Återbloggare: Johannes Pinter

johannes pinter porträttHej igen kära debutantblogg och debutantbloggens läsare. Johannes Pinter här. Jag är tillbaka för att berätta om vad som hänt sen 31 december 2014 då mitt debutantbloggar-år tog slut. Det har varit kul, och har hänt en del under 2015. Två känslor kan sammanfatta där jag just nu befinner mig:

1. I have a good feeling about this.
2. När vet man att allt egentligen bara är en dröm som aldrig kommer slå in?

Vi tar väl det första först. Det som jag är här för. Att berätta om det som hänt, som triggar sagda feeling om the future.

VK_framsida_FINAL”Vackra kyrkor jag besökt”, min romandebut som gjorde att jag kvalade in i debutantgänget, kom ut till slut. När jag skrev mitt sista inlägg i slutet av december förra året hade den fortfarande inte kommit från tryckeriet.
Först var det meningen att den skulle kommit ut i september 2014. Men den blev försenad, så jag blev tvungen att åka till bokmässan med en flyer full av blurbar. Istället dök den upp strax efter årsskiftet.
Jag är sjukt stolt över boken. Förlaget blev tvunget att trycka en andra upplaga, då den första blygsamma på 300 ex sålde slut direkt. Andra upplagan på 1000 ex har även den sålt nästan slut.
De flesta som recenserade boken gillade den.
DN-VKJB-low01Kronan på verket var en positiv recension av Lotta Olsson i DN, publicerad lördagen under själva bokmässan 2015. Roligast var kanske att hon hade en helsida om att svensk skräcklitteratur är på frammarsch, och bjöd på en större recension av Jenny Milewskis ”Yuko” och åtta kortare, där Kyrkorna var en av de utvalda. Ett fantastiskt positivt sammanhang att figurera i, och ett jäkligt bra skyltfönster.
Kyrkorna har även kommit ut som talbok.

I mitt sista inlägg 2014 skrev jag även att jag fått grönt ljus för min andra roman ”1007”.
Jag är en sucker för fina bokomslag. Johan ”Nordiska väsen” Egerkrans gjorde det till Kyrkorna. Till ”1007” lejde jag fantastiske Alexander Jansson. Hans mörka sagoton passade boken förträffligt. Han har även gjort de senaste omslagen till John Ajvide Lindqvists böcker.
1007 cover_finalNågot som var ett lyft för både boken och mig själv var att jag lyckades få herr Ajvide Lindqvist att blurba ”1007”! Och han inte bara blurbade – han kom även med några konstruktiva kommentarer och råd om hur jag borde förändra ett parti i boken. Med hans förslag hamnade allting på plats.
Så här lyder hans blurb: ”Repulsion med huggtänder i Gällivare. En klaustrofobisk, hallucinatorisk, minimalistisk och specifikt norrländsk berättelse om plågan i att bli vampyr. Fint flyt i språket, spännande och aldrig tråkigt. Riktigt bra.”
”1007” kom tillfälligt (mer om det nedan) ut i september, till bokmässan. Det var verkligen fantastiskt roligt att vara där med en ny roman, signera och träffa folk.

Den stora nyheten är väl att jag bytt förlag. Utan att gå in på några detaljer så var jag inte riktigt nöjd med hur mitt förra förlag Eskapix skötte arbetet med mina böcker. Så efter bokmässan satte vi oss ner och kom överens om att det var helt okej om jag tog ”1007” till nåt annat förlag, eftersom det var lite turbulent på olika plan hos Eskapix. Så jag flyttade helt sonika över ”1007” till förlaget Swedish Zombie, ett ungefär lika litet förlag som Eskapix, men med ett stort bultande skräckhjärta och en uttalad vilja att växa. Swedish Zombie förlag startades och drivs av Jonny Berg som gästbloggade på debutantbloggen i mars 2014.
”1007” kommer att ha en aningens annorlunda skrud när den kommer ut ”på riktigt” i början av december, men med samma fina Alexander Jansson-omslag. Formaten blir både hårdpärm och e-bok.

Swedish Zombie ger även ut ”Vackra kyrkor jag besökt” som e-bok i början av 2016.
Jag bloggade om e-bokens möjligheter. Vi får se hur mycket av detta som vi kommer att anamma under dessa processer.

Med Swedish Zombie är jag även överens om att ge ut min tredje roman. Titeln är ”Karmakoma”, och de debutantbloggenläsare som var med då det begav sig känner kanske igen titeln: ”Karmakoma” hette det NaNoWriMo-projekt som jag arbetade med i november 2014.
Jag är som sagt en sucker för fina omslag. Med ”Karmakoma” har vi rört oss utanför Sveriges (och Europas) gränser och samarbetar med en mycket intressant illustratör som fortfarande är lite hemligt. Det kommer att bli fint hur som helst!
”Karmakoma” kommer ut i september 2016, lagom till bokmässan. Om någon av er kommer att vara där, så ses vi då vid något signeringsbord.

På Swedish zombie är det även tänkt att en novellsamling med mina samlade korthistorier ska komma ut med tiden. Inga detaljer är satta, men detta är något jag velat länge, som nån slags bokslut över tiden som varit fram till nu. Jag har fått med mina noveller i ett antal svenska och amerikanska antologier, och jag vill få ut de texter som tidigare bara kommit ut i USA även till svenska läsare. Dessutom gör jag författarframträdanden och uppläsningar nån gång ibland, och då är det så meckigt att ha med en bunt hundörade böcker. Nu kan jag ha en bok med mig och bokmärka de partier som ska läsas upp.
Även här har vi kommit överens med en mycket intressant skräckillustratör (inga namn ännu, men han är dansk) om att göra omslagsillustrationen.

Förutom mina skräckhistorier så upptas mitt liv för tillfället av det största projekt jag jobbat med hittills: en supernatural crime-trilogi som jag skriver tillsammans med författare Mattias ”Freudland” Leivinger.
Jag bloggade om att skriva tillsammans med någon annan. Nu gör jag det, och det är oerhört givande. Kalkylen 1+1=3 stämmer så himla väl in på ett samarbete, dvs man spånar och når fram till saker som ingen av oss skulle kommit på själva. Vi befinner oss i slutstadiet av putsningen av bok ett. Inom en månad skickas manuset till förlag.

gasten_ill_01

Och yes! Jag har förutom allt annat fått napp med ett av mina barnboksmanus! Jag älskar barnböcker, och har några sådana manus liggande i skrivbordslådan.
Det är förlaget Mörkersdottir som antagit manuset ”Lille Gasten och den stora spökdagen”, en spökhistoria för barn runt 6-årsåldern. Det är en bokstavshistoria (varje vers handlar om en ny bokstav i alfabetet) och är på rim. Jag illustrerar själv, och boken är löst planerad till våren 2016.

Jag har hållit kurs i att skriva skräck på Studieförbundet Vuxenskolan under våren 2015. Efter en termin tackade jag dock för mig. Det var vansinnigt roligt att hålla kurs. Jag älskar att dissekera texter och se på vad som skulle kunna bli bättre med en text (och anser mig vara rätt bra på det dessutom). Och att göra det i organiserad form på detta sätt är superkul!
Dock tog det väldigt mycket tid och energi i anspråk. Det fanns två vägar att gå: antingen sänka ribban för mitt engagemang, eller låta det ta tid och energi från annat kreativt. Ingen av lösningarna känns riktigt bra. Men man vet inte, det är mycket möjligt att jag ändrar mig så småningom och sätter igång igen.

I februari 2015 blev jag invald i styrelsen för Författarcentrum Öst.
Say what?! Var kom det ifrån?
Inte vet jag. Nånstans måste jag ha gjort intryck. Jag fick förfrågan av valberedningen, och tackade efter lite betänketid ja. Nu går jag på möten en gång i månaden och bestämmer om saker som rör författare i landets östra del. Det är berikande och viktigt och väldigt väldigt roligt.

Förutom detta jobbar jag med några noveller för kommande antologier, och pysslar med synopsis på några romanidéer som jag verkligen vill skriva. Allting känns väldigt bra.
Och det är då som jag kommer till den andra punkten av listan i inläggets början.

När vet man att allt egentligen bara är drömmar som aldrig kommer slå in?

Hur bra allting känns just nu, och hur många bollar jag än har i luften – vad är det som säger att det kommer att bli seriös business av nånting?
Kommer jag nån gång att kunna leva på att skriva?
Eller kommer allting fortsätta att bara vara en hobby som inte inbegriper inkomster som täcker annat än en tank bensin eller en storhandling på ICA Maxi?
Som Felicia var inne på häromsistens hör i bloggen: skulle du skriva om ingen läste? Det är en mycket relevant fråga. Faktum är att det inte är så jäkla roligt att skriva, i alla fall inte romaner, att jag skulle orka göra det för ingen och ingenting alls.
Att komma genom nålshuvudet och bli antagen, och till och med få möjlighet att byta förlag när man inte är nöjd med det första, är förvisso ett bra steg på vägen, nån sorts kvalitetskvitto, och bara det en morot att fortsätta skriva.

Men att nå en plattform där ens bok faktiskt säljer bra och lånas mycket på biblioteket.  Att hamna på ett stort förlag med ekonomi och distributionsmuskler. Att få en agent som ger möjlighet att sprida ens alster utanför Sveriges snäva gränser.
Det är drömmar som jag fortsätter att drömma.
Det är väl så det är att vara människa: man är aldrig riktigt nöjd med det man har. Och det ska man väl inte vara heller. För livet skulle bli bra trist om man kände att man gått i mål.

Go with a bang!

JPXmas
Var det allt? Tar det slut nu?
Det verkar inte bättre.
Blir det inte fler inlägg?
Sorry grabben, inga fler inlägg för dig. Nu tar andra över.
Men det skulle ju vara ett helt år?
Ja. Och det passerade just. Såg du det inte?

Tänk vad tiden flyger när man har roligt.
Året som debutantbloggare har gått alldeles för fort, och har varit det bästa och mest omtumlande i mitt liv när det kommer till att växa sig in i en roll och få en plattform.
Alla möten jag gjort, alla åsikter jag fått sprida och ta del av, alla människor som jag lärt känna – det har gett minnen för livet!
Allt tack var en bok som föddes som en vag idé nånstans inne i min hjärna, och som sen blev en text som jag i min ensamhet knattrade fram på datorn hemma på kammaren.

Skrivandet är sannerligen en magisk snöboll som, om man bara får den i rullning, kan bli hur stor som helst och rulla på i all oändlighet!

I skrivande stund sitter jag fortfarande och väntar som ett barn på julafton på att lådorna med ”Vackra kyrkor jag besökt” ska komma från tryckeriet.
Det har varit en inte alltid så enkel och okomplicerad resa. Releasedatum har skjutits fram. Det har varit diskussioner med förlaget kring detaljer och arbetssätt, och fördröjningar med att komma in på de nödvändiga digitala bokhandlarna. Och i sista stund har det såklart blivit förseningar från tryckeriet – vad det gör för en eventuell julförsäljning vill jag inte tänka på, för då skulle mitt hår få ännu en gråare nyans.

