Gästbloggare: Johan Ehn

IMG_2056

Att reflektera och summera faller sig ganska naturligt vid den här tiden. Det är den sista månaden på året, säsongen, terminen, av redovisningskvartalet – och det känns rätt bra att stanna upp ett tag och försöka få koll på läget. Jag tycker det är skönt att vi har avgränsningar, indelningar och tidsperioder. Tänk om det inte fanns veckor, månader, år, högtider, årstider, sommarlov, nyår? Tror jag skulle ha väldigt svårt att fungera i en värld som bara pågick … ”Välkommen till dag 18746 i ditt liv. I morgon är en ny dag – nummer 18747”. Jag gillar även den cykliska figuren vi använder för att beskriva tidens gång. Att jag kan tänka att det går runt, runt. Och nu har vi snart fullgjort ett varv av årscykeln och kommit tillbaka till startpositionen, med den skillnaden att vi befinner oss ett år framåt i tiden.

2017 debuterade jag som romanförfattare. Det var stort. Ett enormt delmål i mitt liv. En milstolpe. Boken Down under kom i augusti, men själva händelsen fyllde egentligen hela året. Främst tack vare Debutantbloggen. Jag hade nämligen äran att ingå i förra årets gäng som delade med sig av våndor, lyckorus, panik, och förhoppningsvis kom med något användbart tips någon gång då och då. Jag är väldigt glad för att allt jag gick igenom med boken, nu finns kvar i form av femtiotvå tappra försök att i text reda ut vad det var som egentligen hände. Klart att det fanns kvällar när jag blängde hatiskt mot datorn, endast ett par timmar kvar tills ett nytt inlägg måste läggas upp. ”Vem har bestämt att vi ska skriva varje jävla vecka! Jag har inget att säga! Jag är slut som artist! Kan jag inte bara posta en bild på en mops istället?”. När sista inlägget i december 2017 var gjort andades jag ut och lämnade lättad över lösenord och inloggningsuppgifter till våra efterföljare. Men sedan det gick bara två veckor innan jag började saknade ritualen. Det var sjukt nyttigt för mig att formulera min process. Mina efterföljande skrivprojekt har mått väldigt bra av vad jag lärde mig under det året.

Den första boken skrevs under lång tid, det tog flera år, och jag hade inte någon vidare struktur. Jag bara skrev och skrev och hade till slut material för en hel serie (i kvantitet ­­– inte i kvalitet). Jag tror det var nödvändigt för mig att experimentera och ”skriva ur mig” alla dessa ord för att lära mig mer om hantverket och för att hitta ”min röst”. Men jag kände att jag ville pröva ett annat sätt nästa gång. För det var väldigt tydligt. Att det måste bli en nästa gång. Jag var hooked.

Jag började skriva på en ny bokidé ganska direkt efter att jag lämnat in manuset till Down under på tryck. Men jag var osäker på om jag valt rätt berättelse. Så jag började på idé nummer två. Den ville inte riktigt ta form så jag började på idé nummer tre. Under hösten skrev jag faktiskt parallellt på all tre, plus på en pjäs som skulle vara klar i december. Det var mycket förvirrande. Som tur var så tog två karaktärer i en av berättelserna över, och jag valde att hänga på dem. Eftersom jag har ett heltidsjobb som skådespelare, dramatiker, och konstnärlig ledare för en teater, var det svårt att få ihop några längre sittningar med bokmanuset, och efter ett tag började jag inse att jag måste göra något åt det. Historien var för omfattande och komplex för att jag skulle kunna dutta lite då och då. I mars 2018 hade min pjäs Frankenstein premiär. Den gick riktigt bra och det beslutades att den skulle gå på turné längre fram. Men i mitten av hösten 2018, innan nästa pjäs skulle börja repeteras, kunde det faktiskt finnas en lucka. Efter mycket planering och ett stipendium från Sveriges Författarfond, blev det klart att jag kunde ta tjänstledigt. I fem veckor skulle jag få låna ett hus och bara skriva. Bara vara författare. I mitten av perioden skulle jag till och med få in en researchresa.

Den tjänstledigheten tog slut för ett par veckor sedan, och det gick vägen – jag skrev från morgon till kväll (käkade frukost mitt i natten och fortsatte sedan till gryningen om jag ville!), jag åkte tåg till Berlin, Prag, München, och till Wien. Jag fick chansen att trampa runt i mina karaktärers fotspår och paddla längs floden de flyr på. Nu har skickat in manuset till min förläggare och förhoppningsvis ska det väl bli en bok av det hela någon gång nästa år.

Jag summerar och reflekterar och inser att även om det här med att skriva är sjukt svårt, att det äter upp all min vakna tid (och större delen av min sovande i förvirrade överaktiva drömmar) så är det precis det här jag vill göra – bygga berättelser – om allt som förvirrar mig, fyller mig med häpnad, upprör och berör mig, och som förhoppningsvis får mig och några till att förstå den här märkliga världen lite bättre.
God reflektion på er!

Det var en gång …

Skärmavbild 2017-12-28 kl. 12.05.52

Fotografer: Pappa, Ylva Nyberg Bentancor, Ola Kjelbye

”Det var en gång en liten kille som hade väldigt många världar inne i sitt huvud. Han gick ofta lite för sig själv på skolgården. Nere vid stängslet, bakom fotbollsplanen, kunde man se honom gå och mumla för sig själv medan han slog armarna om sig, föll till marken, kämpade sig upp igen, och tycktes helt uppslukad i en sfär bortom denna. Om man smugit sig riktigt nära, utan att bli upptäckt, hade man fått ta del av en historia om en vandring i bister snöstorm, med honom som ledare för en grupp barn som alla frös, var hungriga och som drog en benig get efter sig – han hade nyligen hört Radioteaterns version av Barnen från Frostmofjället. Ett litet tillägg i hans egen tolkning var att de alla måste passa sig för att inte råka andas in dimman som dansade över den frusna fjällsjön. Gjorde man det kunde tuberkulosen slå till och då gick man en säker död till mötes, hostandes blod.

Killen hade en del fina kompisar men också några grymma fiender. Individer som dök upp här och där och gjorde att han ofta gick omkring med en klump i magen och en längtan långt bort. Han försökte övertyga sig om att det måste ligga något speciellt bakom alla prövningar som skickades hans väg. Men så växte han upp och tog sig till slut därifrån. Tänkte att nu drar jag ut i världen, hittar vad jag söker, och så blir allt bra och toppen för alltid! Och mycket vackert kom verkligen i hans väg. Men såklart – instoppat mellan allt det ljusa på hans resa fanns naturligtvis även det mörka som kommer med att vara människa. Historierna i hans huvud fanns där alltid, och hjälpte till att reda i förvirringen. Att dikta ihop ett stycke liv, med karaktärer och händelser, där han bestämde vad som sades och vad som gjordes, blev ofta en räddning när demonerna knackade på dörren.

