Danke

karl-modig-olaDet sista inlägget. Nu kör vi. Huh.

Jag minns fortfarande hur nervös jag var när jag skulle skriva mitt första inlägg till Debutantbloggen. Ansvaret som jag kände, att det behövde bli rätt. Jag läste det tidigare gängets inlägg för att se hur långa de hade varit, hur många ord de skrev, hur många inlägg, vilket tema de skrev om. Nu är det dags att lämna över till ett nytt gäng men innan det är det dags för en sista recap över året.

För mig så kommer det vara några saker som sticker ut när jag tänker på 2016. Det första är, självklart, att min bok kom ut. Det känns fortfarande konstigt att skriva den meningen. Releasepartyt känns som om det var en kort minut av världens bästa känsla. Att få se sina nära och kära med min bok i deras händer. Ja, det var najs.
Recensions-perioden minns jag också. Med både nöje och förtvivlan. Det var oväntat jobbigt att få recensioner. För även om det stod någonting fint i dem så var det alltid kritiken som jag mindes, på gott och ont. Det var både så att jag tog till mig kritiken och försökte att implementera den till nästa bok, men det blev ibland också så att jag låg i min säng och stirrade upp i taket.

Bokmässan var också en stor highlight från året. Det var kul att få träffa de andra författarna från förlaget och att få träffa alla Debutantbloggare! Hela upplevelsen var väldigt stark. Alla människorna, alla böckerna, allt var så mycket men också så härligt. Jag hade dock en tenta på måndagen efter mässan, men det gick bra ändå.

Men det som kanske flyter förbi allt det där är nog Debutantbloggen. Jag visste inte riktigt vad det var som jag ansökte till under 2015. Det var bara något som min förläggare hade rekommenderat och jag skickade in min ansökan på slump.
Det här året har bjudit på kanske mitt livs högsta toppar och bland de lägsta dalarna. Och genom allt har Debutantbloggen varit där. En regelbundenhet. Även om det inte alltid varit lätt att skriva varje inlägg så har det ändå funnits där. En upplevelse som nu tar slut. Tack.

Vad fan som helst

karl-modig-ola

Under julveckan skriver vi på Debutantbloggen varsin novell med samma start- och slutmening. ”Det här blev inte riktigt som jag tänkt mig” och ”Kanske var det inte ens meningen att den skulle finnas”.

”Det här blev inte riktigt som jag hade tänkt mig”, säger Alexander när vi kommer in på torget. Snön knastrar under våra fötter. Jag vet inte vad jag ska säga så jag bara nickar och ler. Min andning blir till rök. Några barn kastar snöbollar på varandra. Det skulle kunna vara is eller grus i snöbollarna. Något av barnen får kanske en bit grus i ögat och förblindas.
”Vad hade du tänkt dig då?” säger jag till slut.

Alexander suckar. Han har på sig sin röda mössa. Den med en liten tofs på toppen. Mamma köpte den på julmarknaden förra året.
”Jag vet inte”, svarar han.
”Du vet inte?”
”Nä.”
Jag gnuggar mig om ögonen.
”Okej.”
Vi sätter oss på bänken utanför frisören.
”Är du sur?”
”Får jag inte vara det?”
”Jo.” Alexander pausar. ”Klart att du får det.”
I mitten av torget har de ställt upp en stor julgran. Den står högre än husen, sträcker sig upp mot himlen. På toppen blinkar en stjärna. Någon ropar från ett fönster och barnen slutar kasta snöbollar. De säger hejdå till varandra och går in i husen. Alexander gör cirklar i snön med sin sko.
”Tänker du nånsin på livet?” säger han.
”Va?”
”Ja, men meningen med allt. Varför vi är här och sånt.”
”Jag vet inte. Ibland kanske.” Jag drar upp jackhuvan. ”Vadå då?”
”Det är bara så konstigt alltihop. Att vi egentligen bara är kemikalier i hjärnan.” Alexander plockar fram en snusdosa ur jackfickan. Lundgrens Skåne Vit. Det är hans favorit. ”Ibland tänker jag att man borde bli religiös. Det är säkert enklare.”
”Tror du det?”
”Egentligen inte.”
Girlanger hänger i julgranen. Lampor blinkar bland grenarna. Pappa håller nog på och värmer glöggen just nu. Natascha sitter säkert i soffan och ropar att Kalle Anka börjar snart. Mamma ringer min mobil för att fråga var jag är men hon får inget svar.
”Minns du den där julen när pappa var jultomte och ramlade i trappan?” säger jag.
Alexander skrattar till. Jag har inte hört det skrattet på länge .
”Han hade ont i höften i flera veckor. Han låg och tjurade i soffan hela dagarna och jag åt upp alla kakor utan att han kunde göra nåt åt det.”
Jag flinar. I ett av höghusens fönster ser jag en familj som samlas framför tv:n. De har på sig mysiga tjocktröjor och ett av barnen har en godisskål i knät. Alexander lägg en hand på min axel.
”Du borde gå nu”, säger han. ”De väntar på dig.”
Jag säger inget. Alexanders hand trycker till. Han tittar in i mina ögon med samma blick som när jag skrubbade knät på grusplanen.
”Vi kommer ses igen.”
”Lovar du?”
”Jag lovar.”
Vi ställer oss upp och jag blundar när vi kramas. Jag andas in och drar in doften av hans överanvända parfym. Hans skägg kittlas. Sen försvinner kittlingen. Sen doften. Sen blir det kallt.

