Återbloggare: Johannes Pinter

johannes pinter porträttHej igen kära debutantblogg och debutantbloggens läsare. Johannes Pinter här. Jag är tillbaka för att berätta om vad som hänt sen 31 december 2014 då mitt debutantbloggar-år tog slut. Det har varit kul, och har hänt en del under 2015. Två känslor kan sammanfatta där jag just nu befinner mig:

1. I have a good feeling about this.
2. När vet man att allt egentligen bara är en dröm som aldrig kommer slå in?

Vi tar väl det första först. Det som jag är här för. Att berätta om det som hänt, som triggar sagda feeling om the future.

VK_framsida_FINAL”Vackra kyrkor jag besökt”, min romandebut som gjorde att jag kvalade in i debutantgänget, kom ut till slut. När jag skrev mitt sista inlägg i slutet av december förra året hade den fortfarande inte kommit från tryckeriet.
Först var det meningen att den skulle kommit ut i september 2014. Men den blev försenad, så jag blev tvungen att åka till bokmässan med en flyer full av blurbar. Istället dök den upp strax efter årsskiftet.
Jag är sjukt stolt över boken. Förlaget blev tvunget att trycka en andra upplaga, då den första blygsamma på 300 ex sålde slut direkt. Andra upplagan på 1000 ex har även den sålt nästan slut.
De flesta som recenserade boken gillade den.
DN-VKJB-low01Kronan på verket var en positiv recension av Lotta Olsson i DN, publicerad lördagen under själva bokmässan 2015. Roligast var kanske att hon hade en helsida om att svensk skräcklitteratur är på frammarsch, och bjöd på en större recension av Jenny Milewskis ”Yuko” och åtta kortare, där Kyrkorna var en av de utvalda. Ett fantastiskt positivt sammanhang att figurera i, och ett jäkligt bra skyltfönster.
Kyrkorna har även kommit ut som talbok.

I mitt sista inlägg 2014 skrev jag även att jag fått grönt ljus för min andra roman ”1007”.
Jag är en sucker för fina bokomslag. Johan ”Nordiska väsen” Egerkrans gjorde det till Kyrkorna. Till ”1007” lejde jag fantastiske Alexander Jansson. Hans mörka sagoton passade boken förträffligt. Han har även gjort de senaste omslagen till John Ajvide Lindqvists böcker.
1007 cover_finalNågot som var ett lyft för både boken och mig själv var att jag lyckades få herr Ajvide Lindqvist att blurba ”1007”! Och han inte bara blurbade – han kom även med några konstruktiva kommentarer och råd om hur jag borde förändra ett parti i boken. Med hans förslag hamnade allting på plats.
Så här lyder hans blurb: ”Repulsion med huggtänder i Gällivare. En klaustrofobisk, hallucinatorisk, minimalistisk och specifikt norrländsk berättelse om plågan i att bli vampyr. Fint flyt i språket, spännande och aldrig tråkigt. Riktigt bra.”
”1007” kom tillfälligt (mer om det nedan) ut i september, till bokmässan. Det var verkligen fantastiskt roligt att vara där med en ny roman, signera och träffa folk.

Den stora nyheten är väl att jag bytt förlag. Utan att gå in på några detaljer så var jag inte riktigt nöjd med hur mitt förra förlag Eskapix skötte arbetet med mina böcker. Så efter bokmässan satte vi oss ner och kom överens om att det var helt okej om jag tog ”1007” till nåt annat förlag, eftersom det var lite turbulent på olika plan hos Eskapix. Så jag flyttade helt sonika över ”1007” till förlaget Swedish Zombie, ett ungefär lika litet förlag som Eskapix, men med ett stort bultande skräckhjärta och en uttalad vilja att växa. Swedish Zombie förlag startades och drivs av Jonny Berg som gästbloggade på debutantbloggen i mars 2014.
”1007” kommer att ha en aningens annorlunda skrud när den kommer ut ”på riktigt” i början av december, men med samma fina Alexander Jansson-omslag. Formaten blir både hårdpärm och e-bok.

Swedish Zombie ger även ut ”Vackra kyrkor jag besökt” som e-bok i början av 2016.
Jag bloggade om e-bokens möjligheter. Vi får se hur mycket av detta som vi kommer att anamma under dessa processer.

Med Swedish Zombie är jag även överens om att ge ut min tredje roman. Titeln är ”Karmakoma”, och de debutantbloggenläsare som var med då det begav sig känner kanske igen titeln: ”Karmakoma” hette det NaNoWriMo-projekt som jag arbetade med i november 2014.
Jag är som sagt en sucker för fina omslag. Med ”Karmakoma” har vi rört oss utanför Sveriges (och Europas) gränser och samarbetar med en mycket intressant illustratör som fortfarande är lite hemligt. Det kommer att bli fint hur som helst!
”Karmakoma” kommer ut i september 2016, lagom till bokmässan. Om någon av er kommer att vara där, så ses vi då vid något signeringsbord.

På Swedish zombie är det även tänkt att en novellsamling med mina samlade korthistorier ska komma ut med tiden. Inga detaljer är satta, men detta är något jag velat länge, som nån slags bokslut över tiden som varit fram till nu. Jag har fått med mina noveller i ett antal svenska och amerikanska antologier, och jag vill få ut de texter som tidigare bara kommit ut i USA även till svenska läsare. Dessutom gör jag författarframträdanden och uppläsningar nån gång ibland, och då är det så meckigt att ha med en bunt hundörade böcker. Nu kan jag ha en bok med mig och bokmärka de partier som ska läsas upp.
Även här har vi kommit överens med en mycket intressant skräckillustratör (inga namn ännu, men han är dansk) om att göra omslagsillustrationen.

Förutom mina skräckhistorier så upptas mitt liv för tillfället av det största projekt jag jobbat med hittills: en supernatural crime-trilogi som jag skriver tillsammans med författare Mattias ”Freudland” Leivinger.
Jag bloggade om att skriva tillsammans med någon annan. Nu gör jag det, och det är oerhört givande. Kalkylen 1+1=3 stämmer så himla väl in på ett samarbete, dvs man spånar och når fram till saker som ingen av oss skulle kommit på själva. Vi befinner oss i slutstadiet av putsningen av bok ett. Inom en månad skickas manuset till förlag.

gasten_ill_01

Och yes! Jag har förutom allt annat fått napp med ett av mina barnboksmanus! Jag älskar barnböcker, och har några sådana manus liggande i skrivbordslådan.
Det är förlaget Mörkersdottir som antagit manuset ”Lille Gasten och den stora spökdagen”, en spökhistoria för barn runt 6-årsåldern. Det är en bokstavshistoria (varje vers handlar om en ny bokstav i alfabetet) och är på rim. Jag illustrerar själv, och boken är löst planerad till våren 2016.

Jag har hållit kurs i att skriva skräck på Studieförbundet Vuxenskolan under våren 2015. Efter en termin tackade jag dock för mig. Det var vansinnigt roligt att hålla kurs. Jag älskar att dissekera texter och se på vad som skulle kunna bli bättre med en text (och anser mig vara rätt bra på det dessutom). Och att göra det i organiserad form på detta sätt är superkul!
Dock tog det väldigt mycket tid och energi i anspråk. Det fanns två vägar att gå: antingen sänka ribban för mitt engagemang, eller låta det ta tid och energi från annat kreativt. Ingen av lösningarna känns riktigt bra. Men man vet inte, det är mycket möjligt att jag ändrar mig så småningom och sätter igång igen.

I februari 2015 blev jag invald i styrelsen för Författarcentrum Öst.
Say what?! Var kom det ifrån?
Inte vet jag. Nånstans måste jag ha gjort intryck. Jag fick förfrågan av valberedningen, och tackade efter lite betänketid ja. Nu går jag på möten en gång i månaden och bestämmer om saker som rör författare i landets östra del. Det är berikande och viktigt och väldigt väldigt roligt.

Förutom detta jobbar jag med några noveller för kommande antologier, och pysslar med synopsis på några romanidéer som jag verkligen vill skriva. Allting känns väldigt bra.
Och det är då som jag kommer till den andra punkten av listan i inläggets början.

När vet man att allt egentligen bara är drömmar som aldrig kommer slå in?

Hur bra allting känns just nu, och hur många bollar jag än har i luften – vad är det som säger att det kommer att bli seriös business av nånting?
Kommer jag nån gång att kunna leva på att skriva?
Eller kommer allting fortsätta att bara vara en hobby som inte inbegriper inkomster som täcker annat än en tank bensin eller en storhandling på ICA Maxi?
Som Felicia var inne på häromsistens hör i bloggen: skulle du skriva om ingen läste? Det är en mycket relevant fråga. Faktum är att det inte är så jäkla roligt att skriva, i alla fall inte romaner, att jag skulle orka göra det för ingen och ingenting alls.
Att komma genom nålshuvudet och bli antagen, och till och med få möjlighet att byta förlag när man inte är nöjd med det första, är förvisso ett bra steg på vägen, nån sorts kvalitetskvitto, och bara det en morot att fortsätta skriva.

