Briljant bussidé

Den pensionerade busschauffören sitter på min veranda och berättar dråpliga historier om busslaster med (övervägande antal) damer som åker på den ena shoppingturen efter den andra.

Jag har bakat en torr kaka.

Han tackar överväldigande för kaffet.

Och det är mitt i en mening som jag kommer på det briljanta. Ni får gärna sno idén om ni vill (men bjud gärna med mig på resan). Varför inte skeppa runt busslaster med läsare på en trivsam tur med lagom långa stopp?

Tänk att besöka författare i sitt naturliga habitat. Vill man inte ha hela trädgården full av överentusiastiska (och snokande) läsare (eller om man tex inte har trädgård) kan man mötas i närheten. En ganska liten insats av författaren, en stor upplevelse för bussresenärerna.

En kunnig, bokälskande, guide till bussen hade varit ett stort plus. Någon som känner någon?

Kan du också se det framför dig? Vilken grupp tillhör du i så fall? Busslasten, eller författarna? Eller har du kanske rent av busskort och skulle älska att köra runt läsenärer?

Jag tror att jag har kommit något på spåret. Eller så är det som vanligt en idé som redan är uppfunnen, beprövad och begravd för längesedan på grund av olönsamhet. Jag tycker i alla fall att det vore värt att testa.

Vem vet, om några år är det kanske till och med jag som tar emot läsenärer i trädgården. Jag föreställer mig hur de samlas kring pallkragen, lutar sig över och tittar på mina små taniga tomatplantor och en och annan vitlök som sticker upp ur den torra jorden. Är de vänligt sinnade kanske de tänker att jag måste ha en massa fantasi för att kunna skriva om något som jag uppenbarligen har mycket begränsad erfarenhet av. Sedan kommer jag servera mängder med kaffe och stora bitar torr kaka innan det är dags för dem att (med min senaste bok under armen) ta plats i bussen igen.

Höjdpunkter i författarskapet – även för aspirerande författare

Caroline Möllesand, WAPI

Igår fyllde mitt skrivkonto på Instagram ETT ÅR.
Jag uppmärksammade det förstås på sedvanligt sätt. Skrev om inspirationen och gemenskapen, tackade och skålade med alla fina följare, vänner, författare, lektörer och skrivkompisar.

Lite senare på dagen kom jag att tänka på en utmaning som jag fick för några veckor sedan: Att lista ”De tre bästa upplevelserna hittills i mitt författarskap”. Nu känns det som rätt tillfälle att ta tag i den.

För det första: Det kan vara känsligt att kalla sig författare och prata om författarskap innan man har publicerat någon bok. Trots att jag blivit antagen är jag själv inte helt bekväm med epitetet och kallar mig oftare för skribent, men var och en gör som man själv vill. Författare är INTE en skyddad titel. Ifall det känns bättre kan man ju kalla sig ”aspirerande författare”.
(Att det krävs två utgivna böcker för att bli medlem i Författarförbundet är en helt annan sak.)

För det andra: Om ens största hobby är att skriva, om man ägnar massor av timmar åt att utbilda sig, traggla text och drömma om att bli publicerad, då tycker jag det är mer än okej att snacka om författarskap också.

Etablerade författare med flera utgivna böcker och som är välkända i branschen räknar förmodligen in även åren före antagningen och utgivningen som del i sitt författarskap. För var – och vad – hade de varit utan den tiden?

Här kommer listan över mina tre höjdpunkter hittills:

1: Antagningen förstås! En sanslös glädjeboost i flera steg: Från det allra första meddelandet jag fick på instagram där WAPI bad att få läsa mitt manus. Till mejlet där de skrev att de ville träffas. Till mötet hos förlaget i Malmö. Till det påskrivna tvåboksavtalet som gäller utgivning i Sverige under 2022 och så småningom upp till ytterligare sex länder.

2: Möjligheten att få vara en av fem som bloggar om skrivprocessen här på Debutantbloggen under hela 2021. För mig har det varit en ära att dela med mig och försöka inspirera andra, dessutom nyttigt att reflektera över sitt skrivliv. Är otroligt glad över den fina respons jag har fått från många likasinnade.

3: All feedback jag fått på hela eller delar av mitt manus. Även det här är en upplevelse som är uppdelad på flera tillfällen. Jag älskar textrespons som får mig att bli bättre på skrivhantverket. Jag har lektörer, skrivcoacher, skrivarvänner, testläsare, förläggare och snart även redaktör att tacka för detta. Ingen nämnd, ingen glömd, men SÅ värdefullt!

Du som läser detta, spelar ingen roll om du är aspirerande eller etablerad författare: Har du funderat över de bästa upplevelserna du har fått vara med om hittills? Skriv ner dem för dig själv, publicera dem på din blogg om du har någon eller lägg ut i dina sociala medier. Det är inte så dumt att se tillbaka, sträcka på sig och konstatera hur givande det har varit.

För att knyta an till inledningen: Alla mina tre punkter är starkt förknippade med mitt Instagramkonto @caroline.skriver (omdöpt till @carolinemollesand). Mycket av det som jag varit med om hade nog inte hänt eller blivit så bra om jag inte hade varit aktiv där. ❤

PS. Tack för utmaningen och inspirationen @helenaziherl! (Jag är inte säker, men kanske är det @ellinor_wikman_author som ligger bakom utmaningen som cirkulerat runt ett tag?)

På skrivresa i Grekland med tid att tänka

Caroline Möllesand på skrivresa på Rhodos

Författardiva, visst finns det något som heter så? Jag vet inte exakt vad det är, men till viss del känner jag mig som en just nu. För här är jag – ensam på Rhodos och kan glida mellan hotellrummet, poolen, restaurangen, stranden och balkongen och dessutom skriva precis när jag själv känner för det. Lyx!

All inclusive-buffén är generös och står uppdukad med läckra desserter till både lunch och middag. Gästvänliga människor serverar dryck och dukar av efter mig. Jag känner mig enormt bortskämd och vet att många är avundsjuka på mig, fast troligtvis inte missunnsamma. Och jag är mycket medveten om att många av mina skrivarvänner säkerligen skulle ha behövt en sån här resa bättre än jag. (Ni som jonglerar skrivande med småbarn och/eller arbete – wow för er! Hoppas att ni också får chansen till det här någon gång.)

Jag är i all fall otroligt tacksam över att jag hade möjlighet att kasta mig iväg på den här skrivresan med kort varsel. För så var det. Jag bokade på onsdagen och åkte på torsdagen. Min man skulle ändå resa bort så det passade extra bra för mig att också sticka iväg.

En annan fördel med resan, förutom friheten och maten, är själva miljöombytet. Trots att jag inte är någon stor soldyrkare är det härligt att komma till värmen. För mig blir det lättare att komma ut och promenera, jag varken behöver eller orkar gå långt, men det är större chans att det blir av i behagligt klimat och med vackra omgivningar.
(Behöver du övertala någon om ditt behov av en skrivresa kan du hänvisa till forskning som säger att miljöombyte sätter fart på idéerna. Och när vi betraktar något vi tycker är vackert frisätts dopamin i kroppen som också har koppling till vår kreativitet. Bra va?)

