Vad har hänt sedan sist? Förra årets debutantbloggare Jenny Gromark Wennberg berättar

Hej Debutantbloggen! Jag heter Jenny Gromark Wennberg och är en av dem som bloggade under 2018. Nu är jag tillbaka för att berätta vad som hände sen.

Hur unnar man sig lyxen att bli författare och våga satsa helhjärtat? Det är en av många frågor jag fått i inboxen sen jag debuterade med Storytel Original ljudboksserien Kämpa tjejer! förra året och som manusförfattare till komediserien Finaste familjen som gick på TV4 och C More i våras. 

Jag satsade på författardrömmen mitt i livet. Sa upp mig från jobbet som copywriter för att plugga till manusförfattare och skriva på heltid. När jag berättade för en psykolog att jag satsat på författardrömmen drog han genast en parallell till en klient som startat en pyssel- och garnbutik. Hennes stora dröm. Tyvärr dröjde det inte länge innan företaget gick i konkurs och drömmen hade förvandlats till stora skulder och ett berg med garn som ingen ville köpa. Psykologen tyckte det var bra att klienten satsat, men jag läste mellan raderna: Du är inte klok. Hur ska det här sluta?

Att unna sig lyxen att bli författare och satsa helhjärtat är inget jag rekommenderar om du inte är beredd på att drömmarna kan åka rakt ner i byrålådan igen. Din dröm ska tåla att bli refuserad gång på gång. Men det fina är att du inte behöver säga upp dig från jobbet för att satsa. Det enda du behöver är tid. Några ställer klockan på 5 för att skriva innan dagen gryr, andra skriver när de pendlar till jobbet eller tar lunchrasten i anspråk. Det är inte enkelt, men det finns sätt.

Hur bestämde du dig till slut? 

Det tog mig 5 år från start till mål – dvs författare och manusförfattare. Vägen har varit krokig och inte alltid självklar. Jag hade små barn när jag började skriva, ett och fem år, och heltidsjobb. Jag gick en kvällskurs en gång i veckan på Ordfront för Sören Bondeson och uppgiften var inte att skriva en roman. Istället blev det korta skrivandet av scener och dialoger en hemlig hobby som berikade alla andra delar i livet – även mitt jobb som copywriter. Jag tog små steg i början. Skrev två A4 i veckan för att senare växla upp till 10. När jag sa upp mig från jobbet så visste jag att jag ville gå Alma manusutbildning – oavsett vad som hände sen. Det var ett äventyr jag inte ville vara utan. Jag ville testa skrivardrömmen som jag struntat i så länge. Ett år är ingenting resonerade jag. Och det blev ett äventyr.

Förutom tid är pengar bra att ha. Innan du kastar dig in i studentlivet, spara ihop till en buffert. I alla fall om du är mitt i livet och har familj. Om du är van att leva på en högre inkomst än vad en student med extrajobb har, testa att leva på mindre en tid och lägg undan pengar. För mig blev lyx att ha tid att skriva, inte sommarhus och statusprylar. Det blev ett val. 

Du har bara ett liv. Vad vill du göra med det? 

Mitt liv förändrades för alltid med debuten. Alla mina drömmar gick i uppfyllelse! Samtidigt fick jag beskedet att jag hade en aggressiv cancer. Jag lämnade hastigt manusrummet jag arbetade i förra hösten. Det blev cytostatika istället för champagne när Kämpa tjejer! släpptes. Cancern behandlades och jag stamcellstransplanterades i januari. Under rehabiliteringen i somras fick jag tyvärr ett återfall.

Jag ångrar inte att jag satsat på min dröm. Det gör mig otroligt glad att jag vågade, att så många lyssnat på Kämpa tjejer! och skrattat. Nu vill jag bara bli frisk och fortsätta arbeta med skrivande för ljud, film och tv. Så unna dig att skriva, den lyxen är du värd!

Kram från Jenny

Vill du följa mig? Jag finns på Instagram, Facebook och på min hemsida.

Lästips för dig som vill skriva utan att säga upp dig från jobbet: Stor magi av Elisabeth Gilbert

Jennys debutantår: jag vågade!

JENNY_GROMARK_WENNBERG_BOK

Jenny Gromark Wennberg

När jag började skriva på Debutantbloggen för snart ett år sen handlade det för mig om att våga. Jag skulle skriva klart en bok under året och tro på mig själv och min förmåga under processen. Samtidigt skulle jag plugga klart till manusförfattare och ta mina första steg in i film- och tv-branschen. Våga tro att jag som 40+ skulle kunna bli författare. Följa upp det skrivande jag höll på med som ung.

Jag tror att många författaraspiranter delat känslan av ”inte ska väl jag?” och ”vem tror jag att jag är?” Rädslan att misslyckas får en att inte ens försöka. Eller att ständigt gå med en klump i halsen, orolig för att inte duga. Min debutroman Storytel Original ljudboksserien Kämpa tjejer handlar om det. Att trots allt våga ge sig på sin innersta dröm.

Mina drömmar, att skriva en bok och manus för en tv-serie, har gått i uppfyllelse under det här året. Det finns till och med chans att Kämpa tjejer blir en tv-serie. Jag vågade! Jag arbetade hårt. Och jag fick en publik till min bok och fantastisk respons. Från ”jag skrattade högt”, ”jag kunde inte sluta lyssna” till ”stor igenkänning” och ”helt underbar”. Det betyder allt för mig som författare, att någon skrattar och kan känna igen sig.

Och till dig som tvivlar. Ge inte upp innan du ens försökt. Skriv!

Nu är debutantåret alldeles snart över. Tack alla som läst bloggen och lyssnat på Kämpa tjejer! Tack Linnea som tog över bloggandet på måndagar när jag blev sjuk. Tack Emelie, Helena, Mia och Veronica. God jul och gott nytt år!

Kram från  Jenny

Vill du fortsätta följa mig? Jag finns på Instagram, Facebook och på min hemsida.

Kämpa tjejer!

JENNY_GROMARK_WENNBERG_BOKFör 5 år sen fick jag en skrivarkurs i 40-årspresent av min älskade Erik. Han visste att jag hade en gammal skrivardröm. Sen dess har jag skrivit. Den gamla drömmen har vuxit sig starkare. Så stark att jag för 2 år sen sa upp mig från jobbet för att satsa på den fullt ut.

Jag hade en galen bucket list som jag klistrade upp på insidan av min garderob. Komma in på en manusutbildning, skriva en bok och skriva på en tv-serie.

Jag sökte Alma manusutbildning 2016. Ett av arbetsproverna var en idé till en tv-serie. En komedi om en journalistpraktikant på ett hälsomagasin i kris. Jag kom in! Hela mitt liv vändes upp och ner. Jag började på något helt nytt. Ett äventyr!