Men att nå en plattform där ens bok faktiskt säljer bra och lånas mycket på biblioteket.  Att hamna på ett stort förlag med ekonomi och distributionsmuskler. Att få en agent som ger möjlighet att sprida ens alster utanför Sveriges snäva gränser.
Det är drömmar som jag fortsätter att drömma.
Det är väl så det är att vara människa: man är aldrig riktigt nöjd med det man har. Och det ska man väl inte vara heller. För livet skulle bli bra trist om man kände att man gått i mål.

Ring in det nya – hej då från oss och gott nytt år!

Kära läsare!

Ett helt år har gått sedan vi började skriva här. Under det senaste året har vi alla debuterat och gått igenom den omtumlande resan före och efter boksläppet. Vad glada vi är att ni har velat följa med oss på den resan! Vad vore bloggen utan Er läsare? Era kommentarer och hejarop har betytt otroligt mycket för oss.

Debutantbloggen växer för varje år och under det senaste året har vi haft över 165 000 besök på den här sidan. Fantastiskt roligt och vi hoppas förstås att ni hänger på de fem nya debutantbloggarna som tar över här i morgon. Det kommer vi att göra!

Vi syns och hörs på andra ställen i cyberspace och IRL, för nu är det dags för oss att säga hej då. Gott Nytt År kära debutantbloggsläsare! Må ni få ett alldeles underbart 2015!

Foto 2014-12-23 15 43 59JPXmas

julgran

julgransselfie
DSC_0121

Lördagsenkät: skrivardrömmar och skrivnyårslöften

Debutantbloggsåret lider mot sitt slut. Vad har debutantbloggarna för skrivardrömmar, skrivarplaner eller skrivnyårslöften inför 2015?

porträtt åsa1Åsa Asptjärn: Min andra bok kommer ut! Tuut och tadam!! Manifest för hopplösa heter den och är en fortsättning på min första. Här får vi följa Emanuel Kents och Tores fortsatta äventyr. Jag jobbar på den som bäst. Min plan är att fortsätta med en tredje, eller någon av mina andra romanideér. Kanske något för en vuxen publik? Åtminstone påbörja en sådan idé för att se om den bär. Sedan skulle ett rejält projekt tillsammans med min gamla kollega Gertrud inte sitta fel. I någon form. Dessutom ska jag naturligtvis följa Debutantbloggen. Slaviskt.

porträtt anna1Anna Lönnqvist: Drömmen är att även mitt nästa romanprojekt, som jag jobbar med nu, ska bli antaget och att pocket:en av min debutroman ”Tills kärleken skiljer oss” som släpps i slutet av mars 2015 ska gå bra. Den har sålts in till alla stora bokhandlare, vilket är stort när man ligger på ett mindre förlag. Ska bli spännande (och pirrigt) att följa släppet av den!

Skrivnyårslöftet är att fortsätta skriva och att få fler romaner utgivna. Jag skriver för att bli läst och det absolut häftigaste som finns är att få läsarnas reaktioner. Att få veta att jag har berört (och ibland även upprört) med det jag skriver vill jag uppleva igen. Jag är även nyfiken på min egen skrivutveckling.

Sen kommer det att bli fantastiskt kul att följa de nya debutantbloggarna. Det ser jag verkligen fram emot!

JPXmasJohannes Pinter: Jag vill komma ut med ännu en roman – den första gav blodad tand! Jag har två färdiga manus som ska rewritas. Sen har jag fler romanidéer på lut. Måste bara försöka stanna kvar i skrivtempot jag hade under novembers NaNoWriMo. En novellsamling hoppas jag också på!

Jag ska börja hålla kurser i att skriva skräck i februari, det ser jag otroligt mycket fram emot! Hoppas kunna sprida lite visdom och entusiasm, och få möta begåvade skribenter och deras texter. Kanske någon av dem hamnar här i debutantbloggen så småningom. Och när jag nu tagit upp det ämnet – det ska såklart bli roligt att dagligen läsa 2015 års debutantbloggare!
EDIT: jag kommer faktiskt ut med en roman till under 2015 (det blev klart efter att denna text skrevs). Se inlägget från den 26/12.

porträtt oskar1Oskar Edvinsson: Jag vill att mitt nästa manus ska bli antaget och utgivet under 2015. Den drömmen överskuggar allt annat. Skulle den bli antagen så finns det naturligtvis flera delmål och drömmar om utgivningen – lysande recensioner, höga försäljningssiffror, etc. Men det får vi ta då… Jag kommer också lova mig själv att fortsätta kämpa på, oavsett hur det går med det nya manuset. Det är bara på det igen om jag skulle misslyckas.

porträtt hanna2Hanna Höglund: Det nya året är spännande! Min andra bok I levande mörker kommer ut 11 april. Jag har lite redigering kvar att göra innan den går till korrektur, sättning och tryck. Boksläppet för denna bok är det stora målet under året och sen ska jag sätta tänderna i redigeringen av nummer tre i serien, något jag längtat i åratal efter att få göra. Kanske kommer jag till och med ha tid att skriva en ny bok? Hade varit tokroligt. Sen hoppas jag fler ungdomar upptäcker böckerna om Lianne. Såklart. Men mina storstilade drömmar handlar om ännu mer än Lianne.

Jag drömmer att det nystartade förlaget som fått ett helt annat manus av mig ska säga ja tack och skicka kontrakt. Jag drömmer att jag ger ut en eller två bilderböcker bara för att det är så roligt. Jag drömmer om att träffa alla mina författarvänner, både gamla och nya, på bokmässan i september igen. Jag drömmer om att skriva och bli läst. Om möten med läsare. Ännu fler än jag redan haft. Jag känner mig djupt tacksam för mitt sagolika debutår och ser med lite skakiga ben på den ensamma framtiden, utan mina debutantkollegor och utan er. Men kanske är jag redo att kasta mig ut och pröva nästa del av författarlivet. Men först en liten tår i ögat och ett sista varmt TACK. Skål på er!

Go with a bang!

JPXmas
Var det allt? Tar det slut nu?
Det verkar inte bättre.
Blir det inte fler inlägg?
Sorry grabben, inga fler inlägg för dig. Nu tar andra över.
Men det skulle ju vara ett helt år?
Ja. Och det passerade just. Såg du det inte?

Tänk vad tiden flyger när man har roligt.
Året som debutantbloggare har gått alldeles för fort, och har varit det bästa och mest omtumlande i mitt liv när det kommer till att växa sig in i en roll och få en plattform.
Alla möten jag gjort, alla åsikter jag fått sprida och ta del av, alla människor som jag lärt känna – det har gett minnen för livet!
Allt tack var en bok som föddes som en vag idé nånstans inne i min hjärna, och som sen blev en text som jag i min ensamhet knattrade fram på datorn hemma på kammaren.

Skrivandet är sannerligen en magisk snöboll som, om man bara får den i rullning, kan bli hur stor som helst och rulla på i all oändlighet!

I skrivande stund sitter jag fortfarande och väntar som ett barn på julafton på att lådorna med ”Vackra kyrkor jag besökt” ska komma från tryckeriet.
Det har varit en inte alltid så enkel och okomplicerad resa. Releasedatum har skjutits fram. Det har varit diskussioner med förlaget kring detaljer och arbetssätt, och fördröjningar med att komma in på de nödvändiga digitala bokhandlarna. Och i sista stund har det såklart blivit förseningar från tryckeriet – vad det gör för en eventuell julförsäljning vill jag inte tänka på, för då skulle mitt hår få ännu en gråare nyans.

Men allt detta är bara små ojämnheter i vägbanan.
För jag har kommit ut med en bok.
Har debuterat som romanförfattare!

Som pensionär kommer jag att se tillbaka på mitt liv, och till mina barnbarnsbarn säga att ”titta här, den här boken debuterade gammelfarfar med 2014. Under hela det året skrev jag om boken på något som hette debutantbloggen, som man kunde hitta på det där gamla sällskapsforumet som kallades internet.”
Och mina barnbarnsbarn kommer att skratta, för ålderdomliga saker som pappersböcker slutade tillverkas innan deras tid, och de har för länge sedan flyttat sina digitala sociala liv från internet till något mycket snabbare och mer praktiskt.
Men strunt samma, för jag är idag så otroligt stolt över att komma ut med en bok, en fysisk bok, som man kan hålla i handen och klappa och lukta på.

Och inte bara en.
För jag kan nu, så här i mitt allra allra sista inlägg som skribent på debutantbloggen, berätta en nyhet: att jag under 2015 kommer ut med en andra roman. I dagarna fick jag nämligen grönt ljus från mitt förlag för bok nummer två, och jag är crazy happy (om än på ett rätt sansat sätt)!