En dag efter många försök hade han fått ihop en särskild historia. En som lånade mycket från hans egen. Han skickade iväg den med posten och den hamnade på en magisk plats som samlar in berättelser, och har du tur så förvandlar de just dina ord till en bok! Han hade tur och i slutet av juli 2017 gick en dröm i uppfyllelse, när hans första bok stod i hyllorna för hela världen att ta del av.”

Ja … om det är någon som inte fattat så är killen alltså jag, boken är min debutroman Down under, och det här – är mitt sista inlägg! Jag är så glad och tacksam för att jag fått chansen att prata med er här på Debutantbloggen om allt knasigt kring processen att ge ut en bok. Tack för all uppmuntran, för frågor, för tips, och för att ni läst mina alster! Nu är det dags för mig att lämna den här arenan och ge plats åt nästa kull. Så tack för mig och hoppas vi hörs och ses i andra sammanhang där historier berättas!

Ha det gott/Johan

Veckans låt från  Down under-spellistan, musiken som flödade ur freestylen och räddade mina tonår (Och ja – den här har varit med en gång förut men den är ju så bra och passar perfekt!).

Om ni vill fortsätta att ha kontakt, kolla gärna in på mitt Instagramkonto; johanjimehn

Jul midsommar! jul midsommar! En hinner ju inte med!

IMG_6247Så var jag här igen. På ön utanför Nordafrikas västkust. För exakt ett år sedan satt jag här på terrassen och funderade och funderade. Solen gled sakta ner i Atlanten, det fräste till och den ljumma decemberkvällen kylnade på. Hmm … inte helt lätt det här. Jag slog ihop datorn och gick och hämtade en tröja. Gjorde en kaffe. Öppnade datorn igen. Vad skulle jag säga för ultrasmart om mig själv och boken jag skrivit? Jag hade precis dagarna innan fått reda på att jag blivit antagen till Debutantbloggen 2017. Tillsammans med fyra andra nykläckta skrivartyper skulle jag representera den här fina traditionen. Och den första januari skulle det hela dra igång. Här gällde det att få till något stort! Jag vred och vände, slängde och skrev om. Kollade andra bloggar och insåg att det fanns många sätt att göra det här på. Många hade en så självklar och lättsam ton, som att de pratade direkt med läsarna. Jag försökte få till det där raka talspråkiga men det ville sig inte riktigt. Det var inte jag. Jag fick väl helt enkelt inse att jag är lite fyrkantig … Det tog mig fem dagar att få till det första inlägget! Och sedan när jag publicerat det gick jag ändå in och fortsatte ändra i det flera gånger.

Sedan dess har det blivit femtio till. Ett varje fredag. Och i början tog det verkligen alldeles för lång tid. Men efter ett tag började jag få en mindre prestigefylld inställning till det hela, tror jag. Slappnade av lite. Vågade vänta in och se vad som dök upp i huvudet. Då hände det i stället att jag blev alldeles för självsäker – det gick ju så himla smidigt förra veckan så det skulle nog komma ut något snitsigt på torsdagskvällen den här veckan också. Men plötsligt satt jag där, stirrandes på skärmen medan dagen bytte namn och timmarna innan jag skulle upp till jobbet försvann skrämmande snabbt. Jag ska erkänna att det fanns stunder när jag var beredd att bara lägga ut en ångestbild på mig själv med texten: ”Tyvärr! Slut som artist – återkommer nästa fredag – förhoppningsvis!”.

Men det har varit så otroligt roligt och lärorikt att ”tvingas” göra detta. Så nyttigt att behöva formulera tankarna kring skrivandet. Både när det gäller själva debutboken och även annat från mitt nya liv som publicerad författare. Det här året har gått så jäkla fort. Tycker jag nu när jag befinner mig i slutet av det. I januari kändes det olidligt långt till augusti, när boken var planerad att komma. Så mycket har hänt. Mycket som jag inte riktigt hunnit med att landa i. Inte haft tid att känna efter och ta in ordentligt. Men i cyberrymden ligger faktisk nu en version nedtecknad, av ett av det roligaste och märkligaste året i mitt liv. Jag läser igenom mina alster och visst, det finns mycket jag vill ändra på, men jag blir också väldigt glad att året är dokumenterat. Jag kan plocka fram en fredag i arkivet och minnas hur det kändes att sätta sista kommatecknet och skicka iväg bokmanuset till tryck. Jag kan läsa om hur det gick till när jag satt i teve och pratade om Down under. Och det står ganska bra beskrivet när det slog mig att nu skulle ju faktiskt mamma kunna läsa …

Jag har ett inlägg kvar innan vi lämnar över till nya gänget, men jag vill passa på att tacka alla er som har läst och lyssnat på mitt pågående. Tack för att ni varit själva anledningen till att jag försökt förmedla vad det inneburit för mig – att vara debutant. Tack alla!

 

Veckans låt från  Down under-spellistan, musiken som flödade ur freestylen och räddade mina tonår.

Om ni vill få en liten inblick i min vardag, kolla gärna på mitt Instagramkonto; johanjimehn

Högen växer …

Ola Kjelbye

Fotograf: Ola Kjelbye

Det ha varit mycket aktiviteter med tema bok för mig den här hösten. Framförallt utgivningen av min egen då förstås, och allt fantastiskt som följt med att Down under blev till. Jag har fått prata om boken i radio, i teve, i tidningar, varit med den på bokmässa i Göteborg, blivit intervjuad på bibliotek, haft kontakt med läsare över sociala medier och stått i boklådor och signerat. Jag har haft intressanta samtal i min bokklubb, om böcker jag gillat, och kanske ännu intressantare samtal om böcker jag inte gillat. Skrivit två pjäser baserade på böcker – en barnbok* och en tvåhundra år gammal klassiker**. Jag började skriva parallellt på två bokmanus, tills det ena tog över och nu ser ut att bli min nästa bok. Förhoppningsvis.

 

Så – mycket böcker har det varit helt enkelt. Men. När jag kollar listan i telefonen över böcker jag läst i höst så är den ganska kort. Listan består av böcker jag vet står någonstans i bokhyllan, böcker jag tänker beställa och böcker som verkligen ligger i en fysisk trave bredvid sängen. När jag läst en av dem får den en liten markering bredvid sig på listan. Studerar man denna säsongs lista, kan man konstatera att den är lång men att den inte har så många läst-markeringar intill titlarna.

Men tack vare att jul och nyår fungerar som en sorts årsavdelare och andningspaus, och min arbetsplats hedrar traditionen med ett ordentligt jullov, så ser det ljusare ut på den fronten. För snart jag packar en kappsäck full med litterära skatter och drar till varmare breddgrader. Och även om det vore omöjligt att läsa igenom hela listan på två veckor, så är jag mycket nöjd med mitt urval:

IMG_1812

Hur ser din trave ut?