Med dessa fantastiska förutsättningar önskar jag nästan att jag hade varit i råmanusstadiet nu, det vill säga skrivit på något helt nytt. Jag inbillar mig att jag hade fått massor skrivet då. Men … jag är inte så fixerad vid antal ord, den här resan har varit värdefull på ett annat sätt. För jag har verkligen fått tid att TÄNKA. Och det var exakt vad jag behövde.

Mitt manus ska ju snart redigeras på allvar i samarbete med förlaget, men vi har inte haft vår genomgång än. Däremot har jag fått med mig några övergripande saker att fundera över. Att få ensamtid många timmar i sträck och slippa bli avbruten har varit oslagbart för tankeverksamheten.

Mycket av manusarbetet på den här resan har således gjorts på förmiddagarna i solstolen. Jag har legat där och blundat och försökt ta mig in i mina karaktärers liv igen. Med mobilen nära till hands har jag antecknat alla idéer som poppat upp. Senare har jag sammanställt och fört över allt till datorn, antingen på min mysiga balkong eller vid poolbaren.

Ytterligare en bonus som jag har njutit av här är att jag har hunnit läsa mycket. Hemma blir det tyvärr inte av att jag läser så många böcker eftersom jag helst vill ha längre sammanhängande stunder för läsning. Så jag har läst vid poolen, efter lunchen när jag haft siesta på rummet, på balkongen före solnedgången, vid middagen och förstås flera timmar i sängen innan jag ska sova. Just det, även klockan fem på morgonen när jag väcktes av skällande hundar en dag.

Här kommer ett tips om du skulle bli sugen på att göra något liknande på egen hand: Att resa på charter ensam är oftast dyrt, nästan samma pris som för två personer. Jag kom billigare undan genom att bara boka flygstol och så hittade jag hotell via Booking, så det kan vara värt att testa.

Och nej, man behöver förstås varken åka utomlands eller flyga om man inte vill. Jag säger som Carina Bergfeldt förmodligen skulle ha sagt: Det finns många andra bra skrivresor man kan åka på.
Man måste inte heller åka själv. Somliga ser fler fördelar med att åka ihop med någon annan. Ta reda på vad som funkar bäst för dig.

Nu ser jag fram emot att komma hem och gå igenom manuset ordentligt ihop med min förläggare. Fast det första jag ska göra är nog att prata sönder min man.

Kreativitet kräver mod och författare är förbaskat modiga

Creativity takes courage

Skyltfönstret på bilden passerade jag en stund innan jag skulle besöka WAPI:s förlagskontor i Malmö för någon månad sedan. Citatet från konstnären Henri Matisse kunde inte ha dykt upp mer lägligt:

Creativity takes courage.
Kreativitet kräver mod.

Jag var ordentligt pirrig inför mötet och det var skönt att få den påminnelsen just då – att jag faktiskt är ganska modig.

Men jag vill ta det ett steg längre. Förutom att det krävs mod så menar jag att skrivandet även kan skapa mod. Ju fler gånger vi vågar utsätta oss för obekväma saker, desto modigare blir vi. Det gäller kanske särskilt för aspirerande författare och debutanter.

De delar som ingår i författandet handlar väldigt mycket om att våga.
Är inte det här modigt så säg?

– Vi vågar pröva oss fram i det komplicerade hantverk som skrivandet är. Ofta handlar det om att lära sig något nytt. Vi bygger fantasivärldar, testar olika perspektiv och kommer kanske på att vi vill byta tempus. Text kastas och vi börjar om från början.

– Vi skickar våra ofärdiga eller färdiga alster till nära anhöriga, skrivarvänner och lektörer. Vi bävar för och försöker göra oss redo för deras tyckande och korrigeringar. Det är verkligen inte självklart att fläka ut sitt innersta och låta andra ta del av ens tankar och ibland knasiga fantasi.

– Många av oss försakar annat i livet och slutar kanske med en hobby för att få tid att skriva. En del väljer bort värdefull sömn eller ett välstädat hem. Ibland får till och med vännerna stå åt sidan för att vi vågar ta vår skrivardröm på allvar.

– Det krävs ett enormt mod och massor av styrka för att orka skriva vidare trots att tviveldraken flåsar en i nacken. Ingen undgår den.

– Vi skriver följebrev till förlag och trots att det tar emot så försöker vi deklarera vår egen och manusets förträfflighet. Jag tror att många håller med om att det verkligen inte kommer naturligt. Men vi måste våga tro på oss själva och vårt manus, för om vi inte vi gör det, varför ska förlaget våga satsa på oss?

– Somliga besitter den rätta kunskapen, vill så gärna hålla sin bok i handen eller tror så mycket på sina manus att de satsar egna pengar på att få dem utgivna. Snacka om modigt att välja den vägen.

Hurra för oss som skriver!
Låt oss fortsätta att vara kreativa och modiga.
Må vi ta chanser och våga misslyckas.

Vad är det värsta som kan hända, förutom att det kommer vara kämpigt och eventuellt göra ont?
Din dröm kanske inte blir verklighet direkt. För de flesta blir den inte det. Och även om det aldrig blir exakt så som vi har tänkt oss så ångrar man sällan en satsning. Ofta visar det sig att det som sker på vägen mot drömmen också berikar våra liv.

Så skriv.
Tro på din idé och våga drömma.
Det kan ta dig långt.

Creativity creates courage. Så det så.

Jag blev skrivfrälst av att fulskriva på kursen

Skrivfrälst av att fulskriva

Nu när hösten närmar sig är det säkert många som snart ska börja, eller redan har börjat, på skrivarkurs.
Åh, så roligt! Jag är lite avundsjuk på er.

Det är två år sedan jag påbörjade min första skrivarkurs. Det finns förstås olika vägar att gå för den som vill ägna sig åt skrivande, men hos mig fanns ett behov av att få både verktyg och vägledning i starten.

Kursen jag valde var på distans, ”Författarkurs 1” hos Jorun Modén. Man kunde välja ambitionsnivå själv och göra mycket i sin egen takt. Jag minns förväntningarna och pirret. Kan det här verkligen passa mig? Kommer jag att lära mig något?

Ja! Det var jätteroligt samtidigt som jag lärde mig massor. (Fler bonusgrejer, som jag har bloggat om tidigare, är att jag fick skrivkompisar och att vi lärde oss att ge och ta emot feedback.)

Min skrivlärare, Jorun Modén, har nyligen gett ut en bok som innehåller både övningar och mycket av det hon lär ut på kurserna och häromdagen gästade hon Morgonstudion i SVT där hon delade med sig av sina bästa skrivtips. Nummer ett var att fulskriva – och det var precis det som var min första skrivövning på kursen.