Men allt detta är bara små ojämnheter i vägbanan.
För jag har kommit ut med en bok.
Har debuterat som romanförfattare!

Som pensionär kommer jag att se tillbaka på mitt liv, och till mina barnbarnsbarn säga att ”titta här, den här boken debuterade gammelfarfar med 2014. Under hela det året skrev jag om boken på något som hette debutantbloggen, som man kunde hitta på det där gamla sällskapsforumet som kallades internet.”
Och mina barnbarnsbarn kommer att skratta, för ålderdomliga saker som pappersböcker slutade tillverkas innan deras tid, och de har för länge sedan flyttat sina digitala sociala liv från internet till något mycket snabbare och mer praktiskt.
Men strunt samma, för jag är idag så otroligt stolt över att komma ut med en bok, en fysisk bok, som man kan hålla i handen och klappa och lukta på.

Och inte bara en.
För jag kan nu, så här i mitt allra allra sista inlägg som skribent på debutantbloggen, berätta en nyhet: att jag under 2015 kommer ut med en andra roman. I dagarna fick jag nämligen grönt ljus från mitt förlag för bok nummer två, och jag är crazy happy (om än på ett rätt sansat sätt)!

Det är inte en uppföljare till ”Vackra kyrkor jag besökt” (även om jag har uppslag även till en sån). Det är faktiskt till mångt och mycket Kyrkornas raka motsats.
Där Kyrkorna är episk och bombastisk och väldigt extrovert, så är den nya boken som ett lågmäld och introvert kammardrama. Nu hårddrar jag naturligtvis, för ”Vackra kyrkor jag besökt” har även mer finstämda känslolägen, och den nya boken tjoffar på rätt bra på sina ställen.
Titeln på nummer två är ”1007”, och handlar om en vilsen ung man som bor själv i en liten etta i Gällivare ovanför polcirkeln. Han möter en tillfällig bekant som biter och smittar honom med nånting. Snart börjar han förvandlas till något annat, samtidigt som sommarsolståndet inträder med en dryg månad av konstant dag. Här kan det vara på sin plats att säga att ordet ”vampyr” aldrig nämns i boken, även om det kan vara naturligt att tänka i såna banor när man läser pitchen…

Om ”Vackra kyrkor jag besökt” skulle bli en utmärkt actionfilm, så skulle ”1007” bli ett väldigt starkt teaterdrama. Observera dock att även denna min andra bok innehåller skräck på flera olika plan (som det ska vara) – jag har sett till att ge gott om utrymme för kroppsliga såväl som mentala och känslomässiga Hadesvandringar.
Den stora tonala skillnaden mellan de två böckerna är att där ”Vackra kyrkor jag besökt” med högt tempo transporterar sig mellan olika geografiska platser i hela landet och ställs inför ett otal övernaturliga väsen, så stannar ”1007” med den unge killen på den begränsade spelplats som är en liten lägenhet i Gällivare. Men desto mer händer inne i killens huvud när han sakta börjar förvandlas, och den utfrätta tillvaron blir mer och mer desperat och hallucinatorisk.

En kul grej är att ”1007” utspelar sig i samma universum som ”Vackra kyrkor jag besökt”. Utan att avslöja exakt kapitel eller boksida, så finns det en kort passage i Kyrkorna där jag gör en direkt koppling till karaktärerna i ”1007” (ska bli kul att se hur lång tid det tar innan någon läsare påpekar detta). Jag älskar själv såna injokes, så jag kunde inte låta bli när jag kom på denna beröringspunkt.
Tidsplanen är att bok nummer två ska komma ut lagom till bokmässan i september. Då kommer även Eskapix att ha monter där, och jag kommer att finnas på plats och signera både ”Vackra kyrkor jag besökt” och ”1007”.

Jaha. Så har vi till slut kommit hit, till vägs ände. Jag vill passa på att tacka Dig kära läsare för att Du velat dela min debutantresa under 2014! Förhoppningsvis tar inte vår kontakt slut med detta, vi ses i andra sociala medier eller där ute i verkligheten. Om Du exempelvis ser mig på bokmässan – ge mig en klapp på axeln och säg hej. Det är så kul med möten!
Det här inlägget är förvisso slutet på något, men jag väljer att se det som starten på något mycket större. Så jag säger inte hejdå, utan på återseende!

Leaving_the_blogg

…på återseende!

 

Den där sociala delen av skrivandet

porträtt johannes2Helgen som var, var ganska tuff för en som har sina mest stoiska festnätter många år bakom sig. Det var releasefest (inte min egen) på fredagen och julfest på lördagen, och det var länge sedan som jag sovit så länge en söndagsmorgon.

Det pratas idag mycket om hur viktigt det är som författare att inte stänga in sig på sin kammare – man ska vara sällskaplig och synas i så många olika sammanhang som bara är möjligt. Att det är viktigt att äga ett visst mått av social kompetens för att kunna sälja in sin bok och inte minst sig själv.
Jag är egentligen ingen supersocial människa. Jag trivs bra med att sitta framför datorn och bara umgås med tankar och ideer som flödar genom mina hjärnvindlingar.

Under hösten har jag smakat på de sociala sammanhangen som man kan möta som författare. I september var det bokmässa, och för en dryg månad sedan var jag med några förlagskollegor på Uppsala stadsbibliotek och pratade om novellskrivande.

feeling-alone-300x225

Det funkar inte att sitta och sura i din ensamhet om du vill nå framgång!

Nu, under förra helgens två kvällar, med ett visst mått av alkoholintag och hög musik och mer eller mindre förvirrade samtal, kom jag att tänka på att det inte bara är vansinnigt roligt att träffa liksinnade och socialisera – det ÄR dessutom väldigt nyttigt ur alla möjliga vinklar.

För det går ju inte att jämföra en kontrollerad facebook-chat, med att över en ljudmatta från The Clash halvskrika sig igenom ett stirrigt samtal som böljar från filmen ”Henry, portrait of a serial killers” förtjänster, till mikroväders oväntade följder i stora lagerbyggnader, till hur man mår när man tvingas slå ner några rånare i en kulvert.
De där ögonblicksmötena som är helt omöjliga att styra, som blossar upp av plötsliga insikter och som föder så många åsikter som skjuts från höften, och därför blir så spännande. Ett bra möte är lika euforiskt uppfyllande som när man som författare lyckas formulera en tanke på papper som man inte sett formuleras förut.

Helgens första begivenhet var Apart förlags releasefest för Herman Geijers bok ”Zombieöverlevnad – din guide till apokalypsen” med illustrationer av Jimmy Wallin. Platsen var The Liffeys källare i Gamla stan i Stockholm.

happy-meeting

Syns! Umgås! Socialisera! Det är nyckeln till framgång!

Här träffade jag flera personer som jag bara fört virtuella samtal med tidigare. Och så fick jag för första gången göra ett ordentligt barhäng med Eskapix-folket. Att möta sitt förlag på ett sånt här otvunget sätt är närmast ovärderligt för samvaron, och det blev mycket snack om saker som inte rör bokbusiness (även om det blev en del väldigt trevligt boksnack också).

Dagen efter, på lucia, var det julfest hemma hos skräckmaestro Anders Fager. Ett tag tänkte jag lämna walkover till den, då releasefesten sugit det mesta av musten ur mig. Men jag tog mig samman, och det är jag väldigt glad för. Hos Fager är det nästan som hemma nuförtiden då jag känner de allra flesta som brukar komma dit, då de är eller har varit skrivelever för honom.

Men nu var där några nya personer som jag inte fått möjlighet att träffa tidigare, bland annat en författarkollega på Eskapix vars texter jag är en stor beundrare av, men som jag aldrig träffat IRL. Nu fick jag chansen till ett avslappnat och givande samtal med henne som jag är jätteglad över!

Egen releasefest då? Brukar man inte ha det när man kommer ut med en bok?
Jo, det hade såklart varit roligt. Men det har blivit olyckliga förseningar på tryckeriet i Polen. Om man inte vet när boken kommer så vågar man inte boka releasefestlokal heller. Istället kommer Eskapix ha en gemensam hallabaluns i januari för både mig och flera andra författare på förlaget. Och det kommer bli lika kul!
Jag kommer dock att ha en lite lugnare grej hemmavid för min närmaste familj och släkt för att fira ”Vackra kyrkor jag besökts” födelse. Det räcker gott känns det som, lite lagom högtidligt sådär.

De som sökt ”Vackra kyrkor jag besökt” på Bokus och Adlibris och inte hittat den: jo, den kommer att finnas där. Här har en barnsjukdom blossat upp som brukar kunna drabba små förlag som tidigare inte haft sina alster på digitala bokshoppar – det har varit meckigare och mer tidsödande än väntat att komma in där. I skrivandes stund finns den inte att hitta där, men det är möjligt att den denna fredag finns uppe att köpas.

Ett annat socialt sammanhang är det där med att möta läsare vid signeringar.
På söndag, den 21 december, begår jag min debut vad gäller det – på gigantiska ICA Maxi i Botkyrka. På eftermiddagen är det tänkt att jag och författare Mattias Leivinger (med boken ”Freudland”) ska köra en gemensam signering inför jul. Inte utan att jag är lite nervös – först för att jag hoppas att jag överhuvudtaget har fått några böcker att signera. Och i så fall för att det kommer bli skitnervigt att försöka sälja in sin bok till folk som i många fall kanske inte är bokens primära målgrupp.

Men det är bara att tuta och köra, och jag tror att det kommer bli vansinnigt roligt. Precis som med alla andra sociala sammanhang. För jag har ju min bok att luta mig mot, och kan inte vänta på att få ge mig ut i vimlet med den!

Tricks för att nå ut med sin bok

porträtt johannes2

Hur tusan gjorde författarna förr i tiden för att nå ut till folk med sina böcker? Hoppades på en artikel i morgontidningarna? Ställde sig i lämpligt gathörn och skrek som en annan tidningspojke?

Det har aldrig varit lättare och roligare att synas än idag. Det kan man tacka sociala medier för. Men samtidigt – det är en djungel. För aldrig har det varit trängre på den offentliga arenan. Vad har man för nytta av en scen, när det står tusentals andra personer mellan en själv och scenkanten? Det gäller att synas över alla andra. Att sätta på sig den stora hatten med blinkande lampor och klingande klockor.

Jag tänkte idag se på några saker som jag själv försökt anamma för att dra lite uppmärksamhet till min bok ”Vackra kyrkor jag besökt”.

  1. FACEBOOK

Vilken utmärkt samlingsplats för likasinnade! Vilken perfekt yta att skapa en specialdesignad sida för sin kommande bok!
Ja, jag vet, det är inget unikt att skaffa en facebook-sida för sin bok. Alla författare gör det (utom kanske Jan Guillou).
Det knepiga kan vara att göra den intressant att besöka. Vad förväntar man sig av en facebook-sida för en bok? Att författaren presenterar sig själv och sitt alster? Att man får ett eller annat foto från en signering? Såklart. Men sen då? Har man besökt denna sida och läst presentationen och sett signeringsbilderna (som ärligt talat brukar se likadana ut till förvillelse) så kanske det inte känns relevant att återkomma igen.

