Hur gick det sen? Jannice Eklöf var Debutantbloggare förra året då hon debuterade med feel good-romanen ”Genom paradiset på en spikmatta”.

Jag (4)

Jannice Eklöf

Hej på er,
Det är ingen överdrift att säga att det var längesen jag skrev här. Ett och ett halvt år, närmare bestämt, har det gått sedan jag publicerade mitt sista inlägg där jag berättade att min femåriga dotter fått diagnosen ALL; Akut lymfatisk leukemi. Vi kan därmed lugnt konstatera att debutåret inte riktigt blev som planerat, och 2016 som inleddes med sprittande förväntan övergick tvärt i den svartaste av skräck, för att slutligen avrundas med en försiktig känsla av hopp. Hopp om att det faktiskt kunde finnas en framtid trots allt. För Juva, och för vår familj. En cancerdiagnos behöver inte vara samma sak som slutet, även om vi aldrig lyckas bortse från att det kan vara det.

Det har varit en lång och bitvis fruktansvärt tung resa. Och den är inte över än. Nästan ett år återstår fortfarande av Juvas behandling, och efter det väntar pärsen i att se hur hon klarar sig utan cellgifter. Jag kan alltför livligt föreställa mig hur det kommer att kännas när hon får sin första feber efter avslutad behandling, när hon blir hängig, det första blåmärket. Väntan på provsvaren som ska försäkra oss om att inga cancerceller smugit sig tillbaka, och så vidare, och så vidare…

Just nu är det välsignat lugnt, vi har klarat av den värsta delen av behandlingen och sedan i slutet av augusti får hon bara cytostatika i tablettform varje kväll, samt sövs och får det i ryggen var åttonde vecka. Det är himmelskt, vi har en vardag igen. Juva går i skolan där hon trivs alldeles ypperligt, hon är pigg och bräddfull av energi. Det är en helt annan tjej än den taniga, bleka fågelunge vi var nära att mista innan vi äntligen fick veta vad som fattades henne.

7D__0641_1

Juva en månad före diagnos

IMG_2239

Juva efter ett och ett halvt års behandling.

Mitt skrivande då? Ja, jag hade ju påbörjat manus nummer två om Stella och hennes familj, men det blev omöjligt att fortsätta skriva om dem när min egen värld så fullständigt kastades omkull. Kanske kommer jag fortsätta någon dag, jag har ju en story jag vill berätta och ibland längtar jag intensivt tillbaka till den mer okomplicerade feel good-sfären. Jag hoppas det, jag vill gärna att det blir en nummer två för Stella, men just nu har jag gjort en drastiskt genrebyte.

För ja, jag skriver på en bok om Juva och allas vår resa genom helvetet. Det var ofrånkomligt, jag har ju använt skrivandet som terapi precis som jag alltid gjort. Dels genom dagboksanteckningar, men mest i den Facebookgrupp som startades av en vän när Juva fått sin diagnos. Stödet vi har fått där är massivt och har betytt väldigt mycket för oss. Jag har försökt återgälda det genom att beskriva vår resa så ärligt och detaljerat som möjligt och håller som bäst på att samla ihop allt och lägga till en del för att få ihop det till ett bok-manus. Ett tungt projekt, det är fruktansvärt jobbigt att återuppleva händelserna där i början. Det skrivna ordet har en mäktig förmåga att slunga en tillbaka, och jag befinner mig åter igen i den där bubblan av skräck när jag skriver om den tiden. Jag får nästan tvinga mig själv att sätta mig in i det, och det funkar inte att skriva lite när som helst. Tillfället måste vara det rätta, så jag i lugn och ro kan låta mig minnas och känna alla de där svåra känslorna igen. Jag har lite att jobba på i det fallet, just nu till exempel har jag länge skjutit upp att beskriva dagen när Juva fick sin allra första cellgiftsbehandling och hur hon under kvällen fick ett så våldsamt krampanfall att vi var säkra på att vi skulle förlora henne. Den natten är väldigt svår att tänka tillbaka på, men jag kommer att göra det, för jag har bestämt mig för att det ska bli en bok.

Under våren som gick fick jag också möjligheten att gästblogga på Barncancerfonden, ett uppdrag jag är hedrad över och som gav mig väldigt mycket. Sommaren gick åt till det sista tunga behandlingsblocket för Juva och hösten har till stor del fokuserats på en annan gren i mitt företag; fotograferandet. I nuläget håller jag som bäst på att sälja en kalender för 2018, innehållandes barn som har eller har
haft cancer. Hela vinsten går till Barncancerfonden Norra, som gör så mycket bra för de familjer som drabbas.