Jag sitter på bänken utanför frisören. Mina andetag blir rökmoln. Några barn kastar snöbollar. Bredvid mig ligger en röd mössa. Den har en liten tofs på toppen. Den ser ut som en sån mamma köpte till min storebror förra julen. Jag plockar upp den. Yllet är kallt i min hand. Någon kanske glömde den här. Eller kanske lämnat den som ett hemligt meddelande, som flaskpost. Eller så var det någon som inte vill ha den längre. Eller vad fan som helst. Det finns tusen anledningar till att saker händer. Till att den här mössan råkar finnas här, precis just nu. Kanske var det inte ens meningen att den skulle finnas.

SorgeBOKEN

karl-modig-olaJag har ju skrivit om sorgeprojektet några gånger nu och jag har superroliga nyheter om det! Men först: En liten recap av hur vägen hit har sett.

I april kom Superkrafter ut och jag är en rätt rastlös skribent så jag ville ha ett nytt projekt att jobba på.Jag hade då jobbat på en Superkrafter-uppföljare i 8-10 månader och kände att jag ville testa på något nytt. Jag hade precis läst Naiv. Super, Doppler och Gör vad du vill av Erlend Loe och var väldigt inspirerad av hans rappa språk och rätt absurda historier. Så jag började skriva på mitt sidoprojekt.

Men eftersom att det här var ett sidoprojekt så orkade jag inte lägga lika mycket tid på det. Det blev ingen synopsis, inga karaktärsblad, bara ett dokument där historien skrevs. Det blev mer lustfyllt. Jag skrev bara för att det var kul. Och det var så kul, efter 1-2 månader hade jag ett första ”utkast” klart som jag skickade in till min förläggare. Jag trodde då att det kan ha varit det bästa jag någonsin skrivit. (Hint: Det var det inte)

Min (och världens bästa) förläggare läste manuset och gav mig respons. Det fanns en bra grund men det var mycket som behövde arbetas om. Manuset skulle bli närmre mig själv. Det var bra med responsen men rätt jobbigt att kunna ändra det på ett bra sätt. Såhär förklarade jag det för en kompis i somras:
Det är som att man har gjort en skitbra knut och låtit den vara i några månader. Sen kommer man tillbaka och ska försöka få upp knuten (utan att minnas hur man knöt den) och sen göra en ny knut som är ännu bättre.

Så jag fortsatte arbeta med Superkrafter-uppföljaren och sorgeprojektet. Till slut insåg jag att jag inte var nöjd med uppföljaren och övergav det. Men när jag slutade arbeta med uppföljaren hade jag redan kommit så långt med sorgeprojektet att det kunde bli mitt huvudprojekt utan att det kändes jobbigt.

Jag jobbade vidare med det i någon månad och skickade sen in det till min förläggare. Supernervös. Kunde inte alls sova första nätterna. Sen hörde hon av sig i ett kort mail:
”Det var så bra! Kan vi ses nån gång i veckan och prata om det?”
Gillade hon det och ville ge ut den? Gillade hon det men ville att det skulle arbetas ännu mer med?

Vi sågs på ett frukostmöte. Honavtal.jpg hade en dålig och en bra nyhet. Den dåliga: Deras ”platser” var fulla för 2017. Den bra: Hon ville ge ut boken!!!
Och nu har jag skrivit på kontraktet.
Ah. Det känns väldigt skönt. Sorgeprojektet kommer bli Sorgeboken (titel är inte bestämd).

Superhjältar och samtiden

karl-modig-olaIgår satt jag i biblioteket och tänkte plugga, men istället hittade jag en bok som verkade intressant och började läsa den. Suicide Movies: Social Patterns 1900-2009 hette den och handlade om hur självmord har porträtterats i 1377 amerikanska och 135 brittiska filmer från 1900 till 2009. Nu hann jag inte komma så långt innan mitt samvete tvingade mig att börja plugga till tentan jag har på fredag men det fick mig att tänka på hur samtiden reflekteras i kulturen och specifikt hur superhjältar kan reflektera samtiden. För superhjältar är typ det bästa som finns.