På chans skickade jag in min pitch till tidningen Skrivas och Storytels stora ljudbokstävling. Jag vann! 2017 fick jag ett bokkontrakt med Storytel och började skriva på komedin Kämpa tjejer. En sån lycka!

Förra veckan fick se några klipp ur kommande säsong 3 av Finaste familjen, en tv-serie där jag varit med i manusgruppen och skrivit ett avsnitt. Glädjen av att se en av mina absoluta favoritskådespelare spela en karaktär jag hittat på var enorm!

Imorgon kommer ljudboksserien Kämpa tjejer ut i Storytel-appen och som E-bok i Storytel-readern. Jag verkar kunna bocka av hela den där galna listan jag satte upp i garderoben. Stora drömmar kan gå i uppfyllelse! KÄMPA TJEJER!

Men idag går jag en helt annan kamp till mötes. Jag har precis fått veta att jag har cancer, leukemi, och påbörjat en cellgiftsbehandling. Jag är i chock. Jag fattar inte riktigt ännu. Och när allt precis skulle börja med skrivandet går jag istället i närkamp med den där Sjunde inseglet-snubben. Det blir inget glas champagne på förlaget imorgon. Det blir ingen releasefest för boken. Det blir inga intervjuer.

Jag lägger istället all kraft jag har på att slå ner elaka celler. Fuck cancer. Jag ska kämpa!

PS. Jag blir jätteglad om du lyssnar på boken. Om du skriver en kommentar vad du tyckte blir jag också jätteglad. Jag kanske inte orkar svara, men jag kommer att läsa. Tack och kram.

Bokmässan revisited

Jag åker 25 år tillbaka i tiden. Jag har inte varit på Bokmässan i Göteborg sen tidigt 90-tal. Då hade jag precis vunnit Veckorevyns novellpristävling, jobbade med teater och drömde om att skriva på heltid.

Jag åker 25 år fram i tiden. Är på Bokmässan i egenskap av debuterande författare.

Det är torsdag eftermiddag och jag träffar fantasyförfattaren Gabriella Kjeilen som skrev sin första roman redan i gymnasiet och blir intervjuad för podden Livet som författare. Sen skyndar jag iväg till tidningen Skrivas scen för att träffa manusförfattarna bakom SVT:s succéserie Vår tid är nu, Ulf Kvensler och Malin Nevander, vars säsong 2 har premiär idag. Vi pratar om böcker och tv-serier innan jag går till Stadsteatern för att se genrepet av Allt gott i världen. En satir av Paula Stenström Öhman om två självupptagna medelklasspar som försöker hjälpa ett ensamkommande barn från Syrien. Sen tar jag spårvagnen hem till brorsan där jag bor.

På fredagen träffar jag roliga och drivna Nina de Geer och Johanna Devaliant som har podden Debutera eller dö. Pitchar min serie i en hiss inför dem. Alltså en riktig hisspitch. Mycket svårare i verkligheten än vad det är i tanken! Sen är det dejt med Debutantbloggarna. Vi åker upp till Heaven 23, räkmackemeckat på hotell Gothia, och njuter av utsikten. Det är första gången alla ses. Fem kvinnor med skrivardrömmar. Det slår oss att debutantåret går mot sitt slut. Vi pratar om vad vi ska göra sen, vad är nästa steg? Och den eviga frågan om hur en får tid att skriva.

Jag följer med Helena Hedlund till Natur och Kulturs monter och köper hennes bok Det fina med Kerstin till min son som fyller 6 år nästa vecka. Vi strosar förbi Novellix gullliga monter där besökare kan köpa noveller i lösvikt som i Pippi Långstrumps karamellaffär. De har en novelltävling och jag blir så sugen. Det är 25 år sen jag skrev en sist. Novellen som var alltings början.

Mässan stänger för allmänheten och vi går mot minglet i Storytels monter. Där väntar flera Storytel Original-författare. Vi har blivit ett litet gäng nu och vi ses då och då. Min förläggare viskar i mitt öra. Vi har något att fira som jag hoppas kunna berätta om snart. Och om en vecka och en dag släpps Kämpa tjejer!

Var du på Bokmässan? Hur var din upplevelse?

Storytelmingel

Jenny Gromark Wennberg, Felicia Welander och Lisa Bjerre på Storytels montermingel.

Vad hände med den sjuka författaren?

img_2209

Fotograf: Henrik Berglund

Ni som följer mig vet att jag varit riktigt sjuk och det startade i somras. Först kom värken smygande. Jag trodde länge att jag hade drabbats av kontorssjukan med det roliga namnet dead butt syndrome. Att jag jobbat mig sjuk med för många timmar framför datorn under våren och att det var därför jag hade ont i baken och i handlederna.

Att jag jobbat för hårt med att försöka nå min dröm att bli författare.

Sen rasade sjukdomen. Jag låg sammanlagt tre veckor på sjukhus med feber, värk i hela kroppen och en galopperande sänka. Den var så hög att till och med min luttrade bror som är en mycket rutinerad akutläkare höjde på ögonbrynen.

Jag kunde inte gå. Och ingen läkare visste vad det var. Var det sviterna efter yersinia? SLE? Chrons sjukdom? Sjukdomsnamn jag aldrig tidigare hade hört och blev livrädd av att googla. Att vara i limbo och inte veta är jobbigt.

Men nu har jag äntligen fått en preliminär diagnos. Det verkar vara en inflammatorisk reumatisk sjukdom. Även om det gör ont att vara sjuk vet jag att det inte är livsfarligt nu. Hoppet är tillbaka! Jag har fått medicin och jag har så smått börjat arbeta som författare igen. Jag ger inte upp.

I slutet av veckan kommer jag att träffa de andra debutantbloggarna Veronica, Mia, Helena och Emelie på Bokmässan i Göteborg. Det ska bli jättetrevligt. Och om du ser en haltande debutant på mässan, då är det jag! Kom gärna fram och säg hej.

Ha en fin vecka!

En bajskorv på omslaget!

Omslag_Kämpatjejer

Omslaget till ljudboksserien Kämpa tjejer! Design: Emma Graves

Tre veckor kvar till släpp och jag har fått omslaget till Kämpa tjejer! Hurra! Det är min grymma förläggare Emma Danielsson som har hittat på att emojin med glad bajskorv ska vara med på omslaget. Jag älskar den!

Och det är superkul att erfarna Emma Graves har formgivit omslaget. Det ska ge en känsla av tjejigt hälsomagasin, praktikanten Jossan på omöjligt uppdrag och en viff av komedi. Omslaget kommer att synas som en liten ruta i Storytel-appen och i Storytel Reader-läsplattan. Det är alltså inget vanligt bokomslag – men det är mitt bokomslag! Jag tycker att det sticker ut och det måste vara en bra sak. ”Hallå! Här är jag, en kul grej du måste lyssna på!”