Med det avrundar jag min historia här på Debutantbloggen. Jag vill tacka årets gäng som lät mig berätta om tiden som gått sedan jag senast bloggade här, och ett extra tack också till mina läsare som var så fina och stöttande när jag berättade om Juvas diagnos. Det värmde väldigt, ska ni veta. ❤
Stort lycka till i fortsättningen, Debutantbloggare och läsare, och tack för mig!

Det läskiga tyckandet

7D__8786 2Nu har min bok varit ute på marknaden i två veckor, och redan innan dess fanns den tillgänglig för bokbloggare och andra recensenter. I och med det har jag tagit klivet in i en helt ny värld. Från att ha haft total kontroll över vilka som fått läsa det jag skrivit, och då bara såna som mest troligt skulle ha snälla saker att säga, har jag nu gått till att fullständigt tappa just den kontrollen. Jag vet absolut ingenting om vad jag har att vänta mig och från vilka håll, dels eftersom jag inte har nån aning om vilka som köper boken och dels eftersom recensionsexen skickas ut av förlaget. Det är både superskrämmande och jättehäftigt på samma gång. Tre gånger har jag tack vare att förlaget repostat och taggat mig hittat bilder på Instagram som lagts ut av läsare på väg att ta del av och bedöma min bok. Vilken fullkomligt bisarr känsla att hitta min bok i flödet hos för mig helt främmande människor.
Bisarr och faktiskt helt jävla underbar. Det är superhäftigt! För att inte tala om kicken när recensionerna sedan är till bokens fördel, det är ju då man påminns om att det faktiskt är värt det att inte bara skriva för byrålådan, utan låta andra ta del av ens formuleringar. Den där stolta känslan, inte helt olik den man upplever när ens barn får beröm, när främlingar skriver att de saknar ens huvudkaraktär efter att ha läst ut boken, den är oslagbar. Då vill man bara sätta sig och fortsätta skriva, skriva, skriva. =)

Nu har jag också hittat en recension som inte alls var positiv men vars innehåll jag inte vill avslöja pga spoiler, och jag blev faktiskt inte ens lite självmordsbenägen. Det känns skönt, jag har varit så rädd för hur jag kommer att reagera när nån ofrånkomligen kommer att ogilla min bok, men det är okej. Jag hoppas förstås att det inte ska bli nån vana att jag stöter på såna recensioner, men det är okej. Det är naturligtvis en träningssak, att inte ta till sig av det negativa utan istället fokusera på det positiva. Det vet ju alla, om tio personer säger nånting snällt och en person säger nånting elakt, så är det den enda elaka kommentaren som fastnar medan de tio positiva dukar undan i skuggan av det onda. Jag ska försöka hindra det från att hända. Det kommer garanterat bli tufft emellanåt men som sagt, det är en träningssak. Och nån slags träning ska jag väl ägna mig åt jag också. =P

Den magiska kvällen

7D__8786 2Ja, för det måste jag nog säga; vad kan ens allra första releasefest vara om inte magisk? När väl stressen och nervositeten ger vika för förväntan och spänning som sedan övergår i renaste glädje. Alla dessa människor, där av en enda anledning: Att fira mig och mitt verk. (Och dricka gratis bubbel såklart, men ändå.)
Vilken känsla.
Från början var det lite jobbigt, jag var inte helt bekväm med uppmärksamheten och ville mest gå och gömma mig, men efter ett tag släppte det och jag kunde istället glädjas åt alla härliga människor som var där. Jag höll ett högst improviserat välkomsttal och innan det var färdigt läste jag också ett stycke ur boken, vilket tidigare varit det enda jag var säker på inte skulle ske under kvällen. Uppenbarligen är det dock ett måste på en releasefest. Bra att veta till nästa gång, då kan jag planera det lite bättre och faktiskt välja ut ett stycke som passar.

För att ni ska få en bild av den fabulösa tillställningen:

7D__0908
Bubbel och fantastiska snittar (vegetariska såklart.)

7D__1169
Signering på hög nivå.

13077204_10153595857033404_437059930_n13077305_10153595857153404_368032654_n
Makalös tårta gjord av min barndomsvän Gaggs, även kallad Jessica.
Lika otroligt god som den var snygg.

13043511_10153639591263041_2316357731511731675_n
Med kvällens yngsta deltagare, min systerdotterdotter Melanie.

7D__1267
Och till sist presenterna! Det var jag totalt oförberedd på, men vilken trevlig chock det blev. =)

Jag är så tacksam för allt, det blev en otrolig kväll vars minnen jag kommer kunna leva länge på. Tusen, tusen tack till alla inblandade!