Det är inte en uppföljare till ”Vackra kyrkor jag besökt” (även om jag har uppslag även till en sån). Det är faktiskt till mångt och mycket Kyrkornas raka motsats.
Där Kyrkorna är episk och bombastisk och väldigt extrovert, så är den nya boken som ett lågmäld och introvert kammardrama. Nu hårddrar jag naturligtvis, för ”Vackra kyrkor jag besökt” har även mer finstämda känslolägen, och den nya boken tjoffar på rätt bra på sina ställen.
Titeln på nummer två är ”1007”, och handlar om en vilsen ung man som bor själv i en liten etta i Gällivare ovanför polcirkeln. Han möter en tillfällig bekant som biter och smittar honom med nånting. Snart börjar han förvandlas till något annat, samtidigt som sommarsolståndet inträder med en dryg månad av konstant dag. Här kan det vara på sin plats att säga att ordet ”vampyr” aldrig nämns i boken, även om det kan vara naturligt att tänka i såna banor när man läser pitchen…

Om ”Vackra kyrkor jag besökt” skulle bli en utmärkt actionfilm, så skulle ”1007” bli ett väldigt starkt teaterdrama. Observera dock att även denna min andra bok innehåller skräck på flera olika plan (som det ska vara) – jag har sett till att ge gott om utrymme för kroppsliga såväl som mentala och känslomässiga Hadesvandringar.
Den stora tonala skillnaden mellan de två böckerna är att där ”Vackra kyrkor jag besökt” med högt tempo transporterar sig mellan olika geografiska platser i hela landet och ställs inför ett otal övernaturliga väsen, så stannar ”1007” med den unge killen på den begränsade spelplats som är en liten lägenhet i Gällivare. Men desto mer händer inne i killens huvud när han sakta börjar förvandlas, och den utfrätta tillvaron blir mer och mer desperat och hallucinatorisk.

En kul grej är att ”1007” utspelar sig i samma universum som ”Vackra kyrkor jag besökt”. Utan att avslöja exakt kapitel eller boksida, så finns det en kort passage i Kyrkorna där jag gör en direkt koppling till karaktärerna i ”1007” (ska bli kul att se hur lång tid det tar innan någon läsare påpekar detta). Jag älskar själv såna injokes, så jag kunde inte låta bli när jag kom på denna beröringspunkt.
Tidsplanen är att bok nummer två ska komma ut lagom till bokmässan i september. Då kommer även Eskapix att ha monter där, och jag kommer att finnas på plats och signera både ”Vackra kyrkor jag besökt” och ”1007”.

Jaha. Så har vi till slut kommit hit, till vägs ände. Jag vill passa på att tacka Dig kära läsare för att Du velat dela min debutantresa under 2014! Förhoppningsvis tar inte vår kontakt slut med detta, vi ses i andra sociala medier eller där ute i verkligheten. Om Du exempelvis ser mig på bokmässan – ge mig en klapp på axeln och säg hej. Det är så kul med möten!
Det här inlägget är förvisso slutet på något, men jag väljer att se det som starten på något mycket större. Så jag säger inte hejdå, utan på återseende!

Leaving_the_blogg

…på återseende!

 

Den där sociala delen av skrivandet

porträtt johannes2Helgen som var, var ganska tuff för en som har sina mest stoiska festnätter många år bakom sig. Det var releasefest (inte min egen) på fredagen och julfest på lördagen, och det var länge sedan som jag sovit så länge en söndagsmorgon.

Det pratas idag mycket om hur viktigt det är som författare att inte stänga in sig på sin kammare – man ska vara sällskaplig och synas i så många olika sammanhang som bara är möjligt. Att det är viktigt att äga ett visst mått av social kompetens för att kunna sälja in sin bok och inte minst sig själv.
Jag är egentligen ingen supersocial människa. Jag trivs bra med att sitta framför datorn och bara umgås med tankar och ideer som flödar genom mina hjärnvindlingar.

Under hösten har jag smakat på de sociala sammanhangen som man kan möta som författare. I september var det bokmässa, och för en dryg månad sedan var jag med några förlagskollegor på Uppsala stadsbibliotek och pratade om novellskrivande.

feeling-alone-300x225

Det funkar inte att sitta och sura i din ensamhet om du vill nå framgång!

Nu, under förra helgens två kvällar, med ett visst mått av alkoholintag och hög musik och mer eller mindre förvirrade samtal, kom jag att tänka på att det inte bara är vansinnigt roligt att träffa liksinnade och socialisera – det ÄR dessutom väldigt nyttigt ur alla möjliga vinklar.

För det går ju inte att jämföra en kontrollerad facebook-chat, med att över en ljudmatta från The Clash halvskrika sig igenom ett stirrigt samtal som böljar från filmen ”Henry, portrait of a serial killers” förtjänster, till mikroväders oväntade följder i stora lagerbyggnader, till hur man mår när man tvingas slå ner några rånare i en kulvert.
De där ögonblicksmötena som är helt omöjliga att styra, som blossar upp av plötsliga insikter och som föder så många åsikter som skjuts från höften, och därför blir så spännande. Ett bra möte är lika euforiskt uppfyllande som när man som författare lyckas formulera en tanke på papper som man inte sett formuleras förut.

Helgens första begivenhet var Apart förlags releasefest för Herman Geijers bok ”Zombieöverlevnad – din guide till apokalypsen” med illustrationer av Jimmy Wallin. Platsen var The Liffeys källare i Gamla stan i Stockholm.

happy-meeting

Syns! Umgås! Socialisera! Det är nyckeln till framgång!

Här träffade jag flera personer som jag bara fört virtuella samtal med tidigare. Och så fick jag för första gången göra ett ordentligt barhäng med Eskapix-folket. Att möta sitt förlag på ett sånt här otvunget sätt är närmast ovärderligt för samvaron, och det blev mycket snack om saker som inte rör bokbusiness (även om det blev en del väldigt trevligt boksnack också).

Dagen efter, på lucia, var det julfest hemma hos skräckmaestro Anders Fager. Ett tag tänkte jag lämna walkover till den, då releasefesten sugit det mesta av musten ur mig. Men jag tog mig samman, och det är jag väldigt glad för. Hos Fager är det nästan som hemma nuförtiden då jag känner de allra flesta som brukar komma dit, då de är eller har varit skrivelever för honom.

Men nu var där några nya personer som jag inte fått möjlighet att träffa tidigare, bland annat en författarkollega på Eskapix vars texter jag är en stor beundrare av, men som jag aldrig träffat IRL. Nu fick jag chansen till ett avslappnat och givande samtal med henne som jag är jätteglad över!

Egen releasefest då? Brukar man inte ha det när man kommer ut med en bok?
Jo, det hade såklart varit roligt. Men det har blivit olyckliga förseningar på tryckeriet i Polen. Om man inte vet när boken kommer så vågar man inte boka releasefestlokal heller. Istället kommer Eskapix ha en gemensam hallabaluns i januari för både mig och flera andra författare på förlaget. Och det kommer bli lika kul!
Jag kommer dock att ha en lite lugnare grej hemmavid för min närmaste familj och släkt för att fira ”Vackra kyrkor jag besökts” födelse. Det räcker gott känns det som, lite lagom högtidligt sådär.

De som sökt ”Vackra kyrkor jag besökt” på Bokus och Adlibris och inte hittat den: jo, den kommer att finnas där. Här har en barnsjukdom blossat upp som brukar kunna drabba små förlag som tidigare inte haft sina alster på digitala bokshoppar – det har varit meckigare och mer tidsödande än väntat att komma in där. I skrivandes stund finns den inte att hitta där, men det är möjligt att den denna fredag finns uppe att köpas.

Ett annat socialt sammanhang är det där med att möta läsare vid signeringar.
På söndag, den 21 december, begår jag min debut vad gäller det – på gigantiska ICA Maxi i Botkyrka. På eftermiddagen är det tänkt att jag och författare Mattias Leivinger (med boken ”Freudland”) ska köra en gemensam signering inför jul. Inte utan att jag är lite nervös – först för att jag hoppas att jag överhuvudtaget har fått några böcker att signera. Och i så fall för att det kommer bli skitnervigt att försöka sälja in sin bok till folk som i många fall kanske inte är bokens primära målgrupp.

Men det är bara att tuta och köra, och jag tror att det kommer bli vansinnigt roligt. Precis som med alla andra sociala sammanhang. För jag har ju min bok att luta mig mot, och kan inte vänta på att få ge mig ut i vimlet med den!

Tricks för att nå ut med sin bok

porträtt johannes2

Hur tusan gjorde författarna förr i tiden för att nå ut till folk med sina böcker? Hoppades på en artikel i morgontidningarna? Ställde sig i lämpligt gathörn och skrek som en annan tidningspojke?

Det har aldrig varit lättare och roligare att synas än idag. Det kan man tacka sociala medier för. Men samtidigt – det är en djungel. För aldrig har det varit trängre på den offentliga arenan. Vad har man för nytta av en scen, när det står tusentals andra personer mellan en själv och scenkanten? Det gäller att synas över alla andra. Att sätta på sig den stora hatten med blinkande lampor och klingande klockor.

Jag tänkte idag se på några saker som jag själv försökt anamma för att dra lite uppmärksamhet till min bok ”Vackra kyrkor jag besökt”.