Emojisarna glad bajskorv och högklackad sko representerar verkligen min humor och anger tonen i Kämpa tjejer! De har också betydelse för berättelsen från start. Jossan hamnar så att säga i skiten direkt.

Jag är glad att min förläggare plockade upp detta ”spår” och att emojisarna blivit en del av omslaget. Samtidigt är jag rånervös. Nu är författardrömmen här. Nu debuterar jag. Hjälp! Och kan jag verkligen ha en bajskorv på omslaget? Haha!

Ha en fin vecka! 💩

Skriva författarpresentation

03_JennyGromarkWennberg_Foto_Henrik_Berglund

Jenny Gromark Wennberg på favoritkafét Louie Louie på Södermalm i Stockholm. Foto: Henrik Berglund

När min förläggare Emma bad mig skriva en författarpresentation blev jag först galet pepp. Yihoo, jag är snart författare! Klart jag ska skriva en författarpresentation. Några ynka rader, hur svårt kan det va?

Strax därefter fick jag panik och hjärnsläpp, förhalade uppgiften in i det längsta. Jag tyckte att det var riktigt jobbigt att skriva om mig själv i tredje person. Vem tror HON att hon är liksom? En författare? Shit va skämmigt!

Men om inte jag tror på mig själv som författare, vem ska då tro? (Jag skulle ju våga det här året.) Trevande började jag skriva min författarpresentation. Eftersom Kämpa tjejer! är en komedi i magasinsvärlden, ville jag berätta att jag har erfarenheter kopplade till bokens innehåll. Och att den är rolig! Jag skrev klart till slut och skickade presentationen till min förläggare.

Så här i efterhand verkar jag onekligen ha en viss sorts humor. Kolla här:

”Jenny Gromark Wennberg (f. 1973) är manusförfattare och copywriter.

Efter 20 år i reklambranschen och prisbelönta kampanjer som ”Knark är bajs” utvecklar Jenny numera även idéer och manus till tv-serier.

2017 vann Jenny tidningen Skrivas och Storytels stora ljudbokstävling med komedin ”Kämpa tjejer!” som utspelas på ett hälsomagasin i kris.

Precis som huvudkaraktären Jossan har Jenny läst till journalist, praktiserat på magasin och upplevt en tarmsköljning. Dock utan att hitta en Barbie-sko!

Jenny bor på Södermalm i Stockholm med man och två barn. ”Kämpa tjejer!” är hennes debut.”

Vad tycker du? Funkar den?

Ha en fin vecka!

Viktigaste personen i en ljudbok

Är så glad att kunna avslöja den viktigaste personen i min ljudboksserie! Hon som kommer att ta med lyssnarna på resan och in i berättelsen. Kämpa tjejer! kommer att läsas in av ingen mindre än skådespelaren Hanna Dorsin.

grotesco2

Hanna Dorsin som lärare i Grotescos sju mästerverk. Foto: SVT

Hanna Dorsin ingår i humorgruppen Grotesco. Förra hösten gjorde de succé med satirserien Grotescos sju mästerverk på SVT och i fredags vann de Kristallen för årets humorprogram. Hanna Dorsin spelade bland annat lärare i avsnittet Föräldramötet – ett kammarspel. Ett klipp finns här. Hanna Dorsin är rolig, en talang som jag tror ett komedimanus kräver. Och rösten tror jag kommer passa perfekt för att berätta om ung student med vacklade självförtroende som ska ge sig in i en ny och rätt hård värld.

Uppläsarens röst och förmåga att gestalta är oerhört betydelsefull för en ljudboksproduktion. Om lyssnarna inte gillar rösten stänger de av och vice versa. Det finns till och med lyssnare som snarare följer en viss uppläsare än en författare på grund av rösten. Själv har jag ännu inte fastnat så djupt för en särskild uppläsare av ljudböcker, men jag är säker på att Hanna Dorsin kommer att bli en favorit!

Ha en fin vecka!

Ps. Tack alla ni som skickade krya på dig-meddelanden förra veckan. Så omtänksamt och rart!

En sjuk författare

01_JennyGromarkWennberg_Foto_HenrikBerglund

Foto: Henrik Berglund

Jag har varit ordentligt sjuk sen i slutet av juli. Legat på sjukhus med en obegriplig inflammation i kroppen. Det har vänt upp och ner på min och min familjs tillvaro. Och det är därför jag inte har bloggat de senaste veckorna.

Jag har ännu inte riktigt kunnat ta in hur illa det har varit. En vän har besökt mig på sjukhuset flera gånger för att hålla mig sällskap. Hon sa: ”Du är en seg typ.”

Det peppade mig. För när du inte kan gå upp ur sängen utan hjälp, tar dig fram med rullator, har hög feber och läkarna inte vet vad det är för fel på dig, behöver du nån som säger att du klarar det. När det till och med gör ont att få en kram.

Jag är nog en seg typ. Det är nog de flesta som ger sig på uppgiften att skriva en bok. Jag ger inte upp. Jag tar ett djupt andetag vid varje nålstick. Jag dricker medicin som smakar gammal karpdamm. För jag vill ut på andra sidan. Skriva manus med mina nyfunna kollegor, leva life och se min yngsta son börja skolan.

Jag minns hur det var att börja första klass. Pyttan och jag sprang in i klassrummet före alla andra. Så otroligt sugna på att lära oss läsa, skriva och ha roliga timmen! Vi blev tillsagda av fröken. Backade och väntade på vår tur. Sen in igen.

Lusten att vilja ut på andra sidan och att vilja skriva är konstant. Den gör mig seg. Jag har så många projekt som bubblar i mig. Men som läkaren sa: ”Det finns inget du kan göra för att påskynda den här processen. Vila och var med din familj.”

Jag är hemma nu.

I oktober debuterar jag som författare. Jag kan inte påskynda processen med min återhämtning, men hoppas så klart att jag är mycket bättre då. Att jag kan skåla med familj, vänner och förläggare – ja, alla som har trott på mig – och springa ut på andra sidan!

Ha en fin vecka!

Ps. Tack bästa Arianna Bommarco för att du skrivit på Debutantbloggen i mitt ställe! Tack debutantbloggarna som har råddat. Och tack vänner, familj och uppdragsgivare för ert stöd. Jag fortsätter nu att skriva blogg på måndagar.

Nu har jag skrivit klart boken!

01_JennyGromarkWennberg_Foto_HenrikBerglund

Foto: Henrik Berglund

Jag är klar! Mitt manus till ljudboksserien Kämpa tjejer! är färdigt. Jag har satt punkt som det heter i författarsammanhang. Yay!

Det känns tomt, konstigt men också oändligt skönt. Kämpa tjejer! har funnits med mig i tankarna i tre år och jag har jobbat stenhårt med den. Slitit som en galning. Fått platt röv, gamnacke och ont i handlederna. Prioriterat boken före allt annat i perioder. Men nu är den snart snart ute i Storytel-appen att lyssna på!