Det sägs ibland att superhjältar är vår tids mytologi och folksagor. En sorts motsvarighet till historierna om asagudarna eller gudarna på Olympus eller Odyssén. Jag tror att det folk menar när de säger det är att superhjältar är en sorts ultimat symbol för den tid som de skapas i. Superhjältehistorier utspelar sig i en ”nutid” och allra oftast i någon sorts storstad, men med ett mått av övernaturlighet/fantastik (alltså superhjältens superkraft).

Ett enkelt, inledande sätt att se hur superhjältar reflekterar samtiden är att titta på hur superhjälten får sina superkrafter, beroende på vilken tidsperiod som superhjälten skapas i.
Captain America (som jag kommer återkomma till) skapades under 1940-talet, vilket var en period då vetenskapen hyfsat nyligen hade upptäckt steroider (utan att veta om de negativa konsekvenserna) och hur får Captain America sina krafter? Jo genom något som kallas Super-Soldier Serum. *host* steroider *host*
Hulken och Spider-Man, båda skapade 1962, får sina krafter av radioaktivitet. Hulken absorberar ett kärnvapentest och Spider-Man blir biten av radioaktiv spindel.
Ni fattar grejen. Fler exempel finns såklart. Fantastic Four åkte ut i rymden och fick sina krafter 1961 (mitt uppe i rymd-racet mellan USA och Sovjet).

Superkrafterna kan säga en del om samhället. Vad var det som var nytt, spännande och oupptäckt? Vad var det som var läskigt och främmande? Men det riktigt intressanta, tycker jag, kommer när man analyserar själva superhjältarna i förhållande till sin samtid.

Captainamerica1.jpgCaptain America är som sagt skapad under andra världskriget, närmast som en propagandaikon för kriget mot Nazityskland (Hans ärkefiende är superskurken Red Skull, en nazist). Captain America är en soldat med naturlig ledarförmåga, man skulle kunna säga att han är en förkroppsling av USAs självbild som the good guys i kriget mot de onda. Under andra världskriget var han en av de absolut mest populära superhjältarna för att sen helt tappa sin popularitet. Sen återupplivades han under 1964 och är idag en naturlig ledare för Avengers. Men på senare år har han tagit en mer tvivlande ställning mot staten.

 

På andra sidan har vi Wolverine, också2295988-wolverinebasics.jpg skapad under ett krig, närmare bestämt under Vietnamkriget. Wolverine är urbilden av en anti-hjälte. Han avskyr auktoriteter och har som vana att döda sina fiender. Under Vietnamkriget utbröt protester i USA och folk ifrågasatte om det verkligen var rätt att vara där borta.

Superhjältar är en väldigt amerikansk uppfinning och reflekterar kanske bäst USAs samtid. Dessa båda superhjältar kan indikera hur USAs syn på sig självt och dess deltagande i krig har förändrats över tiden. Typ. Det är i alla fall intressant att tänka på.
Det finns såklart ännu fler exempel. Till exempel Batmans utveckling, men det får bli för en annan gång.

 

Spänd förväntan

GB_Karl_Modig_1

För några veckor sen skrev jag om när jag insåg att jag inte var nöjd med uppföljaren till Superkrafter – på gott och ont (Som förövrigt hade arbetsnamnet Superkrafter – En andra chans hehe). Så sen dess har mitt fokus helt och hållet legat på att skriva ett annat projekt. Det har varit utmanande och väldigt … annorlunda, men nu tror jag att jag börjar närma mig slutet.

 

Det är en rätt rolig bok om att hantera sorg, tror jag. Det handlar om hur sorg ibland kan vara orättvis (inte helt säker på just det ordvalet). Och med det menar jag när två personer blir ledsna, men en person blir mer ledsen än den andra. Så den mindre ledsna personen måste ta hand om den mer ledsna personens sorg och kan därför inte hantera sin egen sorg. Den handlar en del hel om känslan av att man vill säga hur det egentligen är men att man inte har rätt ord att sätta på känslan. Och om stigmat kring psykisk ohälsa.
Jag vet, det låter deppigt. Men den är rätt rolig också! Främst på grund av huvudpersonens tendenser att tvångsskämta om allt möjligt. Alltså, så fort det är en jobbig/sorglig situation så känner huvudpersonen att han måste dra ett opassande skämt.

Jag håller just nu på och försöker komma på en bra hiss-pitch till boken. En sammanfattning på två-tre meningar som berättar vad boken handlar om, men jag har inte riktigt kommit på det än.Det här brukar jag säga när jag ska förklara vad boken handlar om:

Josephs storebror har dött och hans storasyster är paralyserad av sorgen. Joseph måste, som lillebror, ta hand om sin storasyster och skjuter iväg sin egen sorg. Samtidigt försöker han att slå igenom som standup-komiker och hans ex-flickvän kommer tillbaka in i hans liv.

Vad tror ni? Funkar det som hiss-pitch? Jag är lite osäker, men det är kanske för att jag inte är helt klar än. Jag vet inte.