Att fulskriva är detsamma som att flödesskriva och instruktionerna löd ungefär så här:
Under fem minuter sätter du pennan till pappret och bara skriver – helt utan krav på att det behöver vara bra, rättstavat eller ens sammanhängande. Du skriver det som dyker upp i huvudet. Det här hjälper dig att släppa hämningar, slänga ut den inre kritikern och istället hamna i flöde. Redigera och ändra kan du alltid göra efteråt. Syftet med femminutersövningar och fulskrivning är att öva upp förmågan att bestämma sig för att skriva i stället för att vänta på inspiration.

Ämnet var ”Det brinner” och vi fick tolka det precis hur vi ville. Jag minns att jag verkligen skrev allt i ett svep utan att pausa.
Sedan dök perfektionisten upp och jag redigerade innan jag lade ut texten i ”skrivarlyan” på lektionssajten. Inte för att texten var perfekt på något sätt, men åtminstone tillsnyggad. Så här blev den:


Jag står ensam i det tysta mörkret. Höga tallar omringar mig med sina stolta silhuetter tydligt avtecknade mot natthimlen. Jag känner mig trygg och skogens dofter av svamp och mossa gör mig lugn.

Men så ökar min puls. Det är dags. Lukten av fotogen sticker genast i näsan när jag sätter mig på huk och vänder upp och ner på flaskan jag har med mig. Jag tänker inte ens på vad jag gör. Högen med trasor dränks snabbt av vätskan. Sedan fumlar jag med asken när jag tar upp en tändsticka.

Jag håller andan när jag skrapar stickan mot plånet. Poff! Äntligen. Det brinner. Lågorna börjar dansa framför mig, först försiktigt men sedan allt vildare. De slickar husknuten till den gamla stugan och klättrar snabbt uppåt. Det hettar i ansiktet och jag kisar mot det starka ljuset. Det gör ont att fylla lungorna med luft. Jag måste backa.

De knastrande ljudet tilltar i styrka och övergår till ett dån. Mitt hjärta slår snabbare och snabbare. Vad har jag gjort? Jag ångrar mig, men ändå inte. Tänk att det var jag som fick detta att hända. Jag släppte lös denna urkraft som inte går att stoppa nu. Jag blir medveten om tårarna som rinner över mitt ansikte och ner över halsen. Men ett leende sprider sig inom mig när jag tar några stora kliv framåt. Jag tvekar någon sekund innan jag omfamnar elden. Nu är jag stark och glad. Inte svag och ledsen som jag brukar vara. Jag har makten. Och härligheten. I evighet.


Den där scenen hade jag aldrig tidigare sett, upplevt eller ens funderat på. Den dök bara upp. Och jag vet inte vem jaget är. Kanske en ung person som har blivit mobbad? Eller var det något i mitt undermedvetna som kom fram? Ingen aning.

Men jag vet att jag blev skrivfrälst redan vid den där första övningen. Det var befriande och spännande att ta sig till en främmande plats, bli någon annan, fantisera och upptäcka vad som kunde hända. Känslorna växte fram från ingenstans.

Så det första jag lärde mig var alltså att tycka om att fulskriva, men samtidigt är det en utmaning eftersom jag har svårt för det. Jag vill gärna att det jag skriver ska bli perfekt så fort som möjligt. Mitt mer naturliga sätt att skriva är långsammare. Oftast skriver jag ner några meningar, läser igenom, korrigerar eventuella stavfel, formulerar om i huvudet och testar fler varianter.
När jag har flow blir det förstås många stycken i taget men jag gillar ändå att stanna upp och redigera med jämna mellanrum.

Tyvärr tar det tvärstopp ibland och vid några tillfällen hakade jag upp mig ordentligt när jag skrev mitt första råmanus. Det som fick skrivkrampen att lätta var att jag återgick till att fulskriva. Jag släppte taget om de medvetna tankarna och pressen att det jag skrev skulle bli användbart. Orden fick flöda, det hjälpte och jag kom framåt.

För att glida lite från ämnet fulskrivning och prata om skrivövningar i allmänhet så är de fantastiskt bra för att kläcka idéer också. Flera av de skrivövningar vi gjorde på kursen skulle mycket väl kunna bli början på längre projekt – noveller eller kanske hela romaner.

Är du också skrivsugen men inte villig att gå en skrivarkurs? Har du inte lyckats få plats på någon? Läs skrivhandböcker och sök efter tips på nätet. Eller varför inte fulskriva helt på egen hand? Det kan bli en fantastisk början.

Att cykla i sina karaktärers hjulspår

Caroline Möllesand cykla mountainbike på Ekerum

Skrivandet har gjort mig gott på många sätt. En av de mest oväntade sakerna som mitt romanknåpande har fört med sig är att – jag har börjat cykla.

Det låter kanske inte så revolutionerande men jag är en före detta cykelvägrare som i vuxen ålder har undvikit att cykla. Jag har bara gjort det i yttersta nödfall och har tyckt att det är jobbigt, svettigt och obekvämt. Undanflykterna har varit många.

Som jag har berättat i tidigare inlägg så utspelar sig min feelgoodroman på Ekerum på Öland där det finns ett stort utbud av aktiviteter. Till exempel har de MTB-cyklar (= mountainbike), så att en gnutta cykling skulle finnas med i min bok var givet. Därmed blev det också nödvändigt att göra research.

Jag kunde googla mig fram till en hel del, läste några cykelbloggar och ställde frågor till kunnigt folk. Men så tänkte jag: Om jag nu ska utsätta mina karaktärer för att cykla över stock och sten så får jag väl för sjutton testa själv också!

Jovisst, förra sommaren släpade jag med mig min ständige assistent, maken, till Ekerum för att hyra varsin mountainbike. Vi gav oss iväg längs den lättaste av de tre cykelslingorna och trampade över fält och längs grusvägar in i det mysiga naturreservatet Rällaskogen och vidare ner till stigen längs med Kalmarsund.

Eftersom det här inte är en cykelblogg så tänker jag inte gå närmare in på själva cyklandet.

Det jag ville ta reda på för bokens skull var saker som:

1: Hur fungerar tekniken? Växlarna, bromsarna, osv.

2: Var går cykellederna och hur är underlaget? Grus, gräs, jord, rötter, stenar?

3: Hur ser naturen ut runt omkring?

4: Hur känns det, hur doftar det, vad hör man?

5: Vad kan hända längs vägen som passar in i storyn?

Mountainbike i Rällaskogen på Öland.

Förutom att jag fick massor av stoff till mina cykelkapitel så älskade jag naturen och upplevelsen. Jag blev så pass frälst att jag veckan därpå gick och köpte mig en ny cykel. Det blev inte en mountainbike utan en hybridcykel som passar för både asfalt och grusvägar.