Jag väntar ivrigt på att få höra min bok för första gången och jag väntar ivrigt på lyssnarreaktioner. Jag längtar efter att lyssnarna ska skratta och jag hoppas och håller tummarna att det blir så.

”Du har iallafall en lyssnare”, sa Storytels vd Jonas Tellander till mig när pilotavsnittet just var inspelat och godkänt för en hel serie. Han hade lyssnat sa han och gillat första delen. Jag blev vrålglad såklart. En lyssnare!

Och så berättade han att Amelia Adamo var en av de första som intresserade sig för hans tjänst som då hette Bokilur under bokmässan för ett antal år sedan. Att hon trodde på honom och att det betydde mycket.

Amelia Adamo. Hon som en gång ringde till mig och berättade att jag vunnit Veckorevyns novellpristävling. Som trodde på mig! Som var min handledare när jag var 23 år och gjorde journalistpraktik på hennes magasin Amelia. En tid som inspirerat mig när jag skrivit min bok.

Jag är hooked på synkronicitet (det gör livet roligare och meningsfullare) och tyckte att jag kände den där och då. Att det fanns ett slags samband mitt i alltihop.

Så. Jag har iallafall en lyssnare när serien släpps i oktober! Det är ju därför jag skriver. För att någon ska vilja läsa, lyssna eller titta. Och jag hoppas att Kämpa tjejer! ska vara något riktigt kul som du aldrig hört förut.

Ha en fin vecka!

Sommarnovell: En erfarenhet rikare

För 25 år sen vann jag Veckorevyns stora novellpristävling. Publicerar vinnarnovellen som ett vykort från tidigt 90-tal och mitt tonårsförfattarjag. I år strax innan jag fyller 45 debuterar jag. Så kom ihåg, det är aldrig för sent att börja skriva igen!

Novellen är minnen som kommer till liv en het sommardag på centralstationen i Göteborg.

JennyGROMARK_1993_Veckorevyn

Från reportaget i Veckorevyn. Jag var nyss fyllda 20 år.

En erfarenhet rikare

Det ligger intrampade tuggummin och fimpar på golvet. Inredningen är sliten och maten som serveras är av lägsta kvalitet.

– Vi tackar Findus för maten!

Svett, flott och cigarettrök blandas till en internationell och genomträngande doft. Byggnaden är gammal och det är högt i tak. Duvor och småfåglar äter av resterna som lämnas kvar av besökarna. En gång såg jag några duvor äta sig mätta på en spya. Det kostar tre kronor att gå på toaletten, kanske var det därför någon valde att kräkas på golvet. Jag ska träffa Morsan.

I mitten av Centralstationen möts människor från hela världen. På väg mot nya mål, passerar de varandra i alla väderstreck. De enda som stannar kvar och låter tiden stå stilla är afrikanerna vid den långa raden av telefonautomater, och de rödsprängda herrarna i väntsalarna. Jag undrar hur länge de har väntat.

Pulsen av tågen känns i hela kroppen. Dunket när hjulen korsar landet på en bit räls. Jag vill inte minnas, men det går inte att förtränga. Alla minnen blir så mörka när jag kopplar samman dem med Morsan. Hur jag satt i en andraklassvagn och dunkade genom Sverige, samtidigt som jag önskade mig därifrån. Fönstren i vagnen står vidöppna och de randiga gardinerna lyfts högt upp i vinddraget. Galonsätet är klibbigt och batterierna till bandspelaren är slut. Jag somnar när tåget rusar in i den mörka och evighetslånga skogen.

Tågresan slutar i Morjärv. Anslutningsbussen stannar utanför biblioteket. Morsans nya arbetsplats. Busshållplatsen i Överkalix är nyasfalterad. Alla människor bär gummistövlar och shorts. Väderbitna herrar och damer med liktornar samlas vid biblioteket. Det ser ut som om de flesta lider av förhårdnader av olika slag. Morsan har skickat en taxi.

Samhället är delat av Kalixälven. Hyreshusen och centrum ligger på udden, där älven delar sig. Om en vecka ska jag börja klass åtta på Centralskolan. Vi åker över två broar och in i skogen.

Det är en typisk 40-talsvilla och fasaden såg ut som beläggningen på mormors tänder. De gråmelerade asbestplattorna som skulle vara underhållsfria, påminde om snöslask i innerstan, färgat av avgas från hundratals bilar. När Morsan såg min besvikelse, lät hon mig ha hela övervåningen för mig själv. Jag förlät henne nästan genast och började inreda kontor, gymnastikhall och sängkammare. Gymnastikhallen var inte riktigt planerad, men i ett av rummen fanns en grön plasttapet uppsatt, och jag kunde inte associera till något annat än en kladdig gymnastiksal.

Huset låg precis vid älven, och vi fick en privat strandremsa. Jag satt där nere och byggde landskap av drivved, gräs, mossa och småsten. Det retade mig att jag var för gammal för dockor, och att de jag en gång haft låg hemma hos mormor och morfar. Mina landskap fylldes istället av osynliga tomtar. Det var vänliga varelser som höll mig sällskap.

Det var två kilometer till bensinstationen. Skyltningen utanför Q8 var ganska spartansk, bortsett från det stora plakatet som varnade tjuvar för följderna efter en bensinstöld.

”Vi skriver upp namn och visar foto på kända bensintjuvar.”

På eftermiddagen gick jag hela vägen fram och tillbaka för att hyra ett TV-spel. Det existerade ingen lokaltrafik, så jag fick använda apostlahästarna innan jag vågade börja lifta. I flera timmar spelade jag Pac-man och slog rekord efter rekord. Jag fick ett fotbollsspel på köpet, men då skulle man vara två. Jag var fortfarande ensam.

Ingenting skulle få mig att trivas i Norrbotten, där kommunalråd och socialdemokrater hyllades, som framstående personer i societeten. Jag kunde ju dansa som Michael Jackson och jag trodde att jag kunde sjunga som Whitney Houston. Slöjan över granarna och metropolen Folkets Hus fick mig att gråta i sömnen. Jag skrev tre brev om dagen till mina gamla klasskamrater, för att lätta den vanmakt jag kände över att Morsan tvingat mig till Överkalix.

När jag trots allt lärde känna Ellen, slutade jag och Morsan att ta ridlektioner ihop. Jag bodde hemma hos Ellen och hennes familj flera dagar i veckan. Vi tränade hoppning på deras gamla travare. Han hette Silver och var valack. Silver fick en väldig fart de gånger vi tog ut honom. Kraftfodret verkade extra på vintern, eftersom Ellens mamma vägrade släppa ut Silver i hagen då det var kallare än 30 minusgrader. Silver mobiliserade hela sin styrka till ridturerna i skogen.