I alla fall så känner jag mig grymt nöjd just nu. Jag var rätt trött på projektet men i lördags skickade jag iväg den till några testläsare och redan på söndag kväll fick jag respons från Christine Lundgren (Shoutout: författare till Jag lever, tror jag. Läs den!!) och nu är jag otroligt pepp på att ge mig in i projektet igen.

Det här var egentligen tänkt att bli ett inlägg om test-läsare, men det ballade ur. Hoppas ni fick ut något av läsningen ändå. Ha det bra!

 

Post bokmässan-chock

GB_Karl_Modig_1

Det här var min absolut första bokmässa, och wow vilken mässa det var. På torsdagsmorgonen klev jag ombord tåget, åkte i några timmar till Göteborg och klev av. Först lämnade jag väskan på hotellet och sen begav jag mig till själva mässan.

 

Jag hade personligen inga förväntningar och absolut ingen aning om vad som väntade mig. Jag hade tagit med mig tre skönlitterära böcker, en bok + anteckningar till kursen jag pluggar och en Ipad, utifall att jag skulle få tråkigt under helgen. Ha ha.

 

Så någon gång runt 13/14-tiden klev jag in på mässan. Och oj vilken chock jag fick. Det var så mycket människor! Så mycket ljud överallt! Men framförallt, så många böcker! I efterhand fick jag veta att torsdagen var den lugna dagen, så jag är glad att jag fick vara med från ”lågt” tempo till högt tempo, men jag var ändå helt chockad. Det var så mycket av allt!

 

Det finns väldigt många höjdpunkter från mässan, men några av de största är att få träffa de andra debutantbloggarna (och er läsare, så kul!), att få prata på scen (veckans ego-boost, men också bara allmänt väldigt kul), att pappa kom till bokmässan över dagen (mitt bästa fan <3) och att få träffa massa spännande författare som jag bara hälsat på innan. Man brukar säga att en bild säger mer än tusen ord, så här kommer lite mer än två tusen ord.

madde

 

Jag och Madeleine Bäck pratade på Ung scen om att debutera, superkul! Hon hade mycket mer smarta saker att säga än jag.

 

 

 

 

pappa

En extra rolig grej med mässan var att min pappa kom på besök under fredagen för att se mig på scen. Jag tror att han faktiskt är mitt bästa fan.

 

 

 

 

 

 

14440875_10210462088339281_7085600506381404035_nOch här är alla debutantbloggare samlade på en och samma bild + att vi alla kollar in i samma kamera! Väldigt kul (men också lite konstigt, på ett bra sätt) att få träffa dessa härliga människor som man bloggat med i 271 dagar. Ja, jag googlade hur många dagar det varit på året. Yay för oss! OCH ännu större YAY för er, kära läsare!

 

Trettioåtta inlägg

GB_Karl_Modig_1

Jag satt och pratade med min mamma om Debutantbloggen häromdagen. Hon frågade mig hur det gick och jag sa att jo, det går bra, sen frågade hon mig hur länge jag skulle blogga där och då svarade jag:
Till vecka femtiotvå.

 

Och där någonstans slog det mig, vi har gjort det här i hela trettioåtta veckor nu. Satan. Det är länge. Jag minns fortfarande hur nervös jag var i slutet av december när jag skulle skriva mitt första inlägg. Jag minns att jag läste igenom de tidigare bloggarnas inlägg för att se hur långt de brukade skriva, vad de brukade skriva, hur de brukade skriva. Framför allt var det en tanke som ekade i mitt huvud:
Hur fan ska jag kunna göra det här i ett helt år? Hur ska jag kunna skriva femtiotvå inlägg?

Okej, nu blev det lite väl mycket reflekterande i det här inlägget. Det kommer ni ändå få gott om när årets sista vecka kommer (jag ser fram emot det med skräckblandad förtjusning).

Egentligen borde jag väl fokusera på Bokmässan som går av stapeln nu på torsdag. Mitt schema ser ut såhär:

Torsdag:

14.40 B05:42. Samtal med Elin Säfström (som har skrivit den förträffliga boken En väktares bekännelser. En rolig och spännande urban fantasy som sätter nordisk folktro i storstadsmiljö, jag älskar’t. Kommer ut imorn!! 21/9)

Fredag:

13.00 R3: Debutantbloggsträff! Hype. Kom dit. Vi bits inte, tror jag.

15.20 Biblioteks & berättarscenen, D-hallen: Jag och Christoffer Carlsson ska bli intervjuade (tror jag) av Förläggar-Ada. (Christoffer kommer ut med sin första ungdomsroman Oktober är den kallaste månaden, en riktigt spännande och gripande historia om en ung tjej och ett brott ute i en enslig bygd)

16.30 Ung Scen, A-Hallen: Jag och Madeleine Bäck pratar om att debutera. (Bäck debuterade med Vattnet Drar, en skräck-historia med uråldriga väsen som utspelar sig i en håla i Gästrikland)

 

Kom gärna fram och säg hej, det blir kul! Resten av bokmässan ska jag springa runt och försöka få mina favoritböcker signerade av mina favoritförfattare, och jobba på mina mingel-skills.