Hemligheten, enligt mig, är att fylla sidan med mer kul grejer.  Och att sen ”keep it coming”.
Jag och förlaget har sagt oss att försöka fylla Kyrkornas Facebook-sida med nya grejer nästan dagligen, så att det hela tiden finns en anledning att återkomma.
På Kyrkornas sida kan man således läsa blurbar, se videoklipp från researchturer gjorda 58 meter upp i kyrktorn, se andra videoklipp om väsen som även förekommer i min bok, läsa fakta om författare och böcker som inspirerat till scener i Kyrkorna. Bland annat. Och mer kommer. Om man vill kolla in sidan är det bara att söka på ”Vackra kyrkor jag besökt” på facebook.
Jag har funderat på en regelrätt hemsida också (typ svenskakyrkorjagbesokt.se). Men det tror jag är snäppet svårare att få trafik till. Folk är redan på Facebook, då är det lättare att få dem att ta en sväng förbi Kyrko-sidan. På en hemsida finns i och för sig större möjligheter att specialdesigna looken, och få en struktur som är lättare att navigera i. Jag kan designa hemsidor också (jag har exempelvis gjort min egen johannespinter.se), men just nu känns det som att det räcker med en samlingsplats.

  1. BOKTRAILER

En boktrailer är ett verktyg som verkligen kan få folk att förstå och känna boken på ett annat sätt än vad skriven text kan. Det är en av fördelarna med filmmediet, att man har så många fler ”färger på paletten” när det kommer till att skapa stämning och förmedla fakta.
Det är så fruktansvärt roligt att göra också. Och det kan göras på många olika sätt. Från enkla, textbaserade teasers där korta faktatexter avlöser varandra med stämningsfull musik, till avancerade filmiska verk där man har skådespelare och flera scenerier, med mycket klipp och ljudeffekter och byter musik.

Runt sommaren presenterade jag en teasertrailer för ”Vackra kyrkor jag besökt” som var relativt enkelt uppbyggd av suggestiva svartvita bilder av kyrkor, där korta textskyltar förmedlade bokens koncept. Den fokuserade på en sida av Kyrkorna, nämligen den mer lågmälda och stämningsfulla.

I dagarna har jag lagt upp ännu en trailer som är betydligt mer avancerad, med mycket klipp och ljudeffekter och fullt ös. Den koncentrerar sig mer på andra delar av boken, nämligen den intensiva känslan i vissa av konfrontationerna som Valdemar har med några av bokens väsen.

Till denna andra trailer vill jag bara förtydliga att samtliga bilder är lånade ur riktiga filmer som gått på bio. Jag har alltså inte filmat nånting själv. Så man kan säga att trailern mer är ”inspirerad” av Vackra kyrkor.
Den här typen av mood-trailers är vanligt att regissörer gör i filmbranschen när de ska presentera ett projekt (alltså innan filmen är inspelad) för potentiella producenter, för att visa hur de tänkt sig filmens känsla och stil. Så vad jag gjort här är alltså en mood-trailer för ”Vackra kyrkor jag besökt”, för att ge folk lite feeling.

  1. SOUNDTRACK

Det här är också något som är ganska vanligt i filmbranschen, att det ges ut soundtracks med musik ”from or inspired by” en specifik film. Att det alltså kommer en CD som delvis innehåller musik från en film, och som dessutom har vissa låtar som går i linje med filmens tema men inte nödvändigtvis är med i själva filmen.

VK spotifysoundtrack

Jag har satt ihop ett sånt soundtrack som är inspirerat av ”Vackra kyrkor jag besökt” på Spotify. Det är 19 låtar, lika många som bokens kapitel. Varje låt är på ett eller annat sätt en ”nyckel” till resp kapitels innehåll eller tema. Den som sen köper boken och kollar in kapitelindexet, kommer att kunna jämföra dessa med motsvarande låt i nummerordning och förhoppningsvis få en liten aha-upplevelse.
Här är låtlistan som även hittas via Spotify-länken under. Kanske kan man redan nu lista ut vad vissa kapitel kommer handla om:

1. Shake the disease – Tingsek
2. Dead man walking – Milanese
3. Danse macabre Op. 40 – Ann Sofie von Otter
4. I’m affected – Ramones
5. (Ghost) riders in the sky – Johnny Cash
6. It’s written in the stars – Paul Weller
7. Demons – Fatboy Slim
8. All obstacles – Ziggi feat House of riddim
9. In the hall of the mountain king – Trent Reznor
10. The Connection – Emmylou Harris
11. Näckens polska – Jean Luc Lenoir
12. One step up – Bruce Springsteen
13. Holy man – Dennis Wilson, Taylor Hawkins
14. Transylvanian lullaby – Erutan
15. Vampire informer – Dubblestandart
16. Long way home – Tom Waits
17. Gods & Monsters – Lana Del Rey
18. Maelstrom – Beartraxx
19. the beginning is the end is the beginning – Smashing pumpkins

Länk till Spotify-spellistan

Varför gör man sig då sånt besvär med att göra trailers och facebooksidor och spotify-spellistor? Hur många kommer egentligen se och lyssna på dem?
Jag vet inte. Men jag vet att det är så galet roligt att bara göra det – för sig själv och för sin kära bok. För visst är det väl så att oavsett om nån annan bryr sig, så kommer ens egna böcker alltid att vara nummer 1. Och det är drivkraft nog.
Man kan ju inte stå och banka sin bok i huvudet på folk för att de ska se den. Man måste hitta på något annat. Och varför då inte ta till vara på sin kreativitet.

Att sälja in sin bok med text

porträtt johannes2 Idag kommer Svensk bokhandels vårnummer ut. I det får alla de författare som debuterar under våren 2015 presentera sig (vårsäsongen börjar enl SVBs tideräkning i december). Bland annat jag.

I linje med det, och nu när jag bara är dagar från att min debutroman ”Vackra kyrkor jag besökt” kommer från tryckeriet, så tänkte jag här publicera några olika texter som jag skrivit under färdens gång med boken, från början fram till nu.
Du vet, såna där superviktiga texter. Såna som man aldrig blir riktigt nöjd med, eftersom man känner att hur mycket man än sliter med dem så kan de bli lite bättre.

Det kanske är dumt att visa upp dem: de allra flesta som läser dem nu kommer garanterat se saker som hade kunnat göras bättre (jag ser ju saker som hade kunnat göras bättre nu efteråt). Men hey, att skriva på debutantbloggen är att bjuda på sig själv. Så jag bara kör. Det är tre olika texter: Följebrev, debutantpresentationen till SVBs vårkatalog och bokens baksida.
Here we go.

1: FÖLJEBREVET
(längd: 1 A4)

Hej, mitt namn är Johannes Pinter. Jag sänder er härmed manuset till den övernaturligt orienterade romanen ”Vackra kyrkor jag besökt”, med undertiteln ”och de fruktansvärda väsen jag där mött”.
I ”Vackra kyrkor jag besökt” har jag velat skapa en mytologi kring en övernaturlig värld som existerar mitt i dagens Sverige, strax utanför vårt synfält, med sina epicentra runt landets alla kyrkor.

Huvudperson är Valdemar Aurelius, 58, vars kall är att bekämpa den uppsjö av mytologiska varelser och väsen som rör sig i och omkring dessa kyrkobyggnader. ”Vackra kyrkor jag besökt” är en skräckroman. Men det är inte den typ av skräck som smyger sig på dig, skickar ilningar längs din ryggrad och får dig att drömma mardrömmar. Det är skräck i mustig äventyrsförpackning som till formen – men utan att glömma sina svenska rötter! – influerats av popkulturhorror som ”Van Helsing”, ”Hellboy” och ”Hansel & Gretel: Witch hunters”, och som utspelar sig på gränsen till en värld befolkad av varelser och företeelser hämtade ur välkänd nordisk sago- och skräckmytologi.
Men det är mer: ”Vackra kyrkor jag besökt” är dessutom ett mörkt drama om en man som ska rädda världen, och parallellt kämpar mot ett dödligt hot inom honom själv – cancern. Det är även en ”road movie”, som förflyttar läsaren mellan ett antal av de vackra kyrkomiljöer vi har i Sverige, från Halland i söder och Gotland i öst till Norrbotten i norr.

Manuset har kort och gott ett antal tydliga ”krokar” att fånga in en potentiell läsekrets med: det är en väldigt ”filmisk” läsunderhållning med spänning och framåtrörelse, och modernt och lustfyllt användande av nordisk mytologi som idag blivit en populär nisch inom genrelitteraturen. Det är en gripande resa på flera plan med starka, mångfacetterade karaktärer.
Det är (om jag får säga det själv) infallsrikt, intelligent och välskrivet!

Jag är född 1965, är gift och har två tonårsbarn. Till vardags frilansar jag inom filmbranschen där jag behärskar ett antal olika yrkesroller. Som manusförfattare har jag bl.a varit delaktig i manuskripten till amerikanska ”Pathfinder” och filmatiseringen av Roslund & Hellströms ”Odjuret” för SVT (så jag är van att färdigställa texter på deadline). Jag har regisserat två långfilmer: ”Sleepwalker” 2000 och ”Skills” 2011 (den sistnämnda skrev jag även manus till). Jag klipper även film, och har jobbat med exempelvis vampyrfilmen ”Frostbiten” och norska ”Trolljägaren”.
Jag är i skrivande stund publicerad eller antagen med nio olika novelltexter: två i antologin ”Eskapix”, en i Swedish zombies antologi ”Bländverk” och en i tidskriften Bonne Nouvelle. Dessutom i inte mindre än sju olika amerikanska antologiböcker (mer om detta på min hemsida johannespinter.se/litteratur.htm). Kontaktuppgifter…

  1. DEBUTANTPRESENTATION SVENSK BOKHANDEL
    (längd: max 3000 tecken)
artikel SVB

Artikeln i Svensk Bokhandels vårnummer.

Svenska väsen och myter. Finns det något mer spännande? Jag har alltid fascinerats av det vackra, skrämmande och gåtfulla. Det där som rör sig i verklighetens utkant, som en skugga i ögonvrån. Det där som fortfarande var en realitet när livet i Sverige främst levdes på landsbygden, och formades av händer istället för av maskiner och datorer. På den tiden då man trodde att det fanns saker i skogarna som förvred huvudet på människor. Som rövade bort dem, eller rätt och slätt dödade dem om de inte hade vett att akta sig för det sällsamt vackra nere vid bäcken eller inne bland granarna… Som liten fångades jag av sagornas och myternas känslor och fantasirikedom, som äldre av deras symbolvärde och allegoriska kraft. Och de nordiska väsenas dunkla, melankoliska nyanser har alltid legat mig extra varmt om hjärtat. Senare har jag kommit att roas av filmvärldens lekfulla användande av sagostoff och mytologier, såsom ”Trolljägaren”, ”Ghostbusters” och ”Hansel and Gretel, witch hunters”.
När jag fick idén till min debutroman så såg jag en möjlighet att kombinera dessa saker.