D-day (yesterday)

7D__8786 2Igår small det. Blixtrar och dunder, boken släpptes. Vilken grej! Nu är det på riktigt, det blir inte mycket verkligare än såhär.
För den som vill beställa finns den bland annat på Hoi
och Adlibris. In och köp, vet jag! =)

Jag tillbringade hela dagen i Sundsvall med en av fest-generalerna inför den andra smällen; lördagens releasefest. Det handlades strumpbyxor, hårsmycken, drickor, snacks och cirka en miljard andra prylar. Och ändå känns det som att det aldrig blir riktigt klart. Det går bara runt i huvudet på mig och mina två personligheter gnabbas värre än vanligt. Den ena är superstressad över att inte ha kontroll över vartenda kommande litet ögonblick, och den andra känner sig mest lycklig över att få fira det här gigantiska ögonblicket med så många nära och kära och bryr sig föga om ifall detaljerna riskerar att spricka i sömmarna.
Och det är ju så, det kommer att bli en fest och det är hur roligt som helst. Förhoppningsvis blir det inte en fullständig katastrof. Ni lär få veta nästa vecka hur det gick. =)

I veckan fick jag också min beställda katalog från Svensk Bokhandel där mitt debutantporträtt var med. En riktig once-in-a-lifetime-grej med tanke på att man bara är debutant en enda gång…

13082701_10208089525549031_3466760392955524247_n

Hej hopp, releasefest nästa!

 

Mediaskygg, men jag jobbar på det

7D__8786 2I lördags var jag med om en bisarr sak. Expressen.
Jag var med i Expressen. På ett uppslag som handlade om alla ständigt närvarande mammakrav figurerade en viss debutantförfattare och hennes bok.
Det var hur konstigt som helst.
När jag köpt tidningen vågade jag nästan inte läsa vad som stod, för jag tyckte att jag under telefonintervjun bara svamlade. Ingenting vettigt hade jag att säga och jag led med den stackars reportern som skulle försöka foga ihop mitt nervösa babblande till något slags intressant läsning. Som tur var hade jag att göra med ett proffs och jag tycker nog att hon lyckades få ihop ett riktigt bra uppslag. Det handlade som tur var inte bara om mig, utan ett gäng mammor fick också tycka till. Tack och lov.

Där jag efter tidningsköpet satt i bilen utanför Ica med äldsta dottern och hennes kompis som jag precis hämtat upp tog jag slutligen mod till mig och letade reda på rätt sida. Och så läste jag. Och skämdes. Oj, som jag skämdes. Inte för att det stod någonting dumt, inte alls, men hela grejen var så absurd. “Jannice Eklöf om mammakraven” stod det bland annat längst ner, uppdelat i rutor med text och illustrationer. Jag rodnade hårt.
Lite senare när vi var på väg hem hörde jag dottern läsa reportaget för sin kompis och plötsligt nämnde hon någon som sa att det därför var bra att Jannice tog upp de här sakerna. Det hade jag missat när jag läste, det var en psykolog som uttalade sig om de här kraven och nämnde mig i samband med det. Hur häftigt var inte det? Hur pinsamt var inte det?

DSC_0037.JPG

Missförstå mig inte, förutom att jag inser värdet i all slags publicitet är jag också stolt över min bok och anser att den förtjänar all tänkbar uppmärksamhet den kan få.
Men, därmed inte sagt att jag inte tycker sagda uppmärksamhet är jobbig. Jag tror inte boken bryr sig nämnvärt men dess upphovsmakare är, så att säga, lite obekväm i rampljuset. Kanske får jag anledning att vänja mig, kanske får jag ingen anledning, kanske vänjer jag mig aldrig. Det får tiden utvisa. Det jag vet just nu är att det här är en väldigt spännande tid och jag försöker njuta av den. Om en vecka kommer boken ut, två dagar senare är det releasefest och redan nu har den börjat läsas. Snart kommer jag troligtvis få ta del av folks omdömen, få veta hur boken mottas. Det är en minst sagt läskig tanke. Den stund som hela tiden varit så fjärran är faktiskt här. Jag är förväntansfull, stolt och glad.

Och livrädd.

Min bok, mina människor

7D__8786 2I fredags kom den, lastbilen med fyra kartonger innehållande 200 exemplar av min alldeles egna bok. Vilken grej!
Det var verkligen en väldigt speciell känsla att stå där med sitt eget verk i handen. Att bläddra i den, att läsa ett stycke text lika välbekant som min egen hand. För det var mitt stycke, det var min text som prydde sidorna i denna ack, så vackra bok. Just den delen, att se de där orden jag jobbat så hårt med, i det forum de alltid varit tänkta för, men som varit så långt ifrån självklart, det var mäktigt. Oerhört mäktigt.
Jag bläddrade fram och tillbaka, med ett stort fånleende klistrat i ansiktet. Försökte förstå att det verkligen hände, att drömmen äntligen manifesterat sig i 237 fysiska sidor text. Det är faktiskt inte en helt självklar grej att ta in och det tog följaktligen en stund.