Temavecka: Karls svar på frågorna

GB_Karl_Modig_1I vårt lördagsinlägg skrev vi om frågor vi får när det kommer fram att vi har skrivit en bok. Som bonusfråga skrev vi om något vi önskar att folk skulle fråga. Denna vecka kör vi en temavecka på bloggen, där vi svarar på våra frågor i våra respektive inlägg.

 

 

 

 

 

 

Nu vet jag inte om det här faktiskt är den fråga som folk oftast ställer, men den brukar komma upp rätt ofta.

Är det en riktig bok?

Jag är inte helt säker på vad folk menar när de undrar om det är en riktig bok. Undrar de om det är en fysisk bok och inte ett dokument på datorn? Undrar de om boken är utgiven på ett ”riktigt” förlag eller självutgiven? Undrar de om ungdomsböcker gills som riktiga böcker? Jag vet ärligt talat inte.

Mitt svar brukar oftast bli något i stil med:
Ja, det är en riktig bok. Man kan köpa den på Akademibokhandeln, Bokus och lite här och där. Det svaret brukar oftast räcka.

 

Men frågan jag önskar att jag fick är:

Men blir verkligen Klara och Oscar kära på riktigt?

De som läst boken brukar utgå ifrån att Klara och Oscar blir kära till slut. Det är ju trots allt en pojke och en flicka som både hånglar och ligger med varandra. MEN. Ja, det finns ett men här. Ett rätt stort men skulle jag våga påstå.

För det första: Klara och Oscar passar egentligen inte alls ihop. Deras personligheter är så åtskilda och deras syn på världen skiljer sig så mycket åt. De har liknande musiksmak, men det är mest för att jag lyssnade på så extremt mycket indie när jag skrev boken.

För det andra (här kommer krutet): Klara och Oscar hamnar i en väldigt extrem situation när de får sina superkrafter. Den enda de kan prata med är varandra. Plötsligt har de förmågan att skada (och potentiellt, döda) människor. De åker runt och letar brott, de stöter på brott, försöker stoppa brott och slåss med nynazister. Det är inte konstigt att Oscar och Klara blir nära varandra. De tror nog också att de blir kära i varandra. Men det är situationen som skapat ”kärleken”, inte de själva. Och med tiden så kommer de tyvärr (smärtsamt nog) inse att de helt enkelt inte är kära i varandra.

När jag insåg att jag inte var tillräckligt nöjd

GB_Karl_Modig_1I april förra året började jag skissa på idéer till en uppföljare till Superkrafter – på gott och ont. Min tanke var att det skulle vara en fristående uppföljare. Det skulle vara nya huvudkaraktärer som skulle driva historien, huvudkaraktärerna från på gott och ont skulle vara med men som bikaraktärer. Läsaren skulle (förhoppningsvis) hoppa in och läsa bok 2 utan att ha läst bok 1, men om man läst bok 1 skulle man få ut mycket mer av bok 2. Lite som superhjälte-serietidningar/filmer så var min tanke att bygga ett sorts universum där historierna hängde ihop men också var fristående ifrån varandra.

 

Så i juli förra året började jag skriva på uppföljaren. Det blev tre nya huvudkaraktärer med nya superkrafter. Platsen blev ny, istället för Spånga så skulle boken utspela sig på en militär anläggning. Tänk lite som Hogwarts fast med lite mer befäl som skriker order och mer skog. Det blev en lite mer ordentlig superskurk den här gången också. Lite mer tredimensionell och den röda tråden blev tydligare genom historien. Jag hade planerat rätt mycket av boken i för väg, men den var ändå rätt rörig när jag skickade in den till min förläggare någon gång under förra hösten. Jag fick respons och i våras började jag arbeta på den nya versionen.

En superskurk utökades till tre superskurkar men jag ändrade mig och i slutändan blev det två superskurkar. Logiska hål täpptes till. Huvudkaraktärernas superkrafter utvecklades och likaså deras personligheter. Historien blev mer spännande, skämten blev roligare och ögonblicken blev ännu mer känslosamma. Allt som allt, historien blev bättre.
Eller, jag tyckte det just då.

(Förövrigt borde jag kanske säga att jag inte har skrivit på något kontrakt för den här boken.)

Men nu har det gått över en månad sen jag skrev klart senaste versionen. Jag har hunnit tänka och jag tror att jag har kommit fram till en sak. Även om förlaget skulle bestämma sig för att ge ut den här boken så är jag inte så säker på att jag vill ge ut den. Jag känner mig inte så säker på att den är den boken som jag egentligen vill skriva. Jag vet inte riktigt, det är en konstig känsla. Men det är också en stark känsla som jag haft i några veckor nu.