I ”Vackra kyrkor jag besökt” har jag skapat en värld där alla upptänkliga mytologiska väsen och fasor existerar i dagens Sverige, parallellt med vår värld, i och omkring alla de kyrkor som finns runt om i landet.
Historien kretsar kring Valdemar Aurelius, som tillsammans med en liten skara medhjälpare arbetar han med att hålla dessa varelser i schack. Hans kall är att se till att varelserna inte tar sig in i vår verklighet till allmänheten som lever i lycklig ovetskap om deras existens. Redan på romanens allra första sida ställs Valdemar inför två fakta: det är nånting i görningen i världen bredvid, nånting som hotar att ödelägga vår värld. I samma ögonblick får han veta att han har cancer.
Valdemar måste nu gå i strid mot förgörande ondska på två flanker – utom och inom honom själv. Frågan är om det är en strid för mycket, och i så fall vilken strid han ska välja.

Jag har velat skriva en bok som tar avstamp i den svenska sago- och mytmyllan. Som kombinerar min fascination för skräck med lustfyllt äventyr. Stråket av mörkare mänskligt drama är delvis självupplevt: jag har sett cancern härja i min egen närhet och vet att denna osynliga, destruktiva kraft är en minst lika fruktansvärd ondska som någonsin ett troll eller en svulten odöd.
Sammanfattningsvis är ”Vackra kyrkor jag besökt” en roman så som jag själv vill ha den: en känslomässig, filmisk, dramatisk bergochdalbana som inte låter läsaren vila förrän resan är över. Glädjande nog är denna skräck-subgenre med fokus på nordisk mytologi dessutom något som blivit alltmer populär på senare år.
När jag inte författar så arbetar jag i den svenska filmbranschen som regissör (två långfilmer), manusförfattare och klippare. Jag har fått ett antal noveller publicerade i svenska och amerikanska antologier. Under 2014 har jag varit en av fem skribenter på debutantbloggen.

  1. BOKENS BAKSIDESTEXT
    (längd: lagom för en bokbaksida)
VK_baksida_FINAL

Baksidan på ”Vackra kyrkor jag besökts” omslag.

Du kommer att se dig över axeln nästa gång du stiger in i en kyrka…

”Vackra kyrkor jag besökt” utspelar sig i Sverige idag och handlar om Valdemar Aurelius, väktare och väsenjägare. De gamla nordiska sagorna och myterna är sanna, och dess varelser och väsen lever bland oss, strax utanför vårt synfält, i och omkring landets kyrkor. Det är Valdemar som håller ordning på dem.
Nu måste Valdemar möta ondskan på två flanker: han finner inte bara att det är något stort i görningen i denna övernaturliga värld parallell med vår, han får dessutom diagnosen cancer. Kommer två strider att bli en för mycket?

Johannes Pinter har med ”Vackra kyrkor jag besökt” skapat en mytologisk värld mitt i dagens Sverige som kryllar av fantastiska, välkända väsen – fast på ett sätt du inte upplevt tidigare.
Han är till vardags filmmanusförfattare och regissör med tre långfilmer och mängder av kortfilmer bakom sig. I debutromanen ”Vackra kyrkor jag besökt” har han överfört den filmiska, visuella energin till bokform.  Inspirationen kommer från böcker som ”Bland tomtar och troll” och ”Nordiska väsen”, och filmäventyrsskräck som ”Trolljägaren” och ”Van Helsing”.

KOMMENTAR TILL TEXTERNA:

Faktabiten om mig själv är mer eller mindre detaljerad beroende på dokument. Det knepigaste har varit att på ett ”säljande” sätt formulera bokens koncept, det märks genom att varje texts konceptbeskrivning ser rätt olika ut (även om jag använder ungefär samma vokabulär osv). I brevet till SVBs vårkatalog får man dessutom egentligen inte skriva något om bokens handling, vilket gjorde det extra svårt.
Det gick ju bra med följebrevet.
SVB-texten är inte så mycket orda om, den vet jag inte hur säljande den egentligen är för boken (speciellt som man inte fick skriva om handlingen).
Nu återstår det att se om baksidestexten gör jobbet… Winner-2014-Square-Button

PS: måste bara nämna att jag gick i mål i NaNoWriMo. Landande till slut på drygt 53300 ord.
Om romanen sen kommer ut är en annan femma, men det var himla kul att skriva den (och jag tror att folk som läser den också kommer ha, ehum, kul)!

Det börjar brännas!

porträtt johannes2
Herregud!
Jag kom just till insikt om att jag släpper min debutroman om en månad.
Det är så galet svårt att förstå…

Så många pusselbitar jag jobbat med den sista tiden, som den 8 december ska utmynna i ”Vackra kyrkor jag besökt”.

Har just lagt sista handen vid bokens sluttack. Mina fyra kära debutantbloggkollegor fick vara med på ett hörn där, eftersom de delat den här sista resan mot release med mig.

Innan det formulerade jag klart det inledande tillägnandet, det där som ligger först i boken. Jag är omåttligt förtjust i den där detaljen med vem eller vilka som författare väljer att tillägna sina böcker. Känns som en ganska viktig grej. Vem jag tillägnar min bok får ni se om ni läser den…

Jag och förlaget har hållit på och diskuterat alla detaljer om bokens fysik.
Det blir hårda pärmar med matt yta.
Ett antal fina illustrationer av Lars Krantz och Sofia Albertsson.
Det kommer att vara ett sånt där band som sitter fast uppe i bokryggen, som fungerar som bokmärke (det är en sån där detalj som äldre böcker har, som känns så väldigt mycket litteratur).

Har fått exempel på boksidornas layout mailat till mig under de senaste veckorna.  Shit, att se texten satt med elegant typsnitt, med precis lagom antal rader och lagom antal tecken per rad, så där som riktiga böcker brukar ha – då kan man snacka om att det känns på riktigt.

coverskiss1

Skiss till omslaget av ”Vackra kyrkor jag besökt”, tecknat av Johan Egerkrans.

Omslaget är vi inte riktigt klara med, men nästan. Så det finns inget slutresultat att se ännu. Johan ”Nordiska väsen” Egerkrans har tecknat, här bredvid finns en skiss som kan ge lite känsla för vad som kommer. Förmodligen kommer vi att slänga med några av de fina blurbar som fanns med på det sales sheet som producerades till bokmässan.

Pusselbitarna läggs sakta men säkert på plats. Om mindre än en månad kommer jag att hålla slutresultatet i handen.

Herregud, säger jag igen.
Och försöker förstå.

Nanowrimo då? Jo tack, det går bra. Jag jobbar på. Eller snarare: Nano gör jobbet – dvs tvingar mig att kontinuerligt producera stora mängder text. I skrivande stund 10017 ord på sex dagar. Det känns för tillfället hoppfullt. Jag lyckades häromdagen styra undan ett stort filmklipparjobb till i december, som kunde ha sabbat alltihopa! Undan för sjutton gubbar, det här är serious business!

Här är en mätare som håller koll på mitt ordantal. Den uppdateras automatiskt vartefter jag skriver mer. I slutet av månaden kommer det synas om jag klarade det eller inte. 

Mässdebutantbloggen

porträtt johannes2

Att debutantblogga. Det måste vara DETTA det egentligen handlar om. Alltså att vara på bokmässan för första gången. Och sen blogga om det.

Med det här inlägget går jag in på slutspurten av året som debutantbloggare, dvs 2014 års sista kvartal. De nio första månaderna måste sägas bara ha varit graviditeten inför det som jag just varit med om – att släppas ner mitt på golvet på Svenska mässan i Göteborg.

Och till vilket liv och kiv jag anlände!
Så mycket möten och människor.
Så många uttryck och intryck.
Såna mängder böcker jag köpte på mig – de flesta med en finfin personlig signatur i.

Jag åkte till mässan utan min ”Vackra kyrkor jag besökt”, men med ett sales sheet med fakta om boken och om mig och ett gäng blurbar (mer om det i förra veckans inlägg). Och nog fick jag användning av bladet alltid. Nånstans runt 150 sales sheets (eller flyers för den som vill prata svenska) delade jag ut.

Den stora grejen med att personligen få överräcka ett sales sheet till viktiga människor är att det fysiska mötet IRL är ovärderligt. Att få skaka hand (med fast handslag!), se personen i ögonen, uppföra sig lagom självsäkert och lagom mycket med glimten i ögat (så där säljaraktigt som man inte behöver göra i vanliga fall bakom sin dataskärm) och kort sagt göra ett jävligt bra intryck – det får man ALDRIG chansen till i vanliga livet, eftersom det krävs ett bokat möte för att man ska få komma upp rätt kontor eller redaktion (om man inte väljer att stalka målpersonen på ICA, men det ger förmodligen inte önskat resultat).

Kanske hittade inte så många blad fram till ”rätt adresser” som jag önskat, men det tillskriver jag min orutin på mässan. När jag under helgen väl lyckades lokalisera några viktiga ”spots” där bladet hade gjort en betydande impact och/eller fått rejäl spridning, så fick jag veta att de flesta som huserat där redan lämnat mässan.
Men jag tror att tillräckligt många blad hamnade hos folk eller i montrar där de förmodligen sen ”fick ben” och spred sig till både potentiella köpare och till såna som kan tänkas sprida ordet att ”Vackra kyrkor jag besökt” är på gång.

Här kommer ett par tips på platser på mässan som kan vara bra att känna till för debutanter som vill sälja in sig själva och sina böcker. Själv var jag sent ute till båda ställena, men kanske kan du läsare lära dig till nästa gång.

  1. Rights center – K-salarna, i ”övre vänstra hörnet” på mässkartan, plan 2.
    Det är platsen där alla agenturer håller till, och har möten med varande och blivande klienter. Många kontrakt skrivs på under dessa dagar. OBS! Vill du träffa någon, se till att söka dig till detta rum torsdag eller fredag – INTE lördag då jag var där, när samtliga agenter redan lämnat Göteborg. Nu är det inte säkert att jag hade fått tala med någon även om de varit där. Men möjligheten att sticka till dem en bok eller ett sales sheet borde finnas när de är mellan möten.
agent1

I en annan del av mässan…

agent2

…ligger the Rights Center, där agenturerna gör business på löpande band.

agent3

…förutom på lördagar och söndagar. Då är det så här tomt i lokalen.

  1. bloggambassadörsviten – Rum R3, östra tornet, plan 2.
    Här håller främst bloggambassadörerna till, men som jag fattat det hittar även andra bloggare hit. På ett bord ligger visitkort till massor av bloggare, och på ett annat kan man lägga ut material om sina böcker på , som exempelvis en sales sheet…
    Detta rum hittade jag fram till först på söndag förmiddag (tack kära syster-Anna!), så risken är stor att en del bloggare redan lämnat mässan. Men jag fick lagt en bunt Kyrko-blad där i alla fall, till de som vara kvar i huset.
bloggrum1

Om man söker sig till East tower/Östra tornet…

bloggrum2

…så kan man hitta bloggambassadörsviten.

Möten är väl annars nyckelordet för mässan.
Att träffa och skaka hand och småprata några minuter med kolleger och vänner inom sin egen genre.
Eller att få hälsa på och utbyta några ord med människorna som man tidigare bara känt genom deras böcker och den mediebild som skapats kring dem.
Eller att trampas ner av en hjord stirriga bibliotekarier som stormar fram mot Ranelids nästa framträdande.
Allt är givande på sina sätt i den smältdegel som är bok och biblioteksmässan.

