Lördagsenkäten: Vart åker du på skrivresa och varför?

Grattis! Du får en veckas betald skrivresa. Vart åker du och varför?

Ann: Nu har jag aldrig varit på en riktig skrivresa, men jag gissar att en viktig komponent är mycket skrivtid. Således borde man egentligen isolera sig i en stuga på landet, något jag planerar att göra första veckan i augusti. Med mig tar jag då min kompis Kajsa som var min försteläsare med bok nummer ett. Vi tänkte upprepa succén. I oktober åker jag två veckor till Berlin, min favoritstad i världen. Där finns det visserligen så mycket att göra att man förmodligen lätt blir distraherad om målet är att skriva så mycket som möjligt. Men jag tänker att det också är viktigt med inspiration, vilket jag alltid brukar få i Berlin.


Mattias: Jag tänker alltid på en favoritserie av Eva Lindström när jag tänker på att åka iväg och få tid till att tänka och skriva. En kvinna som berättar för sin väninna att hon ska åka till en ”ödslig ö” och vara där alldeles själv med sina tankar. Sista bilden visar en liten stuga på en ö med en enorm tankebubbla över: ”Jaha idag är det måndag, då är det tisdag imorgon, undrar vad det blir för väder i eftermiddag, håhåjaja, nu har jag varit här i två dagar, vad ska jag äta till middag idag? Oj, en myra!…” osv. Väldigt roligt!

Men jag tänker ändå ibland på att åka iväg en vecka för att enbart ägna mig åt skrivandet. Det hade varit spännande att testa trots allt. Och om jag skulle åka iväg, skulle jag nog åka till typ Bovallstrand eller någon annan liten ort i Bohuslän, där det är kargt och blåsigt om hösten. Det får inte vara för prunkande och vackert och där bör helst vara folktomt, men det får gärna finnas en liten butik. Jag skulle plocka med mig skrivbok, penna, datorn, regnjacka, ett par rejäla kängor samt en insektsbok (eftersom man aldrig vet vad man kan hitta för roliga kryp i de vindpinade buskarna). Jag skulle också packat ner en essäsamling (kanske av Peter Englund) ett halvt kilo kaffe samt korv av olika slag vilket är enkelt att laga och inte tar onödig skrivtid ifrån mig. Någon gång måste jag testa det här!


Caroline: Åh, så trevligt. Älskar kombinationen skriva och resa. Jag var ju nyligen i Stockholm på skrivresa, dock med lite för många trevliga distraktioner. Och precis före pandemin var jag på skrivhelg med en kompis, också underbart roligt men för kort skrivtid. Drömmen vore att vara ensam en hel vecka någonstans i södra Europa. Kan inte riktigt bestämma mig för Spanien eller Portugal. Eller kanske Frankrike? Nej, jag väljer Italien – bravissimo!

Jag väntar gärna till hösten när värmen är lite mer hanterbar där nere. Kan tänka mig att hyra ett hus eller en lägenhet med skuggig terrass eller balkong. Utsikt över en blommande bougainvillea och turkosblått hav blir också bra. På gångavstånd vill jag ha någon bar och ett par mysiga kvarterskrogar. Där frossar jag i mozzarella caprese, pizza och pasta samtidigt som jag lyssnar på världens vackraste språk som talas omkring mig. Men bara korta stunder! Jag är ju där för att skriva och skulle göra upp ett strikt schema över mina skrivintervaller. Även om manus nummer två, som jag skriver på i höst, också kommer utspela sig på Öland är det inte omöjligt att jag blir så inspirerad att det skrivs in en Italienresa i handlingen.


Gudrun: Min dröm är att Systerkonspirationen visar sig ingå i ett internationellt nätverk för kvinnoledda förlag, och att Tramp Press därför erbjuder mig plats på ett mysigt bed and breakfast i en liten irländsk kuststad. Jag tar mig dit med tåg och båt och hinner borra mig en bit in i manus nummer två under färden.

När jag kommer fram välkomnas jag av Emilie Pines som skrivit den fina essäsamlingen Notes to self. Vi kommer överens om att ses varje morgon och käka lång frukost och bolla tankar och idéer. I övrigt ägnar vi dagarna åt skrivande, löpning, friska atlantbad, snacks och tupplurar, var och en efter sina egna behov. På kvällarna ses vi på puben, käkar middag, dricker bärs, frotterar oss med lokalbefolkningen och, eftersom vi är på Irland, brister ut i sång.

Anna: Jag ska ju på skrivresa till Sörmland i sommar. Är väl inte min drömdestination precis, men får man stipendium så får man! Annars drömmer jag om Sri Lanka.

Lördagsenkäten: Hur får du utlopp för din kreativitet?

Att skriva en bok är onekligen en kreativ syssla. Räcker det för dig eller ägnar du dig åt fler skapande aktiviteter? Berätta om vad och varför eller vad du skulle vilja testa!

Caroline: Jag har aldrig sett mig själv som särskilt konstnärlig, ändå hamnade jag inom ett kreativt yrke som grafisk formgivare. Kanske är det därför som jag inte har haft så stort behov av att vara kreativ på fritiden? Det är först på senare år jag har upptäckt hur roligt det är och hur bra jag mår av att skapa. Jag skulle gärna vilja gå en keramikkurs och framförallt testa att dreja. Den där direktkontakten mellan händerna och leran verkar så härlig. Det känns lekfullt och kravlöst samtidigt som det lockar att skapa användbara saker och att få måla dem i vackra färger.
Förmodligen är drejning min enda chans att bli mer framgångsrik än författaren Björn Hellberg … Se videon:


Tog det här fotot hemma när jag letade efter saker som kunde användas i ångestbehandling

Gudrun: Vet inte om det räknas som ”skapande” men i mitt arbete som psykolog behöver jag ibland vända nästan ut och in på mig för att hitta kreativa sätt att bidra till förändring. Det bästa är såklart när ungdomarna och jag kommer igång och problemlöser tillsammans. Det här ska dessutom göras inom Region Stockholms ganska snäva ram för hur barn- och ungdomspsykiatrisk vård ska bedrivas. Någon drejkurs behövs inte, jag har utmaningar nog ändå.


Mattias: Det är ju numera det enda jag gör – tecknar, målar, skriver, illustrerar, sjunger, spelar. Men det är definitivt en skillnad på att skapa något på uppdrag (t ex en tidningsbild) och att skapa för att uttrycka, gestalta, utforska för konstens egen skull. Arbetet med ett professionellt uppdrag skiljer sig oftast från det jag skapar utan tydlig adress, även om gränsen inte är murad i sten. Ibland är den närmast obefintlig. Kreativiteten måste dock finnas där oavsett, i form av att våga gå utanför invanda mönster. Ofta likställs kreativitet med att skapa i sig, men jag ser kreativitet mer som modet att våga prova otrampade stigar och inte fastna och bli bekväm i det jag redan vet funkar. Man måste hålla liv i den där lusten att hitta nya former och vägar för sitt skapande oavsett om det gäller bild, text eller sång. Även om det kan kännas läskigt att inte veta vart man är på väg och vad resultatet ska bli.


Anna: jag meckar med det mesta; filmar, skriver manus och fotograferar. Sen har jag en drejskiva också men har väl inte precis uppnått någon så att säga verkshöjd. Det är skitsvårt och blir inte bra.