Jag ägnar mig absolut inte åt avancerad cykling på något sätt, däremot får jag numera vardagsmotion på enkelt och roligt sätt. När jag har suttit och skrivit länge är det perfekt att ge sig ut på en cykeltur och rensa skallen.
Tänk att jag behövde skriva en bok för att inse tjusningen med att cykla!

Du som skriver, har skrivandet lett till någon otippad händelse eller ny hobby i ditt liv?

/Caroline

Lördagsenkäten: Vart åker du på skrivresa och varför?

Grattis! Du får en veckas betald skrivresa. Vart åker du och varför?

Ann: Nu har jag aldrig varit på en riktig skrivresa, men jag gissar att en viktig komponent är mycket skrivtid. Således borde man egentligen isolera sig i en stuga på landet, något jag planerar att göra första veckan i augusti. Med mig tar jag då min kompis Kajsa som var min försteläsare med bok nummer ett. Vi tänkte upprepa succén. I oktober åker jag två veckor till Berlin, min favoritstad i världen. Där finns det visserligen så mycket att göra att man förmodligen lätt blir distraherad om målet är att skriva så mycket som möjligt. Men jag tänker att det också är viktigt med inspiration, vilket jag alltid brukar få i Berlin.


Mattias: Jag tänker alltid på en favoritserie av Eva Lindström när jag tänker på att åka iväg och få tid till att tänka och skriva. En kvinna som berättar för sin väninna att hon ska åka till en ”ödslig ö” och vara där alldeles själv med sina tankar. Sista bilden visar en liten stuga på en ö med en enorm tankebubbla över: ”Jaha idag är det måndag, då är det tisdag imorgon, undrar vad det blir för väder i eftermiddag, håhåjaja, nu har jag varit här i två dagar, vad ska jag äta till middag idag? Oj, en myra!…” osv. Väldigt roligt!

Men jag tänker ändå ibland på att åka iväg en vecka för att enbart ägna mig åt skrivandet. Det hade varit spännande att testa trots allt. Och om jag skulle åka iväg, skulle jag nog åka till typ Bovallstrand eller någon annan liten ort i Bohuslän, där det är kargt och blåsigt om hösten. Det får inte vara för prunkande och vackert och där bör helst vara folktomt, men det får gärna finnas en liten butik. Jag skulle plocka med mig skrivbok, penna, datorn, regnjacka, ett par rejäla kängor samt en insektsbok (eftersom man aldrig vet vad man kan hitta för roliga kryp i de vindpinade buskarna). Jag skulle också packat ner en essäsamling (kanske av Peter Englund) ett halvt kilo kaffe samt korv av olika slag vilket är enkelt att laga och inte tar onödig skrivtid ifrån mig. Någon gång måste jag testa det här!


Caroline: Åh, så trevligt. Älskar kombinationen skriva och resa. Jag var ju nyligen i Stockholm på skrivresa, dock med lite för många trevliga distraktioner. Och precis före pandemin var jag på skrivhelg med en kompis, också underbart roligt men för kort skrivtid. Drömmen vore att vara ensam en hel vecka någonstans i södra Europa. Kan inte riktigt bestämma mig för Spanien eller Portugal. Eller kanske Frankrike? Nej, jag väljer Italien – bravissimo!

Jag väntar gärna till hösten när värmen är lite mer hanterbar där nere. Kan tänka mig att hyra ett hus eller en lägenhet med skuggig terrass eller balkong. Utsikt över en blommande bougainvillea och turkosblått hav blir också bra. På gångavstånd vill jag ha någon bar och ett par mysiga kvarterskrogar. Där frossar jag i mozzarella caprese, pizza och pasta samtidigt som jag lyssnar på världens vackraste språk som talas omkring mig. Men bara korta stunder! Jag är ju där för att skriva och skulle göra upp ett strikt schema över mina skrivintervaller. Även om manus nummer två, som jag skriver på i höst, också kommer utspela sig på Öland är det inte omöjligt att jag blir så inspirerad att det skrivs in en Italienresa i handlingen.


Gudrun: Min dröm är att Systerkonspirationen visar sig ingå i ett internationellt nätverk för kvinnoledda förlag, och att Tramp Press därför erbjuder mig plats på ett mysigt bed and breakfast i en liten irländsk kuststad. Jag tar mig dit med tåg och båt och hinner borra mig en bit in i manus nummer två under färden.

När jag kommer fram välkomnas jag av Emilie Pines som skrivit den fina essäsamlingen Notes to self. Vi kommer överens om att ses varje morgon och käka lång frukost och bolla tankar och idéer. I övrigt ägnar vi dagarna åt skrivande, löpning, friska atlantbad, snacks och tupplurar, var och en efter sina egna behov. På kvällarna ses vi på puben, käkar middag, dricker bärs, frotterar oss med lokalbefolkningen och, eftersom vi är på Irland, brister ut i sång.

Anna: Jag ska ju på skrivresa till Sörmland i sommar. Är väl inte min drömdestination precis, men får man stipendium så får man! Annars drömmer jag om Sri Lanka.

Lördagsenkäten: Hur får du utlopp för din kreativitet?

Att skriva en bok är onekligen en kreativ syssla. Räcker det för dig eller ägnar du dig åt fler skapande aktiviteter? Berätta om vad och varför eller vad du skulle vilja testa!

Caroline: Jag har aldrig sett mig själv som särskilt konstnärlig, ändå hamnade jag inom ett kreativt yrke som grafisk formgivare. Kanske är det därför som jag inte har haft så stort behov av att vara kreativ på fritiden? Det är först på senare år jag har upptäckt hur roligt det är och hur bra jag mår av att skapa. Jag skulle gärna vilja gå en keramikkurs och framförallt testa att dreja. Den där direktkontakten mellan händerna och leran verkar så härlig. Det känns lekfullt och kravlöst samtidigt som det lockar att skapa användbara saker och att få måla dem i vackra färger.
Förmodligen är drejning min enda chans att bli mer framgångsrik än författaren Björn Hellberg … Se videon:


Tog det här fotot hemma när jag letade efter saker som kunde användas i ångestbehandling

Gudrun: Vet inte om det räknas som ”skapande” men i mitt arbete som psykolog behöver jag ibland vända nästan ut och in på mig för att hitta kreativa sätt att bidra till förändring. Det bästa är såklart när ungdomarna och jag kommer igång och problemlöser tillsammans. Det här ska dessutom göras inom Region Stockholms ganska snäva ram för hur barn- och ungdomspsykiatrisk vård ska bedrivas. Någon drejkurs behövs inte, jag har utmaningar nog ändå.


Mattias: Det är ju numera det enda jag gör – tecknar, målar, skriver, illustrerar, sjunger, spelar. Men det är definitivt en skillnad på att skapa något på uppdrag (t ex en tidningsbild) och att skapa för att uttrycka, gestalta, utforska för konstens egen skull. Arbetet med ett professionellt uppdrag skiljer sig oftast från det jag skapar utan tydlig adress, även om gränsen inte är murad i sten. Ibland är den närmast obefintlig. Kreativiteten måste dock finnas där oavsett, i form av att våga gå utanför invanda mönster. Ofta likställs kreativitet med att skapa i sig, men jag ser kreativitet mer som modet att våga prova otrampade stigar och inte fastna och bli bekväm i det jag redan vet funkar. Man måste hålla liv i den där lusten att hitta nya former och vägar för sitt skapande oavsett om det gäller bild, text eller sång. Även om det kan kännas läskigt att inte veta vart man är på väg och vad resultatet ska bli.


