Läskiga läsare

Idag ska jag berätta om läskiga läsare och hur man övervinner sin rädsla för dem. Jag har alltid tyckt att det är lite otäckt att någon ska läsa det jag har skrivit. Det gick an när jag frilansade som inredningsreporter, det kändes inte så läskigt att skriva hemmahosreportage och sväva iväg om köksrenovering eller husets idylliska läge. Men det är mycket värre med skönlitterär text där varje ord är mitt, valt med omsorg, och på något sätt är mer utsatt för tyckande.

I många år skrev jag utan att någon fick läsa. Inte ens någon som skulle vara snäll i sitt omdöme. Det kändes för privat att lämna ut texten, trots att jag inte hade skrivit om mig själv utan någonting påhittat. Samtidigt drömde jag om att bli författare. Det är lite svårt att få ihop de två sakerna, eller hur? Tanken på att skriva under pseudonym föresvävade mig, men det kändes också löjligt. Är det inte bara redan berömda författare som hittar på en pseudonym om de vill prova en ny genre eller helt annan stil än det de tidigare skrivit?

Jag började skriva en roman. Med ett uttalat syfte att försöka få manuset antaget insåg jag att jag var tvungen att ta tjuren vid hornen och närma mig tanken på att någon skulle komma att läsa det. Lustigt nog tänkte jag enbart singularis här; någon. Jag borde ju insett att en hel drös människor skulle behöva läsa manuset innan det blev en färdig bok, men det gjorde jag inte. Om det berodde på bristande insikter i hur förlagsvärlden fungerar eller bara någon sorts tunnelseende vet jag inte. Jakten på denna någon började hur som helst och det blev min lillasyster som fick det otacksamma uppdraget. Usch vad jag våndades innan jag skickade iväg det. Jag minns att jag tillsammans med filen skrev en massa ursäkter i stil med ”Jag vet att det saknas det här… och det här… och att jag inte har fått till den här passagen så bra…”. Svaret kom och min syster, som är mycket snäll och insiktsfull, sågade mig inte längs fotknölarna. Hon hade faktiskt några riktigt positiva saker att säga som jag sög åt mig som en svamp.

Jag överlevde alltså den första läsaren. Något stärkt i självförtroendet skickade jag mer text till henne och lite senare svarade jag i en facebooktråd om att byta texter med en helt okänd person. Någon som liksom jag börjat skriva en bok och behövde någon som kunde ge feedback och komma med glada tillrop. Det blev början på en vänskap som lyfte mitt skrivande enormt. För varje gång jag skickade iväg texten gick det lättare. Det heter att det som inte dödar härdar, och lite så var det för mig. Mitt råd om du känner samma motvilja mot att lämna ut din text är att ändå tvinga dig själv att göra det. Våga ta steget, kliv ur din bekvämlighetszon – du kommer vinna på det i längden!

Min debutroman Klar himmel har vid det här laget sålts i över 20.000 exemplar. Förmodligen är det fler personer än så som tagit del av den då biblioteksböcker lånas ut och ljudböcker streamas. Det är en svindlande summa. Aldrig hade jag i min vildaste fantasi drömt eller hoppats på att så många skulle läsa min bok! Från att knappt ha vågat låta någon i min närhet läsa så är det 0,2% av Sveriges befolkning som nu läst de ord jag värkt fram. Fortfarande ger det mig fjärilar i magen. Givetvis kan inte alla tycka om min bok, men de fina kommentarer och positiv feedback jag får från många läsare uppväger de negativa. Jag är så tacksam för det, och det ger mig mod att fortsätta skriva och dela med mig av mina texter.

Tänk om jag aldrig hade vågat låta någon läsa…?

Adjö Elsa och Vivianne

Jag har vinkat hejdå till mina karaktärer Elsa och Vivianne i Nattens färger. De har rest iväg till tryckeriet och lämnat mig ensam. Jag är inte bra på att säga adjö. Avsked är hemska. Jag VET att vi bara pratar om två fiktiva karaktärer här, två som jag själv har uppfunnit till på köpet, men det är sorgligt ändå. Jag kommer inte skriva om dem något mer (boken är fristående och jag ser ingen fortsättning på den).

Det tog tid att lära känna dem. De hade det lite tufft att axla den roll som Léonie, Karin och Violet från min debutroman Klar himmel hade haft hos mig. Trion var nämligen ett härligt gäng som jag älskade att hänga med och jag ska inte sticka under stol med att Elsa och Vivianne kändes som ett trist substitut när de hade dragit. Men Elsa och Vivianne växte och nu kan jag stolt säga att jag är lika bra kompis med dem som mina första karaktärer.