Granarna var täckta av snö och isen var helt blank på älven. Vi hoppade frenetiskt med Silver över hinder som vi byggde av lössnö på stubbåkern. Klockan tre på eftermiddagarna avslutade vi övningarna, sedan blev det kolmörkt ute. De såg scootrarna ut som avlånga lysmaskar på väg ut i rymden.

Ellens familj levde på inkomsterna från jordbruket. Lantgården innehöll 75 kor och ett tiotal grisar. Alla tjejer i klassen var platoniskt kära i Ellens storebror. Thomas hade gått lantbruksskola och arbetade på familjeföretaget som avbytare. Jag blev nog också lite kär i honom, då han hälsade på i källaren när vi låg och läste Starlet.

På kvällarna stod vi uppe i vindskupan och tittade ut över landskapet. På avstånd och i mörkret, såg lamporna i centrum så internationella ut. Ellen låtsades att hon bodde i Stockholm, och att lysmaskarna var delar av tunnelbanan. Jag låtsades att jag bodde på Miami Beach, och att lysmaskarna var lyxkryssare på väg mot Västindien. Ellen tyckte att jag var töntig som ville bli sångerska.

– Du spelar ju ändå bara pajas i revyn.

Vi repeterade revyn varje dag efter skolan. Vem som helst kunde få vara med. Jag fick spela skåning, för de tyckte att jag pratade så fult. De tyckte att jag var en utmärkt pajas.

Lite utanför byn, vid kullen bortanför Q8-tappen, låg Vippabacken. Där anställdes jag som extrapersonal och fick mitt första arbete. Vippa-Tore som anställde mig, en korpulent herre, ägde detta turistcentrum. Vippabacken var Överkalixs enda turistattraktion. De bestod av stugby, kiosk och antikhandel. Här kunde trötta turister, som gjorde av avstickare från Inlandsbanan, vila upp sig. Mestadels var det amerikaner och fransmän som besökte den förvildade slutstationen i ödemarken. Jag tyckte särskilt mycket om den mörka serveringen, där uppstoppade djur och böcker trängdes utmed väggarna. Gästerna fick sitta vid massiva ekbord och lyssna på den äkta Wurlitzerjukeboxen. Alltihop inramades av Vippa-Tores fräcka historier om stugbyns rinnande toaletter. Den glade, röde och korpulente mannen brukade skoja med sin unga hustru och säga:

– Eva, ska vi älska under tiden degen jäser?

Turisterna var aldrig nere i byn.

Det bestämdes i kommunen att två familjer från Eritrea skulle få flytta in i byn, för att främja kampen mot invandrarfientlighet. Ingen i byn brukade umgås med främlingar, det hade både jag och Morsan fått känna på i början av vår vistelse i Överkalix. Genast startade en rörelse mot flyktingarna, som vågat sig in i bygdens skyddade värld.

Raggarföreningen All Time Cruisers, som bestod av äldre och arbetslösa killar, skrev WHITE POWER med svart airbrush på sin smutsvita Ford. De åkte fram och tillbaka i centrum som vanligt, enda skillnaden var att de skrek slagord mot invandrare istället för socialistiska hyllningsramsor om arbetarklassen. Jag och Ellen fick åka med ibland. I baksätet serverades Explorer eller hembränt ur en fickplunta. Hela bilen stank bensin. Om passagerarna inte blev fulla av spriten, kunde de bli höga av ångorna från den läckande tanken.

Den yngre ortsbefolkningen hälsade familjerna från Eritrea välkomna med avföring i plastpåsar och kinapuffar i brevlådan. Några av de pensionsfärdiga handlarna muttrade något om kommande stölder. Jag såg aldrig någon av afrikanerna och jag undrar hur jakten avlöpte.

Morsan och jag reste hem till mormor och morfar över jul. På julaftons morgon drack jag choklad vid det brandgula matbordet. Proportionerna i köket stämde inte överens. Bordet var för stort, de röda stolarna såg ut att vara gjorda för en lekstuga. De bruna skåpen var jättelika, höga och avlånga. Spisen såg ut som en bärbar gasolplatta, att ha på semestern i husvagnen. Allt i huset var genuint hemslöjdat.

Tusse jagade harar bland klipporna. De gräver sina hålor under ljungen, där det finns jord att bosätta sig i. På vintern ser man med lätthet var de bor, då de gör avtryck med tassarna i snön.

Jag såg Julia och Oscar i huset tvärs över. Vi lekte på den tiden Morsan var nyskild och inte hade någon annanstans att ta vägen, än hem till mormor och morfar. Det är mina morföräldrar som har uppfostrat mig.

Morfar tände sin Ultra Blend och lutade sig tillbaka bland de stickade lapptäckena i soffan. Mormor spelade ”Gläns över sjö och strand” på pianot. En gång var de den borgerliga kärnfamiljen, och nu hade de svårt att bryta traditionerna. Morsan ringde hysteriska telefonsamtal hela förmiddagen.

Timmarna gick långsamt. Jag ville så gärna gå över till Blombergs, men jag vågade inte. Vad skulle jag säga?

– Ska vi leka pantgömme eller cykla ner till havet?

Oscar leker säkert inte längre, han är ju lika gammal. Tusse jamade utanför köksingången. Han följde med upp till skrubben där Morsan och jag sov på tagelmadrasser. I min madrass fanns det små hål vid fotändan. Tusse pillade upp strån med tassen och jag rullade dem till en boll. Vi lekte säkert i en halvtimme, innan mormor pinglade i matklockan. Morsan slutade inte att prata i telefon, så vi andra fick äta julbord utan henne. Morfar grymtade lite, men sa inget för julfridens skull. Efter lunchen blev jag ensam igen. Morsan hade talat färdigt i telefon och diskuterade istället politik med mormor och morfar.

Det började snöa. Jag såg hur Julia och Oscar stormade ut i trädgården för att kasta snöboll. Jag sprang också ut och vi kastade allihop. Oscar kramade mig och jag ville aldrig åka till Överkalix igen. Jag struntade i Kalle Anka fastän mormor ropade. Vi lekte till och med pantgömme och jag gömde mig under deras segelbåt som stod uppställd på tomten. Jag var så glad att Oscar inte hade slutat leka.

När vi skildes åt, sprang jag för att se om det vuxit fram några julklappar under granen. Det låg fem eländiga paket vid julgransfoten. Morsan var försvunnen. Jag fick två paket. Det låg gula underbyxor med bred kant, sydda i frotté, i det lilla paketet. I det stora paketet doldes min hemliga dröm, en riktig synt. Jag log saligt åt morfar, och hela min karriär rullades upp för mitt inre.

Jag fick inget av Morsan. Morfar sa att hon skulle komma tillbaka dagen därpå. Hela natten satt jag vaken i skrubben, och övade ”Für Elise” och ”Sov du lilla videung” på mitt elektroniska piano, som hette Roland. Det var snålt med eluttag i skrubben, men jag låtsades hur det skulle låta.

