väldigt nära det som jag själv föreställt mig. Men illustratören var inte nöjd. Det var något med ögonen som störde. Känslor var svåra att få fram. Kanske blev Flax helt enkelt lite för läskig. Som ni ser ritades Snack ursprungligen som mycket äldre (jämför med omslagsbilden längre ner).

I andra versionen jobbade vi istället mer mot en ren seriefigur. Utseendet i sig tyckte jag om, men den stora missen … var storleken. I den här versionen nådde Flax plötsligt upp till Snacks midja. Hur skulle hen då kunna sitta på hans axel? Tillbaka till skissbordet.

Det krävdes ett par omgångar till, och en del diskussioner, innan vi till slut landade i ett utseende vi båda var nöjda med. En mer slimmad version, med uttrycksfulla ögon. Och tentakler!

Nu är illustrationerna i alla fall nästan färdiga. Sättning och tryck är på gång. Och jag vill bara känna boken i min hand! Hur den ser ut, hur den luktar, hur den känns.

Snart så. Snart.

Till dess tänkte jag bjuda på omslaget. Hur det nu blev till slut!

snack

Även här blev det en hel del … kreativa diskussioner. Men det är väl precis det som får texten att lyfta? Att någon annan ser det du själv inte gör. Och att ni kan skapa någonting, tillsammans.

 

 

 

 

 

Först med det senaste

Ti bloggJag har just avslutat mitt livs första telefonkonferens med förlagschef, redaktör och illustratör. Vi var fyra personer som pratade samtidigt! Tre i Stockholm. Bara en sådan sak.

Det hela fick mig att känna mig ung och hipp, som vore jag fyrtio all over igen. Jag gjorde i och för sig inget tekniskt men svarade när telefonen ringde och slängde med jämna mellanrum in ett hjälpsamt ”Det var jag som sa det där” i ett försök att underlätta kommunikationen.

Samtalet rörde första boken i illustratören Ingrid Flygares och min läsa lätt-serie om syskonen Nils och Maja och deras lätt excentriska morfar.

Det är fascinerande att få en inblick i hur människor med känsla för bildtänk resonerar när det gäller färgskalor, estetiska stilar och att fylla i de tomrum orden inte täcker. Jag gillar nog en viss öppenhet när det gäller familjemedlemmar som inte nämns i boken. Varken i Leo eller böckerna om Nils och Maja framgår det i texten om vuxna är singlar, gifta, homo eller hetero. Vi enades om att detta inte ska framgå i bilderna heller. Däremot tycker jag att det är fantastiskt när bilderna bidrar med andra nya detaljer och vinklar. Det ger berättelsen fler lager och delvis en ny atmosfär som helt är illustratörens förtjänst. (En av frågorna idag: ”Ska morfar äta kakor i bakgrunden på några uppslag?” Och det är klart att han ska. Det står inget om det men om ni hade läst manuset hade ni förstått att det är en rolig och alldeles lysande idé.) Snart får förlaget och jag se de första bilderna. Ni anar inte hur yster jag blir vid tanken!

Som avslutning vill jag nämna att vi från och med nu åter håller helgöppet på bloggen. Imorgon är det enkätdags och på söndag gästas vi av Alex Haridi som har skrivit manus till filmer och TV-serier som Skilda världar, En plats i solen, Äkta människor och Blå ögon. Han romandebuterade i år med ungdomsboken Huset mittemot.

 

 

Releasedags för Leo

juni 104JTi bloggag är så glad, så glad, så glad! Jag är så glad att jag själv är lite förvånad över hur jag håller på nu igen. Jag står på händer, jag kysser vissna krukväxter, jag svämmar över på Facebook. Anledningen är att illustratören Kajsa Linds och min läsa lätt-bok Leo och klumpen i magen (Wahlströms) äntligen är här. Den låg plötsligt i min brevlåda och såg bedårande ut. Nästa vecka är det release för den. Böckerna är sena från tryckeriet vilket innebär att jag bara har ett enda exemplar och det är lite synd eftersom jag vill dyka ner i dem som Joakim von Anka i sitt stora kassavalv. Bada i dem. Skrubba ryggen med dem.

När jag är realistisk tänker jag att Leo och klumpen i magen är en fint illustrerad, enkel, liten berättelse om att kunna säga förlåt. När jag lider av hybris beskriver jag den juni 110istället (en gång inför en stor publik) plötsligt och överraskande som en lättläst variant av Dostojevskijs Brott & straff. Fast lite, lite bättre. En klassiker om de stora moraliska frågorna, helt enkelt.