I kulisserna väntar Disa och Betsy från Svarta vingar. Jag känner dem ganska bra, men jag måste komma dem ännu närmare. De har inte blivit mina bästisar än, tagit sig in under huden och in i blodet. För att vara någorlunda anständig tänker jag att jag åtminstone måste sörja Elsa och Vivianne i någon vecka eller så innan jag deklarerar att jag har två nya BFF.

Måste man förresten älska sina karaktärer? I våras, när jag påbörjade skrivprojektet som är mitt fjärde – och hittills ej namngivna manus här på bloggen eftersom det är långt ifrån klart – funderade jag väldigt mycket på det (här hittar du ett inlägg jag skrev om det). Anledningen var nämligen att min huvudkaraktär i den texten är betydligt mer komplex än andra personer jag skrivit om. Jag vill att hon ska framstå som en kameleont, att läsaren tidvis uppskattar henne och tidvis ogillar henne starkt. Hon kommer göra saker som får en att häpna – på ett dåligt sätt. Därför är hon svårare för mig att älska utan reservationer, men jag har kommit fram till att jag tycker ganska bra om henne ändå (åtminstone tillräckligt mycket för att försöka skriva en bok där hon är huvudpersonen).

Elsa och Vivianne har alltså packat sina saker och gett sig av. Efter att ha levt med dem först i ett års tid när råmanuset blev till och sedan i lite mer än ett halvår under tiden redigeringen pågick så är det klart att jag saknar dem. Jag har under den här tiden tänkt nästan lika mycket på dem som jag tänker på mina barn. Det låter inte helt friskt när jag skriver det, inser jag, men det är faktiskt så det ligger till. Ens huvudkaraktärer tar mycket tid och kraft. Därför är det kanske inte så konstigt att det känns som ett tomrum när de försvunnit och jag inte längre behöver måna om deras väl och ve.

Känner ni också så? Eller är det bara jag som är knäpp? (Kan åtminstone någon svara ja på den frågan så känner jag mig inte så ensam…)

Tvivel om bra och dåligt, fint och fult

I väntan på att Nattens färger ska komma ut (nu är det mindre än två månader kvar), infaller tvivlet. Det där lilla djuret som bor inom mig och gnager och gnager på självförtroendet är i sitt esse. Jag är glad att boken nu är avslutad för min del, jag kan inte ändra på någonting längre och jag hade inte kunnat/orkat göra det bättre om jag fick försöka igen, nu måste den klara av att stå på egna ben. Det vet jag, men det är inte mindre läskigt för det att invänta hur boken tas emot. Hur kommer den att bedömas – vad ska BTJ skriva? Vad ska läsarna tycka?

Jag tvivlar också på mig själv när jag läser mina otroligt kloka bloggkollegors inlägg. Malins, som handlar om normkritik och att det är viktigt att schablonerna inte får övertaget. (Gulp. Jag har nog väldigt mycket schabloner i mina böcker.) Hannas, om att våga blotta sin egen svaghet och prata om sådant vi inte gör i vanliga fall. (Något sådant tar jag inte heller upp.) Daniels. Han är journalist och skribent på riktigt. Han kan det här med att skriva. (Jag bara låtsas, jag är ju ekonom egentligen och borde kanske hållit mig till siffror…) Och Saras, som på ett pedagogiskt sätt skiljer agnarna från vetet.(Pedagogik har aldrig varit mitt starka ämne.)

Vad har jag skrivit för böcker då? Jag har ingen inbyggd samhällskritik eller dolt budskap. Mina texter är inte några kulturella under och de kommer aldrig skapa någon debatt. Jag har hela tiden tänkt att jag skriver för att underhålla, för ett erbjuda en möjlighet att fly verkligheten en stund. I bästa fall kanske jag kan berätta någonting som läsaren inte redan visste om hur det var på 1940-talet. Men vad är det egentligen värt, det är nog inte så att folk läser min bok för att i första hand få en historielektion.

Ibland får jag lite ångest för att det förhåller sig på det här sättet. Att jag liksom inte är djupare än så. Ni vet, känslan av att ha valt den breda motståndslösa vägen när man borde ha tagit den smala, svåra. Fast jag hade aldrig kunnat skriva på något annat sätt än vad jag gör. Jag hade inte kunnat åstadkomma något av det mina bloggkollegor har gjort.