* Livredd i syden av Mari Kanstad Johnsen
** Frankenstein – eller den moderne Prometeus av Mary Shelley

Veckans låt från  Down under-spellistan, musiken som flödade ur freestylen och räddade mina tonår.

Om ni vill få en liten inblick i min vardag, kolla gärna på mitt Instagramkonto; johanjimehn

Fan va bögigt!

Skärmavbild 2017-12-08 kl. 01.27.54När jag var liten så fanns det ingen som var gay, bi, trans, queer, gender fluid, intersexuell, eller något annat inom vad vi i dag ofta kallar HBTQ. Eller nja … det är ju inte riktigt sant, de fanns ju därute – eftersom vi alltid existerat – men de syntes inte. Och ingen av dem hade någon som helst existensberättigande. Inte som hela sig själva i alla fall. Om det kom fram, eller ens misstänktes att någon var ”avvikande”, då kunde personen få ett namn tilldelat sig: ”Bög-Jörgen”. ”Fjoll-Majjen”. ”Klänningsgubben”. När jag växte upp på 70-talet var jag inte tillräckligt ”killig” för att få passera obemärkt. Jag lekte med tjejer, var ointresserad av sport, höll inte ens på något lag, läste böcker. Då låg det nära till hands att lägga till bög, framför mitt namn, som en tydlig markering. ”Vadå, håller du på med hästar? Fan va bögigt!”. Det var ett fult skällsord som beskrev beteende och en typ av människor som ingen ville förknippas med, som det stod fritt att skämta om – och göra illa. Det var ju vetenskapligt något fel på bögar. Åtminstone fram till 1979 när Socialstyrelsen beslöt att inte längre klassa homosexualitet som en sjukdom.

Jag glömmer lätt av detta. Att jag som ung tonåring ständigt gick omkring och var livrädd att någon skulle tro att jag var det där, eller ännu värre – att jag verkligen var det där. Då skulle ju allt vara kört. Jag försökte dölja alla de drag i mitt beteende som jag förstod var riskbeteenden: hur jag skrattade, sättet jag gick på, de flesta av mina intressen. Jag tryckte undan och pressade ner delar inom mig tills jag gjorde mig själv sjuk och fick söka vård. Jag hade inga referenser eller förebilder. Det var inte förrän jag var nitton år som jag vågade ta mig till RFSL:s lokaler på Sveavägen i Stockholm, gå in på boklådan Rosa rummet, köpa en bok och springa ut igen. Mycket har hänt i samhället sedan dess. Fantastiska förändringar i attityder och i lagstiftning. Mycket mer behöver göras och alltför ofta kan det kännas som att det som uppnåtts faktiskt hänger ganska löst.

IMG_8530

Selma Merdovic intervjuade mig.

Men i måndags var jag i ett väldigt varmt och hoppfullt sammanhang! Jag var inbjuden till ett författarsamtal kring Down under, på Ungkulturhuset Perrongen i Katrineholm. Sedan ett par år tillbaka driver Mogai (som står för Marginalized Orientations, Gender identities, And Intersex) ett HBTQI-café i de gamla lokstallarna. Det var helt fantastiskt fint ordnat av ungdomsledare Julian Yderbo. Samtalet leddes av Selma Merdovic, som även är krönikör i Katrineholmskuriren. Jag läste ur boken och vi pratade bland annat om vad som faktiskt förändrats genom åren, och om att tvingas förminska sig själv för att orka med. Och när jag satt där uppe på scenen och blickade ut över salen, så kände jag verkligen hur tacksam jag är att ett sådant ställe existerar. Tänk om det hade funnits då! Jag är inte helt säker på att jag skulle vågat gå dit. Inte på en gång i alla fall. Men hade jag bara tagit mig dit så hade jag tagits emot av en avslappnad skön stämning, skapad av ett gäng underbara unga människor som i dag ger mig starkt hopp.

När jag googlade Perrongen i Katrineholm, så hittade jag en intervju som P4 Sörmland gjorde ett halvår efter öppnandet av caféet, med Robin Paulonen, som är ungdomscoach på Ungkulturhuset. Han sa:
”Det är roligt att få träffas där vi sätter normen och får vara det normala för en gångs skull”

Yes! Det är det verkligen!

 

Veckans låt från  Down under-spellistan, musiken som flödade ur freestylen och räddade mina tonår.

Om ni vill få en liten inblick i min vardag, kolla gärna på mitt Instagramkonto; johanjimehn

 

 

 

 

 

Demonerna hälsar på …

 

 

 

Ola Kjelbye

Foto: Ola Kjelbye

Jag visste att de skulle dyka upp förr eller senare. Jag har lämnats ifred alldeles för länge. De senaste veckorna har jag då och då kunnat känna deras flåsande andedräkt i nacken när de stått och hovrat över mig. Stönat åt en formulering som kunde varit vassare. Kvävt ett fnitter för att jag gjort banala val. Jag har varit väl medveten om att det bara varit en tidsfråga men jag har tappert motat dem i grind. Men nu går det inte längre. Demonerna är här. De fruktade Tvivel- och självcensursdemonerna.

Jag har skrivit ungefär trettio sidor på nya bokmanuset och faktiskt haft ganska bra flyt. Den här boken har liksom legat i startgroparna ett tag nu, men innan jag bestämde mig för att verkligen sätta igång så har jag  jobbat en hel del med förberedelser. Gjort research, struktur- och kapitelupplägg, fått till ett ordentligt synopsis och testat röster på huvudkaraktärerna. Jag har prövat själva idén på maken och på förlaget (som båda gillar den!). Det var till slut dags att dra igång. Och det har verkligen känts som att all preppen varit en bra investering. Fingrarna har flugit över tangenterna och jag har hört mina huvudpersoner prata i huvudet. Passager som jag så gott som haft klart för mig hur de skulle skrivas har fått eget liv och dragit iväg. Bara att följa med, har jag tänkt. När jag läst igenom efteråt har jag blivit jag glatt överraskad – det har faktiskt ofta varit mycket bättre än min grundidé.

http---mashable.com-wp-content-gallery-doom-a-tour-through-demons-concept-art-DenzilO'Neill-BaronofHellRender

Men så kom de då alltså ikapp mig. Lade sina klibbiga tentakler över mina omedelbart hopsjunkande axlar. ”Men vad har du skrivit, hörru? Det är ju såååå babbligt! Något sorts hittepåspråk som försöker låta litterärt och originellt”, viskade de i mitt öra. ”Vems historia är det här egentligen? Förvirrande och otydligt. Vem ska orka följa med ända till sidan femton utan att ens veta var det utspelar sig? Tror du får tänka om, grabben. Bara en observation, du gör ju såklart som du vill …” Tyst med er!