Anna: jag meckar med det mesta; filmar, skriver manus och fotograferar. Sen har jag en drejskiva också men har väl inte precis uppnått någon så att säga verkshöjd. Det är skitsvårt och blir inte bra.


Ann: När jag var yngre satte jag alltid likhetstecken mellan ”kreativ” och ”konstnärlig”. Att kunna rita, gilla färg och form och ha det där ögat för design verkade vara något alla kreativa människor hade. Jag suger på att rita (kan på sin höjd rita likadana hästar som jag gjorde i mellanstadiet) och har inte riktigt det där lilla extra som gör att mitt hem inredningsmässigt ser sådär bohemiskt ordnat ut. Däremot har jag alltid pysslat med musik i en eller annan form. Från musikskolelektioner i piano, till gitarr i band i gymnasiet och dragspelskurs och damorkester i vuxen ålder. Jag har alltid dansat och även om det intresset just nu är satt på paus pga pandemin så planerar jag att ta upp det igen så snart det bara går.

Struktur och skrivdisciplin à la Åsa Hellberg

Caroline Möllesand om Åsa Hellberg. Foto: Anna-Lena Ahlström
Åsa Hellberg. Foto: Anna-Lena Ahlström

Hur har du det med skrivdisciplinen? Är du strukturerad och skriver på bestämda tider? Har du detaljerade mål i form av skrivtid eller antal ord?
Jag, Caroline Möllesand, har kommit fram till att jag är periodare. Ofta tar jag dagen som den kommer och hamnar vid datorn lite slumpmässigt – när jag har lust, när jag får tid över eller när jag måste.

Det går inte särskilt fort framåt då, kan jag tala om. Om man inte har någon egentlig deadline kan det väl vara okej att det går långsamt, men för mig kan det sporadiska skrivandet också innebära att jag kommer för långt bort från mitt manus. Då blir startsträckan ganska lång när jag väl hamnar vid tangenterna.

Någon som är proffs på struktur, disciplin och skrivmål är feelgood-författaren Åsa Hellberg. Hon har blivit en författarförebild för mig, först och främst för att jag gillar hennes sätt att skriva, men också för att hon är cool, galet produktiv och verkar ha massor av jäklar anamma.

Förutom att hon kan få ur sig flera böcker per år har hon bland annat jobbat som coach och kan det här med att peppa andra. Förra våren, strax efter att pandemin kom, drog hon igång ett kul projekt på sin blogg: ”Hellbergs virusskrivskola”, med den fyndiga underrubriken ”Efter 15 böcker borde jag väl ha tillräckligt att dela med mig av”.

Hennes egen beskrivning av skrivskolan löd:
”Jag gör det här för att det är kul att coacha och för att jag faktiskt inte har något bättre för mig så länge rekommendationen är att inte umgås live. Bra grej för mig som är helt solo. Jag har inga baktankar och tar verkligen inte något betalt. Kul bara. Något ska ju vara det också just nu, eller hur?”

Jag vill särskilt tipsa om lektion 10 som gav mig en rejäl spark i baken och fick mitt manus att växa betydligt. Den innehöll tio viktiga frågor, här är exempel på några av dem:

– Vad är ditt mål, när ska din bok vara klar?
– Har du satt mål per dag? Hur ser dina mål ut?
– Hur viktigt, 1-10, är det för dig att skriva din bok?
– Gissa om den kommer att bli skriven om det är under 10?

Åsa har flera gånger berättat om hur hennes eget arbete brukar se ut. När hon skriver första utkastet av ett manus är målet att skriva 2000 ord om dagen. Om hon jobbar fem dagar och är ledig två blir det 10.000 ord i veckan och då tar det henne ca 9 veckor att få ihop ett råmanus.

Under redigeringsfasen delar hon oftast upp manuset i buntar om 20 sidor och betar av en bunt om dagen. (Det där tänker jag försöka ta efter under den resterande delen av min redigering!)

Skrivskolan är avslutad men inläggen går att läsa i efterhand via den här länken. Även om jag nu har haussat Åsa som strukturdrottning så ska du inte räkna med någon stelbent struktur i skrivskolan. Den kan nog bäst beskrivas som en serie blogginlägg som inte är planerade i förväg, men hon delar generöst med sig av detaljer ur sitt eget författarliv och tar upp olika delar av skrivandet på ett lättsamt sätt.

Min föresats när jag började skriva det här inlägget var att jag skulle hålla det kort. Det är nämligen lite av Åsa Hellbergs signum. Dessutom behöver jag öva mig i att inte vara så … ingående. Det tipsade nämligen Åsa mig om efter att hon läst en av mina texter. Vi som var med i skrivskolan från början fick nämligen skicka in en skrivövning som hon gav oss feedback på. Fatta hur kul!

Jag vet att jag trotsar Jantelagen genom att ta med Åsas kommentar här, men eftersom jag tror att hon struntar fullständigt i Jante så gör jag också det.

”Härlig läsning, Caroline! Du har fått med allt jag bad om, gestaltning, berättande och dialog. Så bra gjort. Om jag bara ska ge dig en gnutta att ta med så tänk på att du inte behöver ge så mycket information.
Och vissa saker som sägs i dialogen behöver inte förstärkas. I en bra dialog, och det har du, förstår man ändå. Jag stryker lite i början av din text så får du se hur jag menar.”

Till sist vill jag uppmana dig att lyssna på det här poddavsnittet för att höra hur inspirerande Åsa Hellberg är:
Skrivarpodden – avsnitt 133 ”I väntan på inspiration”

Tack för allt Åsa!
/Caroline

Samla på beröm och boosta dig själv

Caroline Möllesand samla på beröm

I mitt inlägg förra torsdagen, som handlade om kritik och feedback, skrev jag om hur lätt vi suger åt oss av det som vi uppfattar som dåligt och att vi bland 50 positiva omdömen bara minns de enstaka kommentarer som är negativa. Jag lovade att återkomma med ett tips idag.

Mitt knep för att motverka de där störiga pessimist-tendenserna är att samla på beröm.

Se det som att du skaffar ett konto där du istället för att sätta in pengar, sparar på komplimanger och beröm. Kontot ska fungera som en buffert att plocka ut medel från i tuffa tider. Det kan bli din räddning den där dagen när självförtroendet är i botten, skrivandet går trögt och den inre kritikern håller på att knäcka dig. Vi behöver alla lite tröst och uppmuntran ibland.