Ann: När jag var yngre satte jag alltid likhetstecken mellan ”kreativ” och ”konstnärlig”. Att kunna rita, gilla färg och form och ha det där ögat för design verkade vara något alla kreativa människor hade. Jag suger på att rita (kan på sin höjd rita likadana hästar som jag gjorde i mellanstadiet) och har inte riktigt det där lilla extra som gör att mitt hem inredningsmässigt ser sådär bohemiskt ordnat ut. Däremot har jag alltid pysslat med musik i en eller annan form. Från musikskolelektioner i piano, till gitarr i band i gymnasiet och dragspelskurs och damorkester i vuxen ålder. Jag har alltid dansat och även om det intresset just nu är satt på paus pga pandemin så planerar jag att ta upp det igen så snart det bara går.

Struktur och skrivdisciplin à la Åsa Hellberg

Caroline Möllesand om Åsa Hellberg. Foto: Anna-Lena Ahlström
Åsa Hellberg. Foto: Anna-Lena Ahlström

Hur har du det med skrivdisciplinen? Är du strukturerad och skriver på bestämda tider? Har du detaljerade mål i form av skrivtid eller antal ord?
Jag, Caroline Möllesand, har kommit fram till att jag är periodare. Ofta tar jag dagen som den kommer och hamnar vid datorn lite slumpmässigt – när jag har lust, när jag får tid över eller när jag måste.

Det går inte särskilt fort framåt då, kan jag tala om. Om man inte har någon egentlig deadline kan det väl vara okej att det går långsamt, men för mig kan det sporadiska skrivandet också innebära att jag kommer för långt bort från mitt manus. Då blir startsträckan ganska lång när jag väl hamnar vid tangenterna.

Någon som är proffs på struktur, disciplin och skrivmål är feelgood-författaren Åsa Hellberg. Hon har blivit en författarförebild för mig, först och främst för att jag gillar hennes sätt att skriva, men också för att hon är cool, galet produktiv och verkar ha massor av jäklar anamma.

Förutom att hon kan få ur sig flera böcker per år har hon bland annat jobbat som coach och kan det här med att peppa andra. Förra våren, strax efter att pandemin kom, drog hon igång ett kul projekt på sin blogg: ”Hellbergs virusskrivskola”, med den fyndiga underrubriken ”Efter 15 böcker borde jag väl ha tillräckligt att dela med mig av”.

Hennes egen beskrivning av skrivskolan löd:
”Jag gör det här för att det är kul att coacha och för att jag faktiskt inte har något bättre för mig så länge rekommendationen är att inte umgås live. Bra grej för mig som är helt solo. Jag har inga baktankar och tar verkligen inte något betalt. Kul bara. Något ska ju vara det också just nu, eller hur?”

Jag vill särskilt tipsa om lektion 10 som gav mig en rejäl spark i baken och fick mitt manus att växa betydligt. Den innehöll tio viktiga frågor, här är exempel på några av dem:

– Vad är ditt mål, när ska din bok vara klar?
– Har du satt mål per dag? Hur ser dina mål ut?
– Hur viktigt, 1-10, är det för dig att skriva din bok?
– Gissa om den kommer att bli skriven om det är under 10?

Åsa har flera gånger berättat om hur hennes eget arbete brukar se ut. När hon skriver första utkastet av ett manus är målet att skriva 2000 ord om dagen. Om hon jobbar fem dagar och är ledig två blir det 10.000 ord i veckan och då tar det henne ca 9 veckor att få ihop ett råmanus.

Under redigeringsfasen delar hon oftast upp manuset i buntar om 20 sidor och betar av en bunt om dagen. (Det där tänker jag försöka ta efter under den resterande delen av min redigering!)

Skrivskolan är avslutad men inläggen går att läsa i efterhand via den här länken. Även om jag nu har haussat Åsa som strukturdrottning så ska du inte räkna med någon stelbent struktur i skrivskolan. Den kan nog bäst beskrivas som en serie blogginlägg som inte är planerade i förväg, men hon delar generöst med sig av detaljer ur sitt eget författarliv och tar upp olika delar av skrivandet på ett lättsamt sätt.

Min föresats när jag började skriva det här inlägget var att jag skulle hålla det kort. Det är nämligen lite av Åsa Hellbergs signum. Dessutom behöver jag öva mig i att inte vara så … ingående. Det tipsade nämligen Åsa mig om efter att hon läst en av mina texter. Vi som var med i skrivskolan från början fick nämligen skicka in en skrivövning som hon gav oss feedback på. Fatta hur kul!

Jag vet att jag trotsar Jantelagen genom att ta med Åsas kommentar här, men eftersom jag tror att hon struntar fullständigt i Jante så gör jag också det.

”Härlig läsning, Caroline! Du har fått med allt jag bad om, gestaltning, berättande och dialog. Så bra gjort. Om jag bara ska ge dig en gnutta att ta med så tänk på att du inte behöver ge så mycket information.
Och vissa saker som sägs i dialogen behöver inte förstärkas. I en bra dialog, och det har du, förstår man ändå. Jag stryker lite i början av din text så får du se hur jag menar.”

Till sist vill jag uppmana dig att lyssna på det här poddavsnittet för att höra hur inspirerande Åsa Hellberg är:
Skrivarpodden – avsnitt 133 ”I väntan på inspiration”

Tack för allt Åsa!
/Caroline

Samla på beröm och boosta dig själv

Caroline Möllesand samla på beröm

I mitt inlägg förra torsdagen, som handlade om kritik och feedback, skrev jag om hur lätt vi suger åt oss av det som vi uppfattar som dåligt och att vi bland 50 positiva omdömen bara minns de enstaka kommentarer som är negativa. Jag lovade att återkomma med ett tips idag.

Mitt knep för att motverka de där störiga pessimist-tendenserna är att samla på beröm.

Se det som att du skaffar ett konto där du istället för att sätta in pengar, sparar på komplimanger och beröm. Kontot ska fungera som en buffert att plocka ut medel från i tuffa tider. Det kan bli din räddning den där dagen när självförtroendet är i botten, skrivandet går trögt och den inre kritikern håller på att knäcka dig. Vi behöver alla lite tröst och uppmuntran ibland.

Jag upptäckte nyttan av det där vid ett tillfälle när jag hade tänkt samla in kundomdömen för att presentera på min hemsida. Ärligt talat så tog det emot. Det var skämmigt att be mina kunder om den tjänsten, så jag gjorde det inte. Jag ville inte tvinga dem att säga saker som att det är fantastiskt att jobba med mig.
Jag visste dock att jag genom åren hade fått många spontana och tacksamma kommentarer i samband med olika uppdrag. Jag letade bland gamla e-postmeddelanden, tur att man är en samlare, och hittade flera stycken. Jag läste, slickade i mig och upptäckte att orden värmde utan att jag berättade för någon annan.
Kanske hade det varit bra marknadsföring, men jag ville helt enkelt inte skylta med det eftersom jag tyckte det kändes som skryt. Vad jag vill komma till är att det ändå gjorde mig gott att läsa berömmet som andra hade skrivit.

Så, se till att bli en berömuppsnappare. Lär dig identifiera de där tillfällena när du får beröm och komplimanger. Om du får det skriftligt, kopiera och spara i ett separat dokument, eller om det sker muntligt, lägg det på minnet och anteckna någonstans.

Självklart kan detta appliceras på andra områden i livet, typ när någon tycker att du är en fantastisk medmänniska för att du ställer upp för någon annan eller att du är en fin vän som finns där när någon behöver prata, men nu snackar vi skrivande här.

Det här tipset kräver förstås att du har bett någon läsa och kommentera det du skriver. (Har du inte det så tycker jag du gör slag i saken och ber om feedback av någon. Det kan räcka med ett kapitel.)