I det tillståndet tänker jag också på den som 32 sidor rafflande action. Jag lägger gärna till att allt är based on a true story.

Tyst min mun, så får du socker.

Men uppföljaren Leo och Tant Britta, som kommer efter jul, är en riktig rysare. En klassisk thriller. (Handlar om en katt som springer bort men – spoiler alert –  snart kommer hem igen.)

Avslutningsvis vill jag tipsa världen om att Leo och klumpen i magen passar barn som just har lärt sig läsa eller håller på att lära sig läsa, eller ett yngre barn som en äldre medborgare kan läsa högt för.

juni 111

 

Poliser är det bästa jag vet, näst efter rabarberkräm

Ti bloggOm några veckor är det dags för del två av min dubbeldebut som ”författare”. Då gör första boken i min serie om Leo entré i världen.

Trots att de korta, väldigt lättlästa böckerna om Leo är så enkla och avskalade tycker jag att Leo har en lika distinkt personlighet och lika mycket själ som Fille i Hälsningar från havets botten, eller som Jack i den ungdomsroman jag kommer ut med nästa vår. Leo är en finurlig liten tänkare.

När man skriver en roman är det bra att veta väldigt mycket mer om sina karaktärer än läsaren någonsin får veta. Ibland kanske man skriver kapitel eller delar av boken som måste strykas eftersom de saknar energi framåt. Jag tror inte att de är bortkastade för det. Det ger författaren en ännu klarare bild av karaktärerna och deras värld. Strukna delar och kapitel skapar ett eko i de delar som blir kvar, ett osynligt djup.

För mig är det likadant med Leo och karaktärerna i böckerna om honom. För att ta ett exempel tänker jag mig honom som ett regnbågsbarn även om det nog aldrig kommer att framgå i berättelserna. Utöver alla de detaljer jag tycker mig känna till om Leo och hans värld, kommer sedan illustratören Kajsa Lind med mängder av nytt ljus och helt nya vinklingar. Då förändras och förtydligas Leo och hans omgivning på ett smått makalöst sätt. Jag beundrar verkligen Kajsas öga för detaljer. Leos randiga tröjor. Pappas förkläden. Deras krukväxter. Leos röriga rum. Att hon låter något för mig helt oväntat stå i fokus på bilden, och att hon därmed förskjuter perspektiven. Ger emfas åt något alldeles nytt.

Leo och klumpen i magen

I böckerna om Leo har Kajsa och jag skapat en distinkt stämning och stil som jag hoppas ska prägla alla böcker i serien. Också korta, lättlästa böcker förtjänar humor, kärlek och poesi. Den här typen av lättlästa böcker innehåller inte så mycket text men varje ord har vägts på guldvåg och det går nästan inte att föreställa sig hur mycket jobb som ligger bakom illustrationerna. Kajsa Lind är lite min idol faktiskt.

Apropå barnböcker: Igår fyllde Pippi Långstrump 70 år. Jag storgillar språket och lekfullheten i Pippi. Modet, styrkan, humorn och auktoritetstrotset i själva karaktären Pippi. (En av hennes suveräna repliker: ”Det har jag aldrig provat förut, så det klarar jag säkert.”) Storgillar också omtanken, ansvarskänslan och öppenheten (inför en normbrytande ny, rödhårig granne) hos Tommy och Annika.  Tycker så mycket om den yviga språkglädjen. Livslusten. Humorn. (”Poliser är det bästa jag vet, näst efter rabarberkräm.”) Samt tanken på att det tydligen finns folk som har en prickig häst på verandan,  styrka nog att jonglera med inbrottstjuvar och dessutom bakar sjukt många pepparkakor med sin apa.

 

Intervju med Amanda Hellberg

Amanda Hellberg är författare och illustratör. Mest känd är hon kanske för sina spänningsromaner för vuxna, men hon har även skrivit barn- och ungdomsböcker. 

Amanda H

Foto: Kristin Lidell

Du är både författare och illustratör. Vilken titel identifierar du dig mest med, och varför?