  1. FACEBOOK

Vilken utmärkt samlingsplats för likasinnade! Vilken perfekt yta att skapa en specialdesignad sida för sin kommande bok!
Ja, jag vet, det är inget unikt att skaffa en facebook-sida för sin bok. Alla författare gör det (utom kanske Jan Guillou).
Det knepiga kan vara att göra den intressant att besöka. Vad förväntar man sig av en facebook-sida för en bok? Att författaren presenterar sig själv och sitt alster? Att man får ett eller annat foto från en signering? Såklart. Men sen då? Har man besökt denna sida och läst presentationen och sett signeringsbilderna (som ärligt talat brukar se likadana ut till förvillelse) så kanske det inte känns relevant att återkomma igen.

Hemligheten, enligt mig, är att fylla sidan med mer kul grejer.  Och att sen ”keep it coming”.
Jag och förlaget har sagt oss att försöka fylla Kyrkornas Facebook-sida med nya grejer nästan dagligen, så att det hela tiden finns en anledning att återkomma.
På Kyrkornas sida kan man således läsa blurbar, se videoklipp från researchturer gjorda 58 meter upp i kyrktorn, se andra videoklipp om väsen som även förekommer i min bok, läsa fakta om författare och böcker som inspirerat till scener i Kyrkorna. Bland annat. Och mer kommer. Om man vill kolla in sidan är det bara att söka på ”Vackra kyrkor jag besökt” på facebook.
Jag har funderat på en regelrätt hemsida också (typ svenskakyrkorjagbesokt.se). Men det tror jag är snäppet svårare att få trafik till. Folk är redan på Facebook, då är det lättare att få dem att ta en sväng förbi Kyrko-sidan. På en hemsida finns i och för sig större möjligheter att specialdesigna looken, och få en struktur som är lättare att navigera i. Jag kan designa hemsidor också (jag har exempelvis gjort min egen johannespinter.se), men just nu känns det som att det räcker med en samlingsplats.

  1. BOKTRAILER

En boktrailer är ett verktyg som verkligen kan få folk att förstå och känna boken på ett annat sätt än vad skriven text kan. Det är en av fördelarna med filmmediet, att man har så många fler ”färger på paletten” när det kommer till att skapa stämning och förmedla fakta.
Det är så fruktansvärt roligt att göra också. Och det kan göras på många olika sätt. Från enkla, textbaserade teasers där korta faktatexter avlöser varandra med stämningsfull musik, till avancerade filmiska verk där man har skådespelare och flera scenerier, med mycket klipp och ljudeffekter och byter musik.

Runt sommaren presenterade jag en teasertrailer för ”Vackra kyrkor jag besökt” som var relativt enkelt uppbyggd av suggestiva svartvita bilder av kyrkor, där korta textskyltar förmedlade bokens koncept. Den fokuserade på en sida av Kyrkorna, nämligen den mer lågmälda och stämningsfulla.

I dagarna har jag lagt upp ännu en trailer som är betydligt mer avancerad, med mycket klipp och ljudeffekter och fullt ös. Den koncentrerar sig mer på andra delar av boken, nämligen den intensiva känslan i vissa av konfrontationerna som Valdemar har med några av bokens väsen.

Till denna andra trailer vill jag bara förtydliga att samtliga bilder är lånade ur riktiga filmer som gått på bio. Jag har alltså inte filmat nånting själv. Så man kan säga att trailern mer är ”inspirerad” av Vackra kyrkor.
Den här typen av mood-trailers är vanligt att regissörer gör i filmbranschen när de ska presentera ett projekt (alltså innan filmen är inspelad) för potentiella producenter, för att visa hur de tänkt sig filmens känsla och stil. Så vad jag gjort här är alltså en mood-trailer för ”Vackra kyrkor jag besökt”, för att ge folk lite feeling.

  1. SOUNDTRACK

Det här är också något som är ganska vanligt i filmbranschen, att det ges ut soundtracks med musik ”from or inspired by” en specifik film. Att det alltså kommer en CD som delvis innehåller musik från en film, och som dessutom har vissa låtar som går i linje med filmens tema men inte nödvändigtvis är med i själva filmen.

VK spotifysoundtrack

Jag har satt ihop ett sånt soundtrack som är inspirerat av ”Vackra kyrkor jag besökt” på Spotify. Det är 19 låtar, lika många som bokens kapitel. Varje låt är på ett eller annat sätt en ”nyckel” till resp kapitels innehåll eller tema. Den som sen köper boken och kollar in kapitelindexet, kommer att kunna jämföra dessa med motsvarande låt i nummerordning och förhoppningsvis få en liten aha-upplevelse.
Här är låtlistan som även hittas via Spotify-länken under. Kanske kan man redan nu lista ut vad vissa kapitel kommer handla om:

1. Shake the disease – Tingsek
2. Dead man walking – Milanese
3. Danse macabre Op. 40 – Ann Sofie von Otter
4. I’m affected – Ramones
5. (Ghost) riders in the sky – Johnny Cash
6. It’s written in the stars – Paul Weller
7. Demons – Fatboy Slim
8. All obstacles – Ziggi feat House of riddim
9. In the hall of the mountain king – Trent Reznor
10. The Connection – Emmylou Harris
11. Näckens polska – Jean Luc Lenoir
12. One step up – Bruce Springsteen
13. Holy man – Dennis Wilson, Taylor Hawkins
14. Transylvanian lullaby – Erutan
15. Vampire informer – Dubblestandart
16. Long way home – Tom Waits
17. Gods & Monsters – Lana Del Rey
18. Maelstrom – Beartraxx
19. the beginning is the end is the beginning – Smashing pumpkins

Länk till Spotify-spellistan

Varför gör man sig då sånt besvär med att göra trailers och facebooksidor och spotify-spellistor? Hur många kommer egentligen se och lyssna på dem?
Jag vet inte. Men jag vet att det är så galet roligt att bara göra det – för sig själv och för sin kära bok. För visst är det väl så att oavsett om nån annan bryr sig, så kommer ens egna böcker alltid att vara nummer 1. Och det är drivkraft nog.
Man kan ju inte stå och banka sin bok i huvudet på folk för att de ska se den. Man måste hitta på något annat. Och varför då inte ta till vara på sin kreativitet.

Att sälja in sin bok med text

porträtt johannes2 Idag kommer Svensk bokhandels vårnummer ut. I det får alla de författare som debuterar under våren 2015 presentera sig (vårsäsongen börjar enl SVBs tideräkning i december). Bland annat jag.

I linje med det, och nu när jag bara är dagar från att min debutroman ”Vackra kyrkor jag besökt” kommer från tryckeriet, så tänkte jag här publicera några olika texter som jag skrivit under färdens gång med boken, från början fram till nu.
Du vet, såna där superviktiga texter. Såna som man aldrig blir riktigt nöjd med, eftersom man känner att hur mycket man än sliter med dem så kan de bli lite bättre.

Det kanske är dumt att visa upp dem: de allra flesta som läser dem nu kommer garanterat se saker som hade kunnat göras bättre (jag ser ju saker som hade kunnat göras bättre nu efteråt). Men hey, att skriva på debutantbloggen är att bjuda på sig själv. Så jag bara kör. Det är tre olika texter: Följebrev, debutantpresentationen till SVBs vårkatalog och bokens baksida.
Here we go.

1: FÖLJEBREVET
(längd: 1 A4)

Hej, mitt namn är Johannes Pinter. Jag sänder er härmed manuset till den övernaturligt orienterade romanen ”Vackra kyrkor jag besökt”, med undertiteln ”och de fruktansvärda väsen jag där mött”.
I ”Vackra kyrkor jag besökt” har jag velat skapa en mytologi kring en övernaturlig värld som existerar mitt i dagens Sverige, strax utanför vårt synfält, med sina epicentra runt landets alla kyrkor.

Huvudperson är Valdemar Aurelius, 58, vars kall är att bekämpa den uppsjö av mytologiska varelser och väsen som rör sig i och omkring dessa kyrkobyggnader. ”Vackra kyrkor jag besökt” är en skräckroman. Men det är inte den typ av skräck som smyger sig på dig, skickar ilningar längs din ryggrad och får dig att drömma mardrömmar. Det är skräck i mustig äventyrsförpackning som till formen – men utan att glömma sina svenska rötter! – influerats av popkulturhorror som ”Van Helsing”, ”Hellboy” och ”Hansel & Gretel: Witch hunters”, och som utspelar sig på gränsen till en värld befolkad av varelser och företeelser hämtade ur välkänd nordisk sago- och skräckmytologi.
Men det är mer: ”Vackra kyrkor jag besökt” är dessutom ett mörkt drama om en man som ska rädda världen, och parallellt kämpar mot ett dödligt hot inom honom själv – cancern. Det är även en ”road movie”, som förflyttar läsaren mellan ett antal av de vackra kyrkomiljöer vi har i Sverige, från Halland i söder och Gotland i öst till Norrbotten i norr.

Manuset har kort och gott ett antal tydliga ”krokar” att fånga in en potentiell läsekrets med: det är en väldigt ”filmisk” läsunderhållning med spänning och framåtrörelse, och modernt och lustfyllt användande av nordisk mytologi som idag blivit en populär nisch inom genrelitteraturen. Det är en gripande resa på flera plan med starka, mångfacetterade karaktärer.
Det är (om jag får säga det själv) infallsrikt, intelligent och välskrivet!