Jag har försökt påminna mig om fakta i målet. Jag vet ju att det här är en del av processen. Jag har upplevt det förut. Alla pratar och skriver om det. Det finns hyllmetrar av böcker om detta, hela block i utbildningar tillägnade fenomenet. Neil Gaiman har sagt såhär om det:

”… whatever you’re doing can be fixed… For now, just get the words out. Get the story down however you can get it down, then fix it.”.

Så smart. Så jag sätter mig vid datorn igen … Nope. Vad jag än skriver så kastar de sig över det och sticker hål på allt. ”Bla, bla, bla … hört det förut. Den där olyckliga formuleringen hade du ju för fasen med redan i Down under! Krångligt sidospår som bara du fattar”, låter domen. Jag letar vidare bland vad mästarna sagt:

”The first draft of anything is shit”, sa Ernest Hemingway

Okej … det var väl lite hårt i och för sig. Skit. Jag läser igenom mina sidor en gång till. Något litet uns av substans finns det väl där ändå? Eller? När vet man om det vore bättre att slänga allt och börja om från början? ”Vi vet”, säger demonerna.”Nu!”

Men då sätter jag stopp. Jag tänker inte förlamas av er! Det är så här det är. Och det kommer att komma och gå. Många gånger. Det kan vända i morgon. Eller så tar det en månad. Skit samma. Gör det bara! Jag kommer på att jag läst något jäkligt bra som Joyce Carol Oates har sagt om ämnet.

“Getting a first draft done is like pushing a peanut with your nose across a very dirty floor.”

Tack! Jag sätter mig igen.

Veckans låt från  Down under-spellistan, musiken som flödade ur freestylen och räddade mina tonår.

Om ni vill få en liten inblick i min vardag, kolla gärna på mitt Instagramkonto; johanjimehn

 

 

 

 

Tillbaka to the scene of the crime … 

Ola Kjelbye

Foto: Ola Kjelbye

Om du svänger av E6:an i Kungälv och tar sikte mot Marstrand, tar av i Ytterby, så kommer du att efter några kilometer rulla igenom samhället Kärna. Det är ingen metropol. Där finns Coop, pizzerian, macken, frisörsalongen, återvinningsstationen, en fotbollsplan borta i svängen, och där tar det egentligen slut. Men det är en viktig plats för både mig och min man. Kärna har till exempel lånat ut sin charm till den fiktiva plats där demensboendet Tallskuggan ligger, i Mats Strandbergs fantastiska roman HEMMET. Det är där Monika kämpar med både sitt sjukdomstillstånd och med påhälsningar från något som inte verkar höra hemma här i vår värld …
Både jag och Mats har suttit och skrivit en hel del i de här trakterna på grund av att jag jobbat flera somrar ute på Tofta Herrgård. I det gamla trevånings-magasinet bakom stallarna huserar nämligen sedan åtta år tillbaka Teater Tofta. Där har det spelats Strindberg, Ibsen, Norén, Göran Parkrud och senast Jonas Gardell. Det är en fantastisk miljö och teatern är ganska unik med sina fyra läktare som omringar den lilla scenen i mitten.

IMG_0698De första två åren bodde vi på övervåningen hos en äldre dam som var född på orten och så gott som aldrig hade varit därifrån (det är faktiskt i det huset där en av Mats huvudkaraktärer, Joel, växte upp, och som han nu måste tvinga sin mamma att lämna för att flytta in på demenshemmet). Jag skrev också så gott som hela pjäsmanuset som senare blev Down under i det huset.
De två följande åren bodde vi på det här stället.

Skärmavbild 2017-11-16 kl. 23.39.12Vi kallade det ”Muminhuset”. Det är en gammal kvarn från mitten av 1800-talet som byggts om till boende. Själva vingarna är nedmonterade sedan länge och det är nog bra för det kan blåsa rejält därute. Nuförtiden sitter kvarnen fast i ett fixerat läge men när den var i bruk vred man hela byggnaden för att fånga så mycket som möjligt av vinden. Längst ner finns kök och matrum, en våning upp ett ”sittrum” med den gamla kvarnstenen som bord i mitten, och högst upp ligger sovrummet. ”Muminhuset” ligger längst ut på en liten udde vilket gör att man är så gott som omgiven av vatten. Här skrev jag en stor del av råmanuset till Down under. När föreställningen väl hade haft premiär och jag inte repeterade på dagarna, var det en fantastisk möjlighet att få koncentrerad skrivtid där. Jobba med bok på dagarna och spela teater på kvällarna. Och mitt ute på vishan så inte så mycket som drog och var tvunget att ordnas med.

I onsdags kväll var jag tillbaka på Tofta för att medverka i Teater Toftas vänförenings årliga höstsoaré. Det var skådespelare och musiker som arbetat med teatern genom åren som spelade, sjöng (jag sjöng också!), det visades klipp ur en kommande film och en scen från nästa sommars teaterproduktion. Till det serverades mat, dryck, kaffe och kladdkaka. Jag var inbjuden att delta i ett samtal om skrivande tillsammans med dramatikern, regissören och psykologen Göran Parkrud. Samtalet modererades av Emma Vendelek som är socionom och litteraturvetare och har följt teaterns arbete under alla år. Jag gillar verkligen att prata om skrivprocessen och allt kring den. Att få frågor som liksom tvingar mig att formulera mig kring saker som är svåra att sitta och fundera ut själv på kammaren. Situationen med strålkastarna, publiken och mikrofonen i fejset gör ju att allt blir förhöjt och extra skärpt. Jag fick bland annat frågan om det är tufft att skriva baserat på svåra upplevelser ur sitt eget liv, och kom verkligen på att det för mig är som med skådespeleriet. För några år sedan spelade jag, just på Teater Tofta, en man som förlorat sin fru och sitt barn i en bilolycka. Asjobbig livssituation och han mådde verkligen skit. Men de kvällar när allt funkade, och jag fick med mig allt jag behövde för att kunna gestalta den där mannen, då mådde jag ju väldigt bra. Jag kunde känna en sorts eufori över att jag faktiskt fick till det. Och så har det varit att skriva de delar av Jims liv i Down under, som bygger på jobbiga episoder ur min historia – när jag inte lyckats få fram känslan, då har det varit skitjobbigt. Men när jag känt att det funkat, att texten faktiskt gestaltat den där vidriga känslan jag velat få fram – då har det ju bara varit toppen!

HELGTIPS!

KUNGÄLV:
I kväll fredag 17 november kan man bege sig till Kungälv och träffa Mats Strandberg och Karin Bojs som samtalar om sina böcker! LÄS MER HÄR

STOCKHOLM/SUNDBYBERG:
I morgon lördag 18 november kan man träffa mig och Jenny Jägerfeld i Hallonbergen/Sundbyberg på Biblioteket mellan 15.00-16.00 med efterföljande bokförsäljning och signering! LÄS MER HÄR

 

Veckans låt från  Down under-spellistan, musiken som flödade ur freestylen och räddade mina tonår.