Jag upptäckte nyttan av det där vid ett tillfälle när jag hade tänkt samla in kundomdömen för att presentera på min hemsida. Ärligt talat så tog det emot. Det var skämmigt att be mina kunder om den tjänsten, så jag gjorde det inte. Jag ville inte tvinga dem att säga saker som att det är fantastiskt att jobba med mig.
Jag visste dock att jag genom åren hade fått många spontana och tacksamma kommentarer i samband med olika uppdrag. Jag letade bland gamla e-postmeddelanden, tur att man är en samlare, och hittade flera stycken. Jag läste, slickade i mig och upptäckte att orden värmde utan att jag berättade för någon annan.
Kanske hade det varit bra marknadsföring, men jag ville helt enkelt inte skylta med det eftersom jag tyckte det kändes som skryt. Vad jag vill komma till är att det ändå gjorde mig gott att läsa berömmet som andra hade skrivit.

Så, se till att bli en berömuppsnappare. Lär dig identifiera de där tillfällena när du får beröm och komplimanger. Om du får det skriftligt, kopiera och spara i ett separat dokument, eller om det sker muntligt, lägg det på minnet och anteckna någonstans.

Självklart kan detta appliceras på andra områden i livet, typ när någon tycker att du är en fantastisk medmänniska för att du ställer upp för någon annan eller att du är en fin vän som finns där när någon behöver prata, men nu snackar vi skrivande här.

Det här tipset kräver förstås att du har bett någon läsa och kommentera det du skriver. (Har du inte det så tycker jag du gör slag i saken och ber om feedback av någon. Det kan räcka med ett kapitel.)

Har du en text där någon har kommenterat? Bra, öppna det dokumentet. Om du var noggrann när du bad om feedback frågade du också efter vad som fungerar bra. Och förhoppningsvis har din testläsare kommit ihåg att notera de detaljer eller partier som hen tycker om.
Dammsug nu dokumentet efter positiva utrop och kommentarer – kopiera dem, klistra in i ett separat dokument och spara. Där har du ditt konto med beröm.

Själva kontot kan förstås se ut på olika sätt. Antingen gör du så som jag nyss beskrev, samlar positiva kommentarer i ett dokument i datorn, eller så väljer du något av följande:

• Spara i mobilens anteckningar.
• Sätt upp lappar i din skrivhörna.
• Köp en vacker skrivbok där du samlar allt.

När du vill boosta dig själv, plocka fram dokumentet eller skrivboken för att påminna dig själv om att du faktiskt kan skriva bra dialog, är duktig på miljöbeskrivningar eller att du har en story som lockar till fortsatt läsning. Vältra dig en stund i kärlek, det är faktiskt inne med self compassion. Vet du inte vad det är, googla!

För att avsluta med en klyscha:
Var generös med beröm och uppskattning till både dig själv och andra. Det kan göra stor skillnad.

Om att bestämma sig: ”Jag SKA ge ut en bok”

Caroline Möllesand ska ge ut en bok 2021.

I skrivande stund är det tre månader sedan jag startade mitt skrivkonto på Instagram. Utan det kontot hade jag inte varit där jag är i skrivprocessen. Tack vare det bestämde jag mig för att mitt påbörjade manus skulle bli en bok och mina sporadiska skrivstunder blev betydligt mer målmedvetna efter beslutet.

Delmål 1 är uppnått: Jag har fått ur mig ett helt manus som är ivägskickat till lektör för en första läsning.

(Här är krävs ett förtydligande. Du som läste förra veckans blogginlägg minns nog att min deadline blev lite för tuff och att jag inte var nöjd med slutet. Du som även följer mig på Instagram och såg inlägget den 12/2 vet att jag fick en hel vecka på mig att rätta till det som skavde. Jag har nu skrivit fem nya kapitel för att få bättre ordning på upplösningen. Jabba dabba doo!)

Jag bläddrar tillbaka bland mina Instagraminlägg. Den 18 november skrev jag så här:

***
Vad ska det bli av mitt skrivande?
Ja, vem vet? När jag berättar att jag skriver på ett manus blir många exalterade och säger att de ser fram emot att köpa min bok. Jag svarar skämtsamt att jag förstås ska signera den åt dem. Men är det på skoj eller allvar jag säger så? Måste det bli en bok? Vet inte. De där tankarna växlar lika ofta som vädret i maj.

Ibland tänker jag: ”Nej, jag orkar inte, vågar inte och det är inte tillräckligt bra.” Jag undrar om det är så klokt att utsätta mig för den processen eftersom jag fortfarande återhämtar mig efter utmattning.

Andra dagar är jag ivrig och kan knappt vänta tills min historia blir en färdig bok att stryka handen över. Entreprenören och idésprutan i mig funderar då över saker som bokomslag, baksidestext och försäljningskanaler.

Men så poppar det upp något annat i hjärnan som gör att jag måste plocka fram mobilen och skriva ner det som vill ut. Det är mina två kvinnliga huvudkaraktärer som pratar med varandra om något viktigt. Deras konversation tar sig alltså från mina tankar och blir till meningar som jag senare kan föra över till lämpligt kapitel i manuset.

Precis då känner jag att det kanske inte alls behöver bli någon fysisk produkt som det går att bläddra i. Det är på något sätt tillräckligt för mig att känna hur den där dialogen jag nyss skrev, säger så mycket om mina karaktärer samtidigt som handlingen råkade ta en annan riktning.

Ja, skrivprocessen är nog faktiskt det som fascinerar och ger mig mest just nu. Samtidigt är jag nyfiken. Hur känns det att ge ut en bok? Hur skulle min påhittade historia tas emot?
***

Tack vare att jag formulerade och skrev ner mina tankar i det där inlägget blev det tydligt hur velig jag var. Jag både ville och inte ville. En ganska frustrerande vardag ihop med den där meningen på slutet, ”Hur känns det att ge ut en bok?”, var anledningen till att jag äntligen bestämde mig. Något måste hända. Det SKA bli en bok.

Bara några dagar senare skickade jag iväg min ansökan hit, till Debutantbloggen. Jag formulerade mina mål om att, och varför, jag satsar på egenutgivning. Det lät förmodligen intressant (eller galet), för här är jag idag.

Det faktum att jag satte ett väldigt tydligt mål – en utgiven bok under 2021 – gjorde att jag nu har fått ihop 90.000 ord. Jag begriper inte riktigt hur det gick till, men det gick snabbt den sista trimestern. Äh, både termen och den matematiska logiken blir fel, för min råmanusgraviditet har varat i hela 16 månader.

Hur som helst … Mitt skrynkliga foster (eh, manus) är nu i nästa stadie och ska med hjälp av barnmorska (lektör/redaktör) genomgå en utdragen förlossning (redigering) och så småningom bli en fullgången och någorlunda välartad bebis.

Även om jag har långt kvar till slutmålet är det intressant att reflektera över hur mycket som kan hända när man väl bestämmer sig för något. För mig var det avgörande att 1. komma ut ur skrivgarderoben och 2. berätta om mitt mål även för andra.