Jag är född 1965, är gift och har två tonårsbarn. Till vardags frilansar jag inom filmbranschen där jag behärskar ett antal olika yrkesroller. Som manusförfattare har jag bl.a varit delaktig i manuskripten till amerikanska ”Pathfinder” och filmatiseringen av Roslund & Hellströms ”Odjuret” för SVT (så jag är van att färdigställa texter på deadline). Jag har regisserat två långfilmer: ”Sleepwalker” 2000 och ”Skills” 2011 (den sistnämnda skrev jag även manus till). Jag klipper även film, och har jobbat med exempelvis vampyrfilmen ”Frostbiten” och norska ”Trolljägaren”.
Jag är i skrivande stund publicerad eller antagen med nio olika novelltexter: två i antologin ”Eskapix”, en i Swedish zombies antologi ”Bländverk” och en i tidskriften Bonne Nouvelle. Dessutom i inte mindre än sju olika amerikanska antologiböcker (mer om detta på min hemsida johannespinter.se/litteratur.htm). Kontaktuppgifter…

  1. DEBUTANTPRESENTATION SVENSK BOKHANDEL
    (längd: max 3000 tecken)
artikel SVB

Artikeln i Svensk Bokhandels vårnummer.

Svenska väsen och myter. Finns det något mer spännande? Jag har alltid fascinerats av det vackra, skrämmande och gåtfulla. Det där som rör sig i verklighetens utkant, som en skugga i ögonvrån. Det där som fortfarande var en realitet när livet i Sverige främst levdes på landsbygden, och formades av händer istället för av maskiner och datorer. På den tiden då man trodde att det fanns saker i skogarna som förvred huvudet på människor. Som rövade bort dem, eller rätt och slätt dödade dem om de inte hade vett att akta sig för det sällsamt vackra nere vid bäcken eller inne bland granarna… Som liten fångades jag av sagornas och myternas känslor och fantasirikedom, som äldre av deras symbolvärde och allegoriska kraft. Och de nordiska väsenas dunkla, melankoliska nyanser har alltid legat mig extra varmt om hjärtat. Senare har jag kommit att roas av filmvärldens lekfulla användande av sagostoff och mytologier, såsom ”Trolljägaren”, ”Ghostbusters” och ”Hansel and Gretel, witch hunters”.
När jag fick idén till min debutroman så såg jag en möjlighet att kombinera dessa saker.

I ”Vackra kyrkor jag besökt” har jag skapat en värld där alla upptänkliga mytologiska väsen och fasor existerar i dagens Sverige, parallellt med vår värld, i och omkring alla de kyrkor som finns runt om i landet.
Historien kretsar kring Valdemar Aurelius, som tillsammans med en liten skara medhjälpare arbetar han med att hålla dessa varelser i schack. Hans kall är att se till att varelserna inte tar sig in i vår verklighet till allmänheten som lever i lycklig ovetskap om deras existens. Redan på romanens allra första sida ställs Valdemar inför två fakta: det är nånting i görningen i världen bredvid, nånting som hotar att ödelägga vår värld. I samma ögonblick får han veta att han har cancer.
Valdemar måste nu gå i strid mot förgörande ondska på två flanker – utom och inom honom själv. Frågan är om det är en strid för mycket, och i så fall vilken strid han ska välja.

Jag har velat skriva en bok som tar avstamp i den svenska sago- och mytmyllan. Som kombinerar min fascination för skräck med lustfyllt äventyr. Stråket av mörkare mänskligt drama är delvis självupplevt: jag har sett cancern härja i min egen närhet och vet att denna osynliga, destruktiva kraft är en minst lika fruktansvärd ondska som någonsin ett troll eller en svulten odöd.
Sammanfattningsvis är ”Vackra kyrkor jag besökt” en roman så som jag själv vill ha den: en känslomässig, filmisk, dramatisk bergochdalbana som inte låter läsaren vila förrän resan är över. Glädjande nog är denna skräck-subgenre med fokus på nordisk mytologi dessutom något som blivit alltmer populär på senare år.
När jag inte författar så arbetar jag i den svenska filmbranschen som regissör (två långfilmer), manusförfattare och klippare. Jag har fått ett antal noveller publicerade i svenska och amerikanska antologier. Under 2014 har jag varit en av fem skribenter på debutantbloggen.

  1. BOKENS BAKSIDESTEXT
    (längd: lagom för en bokbaksida)
VK_baksida_FINAL

Baksidan på ”Vackra kyrkor jag besökts” omslag.

Du kommer att se dig över axeln nästa gång du stiger in i en kyrka…

”Vackra kyrkor jag besökt” utspelar sig i Sverige idag och handlar om Valdemar Aurelius, väktare och väsenjägare. De gamla nordiska sagorna och myterna är sanna, och dess varelser och väsen lever bland oss, strax utanför vårt synfält, i och omkring landets kyrkor. Det är Valdemar som håller ordning på dem.
Nu måste Valdemar möta ondskan på två flanker: han finner inte bara att det är något stort i görningen i denna övernaturliga värld parallell med vår, han får dessutom diagnosen cancer. Kommer två strider att bli en för mycket?

Johannes Pinter har med ”Vackra kyrkor jag besökt” skapat en mytologisk värld mitt i dagens Sverige som kryllar av fantastiska, välkända väsen – fast på ett sätt du inte upplevt tidigare.
Han är till vardags filmmanusförfattare och regissör med tre långfilmer och mängder av kortfilmer bakom sig. I debutromanen ”Vackra kyrkor jag besökt” har han överfört den filmiska, visuella energin till bokform.  Inspirationen kommer från böcker som ”Bland tomtar och troll” och ”Nordiska väsen”, och filmäventyrsskräck som ”Trolljägaren” och ”Van Helsing”.

KOMMENTAR TILL TEXTERNA:

Faktabiten om mig själv är mer eller mindre detaljerad beroende på dokument. Det knepigaste har varit att på ett ”säljande” sätt formulera bokens koncept, det märks genom att varje texts konceptbeskrivning ser rätt olika ut (även om jag använder ungefär samma vokabulär osv). I brevet till SVBs vårkatalog får man dessutom egentligen inte skriva något om bokens handling, vilket gjorde det extra svårt.
Det gick ju bra med följebrevet.
SVB-texten är inte så mycket orda om, den vet jag inte hur säljande den egentligen är för boken (speciellt som man inte fick skriva om handlingen).
Nu återstår det att se om baksidestexten gör jobbet… Winner-2014-Square-Button

PS: måste bara nämna att jag gick i mål i NaNoWriMo. Landande till slut på drygt 53300 ord.
Om romanen sen kommer ut är en annan femma, men det var himla kul att skriva den (och jag tror att folk som läser den också kommer ha, ehum, kul)!

Att gå och att hålla skrivarkurs

porträtt johannes2

Vilken märklig väg livet är. Vilka fantastiska platser man hittar fram till som man inte visste man skulle hamna på.

Jag har egentligen aldrig sett mig själv som en speciellt teoretiserande människa. Har inte varit så mycket för att plugga. Har aldrig gått några utbildningar för att bli det jag sen blev i livet. Intuitionen har alltid varit en av de starkaste drivkrafterna i mitt liv. Och nyfikenhet.
Och det har inneburit att jag fått sysslat med en hel del kul saker, som filmcensor, filmskribent, illustratör, manusförfattare, filmklippare och filmregissör.

Författandet är en av de senare sakerna som jag på allvar provat på. Med följden att jag nu i december ger ut en roman.
”Provat på” låter iofs lite respektlöst. Det är ungefär som om man skulle säga att man ”provat på” att vara gift, eller ”provat på” skaffa barn. För så seriöst ser jag på skrivandet. Jag vill hålla på med det resten av livet.

Redan när jag kom till insikt med att jag ville skriva skönlitterärt för ett par år sedan, så kände jag att jag ville göra det ”ordentligt”. Så jag anmälde mig till en skrivarkurs på Skrivarakademien.
Det blev precis det lyft som jag hade hoppats på. Det gav mig drivkraft och mål. Det gjorde att jag seriöst gav mig på att kontinuerligt skriva. Om det finns någon punkt i mitt skrivande där jag ser ett Före och ett Efter textproducerandet, så är det då jag började på skrivarkurs.

Därför blev jag så vansinnigt glad, och stolt så jag höll på att spricka som ett troll i solsken, när jag fick ett mail med en förfrågan om inte jag skulle vilja börja undervisa i att skriva skräck!

Mailet kom från Annika Estassy.
Alla som följt den här bloggen känner igen Annikas namn. Förutom att hon är författare och min föregångare som debutantbloggare, så är hon chef på Studieförbundet Vuxenskolan i Stockholm.
SV har en hel del skrivarkurser, men ingen om att skriva skräck. Synd, eftersom skriven skräck växer så det knakar. Men nu ville Annika råda bot på detta.

Jag bad om betänketid.
Herregud, vad har lilla jag att komma med när det gäller att lära ut att skriva skräck, tänkte jag. Jag som just ska komma ut med min första roman.