Den här funderingen tangerar diskussionen om ”fult” och ”fint” inom litteraturen. Är någon genre ”finare” än någon annan? Jag vill inte se det så även om det normalt sett görs en kategorisering (tips, läs gärna det här gamla inlägget om fin- och fullitteratur). ”Dålig” litteratur för mig är sådan som har ett sämre språk (syftningsfel, stavfel – ja, när texten inte är genomarbetat tillräckligt mycket). Den kan finnas inom vilken genre som helst. Därmed inte sagt att jag uppskattar en välskriven bok oavsett genre, för där kommer smaken in och ingen kan väl helt bortse från personliga preferenser? (Läs gärna Saras inlägg om det här med recensioner för att förstå mer.)

Jag ska inte fördjupa mig i det här med fint och fult, bra och dåligt. Istället avslutar jag med att försöka sätta upp en form av checklista för mina böcker:

Gillar du att läsa om svunnen tid?
Tycker du om en blandning av spänning, relationer och romantik?
Önskar du något som innehåller både lycka och sorg?
Fascineras du av kvinnoöden? (Notera här, Malin, att jag inte skrev ”starka kvinnor”!)
Är du trött på corona, politik, klimatpåverkan och bantningstips och vill läsa något som inte innehåller en massa pekpinnar?
Vill du göra en resa i tid och rum?

Tilltalas du av allt (eller åtminstone det mesta av) det här – och dessutom en touch av humor och ironi?

… då tror jag faktiskt att mina böcker kan vara någonting för dig.

Bara rent gnäll

November suger verkligen musten ur mig. Det är mörkt, gråtungt och som grädde på moset har vi en pandemi. Vi sitter alla i den här båten, men idag känner jag för att gnälla så här kommer ett sådant inlägg.

Jag irriterar mig på att ha så mycket att göra på mitt vanliga jobb att min hjärna känns förtvinad när jag har jobbat klart. En förtvinad hjärna, mina vänner, levererar inte de där tio tusen orden som saknas innan jag har ett färdigt råmanus till Svarta vingar. En förtvinad hjärna levererar på sin höjd en inledning till ett kapitel som blir ganska uselt när jag försöker skriva ner det i datorn. Och det blev inte mer än 879 ord. Absolut uselt.

Då försöker jag tänka på att jag åtminstone snart är klar med bok nummer två. Men så minns jag samtalet i fredags från redaktören. ”Jag kommer maila dig en lång lista med saker som korrekturläsaren vill att du går igenom.” Smäll, pang, bom – japp, där åkte jag ner i källaren. Nu är det måndag. Jag väntar oroligt på det där mailet. Hur lång är egentligen en lång lista? Och ”gå igenom” är väl ingen metafor för ”skriv om”, eller har jag missat något?

Den som ändå kunde ta semester! Strunta i lönejobbet. Åka bort. Sova på hotell. Nej, just det. Vi har corona och i min region ska vi helst bara umgås med de vi lever ihop med. Som om instagram med hjälp av någon läskig algoritm känner av det börjar en massa fina bilder från England och Skottland dyka upp i mitt flöde och jag kan inte låta bli att följa några konton, vilket naturligtvis gör att jag nu i var och varannat inlägg ser bilder från platser dit jag skulle vilja åka bums. Normalt sett är jag en riktig huskatt som tycker om att vara hemma, men jag tror det är den här känslan av att vara tvungen att vara hemma som gör att jag helt plötsligt vill åka bort.

Ute regnar det. Sticker inte ut näsan utan att dra en mössa på huvudet, fast egentligen borde jag kanske går barhuvad. Kanske regnvatten kan sippra in i huvudet och blöta upp min förtvinade hjärna? Nej, jag tror att choklad kan göra samma verkan, liksom inifrån.

Kryper upp i soffan. Choklad på bordet, en pocket av min favoritförfattare i handen. En filt över benen och en snarkande hund på golvet intill mig. Läsa brukar alltid få mig på gott humör, men det är som förgjort. Innan jag själv började skriva på allvar kunde jag verkligen njuta av en bok. Låta mig svepas med och bara tänka på historien som berättades. Nu är jag mycket mer textmedveten. Utan att tänka på det kollar jag bokens struktur. Jaså, hen har valt att ha så här långa kapitel? Hur är det med gestaltningen då, något jag kan lära mig av? Nähä. Inte det. Kolla här, det här skulle min redaktör slagit ner på om hon hade sett. Och här hade vi en upprepning, det var inte snyggt?

Nu har jag fått gnälla lite. Det är ju ändå måndag. På många sätt en hopplös dag eftersom det är så många arbetsdagar kvar innan det blir helg igen. Men låt oss avsluta i en lite mer uppiggande ton. Det är måndag. En hel ny vecka ligger framför oss och vem vet vad den kan föra med sig? Nya möjligheter, nya chanser. Korrekturläsarens lista är kanske inte så lång och på jobbet lugnar det kanske ner sig lite så att jag kan få till de där sista kapitlen i mitt tredje manus. Det kanske till och med kommer någon positiv coronarapport, som att smittspridningen minskar eller läkemedelsbolagen har tagit fram ett bra vaccin? Om inte annat är jag säker på att jag kommer att få se många skitsnygga bilder från Skottland på Instagram.