Morsan kom tillbaka på juldagen. Hon hade tagit med sig Grönis. De träffades på bibliotekshögskolan i Borås. Den lila palestinasjalen, som var virad kring hans nikotinfärgade hals, gjorde mig allergisk. Han ägde tre vinthundar som också traskade över tröskeln i mormor och morfars villa. Grönis klagade på mormors konserver, men såg ut att trivas bland lapptäckena i plyschsoffan. Han kliade sig frenetiskt på det smala vänsterbenet. Morsan såg nöjd ut med sin provokation. Vinthundarna försökte jaga Tusse, men jag hann före och stängde in oss i skrubben. Innan jag stängde dörren spottade jag på Ludvig, den fulaste av hundarna.

Grönis knackade på dörren efter skymningen. Jag öppnade med Tusse på ryggen. Grönis backade, han var rädd för katter.

– Jag vill inte vara din farsa om du tror det.

Jag skrek tillbaka, att det hade ingen av mammas proletär- eller knarkargubbar velat vara, och för resten skulle jag aldrig vilja ha en nikotinfärgad biblioteksröv till farsa. Tusse klöste Grönis och försvann ner till den trygga plyschsoffan.

Jag ringde upp Pippi, en gammal klasskompis, på nyårsafton. Det skulle ordnas en fest i en oanvänd lagerlokal och jag blev bjuden dit. Morsan sa nej.

– Du kommer bara att supa dig full och hångla med pojkar.

Själv drack hon upp morfars whisky för att sedan ta en taxi in till stan. De skulle gå på en illegal klubb och dricka billig sprit från hamnen.

Grönis flyttade upp till Norrland efter jullovet. Han bosatte sig i ett grönt skjul som saknade både vatten och el. Det var långt innan våren och värmen, så han tillbringade de flesta timmarna på dygnet i vårt garnityrpalats. Morsan och Grönis höll hårt på människans integritet, därför hade han envisats att hyra skjulet.

– Ett utmärkt sätt att få inspiration på.

Jag stannade hemma hos Ellen tills Morsan och Grönis hämtade mig.

– Jag kan inte handskas med barn.

Tonåring, Grönis, tonåring. Morsan och även Grönis trampade hela tiden in på mitt område och struntade i min integritet.

Alla i klassen visste att jag var kär i Lasse. När jag pratade med Ellen efter revyrepetitionerna sa hon inte särskilt mycket. Jag talade om honom tills jag inte längre kunde skilja på verklighet och dagdrömmar. Ellen lyssnade frånvarande, något höll på att hända med vår vänskap. Jag läste intensivt alla horoskop i Starlet som jag kunde komma över. Lasse var så annorlunda, om jag jämförde med killarna i klassen. Jag identifierade mig med dem som om möjligt skiljde sig från mängden, eftersom jag själv kände mig som utomstående. Lasse var en riktig renässansmänniska. Han planerade för framtiden och ville gå musiklinjen i Piteå. Det behövdes knappt någon studievalsinformation i Centralskolan, då de flesta elever inte skulle gå på gymnasiet. Om de sökte var det oftast en praktisk utbildning. Lasse var annorlunda, en hjälte. Min stora kärlek spelade trummor i ett band, och under varje skoldans eller fest framförde de paradnumret ”Johnny Be Good”.

Ellen sa aldrig något, men en dag efter repetitionen skulle hon och Lasse stanna kvar i Folkets Hus. De skulle gå på fredagsbion klockan sju. Jag gömde mig i kulisserna och skämdes. Han visste också. Då grät jag.

Jag slutade att sova över hos Ellen. Lasse tog min plats i den fuktskadade källaren, bland skumgummitidningar och Starlet-tidningar. I skolan höll de varandra i handen, och under premiären av revyn kysstes de mitt framför publiken. Det tröstade mig att min bild fanns med i det senaste numret av Norrländska Socialdemokraten, efter min insats i revyn.

Jag blev ensam igen, men efter många brev och telefonsamtal skulle Pippi komma upp till Överkalix och hälsa på. Veckorna trevade sig fram. Jag var nervös, tänk om Pippi tyckte att min ensamhet var pinsam? I flera dagar stod hennes tältsäng i gymnastikhallen färdigbäddad, innan Valborgsmässoafton och första maj-helgen kom. Pippi slapp tåget, hennes föräldrar betalade flygbiljetten.

Under Pippis första dag i lappmarken gick vi ner till älven och byggde en flotte. Den kallade vi för Bompflotten. Vi lekte hiphopare, för Pippi ville också bli sångerska. Froggy B and the Bomp. Det kändes som om vi aldrig hade skiljts åt. På stranden hittade vi sprayburkar med svart färg, så vi skrev tags över hela badplatsen. En vild granntant ångade ut ur sin laserade, bruna villa och skrek efter oss när vi flydde.

– Jädra knarkarungar, ni kanske gör så i Göteborg, men så gör man inte här!

Pippi blev rädd, men på kvällen skrev vi rhymes med hjälp av min Roland.

På valborgsmässoafton spelade Snowstorm i folkparken på Grännaberget. Det var nypremiär på det stora utomhusdiscoteket som ordnades för ungdomar i bygden. Jag och Pippi liftade dit med en långtradare som körde timmer. Hundratals Fordar, EPA-traktorer och äldre BMW:s stod på gräsmattan utanför den stora slussen av trä. Snowstorm hade redan börjat med sitt framträdande, men både jag och Pippi var införstådda med att de var mesiga. Bönder i blå Helly Hansen-tröjor och med scooterkepsar på huvudet, som vinglade omkring bland bilarna och tog klunkar ur det medhavda, imponerade inte på Pippi. Så vi betalade inte ens inträde utan gick ned till vägkrysset för att få lift hem igen.

I huset med skal av eternitplattor lyste det i undervåningen. Morsan väntade oss inte så tidigt. Hon och Grönis var helt nakna när jag och Pippi kom in i rummet. Pippi grät hela natten för hon längtade hem. Jag blev sur för att hon klagade på Överkalix. Pippi ringde sina föräldrar mitt i natten och jag blev avundsjuk på hennes gulliga familj. Samtidigt gjorde jag mig rolig över att hon aldrig varit hemifrån förut och att hon var en fegis.

Så fort demonstrationerna och första maj-tåget avklingat, reste Pippi hem. Vi hann precis bli vänner igen innan hon åkte. Jag saknade henne. Då tänkte jag med förhoppning om framtiden, hur vi skulle turnera som Froggy B and the Bomp och erövra Gränna Folkpark under jubel från bönder i glesbygdskostym.

Grönis flyttade ner till Stockholm. Han stod inte ut i lappträsket, och menade att folk var helt okulturella i Överkalix.

– Det är skapta som neanderthalare.

Morsan gjorde abort.