Men så tog nyfikenheten och intuitionen över. När jag tänkte lite till så kom jag på att det nog skulle vara himla kul att göra detta. Och att jag nog skulle passa ganska bra ändå.

horror-teacher

Rätt klädsel för att lära ut skräckskrivande?

  •  Jag har en del vana att stå framför folk och lära ut, efter att förut ha hållit i en del kurser i att göra film.
  • Jag har jobbat med att tänka skräck hur länge som helst efter ett helt liv i filmbranschen, där jag kommit på massor av filmidéer och skrivit ner dem som filmmanus. Att det inte blivit film av dem spelar ingen roll, jag har tänkt ut och jag har skrivit, och det är ju det som är fokus när det gäller att skriva skönlitterärt.
  • Jag har efter dessa manusår lärt mig att tänka konstruktivt kring vad som funkar och inte i en story – hur man justerar ”felen” så att det blir rätt.
  • Jag har ett bra grepp om det där med att bygga upp en bra historia, både hur man ska tänka enligt vissa mallar, och i förlängning av det hur man kan tänka ”utanför mallen”.
  • Jag har hunnit skriva en hel del prosa de senaste två åren (tre romantexter och massor av noveller), så jag har hittat ett bra och pålitligt sätt att jobba fram en historia från ax till limpa: från att få en bra idé, till att strukturera den rätt för att berätta den mest effektiv, till att skriva den. Allt det där som måste göras innan man väl kan börja skriva är en grundläggande sak som ovana skribenter har det jobbigt med, så det kommer det att bli väldigt mycket av på kursen!
  • Jag har mitt eget kursgåendet i klart minne, så jag vet ungefär vad jag vill ha och inte ha som kursdeltagare.
  • Och, inte minst: jag tycker det är så vansinnigt roligt att ha kreativa, konstruktiva diskussioner kring skrivna texter, både mina egna och andras. Och det kommer det att bli lejonparten av tiden, att diskutera deltagarnas skrivna texter. Det är ta mig tusan nästan roligare än själva skrivandet. Och det tror jag är en nyckel till att vara en bra kurslärare.

En stor bonusgrej med det här är att få en plattform att stå på.
Att få någonting att identifieras med. Framför allt nu när Debutantbloggaråret snart är till ända. För det är lite jobbigt att försöka skapa sig en identitet bland alla dessa tusentals identitetssökande författare som man delar det officiella rummet med. Många är ju dessutom mycket bättre på det där med att sälja in sig än vad en annan är. Då inbillar jag mig att det är något positivt att kunna säga att man är författare OCH att man dessutom har en roll inom den här världen.

Jag vet att debutantbloggen inte är ett forum där man gör reklam för det ena och det andra. Men det känns på något sätt logiskt att ändå länka till sidan om min kurs på Vuxenskolans hemsida, efter det här inlägget. För jag tycker det skulle vara roligt att eventuellt få möta en eller annan av debutantbloggens kloka och skrivsugna läsare där, IRL, i ett nytt konstruktivt skrivarsammanhang.

SVlogo

Här hittar man min kurs på Vuxenskolans hemsida.

Onsdagar varje vecka är det som kommer att gälla.
Mellan 18.30 och 21.00. Med start den 4 februari.
På Hantverkargatan i Stockholm.
Det är som sagt första terminen som kursen hålls. Jag kommer att bli nervös. Men just nu känns det bara vansinnigt kul, som att ta över en stafettpinne och i ett adrenalinrus sätta fart mot nya mål.

Den där nödvändiga moroten

porträtt johannes2

Halleluja. Pris ske Nano. Jag har hittat fram till kreativitetens källa!

Som bekant pågår NaNoWriMo för fullt. För de som inte är familjära med termen så kommer här en kort sammanfattning:

50000 ord på 30 dagar.

Enkla regler, tuffa förutsättningar.

Från och med igår, den tjugonde, kunde man börja validera sitt ordantal och hysta in sin ”vinst” som helt enkelt består av det fantastiska i att man klarat av att producera så många ord på så kort tid.

Jag är inte framme vid målgränsen med min Nanoroman ”Karmakoma”. Ganska långt därifrån. I detta inläggs skrivande stund har jag producerat drygt 37600 ord. Så jag har 12400 kvar för de återstående tio dagar.

karmakoma01

Det hemmasnickrade omslaget till Nanoromanen ”Karmakoma”.

Men det här inlägget ska inte handla om de ej skrivna orden, utan om de ord som jag fått ihop hittills.

2014 har hittills varit ett ganska skralt år för mig vad gäller att producera reda text. Jag har skrivit om och ”rättat” min roman ”Vackra kyrkor jag besökt”. Jag har planerat upp en annan roman med arbetsnamnet ”Änglamakerskan” som det gått lite troll i. Jag har fått ihop några noveller och skicka in två barnboksmanus till förlagen.

Men jag har inte kommit igång att knacka text och kontinuerligt arbeta på ett romanmanus. Fått känna tillfredsställelsen att se det växa och bli grunden till en ny bok. Mitt petande med olika saker på olika håll har stört mitt större fokus på ett större projekt.
Jag gissar att det finns något att lära av att inte ha för många grytor kokande samtidigt.

Men det här inlägget ska inte handla om alla de smågrytor som står och puttrar all over the place. Det ska handla om den stora kitteln som jag just nu rör i för fulla muggar medan jag öser ner alla godsaker som jag bara kan hitta.

karmakoma03

Statistiksidan till mitt Nanoprojekt. Jag håller mig aningens över kurvan för att få ihop det.

Jag hade faktiskt inte trott att det skulle bli så här tydligt. Att Nano skulle hjälpa mig att få upp ångan på det här sättet. Att det skulle finnas ett före och ett efter.

Det uträknade snittet per dag som man måste skriva för att klara av att ta sig i mål är 1667 ord per dag. Jag har snittat på 1852. Och då är det några dagar som jag inte har skrivit alls på.
Vissa dagar har varit rätt lätta att komma igång. Jag har haft en kul scen framför mig, och då har manuset liksom dragit mig till sig. Då har det blivit både 2000 och 3000 ord.
Andra dagar har det varit tufft att komma igång, väldigt tufft till och med. Det har varit en mellanscen med nödvändig dialog. Eller så har jag inte haft scenen ordentligt planerad, så det har krävts att freestyla medan jag skrivit, och jag vill gärna vara välstrukturerad. Men då det bara varit att se sanningen i vitögat – om jag inte skriver så får jag ingenting skrivet. Och hur trist är inte det? Tills slut har jag ändå lyckats få ihop 1000 ord.

Jag har behövt en morot för att komma igång på allvar. Nano var denna morot. Jag har verkligen velat skriva en ny roman. Och Nano var det perfekta tillfället att under rätt extrema förhållanden (50000 ord på 30 dagar!) få till detta. Jag har vetat att jag har det i mig, att kunna producera många ord på en dag.
Det behövdes bara en morot.

Min plan när november är över och ”Karmakoma” är genomskriven är att direkt hoppa vidare till ”Änglamakerskan” och skriva igenom en första version av den. Det vore dumt att inte ta till vara på energin och euforin som jag nu arbetat upp.

En annan positiv sak som detta projekt fört med sig är att jag passat på att bekanta mig med programmet Scrivener.

karmakoma02

Scrivener. Program med praktiska funktioner. Och några frågetecken.

Jag har inte arbetat i det tidigare, det har alltid varit Word som gällt. Men nu tänkte jag att det är väl lika bra att ta tjuren vid hornen. Erfarenheten hittills har varit väldigt bra. Jag har inte haft användning av några fancy specialfunktioner, men även det basala skrivandet har rullat på smidigt.

Några bra grejer:

  • Varje scen har sitt eget dokument, och man kan flytta runt dokumenten på en ”corkboard” som man vill, och då läggs scenen rätt även i textflödet.
  • Varje scen har en ruta som heter ”document notes” där jag klistrat in scenens synopsis. På så sätt behöver jag inte flippa mellan dokument, utan kan hela tiden se vad nästa steg i strukturen är.
  • Man kan exportera till .epub.

Några ”negativa” grejer:

  • När jag exporterar heter varje scen ”Chapter one”, ”Chapter two” etc. Jag vet inte hur jag får bort dessa namn vid export.
  • Man har inget grepp om hur många sidor scenen är som man skriver, det är ett enda konstant textflöde.

Det är egentligen inte så negativt dessa saker, förmodligen finns det sätt att lösa det, jag måste bara leta lite.

Efter månadsskiftet kommer det komma en slutrapport om hur Nano gått.

Att hålla låda inför folk

porträtt johannes2

Roman. Mässa.
Och så det där med att stå och prata inför folk.
Det är många debuter nu.

Det har under veckan varit högläsningsvecka på Uppsala stadsbibliotek. Och som ett led i detta bjöd de in förlaget Eskapix och några av dess författare för att i onsdags diskutera novellen som genre och format.

Vi var tre som på onsdagsförmiddagen åkte från huvudstaden: förläggare Henrik Holmström och författarna Sofia Albertsson och jag. Och det var inte utan att det var lite nervöst i bilen. Varken Sofia eller jag är speciellt vana att hålla låda om vårt skrivande inför publik.