Om ni vill få en liten inblick i min vardag, kolla gärna på mitt Instagramkonto; johanjimehn

 

Dantes inferno eller bara lite ryggvärk?

Ola Kjelbye

Foto: Ola Kjelbye

Jag har en jävla skitrygg som brukar göra sig ordentligt påmind ungefär en gång om året. Ofta runt den här årstiden faktiskt. Jag har i och för sig alltid lite ont i ländryggen, men det har jag på något sätt vant mig vid. Men så sträcker jag mig efter en tallrik i diskmaskinen, flyttar en stol på scenen eller sträcker mig efter de finaste tomaterna på ICA. Jag kan höra när det händer. Ett litet Klick!, bak i ryggslutet och så är det kört. Jag får då något som kallas ”smärtskolios” som gör att musklerna krampar och hela ryggen blir sned. Om jag har tur så gör det bara ordentligt ont och jag får gå på kryckor i någon vecka, men har jag otur så blir det bara värre och värre och till slut måste jag åka in på sjukhus. Jag har testat kiropraktik, osteopati, yoga, healing, naprapati, sjukgymnastik. Jag har gått med inlägg, fått andningsövningar, magneter, akupunkturnålar och homeopatiska piller. Jag har haft det här i över tjugofem år nu och kan ju säga att jag börjar tröttna. Jag har förstått att det inte är speciellt ovanligt eftersom jag får många och fantastiska tips av vänner och bekanta som har liknade problem, men just när det händer känner jag mig ganska ensam och emlig.

För en vecka sedan hände det igen och jag hoppar fram på kryckorna sedan dess. Jag vet fortfarande inte riktigt åt vart det barkar. Om jag ska bli tvungen att åka ambulansen fullproppad med droger eller om jag rider ut den här episoden med hjälp av vila och mitt eget lilla medicinskåp. Som tur är så har vi spelledigt den här veckan på teatern. Jag går små promenader varje dag och gör mina övningar. Och jag har fått tid att skriva!

IMG_1853

Foto: Mats Strandberg

Jag har hållit på och småtestat karaktärer, researchat kring tiden när min historia utspelar sig, läst artiklar och böcker (flera om hästar). Men jag har längtat efter några dagar av oavbruten tid för att verkligen känna att jag är igång. Nu kom de dagarna! Tack vare ryggjäveln. Och när jag nu läser igenom vad jag skrivit så anar jag ett samband mellan mitt yttre tillstånd och vad för sorts gestaltande som hamnar på pappret. Det finns nämligen en tydlig längtan efter en fungerande stark kropp verkar det som. Långa stycken om gymnastiska övningar, upphävande av tyngdlagen och svävande genom luften med perfekta landningar framför applåderande publik. Samtidigt en hel del partier om en riktigt gammal människas totala fysiska förfall. Oförmågan att ens hålla kroppen upprätt längre, hudens slapphet och musklernas förtvining, en känsla av att allt sakta dras mot marken. Den grymma gravitationens spel med våra kroppar, i en kamp vi inte kan vinna.

Jag får väl se om det jag skrivit håller när jag kommer ut på andra sidan av det här skovet. Eller om det blir ambulansen och jag blir tvungen att skriva mig djupt ner i någon av de mindre mysiga kretsarna av helvetet.

 

Veckans låt från  Down under-spellistan, musiken som flödade ur freestylen och räddade mina tonår (sorry, ingen video men en jäkligt bra låt!).

Om ni vill få en liten inblick i min vardag, kolla gärna på mitt Instagramkonto; johanjimehn

Älskar research!

Ola Kjelbye

Foto: Ola Kjelbye

Det gör jag verkligen. Vare sig det handlar om att sitta timmar framför datorn och med hjälp av sökmotorerna kliva ner i den bottenlösa informationsbrunn som är internet, eller när det innebär en heldag böjd över luntorna på biblioteket. Men min favorit är ändå när jag får intervjua folk, suga i mig kunskaper och ta del av deras livshistorier. Fråga, lyssna och försöka få en person att vaska fram guldkornen i minnesbankarna och överlåta dem till mitt förfogande.

I går fick jag chansen att träffa en fantastisk person som visade sig vara helt rätt för vad jag letar efter. Jag känner till honom genom en gemensam vän men vi har aldrig träffats förut. Jag hade förberett honom på vad mitt projekt handlar om, skrivit ner en kort beskrivning av vad för sorts berättelser jag letar efter. Han svarade att han gärna berättar om sitt liv om det kan vara till hjälp för min historia. Men en kan ju aldrig veta hur det blir när en väl träffas. Om jag skulle lyckas skapa en atmosfär som kändes tillräckligt trygg och avslappnad, för att han skulle vilja dela med sig av sitt innersta.

Lite trevande kanske det var precis i början men efter några minuter kom det igång. Verkligen. Mer än jag förväntat mig. Jag trodde att jag visste precis vad jag behövde. Jag hade ett gäng frågor som jag tänkte skulle täcka in allt jag undrade över, men när vi väl satt där och började prata, så kom helt andra saker fram också. Så som det gör i ett bra samtal. En sak leder till en annan. Ett oväntat svar leder till nya frågor. Han frågade mig något vilket i sin tur ledde till att han kom i kontakt med nya avlägsna detaljer.

Det är väldigt generöst att ge en historieletare som mig tillgång till sitt privata, tycker jag. Och säkert lite spännande också kan jag tänka. För om det till slut blir en bok av det jag skriver på just nu, och något han berättade för mig i går dyker upp i en av mina karaktärers liv, så måste det ju vara ganska coolt att läsa det. Om – jag lyckats göra hans berättelse rättvisa.

 

Veckans låt från  Down under-spellistan, musiken som flödade ur freestylen och räddade mina tonår.

Om ni vill få en liten inblick i min vardag, kolla gärna på mitt Instagramkonto; johanjimehn

Jag hör röster.

_DSC6798

Foto: Ola Kjelbye

I början kom det bara några spridda ord då och då. Och det var mer som en voice over, ett kommentarspår som trevande försökte beskriva en plats eller en händelse. Målade upp bilden av något sorts institution eller sjukhus, tror jag … inte i modern tid … och det fanns djur med. Hästar. En beskrivning av två pojkar växte fram. Den ene introvert och den andre mer social och med tydligare kontakt med världen runt omkring dem. Och så för någon vecka sedan började de prata med varandra. De tycks växa upp i hård värld där de är fullständigt beroende av varandra. Det är de mot världen. Vänta. Nu pratar de.