Här kommer lite snapshots från dagarna som jag var där.

raben

Rabén & Sjögren och längre bort Norstedts mitt i B-delen.

pirat

Piratförlaget skäms inte för sig.

bonniers

Och så Bonniersballongen.

kartago

I Kartagos monter hängde folk som Martin Kellerman, Nina Hemmingsson, Peter Bergting, Joakim Pirinen – och jag lyckades inte få med en enda av dem på den här bilden. Däremot syns Sven-Bertil Bärnarp signera sin ”Medelålders plus” till höger.

scifibok

I science fiction-bokhandelns monter var det alltid fullproppat med folk. Där signerade Anders Fager, John Ajvide Lindqvist och andra skräck och fantastikförfattare sina alster.

zombiesmink

Mässan är inte bara böcker. Skräckfilmsregissören Jonas Wolcher sminkade folk till zombies i Mörkerdottirs monter inför mässans zombiewalk.

seriescenen

Mässans alla scener hade digra program med talare som passade till respektive scens tema. Som här seriescenen och dess program.

hanna

Hupp! Någon jag kände igen: bloggkollega Hanna!

sign_ljus

Och så här kryptiskt signerade hon sin bok (köp och läs om du vill veta vad det betyder).

loe

Erlend Loe fick signera härliga ”Doppler” i Alfabetas monter.

ajvide

John Ajvide Lindqvist, som gästat här på bloggen, ställde glatt upp på bild…

sign_ajvide

…och signerade sin nya ”Himmelstrand”.

pirinen

Min gamla hjälte Joakim Pirinen spontansignerade i Kartagos monter…

sign_pirinen

…och då blev min gamla sönderlästa ”Socker-Conny” så här fin (och japp, det var tredje tryckningen Joakim).

daniel ahlghren

En av mina absoluta favoritserietecknare är Daniel Ahlgren. Han gillar inte att vara med på bild. Fullt rättvist blev han lite senare under mässan utsedd till Serieakademiens Adamssonprisvinnare. Mycket roligt och välförtjänt!

sign_ahlgren

Så här snyggt signerade Daniel sitt nya album (teckningen i mitten) tillsammans med medtecknarna Jimmy Wallin (teckningen till vänster) och Lars Krantz (teckningen till höger).

sign_väsen

Så här snajdigt signerade Johan Egerkrans min ”Nordiska väsen”-bok (han har ju tecknat omslaget till ”Vackra kyrkor jag besökt”).

sign_stenmark

Jan Stenmark är en ständig favorit, kul att ha hans kråka på hans nya ”Skratta åt räkor”.

sign_bergting

Och så en patenterad hårding av Peter Bergting i hans och Lapidus ”Gängkrig 145”.

debutantmingel1

Jätteroligt att träffa mina bloggkollegor (Oskar får komma nästa år på reunion!), några tidigare bloggare samt entusiastiska läsare.

kyrkorna_studios

Avslutningsvis lite reklam i dvd-distributören Studio S Entertainments monter. Bunten blev sakta mindre vartefter kunderna passerade. Kul!

Nu undrar du förstås var den obligatoriska Guillou-bilden är. Det finns en sån. Och inte bara en bild, det blev en selfie tillsammans med Guillou! Men naturligtvis gick det inte att bara klämma in den bland alla andra bilder – den krävde ett helt eget inlägg. Och vem är jag att säga nej till det. Du kan hitta inlägget nedanför detta om du scrollar neråt, eller så klickar du här.

Jag har massor – MASSOR säger jag! –  av signerade böcker som jag vill visa upp. Dem kan man hitta i min privata blogg ”sleepwalkingskills” inom kort.

Om det är någon som läser detta som råkar ha bilder där jag är med, så skulle det vara kul att få den skickad. Sänd i så fall till johannespinter (a) telia punkt com. 1000 tack på förhand!

Till sist: jodå, debutantbloggandet har såklart även att göra med att jag har en bok som kommer ut i december. Och det kommer förmodligen vara ännu mer omvälvande än mässan. Hur det nu ska gå till…

Att besöka en bokmässa utan bok

porträtt johannes2

Årets begivenhet i litteratur-Sverige startar om några dagar när jag skriver detta, och är redan inne på sin andra dag då det publiceras.
Och jag är ganska nervös.

Jag har nämligen aldrig varit där.
Vänner har delgett mig sina erfarenheter.
Historier har berättats om hur over-the-top det är.
Så jag tänkte att i år är det dags. Jag kommer ut med min debut ”Vackra kyrkor jag besökt”. Och jag har debutantblogg-kollegor och dito läsare som jag vill träffa.
Jag har varit på både filmfestivaler (stora, med egna långfilmer, som vunnit pris) och mässor för filmnördar.
Men som jag har förstått det så är de en spik i foten i jämförelse med bokmässan i Göteborg.
Nu har mitt förlag ingen monter i år. Och ”Vackra kyrkor jag besökt” existerar de facto inte i den fysiska världen. Så jag har grunnat hit och dit på hur jag bäst skulle kunna utnyttja mässvistelsen.

Hur promotar man en bok som inte finns ännu?

Alla dessa författare och förlag som slåss om besökarnas och pressens/bloggosfärens uppmärksamhet med flashiga omslag – varför skulle folk lyssna på mig som inte har nånting att hålla framför deras ögon?

Så jag tänkte en stund.
Och kom på att jag ska ha med mig en sales sheet om boken. Jag har som sagt ingen erfarenhet av bokmässor, men jag har varit på ett antal filmmässor. Där släpar producenter från alla världens hörn runt på sales sheets där de kort presenterar sitt/sina projekt för att för-sälja dem (innan filmerna ens börjat spelas in) till alla de distributörer, också från världens alla hörn, som söker titlar för sina kommande säljkataloger.
Men folk vet ju inte vem Johannes Pinter är. Och de vet ingenting om ”Vackra kyrkor jag besökt”. Det spelar ingen roll hur mycket jag försöker prata upp Kyrkorna, för ALLA pratar upp sina böcker. Varför skulle de tro på mig som inte har något att backa upp mitt boostande med?

Så jag tänkte lite till.
Och kom på att om min upphovsmannaåsikt om Kyrkorna inte väger speciellt tungt, så kanske ett antal andra välkända namn gör det.

BLURB!

Det var det magiska ordet som då kom för mig!
Jag skulle låta ett antal trovärdiga personer läsa boken och blurba den, för DET borde väl folk lyssna på?
Problemet var bara att när jag kom på denna briljanta idé så var det ca tre veckor kvar till mässan. Så det var bråttom! Jag listade namn på författare (som jag läst och gillat och har respekt för) inom samma genre som min bok, och sen samma sak på bloggare med fokus på fantastik. Sen skickade jag ut en förfrågan.
Några skulle självklart inte hinna (jag var trots allt ute rätt sent), men till min glädje sa de allra flesta ja. Så jag skickade runt en PDF på manuset.
Och drabbades i samma stund nästan av min allra första debutantnervkollaps – detta var ju i själva verket som en recensionsdag, fast i hemlighet. Nu skulle jag få veta vad folk som inte visste mycket, om ens något alls, om boken skulle ha för åsikt om den. Jag lugnade mig med att tänka att om alla tycker att den suger och inte vill blurba, så skulle jag iallafall få veta hur dålig boken egentligen är. Då skulle jag inte behöva anstränga mig för att få recensioner eller press på boken senare, utan bara låta den passera obemärkt förbi i december.
Efter några veckor började blurbarna dimpa ner. För folk ville blurba. Och de tyckte till och med att boken var riktigt bra.

Så jag fick ihop mitt sales sheet, med storybeskrivning och författarporträtt – och en hel drös med blurbar. Så här blev det:

Vackrakyrkor-flyer1

”Vackra kyrkor jag besökt” sales sheet, framsida

 

Vackrakyrkor-flyer2

…och baksidan.

Så om ni ser mig på mässgolvet, vimsande omkring och sprider papper till höger och vänster, så är det detta jag delar ut. I ett senare inlägg kommer en beskrivning av min erfarenhet av bokmässan.

Och jag hoppas såklart träffa så många bloggbesökare som möjligt under vår debutantträff. Imorgon lördag Kl 14.00, i caféet längst bort i hörnet på bottenplan, mittemot A02:70.

Den där allra första meningen

porträtt johannes2

Dags för ett erkännande: jag är en sucker för förstameningar.
Att lyckas sälja in en bok med ett litet antal väl valda ord.
Att skapa kärlek vid första ögonkastet.

Det kan vara en gammal yrkesskada från mitt filmarbetande. Där är det så otroligt viktigt att fånga publiken direkt.
Att skapa en första scen som är representativ för filmen, och som förmedlar allt det göttigaste med konceptet och historien.

Med film brukar det handla om de första 5-10 minuterna.
Med romaner brukar det sägas att om man inte fångat läsaren på tjugo eller femtio sidor (eller vilken siffra folk nu brukar säga) så läser folk inte vidare, då väljer de en annan bok.
Och intressantast av allt är den där första skälvande meningen.
Dörren in i berättelsen.
Den som det senare kommer att talas om (som jag gör nu).

Om man googlar dyker det upp hur många träffar som helst om förstameningear. Så jag är definitivt inte först med att ta upp ämnet. Men just nu, i och med min sista rewrite av ”Vackra kyrkor jag besökt”, så funderade jag en del på MIN förstamening i boken.
Ända sedan jag började skriva det första kapitlets allra första version så har jag jobbat med den första meningen. Den har varit ungefär densamma hela tiden, eftersom jag från början vetat vad de skulle innehålla. Fast jag har bytt ut nåt ord (och sen bytt tillbaka), vänt på huvud- och bisatsen, försökt hitta finurliga formuleringar (fast sen gått tillbaka till den enklare och mer lättfattliga versionen).
Jag har försökt fånga konceptet i den. Eller snarare försökt formulera huvudpersonen Valdemars perspektiv på de problem som han kommer att stå inför genom boken (i vilket konceptet ligger).

Så här lyder den första meningen i ”Vackra kyrkor jag besökt”:

”Det är den trettonde maj när Valdemar känner skalven – det ena har han fruktat, det andra kommer som en obehaglig överraskning.”

blank sheet in a typewriter

Skalven som det pratas om är ett rent fysiskt (ett jordskalv som har en övernaturlig koppling) och ett mentalt/känslomässigt (han får veta att han har cancer).

Min lektör kommenterade denna inledning så här: ”Fängslande början!” Så jag är nöjd.
Men givetvis hade hon en synpunkt: ”varför välja ordet ena och inte första?”
Så jag grubblade lite till, och beslutade mig för att ha kvar ena/andra istället för att ändra till första/andra. Anledningen är att jag inte vill att något av skalven ska räknas som att det kommer före det andra, jag vill att skalven kommer samtidigt. Första/andra innebär att ett av skalven kommer före och ett efter. Med ena/andra signalerar jag att det inte finns något specifik ordning mellan dem.
Det finns säkert någon som är av annan åsikt. Men jag är glad att denna start på boken fått sig ännu ett genomtänk.

