Bye bye darlings

20170505_145250

Fotograf: Jonas Schiller

Usch vad jag har dödat darlings denna revidering. Vissa har gjort mer ont än andra. Men nu så här i efterhand börjar jag se att det har varit nödvändigt. Manuset är förhoppningsvis inte alls lika baktungt längre och det känns som att storyn flyter bättre.

Ibland blir man så fast i sitt eget sätt att se på saker, hur man tycker att det ska vara att man inte kan se hur mycket bättre det skulle kunna bli om man bara såg på det från ett annat håll.

Med Hemligheter små anlitade jag en lektör när jag tyckte att manuset var klart. Så var givetvis inte fallet. Jag hade en ganska lång bit kvar. Synpunkterna från lektören fick mig att vrida och vända på vissa saker, se dem i nytt ljus. Och ibland blev det bättre och ibland bestämde jag mig för att behålla dem som de var.

Samma sak är det nu med Brutna små regler. Den stora skillnaden är att det är min redaktör som agerar extra ögon och kommer med smarta synpunkter på min text som jag (troligtvis) inte skulle ha sett själv.

Vissa av synpunkterna har fått mig att ifrågasätta vad det är jag vill få fram och om scenen jag valt är det bästa sättet att få fram den informationen eller om jag helt enkelt kan skriva om den så att det blir bättre. Eller om scenen helt enkelt inte tillför något så att den kan plockas bort helt.

Och det har jag gjort med några scener. Och ja, det var jobbigt. Riktigt jobbigt.

Förhoppningsvis kommer jag att inte märka att de är borta när det är dags att läsa igenom hela manuset från början till slut. Vilket borde bli i eftermiddag. Då har jag fortfarande tid att lägga in de ändringar jag vill göra innan det är dags att skicka in på torsdag.

Och sen börjar allt om igen.

Vem vet, då kanske jag får vinka hej då till ytterligare några darlings.

Visst är det underbart att vara författare?

Kram kram på er!

Döda mina älsklingar – Aldrig!

IMG_3643

Goodnight, my darlings, I´ll see you tomorrow. Noel Coward

Jag har en massa dokument på min dator, döpta till sånt som: ”Kanske skräp?”, ”Blivit över”, ”Inte nu”, ”Rester” och liknande. De är fyllda med idéer som inte blev av, textfragment som kan ha någon sorts potential men som inte hittat sitt forum. Där finns också nedklottrade uppslag jag inte kan tyda längre men inte vågar slänga, för tänk om jag en dag lyckas lista ut vad de betyder och inser att en av dem är premissen för min nästa roman?
Jag tycker att det är svårt att slänga. Inte att stryka, lägga undan eller ställa någon annanstans – men att avlägsna för alltid. Det vittnar båda våra källarförråd, mejlboxen, pappershögarna på kontoret, lådorna i garderoben och myllret av mappar på datorns skrivbord om.

Mitt bokmanus har en hel drös med undermappar, som har undermappar, som i sin tur har undermappar. Alla olika versioner av manuset finns kvar där, pjäsmanuset jag skrev och som allt började med, alla researchdokument, bilder som inspirerat, spellistor till karaktärer, filmklipp som hjälpt mig att minnas. Allt är sparat. I en av mapparna finns ett dokument som heter ”Småttågott”. Där hamnar allt det som inte kommer att finnas med i den slutgiltiga version som går till tryck om några veckor. När jag tittar igenom det blir jag förvånad. Det är så mycket material! Hela karaktärer som i dag är borta. Långa halvdrömscener där min huvudperson kan flyga, ett möte med en märklig kvinna som äter geléhjärtan och visar sig vara Anita Lindblom (hon som sjöng Leva livet det vill jag leva livet … ). Vissa stycken läser jag och skäms verkligen när jag tänker på att de var med i det manus jag skickade in till förlaget. Andra blir jag sittande med och undrar vad det var som gjorde att de inte platsade. Varför är de nu förpassade till byrålådan?

Kill your darlings är ett begrepp som används både på teatern, i litteraturen och inom journalistiken. Det betyder väl i korthet att du måste våga ta bort något som är en favorit men som förstör – eller inte bidrar till helheten. Jag gillar inte riktigt det uttrycket. Det stämmer inte riktigt med hur jag ser på det. Varför skulle jag döda mina älsklingar? Det verkar ju absurt och skulle bara ligga till grund för trauma och avgrundsdjup ånger. Jag tänker mer att de är delar i helheten. De kanske har varit med och drivit fram en central punkt i berättelsen, lockat mig att skrapa och gräva för att komma åt det som suttit så långt inne att jag under lång tid inte haft möjlighet att få kontakt med det. De har varit oumbärliga assistenter i processen. De fick bara inte vara med uppe på scenen. Jag markerar och klipper ut, drar över markören till ”Småttågott” och klistrar in. Tack, mina älsklingar, det är ingen fara. Ni ska inte dö. Kanske bara sova lite. Men jag tittar säkert in snart och kollar läget!

Veckans låt från  Down under-spellistan, musiken som flödade ur freestylen och räddade mina tonår.

Om ni vill få en liten inblick i min vardag, kolla gärna på mitt Instagramkonto; johanjimehn