Slutligen bläddrade jag så fram till de två sista sidorna; Författarens tack, och fånleendet stillade sig till förmån för en aldrig så liten klump i halsen och en hotande tår i ögonvrån. Av någon anledning blev jag så rörd av att se dem i tryck: Namnen på mina människor. De som stöttat, pushat och funnits där under hela processen, som inspirerat och kritiserat, berömt och påpekat. Och så de två som inte fick finnas med under just den här delen av mitt liv, men som i allra högsta grad förtjänar allt tack jag kan frambringa. Det kändes på något sätt till och med större än att se mina ord indelade i stycken och kapitel. Det blev verkligt på ett helt annat plan att se namnen på dessa människor som betyder så mycket för mig på ett eller annat sätt. Hur många gånger har jag inte läst ”Författarens tack” och funderat på vad jag själv skulle skriva i ett sådant? Längtat hejdlöst efter just den möjligheten?

Många gånger.
Nu behöver jag inte längta längre, jag har gjort det. Jag har fått tacka och jag har menat det med hela mitt inre.
Det enda som återstår nu är den fasansfulla tanken att jag kanske kan ha glömt någon viktig som borde ha tackats. Måtte det inte vara så, och om det trots allt skulle vara, måtte jag aldrig komma på det…

DSC_0033

Det blir nog en releasefest ändå

7D__8786 2 Idag har mina båda personligheter (som jag skrev om förra veckan) strålat samman och dragit upp inledande riktlinjer för releasefesten. Samarbetet fungerade finfint; P2 gjorde en insats och fastställde, tillsammans med en vän som ska hjälpa till, plats, dag och tid medan P1 hyperventilerade lätt och tyckte allting var meningslöst för att tiden är för knapp.
Det är den såklart inte, inte nu när det är på gång. Det kommer med största sannolikhet bli en releasefest i mitten av vårt avlånga land och alla som vill komma är hjärtligt välkomna till Alby skola lördagen den 23:e april klockan 18.00.
Anmälan senast den 10:e april. =)

Så, lokalen är bokad och evenemanget skapat på Facebook. Förtäringen kan inte bestämmas innan vi vet hur många som kommer, även om jag förvarnat en superb bagare till vän att jag vill att hon gör en tårta. Vad är en fest utan tårta, liksom?
Men mer då? Vad måste jag tänka på, vad får jag absolut inte glömma? Jag tar mer än gärna emot tips. Det var längesen jag ordnade en fest vars tema inte var Doctor McStuffin eller där valet av tilltugg stått mellan marängswiss och chokladpuddingstårta, vars bottnar lidit drunkning-genom-saft-döden efter fåfänga försök att göra dem saftiga eftersom själva beredningen inletts alltför sent.

Risken finns nog att mina gäster kommer mötas av färgglada ballonger, fiskdamm och chokladbollar. Människan är trots allt ett vanedjur och är barnkalas det enda man har någorlunda rutin på att ordna kanske det blir ett barnkalas även av den förmodat vuxna releasefesten.
Och apropå barn, var gör vi av ungarna? Alla jag känner mig någorlunda trygg att lämna över mina skatter till vill jag ju ha med på festen. Fast tänk om de betrodda barnvakterna ändå inte vill komma? Tänk om INGEN vill komma? Eller ännu värre, att folk kommer och har tråkigt. Det kanske kommer tio pers som tränger ihop sig i ett hörn och tillbringar kvällen med att till varje pris undkomma att köpa boken. Tänk om folk tror att de MÅSTE köpa boken bara för att jag kommer att sälja och signera den på plats?

Frågorna hopar sig i oroliga högar. Tänker P1 bekymrat.
Det ordnar sig, huvudsaken är att det BLIR en fest. Det kommer bli bra i vilket fall som helst.
P2 rycker på axlarna och ser fram emot den 23:e april.

Fortsättning kommer att följa.