Det låter kanske sorgligt, jag vet inte, men egentligen är det nog inte det. Det är nog rätt nyttigt att kunna reflektera över det man skrivit. PLUS att jag håller på och skriver på ett annat projekt (vilket är det projekt jag oftast pratar om här på bloggen) som har potential att bli så jävla bra.
Just nu känner jag mig inte säker på att uppföljaren till Superkrafter är så pass bra att jag vill försöka få den utgiven. Men det skulle också kunna vara en tillfällig känsla, jag vet inte. Vi får se nästa vecka hur jag känner!

Klassbesök!

GB_Karl_Modig_1

I fredags (26/8) åkte jag på klassbesök i samband med Sigtuna Litteraturfestival! Jag hade faktiskt inte varit särskilt nervös innan. Redan i maj (eller kanske april) så fick jag förfrågan via mail och tackade ja. Sen gick sommaren och jag tänkte att det där klassbesöket, det låg långt fram i tiden. Och sen blev det augusti och jag insåg att shit, snart ska jag stå framför en hel högstadieklass och prata.

 

Men via mail fick jag veta att klassen tydligen var ”engagerad” och de undrade om jag ville att de skulle förbereda något. Så de fick förbereda frågor och även tänka på vilken deras favoritfilm/serie/bok är.

Och konstigt nog kände jag mig inte så nervös. Jag vet inte riktigt varför. Jag har inte gjort så många besök/träffar innan, och det har var nog första gången som jag skulle stå framför massa människor och bara prata. Hela kalaset skulle hålla på i 45 minuter, det är väldigt mycket tid.

Så vaknade jag på morgonen i fredags och fick ett sms av min förläggare (som redan var på plats). Det hade hänt en olycka vid Rosersberg så pendeltågen gick bara till Upplands-Väsby, vilket är några stationer innan Märsta. Och det är jättelångt mellan stationerna. Men jag satte mig på pendeltåget och när jag fick hoppa av i Upplands-Väsby fick jag ta en taxi vidare till Märsta (Förlaget/SL betalar <3).

När jag kom fram så stod klassen redan utanför och väntade. Jag skulle framträda inne i Märsta bibliotek (vilket var superfint, rekommenderar starkt!). Det fanns en scen med mitt namn på och efter några minuter fick klassen komma in…

Jag började med att prata lite kort om mig själv och sen fick klassen ställa frågor. De hade jättemånga! Det var allt från Vilken inspiration hade du till boken?  och Hur lång är du? till Vilket fotbollslag hejar du på? Jag tycker det är kul när det är högt i tak och man kan bli lite ”personlig”. Sen fick barnen berätta vilka var deras favoritfilmer och sen gjorde jag en övning där vi kolla om deras favoritfilmer klarade av Bechdel-testet. Som avslutning fick jag signera några böcker och ta några foton med klassen (surrealistisk känsla).

Jag hade blivit lite nervös på pendeltåget dit, men klassen var jättesnäll och allting gick jättebra. 5 av 5 toasters!

Lite om att utmana sig själv

GB_Karl_Modig_1

Jag tror att jag har nämnt det tidigare på bloggen, men just nu håller jag på och jobbar med ett bokprojekt som jag medvetet (och lite omedvetet) har gjort så annorlunda från min debut, Superkrafter, som möjligt.

Så nu tänkte jag skriva lite om det och hur jag tror att det har gjort mig till en bättre författare.

 

 

Det första läsaren kommer märka är att perspektivet är annorlunda. I Superkrafter var det två huvudkaraktärer som förde historien framåt i tredjepersonsperspektiv. Jag tyckte att det var skönt för då kunde jag hoppa fram och tillbaka mellan deras tankar och det var ett enkelt sätt att skapa små ”cliffhangers”. I det nya projektet skriver jag istället utifrån jag-perspektivet och med bara en huvudperson. Det var rätt läskigt först då jag nästan aldrig skriver i det perspektivet men jag tror att det har fått både mitt språk att bli bättre och annorlunda (på ett bra sätt).

Den andra större skillnaden, för mig i alla fall, är hur jag skriver dialog. I Superkrafter använde jag citationstecken ” ” men i det här projektet blir det talestreck, -, som används. Jag vet inte om det är något som läsaren kommer tänka på eller ens märka, men för mig har det varit en stor förändring och också gjort att jag fått en ny syn på min dialog. Den blir liksom mer avskalad och närmare hjärtat med talestreck.