Jag är iofs inte helt ovan vid att stå framför människor. Har under min filmkarriär stått på ett antal scener och pratat om mina filmer inför visningar. Och hållit föredrag om att göra film.
Men att prata om mitt författande har jag aldrig gjort.

Nu var det inte först och främst mitt författarskap som var ämnet för dagen, utan som sagt att skriva noveller. Och det var både vansinnigt roligt och en stor ära att få göra. Alla som känner mig vet hur mycket jag älskar novellen som form och vilket fantastiskt uttrycksmedel den är!

Publiken var ett antal gymnasieklasser som haft som arbete i skolan att läsa noveller, och då skräcknoveller från Eskapix. Wow, säger jag bara. Tänk om vi fått skräcknoveller stuckna i händerna i skolan på den gamla goda tiden istället för gamla dammiga klassiker, då hade nog betydligt fler gått igång på att läsa. Hela Kerstin Ekman-salen var fullbokad med tonåringar. Och det roliga var att i princip hela rummet fortfarande satt som tända ljus när samtalets femtio minuter var till ända.

uppsalabibl04

Sofia Albertsson, Henrik Holmström och jag

Vad pratade vi om då? Såklart om våra respektive noveller som de hade fått läsa, och det blev högläsning ur dessa. Mycket av ungdomarnas intresse låg nog i att det var just skräck det handlade om, en genre som de ju är mer än förtrogna med från filmtittandet.
Sofias novell ”Den plötsliga dörren” handlar om en kvinna som en dag upptäcker en ny dörr i sin hall när hon städar, och den lästes det upp ett stycke ur av en skådespelerska som var med.
Min novell ”Kittens with chainsaws” är en rätt extrem skräckkomisk historia om en skräckförfattare som ute i sin sommarstuga sysslar med att skriva klart romaner och tortera ihjäl katter. Vid ett kraftigt blixtoväder kommer alla de döda katterna tillbaka för att hämnas på honom enligt devisen öga för öga. Jag läste själv ett stycke ur den.

Efter högläsning och prat specifikt om texterna övergick vi till att prata om att skriva noveller. Varför vi skriver noveller. Varifrån vi får våra uppslag. Hur vi väljer perspektiv i berättelsen. Hur en novell kan struktureras för att bli mest effektiv. Varför Sofia valt att bara skriva noveller och inte romaner, och vad jag ser för stora skillnader i att skriva roman och novell. Varför bokköparna hellre köper romaner än novellsamlingar. Favoritnovellister. Och en hel del annat.

En av de roligaste sakerna var att vi under diskussionen upptäckte hur diametralt motsatt Sofia och jag arbetar. Sofia vill inte förplanera alls, medan jag är en planerare av guds nåde som vill ha hela storyn noga uppunktad, och sen ha händelserna i respektive scen noga uppunktade också innan jag börjar skriva. Det bästa med detta är att båda har lika rätt – whatever works. Inte minst är det viktigt när samtalet förs framför blivande skribenter, ett tiotal ungdomar räckte upp händerna när vi frågade om någon skriver.

uppsalabibl02

På Uppsala stadsbibliotek: Ajvide Lindqvist. Sjölin och von Zweigbergk. Och så vi. En av showerna är fullbokad…

Det blev en rätt intressant resa genom samtalet, där vi inte hade planerat mer än stolpar om vad vi skulle ta upp. Att inte vara detaljplanerad brukar kunna leda till två saker: antingen tunghäfta och pinsam tystnad, eller till ett kul och avspänt samtal där erfarenheterna och infallen får styra. Som tur var blev detta samtal av det senare slaget. Och det var ungefär så som Henrik hade tänkt sig att det skulle bli också – ett samtal som lika gärna skulle kunna utspelats i någons vardagsrum en fredagskväll med varsitt glas vin i handen.

Kontentan av det hela: det var nervöst innan, men inte när det väl satte igång. Det var mest roligt, och lite jobbigt när jag gjorde en onödig utsvävning om nånting där jag fick krysta till en poäng för att få ihop det.
Nu har pratat författarskap och skrivande en gång, och ser fram emot att göra det en andra. Och sen en tredje…

Det börjar brännas!

porträtt johannes2
Herregud!
Jag kom just till insikt om att jag släpper min debutroman om en månad.
Det är så galet svårt att förstå…

Så många pusselbitar jag jobbat med den sista tiden, som den 8 december ska utmynna i ”Vackra kyrkor jag besökt”.

Har just lagt sista handen vid bokens sluttack. Mina fyra kära debutantbloggkollegor fick vara med på ett hörn där, eftersom de delat den här sista resan mot release med mig.

Innan det formulerade jag klart det inledande tillägnandet, det där som ligger först i boken. Jag är omåttligt förtjust i den där detaljen med vem eller vilka som författare väljer att tillägna sina böcker. Känns som en ganska viktig grej. Vem jag tillägnar min bok får ni se om ni läser den…

Jag och förlaget har hållit på och diskuterat alla detaljer om bokens fysik.
Det blir hårda pärmar med matt yta.
Ett antal fina illustrationer av Lars Krantz och Sofia Albertsson.
Det kommer att vara ett sånt där band som sitter fast uppe i bokryggen, som fungerar som bokmärke (det är en sån där detalj som äldre böcker har, som känns så väldigt mycket litteratur).

Har fått exempel på boksidornas layout mailat till mig under de senaste veckorna.  Shit, att se texten satt med elegant typsnitt, med precis lagom antal rader och lagom antal tecken per rad, så där som riktiga böcker brukar ha – då kan man snacka om att det känns på riktigt.

coverskiss1

Skiss till omslaget av ”Vackra kyrkor jag besökt”, tecknat av Johan Egerkrans.

Omslaget är vi inte riktigt klara med, men nästan. Så det finns inget slutresultat att se ännu. Johan ”Nordiska väsen” Egerkrans har tecknat, här bredvid finns en skiss som kan ge lite känsla för vad som kommer. Förmodligen kommer vi att slänga med några av de fina blurbar som fanns med på det sales sheet som producerades till bokmässan.

Pusselbitarna läggs sakta men säkert på plats. Om mindre än en månad kommer jag att hålla slutresultatet i handen.

Herregud, säger jag igen.
Och försöker förstå.

Nanowrimo då? Jo tack, det går bra. Jag jobbar på. Eller snarare: Nano gör jobbet – dvs tvingar mig att kontinuerligt producera stora mängder text. I skrivande stund 10017 ord på sex dagar. Det känns för tillfället hoppfullt. Jag lyckades häromdagen styra undan ett stort filmklipparjobb till i december, som kunde ha sabbat alltihopa! Undan för sjutton gubbar, det här är serious business!

Här är en mätare som håller koll på mitt ordantal. Den uppdateras automatiskt vartefter jag skriver mer. I slutet av månaden kommer det synas om jag klarade det eller inte. 

Lördagsenkät: Halloween

Happy Halloween! Vilken litterär karaktär vill du klä ut dig till och varför?

porträtt anna1Anna Lönnqvist:  Jag vill helst klä ut mig till Jonathan Lejonhjärta. Han är modig, osjälvisk, står upp för de svaga och sin bror. En riktig förebild!

*

*

porträtt oskar1Oskar Edvinsson: Socker-Conny. Han lever i en värld som är uppfunnen av Joakim Pirinen, vilket räcker långt, och är sådär skönt världsfrånvänd som man själv vill vara ibland, men naturligtvis inte klarar av, eftersom man har sunt förnuft och är en vanlig Svensson, så att säga.

*

porträtt johannes2Johannes Pinter: Halloween är skräck, och skräckfigurer är det man ser mest ute på gatorna under denna högtid. Så jag vill klä ut mig till HG Wells osynlige man – helst i skepnad av den osynlige men fortfarande stilige Claude Rains i James Whales klassiker från Universal. Tänk vad mycket kul man kunde göra om ingen kunde se en!

*

porträtt hanna2Hanna Höglund: Jag har klätt ut mig till Ronjas mamma Lovis ett par Halloween eftersom jag sydde en Lovisklänning till medeltidsveckan ett år. Hon är min favorit bland kvinnliga litterära förebilder. Skulle det vara mer skräcktema får det bli det läskigaste jag vet: Bertha! Då skulle jag sno åt mig stackars Jane Eyres brudklänning och springa runt ett gotiskt slott och stöna om natten.

*

porträtt åsa1

Åsa Asptjärn: Jag tror jag kör på Harriet i Harriet spion. Min barndoms första favoritbok som jag hittade själv utan hjälp av bibliotekarier eller föräldrar. Med stora runda glasögon, pagefrissa med rak lugg och en fet anteckningsbok smyger jag runt och noterar allt i min omgivning.

Borde det inte vara mer på skoj?

porträtt johannes2

Att skriva är ju så kul.
Varför måste det då vara på sånt blodigt allvar?

Det är lätt att gå vilse i sitt skapande. Oavsett vad man skapar.
Det är så klart skillnad på både teoretiska och praktiska saker som en musiker har att kämpa med, som en filmare eller en tecknare eller en vävare.
Men en sak som jag tror att alla, oavsett syssla, kan råka ut för, är att leklusten försvinner.