 

Herrejävlar, jag gillar den! (Som Stella skulle ha sagt)

7D__8786 2Förra veckan fick jag tillbaka mitt manus ännu en gång. Den här gången var, om jag inte missuppfattat någonting gravt, den sista. Efter ett x antal redigeringsrundor och en vända korrektur var det nu dags för mig att läsa igenom min bok från första till sista sidan i jakt på sista minuten-fel. Eventuella slarvfel som lyckats slinka igenom näten, borttappade ord, insmugna blankrader, avstavningar som gått snett eller andra galenskaper skulle förhoppningsvis komma hit men inte längre. Även om jag allvarligt betvivlade min egen förmåga att hitta någonting alls i denna text som jag kan utan och innan och därmed automatiskt skummar igenom. Jag vet vilka ord som står där, jag behöver inte läsa dem. Jag är troligtvis den sämsta tänkbara kandidaten till uppdraget, som jag tack och lov delade med min förläggare Carola. Hennes lusläsning var gissningsvis mycket mer effektiv än min.

Känslan jag fick vid tanken på att läsa boken från början till slut, dessa rader jag upprepade gånger filat och funderat på, läst och läst om, var en korsning mellan panik och total uppgivenhet.
Jag ville inte.
Jag ville verkligen inte göra det.
Jag kunde inte för mitt liv begripa hur jag skulle ta mig igenom den ytterligare en gång, denna djupt betydelsefulla text som jag trots allt var så fruktansvärt trött på. Men det var bara att sätta igång. Motvilligt och motsträvigt, jag var fullständigt beredd på timmar av svår leda.

Efter några sidor upptäckte jag till min förvåning att jag faktiskt uppskattade det jag läste. Det var bra, jag tyckte verkligen det, och jag fylldes av en gryende känsla av stolthet över vad jag åstadkommit. Det här var inte bara en bok i raden av många, många jag tidigare läst, det här var MIN bok.
Och jag gillade den.

Efter att i flera omgångar ha fokuserat på det som felade, som kunde och skulle göras bättre, fick jag nu bevittna det färdiga resultatet, som det kommer att bevittnas av andra två månader framåt i tiden. Och jag kan helt ärligt säga att jag ser fram emot att den kommer ut. Hur den än kommer att mottas, vad andra än må anse om den, så gillar jag den. Den är min skapelse och jag är stolt över den. Jag är stolt över min bok. Stolt och väldigt, väldigt glad över att ha läst igenom den som färdigt verk, att genom att göra det ha suddat ut all tidigare negativitet och misströstan om huruvida allt jobb skulle leda till något bra i slutändan.

Nu vet jag att det gjorde det.

0124-SPIK-OMSL-HOI-WEB

Snart i en bokhandel nära dig…

Min antagningshistoria: Jannice

7D__8786 2 “Genom paradiset på en spikmatta” blev till i och med en uppgift på en skrivdistanskurs. Jag började på en historia som skulle bli en ensidig inlämningsuppgift och insåg efter två skrivna sidor att jag varken ville eller kunde korta ner den. Snarare ville jag fortsätta med min berättelse, och därmed var det bara att skriva en ny text att lämna in till kursen. Mitt första bokmanus var fött. Drygt två år senare var det tillräckligt moget för att skickas ut i världen och efter en ordentlig genomgång av förlag satte jag igång. Den första refuseringen kom redan nästa dag och efter några veckor började resten trilla in. Jag var väl medveten om hur liten chansen att bli antagen som debutant är och var hela tiden inställd på att det skulle bli egenutgivning för mig. Visst blev jag besviken för varje refusering men jag var beredd på dem, och framför allt var jag fortfarande så nöjd över att faktiskt ha fixat att få ihop ett helt manus som nu hade möjlighet att bli refuserat. Hela äventyret med att skicka iväg det där alldeles egna manuset, och den nervkittlande väntan som följer var någonting jag längtat så länge efter att få prova på. Det fanns inte en chans att jag skulle avstå från det.

Så kom till slut refuseringen från Piratförlaget, som ändå visade sig vara positiv för min strävan att bli utgiven. De ansåg nämligen mitt manus vara så pass intressant att det fått läsas av en lektör vars omdöme löd: “Med glimten i ögat, en stor skopa humor och känsla för detaljer lotsar författaren till det här manuset oss genom den första småbarnstiden. Huvudkaraktären är sympatisk, man ler och tänker på Mia Skäringer i Solsidan, här finns samma rappa tunga men också värme. Dock blir inte det här manuset tillräckligt unikt för att skapa den där måste-känslan. Jag tycker om manuset, jag tycker det är bra genomfört, fast det hade behövts en ytterligare litterär nivå för att nå ända fram.”