Som en parentes kan jag nämna att jag tycker att bokens absolut sista mening också är viktig, även om den sällan får samma uppmärksamhet som den första. Att man liksom sätter punkt för sin bok på ett värdigt och konsekvent sätt. I ”Vackra kyrkor jag besökt” lyder den allra sista meningen: ”Belys ondskan, och den dör.”

Jag ska inom kort börja rewrita en kortroman betitlad ”1007” som jag skrev förra sommaren.
Utan att säga för mycket är det en existentiell vampyrroman, till formen lite som ett klaustrofobiskt kammardrama. Som kontrast till ”Vackra kyrkors” episka storlek och mängd av karaktärer och platser och väsen. Men tanken är såklart att det ska vara läskigt.
I ”1007” lyder den första meningen så här:

”Jag vet inte var jag kommer ifrån, var jag är eller vart jag är på väg, men jag vet att solen bränner mot min hud som om den var kysst av Satan.”

Den fångar både känslan och konceptet rätt bra (utan att i detta skede avslöja nånting). Men den kommer att vändas och vridas på en hel del innan den är spikad. Det är för viktigt – och för roligt – med en bra första mening för att man ska låta sig vara nöjd.

Som avslutning tänkte jag bjussa på några kul länkar om förstameningar:

Svenska dagbladets hemsida skriver Hans-Roland Johnson om hur förstameningar ger mening åt texten. Många bra exempel.

Writers digest kan du få tips på sju sätt att hitta på en bra förstamening.

Här på American book review  kan du läsa hundra klassiska förstameningar. Läs och lär!

Här finns trettiotre riktigt dåliga/roligas förstameningar – kanske kan man lära sig något av dom också…

Slutligen en länk till en sida som innehåller en ”first line generator”. Tryck på en knapp och du serveras en effektiv förstamening. Tryck igen och du får en till.
Du får kanske inte hjälp med att skapa en bra förstamening till din egen färdiga text, men den kan definitivt trigga igång en ny story om du saknar en sådan.

Resan mot Vackra kyrkor 2.0

porträtt johannes2

Vad har du gjort i sommar? Själv har jag rest. På Gotland. I en stillastående husvagn.

Först lite bakgrund: jag och min fru har sommarhus på Gotland. Inget flådigt kalkstenshus vid en fåröstrand. Nä, det här är ett ganska litet och ganska ruckligt oisolerat trähus som sett bättre dagar. Men det finns vatten och el, och vi har en fräsch och isolerad friggebod på skogstomten. Och det ligger i ett sommarstugeområde nära en liten hamn ett par mil norr om Visby. Så vi trivs bra.

Förra året kom folk och hälsade på. Ganska mycket folk. Samtidigt.
För att klara anstormningen köpte vi en husvagn billigt. Den är från 60-talet, men väldigt fräsch för sin ålder då de tidigare ägarna haft den stående i en lada vintertid. Den är rymlig med sina 6,5 meter i längd, med sovmöjligheter i båda ändarna.
Och bäst av allt: när alla besökare åkt hem igen så hade jag fått en skrivarstuga. Eller snarare skrivarhusvagn.

husvagn gotland

Skrivarhusvagnen

Det är i denna skrivarhusvagn jag rest i sommar.

I juni skrev jag om att jag fått ett lektörsutlåtande på vackra kyrkor. Det var en ansenlig mängd saker som skulle behöva justeras för att få historien att rocka som den borde. Och det gav mig till att börja med rejäl ångest. Men sen förvandlades ångesten till lust, när jag såg att allt var görbart med en relativt rimlig arbetsinsats. Det handlade inte om ”din bok suger, du behöver låta någon annan skriva om den för att den ska bli bra”, utan mer ”grunden funkar, men du behöver ändra det här och det här och det här och det här och det här och det här och det här och det här och det här och det här och det här för att det ska bli riktigt bra”.

Där i ligger min resa.

manus 2.0

Ett manus under förändring

Sommarens resa har varit både dramatisk och känslomässig. Ingen dag har varit den andra lik. För jag har susat fram genom det blyertsnedklottrade manuset jag fick från lektör Tidbeck, och hela tiden stött på nya utmaningar.

Hur får Valdemar veta den där pusselbiten? Förklara den där delen av världsbygget lite bättre. Se över användandet av subjekt. Vad är ondska egentligen, och är det en relevant term? Är Valdemar den ende som sysslar med sånt här i världen, eller finns det fler? Rensa bland de alltför litterära orden. Varför ser det där väsenet ut si och inte så? Ska man skriva ord i presens particip? Den där karaktären är för mycket schablon, gör intressantare. Bli mer konsekvent i berättarperspektivet. Puh.

Under resan har jag sett solen vandra bland tallarna och enarna utanför fönstret. Regnet har dånat mot taket och lagt en ogenomtränglig vattenridå för rutorna. Jag har suttit i bara kortbyxorna då temperaturen stigit över 30 grader, eller i tjocktröja och strumpor när den sjunkit under 15. Jag har sett rabbisar och småfåglar käbbla utanför den öppna vagnsdörren.

Jag har hållit på med ”Vackra kyrkor jag besökt” i närmare två år nu. Hela tiden har den sett ut ungefär på samma sätt. Och den ser fortfarande i stort sett ut som den gjorde från början. Men samtidigt känner jag inte riktigt igen den. Den är som ett barn som växt upp och plötsligt fått ett vuxnare utseende och beter sig på ett mognare sätt. Och jag är om möjligt ännu stoltare över den nu.

För jag har fått ihop den nya manusversionen. Levererade den till förlaget i helgen som var. Trots att jag egentligen inte vill lämna det ifrån mig, eftersom jag hela tiden upptäcker nya detaljer som man kan slipa på, så har jag nu bestämt mig för att det får vara bra. Nu har jag gjort vad jag kan för att Kyrkorna ska bli så bra som jag mäktar med idag.
Det finns fortfarande mycket kvar att göra med boken fram till resans mål den 8 december då den kommer ut. Och förstås ännu mer därefter. Men just den här delen av resan är avklarad. Och jag är glad att jag tog mig igenom den!

Att omge sig med inspirerande människor

porträtt johannes2 Man är så bra som ens medspelare gör en.

Titta på lagen i fotbolls-VM som pågår just nu. I princip alla länder har sina stjärnor. Men lagen hade inte kommit dit de är om de inte lärt sig arbeta tillsammans och blivit väl fungerande lagmaskiner.

Ibland funderar jag som författare på det där med lagspel. Författeriet är en så ensam syssla. Man får mestadels dra hela lasset själv om man ska röra sig mot målet.  Då är det viktigt att hitta sammanhang där man kan bli en del av ett kollektiv, att få hjälp med energin för att röra sig framåt.
Jag har under det senaste halvåret hittat några olika sammanhang där jag fått vara en del av något större, där jag fått bekräftelse eller fått lysa av andras lyskraft.

Vid årsskiftet startade jag tillsammans med tre andra aspirerande skräckförfattare skrivargruppen VÄSEN.

Det var en förlängning av skrivarkursen vi gått på Skrivarakademien i Stockholm. Vi – Klas, Christina, Madeleine och jag – hade alla haft Anders Fager som lärare. Vi möttes i en gemensam lust att skriva skräck, och på en gemensam ambitionsnivå att verkligen vilja komma någon vart med vårt skrivande.
Alla har projekt som vi arbetar med, och när vi setts varannan vecka har vi haft nya texter att diskutera: strukturkartor, synopsis och färdiga kapitel – ingenting har varit för nördigt eller ostrukturerat för att snacka igenom och bena ut.
Jag har sagt det förut och jag säger det igen: att få dissekera sina texter i ett sånt här sammanhang är ovärderligt. Alla slår ihop sina kloka huvuden för att hitta det allra bästa sättet för att ens text ska få vingar och flyga.
Hittills har två av oss kontrakt med förlag: Madeleine Bäck kommer 2016 ut på Raben & Sjögren med den första boken i en tänkt young adult-trilogi. Och jag kommer som bekant ut i år, närmare bestämt den 8e december (japp, releasen är framflyttad) på Eskapix press. Klas Augustssons och Christina Barklunds projekt kommer tids nog också att se dagens ljus.

VÄSEN1b

Min skrivargrupp Väsen från vänster: jag, Madeleine, Christina och Klas.

Och apropå min egen release: arbetet kring en kommande bok är ju såklart ett teamwork som heter duga.

Jag har haft turen att ha fått in några fantastiska namn i projektet. Det är dags att presentera några namn som gett projektet en tyngd som jag inte vågade hoppas på när jag först började arbeta med manuset för ett par år sedan. Namn som har lyskraft i fantastikgenrern, och förhoppningsvis kommer att spilla över lite av sin glans även på ”Vackra kyrkor jag besökt”.

eskapix_haxrotter Förläggare Henrik Holmström har arbetat med skräcklitteratur i tio år. Hans Eskapix press har ett troget följe som verkligen gillar det han gör: goodwill kan man som bekant inte köpa för pengar, det förtjänar man genom träget, hårt och konsekvent arbete. Jagannath

Lektör Karin Tidbeck (som jag skrev om förra veckan) har kommit ut med romanen ”Amatka” och den prisvinnande novellsamlingen ”Jagannath”. Hon har en sällsynt personlighet och integritet i allt hon gör, är en briljant lektör och har en suverän känsla för fantastik.

dodvatten_omslag Illustrationer görs av Lars Krantz, en av Sveriges allra främsta och mest karaktäristiska skräckserietecknare. Hans svartvita ”Dödvatten” är ju fantastisk, och tidningen Bild & Bubbla hade häromsistens en skräckspecial, där man hade extra mycket fokus på just Lars och hans värv. nordiska-väsen

Omslaget tecknas av Johan Egerkrans. Japp, han med boken ”Nordiska väsen”. Hur coolt är inte det på en skala?! Både hans bok och ”Vackra kyrkor jag besökt” rör sig i ungefär samma väsen-universum, så det var logiskt att fråga honom. Efter sommaren kommer det smakprov på Johans kyrko-omslag.

Detta är en väldigt fin laguppställning. Det är självklart ingen garanti att en fin laguppställning automatiskt vinner matchen. Men jag är stolt och glad över mina medarbetare så här långt, vartenda ett av dessa namn garanterar kvalitet på just sitt område.
Och det bästa av allt: jag har växt med dessa namn. Mina medspelare har fått mig att öka ambitionsnivån, gjort att jag vill göra ”Vackra kyrkor jag besökt” ännu snäppet bättre. Det är så en bra lagmaskin ska fungera.

OCH NU LITE REKLAM: Nästa vecka börjar sommaren, och i och med det vill jag pusha lite för att debutantbloggen under nio veckor (onsdagar under juli, fredagar under augusti) kommer att bjuda på nån sorts ”filmmanusskola”.
Det finns många författare som nosat på det där med att skriva filmmanus, men som inte vet hur eller var de/ni ska börja. Tanken är att denna ”skola” ska ge dem/er inspiration och lite kunskap för att kunna sätta igång med sitt första filmmanus.
De nio tillfällena kommer att ta upp allt från formatering och dramaturgi till karaktärer och dialog.
Häng med från och med nästa onsdag!