När jag en gång i tiden som tonåring började med att göra amatörfilm med lånad super 8-kamera (jo, så gammal är jag), så drevs jag av en sån vansinnig lust! Jag var bara tvungen att ha kameran i handen, eller tänka ut korta historier att filma, eller diskutera teknikaliteter och inspirerande regissörer med vännerna i filmklubben hemma i Södertälje.
Jag andades film. Drömde film. Var helt uppfylld av film.
Det var film, film, film, film, film, film, film, film, film (för att travestera Tarantinos mr Brown i ”Reservoir dogs”).

clown-writing

Clownkostym. Kanske ett sätt att göra skrivandet skojigare?

Den där ungdomliga lusten tänker jag på ibland. För den kom sig ur att det var 100% ROLIGT att hålla på.
Det var skit samma vad man gjorde för filmer, huvudsaken var att det blev nånting. Om det blev skitdåligt spelade ingen roll, eftersom man sen bara gjorde en till. Och sen tio till. Och sen hundra till. Och det var så himla kul, för kvantitet ledde till slut till kvalitet.

Nu sitter jag och gnetar på med en romanidé som jag hållit på och gnetat med i ett par år. Det är en bra idé, men på nåt sätt kommer jag inte till skott.

Anledningen är att det har blivit så himla viktigt att göra rätt. Att det måste bli perfekt. Att jag känner krav.

Det mesta av kraven kommer från mig själv. Jag är inte tonåring längre. Jag borde ju kunna det här nu, att bygga välbalanserade intelligenta historier, och formulera dem felfritt på papper.

Det är kort sagt slut på lekandet.

Och det är förbannat synd. För jag vet inte riktigt hur jag ska hitta tillbaka till den där punkiga attityden till skapandet, att det bara är att kasta sig ut utan skyddsnät.
Missförstå mig nu inte: det är inte så att det är TRÅKIGT att skriva. Det är bara det där allvaret som lagt sig över det.

karmakoma_scrivener

Mitt nanowrimo-projekt ”Karmakoma” förberett i Scrivener.

Därför kommer Nanowrimo så passande just nu. Att skriva en roman på 30 dagar.
Jag har stora förhoppningar.
Jag kommer passande nog ha gott om tid under just november i mitt frilansliv.
Jag har en utplottad historia, betitlad ”Karmakoma”, som jag ser fram emot att skriva. Och jag vet att förutsättningar gör att det inte finns utrymme att vända sig om och titta på det som just skrivits. Det kommer vara att bara köra på. Ta en massa beslut i farten, på känsla, utan att intellektualisera för mycket.
Write from the top of my head.

Imorgon sätter det igång. En roman på en månad. Och vägen tillbaka till min ungdoms kreativa exploderande.
Och det kommer bli så skoj!

Lördagsenkäten: klassiker

Svenskläraren undrar: vilken klassiker (eller kanske topp 3) ligger närmast om hjärtat och vilket förhållande hade du till litteraturhistoria i skolan?

porträtt johannes2Johannes Pinter: Mitt förhållande till litteraturhistoria i skolan var väl relativt löst. Jag minns inte att vi läste många klassiker – eller att vi läste speciellt mycket över huvud taget. Var går gränsen för klassiker? Tre böcker som jag läste under min tonår, som var extremt starka läsupplevelser (men som jag inte vet om de räknas som klassiker), var Dalton Trumbos gripande Johnny got his gun, Torsten Jungstedts ruskiga skräcksamling Mannen i svart och Jerome K Jeromes underbart humoristiska Tre män i en båt.

porträtt anna1Anna Lönnquist: Jag kan inte säga att jag har en specifik klassiker som ligger mig närmast om hjärtat, men jag tycker mycket om Stolthet och fördom av Jane Austen, hela Utvandrarserien av Vilhelm Moberg och Bröderna Lejonhjärta av Astrid Lindgren. Även allt som Marianne Fredriksson har skrivit. När jag gick i skolan hade vi två olika svenskaämnen på gymnasiet, varav det ena var litteraturhistoria och det andra svenska skriv (jag tror inte det hette exakt så). Jag älskade, kanske inte helt oväntat, skrivsvenskan där man skrev uppsatser m.m., men jag var inte inte ett lika stort fan av litteraturhistoria. Vi använde oss av en tjock bok och det var mest utantill-kunskap som gällde, dvs. att lära sig allt som man behövde veta till proven. I grunden gillar jag dock historia, även litteraturhistoria förstås.

porträtt oskar1Oskar Edvinsson:

1. Gabriel Garcia Marques – Hundra år av ensamhet
2. John Kennedy Toole – Dumskallarnas sammansvärjning
3. Selma Lagerlöf – Gösta Berlings saga

Jag hade ingen speciell relation till litteraturhistorian i grundskolan, i varje fall. Svenska var ett mellanämne för mig, en del grejer var roligt, en del tråkigt. Hatade grammatik, men har inte så mycket minnen av att vi läste klassiker i den utsträckningen. Däremot vaknade litteraturintresset på universitetet och det innebar att jag läste en del litteraturvetenskap. Jag jobbade väl ifatt det jag missat i grundskolan, och lite till, kan man säga.

porträtt hanna2Hanna Höglund: Jag får beslutsångest av min egen fråga när jag tänker på att mina elever skulle se det inlägget och väljer därför att svara: jag älskar alla klassiker! Men det är inte sant. Fast jag älskade svenska i skolan: grammatik, läsning, skrivande och litteraturhistoria. I högstadiet var det poesi som gällde: Karin Boye (jag var ett fan!), Nils Ferlin, Erik Lindorm. På gymnasiet föll jag för Jane Austen och med Kristina från Duvemåla som jag såg på Operan i Göteborg på nittiotalet kom intresset för Vilhelm Moberg. På universitetet, när man skulle plöja alla viktiga verk i världslitteraturen på fem veckor (det blir tre-fyra Madame Bovary i veckan), stod klassikerna mig upp i halsen. Men visst la de en grund, en insikt i litteraturepokerna och hur författare sett olika på skrivande genom historien. Den kursbok jag tyckte bäst om då var En Herregårdssägen, minns jag, av Selma Lagerlöf.

Jag, en personlighetspaparazzi

porträtt johannes2

Hur mycket kan man låta folk i sin närhet inspirera till fiktiva karaktärer? Och framför allt: vågar man berätta om denna inspiration efteråt?

Som de flesta författare är jag en betraktare.
En som hämtar idéer från det som händer runt omkring mig.
En insupare av min omgivning.

Jag älskar att kolla in typer på tunnelbanan eller gågatan.
Kan inte låta bli att hitta på egna kringhistorier till absurda nyheter i tidningen.
Plockar gärna ut starka storydetaljer ur filmer eller böcker och vrider till dem så att de ska kunna berika mina egna alster.

Och mest av allt betraktar jag min allra närmaste omgivning.
Släkt, vänner och arbetskamrater.
Det är först när man börjar lära känna folk närmare som de intressanta personlighetsdragen utkristalliserar sig.
Inte sällan brukar det kunna leda till att jag börjar fundera kring fiktiva karaktärer med bas i mina närstående.

Det är vansinnigt spännande att ha en källa till hitte-på så nära.
Men samtidigt – är det sjysst mot dessa stackars ovetande personer?

paparazzi

Lömskt spanande efter personliga dåligheter…

Ska en människa inte kunna vara sig själv utan att riskera att betraktas och apas efter?
Ska den inte kunna vara privat utan att riskera att bli ansatt av någon som lömskt profiterar på dess särdrag?
Är jag egentligen bara en samvetslös personlighetspaparazzi?

Ja, kanske. Och jag kan inte låta bli. Även om jag försökte så skulle jag inte kunna sluta betrakta och inspireras.

Det skulle förmodligen vara lugnt om det var människors vackra och positiva sidor som jag inspirerades av. Men det är ju inte det. Det är de dåliga sidorna som fascinerar. De dåliga handlingarna, de dåliga åsikterna, de dåliga egenskaperna.

Precis som kändispaparazzis som tjänar sina pengar på stjärnor som vänstrar och super och slåss, så profiterar jag på min närhets sämre sidor.
Inte minst i min genre skräck hämtas mycket av historiernas energi därifrån.
Så jag fortsätter att profitera.
Den stora frågan är dock inte om det är okej att göra det. För jag bryr mig inte om ifall någon skulle tycka att det inte var det.
Den stora frågan är vad mina närstående skulle säga om jag berättade att de legat till grund för dessa dåligheter.
Förmodligen skulle de tycka att det var okej och till och med en kul grej att jag låter mig inspireras på detta sätt – tills de fick veta vilka av deras egna sidor och handlingar som gett upphov till vilka litterära dåligheter. Då skulle de nog inte tycka det var lika kul längre.
Så jag kommer fortsätta att inspireras i lönndom.

Jag funderade ett litet tag på att lista några saker som jag inspirerats av. Men jag avstår.
Jag vill väl inte hänga ut nån heller. Det får räcka med att de är med i mina texter.