Har du en text där någon har kommenterat? Bra, öppna det dokumentet. Om du var noggrann när du bad om feedback frågade du också efter vad som fungerar bra. Och förhoppningsvis har din testläsare kommit ihåg att notera de detaljer eller partier som hen tycker om.
Dammsug nu dokumentet efter positiva utrop och kommentarer – kopiera dem, klistra in i ett separat dokument och spara. Där har du ditt konto med beröm.

Själva kontot kan förstås se ut på olika sätt. Antingen gör du så som jag nyss beskrev, samlar positiva kommentarer i ett dokument i datorn, eller så väljer du något av följande:

• Spara i mobilens anteckningar.
• Sätt upp lappar i din skrivhörna.
• Köp en vacker skrivbok där du samlar allt.

När du vill boosta dig själv, plocka fram dokumentet eller skrivboken för att påminna dig själv om att du faktiskt kan skriva bra dialog, är duktig på miljöbeskrivningar eller att du har en story som lockar till fortsatt läsning. Vältra dig en stund i kärlek, det är faktiskt inne med self compassion. Vet du inte vad det är, googla!

För att avsluta med en klyscha:
Var generös med beröm och uppskattning till både dig själv och andra. Det kan göra stor skillnad.

Om att bestämma sig: ”Jag SKA ge ut en bok”

Caroline Möllesand ska ge ut en bok 2021.

I skrivande stund är det tre månader sedan jag startade mitt skrivkonto på Instagram. Utan det kontot hade jag inte varit där jag är i skrivprocessen. Tack vare det bestämde jag mig för att mitt påbörjade manus skulle bli en bok och mina sporadiska skrivstunder blev betydligt mer målmedvetna efter beslutet.

Delmål 1 är uppnått: Jag har fått ur mig ett helt manus som är ivägskickat till lektör för en första läsning.

(Här är krävs ett förtydligande. Du som läste förra veckans blogginlägg minns nog att min deadline blev lite för tuff och att jag inte var nöjd med slutet. Du som även följer mig på Instagram och såg inlägget den 12/2 vet att jag fick en hel vecka på mig att rätta till det som skavde. Jag har nu skrivit fem nya kapitel för att få bättre ordning på upplösningen. Jabba dabba doo!)

Jag bläddrar tillbaka bland mina Instagraminlägg. Den 18 november skrev jag så här:

***
Vad ska det bli av mitt skrivande?
Ja, vem vet? När jag berättar att jag skriver på ett manus blir många exalterade och säger att de ser fram emot att köpa min bok. Jag svarar skämtsamt att jag förstås ska signera den åt dem. Men är det på skoj eller allvar jag säger så? Måste det bli en bok? Vet inte. De där tankarna växlar lika ofta som vädret i maj.

Ibland tänker jag: ”Nej, jag orkar inte, vågar inte och det är inte tillräckligt bra.” Jag undrar om det är så klokt att utsätta mig för den processen eftersom jag fortfarande återhämtar mig efter utmattning.

Andra dagar är jag ivrig och kan knappt vänta tills min historia blir en färdig bok att stryka handen över. Entreprenören och idésprutan i mig funderar då över saker som bokomslag, baksidestext och försäljningskanaler.

Men så poppar det upp något annat i hjärnan som gör att jag måste plocka fram mobilen och skriva ner det som vill ut. Det är mina två kvinnliga huvudkaraktärer som pratar med varandra om något viktigt. Deras konversation tar sig alltså från mina tankar och blir till meningar som jag senare kan föra över till lämpligt kapitel i manuset.

Precis då känner jag att det kanske inte alls behöver bli någon fysisk produkt som det går att bläddra i. Det är på något sätt tillräckligt för mig att känna hur den där dialogen jag nyss skrev, säger så mycket om mina karaktärer samtidigt som handlingen råkade ta en annan riktning.

Ja, skrivprocessen är nog faktiskt det som fascinerar och ger mig mest just nu. Samtidigt är jag nyfiken. Hur känns det att ge ut en bok? Hur skulle min påhittade historia tas emot?
***

Tack vare att jag formulerade och skrev ner mina tankar i det där inlägget blev det tydligt hur velig jag var. Jag både ville och inte ville. En ganska frustrerande vardag ihop med den där meningen på slutet, ”Hur känns det att ge ut en bok?”, var anledningen till att jag äntligen bestämde mig. Något måste hända. Det SKA bli en bok.

Bara några dagar senare skickade jag iväg min ansökan hit, till Debutantbloggen. Jag formulerade mina mål om att, och varför, jag satsar på egenutgivning. Det lät förmodligen intressant (eller galet), för här är jag idag.

Det faktum att jag satte ett väldigt tydligt mål – en utgiven bok under 2021 – gjorde att jag nu har fått ihop 90.000 ord. Jag begriper inte riktigt hur det gick till, men det gick snabbt den sista trimestern. Äh, både termen och den matematiska logiken blir fel, för min råmanusgraviditet har varat i hela 16 månader.

Hur som helst … Mitt skrynkliga foster (eh, manus) är nu i nästa stadie och ska med hjälp av barnmorska (lektör/redaktör) genomgå en utdragen förlossning (redigering) och så småningom bli en fullgången och någorlunda välartad bebis.

Även om jag har långt kvar till slutmålet är det intressant att reflektera över hur mycket som kan hända när man väl bestämmer sig för något. För mig var det avgörande att 1. komma ut ur skrivgarderoben och 2. berätta om mitt mål även för andra.

Och jo, det ÄR läskigt att tvinga sig själv att hoppa – men för mig har det varit värt det flera gånger om.

Är du också en velpotta? Testa och se vad som händer om du bestämmer dig!

Att hitta sin bokidé – med hjälp av Sofie Sarenbrant

Att hitta sin bokidé. Caroline Möllesand och Sofie Sarenbrant
Till vänster: Hon som hade svårt att hitta sin bokidé.
Till höger: Hon som hjälpte till – Sofie Sarenbrant (Foto: Thron Ullberg)

När jag gick den där skrivarkursen förra hösten var det flera kurskamrater som redan hade påbörjade skrivprojekt och romaner. Jag var imponerad av dem och deras texter. De applicerade ofta kursens övningar på sina egna historier och vi andra fick inblick i deras manus och kunde följa hur de utvecklades. Inspirerande!

Det gick förstås precis lika bra att göra veckans övningar utan eget projekt, men ändå var det något som lockade med att skriva på något längre, inte bara korta texter. Men hur mycket jag än ville det, så var det tyvärr ingen idé som pockade på uppmärksamhet och ingen story som ville berättas.

Jag fick rådet att skriva något kortare, till exempel en novell, för att komma igång. Jag påbörjade några olika men fick aldrig den rätta känslan. Det var inget som kändes värt att utforska mer eller skriva vidare på.

Sedan fick jag rådet att leta bakåt i mitt eget liv. Visst har jag varit med om spännande saker och oväntade händelser, men inte något som fick mig att gå igång.

För första gången i mitt liv besökte jag Bokmässan i Göteborg. Detta var 2019 och jag åkte dit själv eftersom jag inte klarade att umgås med någon i så många timmar. Jag behövde vara i min egen bubbla och kunna dra därifrån om jag blev tvungen. Det finns mycket att berätta om den dagen, men här handlar det om det viktigaste ögonblicket:
Då jag kläckte min bokidé.

Ett av dagens författarsamtal som jag siktat in mig på var det med David Lagercrantz, Sofie Sarenbrant och Maria Adolfsson. Temat var ”Skapa spänning”. (Inte för att jag hade planer på att skriva en deckare, och det har jag fortfarande inte.)