Jag låg under handfatet på den ljusblå heltäckningsmattan. Det enda som jag kunde urskilja var smutskorgen i storrutiga metallslingor. I korgen flöt bruna strumpor och urtvättade trosor. Ellen låg nedanför toaletten, bredvid tröskeln och gurglade. Vi hade precis blivit vänner igen och förenat oss under konfirmationslägret i Gällivare. Hon rullade runt och kröp bort mot min plats under handfatet. Jag klängde mig upp via vattenledningen och handdukshängaren. Ellen spydde i toalettstolen. Jag såg mig själv i spegeln, det snurrade och jag höll mig krampaktigt fast i handfatet. Jag spydde och skrattade.

– Fan, vi är ju fulla! skrek jag till Ellen.

Hon vände sig om och log, för att sedan spy i handfatet. Den gulröda smörjan ville inte rinna bort. Jag sträckte ner handen men hittade inte någon propp. Jag somnade på golvet. Vi var nyblivna konfirmander, utslagna på en flaska hemkört.

Efter utegångsförbud och långa nätter av bråk med Morsan, fick vi äntligen åka. Tidigt på fredagsmorgonen stod jag och Ellen i centrum och väntade på långfärdsbussen till Piteå. Häcken utanför ICA blomstrade. Buss 97 rullade ner för Storgatan och in på torget. Chauffören sa, att om vi låtsades vara under tolv, kunde vi få åka på halv biljett.

När vi klev av bussen i Piteå tog Ellen genast fram cigaretterna och bjöd mig. Det kändes så underbart att stå i försommarsolen och vara fri, helt fri. Myllan pyste i parken och människor i shorts och gummistövlar flanerade i centrum. Vi skulle tillbringa helgen i Ellens storasysters lägenhet.

Rummen svämmade över av rosa porslinsfigurer och kort på Silver i fururamar. Ulrika hade nästan blivit en byfåne i Överkalix. Folk hade pratat om henne och viskat att hon var psykiskt sjuk. Innan Ulrika flyttade hemifrån höll hon sig mycket för sig själv och läste kärleksromaner. Nu studerade Ellens storasyster på sekreterarskolan i Piteå. Ulrika var ett mysterium för mig, men samtidigt en vinnare.

På kvällen gick vi på ”jättedisco” i centrum. Arrangörerna Janne Vax och Gummi från Göteborg tjänade stora summor på danskvällar med dragplåster som Robert Jelinek från PS. Sista sommaren. Tjejerna skrek, men han sålde ändå inte någon av sina 2000 signerade planscher. Jag var lycklig, inte bara för min nyvunna frihet, utan också för Morsans löfte om att flytta hem till Göteborg efter sommarens slut. Morsan menade att det behövdes ingen utbildad bibliotekarie i Överkalix, eftersom ortsbefolkningen ändå inte krävde hennes tjänster och kunskap.

Nu under kvällen tonas belysningen ned i Centralstationens cafeteria. Ljuset från takfönstren försvinner och den ljumma försommarvärmen blir till ånga, som i ett drivhus. Den internationella pulsen växer sig allt starkare. Jag känner mig bättre till mods när det dunkla sköljer över taklampornas tafatta försök att avslöja defekter i gästernas ansikten.

Mormor och morfar har betalat min tågluffarbiljett längs Inlandsbanan. Jag och Pippi rymmer till Norrland i sommar. Vi ska bo på det nybyggda lyxhotellet och storsatsningen i Överkalix. En Froggy B and the Bomp-turné.

Jag undrar hur det går för Vippa-Tore och hans kontinentala turistcentrum. Pippa har börjat snatta på Hennes & Mauritz, så hon är inte så feg längre. Jag har fått brev från Ellen. Hon skriver att Lasse hoppade av från musiklinjen i Piteå för att gå lantbruksskola i Kalix. Ulrika gifte sig tydligen med sin chef och drömprins, för att flytta till Stockholm. Det som förvånar mig mest är att Grönis faktiskt fått gehör för sina åsikter. Han har skrivit en analys av ett postorderkatalogomslag på kultursidan i Svenska Dagbladet. På bilden finns mamma-pappa-barn och Grönis kallar dem för ”den moderna splittrade familjen”. Det kunde ha varit jag, Morsan och farsan som aldrig funnits.

Lilla Morsan står i dörröppningen. Hon kryssar mellan borden, möter min blick och sätter sig ned. Morsan kommer att klaga på mina rymningsförsök och på min avbrutna skolgång.

– Kan du inte flytta hem igen?

Jag tänker på all förödmjukelse som hon har utsatt mig för, men samtidigt ser jag hela henne och hur lika vi egentligen är.

– Mamma, jag flyttar aldrig hem igen.

SparaSpara

Ett vykort från mitt tonårsförfattarjag

JennyGromark_1993_Veckorevyn

En bild från fotograferingen för Veckorevyn. Jag var nyss fyllda 20. Foto: Frank Palm

Jag skrev en novell när jag var 17 år. Vi fick det som uppgift andra året på gymnasiet av vår lärare Caroline. Hela klassen skrev. Jag gjorde research genom att intervjua en vän om hennes tonår i Överkalix. Hennes berättelse blev min berättelse. En fiktion.

Novellen vann Veckorevyns stora novellpristävling 1993. Det är svindlande länge sen. Jag minns hur jag stod i köket i mitt barndomshem och svarade i telefonen. Det var ingen mindre än Amelia Adamo, då chefredaktör på Veckorevyn, som berättade att jag vunnit förstapriset och 10 000 kronor. Senare ringde även en förläggare från förlaget Wahlstrand & Widstrand. Han gratulerade till vinsten och ville gärna läsa om jag skrev något mer.

Jag fick flyga upp till Stockholm och ta emot vinsten på Veckorevyns redaktion. Senare kom en journalist till Göteborg och intervjuade mig i timmar. Jag blev fotograferad. Det blev sju sidor i tidningen. Det var en häftig upplevelse för en 20-åring som praktiserade på en liten teater i Göteborg och aldrig kunnat drömma om den typen av uppmärksamhet. Jag fick till och med brev från läsare! Det finaste en författare kan få.

Jag skrev en pjäs och satte upp på Marstrand, skrev en monolog för radioteatern och jag hade ett utkast till en roman. Men det blev inte mer. Jag vågade trots vinsten inte tro tillräckligt mycket på min egen förmåga som författare. Jag hade heller inget litterärt sammanhang. Det verkade orimligt att satsa på en sådan dröm. Novellen blev istället min biljett in i reklambranschen och första frilansuppdraget som copywriter när jag var student i Lund.

Det som hände för 25 år sen påminner mycket om det som hände när jag vann tidningen Skriva och Storytels stora ljudbokstävling 2017. Jag fick ett samtal och plötsligt var jag en vinnare igen. Jag blev intervjuad och fick en chans att satsa på mitt författarskap. Hur läskigt det än är måste jag ta chansen den här gången och fortsätta skriva. Våga!