”Har hon gått?”
”Ja.”
”För alltid? Kommer hon komma tillbaka?”
”Nej.”

”Vill du att hon ska komma tillbaka?”
”Nej.”
”Det är ju inte sant.”
”Jo, det är sant.”
”Du vet att jag vet vad du tänker. Före du ens har tänkt det själv. Så här är det: Du vet inte om du vill att hon ska komma tillbaka, eller hur?”
”Jag vet inte. Kanske det …”
”Så ljug inte.”
”Det gjorde jag inte!”
”Håll hårdare, annars kan jag göra dig illa.”

Jag lyssnar och skriver ner. Antecknar i mobilen och prövar senare om det ska få komma med eller om det bara var brus.

Jag tycker om den här processen. Jag hade den med Down under också. Lyssnandet efter brottstycken som gör att jag får chans att lära känna mina karaktärer bättre. Det är nästan som att jag tjuvlyssnar på dem ibland. Jag håller mig gömd i mörkret, står bakom dörren och hoppas att de ska avslöja något avgörande. Något som jag inte riktigt kan tänka ut. Jag fattar ju att de inte är några väsen som befinner sig inuti mitt huvud, att de inte har egna liv.  Jag vet att det är jag som i någon form tänker ut vad det är de pratar om. Men det är skillnad på att ”tänka ut” och att ”lyssna på tankar”. Jag ”tänker ut” en massa saker kring vad som ska hända dem, vad de har för egenskaper, vad de gillar för mat, vilka andra sorts typer de ska träffa på längs vägen som kan hjälpa mig att bygga deras berättelse. Men för att få reda på de där mer subtila detaljerna, hur de låter, hur de reagerar inför smicker, hur andningen ändras när de blir påkomna med en lögn – då funkar ”lyssnandet” bättre.

Jag har levt med den här bokidén ganska länge, men inte riktigt vetat om det var just nu som just den skulle skrivas, eller om det var någon annan historia som skulle komma före. Det har inte varit helt enkelt att komma igång. Jag har petat och knåpat, skrivit synopsis och researchat. Kollat filmer som kanske kan inspirera, lyssnat på musik för att välja vad som ska få hamna på min skrivarlåtlista. Kastat synopsis och börjat om. Fastnat flera dagar i funderingar på vad mina huvudfigurer ska heta. Jag insåg till slut att jag höll på med det där ordet som jag gillar ljudet av men inte riktigt vill syssla med innebörden – prokrastinering,

”Prokrastinering (av latin procrastinare, av prefixet pro-, ‘framåt’, och crastinus, ‘till morgondagen’, av cras, ‘i morgon’) eller uppskjutarbeteende innebär inom kognitiv beteendeterapi (KBT) vanemässig och kontraproduktiv senareläggning, förhalning eller undvikande av planerade handlingar, beslut och arbetsuppgifter, trots vetskap om att det kan leda till negativa konsekvenser.” Wikipedia

Jag har helt enkelt varit lite rädd för att börja. Och det är ju inte så konstigt. Visst, det funkade med förra boken, men det finns ingenting som garanterar att det kommer funka den här gången. Tänk om jag kanske bara hade Down under i mig? Om det var något sorts nybörjartur? Jag kanske kör helt fast, får skrota hela idén och börja om på nytt? Jag kanske aldrig får klar ett bokmanus till och även om jag skulle få det så kanske det inte blir utgivet?

Ja, så kanske det blir.  Men nu är rösterna alltför påträngande och högljudda därinne. De vill ut. Så jag fortsätter väl och skriver ner vad de snackar om så får vi väl se om de har något smart att säga.

 

Veckans låt från  Down under-spellistan, musiken som flödade ur freestylen och räddade mina tonår.

Om ni vill få en liten inblick i min vardag, kolla gärna på mitt Instagramkonto; johanjimehn

 

Lördagsenkät: Vilket är ditt bästa boktips från din egen genre/form?

20170505_145250

Foto: Jonas Schiller

Christina: Detta är en svår fråga att svara på för jag har så många böcker inom min genre som jag skulle vilja tipsa om men om jag måste välja en så får det bli En allvarsam lek av Sally Thorne. En av de bästa nutida romanceböcker som jag läst den senaste tiden.

 

 

 

 

Foto: Johan Ryltenius

Anna: Jag skriver för ljud och vill passa på att tipsa om Original-serien Härifrån till dig av Albert Lindemalm. Härligt feelgood som värmer i höstmörkret. I allmänhet gillar jag Storytel Original, de är lyssningsvänliga.

 

 

 

 

 

 

 

 

Foto: Niklas Sandström

Michaela: Oj jag vet ju inte riktigt vilken genre jag skriver i. Relationsroman? Underhållning? Chick lit? Unga vuxna? Jag tänker inte heller på genre så mycket utan skriver och läser det jag blir nyfiken på. Så konstigt nog tipsar jag nu om Maria Turtschaninoffs bok Naondel bara för att den är så bra. Men jag skriver ju inte alls i samma genre, haha.

 

 

 

Bild Marica Kallner2017

Foto:

Marica: Eftersom jag skriver både noveller och essäer ger jag två tips! Mitt första tips är Kärlek, vänskap, hat av Alice Munro. En novellsamling som jag ofta återvänder till, både i läsning och tanke. Mitt andra tips är essäsamlingen Kryddad Olja av Ylva Eggehorn. Det är en samling porträtt av kvinnor ur Bibeln. Mycket läsvärd oavsett om en är intresserad av Bibeln eller inte. Det är starka texter som ger djup åt kvinnliga gestalter från en bok som tyvärr ofta förknippas med kvinnoförtryck.

 

 

Screen Shot 2017-06-01 at 19.09.04

Foto: Ola Kjelbye

Johan: Jag har ju ingen tydlig genre för mitt skrivande, men om jag ska välja en bok som inspirerat mig under skrivandet av Down under, så blir det Jack av A. M. Homes. Den handlar om en kille som bara vill vara normal. Men när hans farsa tar ut honom på en fisketur och berättar att han är gay, blir inget ”normalt” efter det. Riktigt fin skildring av en förvirrad uppväxt.

 

Lite upplöst i konturerna …

IMG_3643

Jag önskar att jag kunde få ihop en peppig text som fick alla att känna att ”Fan vad kul allt är ändå! Alla verkar ju på väg att bli sams här på jorden, det där med klimatförändringar är nog snabbt avklarat och Trump är inte alls president i USA – det är en kollektiv mardröm och snart ska vi alla vakna upp till ännu en partydag i Feelgoodien!”

Men det kan jag inte. För så är det inte. Så känner inte jag.

Jag har ju verkligen en jäkla toppensits i tillvaron egentligen. Jag älskar att gå till jobbet (vare sig det är till teatern eller att sätta mig framför skrivardatorn), jag kan leva på min konst, jag älskar min man, vi bor fint, jag har superfina vänner. Men. Ibland så rycks ändå mattan undan och jag rasar ner i mörkret och får svårt att andas.