Det här gjorde mig lyrisk, samtidigt som det såklart var bittert att komma så nära bara för att snubbla på mållinjen. Men, faktum kvarstod: Jag hade blivit bekräftad och stärkt i min tro att manuset faktiskt kunde vara värt att ge ut. Strax efter det skickade jag manuset till Leffe Delo på Skrivsidan för lektörsläsning och finslipning. Responsen blev över förväntan och han rekommenderade mig och mitt manus för Lars Rambe på Hoi förlag. Jag åkte till Stockholm för att träffa Lars och några veckor senare fick jag veta att Hoi var intresserat av att ge ut mitt manus. Jag hade därmed lyckats spräcka ett målsnöre och min dröm var på väg att förverkligas. Det var, vilket torde vara uppenbart, en oslagbar känsla som renderade i många tårar och ett antal hysteriska telefonsamtal. Flera dagar senare kom jag fortfarande på mig själv med att gå och dumflina lite var som helst, när som helst. Potentiellt väldigt pinsamt, men jag var ju oj, så lycklig.

Nu är bollen satt i rullning och jag hoppas att manuset filats till att bli tillräckligt unikt för att skapa måste-känsla hos många, många läsare… 😉

Fyran, min favorit

7D__8786 2Jag har ju tidigare jämfört tillblivelsen av min debutroman med födseln av de tre barnen och jag håller fast vid att den är min fjärde bebis. Nu har jag dessutom insett att jag i ett avseende kommer att favorisera denna min nummer fyra totalt.
Den har nämligen en egenskap som kommer göra den till mitt överlägset lättsammaste barn: Den är helt icke orosframkallande. Jag, som högst troligt är en av de hispigaste mammorna i världshistorien, kommer inte behöva vara rädd för att fyran ska fara illa på något sätt som kommer att ge den men för livet.

Jag har alltid haft en tendens att oroa mig, ännu mer sen jag blev mamma, och det exploderade i fullskalig ångest när jag fick mitt tredje barn. Det räcker förvisso med att vara hobbypsykolog på oerhört låg nivå för att inse att den ångesten härstammade från skräcken att förlora min mamma, som var svårt sjukt och också dog tre månader efter min yngstas födelse. Eftersom jag tidigare mist även min bror var jag smärtsamt medveten om att dåliga saker faktiskt inte bara händer andra och att vad som helst kan ske, när som helst. Den insikten plus en alldeles färsk sorg plus en lika färsk, värnlös liten människa som man skulle offra livet för alla dagar i veckan är lika med stor potential för katastroftankar i kubik. Katastroftankar som leder till ångest, som i sin tur har väldigt svårt att fatta vinken när man försöker få den att lämna en i fred. Just den här extrema formen av oro är förhoppningsvis inte så vanlig men lite lagom nervositet däremot är väl en följeslagare man får ställa in sig på att dela kupé med i samma sekund som man kliver på tåget till Föräldralivet.

Det vill säga, om inte ens bebis råkar vara en bok, förstås.
För en bok, den kommer aldrig vara för varm och tvinga dig att ta tempen med ostadiga fingrar. Den kommer lika lite kräkas efter att ha ramlat och slagit i bakhuvudet som den kommer att slå ansiktet i is så näsan sväller upp till dubbel storlek och blodet forsar. Inte heller kommer den att komma hem från skolan och gråta för att de andra böckerna varit dumma mot den.
Den kommer säkerligen hanteras av oömma händer och få höra ett och annat ondsint ord för att den inte faller någon i smaken, men den kommer inte att fara illa av det. Den kommer faktiskt inte alls att bry sig.
Därmed borde den väl bli den lättaste i syskonskaran att handskas med? Jag tror verkligen det.
Lika mycket som jag samtidigt förväntar mig att bli förvånad. För innerst inne är jag säker på att boksläppet kommer att kunna öppna upp en helt ny värld av oro, men om det nu skulle bli så får jag lära mig att hantera det också.
Trots allt sägs det ju att omväxling förnöjer.

Jag skriver, alltså läser jag

7D__8786 2Jag har hört att det är viktigt att läsa mycket om man vill skriva bra. Det är någonting jag tror helhjärtat på. Inte att det automatiskt innebär att man inte kan skriva om man inte läser, men att man får en hel del skjuts på vägen om man tillgodogör sig stora stycken text. Ordförrådet ökar otvivelaktigt och nog måste det också medföra fler fördelar att studera meningsuppbyggnader och formuleringar som man omedvetet gör när man läser.

Detta borde betyda att jag, med tanke på hur många böcker jag har plöjt, i hela mitt liv har värmt upp inför en eventuell författarkarriär.

Sedan finns det förstås i vanlig ordning en baksida av myntet. När man läser mycket tror jag att man också får en ganska bestämd, om än omedveten, uppfattning om vad det är man uppskattar i böckerna. De bitarna tar man sedan med sig i sitt eget skrivande och det är inte säkert att det alltid är en fördel. Jag har som exempel ganska svårt för omfattande miljöbeskrivningar och alltför detaljerade instruktioner om hur personer ser ut.