Som en sista treat vill jag bjuda på en första teasertrailer producerad för ”Vackra kyrkor jag besökt”:

Den stora lektörslakten

porträtt johannes2

Usch och ångest och fyfanihelvete.

Det är nog lika bra att lägga ner de vackra kyrkorna, tänkte jag när jag i veckan fick min lektörs utlåtande på manuset till ”Vackra kyrkor jag besökt”.

Hej Johannes! Tack för att jag har fått läsa ditt manus. Här är min respons. Den är relativt omfattande och hård.”

Så började det elva sidor långa responsbrevet från min lektör Karin Tidbeck. Karin är en författare som jag hyser väldigt stor respekt för efter den briljanta romanen ”Amatka” och novellsamlingen ”Vem är Arvid Pekon?” (som översattes till engelska under titeln ”Jagannath” och vann internationella fantastiskpriser under 2012-13).

Jag hade hoppats få ett brev där det stod typ ”Tack för ett fantastiskt manus. Det är några småjusteringar som behöver göras, i övrigt är texten helt felfri”.
Men tji fick jag.
Elva sidor.
Fulla av åsikter om saker som behöver rättas till för att boken ska bli bättre.
Och dessutom hela det satans manuset fullt av blyertsrättningar.

När jag började tänka klart igen kändes det som om jag fått en rak höger och däckat på stället.
Hur kan ett manus med så mycket saker att justera vara nåt att ha överhuvudtaget? Finns det NÅNTING av värde som gör att den kan motivera sin plats i bokhandelns hyllor?

När jag började bläddra igenom de elva responssidorna igen så lade sig den värsta svallvågen av ångest, och en viss spirande förtröstan tog dess plats. För jag upptäckte att jag mellan raderna kunde utläsa att själva grunden faktiskt inte var så fasligt dålig. Att helheten inte var så ohjälpligt urkass som jag först tolkat in.

Texten har ett engagemang och framåtdriv hela vägen igenom berättelsen, med starka bilder och stämningar. Den dramatiska strukturen fungerar som helhet, med väl avvägda actionsekvenser varvade med lågmälda partier som ger läsaren andrum. Jag som läsare uppskattar också att berättelsen inte är för lång – ingen seg startsträcka eller gäspframkallande efterspel.”

Så skrev Karin längre ner på förstasidan.
Och jag kände att det kanske inte var så mycket av slakt ändå.

VK lektör1

A slice of lektörskommentarer

Vad bestod då kritiken av?

Jag är inte van vid att få mina texter lektörslästa, men jag gissar att upplägget såg ut som många andra lektörsutlåtanden. Det var ett antal områden där saker inte fungerade, behövde tas bort eller justeras: Struktur. Handling. Världsbygge. Persongestaltning. Stilistik. Språk. Och på slutet lite blandade kommentarer kring allmänna saker för mig som författare att tänka på.

Det mesta låter jag stanna mellan Karin och mig/förlaget. Men några grejer som jag kan nämna är:

  • Språkmässigt finns det en del informativa passager som behöver ses över, som i nuvarande form bromsar upp och kan kännas lite för tungrodda. Ibland hoppar jag i tempus och perspektiv. Lite för mycket anglicismer. Och det finns vissa tics som jag måste lära mig av med (kommatering/semikolon-förvirring här och där; slarvigt användande av ”att” och ”så”; hattigt användande av ”man/de”).
  • Några större frågor kring de olika väsen som Valdemar möter.
  • Det manliga persongalleriet funkar bra, men det är lite sämre med det torftiga kvinnliga ditot. Den största kvinnliga karaktären (svenska kyrkans representant som hela tiden följer med ute på fältet) är i nuvarande skick lite för mycket en kvinnlig mjäkig schablon.
    Tack säger jag! Det var såklart inte min mening att ha för få och för schabloniga kvinnliga karaktärer, det bara föll sig så när jag skrev (sa han skamset). Jag är så glad att Karin observerade detta. Det kommer att ändras! Här kan jag avslöja att jag redan nu har planer på att göra henne till en lika mycket monster-asskicking badass som herrarna i gruppen – låt vara att hon som kontrast fortfarande klär sig och är väldigt kvinnlig till utseende och sätt. Lite Ellen Ripley/Alexia Tarabotti style.

Det finns mycket mer. Men det tar på krafterna att erkänna sina brister, så jag slutar där.

Nu när jag läst igenom kommentarerna för hundrade gången så har ångest och förtvivlan förbytts till lust och drivkraft.
Jag trodde först att jag inte skulle orka med om kritiken var för hård. Men jag har ändrat mig.
För det är ju så att det är bättre att den kommer nu än när boken väl är tryckt och färdig och ute i handeln. Då har man ingen möjlighet att ändra nånting.
Hur kämpigt det än känns (jag var ju klar med boken!) så är det bara att kavla upp ärmarna och ta itu med de tusen justeringarna. Jag kommer göra det med ett leende. För varenda justering jag gör så blir boken snäppet bättre.
Läsaren kommer inte märka skillnaden eftersom hon inte sett hur texten såg ut innan. Men hon kommer att känna det. Och det är så jag vill att det ska var.
Jag ställer höga krav på böcker jag läser – såklart ska läsarna kunna ställa samma krav på min bok!

E-bokens möjligheter

porträtt johannes1

Den här veckan tänkte jag titta lite på den interaktiva e-bokens möjligheter.  

Under arbetsprocessen med ”Vackra kyrkor jag besökt” så är en ebok-version en av punkterna som vi undersöker med stort intresse. Förra veckan skrev jag om min allmänna känsla för eböcker, och en av funderingarna jag har är att det finns stora interaktiva möjligheter som ännu inte används.

Idag hittar man interaktionen främst i barnböcker, uppslagsböcker och kokböcker. Anledningen är enkel: där har den en naturlig plats. Vanliga romaner har inte samma självklara förlängning i bilder och popupfönster. Tvärtom kan läsupplevelsen störas om man mitt i en spännande scen ska antas vilja klicka på en blåfärgad länk mitt i texten.

MEN – är det inte en vanesak då? Om fler romaner eller antologier skulle addera interaktiva detaljer, skulle inte läsaren efter ett tag vänja sig vid att texten hade insprängda länkar här och där? För inte stör man sig på länkar i texter på internetsidor?
När man väl vant sig vid länkarna i en ebok-text så skulle man säkert kunna anamma ett nytt sätt att läsa: först drar man igenom ett kapitel från början till slut utan att stanna upp. Sen (medan man har kapitlet i färskt minne) går man tillbaka och klickar på eventuella länkar för att s.a.s. ”gräva sig lite djupare” in i kapitlets innehåll och få ytterligare kött på benen. Jag tror t.ex. att en ebok till ”Da Vinci-koden” skulle läsas med snäppet större intresse om det fanns inlagt möjligheter att se bilder och filmsnuttar på alla texter och målningar och annat som refereras till i den.

I ”Vackra kyrkor jag besökt” finns en index-del längst bak, där fakta om olika saker i boken förmedlas: det är en del om kyrkorna som besöks, och en om alla de väsen som Valdemar och hans medhjälpare möter. Det är en kreativ blandning av reell fakta, och sådan som bygger på myter och sägner, förhoppningsvis finner läsaren ett nöje i mixen.
Givetvis kommer vi att lägga in länkar på de platser där det nu, i den fysiska boken, finns indexhänvisningar. Men kanske kommer vi kunna få in dessa ”faktarutor” på ett mer innovativt sätt. Som jag nämnde i en tidigare enkät, så har ”Vackra kyrkor” varit ordentligt researchtung. Kanske kan vi få in en del av dessa bakgrundssaker.

EBooks_interactive

Vad kan man göra med sin ebok då?
Innan vi går in på detaljer vill jag bara påpeka att jag inte är särdeles kunnig eller intresserad av det rent tekniska. Jag har inte fallenhet för kodspråk eller ettor och nollor. Jag är en glad kreatör med en smula känsla inom vissa kreativa områden, och jag brukar försöka hitta verktyg för att utföra dessa kreativa sysslor, oavsett om det handlar om filmklippning eller manusskrivande, webbdesign eller posters/omslag.

Efter lite researchande har jag förstått att det handlar om teknisk utveckling som ännu inte nått fullt ut (surprice!). Dessutom finns det ett antal olika plattformar (dator, Ipad/Iphone, Android, olika läsplattor) och format (PDF, Epub, mobipocket) som folk läser sina eböcker i, vilket komplicerar skapandet eftersom ett format ofta inte är kompatibelt med ett annat.
Det dominerande formatet att publicera böcker i är Epub. Sedan 2011 finns standarden Epub 3 som tagit ebok-designandet ett par snäpp framåt eftersom det baseras på ”kodspråket” HTML5 som är webbstandard, som gör det möjligt för programmet att hantera video, ljud och avancerad grafik. Dessutom är ett Epub 3-dokument ”self containing”, dvs allt innehåll ryms i programfilen som skulle kunna liknas vid en zipp-fil. Men revolutionen som Epub 3-formatet skulle kunnat innebära har uteblivit. I alla fall inom den stora delen av utgivningen (läs: romaner för vuxna) där behovet att ”hotta upp” en text inte varit så stor.

Dessutom är det så att vissa e-böcker egentligen inte är e-böcker (eftersom de inte läses i läsprogram) utan appar. De är alltså skapade som ”program” som laddas hem och öppnas som en självständig app. Jag har inget emot denna lösning, även om det ger nya förutsättningar – man kan exempelvis inte läsa dem på en PC.

Det finns garanterat läsare av bloggen som vet mer om Epub 3 och publicering av e-böcker – upplys oss gärna om mer spännande fakta, och justera om jag fått nån fakta om bakfoten.

Okej. Då ska vi se på några exempel på vad man kan göra för kreativt med e-böcker.
Vad är väl mer lämpligt än att använda sig av videoklipp? Först ut är en trailer för en numera klassisk utgåva av en klassisk bok: Lewis Carrolls ”Alice i underlandet”. Den kom redan 2010, och blev med rätta en snackis, även om effekterna idag inte känns lika innovativa. De otroligt fina bilderna används kreativt, och man kan styra dem genom att klicka och dra och vrida på skärmen. Som en brasklapp kan nämnas att detta inte är en e-bok i sin rätta benämning, utan en app.

”The man with the violin”, som du kan se ett digitalt smakprov av på den här länken, är en prisvinnande barnbok om en pojke som hör en man spela fiol i tunnelbanan och på så sätt upptäcker klassisk musik. Denna använder interaktionen på rätt sätt för att trigga läslusten. Här kan barnen välja om de ska läsa själva, eller om en röst i boken ska läsa sagan åt dem. Musiken skapar en känsla som jag gissar kan få den lille läsaren att komma i samma stämning som pojken i boken.