Det är säkert fler än jag som tycker att David Lagercrantz är underhållande och intressant att både se och lyssna på, men det var ändå Sofie Sarenbrant som lockade mig mest.

Ifall du tillhör minoriteten som inte känner till henne, så borde du åtminstone veta att hon utsågs till Årets Deckarförfattare 2019 och 2020. Dessutom har hennes böcker sålt i 3 miljoner exemplar i 15 länder. Om du gillar svenska spänningsromaner och ännu inte har läst serien om kriminalinspektör Emma Sköld, gör det! (Och brukar du inte läsa deckare eller spänning tycker jag ändå att du ska ge Sofies böcker en chans.)

Nu till seminariet. Kulturskribenten Kerstin Bergman var moderator och det var ett uppsluppet samtal med många skratt. Författarna pratade om hur de jobbar med intrig, karaktärer och miljö för att få läsaren engagerad. Där någonstans kom det på tal att Sofie gärna skriver om saker hon är rädd för. Då blev det huggsexa på scenen om vem som egentligen är Sveriges räddaste deckarförfattare.
Så här sade Sofie Sarenbrant:
”Jag är väldigt rädd för det mesta och det gör att jag alltid får nya idéer.”

Där hade jag det.
Det var så jag skulle hitta min bokidé.
Genom att fråga mig själv: Vad är jag rädd för?

Det finns förstås massor av skrämmande saker: våld, mobbing, stöld, olyckor, ensamhet, misshandel, sjukdom, missbruk, död … Du kommer säkert på ännu fler saker.
Jag utgick från det jag var allra räddast för just då – att förlora min älskade man.
Vid den tidpunkten var jag enormt beroende av honom, det är jag fortfarande, men då var jag skörare än jag någonsin varit. Att han skulle dö var det värsta jag kunde tänka mig.

Klippan i mitt liv. Att förlora honom var min största rädsla.

Nej, jag ska inte bli mer sentimental än så.
Det var heller aldrig aktuellt att skriva om mig själv eller min man.

Men ur den rädslan föddes temat till min bokidé:
Hur går man vidare och hittar meningen med livet efter att ha förlorat någon man älskar?

TACK, Sofie Sarenbrant! Dina ord knuffade mig i helt rätt riktning.
Äntligen hittade jag ett ämne som berörde mig tillräckligt mycket för att börja fantisera om karaktärer och handling.
Men det är en helt annan historia.

Jag är nyfiken. Du som skriver, hur hittade du din första bokidé? Kommentera gärna!

Tips nr 1: Här finns det aktuella samtalet från Bokmässan 2019 att lyssna på.

Tips nr 2: Du kan se de digitala författarsamtalen från Bokmässan 2020 ända fram till 31 mars 2021. Skapa en användarprofil och se programmet här. (Fyra dagar att välja på.)

Lördagstipset: Här är böckerna som inspirerar oss

Debutantbloggens Lördagstips

Varje lördag delar vi med oss av tips eller svarar på enkätfrågor relaterade till skrivande. Den här veckan gäller det böcker som på olika sätt inspirerar oss.

Gudrun Furumark

Éduard Louis, ”Vem dödade min far”, Wahlström & Widstrand (2019)

För några månader sedan läste jag franske författaren Éduard Louis för första gången. Louis skriver kristallklart, och med både ömhet och vrede om sin pappa, och vad klassamhället gjort med fadern. Han berättar om homofobi, om manlighet, och om såriga familjerelationer. Läsningen fick mig att, åtminstone för en stund, känna mig lite klokare än vad jag egentligen är.

Éduard Louis, blont underbarn som inspirerar grånad debutant. Foto: Arnaud Delrue

Caroline Möllesand

Kristina Ohlsson, ”Skrivboken”, Piratförlaget (2019)

Förra vintern fick jag mycket inspiration från författaren Kristina Ohlsson, som har kommit ut med ett 20-tal böcker på ungefär tio år. I Skrivbokens första del får man följa hennes resa mot att bli författare och hur hon funnit glädje och lust i skrivandet. Även om hennes sätt att skriva verkar skilja sig från mitt, hon skriver utan synopsis och helt klart mycket snabbare, så smittade hennes skriviver av sig på mig.
Andra delen av boken består av mer konkreta råd och skrivtips, och handlar om allt från cliffhangers och dialoger till karaktärer och redigering. Underbar bok att grotta ner sig i och ta lärdom av!


Mattias Kvick

Olof Lagercrantz, ”Om konsten att läsa och skriva”, Wahlström & Widstrand (1985)

Denna lilla tummade pärla på 95 sidor av Lagercrantz är ingen handbok i att skriva, mer av en serie reflektioner över vad vi faktiskt gör då vi skriver och läser. Han skriver bl a om det spännande samspelet mellan författare och läsare och vikten av att som författare lämna något kvar för läsaren att upptäcka. Boken köpte jag i Västerås bokhandel för många år sedan och den har fått vandra vid min sida sedan dess. Lagercrantz skriver om det fina i att läsa om böcker, ett råd jag följt speciellt då det gäller den här boken.


Anna Grönlund

”The Book of Symbols”, Taschen (2010)

En rikt illustrerad encyklopedi med bilder och essäer om arketypiska symboler som på något sätt varit betydelsefulla för människan. Det handlar om munnar, valar, kiss, solen och rökelse. När jag har slut på inspiration brukar jag blunda och slå upp en sida på måfå.


Ann Edliden

Gun-Britt Sundström ”Skrivliv”, Albert Bonniers förlag (2018)

Det roligaste med den här boken är hur dålig reklam den gör för skribentyrket. Gun-Britt Sundström har redigerat ihop sina dagböcker från 1965 till 1978 och det är en fröjd att följa hennes ofta högst motvilliga författarresa. Känslan av att i ena stunden yvas över sina framgångar och i nästa vilja dra sig tillbaka och aldrig mer skriva ett ord offentligt kan nog många författare relatera till. Även om dagens förlagsvärld skiljer sig betydligt från 60- och 70-talets så roas man av beskrivningarna av möten på Bonniers och den årliga festen på Villa Manilla på Djurgården. För mig som journalist är även delarna om hennes arbete på Dagens Nyheter av stort intresse.

Based on a true story

Annas och Kristins inlägg om hur mycket som måste stämma med verkligheten i historiska romaner, fick mig att tänka på samma fråga – hur troget verkligheten måste det vara? – även i nutidsromaner. Även om jag inte skriver berättelser som utspelar sig på fyrtiotalet, kan jag instämma i resonemanget att känslan/den språkliga spänsten/berättelsens driv måste vara viktigare än att precis allt stämmer överens med verkligheten. Om vi nu pratar fiktion, vill säga.

På jobbet har jag precis läst Jonas Hassen Khemiris utmärkta Jag ringer mina bröder med en elevgrupp. Under läsningens gång har vi fått tillfälle att diskutera var gränsen mellan fakta och fiktion går, hur samhällsutvecklingen påverkar litteraturen och vice versa, och intertextualitet, alltså hur texter samspelar med varandra. Romanen utgår från en krönika som författaren skrev strax efter bombattentatet i Stockholm 2010. 2013 blev berättelsen dramatiserad, och senare publicerades i en annan tidning krönikan ”Jag ringer mina systrar”, en pastisch på Hassen Khemiris krönika (vilket gav oss tillfälle att även diskutera skillnaden mellan plagiat och pastisch).