När jag läser en bok är jag intresserad av dess handling. Jag läser för att få veta vad som ska hända, hur ett problem ska lösas, om de som egentligen inte förtjänar det ska få varandra i slutet eller vad själva storyn nu kan bestå av. Det jag däremot inte är intresserad av är hur det ser ut där handlingen utspelar sig. Jag bryr mig föga om huruvida gardinerna är blommiga eller rutiga och min puls ökar inte nämnvärt vid en utförlig beskrivning av den av huvudpersonens valda outfit för dagen. Istället skummar jag förbi de delarna, jag kommer på mig själv med att koppla bort vad jag läser medan jag gör det. tråkigt tycker jag det är.

Och dåligt inser jag förstås att det är att jag tycker det. För de är viktiga, de där miljöbeskrivningarna. Fråga vilken lektör eller redaktör som helst. För att man ska få med läsaren i historien är det högst väsentligt att man beskriver omgivningarna så de kan tänka sig in i scenen. Säger de som vet. Själv blir jag mest irriterad och tycker att det tar fokus från handlingen. När jag läser får jag automatiskt upp bilder, jag behöver ingen målarbok tecknad av bokstäver till hjälp för att illustrera handlingen. Och därmed drar jag mig också för att alltför ihärdigt beskriva miljöer när jag själv skriver. Jag vill låta läsaren frammana sina egna bilder och skulle vi jämföra dem enligt vad jag tänkt mig och hur läsarna upplever scenerna skulle det garanterat bli lika många skillnader som det finns läsare.

Varför jag resonerar såhär och om jag är ensam om det har jag ingen aning om men hur det än är med den saken jobbar jag aktivt mot mina instinkter i det här fallet.
Genom paradiset på en spikmatta innehåller därför åtminstone någon färg på tapeter och dessutom förekommer det också ett par WCT-brallor i en scen.

Mer än så törs jag dock inte lova.

Förväntan(s-ångest)

7D__8786 2Jag går ju som bekant i väntans tider. Inte på det sätt som (i bästa fall) slutar med ett nytt litet mirakel som ökar på befolkningsstatistiken. Min väntan kommer inte ge mig ansvar för ett nytt människoliv, det som är en svårslagen upplevelse, men å andra sidan räknar jag också med att den här tillblivelsen blir fullständigt smärtfri, åtminstone i fysiskt avseende.

Nu när jag skriver det här är det exakt tre månader kvar tills min bok kommer ut. Det är inte så mycket. Det är definitivt ingen evinnerlighet som det tidigare känts som. Det kommer att hända inom en ganska snar framtid, så mycket vet jag, och hack i häl på den vetskapen kommer givetvis förväntan, hand i hand med längtan. Det ska bli så häftigt att hålla mitt eget verk i handen, att se drömmen manifesteras i en bunt papper omgärdat av hårda pärmar. Men, under högljutt flåsande kommer också osäkerheten travande, strax efter det glädjefyllda följet.

För i och med att boken släpps står jag där med strupen blottad, med målet liggande vidöppet och bara väntandes på åsikter från såväl vänner som främlingar. När jag tänker på det känns det lite som att jag kastar ut en bit av mig själv för allmän bedömning. Det enda jag kan göra är att hoppas på det bästa samtidigt som jag också måste försöka förbereda mig på det värsta. För självklart förstår jag att min bok inte kommer att falla alla i smaken, hur skulle den kunna det? Frågan är väl snarare hur jag bäst rustar mig för kommande kritik.

En bok är ingenting som bara blir till av sig självt, det är någonting man sliter med, tänker på och befinner sig i under en ganska lång tid. Det ligger många, många timmars arbete bakom, timmar som ofta spenderats under åtskilliga varv i en känslomässig berg och dal-bana. Det är i alla fall min upplevelse av författandet och jag tror knappast att jag är ensam om den. Därmed blir man också sårbar. Jag hoppas förstås att livet hittills ska ha rustat mig såpass att jag inte bryter ihop av en dålig recension, men jag kan inte veta hur jag kommer att reagera. Jag har inte upplevt det än.

Så varför utsätter jag mig för det här? Det är en väldigt berättigad fråga. Varför inte bara skriva för skrivbordslådan och vara nöjd med det?
Men nej, när jag tänker på hur mycket glädje jag har av de böcker jag läser, hur skulle jag då kunna låta bli att själv försöka skänka den glädjen till någon endaste människa?
Med den respekt och beundran jag hyser för de författare jag läser, hur skulle jag inte kunna vilja vara som de?
Jag är skyldig mig själv att försöka, så mycket jag bara orkar. Man kan inte safe:a livet igenom, man måste chansa lite. Annars blir det meningslöst.
No pain, no gain och så vidare. Jag vet att kritiken kommer, från ett håll eller ett annat.
Men jag vet också (i stort sett helt säkert) att jag kommer att klara av den.