Och jo, det ÄR läskigt att tvinga sig själv att hoppa – men för mig har det varit värt det flera gånger om.

Är du också en velpotta? Testa och se vad som händer om du bestämmer dig!

Att hitta sin bokidé – med hjälp av Sofie Sarenbrant

Att hitta sin bokidé. Caroline Möllesand och Sofie Sarenbrant
Till vänster: Hon som hade svårt att hitta sin bokidé.
Till höger: Hon som hjälpte till – Sofie Sarenbrant (Foto: Thron Ullberg)

När jag gick den där skrivarkursen förra hösten var det flera kurskamrater som redan hade påbörjade skrivprojekt och romaner. Jag var imponerad av dem och deras texter. De applicerade ofta kursens övningar på sina egna historier och vi andra fick inblick i deras manus och kunde följa hur de utvecklades. Inspirerande!

Det gick förstås precis lika bra att göra veckans övningar utan eget projekt, men ändå var det något som lockade med att skriva på något längre, inte bara korta texter. Men hur mycket jag än ville det, så var det tyvärr ingen idé som pockade på uppmärksamhet och ingen story som ville berättas.

Jag fick rådet att skriva något kortare, till exempel en novell, för att komma igång. Jag påbörjade några olika men fick aldrig den rätta känslan. Det var inget som kändes värt att utforska mer eller skriva vidare på.

Sedan fick jag rådet att leta bakåt i mitt eget liv. Visst har jag varit med om spännande saker och oväntade händelser, men inte något som fick mig att gå igång.

För första gången i mitt liv besökte jag Bokmässan i Göteborg. Detta var 2019 och jag åkte dit själv eftersom jag inte klarade att umgås med någon i så många timmar. Jag behövde vara i min egen bubbla och kunna dra därifrån om jag blev tvungen. Det finns mycket att berätta om den dagen, men här handlar det om det viktigaste ögonblicket:
Då jag kläckte min bokidé.

Ett av dagens författarsamtal som jag siktat in mig på var det med David Lagercrantz, Sofie Sarenbrant och Maria Adolfsson. Temat var ”Skapa spänning”. (Inte för att jag hade planer på att skriva en deckare, och det har jag fortfarande inte.)

Det är säkert fler än jag som tycker att David Lagercrantz är underhållande och intressant att både se och lyssna på, men det var ändå Sofie Sarenbrant som lockade mig mest.

Ifall du tillhör minoriteten som inte känner till henne, så borde du åtminstone veta att hon utsågs till Årets Deckarförfattare 2019 och 2020. Dessutom har hennes böcker sålt i 3 miljoner exemplar i 15 länder. Om du gillar svenska spänningsromaner och ännu inte har läst serien om kriminalinspektör Emma Sköld, gör det! (Och brukar du inte läsa deckare eller spänning tycker jag ändå att du ska ge Sofies böcker en chans.)

Nu till seminariet. Kulturskribenten Kerstin Bergman var moderator och det var ett uppsluppet samtal med många skratt. Författarna pratade om hur de jobbar med intrig, karaktärer och miljö för att få läsaren engagerad. Där någonstans kom det på tal att Sofie gärna skriver om saker hon är rädd för. Då blev det huggsexa på scenen om vem som egentligen är Sveriges räddaste deckarförfattare.
Så här sade Sofie Sarenbrant:
”Jag är väldigt rädd för det mesta och det gör att jag alltid får nya idéer.”

Där hade jag det.
Det var så jag skulle hitta min bokidé.
Genom att fråga mig själv: Vad är jag rädd för?

Det finns förstås massor av skrämmande saker: våld, mobbing, stöld, olyckor, ensamhet, misshandel, sjukdom, missbruk, död … Du kommer säkert på ännu fler saker.
Jag utgick från det jag var allra räddast för just då – att förlora min älskade man.
Vid den tidpunkten var jag enormt beroende av honom, det är jag fortfarande, men då var jag skörare än jag någonsin varit. Att han skulle dö var det värsta jag kunde tänka mig.

Klippan i mitt liv. Att förlora honom var min största rädsla.

Nej, jag ska inte bli mer sentimental än så.
Det var heller aldrig aktuellt att skriva om mig själv eller min man.

Men ur den rädslan föddes temat till min bokidé:
Hur går man vidare och hittar meningen med livet efter att ha förlorat någon man älskar?

TACK, Sofie Sarenbrant! Dina ord knuffade mig i helt rätt riktning.
Äntligen hittade jag ett ämne som berörde mig tillräckligt mycket för att börja fantisera om karaktärer och handling.
Men det är en helt annan historia.

Jag är nyfiken. Du som skriver, hur hittade du din första bokidé? Kommentera gärna!

Tips nr 1: Här finns det aktuella samtalet från Bokmässan 2019 att lyssna på.

Tips nr 2: Du kan se de digitala författarsamtalen från Bokmässan 2020 ända fram till 31 mars 2021. Skapa en användarprofil och se programmet här. (Fyra dagar att välja på.)

Lördagstipset: Här är böckerna som inspirerar oss

Debutantbloggens Lördagstips

Varje lördag delar vi med oss av tips eller svarar på enkätfrågor relaterade till skrivande. Den här veckan gäller det böcker som på olika sätt inspirerar oss.

Gudrun Furumark

Éduard Louis, ”Vem dödade min far”, Wahlström & Widstrand (2019)

För några månader sedan läste jag franske författaren Éduard Louis för första gången. Louis skriver kristallklart, och med både ömhet och vrede om sin pappa, och vad klassamhället gjort med fadern. Han berättar om homofobi, om manlighet, och om såriga familjerelationer. Läsningen fick mig att, åtminstone för en stund, känna mig lite klokare än vad jag egentligen är.

Éduard Louis, blont underbarn som inspirerar grånad debutant. Foto: Arnaud Delrue

Caroline Möllesand

Kristina Ohlsson, ”Skrivboken”, Piratförlaget (2019)

Förra vintern fick jag mycket inspiration från författaren Kristina Ohlsson, som har kommit ut med ett 20-tal böcker på ungefär tio år. I Skrivbokens första del får man följa hennes resa mot att bli författare och hur hon funnit glädje och lust i skrivandet. Även om hennes sätt att skriva verkar skilja sig från mitt, hon skriver utan synopsis och helt klart mycket snabbare, så smittade hennes skriviver av sig på mig.
Andra delen av boken består av mer konkreta råd och skrivtips, och handlar om allt från cliffhangers och dialoger till karaktärer och redigering. Underbar bok att grotta ner sig i och ta lärdom av!