Ibland skämtas det om begreppet ”based on a true story”, att det används väldigt lättvindigt och att det inte behöver betyda mer än att författaren har blivit lite inspirerad av en verklig händelse och sedan gjort något helt annat av den. Några tydliga ramar för när och hur begreppet får användas vet jag inte heller om det finns. Och med en väldigt bred tolkning av begreppet går väl det mesta som någon gång skrivits in därunder?

För visst inspireras vi av verkliga livet. Utan intryck finns det väl knappast något att uttrycka, och texter uppstår inte ur tomma intet. De är resultatet av människor vi mött, känslor vi haft, saker vi sett, och inte minst, texter vi läst.

Vart jag vill komma? Ja, det är högst oklart, får jag nog erkänna. Jag tog avstamp i Annas och Kristins inlägg och hamnade någon helt annanstans, men även det är väl någon form av samspel texter emellan. Kanske vill jag mest förmedla en fascination för hur fiktionen kan vara så nära verkligheten, och på samma gång inte behöva vara den trogen. Den är som ett samtal om verkligheten, inte en exakt beskrivning av den. (Blir jag bara flummigare för varje vecka? Jag tror bestämt det.)

Hur jobbar du?

Vad använder du för verktyg i din skrivprocess? Jag tänker på sådana småsaker som var du sparar idéer du får när du inte sitter framför din dator. I mobiltelefonen, på en lapp, eller talar du in ett röstmemo? Har du någon inspirationsmapp för dina skrivprojekt och vad sparar du i så fall där? Foton, kartor, videoklipp, bra länkar eller vad mer?

Jag använder Word när jag skriver, och manusdokumentet fylls bara av just text. Inga kommentarer typ ”infoga mer gestaltning här” eller ”här ska det hända något spännande”. Programmet Scrivener som jag har hört mycket om ska ju kunna hantera ”allt” sådant, men det använder jag alltså inte.

Eftersom det fanns OneNote på min dator så jobbar jag i det med en fil (eller anteckningsbok som det heter) per projekt. I OneNote kan man ha olika flikar som i sin tur kan bestå av flera sidor. Du kan (åtminstone lättare än i Word) laborera med bilder och tabeller. Jag har därför börjat göra en ”mall” som jag återanvänder mellan de olika projekten. Jag har flikar för en dramaturgikurva för att påminna mig själv om när de olika faserna i ett manus inträffar och en del länkar till matnyttiga sidor, en för ett personregister där jag skriver upp alla som förekommer med namn i manuset samt en del korta fakta om dem (för att inte glömma bort ögonfärgen eller födelseåret…). På en flik har jag gjort en kapitelöversikt. Eftersom jag hittills har haft flera huvudpersoner i mina manus har jag behövt hålla isär vilken historia som kapitlen handlar om, hur frekvent de återkommer – använd färgkodning på de olika raderna så blir det väldigt tydligt. Här skriver jag kort handlingen och även längden på kapitlet – det sistnämnda är väldigt bra vid en redigeringsgenomgång då man ser om det blir balans mellan de olika perspektiven eller om något blir över- eller underdimensionerat. Jag har också en flik som heter Redigera, där jag skriver in saker jag kommer ska föras in eller ta bort i texten. När projektet närmar sig sitt slut lägger jag till den roligaste fliken av alla, nämligen den med inspirationsbilder till omslag. Det kan vara vissa färger, former eller motiv jag gillar. Det är inte jag som gör omslagen men det är kul att samla idéer!

Vanligtvis brukar jag ta reda på väldigt mycket fakta inför skrivandet och då tycker jag inte riktigt att OneNote klarar av att hantera ”massan” av det. Jag sparar några foton och kartor eller miljöbilder i OneNote-filen men jag tycker Pinterest är bra på att organisera detta. Nu har de även funktionen att man i varje mapp man lägger upp där kan skapa undermappar.

Det var lite om hur jag jobbar. Jag föredrar alltså att ha allting digitalt även om jag skulle älska att vara den som skrev på små papperslappar – det känns som sinnebilden av att vara författare, haha! Men ligger de digitalt vet jag att jag alltid har med mig sakerna oavsett var jag kopplar upp mig någonstans för att skriva. Hur gör ni?

Viljan att vinna måste vara större än rädslan att förlora

Emelie-Novotny_030_c Stefan Tell

Foto: Stefan Tell

I tisdags hade jag teorilektion istället för ridning. På Vendelsö ridskola innebär det superpedagogiska genomgångar av ridlärarna eller föreläsningar av grymma föreläsare. Den här gången hölls föredraget av Johanna Lassnack från Ryttarinspiration. Hon inspirerar ryttare att med tankens kraft nå sina mål. Men hennes metoder går att applicera på vilket mål som helst och jag märkte att jag lika ofta tänkte på skrivande som på ridning under hennes peppiga föreläsning. Därför tänkte jag dela med mig till er av det jag tog med mig därifrån.

Det här med tid

Vi har så vansinnigt många timmar till förfogande under det liv som vi lever. Johanna gör under kvällen en uträkning på ungefär hur många timmar varje människa har. Minus dem som vi redan har levt och jag får ångestpåslag bara av att tänka på hur många timmar jag har slösat bort i mitt drygt trettioåriga liv.

En ”enkel” förändring är att göra något 5 minuter per dag. Det kan verka onödigt lite och det är lika enkelt att göra det som att inte göra det. Att göra något 5 minuter per dag gör ingen skillnad just nu, men över tid kan en ändå se resultat. 5 minuters skrivtid varje dag är mycket mer skrivtid än ingen alls.

Vi kan lära oss att prestera

Att nå sina mål innebär oftast att gå utanför sin egen bekvämlighetszon. Och för att nå dit går det inte att göra samma sak som vi alltid har gjort, då kommer vi att stå kvar på samma ställe som vi är idag. Det som vi lägger tid och energi på måste leda oss framåt. Men det räcker inte bara att jobba hårt, vi måste också jobba smart. Något som jag upplever stämmer så väl in på skrivandet. Jag kan sitta timme efter timme framför romandokumentet men kommer ändå inte framåt hur hårt jag än jobbar.

När vi är på väg att nå våra mål kommer vi att vara tvungna att kliva ut ur vår bekvämlighetszon och det är då tvivlen och motgångarna kommer. Ni vet, adrenalinet, hjärtklappningen, de darriga benen, tankarna om hur en någonsin trodde att det skulle lyckas. Den känslan ska vi välkomna, det den säger oss är att vi är på rätt väg. Kanske har du äntligen vågat skicka iväg det där manuset till drömförlaget. Oavsett vad återkopplingen blir har du tagit ett steg närmare att nå ditt mål om att bli utgiven.

Hur hjärnan fungerar

Hjärnan är både vår bästa vän och vår värsta fiende i det här, för hjärnan gör det vi ber den om. Därför måste vi tala om för hjärnan vad det är vi vill ha. Och då finns det något som är superviktigt som ni säkert redan har hört: hjärnan förstår INTE ordet INTE. Om ni tänker: Nu ska jag inte slösurfa när jag har skrivtid. Då hör hjärnan: Nu ska jag slösurfa när jag har skrivtid.

För att hjälpa hjärnan kan vi visualisera det vi vill ska hända, då kommer hjärnan att försöka återskapa det vi vill ska hända när det väl blir verklighet. För våra hjärnor kan inte skilja på tanke och verklighet. Tänk vilken makt vi har att påverka hur vi tänker!