På söndag kommer Veckorevyn-novellen En erfarenhet rikare att publiceras här på Debutantbloggen. Ett vykort från mitt tonårsförfattarjag. Jag hoppas att du kommer att gilla den!

motivering_Jenny_Gromark_Veckorevyn_1993

Ur Vecko-Revyn.

Vad är din författarbensin?

jenny

Foto: Henrik Berglund

Om en dryg vecka är jag tillbaka i arbetslivet igen. Det har varit en minikort ledighet, men jag ska inte klaga. De flesta ”månskens-författare” skriver jämt på sin lediga tid. Själv klarar jag inte det. Jag måste pausa och återhämta mig. Hänga med min familj.

Men en sak slutar jag aldrig jobba med och det är intrycken som lagras i min hjärna. De är min författarbensin. Det som blir nya idéer. De är mitt guld.

Som kreatör och copywriter har jag samlat intryck professionellt i 20 år. Jag ser nåt i ett sammanhang och kopplar ihop det med något annat. Och så blir det trendspaningar och kampanjer. Jag har märkt att samma arbetsmetod fungerar bra även som författare och manusförfattare. Det ger mig story.

Just nu har jag en spaning från en bardisk i våras som jag vill göra något av. En för mig främmande person berättade en detalj ur sitt liv. Den lilla grejen sa så mycket om vår tid. Då skulle jag också för första gången ha en man i huvudrollen, en medelålders. Bara en sån sak känns spännande! Och jag skulle vilja skriva berättelsen ur ett feministiskt perspektiv.

Jag gör även intervjuer när jag hittat ett ämne som jag vill dyka ner i. Och så skapar jag mappar på Pinterest, Instagram och på datorn med bilder och artiklar som inspirerar eller rör ämnet. För ljudboksserien Kämpa tjejer! har jag hur mycket som helst och det kommer hela tiden mera. De teman jag tar upp är hyperaktuella. Jag skriver om utmattning, framgångshets, hälsotrender och vår tids journalistik. Men också om vänskap, stora drömmar och längtan efter tillhörighet.

Nu kör jag snart sista rycket med Kämpa tjejer. Redaktören har sagt sitt: ”Funkar utmärkt!” och ”Underhållande!” (Hurra!) Inspirationsmapparna fortsätter att fyllas på, men i så fall till en eventuell säsong 2. Nu ska jag släppa den här serien. Ska bara dubbelkolla… Ska bara putsa lite på dialogen… Ska bara…

Lycka till med ditt skrivprojekt i sommar och hoppas du tankar massor med författarbensin!

Äntligen semester!

Vi är på semester, äntligen! Den började inte riktigt som vi hade tänk oss. Det blev jobb istället. Men nu är vi iväg. Och jag ska läsa böcker, yes! Jag vill kika på de här (även om jag inte kommer hinna läsa alla på två veckor):

  1. Rich Boy av Caroline Ferrada Noli Ringskog. Ett kreddigt drama om tre generationer kvinnor, what’s not to like?
  2. För såna som oss av Tiina Nevala och Henrik Karlsson. Om kärlek på förlag. Nyfiken inte minst för att en av författarna har läst mitt manus!
  3. Nej och åter nej av Nina Lykke. En satir om medelklassmänniskor. Ge mig!
  4. En helt vanlig familj av Mattias Edvardsson. Tre perspektiv och en mordhistoria. Jorå, om jag har en kudde att lägga för ögonen när det blir läskigt!
  5. Ensam i Paris av Jojo Moynes. Japp, nu kommer jag ut ur i feelgood-garderoben. Sånt här göttigt läser jag varje sommar. (Uppdatering: nja, det här var sisådär. Livet efter dig och Toner i natten mycket bättre.)
  6. Ta sig frihet av Ingela Lind. Om Blomsburygruppens betydelse idag, sisådär hundra år senare. Författaren och feministen Virginia Woolf till exempel. Ett tips är att se utställningen ”Bloomsbury Spirit” på Artipelag i sommar om du har vägarna förbi Stockholm och Värmdö. Den är riktigt intressant.
  7. En skrivarväns manus. Så spännande! Har redan börjat och är glad att jag är en av de betrodda att läsa. En deckare utspelad på en ö som skulle kunnat vara ett semesterparadis om inte…

Vad läser du i sommar? Ha en fin vecka!

Bingetitta under semestern!

Boktugg skrev nyligen om en undersökning som visade att ljudböcker fångande lyssnaren mer än vad en film eller tv-serie gjorde. Otroligt intressant! Tv-serier i sin tur har kallats ”den nya romanen” av journalister och litteraturkritiker sedan några år tillbaka. Det är helt klart en spännande tid just nu och jag är glad över att vara en del i den här vågen, att jag får chans att skriva både för ljud och tv-serier. Och den här veckan tänkte jag tipsa om 3 roliga tv-serier som jag gillar, mycket nöje!

61032-glow-netflix-war-nie-heisser-foto-netflix-630x400

Glow! Feministisk serie med 80-tals dekor.

GLOW Om att vara kvinna och ha en skådespelardröm i en mansdominerad värld på 80-talet. Ja, 80-talet trendar verkligen i popkulturen just nu. Underbar originalserie på Netflix med ett tema som slår lika hårt som Hulk Hogan. Läs om manusförfattarna och skaparna av serien här. Säsong 2 har just kommit och det är så snyggt hur den t ex refererar till Virginia Woolf genom en replik om kvinnors eget rum… eller hur den tar upp hur kvinnor borde få vara regissörer. Älskar den!

silicon-valley-netflix-1024x576

Silicon Valley. Ett gäng nördar ska erövra dalen.

SILICON VALLEY En nördig ingenjör försöker starta IT-företaget Pied Piper. Om en grupp män som lever i en inkubator och deras liv i techdalen Silicon Valley. En komedi skapad av bl a Mike Judge för HBO. I år kom säsong 5, den här gången tyvärr utan hysteriskt roliga TJ Miller i rollen som Erlich Bachman. I senaste säsongen märks en allt större samhällskritik och satiren är briljant!

HBON-AAVXR-000-PGM-01-01-2500-HD-169-SR-1920x1080-50000-11966237

Crashing. Komedi i ståuppvärlden.

CRASHING En man blir förnedrad och lämnad av sin fru och tvingas ta tag i sitt liv och sin dröm att bli ståuppkomiker. Mannen är religiös, men hur klarar sig en idealistisk kristen i den tuffa ståuppvärlden i New York City? Producerad av Judd Apatow (Girls, Trainwreck, This is 40) som även skrivit och regisserat ett par avsnitt. Bonus att TJ Miller har en roll. På HBO. Även här är säsong 2 en höjdare, den blir bara bättre och bättre!

Även min ljudboksserie Kämpa tjejer! handlar om jakten på drömjobbet. Arbetslivet och att försöka förverkliga sig själv är ett outtömligt ämne?