Jag har levt med perioder av panikångest ända sedan tonåren. Första gångerna var det fruktansvärt och skrämmande när luftrören bara drog ihop sig och det kändes som om syret faktiskt skulle ta slut vilken sekund som helst. Inget synligt var ju fel på mig. Varför kunde jag inte bara andas normalt? Första gången jag sökte hjälp var jag övertygad om att det var något fel med lungorna. Emfysem? Men det visade sig att det satt mer i huvudet. Med åren har jag lärt mig tekniker för att hjälpa mig själv att ta mig ur dessa episoder. Jag kallar det att jag ”ankrar mig” i den fysiska världen, för att inte dras iväg i en abstrakt ångest. Jag känner efter hur underlaget känns under fötterna. Hur luften rör vid näshåren när jag andas in. Vilka ljud hör jag just nu? En avlägsen lastbil … någon som vrider sig i en kontorsstol … en fläkt som surrar … Och så listorna. Mina listor hjälper mig att få kontroll och överblick. Men så fylls de på för mycket. Jag glömmer att kolla dem. Missar ett möte. Missar en betalning. Och plötsligt är kontrollen borta.

Jag tror faktiskt att det kommer att gå över ganska snabbt den här gången. För det är inte några abstrakta faktorer som framkallat det här. Jag har för fan skrivit klart och fått en bok utgiven! Jag har skrivit och regisserat en pjäs som haft premiär. Och – jag har varit på bokmässan! Jag har hört från vänner och kollegor om den nästan posttraumatiska stress som kan infinna sig efter Göteborgsdagarna, så jag är inte helt förvånad. Jag hade det verkligen fantastiskt där på många sätt. Träffade läsare, blev intervjuad, fick prata om min bok, signera den, delta i intressanta samtal och träffa andra underbara författare. Jag fick känna att jag är del av någonting stort.

Men så var dom där. Både inne på mässan och runt omkring. Dom som inte alls håller med mig. Som inte tycker att vi alla har rätt att vara här. Vars mål och önskan inte är att alla ska kunna leva som kompisar och ta hand om varandra. Som faktiskt tycker att världen vore bättre om sådana som jag inte fanns – en man som älskar en annan man. Som rangordnar folk och vill utplåna de som inte uppfyller deras kriterier på vad en människa är. Det är stressande. Jag tror väl inte riktigt på att vi kommer kunna skapa ett paradis på jorden. Det är för trögt här. Men lite jäkla grundläggande basic-värderingar kunde vi väl ändå dela? För fasen. Jag blir tokig av att inte fatta hur ni funkar!

Så. Jag är lite låg. Lite upplöst i konturerna. Har stundom svårt att få ner tillräckligt med syre i lungorna. Men jag ger inte upp. Jag kommer att fortsätta föröka göra vad jag kan för att göra det lite drägligare här. Och berätta historier. På teatern och i böcker. För något jag kände på bokmässan var också att jag är del av en mäktig berättartradition – som skapar en livsnödvändig möjlighet för oss alla att förstå livet. Lite bättre.

 

Veckans låt från  Down under-spellistan, musiken som flödade ur freestylen och räddade mina tonår.

Om ni vill få en liten inblick i min vardag, kolla gärna på mitt Instagramkonto; johanjimehn

 

En massa mässa

Ja … lite svårt att skriva om något annat just nu …
Första gången på Bokmässan – som författare! Så jag ger er en dag i snurren, karusellen som är – Bokmässan i Göteborg 2017.

IMG_7781
08.30
Tunnelbanan mot Centralen.
Kallar bilden ”Bokmakarna på väg”.

 

 

 

IMG_7782
09:32
Kollar schemat för dagen för att slänga ut på Insta och slår mig i slang med sittplatsgrannen på tåget. Han undrar varför det är så mycket folk på tåget, och varför så många verkar känna varandra? Jag berättar om Bokmässan och jag ska dit med min debutroman. Det visar sig att han är pensionerad litteraturprofessor. ”Am I right if I say you have an Australian accent?” frågar jag. ”That’s correct!” svarar han. ”I’m from down under”. ”Eh …”, sa jag. ”Can I show you my book?”

 

IMG_7784
13:05
Snabb räkmacka på hotellrummet …

 

 

 

 

IMG_7785
13:39
… svida om, på med namnbrickan och ner på mässgolvet.

 

 

 

 

FullSizeR
14:00
Intervjuad av min fantastiska förläggare Ada Wester med efterföljande signering.

 

 

 

IMG_7795
14:30
Ada:
”Har du sett däruppe då?”

Jag:
”Var då?”

Ada:
”Vänta …………… där!”

Jag:
”Shit pommes frites!”

 

 

IMG_7813
15:30
Lyssnade på riktigt bra samtal mellan Åsa Linderborg och Mats Strandberg. Om skräck och klass. Och det känns som att Åsa gav Mats uppslag till en ny bok …

 

 

 

IMG_7815
18:20
Mingel i Lilla Piratmontern.
Roliga möten med folk som gillar böcker (fina ord från en läsare som haft samma ridlärare som jag) blandat med funderingar och oro inför vad som egentligen kommer att hända på lördag …

 

 

 

IMG_7820
20:00
Förlagsmiddag på Byns Bistro.
Fint tal från fantastiska förlagschefen Erik Titusson. Jag hängde mest med amerikanska författaren Jennifer Niven och hennes väninna Ronnie. Blev väldigt sugen på att läsa Jennifers böcker (All the bright places och Holding up the universe).

 

IMG_7826
00:03
Tillbaka på hotellet (utan att gå via Park, där bokfesten forsätter, för jag måste ju hem och få ihop det här och tänkte faktiskt försöka orka gå upp och träna lite i morgon … vi får se …).

Summerar min första dag på mässan med ett stort like! Jag tror jag kommer att trivas här!

 

 

Veckans låt från  Down under-spellistan, musiken som flödade ur freestylen och räddade mina tonår.

Om ni vill få en liten inblick i min vardag, kolla gärna på mitt Instagramkonto; johanjimehn

Är jag författare om jag inte författar?

img_2817-2

Listorna blir längre … och längre …

Jag borde sitta och jobba med ett pjäsmanus som ska vara klart för en månad sen. Jag borde skriva på min nya roman … och den där barnboksidéen … och på en skrivreseansökan till Dramatikerförbundet … Men det gör jag inte. Det enda jag skriver just nu är listor. Många, långa, fullklottrade listor.