”Three little pigs and the secrets of a popup book” är en digital popup-bok för Ipad, Iphone och Ipod touch, och den funkar precis som en sådan: dra i en spak eller reglage på ett ställe och så händer det saker på ett annat. Som barnboksförfattare måste ju ebokens möjligheter vara rena himmelriket!

Kokboken ”Look and cook” använder sig av alla fördelar som vanliga kokböcker har med fina bilder och pedagogiska texter. Sen adderar man förtydligande filmsekvenser så att även noviser (som jag själv) ska kunna lyckas även med knepigare handgrepp. Problemet med en Ipad i köket är såklart att man inte vill röra skärmen med sina kladdiga händer. Men det har de löst genom att man muntligen kan säga åt boken att bläddra.

Al Gore vann en dokumentär-Oscar för sin film ”En obekväm sanning”. Såklart finns en e-bok baserad på filmen och på hans föreläsningsturné som startade alltihop. Här används interaktionen till sin spets – allt är logiskt och klickbart, och man når överallt hela tiden.

Återigen: detta är en faktabok, så en hel del av effekterna behövs inte i en roman. Och denna, liksom ”Alice” ovan, är en app och inte en ”riktig” e-bok.  Men det är bara en tidsfråga innan man kan göra allt detta i Epub-böcker vartefter kodspråket utvecklas.
Bara att veta att dessa saker är möjliga gör att man börjar tänka i lite vidare banor – det är bara ens fantasi (och i viss mån de praktiska möjligheterna till skapandet av dem) som sätter gränserna för ens interaktiva bok! För nog finns det roligare saker att göra, flashiga eller diskreta, än att bara överföra pappersboken till en rinnande digital text!

Att tänka e-bok

porträtt johannes1

Om man nu ska komma ut med bok, så borde man väl komma ut med e-bok också? Jo, så är det såklart i en värld där den procentuella andelen e-böcker ökar dag för dag. Därför undersöker jag och min förläggare just nu denna digitala värld. Och den är stor. Och spännande. Med många möjligheter.

Förmodligen är jag den siste personen på den här planeten att över huvudtaget reflektera över e-bokens varande. Den är mer eller mindre en naturlig del hos de flesta bokläsare, i takt med att befolkningen blivit med surfplattor och läsplattor och smartphones.
Men inte desto mindre: jag står på tröskeln till denna digitala bokvärld, och jag känner att jag måste kontemplera en liten stund innan jag kastar mig in i den.

Det har skrivits om e-böcker på debutantbloggen tidigare. Bloggarna före mitt gäng hade en enkät om vad de trodde om bokens överlevnad. Maria Friedner skrev om digitala drömmar och om att hennes förlag blivit heldigitalt i september 2013. Camilla Jönsson sade sig känna sig som en dinosaurie i Star trek i oktober samma år. Oskar Källner skrev om e-bok och PoD för miljöns skull redan 2011.

Men jag har inte kommit mig för att börja läsa böcker på min surfplatta. Jag skaffade mig en platta för ett år sedan för att jag skulle kunna författa smidigt på resande fot. Samtidigt laddade jag hem rätt program så att jag skulle kunna läsa böcker på samma smidiga sätt. Jag började med att på digital väg låna John Ajvide Lindqvists ”Tjärven” från biblioteket. Och jo, det var smidigt. Men that’s about it. Det blev inget mer läsande på plattan efter det.

Varför då, då?

Främst är det nog för att jag är så van vid att läsa böcker på traditionellt vis, på papper, mellan pärmar.
Jag läser egentligen bara böcker vid två tillfällen i mitt liv: när jag går och lägger mig, och när jag ska tillbringa en lite längre stund på toa. I det första fallet känns det oharmoniskt att ligga och hålla i en datamaskin, i det andra så är jag lite för rädd för att den dyra tekniska prylen ska hamna i handfatet eller på det blöta duschgolvet och få kortslutning (eller vad som nu händer med en surfplatta när den blir blöt).

ebook-empty-bookshelf

Inte så mysigt…

Jag ser en hel del nackdelar med e-böcker.

Det är opersonligt att läsa på en platta jämfört med en fysisk bok – alla böcker känns likadana när de öppnas i samma ”verktyg” som plattan är. Visst, pocketböcker brukar vara rätt likadana också, men varje bok är ändå fysiskt unik när du öppnar den.

Tekniskt är det svårt att läsa på en skärm om det är för ljust i rummet, och batteriet kan ta slut. Det sistnämnda är inte så troligt eftersom att läsa bok på läsplatta drar väldigt lite ström. Men inte desto mindre är det en risk som finns med alla batteridrivna tingestar (och brukar förresten inte batterier ta slut exakt när det passar som sämst?).

Är man inne på böcker så är halva grejen att ha en fysisk bokhylla hemmavid. Böcker är en utmärkt inredningsdetalj.  Om du skulle ha alla dina böcker i din läsplatta – vad skulle du då fylla din bokhylla med? Foton på släkten? Vaser och skålar? Filmgubbar? (Okej, jag har en del filmgubbar i min bokhylla i arbetsrummet, men min fru skulle inte uppskatta ett vardagsrum fullt av filmgubbar istället för böcker).

Hur mycket är en e-sida? I många e-böcker rinner bara texten på i obrutet skick, sidbrotten kommer där skärmens storlek bestämmer att det passar. Detta stör säkerligen få som valt läsplattan som läsverktyg, och det har inte med själva läsupplevelsen att göra. Men jag gillar att ha koll på mina sidor. Dessutom har jag nån sorts lustigt läs-tics: jag observerar nästan alltid sidan 100. Har inte en aning om varför, men jag har gjort det i säkert 30 år – reflekterat över att jag kommit till just sidnumret 100. Hur ska jag kunna veta när jag kommer till sidan 100 i en e-bok?

För bokbranschen är piratkopierandet av e-böcker och ljudböcker ännu inte samma problem som den är för film- och musikbranschen. Men den dagen kommer säkert när piraterna hotar den redan läckande litteraturbransch-skutan.

happy tree

Blev inte en makulerad bok.

Men sen finns det en vansinnigt massa bra saker med e-böcker.

Miljön gillar att det inte behöver fällas några trän för att producera e-böcker. Det är trist när man tänker på alla trän som går åt till böckerna vi läser, och det är fruktansvärt när man tänker på alla trän som gått åt till böckerna som vi INTE läser utan som makuleras när de inte sålts.

Det är väldigt enkelt att köpa nya titlar, med några klick har man en ny i plattan.
Det finns inget enklare och billigare sätt att läsa böcker än att låna e-böcker på biblioteket.
Man kan ha med sig ett helt bibliotek i väskan utan att det blir tyngre än, well, en surfplatta.

Tekniskt så kan förstora texten på en läsplatta om man behöver det, och man kan läsa i ett mörkt rum eller om man är ute och campar och vill spara på ficklampans batterier.

För dagens datavana barn så kan läsplattan kan vara en väg in i läsandets underbara värld.

Dessutom är e-boken en himla bra möjlighet för alla egenutgivare att slippa den fysiska bokens alla kostnader.

Kontenta: e-boken är en variation av den fysiska boken, med vissa nackdelar och en hel del fördelar. Men framför allt – den har möjligheter som ännu inte tagits till vara.

Det kan vara en av anledningarna till att jag inte valt att gå digitalt. Lejonparten av dagens e-böcker är helt enkelt den fysiska bokens text digitaliserad i ett rinnande dokument. De flesta människor är vana vid att läsa sin text på det viset, rakt upp och ner och utan krusiduller, så därför produceras e-böckerna på det viset också. Och det är ju faktiskt vansinnigt tråkigt. För i det digitala universumet finns ju möjligheter till så otroligt mycket mer! Du behöver inte gå längre än till plattformen som du läser denna text på: internets hemsidor bjuder på väldigt innovativa förstärkningar av läsupplevelsen. Länkar. Popup-fönster. Ljud. Animerade illustrationer. Filmsekvenser. Tänk om det kunde vara mer sådant i de digitala böckerna!

Så, som sagt, vi tittar på vad det finns för möjligheter till att förstärka läsupplevelsen i ”Vackra kyrkor jag besökts” e-bok. Nästa vecka ska jag ta upp lite av de saker som vi funnit.

Vid vägskälet, del 2

porträtt johannes1

Ju mer desto bättre – det gäller väl det mesta (utom kanske leverpudding). Så det är väl inte alltför långsökt att ge sig på en serie böcker om samma ämne?

Förra veckan påbörjade jag en serie inlägg där jag försöker bena ut vartåt jag ska ta vägen med mitt skrivande efter att jag blivit klar med de manus som jag håller på med just nu. Då tog jag upp det där med kommersiella genrer som kriminalromaner och young adult.

Det är inte aktuellt att påbörja något nytt projekt ännu på ett halvår. Men jag gillar tanken att vara förberedd, att ha dragit upp riktlinjer och skapat en stomme som jag i lugn och ro kan bearbeta undermedvetet under en längre tid, så att jag är redo att ”hit the ground running” när tiden kommer.

Efter några års prosaskrivande (jag började sent efter att mest ha skrivit filmmanus) så vet jag att detta vill jag hålla på med på lång sikt. Prosaskrivandet passar mig bra på flera sätt. Stående vid vägskälet kan jag nu väga in skrivandet på längre sikt. Och då faller det sig naturligt att tänka sig att arbeta med ett projekt som sträcker sig långt in i framtiden:

crossroadvinjett2

Bokserie eller inte?

Vägval 2: bokserie

Nu talar vi storslaget! Att arbeta med en historia där EN roman inte räcker till oavsett sidantal! Det vore riktigt häftigt att röra sig i ett universum som är så komplext att det finns utrymme att skriva flera böcker – den tanken gillar jag!

Det finns faktiskt en öppning till ytterligare en bok eller till och med flera böcker i ”Vackra kyrkor jag besökt” (jag har t.o.m kallat sista epilogkapitlet för ”en ny början”). Jag har funderat lite löst på intrig till en fortsättning. Dock vill jag vänta och se vad folk tycker om den första boken, om det över huvud taget skulle vara lönt att skriva en till. På samma sätt som att det skulle vara en boost att skriva om man vet att det finns läsare där ute som väntar på en fortsättning, lika okreativt skulle det vara att slita med en text i kanske ett år där man vet att ingen väntar och ingen är ett dugg intresserad av det man sysslar med. Lusten man själv känner till storyn skulle inte vara motivation nog, inte om man skulle kunna lägga drivkraften på att skriva nånting annat istället. Nu tror jag iofs att ”Vackra kyrkor” kommer hitta sina läsare – men en uppföljare är en helt annan sak.

En bokserie kan i bästa fall bli ett andra hem för den som läser, och karaktärerna blir riktigt goda vänner som man får utveckla och se världen förändras tillsammans med. Antingen att man har en historia som fortsätter genom serien, eller att man har nya och avslutade historier i varje del, det spelar mindre roll. Det är dessutom ingenting som hindrar att man alternerar sin serie med att skriva ”singel”-böcker.

Som läsare vet jag hur kul det är att se fram emot en ny bok med just den där världen och de där karaktärerna. Det är väl det som är magin i att läsa – att inte kunna vänta på att få återvända till sin imaginära värld och vännerna där som man lärt sig att älska.