Det fina med korrläsning (och det skrämmande med ett tomt dokument)

zsfuzzg

Nu är det fullt ös med korrläsningen! Imorgon, eller senast torsdag morgon, ska jag skicka korrändringarna till redaktören. Eftersom hon eventuellt skulle iväg imorgon gav hon mig den lilla öppningen – allra senast morgonen den 13/8. Jag tror att jag har nämnt tidigare att jag är som mest effektiv i närheten av deadlines och brukar göra saker i grevens sista minut, så det sannolika är väl att mitt mejl går iväg just torsdag morgon.

Häromdagen lade jag ut ett inlägg på instagram där jag saligt konstaterade att den här delen av skrivprocessen skulle kunna vara den allra bästa, och att den är så mycket mer vilsam än resterande delar. Alla höll inte med mig, vilket kanske inte är så konstigt. Men om jag jämför det jag gör nu – att sitta bekvämt med en pappersutskrift av hela rasket och läsa igenom det medan jag antecknar missar som gjorts – med att till exempel skriva nytt, ja, då framstår korrläsningen som rena semestern.

Det finns något nästan skrämmande med ett tomt dokument. Mycket kan jag skriva snabbt: sms, mejl, återkoppling till elever, till och med blogginlägg ibland – men skönlitterär text skriver jag långsamt. Det beror inte på att jag glömmer var tangenterna sitter, utan på att mycket tid går åt till att sitta och stirra ut i luften och tänka på nästa replik, nästa ord, färgen på en kofta eller det exakta adjektivet. Helt i onödan, kanske någon vill påpeka, eftersom texten som bekant ska genomgå ett antal redigeringar i ett senare skede. Men jag kan ändå inte låta bli. Jag måste tänka efter så att det blir som jag vill ha det, även om det bara är ett första utkast. Om jag senare behöver stryka stora sjok av det jag lagt tid på att få ihop, det må så vara.

Redigeringen, då? Lättare än att skriva nytt, men fortfarande skrämmande. Jag är en vän av ordning, och att rycka upp stora delar av textmassorna jag har skapat för att bringa i oreda och sedan försöka sätta ihop allting igen, det tar emot. Även om jag oftast vet att det kommer att bli bättre av det. Därför passar korrläsningen mig. Texten ser vid det laget nästan ut som den ska, och jag kan lugnt och sansat sitta och notera enstaka felaktiga grammatiska former eller upprepningar. Ett avgränsat och kontrollerat arbete.

Så, varför skriver jag böcker om jag tycker att det är så jobbigt? Kanske delvis för att få uppleva känslan av att sitta där och läsa igenom en hel berättelse som jag har skrivit. Men mest för att det ju faktiskt, trots möda och besvär, är något av det roligaste jag vet. Jag tror till och med att det är så givande just på grund av den stora utmaning det innebär. Utan motstånd skulle man inte få lika mycket tillbaka, inte utvecklas på samma sätt, inte kunna gå tillbaka till något man skrivit och häpet och lyckligt konstatera att det faktiskt inte var så genomuselt ändå.

Min stora korrskräck

Nyligen twittrade en författare om en bok hen läst. Det var i stort sett endast en hyllning till verket, men det som fastnade hos mig var hur författaren avslutade det hela. Nämligen påpekandet om hur många korrfel boken innehöll de sista tvåhundra sidorna. Det fick mig att tänka på vilken skräck jag känner inför det som kommer den 22 september. Just nu håller jag på och jagar korrfel i mitt manus och när jag (och min lokala språkpolis, som är min farsa) är klara med detta ska det lämnas över till förlaget som ska göra samma sak och dessutom korrigera de saker vi hittar.

Manuset är rättat flera gånger redan, av mig och av den redaktör jag använde mig av innan jag skickade in manuset till något förlag. Och även hennes uppgift inte var att korrläsa på det sättet hittade hon ändå en hel del och det har jag också gjort. Ändå meddelade språkpolisen nyligen att han hittat ett flertal trots att han hittills bara läst ungefär 40 sidor.

I slutet av maj frågade jag mina följare på Instagram hur de kände inför ett språkligt val som många antagligen skulle kunna komma att tolka som en särskrivning. Det väckte en viss debatt i kommentatorsfältet. De flesta menade att mitt val var rätt och riktigt, men runt tio procent menade att de såg det som en särskrivning och att just detta skulle få dem att studsa till. I slutändan behöll vi orden som de stod skrivna och så får jag hoppas att de som inte gillar det ändå godtar det hela.