Det är lite väl fullt i mitt huvud just nu. Då blir listorna väldigt viktiga. De ger mig en känsla av kontroll. Jag har listor på det mesta. Jag har en lång en över allt som måste fixas inför premiären nu på lördag: lösa problemet med entréridån, göra (eller inte göra) en gul miniryggsäck, presenter till skådespelarna, lösa scenen när Maja upptäcker att pappan är borta … Jag har listor över vad som ska göras klart i lägenheten, vad som ska ändras på ritningarna inför renoveringen av huset ute på ön, jag har en rejäl lista på vilka som måste kontaktas angående kommande projekt. Jag har kilometerlånga listor med böcker och filmer jag ska läsa och se, artiklar jag ska läsa, musik jag ska leta upp, resmål jag vill besöka, recept jag vill testa …

Skärmavbild 2017-09-14 kl. 23.39.00

Blir det klart till på lördag …?

Jag klarar av att ha ganska många så kallade ”bollar” i luften samtidigt. Men om jag inte håller koll på mina listor, bockar av när saker blir utförda, och framförallt ser till att föra in mötestider i kalendern – då faller allt snart samman. ”Hej, Johan! Skulle inte du ha varit hos oss nu klockan tio för utprovning av bettskena?” ”Shit! Jo, förlåt!”. Och har det väl börjat rasa – då går det snabbt utför. Inkorgen fylls av påminnelser om att missar jag städdagen en gång till blir vi av med kolonilotten, inkassokuverten pryder dörrmattan när jag kommer hem. Och där sitter jag med mina listor och bläddrar fram och tillbaka. Försöker reda ut var felet uppstått. Var i mitt fantastiska system det har tagit sig in en bug. Har jag bockat av på fel rad? Har jag deletat ett task som inte är utfört? Andningen blir snabb och grund. Det kliar i höger armhåla och svetten tränger fram på överläppen. Jag skriver en ny lista där jag graderar ordningen över vilka av mina listor som är viktigare än andra, vilken av dem som ska se till att allt hamnar rätt igen så att jag får ihop pusslet och hinner med allt …

Och så plötsligt inser jag att risken finns … att om jag inte ägnade mig så slaviskt åt mina listor, så kanske jag faktiskt skulle få lite mer gjort.
Kanske skulle jag till och med hinna skriva på min bok …

 

Här kommer utdrag ur en lista till:
Veckans låt från  Down under-spellistan, musiken som flödade ur freestylen och räddade mina tonår.

Om ni vill få en liten inblick i min vardag, kolla gärna på mitt Instagramkonto; johanjimehn

”Nej! Ta inte dockan! Det är inte manligt!”

img_3395Det ropade en 5-åring i publiken när vi spelade en föreställning som heter Barbie-Nils och pistolproblemet. Den handlar om Nils som fyller 5 år och får önska sig vad han vill när han är med pappa i leksaksaffären. Han vet precis vad han vill ha: En Barbie i rosa balklänning! Men. Plötsligt vill pappa inte alls att Nils ska få välja själv. Han försöker med alla medel få Nils att välja en pistol i stället. ”Men du Nils! Om du har en pistol måste folk göra som du vill!”, säger pappa och Nils får en idé… Det blir en del förvirring och beslutsångest men Nils löser det hela väldigt bra i slutet.

Vi har spelat över 500 föreställningar av den pjäsen, över hela landet. Den är väldigt omtyckt och väcker många olika reaktioner. Både från barn och vuxna. Ofta känner jag att det ändå har hänt en hel del sedan jag var liten. Många av barnen säger att det är bra att Nils tar dockan om det är den han vill ha, att alla ska få leka med vad de vill. Men inte alltid. Alltför många gånger känns ungarna fortfarande väldigt konservativa. ”Det är faktiskt bara flickor som har dockor”, ”Varför vill du ha en Barbie? Du är ju en kille. Titta! Du har ju killtröja, killbyxor, killhår?”. En gång var det en liten kille som satt och pratade med sig själv medan vi spelade: ”Jag får inte titta på Barbie, bara på pistolen! Inte på Barbie, bara på pistolen …” En annan gång kom det fram en pojke efter föreställningen och frågade om han fick viska en sak till mig. ”Visst”, sa jag och satte mig ner. Han satte handen mot mitt öra och sa, knappt hörbart: ”Jag har en Barbie hemma. Hej då!” och så gick han mot dörren. Först tänkte jag att det var ju lite gulligt. Men sedan tänkte jag: ”Vad knäppt det är att en liten femåring ska behöva känna att det inte är okej att leka med en viss sorts leksak. För att den anses som tjejig”.

Både jag själv och mitt alter ego Jim, i min bok Down under, var lite av en Barbie-Nils när vi var små. Tyckte bättre om dockor än bilar. Ville hellre vara prinsessan än prinsen (Duh! prinsesskläderna var mycket finare!). Jag hade både tjej- och killkompisar men gillade inte fotboll så jag lekte hellre med tjejerna. Några av pojkarna i klassen gillade inte riktigt det. De sa att man blev smittad av det där tjejiga hos tjejerna om man kom för nära dem. ”Antingen är du med oss och spelar fotboll eller så leker du häst med dom nere vid cykelställen!” Det fanns inget utrymme för förhandling. Jag måste välja. Det var inte bara mina jämnåriga som reagerade på att jag ibland gjorde ”tjejsaker”. Flera gånger kände jag att de vuxna tittade konstigt på mig. Fick något spänt i rösten. ”Jaså, så han hoppar hopprep, och leker med dockor också ser jag … och nu ska han till stallet och rida … Ja, det var ju … lite speciellt.”

Mycket har som sagt hänt sedan dess, men att många fortfarande har rätt enkelspåriga idéer om vad det är att vara pojke eller man, är ett faktum.

Under Bokmässan i Göteborg om några veckor ska jag delta i ett seminarium som heter Den (o)moderna mansrollen. Det är den briljanta författaren och psykologen Jenny Jägerfeld som samtalar med mig och Hampus Nessvold. Hampus har skrivit en superfin bok som heter Ta det som en man (Bonnier Carlsen). Han skriver så här: Vi killar får fortfarande lära oss att vi ska kunna ta en smäll, och inte får gråta eller snacka om känslor. Men jag tror att vi och alla omkring oss skulle må bättre av en förändring. En förändring som börjar med oss själva – med att vi män och killar vågar ifrågasätta mansrollen och visa vilka vi är under den hårda ytan. Vi måste våga visa oss för varandra och prata om våra erfarenheter för att tillsammans kunna överge de destruktiva och begränsande manlighetsnormer som inte bara skadar samhället, utan också oss själva.

Jag ser otroligt mycket fram emot att få prata med de två stjärnorna!

Seminariet är på Lördagen den 30 september kl.10.00.

 

Veckans låt från  Down under-spellistan, musiken som flödade ur freestylen och räddade mina tonår.

Om ni vill få en liten inblick i min vardag, kolla gärna på mitt Instagramkonto; johanjimehn