Bättre fokus

Jag är ofta galet ofokuserad. Är det något som jag tycker är tråkigt, eller snarare svårt så vill jag titta på mobilen var tredje minut. För att jag vill ha paus från det där svåra jag gör. Ibland är den där pausen precis vad jag behöver. Men ofta är jag bara ofokuserad. För att fokusera bättre hjälper det att ha en plan, då vet en vad det är en vill komma tillbaka till. Många skriver listor, jag är oftast inte en av dem. Men det är svårt att ha allt i huvudet och det tar fokus ifrån det jag vill och behöver göra.

Att misslyckas eller att lära sig av sina misstag

Jag kan verkligen påverkas lätt av motgångar. Ni vet när allt man har jobbat för bara krasas sönder. Jag tänker förstås på refuseringar. Först är det såklart viktigt att tillåta sig att vara ledsen och besviken. Men att lyckas handlar mycket om hur vi hanterar våra misslyckanden. Kan vi vända ett misslyckande och istället lära oss något är vi oftast närmare vårt mål än innan. Förlaget kanske skriver att språket är bra men att storyn inte håller, precis som jag har mötts av många gånger. Då kanske jag hade behövt en kurs i dramaturgi, eller fokusera mer på handlingen i redigeringen. Eller som jag gjorde när jag efter fler refuseringar började skriva Vänd rätt upp: ställde mig frågan vilken berättelse det var som bara jag kunde skriva.

img_3931.jpg

Självklart fick Johanna ett exemplar av Vänd rätt upp.

 

För mig har det varit svårt att få till skrivtiden efter sommaren. Mitt barn har börjat i skolan och det har tagit mycket tid och kraft att komma in i gamla och nya rutiner igen. Och har en väl slutat med något är det svårt att ta upp det igen. Men med Johannas peppande ord i mina öron tänker jag att nu är det dags att ta tag i skrivandet igen. Så från och med idag ska jag skriva 30 minuter varje dag igen – är det någon mer som vill hänga på?

Förberedelser inför bokmässan

Emelie-Novotny_071_c Stefan Tell

Foto: Stefan Tell

Om en vecka är bokmässan i full gång och hos mig handlar allt just nu om förberedelser inför den. Mejlen med frågor inför samtalen börjar trilla in, biljettbokningarna är klara och böckerna lästa. Jag har till och med hämtat ut klänningarna från kemtvätten. Nu återstår bara piffet, fila på hisspitchen, måla naglarna, välja skor. Ibland är min upplevelse att bokmässan är onödigt fåfäng. Jag tror att det handlar om att författare så ofta sitter hemma i sin ensamhet med smutsig disk, pyjamasbyxor och oborstat hår. När författaren helt plötsligt ska träffa sina kollegor och prata på seminarier och träffa läsare är det som att all denna tid av glåmighet måste kompenseras med piff. Men självklart är det böcker, läsning och läsupplevelser som står i centrum. Det är med pirr i magen och stolthet i bröstet som jag tar med mig Vänd rätt upp och åker på vår första bokmässa tillsammans. Jag ser så mycket fram emot att få prata om det bästa jag vet: hästar och böcker!

Här hittar ni de programpunkter som jag medverkar i under årets mässa – hoppas att vi ses!

IMG_3630

 

Torsdag kl. 12.00 – 12.45 Hästboken idag

Det finns lika många typer av hästböcker som det finns hästboksförfattare. Finns det några grundläggande kriterier för vad som får ingå i genren? Hur ser hästboken ut i dag och vilka är dess läsare? Och vilka utmaningar möter hästboksförfattare när stereotypa uppfattningar om hästboken som rätt oseriös litteratur fortfarande är vanliga? Medverkande: Helena Dahlgren, aktuell med Star Stable: Ödesryttarna; Emelie Novotny, som debuterar med en tonårsroman i stallmiljö, Vänd rätt upp; och Katja Timgren, aktuell med Amanda & Ila. Vad som än händer, en berättelse om vänskap och hästar. Moderator: Johanna Lindbäck, författare. Följs av signering. Seminariesal A6.

Fredag kl. 15.30 – 15.50  I stall och miljonprogram – två debutanter berättar

I sin debutroman Mizeria skildrar stå-uppkomikern och debattören Melody Farshin en miljonprogramsförort där allt fler unga stryker med i meningslösa skjutningar. Emelie Novotny romandebuterar med Vänd rätt upp, en varm relationsroman i stallmiljö. Ett samtal om att debutera. Bonnierförlagens monterscen Manegen, B02:02.

Lördag kl. 12.40 – 12.50 Flora Wiström möter Emelie Novotny

Sommaren efter studenten. Drömjobb som hästskötare på toppstall. Känslor som rusar när Nicole är nära. Emelie Novotny romandebuterar med Vänd rätt upp, med en varm relationsroman i stallmiljö. I samtal med Flora Wiström, ungdomsboksförfattare och bloggare. Bonnierförlagens monterscen Manegen, B02:02.

Lördag kl. 16.30 – 16.50 Vi som älskar hästböcker

Hästboken har allt – relationer, vänskap, spänning, intriger och maktspel. Den skildrar själva livet, betraktat genom ett par rejäla stalldörrar. Tre hästboksförfattare med vitt skilda stilar diskuterar genren; Helena Dahlgren, Lin Hallberg och debutanten Emelie Novotny. Följs av signering. Bonnierförlagens monterscen Manegen, B02:02.

 

VM-revolution

Emelie-Novotny_Bonnier_009_c Stefan Tell webb

Foto: Stefan Tell

Precis som i fotboll är det världsmästerskap i ridning vart fjärde år. Det är alltså inget som hör till vanligheterna. Men där ett fotbolls VM inte går någon förbi brukar ett ryttar-VM inte göra så stort väsen av sig. För mig är det en attityd- och jämställdhetsfråga att Sveriges andra mest populära sport syns och pratas om. Därför hoppas jag nu på en ryttar-VM-revolution.

Föreställ er att landets alla barn helt plötsligt skulle gå omkring i blå-gula tröjor som det står Tinne, Peder eller Malin på. Att det skulle säljas samlarkort med Don Auriello, Indiana, Christian K, Wega och de andra hästarna. Eller att det skulle visas ridsport på kontorstid. Det känns ju som helt vansinniga fantasier, men när det är fotbolls-VM visas det utan problem fotbollsmatcher på i princip alla kontor som jag har hört talas om – framförallt om det är Sverige-match. En fotbollsmatch tar flera timmar, det är uppsnack och eftersnack, halvlekar och halvlekspauser, laguppställningar och intervjuer. En dressyrritt tar kanske fem minuter, det är visserligen hela fyra svenska ryttare som ska rida. En hoppbana hoppas på två eller tre minuter. Så släng upp era mobiler på kontoret och titta på när världens bästa ryttare rider. Samla ridkompisarna i soffan eller fikarummet i stallet. Prata snygga hästar, svåra rörelser, höga hinder, kläder, musik eller bara titta. Håll tummarna när våra svenska ryttare rider och låt helt enkelt ridsporten ta lite mer plats!

Det har redan varit fina svenska ritter i lagdressyren och när jag skriver det  här på torsdagseftermiddagen har jag dressyren på i bakgrunden. Många lyssnar på musik när de skriver, men jag föredrar att skriva till dressyr. Ofta rider ekipagen till musik och kommentatorerna förtydligar hästarnas rörelser och ryttarnas hjälper. Det är lågmält, långsamt och rytmiskt. Jag kan tänka mig att stressnivåerna skulle gå ner och produktionen upp om fler jobbade till dressyren.