Sen har jag också bestämt att själva boken ska skrivas på ett annat sätt. Superkrafter var en rätt vanligt ordnad bok, det var förvisso perspektivbyten mellan Oscar och Klara men annars var det vanliga kapitel. I det nya projektet blir det ingen tydlig kapitel-indelning på samma sätt. Istället blir det som små ”avsnitt” på allt från 1 sida till 7-10 sidor. Ett avsnitt kan vara så lite som bara några meningar. Se boken Jag är tyvärr död och kan inte komma till skolan idag för exempel (superbra bok förövrigt!!)

En annan sak jag märkt när jag skrivit i jag-perspektivet är att det har kommit närmare mig. Alltså att saker som har hänt mig får hända huvudkaraktären på ett sätt som inte kunnat hända mina andra huvudkaraktärer.

 

Så, på det sättet har jag försökt att utmana mig själv med det här projektet och jag måste faktiskt säga att det är på väg att bli så jävla bra. Ibland läser jag och blir imponerad av mig själv, faktiskt. Och jag tror att den är så bra därför att jag bestämde mig för att utmana mig själv. Det fick mig att ta de första, läskiga steg.

 

Dagens tips: Twine!

GB_Karl_Modig_1Jag tror att jag har skrivit några inlägg om att man ska försöka ta sig ur sin comfort-zone och testa på något nytt. Nu har jag äntligen också gjort det, testat på något nytt, och här tänkte jag tipsa om det!

Tänk om du kunde skriva en bok där läsaren själv fick välja vad huvudkaraktären skulle göra. En sorts interaktiv bok. Igår stötte jag på ett verktyg som heter Twine som gör det rätt lätt att göra en sån bok. Eller, egentligen är det ett spel man skapar. Men det är ett textbaserat spel så det blir (nästan) i praktiken en interaktiv bok.

 

Känner ni en kittling i fingrarna? Hur det pirrar i kroppen? Så kände jag när jag fick höra om det här verktyget så igår lade jag ned några timmar på att försöka skapa en historia och det var relativt enkelt.
Såklart är ingenting enkelt när det gäller att skriva en bok, men själva tekniken för att skapa en interaktiv historia i det här verktyget var inte särskilt svårhanterat.
Det funkar som så att man skapar en bubbla som motsvarar första sidan i boken. I bubblan skriver man början av äventyret och sen avslutar man bubblan med ett, eller flera, alternativ. Dessa alternativ kopplas sen till andra bubblor.
Ett exempel på en första bubbla/sida:

Du kliver in i hallen. Det stinker död här inne och du måste andas genom tröjan.
Alternativ 1: Gå till köket
Alternativ 2: Gå till sovrummet

 

Då väljer läsaren ett av alternativen och ”skickas” där med till bubblan som beskriver köket eller bubblan som beskriver sovrummet.

Förstår ni vad jag menar? Känner ni också samma spänning som jag? Det finns mycket potential och det är inte särskilt svårt att hantera, det är bara tidskrävande. Här är en länk till hemsidan. Där är det bara att ladda ned verktyget och sen börja skriva! Instruktioner finns på engelska.

Blir det ens bra?

GB_Karl_Modig_1Charlotte skrev om sin prestationsångest kring sin uppföljare i fredags och eftersom att jag är i en liknande situation så får ni ett till inlägg om det!

 

Förra måndagen skickade jag in manuset till Superkrafters uppföljare och herregud vad nervös jag var. Sommaren 2015 (precis efter att jag skrivit på kontraktet för Superkrafter – på gott och ont), satt jag framför sommaren och skrev satan av mig. I augusti hade jag ett första utkast redo och skickade in det till förlaget. De tyckte om det, men att jag hade en del kvar att jobba med. Sen började redigeringsarbetet med Superkrafter och jag la uppföljaren på hyllan ett tag.

Vi blev klara med redigeringen i februari och sen dess har jag jobbat av och till med uppföljaren fram tills nu. Det låter kanske skönt att ha den tiden, och det är det i alla fall i början. Då hade jag en plan: Det här och det här ska jag ändra i historien och det kommer att göra den bättre. Det funkade de första månaderna, då hade jag tydliga mål:
Gör skurken läskigare
Utveckla hjältens bakgrundshistoria
etc.

Men sen kom jag över de första, tydliga stegen och då kom det en undran efter varje förändring: Blir historien verkligen bättre av det här?
Och ju mer jag arbetade, desto osäkrare blev jag på svaret till den frågan. Jag tror att den här förändringen gör historien bättre, men jag vet inte. Det skulle lika gärna kunna vara så att det jag lägger till bara gör saker otydligare.

Så vad ska man göra då? Jag körde helt enkelt på och hoppades på att det skulle bli bra, tog pauser på nån vecka, körde på igen. Och nu är jag ”klar”.
Det är läskigt, förra manuset skrev jag bara på skoj för att se hur det gick men den här gången har jag från början till slut satsat på att det faktiskt ska bli en bok. Nu är det bara att vänta och se hur det går.