Mattias Kvick

Olof Lagercrantz, ”Om konsten att läsa och skriva”, Wahlström & Widstrand (1985)

Denna lilla tummade pärla på 95 sidor av Lagercrantz är ingen handbok i att skriva, mer av en serie reflektioner över vad vi faktiskt gör då vi skriver och läser. Han skriver bl a om det spännande samspelet mellan författare och läsare och vikten av att som författare lämna något kvar för läsaren att upptäcka. Boken köpte jag i Västerås bokhandel för många år sedan och den har fått vandra vid min sida sedan dess. Lagercrantz skriver om det fina i att läsa om böcker, ett råd jag följt speciellt då det gäller den här boken.


Anna Grönlund

”The Book of Symbols”, Taschen (2010)

En rikt illustrerad encyklopedi med bilder och essäer om arketypiska symboler som på något sätt varit betydelsefulla för människan. Det handlar om munnar, valar, kiss, solen och rökelse. När jag har slut på inspiration brukar jag blunda och slå upp en sida på måfå.


Ann Edliden

Gun-Britt Sundström ”Skrivliv”, Albert Bonniers förlag (2018)

Det roligaste med den här boken är hur dålig reklam den gör för skribentyrket. Gun-Britt Sundström har redigerat ihop sina dagböcker från 1965 till 1978 och det är en fröjd att följa hennes ofta högst motvilliga författarresa. Känslan av att i ena stunden yvas över sina framgångar och i nästa vilja dra sig tillbaka och aldrig mer skriva ett ord offentligt kan nog många författare relatera till. Även om dagens förlagsvärld skiljer sig betydligt från 60- och 70-talets så roas man av beskrivningarna av möten på Bonniers och den årliga festen på Villa Manilla på Djurgården. För mig som journalist är även delarna om hennes arbete på Dagens Nyheter av stort intresse.

Based on a true story

Annas och Kristins inlägg om hur mycket som måste stämma med verkligheten i historiska romaner, fick mig att tänka på samma fråga – hur troget verkligheten måste det vara? – även i nutidsromaner. Även om jag inte skriver berättelser som utspelar sig på fyrtiotalet, kan jag instämma i resonemanget att känslan/den språkliga spänsten/berättelsens driv måste vara viktigare än att precis allt stämmer överens med verkligheten. Om vi nu pratar fiktion, vill säga.

På jobbet har jag precis läst Jonas Hassen Khemiris utmärkta Jag ringer mina bröder med en elevgrupp. Under läsningens gång har vi fått tillfälle att diskutera var gränsen mellan fakta och fiktion går, hur samhällsutvecklingen påverkar litteraturen och vice versa, och intertextualitet, alltså hur texter samspelar med varandra. Romanen utgår från en krönika som författaren skrev strax efter bombattentatet i Stockholm 2010. 2013 blev berättelsen dramatiserad, och senare publicerades i en annan tidning krönikan ”Jag ringer mina systrar”, en pastisch på Hassen Khemiris krönika (vilket gav oss tillfälle att även diskutera skillnaden mellan plagiat och pastisch).

Ibland skämtas det om begreppet ”based on a true story”, att det används väldigt lättvindigt och att det inte behöver betyda mer än att författaren har blivit lite inspirerad av en verklig händelse och sedan gjort något helt annat av den. Några tydliga ramar för när och hur begreppet får användas vet jag inte heller om det finns. Och med en väldigt bred tolkning av begreppet går väl det mesta som någon gång skrivits in därunder?

För visst inspireras vi av verkliga livet. Utan intryck finns det väl knappast något att uttrycka, och texter uppstår inte ur tomma intet. De är resultatet av människor vi mött, känslor vi haft, saker vi sett, och inte minst, texter vi läst.

Vart jag vill komma? Ja, det är högst oklart, får jag nog erkänna. Jag tog avstamp i Annas och Kristins inlägg och hamnade någon helt annanstans, men även det är väl någon form av samspel texter emellan. Kanske vill jag mest förmedla en fascination för hur fiktionen kan vara så nära verkligheten, och på samma gång inte behöva vara den trogen. Den är som ett samtal om verkligheten, inte en exakt beskrivning av den. (Blir jag bara flummigare för varje vecka? Jag tror bestämt det.)

Hur jobbar du?

Vad använder du för verktyg i din skrivprocess? Jag tänker på sådana småsaker som var du sparar idéer du får när du inte sitter framför din dator. I mobiltelefonen, på en lapp, eller talar du in ett röstmemo? Har du någon inspirationsmapp för dina skrivprojekt och vad sparar du i så fall där? Foton, kartor, videoklipp, bra länkar eller vad mer?

Jag använder Word när jag skriver, och manusdokumentet fylls bara av just text. Inga kommentarer typ ”infoga mer gestaltning här” eller ”här ska det hända något spännande”. Programmet Scrivener som jag har hört mycket om ska ju kunna hantera ”allt” sådant, men det använder jag alltså inte.

Eftersom det fanns OneNote på min dator så jobbar jag i det med en fil (eller anteckningsbok som det heter) per projekt. I OneNote kan man ha olika flikar som i sin tur kan bestå av flera sidor. Du kan (åtminstone lättare än i Word) laborera med bilder och tabeller. Jag har därför börjat göra en ”mall” som jag återanvänder mellan de olika projekten. Jag har flikar för en dramaturgikurva för att påminna mig själv om när de olika faserna i ett manus inträffar och en del länkar till matnyttiga sidor, en för ett personregister där jag skriver upp alla som förekommer med namn i manuset samt en del korta fakta om dem (för att inte glömma bort ögonfärgen eller födelseåret…). På en flik har jag gjort en kapitelöversikt. Eftersom jag hittills har haft flera huvudpersoner i mina manus har jag behövt hålla isär vilken historia som kapitlen handlar om, hur frekvent de återkommer – använd färgkodning på de olika raderna så blir det väldigt tydligt. Här skriver jag kort handlingen och även längden på kapitlet – det sistnämnda är väldigt bra vid en redigeringsgenomgång då man ser om det blir balans mellan de olika perspektiven eller om något blir över- eller underdimensionerat. Jag har också en flik som heter Redigera, där jag skriver in saker jag kommer ska föras in eller ta bort i texten. När projektet närmar sig sitt slut lägger jag till den roligaste fliken av alla, nämligen den med inspirationsbilder till omslag. Det kan vara vissa färger, former eller motiv jag gillar. Det är inte jag som gör omslagen men det är kul att samla idéer!

Vanligtvis brukar jag ta reda på väldigt mycket fakta inför skrivandet och då tycker jag inte riktigt att OneNote klarar av att hantera ”massan” av det. Jag sparar några foton och kartor eller miljöbilder i OneNote-filen men jag tycker Pinterest är bra på att organisera detta. Nu har de även funktionen att man i varje mapp man lägger upp där kan skapa undermappar.

Det var lite om hur jag jobbar. Jag föredrar alltså att ha allting digitalt även om jag skulle älska att vara den som skrev på små papperslappar – det känns som sinnebilden av att vara författare, haha! Men ligger de digitalt vet jag att jag alltid har med mig sakerna oavsett var jag kopplar upp mig någonstans för att skriva. Hur gör ni?