Ryttar-VM håller på ända till 23:e september och SVT sänder många av klasserna. Jag vill verkligen rekommendera dig som läser här på Debutantbloggen att titta på någon av klasserna, även om du inte är så speciellt hästintresserad, det är många gånger magiskt att se vad dessa duktiga ryttare kan göra tillsammans med sina hästar.

daphne-624225-unsplash

Foto: Daphne

För dig som gillar dramatik tipsar jag om terrängritten på lördag, en av tre grenar i fälttävlan. Tilltalas du av kreativitet, konstnärlighet och musik ska du slå på teven på söndag eftermiddag när küren rids. Och vill du ha puls ska du kika på hoppklassen på mästerskapets sista dag. Alla tevetider finns här nere.

Det finns ytterligare ett plus med ryttar-VM gentemot fotbolls-VM och det är att det delas ut fler medaljer. När det här inlägget går ut imorgon kan Sverige redan ha tagit medalj i lagdressyren, jag håller tummarna!

 

Torsdag 13 september
14.45-19.00 SVT Play Dressyr: lagtävling samt individuellt kval. Medaljutdelning i lagtävlingen.
14.45-18.00 SVT1
18.00-19.00 SVT2
20.00-00.00 SVT24 och SVT Play

Fredag 14 september
16.15-19.30 SVT Play Dressyr: individuell Grand Prix special samt medaljutdelning
16.15-18.00 SVT1
18.00-19.30 SVT2
20.15-23.45 SVT24 och SVT Play

Lördag 15 september
16.30-23.15 SVT Play Fälttävlan: terrängritt
16.30-17.50 SVT1
17.50-23.15 SVT2

Söndag 16 september
14.15-18.00 SVT Play Dressyr, Kür, individuellt samt medaljutdelning
14.15-17.00 SVT2
17.00-18.00 SVT1
21.00-00.00 SVT24 och SVT Play
Fälttävlan: Banhoppning Medaljutdelning – lag och individuellt. Lagresultatet beräknas på de tre bästa resultaten inom laget efter dressyr, terrängritt och banhoppning.

Onsdag 19 september
14.30-18.45 + 19.15-23.00 SVT Play Hoppning: Tidshoppning. Lag och individuellt, kval 1.
14.30-18.00 SVT1
18.00-18.45 SVT2
19.15-20.00 SVT2
20.00-23.00 SVT24

Torsdag 20 september
14.45-18.30 + 19.15-23.00 SVT Play Hoppning: Nationshoppning omgång 1, individuellt kval.
14.45-18.00 SVT1
18.00-18.30 SVT2
19.15-20.00 SVT2
20.00-23.00 SVT24

Fredag 21 september
19.00–23.00 SVT Play Hoppning: Nationshoppning omgång 2, individuellt kval. Medaljutdelning lag.
19.00-21.00 SVT2
21.00-23.00 SVT24

Söndag 23 september
15.15-20.00 SVT Play Hoppning: Individuell finalrunda A (topp 25) samt individuell finalrunda B (topp 12)
Medaljutdelning individuellt.
16.00-18.00 SVT1
18.00-20.00 SVT2

Grundhjälpskontroll för skrivandet

Emelie-Novotny_Bonnier_009_c Stefan Tell webb

Foto: Stefan Tell

September är en av mina bästa månader på året, luften är hög, temperatureren är oftast lagom och sådär så att en kan vara snyggt klädd utan att varken frysa eller svettas. Det är dessutom månaden när landets alla ridskolor har startat upp igen och hästarna och ryttarna börjar komma igång efter sommarbetet. Och så blir det bokmässa sista helgen i september.

För mig är den tidiga hösten den bästa perioden för kreativitet. Det är något med naturens förändring som väcker idéer och känslor hos mig. Jag känner mer, vill mer. Förut älskade jag våren, det spirande nya, de ljusa kvällarna som återvänder – just det älskar jag fortfarande – men jag blir inte kreativ av det. Istället blir jag distraherad av att gräva i rabatterna, plocka blommor och köpa gödsel. Och av att allt går så fort.

Nu är det lite som att tiden går långsammare och tankar hinner tänkas. När det är så mår både min ridning och mitt skrivande som bäst. Att skriva är många gånger som att rida. I inledningen av passet går det långsamt och lite trevande, jag måste känna av hästen och texten. Hur är dagsformen, vad är dagens syfte eller övning, vad är mina svagheter och textens eller hästens?

IMG_1817

Inom ridningen börjas varje pass med att kontrollera grundhjälperna: framåtdrivande skänkel, förhållande tygel, vikt och ledande tygel, sidförande skänkel och galoppfattning åt båda hållen. Det är för att checka av att kommunikationen med hästen fungerar, att vi förstår varandra. Om något inte fungerar måste jag gå tillbaka till den grundhjälpen och rensa och förtydliga. Så att hästen förstår att när jag gör så här så vill jag att den stannar eller svänger eller vad det nu kan vara. På samma sätt behöver jag checka av mig själv och texten när jag börjar, jag flödesskriver ett par meningar, läser igenom det senaste stycket som jag skrev, påminner mig om vems perspektiv berättar jag från, och försöker leta upp samma röst och samma ton som innan. Jag frågar mig om jag har alla fakt jag behöver för att ta tag i dagens uppgift. Därefter har jag rätt förutsättningar att utföra dagens arbete.

Oavsett om det är sidvärtsrörelser på volt eller att skriva dialog känns det oftast spretigt och svårt i början. Hästen rör sig för mycket eller för lite, jag använder för stora hjälper och planerar inte min ridning. På samma sätt är texten ofta kal i början, saknar riktning och kanske tempo. Men ju varmare jag och hästen blir desto lättare flödar det. Plötsligt är hästens rörelser inte längre skumpiga och yviga och min sits mer upprätt och mina hjälper mindre. På samma sätt kan texten flöda, huvudet tänka snabbare och tangentbordet knappra vidare.

När jag tänker på texten som en häst som jag ska ta fram det bästa ur blir jag mer ödmjuk inför texten och skapandet. Som hästtjej är jag djupt rotad i att det aldrig är hästen som gör fel utan jag som ryttare som ger den dåliga förutsättningar och ställer fel frågor. På samma sätt vet skrivande människor att det är de själva som har skapat textens förutsättningar. Men när jag ser texten som en häst blir dömandet av mig själv inte lika hårt. En häst och en ryttare kan ha en dålig dag, tankarna kan vara ofokuserade och frånvarande. Det är så ibland.

Gästbloggare: Emma Askling – En bok blir till

IMG_3315

Min skrivprocess börjar nästan alltid med någon liten detalj i vardagen som får
tankarna att spinna igång. Det kan vara en känsla, ett speciellt utseende jag ser
eller något jag hör någon säga. Av det formas en karaktär i mitt huvud. Ibland
går det fort, ibland tar det lite längre tid. Jag går helt enkelt omkring och tänker
på den där låtsaspersonen ända tills det känns som att jag känner den hyfsat väl.
Och först när jag gör det börjar jag fundera ut en story.

Liv – huvudpersonen i min nya bok Definitivt okysst – kom till mig som ett
litet frö första gången för snart 17 år (!) sedan, när min barndomskompis
Maccan och hans tjej fick sitt första barn. Deras son, Albin, var väldigt sjuk när
han föddes. Hans tillstånd kom som en chock för samtliga och att han saknade
en arm var det lilla i sammanhanget. Mina författartankar var vid den här tiden
bara på drömstadiet, jag hade inte uttalat dem högt för en enda människa. Ändå
seglade en tanke förbi, en tanke om att jag en dag skulle skriva en bok om en
huvudperson som föds med dysmeli. (Och dysmeli betyder alltså en medfödd
skada på en eller flera extremiteter, dvs att man saknar en arm, ett ben eller en
del därav.) I Sverige föds årligen ett sextiotal barn med detta och jag tänkte att
den gruppen nog i alla fall inte var överrepresenterad i litteraturen. Det finns
säkert, men jag själv hade jag aldrig läst någon bok om en huvudpersonen med
dysmeli.