Det där med att pitcha sin historia

GB_Karl_Modig_1För ungefär ett år sen var jag på ett mingel med förlaget när en person frågade mig vad min bok handlade om. Det var rätt hög ljudvolym i rummet och jag kände inte personen sen innan så jag försökte sammanfatta min bok på ett snabbt och effektivt sätt. Men det enda som kom ur min var:
”Eh, den handlar om två personer som får superkrafter.”
Som tur var kom min förläggare till undsättning och gav en bättre förklaring av boken.

Sen dess har det blivit en hel del gånger som jag behövt förklara vad min bok handlar om. Släktingar som undrar på adventsfikat, kompisens kompis efter träningen etc. Nu har jag lyckligtvis kommit på några lätta och sammanfattande förklaringar av min bok.

 

Men först tänkte jag prata om en annan sak som jag försöker tänka på när jag ska komma på en pitch. Ett bra tips som jag hörde är att man ska blanda det familjära med det ovanliga. Det gör att åhöraren känner igen sig och får en grundläggande känsla för historien samtidigt som åhöraren blir intresserad.
Några exempel:
En polishistoria med vampyrer.
Som Romeo & Julia, men i sveriges musikbransch.
Ett mordmysterium på en u-båt.

 

Så, med det i åtanke brukar jag köra med en av dessa versioner av min bok-pitch.

När jag är på fest och pratar med någon som inte verkar superintresserad, eller om man är stressad:
Den handlar om två ungdomar som träffas av blixten och får superkrafter. Problemet är att deras krafter är väldigt destruktiva. De försöker komma på vad de ska göra med sina krafter och hamnar i konflikt med ett lokalt gäng.

Den när man pratar med någon som faktiskt verkar intresserad och man har tid att utveckla.
Det är en ungdomsroman som handlar om två ungdomar som träffas av blixten och får superkrafter. Killen kan kontrollera eld och tjejen kan få folk att känna smärta, vilket är två väldigt destruktiva krafter. Något som kanske en superskurk skulle ha fått. Så de försöker komma på ett sätt att göra något gott av det här. De bestämmer sig för att bli superhjältar. Men hur blir man en superhjälte? Ska man stoppa brott? Var hittar man ens ett brott? De snor killens föräldrars bil och åker runt i Spånga i jakt på brott vilket leder till en konflikt med ett lokalt, nynazistiskt gäng.

 

Personligen föredrar jag den längre versionen, men också eftersom att den är lång så blir det lätt lite tjatigt. Då är det skönt att kunna dra till med den korta versionen. Mitt bästa tips är nog att man övar in sina pitches och försöker göra de så koncisa som möjligt. Nu ska jag spela Pokemon Go.

Varför jag inte tror på skrivarkramp

GB_Karl_Modig_1Jag skrev det här inlägget i december och tänkte publicera det som mitt första inlägg här, men jag vågade aldrig. Så ni får läsa det nu istället!

Skrivblockering, också känt som skrivkramp. Bara ordet får det att rysa i varenda skrivarsjäl. Efter en snabb googling hittade jag denna definition:
Skrivblockering är ett psykiskt fenomen som innebär att en skribent temporärt förlorar förmågan att författa.

Och jag som trodde att det heter skrivkramp. Men det är tydligen när man faktiskt får ont i fingrar, armar, leder av att skriva (vilket jag faktiskt har).

Men i alla fall. Skrivblockering. Vad är det? Vad innebär det? Wikipedia föreslår att: ”Orsaken kan vara prestationsångest eller bristande inspiration”.
Jag tror att prestationsångest och bristande inspiration är något som vi alla har drabbats av i en form eller annan. Men har det någonsin resulterat i ett totalt stopp i ens arbete? Jag tror nämligen inte på skrivblockering.
Missförstå mig rätt, jag är helt med på att det i stunder kan vara svårt att skriva. Men om man tänker såhär: Har du någonsin haft jobbkramp? Visst, vissa dagar suger jobbet och man hatar det. Men man går dit och gör jobbet ändå. Och det är lite så jag tänker kring skrivandet. Att det är ett jobb som man gör, oavsett om det är kul eller inte. Jag tror att det gäller att man sätter sig ned och skriver, oavsett prestationsångest och inspiration.
På en bra dag skriver jag fyra sidor på en timme och på en dålig dag tar det hela dagen innan jag lyckats trycka ur mig en endaste sida. Men det viktiga är att man gör det regelbundet och med ett tydligt mål i sikte. Det är då som man kommer kunna överkomma en skrivblockering.

 

Vad tycker ni? Har jag rätt, har jag fel eller nånstans däremellan? Har ni nånsin känt av skrivblockering? Eller är det helt enkelt så att jag har levt för lite för att uppleva riktig skrivkramp?

Brasklapp: Det är klart att det finns situationer som man inte kan påverka som gör att man inte kan skriva. Det här inlägget är inte emot såna situationer utan mot det generella begreppet ”skrivkramp”.