Berättare, kan inte det få vara ett val? Fast egentligen får jag väl säga författare då. Texten kommer först, texten är kung, det är likadant med mina egna verk som när jag illustrerar någon annans text. Det har dock hänt att min engelska förläggare på bilderbokssidan (jag debuterade som bilderboksillustratör med boken Snoring Beauty, Random House, 2010) ber att få kolla i min skissbok. Ibland ser hon någon figur från min fantasi och säger ”den där grodan/flickan/elefanten har nåt, vad har den för historia, kan du inte skriva något om den?” Jag har ett par idéer på planeringsstadiet i byrålådan tack vara hennes feedback. Men bilderböcker är ett jättejobb och sedan jag fick barn har jag fokuserat mer på skrivandet eftersom det är enklare för mig att droppa in och ut i fokus när man blir avbruten där.

 

Vilka är dina egna favoritillustratörer och vad utmärker dem?

Mary Blair för rent ögongodis, vintage-style. Ingrid Vang Nyman för att hon hittade en guabenådad balans mellan detaljerat och stiliserat. Quentin Blake för att linjekvaliteten är så flyhänt och levande, pennan har verkligen ”gått på promenad”.

 

Hur har ditt läsande och skrivande förändrats sedan du debuterade med

skräckromanen Styggelsen (2008)?

Jag läser minst lika mycket för nöjes skull nu som då. En skillnad skulle kunna vara att jag har börjat uppskatta biografier mer; Hur har andra (levande människor) handskats med skapande, familj, kärlek, livets mörka sidor? Skrivandet förändrades på så vis att det blev mitt yrke, jag bestämde mig för att satsa. Det tog två år innan jag gick på plus men det hade jag planerat för. När barnen var små var jag superdisciplinerad och brände i princip ut mig som resultat. Det blev åtta böcker på fem år om jag räknar rätt. Idag har jag en lägre arbetstakt. Jag har också testat olika genrer (deckare, ungdomsroman, barnböcker, noveller) sedan dess eftersom jag inte velat eller kunnat lägga alla ägg i en korg. Skrivandet innebär mycket själadödande väntan och en del ’nej tack’ och då är det viktigt för mig att ha andra manus på gång också. Då blir nejen inte lika dramatiska. Sedan är det förstås en fråga om ekonomi, jag måste producera x antal verk på x lång tid (och få dem antagna!) för att ha en inkomst som rättfärdigar att jag arbetar med detta på heltid.

 

Du bor i England sedan många år tillbaka. På vilket sätt påverkar det ditt språk?

Massor, jag söker ständigt efter svenska ord i skriftspråket. Men mina redaktörer säger att även om jag använder en del anglicismer så är det inte så mycket värre än de flesta andra svenska författare. Jag talar nästan ingen svenska i min vardag och min man hör direkt om jag läst eller skrivit mycket på svenska under dagen – då bryter jag på kvällen.

 

 

 

Att fånga två själar

Ti bloggDet känns futtigt och självcentrerat att blogga om mitt eget skrivande när  människor just har förlorat livet på grund av sin penna. Utan yttrandefrihet, ingen frihet. Je suis Charlie.

Men, som Amos Oz påpekar i sin lysande bok Hur man botar en fanatiker, fanatism bekämpas med läsning och ju fler (särskilt unga) som läser skönlitteratur, desto mindre grogrund för extremism.  Tänk på det som en bakgrundsfond till styckena nedan, okej?

Till sommaren släpps första boken i min Läsa lätt-serie om en liten typ som heter Leo. Det är uppfriskande att skriva korta böcker eftersom det går på ett kick. Och givetvis är det en helt annan process än att skriva längre alster. Utmaningen består främst i att skriva lättläst utan att det blir språkligt och innehållsmässigt torftigt. Nej vänta, utmaningen består främst i att skapa själfulla karaktärer med formuleringar av svårighetsgraden ”mor ror” och ”far är rar”.

När man skriver Läsa lätt-böcker måste man begränsa sig till ett något mindre persongalleri än det vi möter i exempelvis Tolstojs Krig och fred. Man får helt enkelt flirta med sin inre ryss på andra sätt. Min serie fokuserar på Leo och hans hipsterpappa. I mina ögon står och faller dock karaktärerna med illustrationerna, så innan illustratören Kajsa Lind för några veckor sedan skickade första bilden på den lilla tvåmannafamiljen var jag rätt spänd. Jag hade fäst mig vid karaktärerna och det skulle kanske bli traumatiskt att se en illustration av dem som inte överensstämde med min känsla. Med bankande hjärta öppnade jag alltså bildfilen… och gick genast ner i mental spagat. Kajsa hade träffat helt rätt! Bull’s eye.

Jag satt länge och tittade på bilden och tänkte Hej Leo! Hej farsan med sköna muschen! Där är ni ju.

Leo och pappan