Hur som helst bedömer jag nog att det är det en risk värd att ta. =)

Hybrisen och rödpennan

7D__8786 2Låt mig dela med mig av min syn på begreppet redigering.
Tänk dig in i följande scenario:
Du har fött ett barn, alternativt stått bredvid medan din kvinna gjort jobbet. Hur som helst har du gett liv åt en perfekt, välskapt varelse. Ett barn så vackert att världen aldrig tidigare skådat dess like. Det är fantastiskt, du är fantastisk, övertygad som du är om att ingen någonsin skapat någonting i närheten av samma perfektion som du just lyckats med. Det är faktiskt inte alls otroligt att du är den enda i världshistorien med denna bedrift i bagaget och du har längtat så väldigt efter den här stunden.

Några få noga utvalda släktingar och vänner har fått den gigantiska äran att se ditt barn före alla andra och de är (nästan) lika lyriska som du. De lovprisar din avkomma och försäkrar dig om att de aldrig upplevt maken till vackert barn. I deras ögon finns absolut ingenting att anmärka på, vilket ytterligare stärker dig i din vetskap om det mirakel du skapat.

Under tiden på BB har du gått igenom det äntligen färdigbakade barnet bit för bit och varje centimeter har övertygat dig ännu mer om dess perfektion. Förvisso börjar du, om du ska vara helt ärlig, vid det här laget bli lite trött på ditt barn efter de många intensiva genomgångarna, men bara genom att lägga ifrån dig det en stund är du lika förälskad så fort du tar upp det igen.

Så kommer då stunden för det professionella utlåtandet; barnläkaren ska göra en besiktning innan ni får lämna sjukhuset. Med händer darrande av stolthet lämnar du ifrån dig din dyrgrip och väntar sedan tålmodigt medan läkaren gör sin bedömning. Snabbt och effektivt gör den erfarna läkaren sitt jobb. När det är klart tar du förväntansfullt tillbaka ditt barn, låter blicken svepa över det och drar häftigt efter andan.

Barnet är nedlusat med röda markeringar. Det är understreck, genomstrykningar, cirklar och kommentarer i en enda kritisk röra. Du sätter dig ner och försöker ta in det oerhörda i att någon haft mage, för att inte nämna förmåga, att hitta fel och brister hos ditt barn. Ditt barn som är ingenting mindre än tre och ett halvt kilo perfektion. Du är i chock.
Till slut lyckas du lägga ner barnet, ta ett djupt andetag och starta inspektionen.

Det första blicken dras till är de stora bokstäverna på magen som förkunnar: ”Det här kan du fylla ut och utveckla.” Därefter får du syn på ett födelsemärke på ena låret, inringat med rödpennan och i nytillkommet sällskap av ett enda stort frågetecken. Du sväljer hårt och går vidare med ditt synande. Båda fötternas minsta tår, så små att de knappt kan urskiljas, är markerade med kommentaren: ”Överflödigt, ta bort.” Din underläpp börjar darra aldrig så svagt. De där söta små tårna som du var så nöjd med. Innebörden i frasen ”kill your darlings” går långsamt och ytterst smärtsamt upp för dig.
Det fjuniga hår som spretar från en virvel bak på huvudet bör enligt rödpennan istället komma längre upp och du uppmanas att flytta om virveln. Och så fortsätter det. Den pyttelilla överläppens näst intill obefintliga amorbåge är markerad med en uppmaning om förtydligande, näsan är ”för lång, korta ner något”, och alla de tio tunna fingrarna är markerade med en tillhörande kommentar som lyder: ”Upprepningar. Stryk.”

Det sista du orkar ta in är ditt barns fantastiska, osannolikt långa ögonfransar, rödkladdiga av bläck som bildar orden: ”Ej trovärdigt.” Du får lust att skrika till läkaren: ”Du är inte trovärdig!” men det gör du naturligtvis inte. Trots allt hyser du den djupaste respekt för läkarens yrkeskunnande och du är innerst inne väldigt, väldigt tacksam över dennas hjälp att förvandla ditt barn till det mest fantastiska, trovärdiga barn just det kan bli, och i förlängningen så lättsamt som möjligt för dess betraktare att vila ögonen på.

Därmed inte sagt att du inte redan fasar för att visa upp kommande uppföljare syskon…

Om jag befinner mig i redigeringsfasen just nu? Ja, jag gör nog det.
Om jag överdriver en liten, liten aning? Inte omöjligt. Inte omöjligt alls.