Åren gick, livet tuffade på och drömmen om att skriva levde kvar. Jag följde
Maccan och hans son sporadiskt, främst via sociala medier eftersom vi sedan
länge inte bor på samma ort. Albin (som efter ett par tuffa år började må bättre
och bättre) kör motocross och genom åren fick jag se många filmer på honom in
action. Det var helt enkelt omöjligt att låta bli att imponeras. Det är väl så att var
och en lever efter sina förutsättningar och Albin kör cross som vem som helst.
Ändå kunde jag inte låta bli att tycka att han verkade så cool. Och varje gång jag såg honom påmindes jag om min framtida huvudperson, den som jag en gång
hade lovat mig själv att skriva. Jag visste att det var en tjej, att hon skulle heta
Liv och gå i högstadiet. Men mer än så var det inte. Och 2013, när jag äntligen
beslutade mig för att ta min skrivardröm på allvar, var det andra karaktärer som
pockade på min uppmärksamhet. Jag började skriva för barn i mellanstadieålder
och Liv fick ligga kvar och puttra i bakhuvudet ett tag till. Jag var inte riktigt
redo för henne då. Men så sakta men säkert, medan jag skrev några andra
böcker, började hon plötsligt ta mer och mer plats i mina tankar. Jag lärde känna
henne. Och en dag var det äntligen dags. Skrivprocessen kunde börja.

Det här är ungefär tre år sedan och i samma veva blev jag hembjuden till
Maccan. Över en fika fick jag lära känna Albin och ställa alla mina frågor om
hur det i praktiken är att leva med en arm. Albin kör som sagt var cross lika bra
(ganska ofta bättre) som de som har två armar, men jag fick ändå en del tips på
saker som kan vara svårt i vardagen. Det var en väldigt trevlig eftermiddag som
innehöll både allvar och skratt. Och innan jag gick hem frågade Albin när boken
skulle komma. Hur förklarar man för en 14-åring som berättat allt om sin
dysmeli för en okänd person som ska skriva en bok, att det tyvärr inte går att
veta om det någonsin blir något? Där och då bestämde jag mig för att i alla fall
göra mitt yttersta för att lyckas. Det låter nog enklare än vad det var, för det blev
en lång process. Jag skrev och skrev om. Lät berättelsen vila. Skrev om igen.
Tvivlade, hoppades, tvivlade igen. Skickade in den till några förlag, fick flera
positiva refuser. Skrev om den igen. Tänkte ge upp men fortsatte ändå. Och till
slut stämde det! Historien om Liv var äntligen klar. Liv som är 15 år och ska
börja nian till hösten. Liv som är som vilken tonåring som helst, även om hon
föddes med bara en arm. Liv som avskyr att känna sig annorlunda och gör allt
för att försöka passa in. Liv som älskar att simma men hatar att visa sig i
baddräkt. Liv som är så peppad på att göra sista året i högstadiet till det bästa
året i sitt liv men som måste brottas med både sina egna och andras fördomar.

definitivt-okysst

Liv som möter Tobbes blick och blir alldeles darrig. Liv som till sist, när skolan
arrangerar en simtävling, tvingas ta ställning till om hon ska vara rädd hela livet
eller kanske, kanske till slut våga bli den hon innerst inne vill vara.

Det som Liv och Albin har gemensamt är att de båda hade en turbulent första
start i livet, att de saknar en arm och är grymma på sin sport. Men där slutar
likheterna. Historien om Liv är helt och hållet påhittad av mig. Hennes känslor
och handlingar är fiktiva och har ingenting med Albin att göra. Ändå är det tack
vare honom som boken blev till. Det som startade med en flyktig tanke för 17 år
sedan blev till slut en färdig produkt. ”Definitivt okysst” är den av mina böcker
som jag tänkt absolut längst på och som dessutom tagit längst tid att skriva. I
skrivandets stund är den alldeles färsk, jag fick hem mitt första ex i veckan. Den
är så fin! Och jag är så väldigt glad att det blev en bok till slut.

Emma Askling debuterade i november 2014 med den spännande kapitelboken
Det övergivna huset. Därefter har det blivit ytterligare sju böcker för barn i
mellanåldern, i olika genrer. Definitivt okysst är en feel good roman och
hennes första ungdomsbok. Den utkom i augusti 2018 på Brombergs förlag.

Att tillhöra en förlagsfamilj

Emelie-Novotny_071_c Stefan Tell

Foto: Stefan Tell

Vänd rätt upp blev antagen av Bonnier Carlsen i november 2016. Redan i maj 2017 blev jag bjuden på deras vårfest. Visst, det är alltid roligt att gå på fest, men för mig har det viktigaste varit att bli inkluderad och välkomnad – och det har jag verkligen blivit!

På den första festen vågade jag knappt andas om att jag skulle ge ut en bok, men var ju tvungen att svara på frågan vem jag var och vad jag gjorde där. Jag möttes av flera etablerade författare som var imponerade av mig, av att jag fått min debut antagen där. För mig har det aldrig varit viktigt att tillhöra ett stort förlagshus, men det har varit viktigt för mig att ha ett sammanhang. Förra året var jag på bokmässan och jobbade i Akademibokhandelns monter. Jag hade inga uppdrag eller åtaganden för förlaget ändå blev jag återigen medbjuden på förlagsmiddag, omhändertagen och delaktig.

I tisdags var det dags igen när Bonnier Carlsen firade sitt 25-års jubileum. Förutom att träffa min förläggare och redaktör och alla andra som varit delaktiga fick jag träffa den person som var den första att lektörsläsa mitt manus. Jag har såklart vetat att manuset blivit läst och bedömt många gånger innan utgivningsbeslut fattats, men det blir så verkligt när alla anonyma bedömare plötsligt står framför en. Det är hisnande att hon har haft så stort inflytande över mitt och Vänd rätt upps väg ut i offentligheten utan att jag har kunnat påverka det. Det kändes som att få sluta en cirkel när jag fick signera hennes tryckta version av boken och jag tackar min lyckliga stjärna för att det var just hon som fick läsa just mitt manus.

IMG_3545

Jag fick också träffa Sara Edström som har gjort det fantastiska omslaget till Vänd rätt upp och vi började genast att tänka i hisnande tankebanor om vilka fler omslag vi skulle kunna samarbeta med framöver. Flora Wiström som jag ska ha ett samtal med på bokmässan var också där. Och så fick jag träffa både Lin Hallberg och Åsa Larsson som jag också kommer att samtala med på bokmässan. Åsa Larsson skriver ju spänningslitteratur för både barn och vuxna men är också hästtjej. Hon överväldigade mig med fina ord om min bok och jag påmindes om hur viktigt det är att få höra det (helst om och om igen). Vi pratade om att hästboken gör barn till läsare och om att tonårstjejer marginal för att göra rätt är så snäv och om hästtjejen som så ofta sliter i det tysta.

Det här sammanhanget är det som ger mig energi och inspiration att ta tag i skrivandet, bokmässan och hösten, för det är ett sammanhang som jag vill fortsätta att tillhöra.