Just korrmissar är annars alltså något som oroar mig. Det är sällan jag läser en bok utan att se åtminstone något eller några fel. Vi är trots allt människor och vi vet att vi felar av just det skälet. Att skriva närmare 90 000 ord utan att snubbla till låter sig inte göras och uppenbarligen klarar inte ens proffsen av att plocka upp alla misstag som görs längs vägen, men om det är något enstaka står jag ut.

Däremot skulle även den vackraste av hyllningar fläckas ner något enormt av ett påpekande om att boken innehöll en mängd korrfel. Med det sagt fortsätter jakten på de där irriterande ordfadäserna som på sätt och vis tycks multipliceras ju mer jag tittar på texten. Det är mindre än två månader kvar innan boken kommer ut och snart kommer stressen, det vet jag. Å andra sidan jobbar jag som bäst när deadline närmar sig. Så har det alltid varit. Nu gäller det bara att jobba rätt också.

Korrektur-yra

Emelie-Novotny_021_c Stefan Tell

Foto: Stefan Tell

Förra veckan gjorde jag ingenting förutom att läsa korrektur på romanen (och jobba på mitt dagjobb förstås). I vadderat kuvert kom den hem till mig, 326 sidor text satt på boksidor.

Jag har väntat länge på den dag när jag på allvar ska förstå att jag ska ge ut en bok. Att det är svårt att förstå att det ska bli en bok när det enda som existerar av den är ett råmanus och ett samtal på förlaget är inte så konstigt. Men jag har hela tiden tänkt att när vi påbörjar redigeringsprocessen, när vi skriver kontrakt eller när jag får förskottet utbetalat skulle vara så konkreta händelser att jag efter det inte skulle kunna undvika att förstå att det är på riktigt. Men den där känslan infann sig aldrig riktigt. Jag satte hela tiden upp nya mål för när jag skulle börja förstå att manuset skulle bli till bok. Inte ens att få se omslaget ändrade overklighetskänslan.

IMG_1735

 

IMG_1732

Det är först nu, när jag långsamt, långsamt läser mina egna ord på de där utskrivna papperna och börjar blir osäker på om det verkligen är jag som skrivit dem som det börjar gå upp för mig. På ett sätt älskar jag främlingsskapet med texten. När det plötsligt skulle kunna vara vem som helst som har skrivit de där orden vill jag så gärna tänka att jag är redo för att släppa den.

Samtidigt blir jag smått panikslagen när jag läser alla de där orden som jag har satt i följd efter varandra, för nu är det min sista chans att ändra något. Eller rädda det som räddas kan. Det är precis så dramatiskt som det låter.

img_1738.jpg

Jag flyttar kommatecken, korrigerar stavning, funderar över vilket som är mest rätt ”som om” eller ”som att”, försöker att vara konsekvent trots att jag egentligen inte är ett dugg konsekvent. Försöker att vara pigg, alert och noggrann trots att kvällarna i februari är så vansinnigt korta och mörka. Jag börjar kalla mitt barn för Ylva som är huvudpersonen i Vänd rätt upp. Egentligen är det omöjligt att korra sin egen text, därför läser en korrläsare som inte har läst texten förut. Både jag och redaktören har läst manuset så många gånger nu att det är lätt att bli blind för de fel som smugit sig in. Jag slutar oroa mig för korrfel, tänker att det värsta redan är förbi trots att jag vet att det inte är sant.

 

9789163898174-1

 

Över en natt finns boken att bevaka på alla internetbokhandlare, den är upplagd i Bokinfo och sökbar på förlagets webbsida. Den finns tryckt på en hel sida i Bonnier Carlsens sommarkatalog. Det är både brutalt och en lättnad. Den guldfolierade hästen på omslaget som Sara Edström gjort tittar på mig med lite distans. Jag har inte hittat på, det är fler än jag som tror och jobbar för att det ska bli en bok på riktigt.

Nu har Vänd rätt upp fått ett släppdatum också – 4 juni kommer den att finnas i fysisk form. Och jag har ännu några månader på mig att vänja mig vid att jag faktiskt har skrivit en bok!

Slutversion tredje gången gillt

Emelie-Novotny_021_c Stefan TellFoto: Stefan Tell

Jag har ynnesten att jobba tillsammans med en redaktör som inte nöjer sig. Vilket gör att jag har lämnat slutversion av mitt manus säkert tre gånger nu. Varje gång har jag fått tillbaka texten för att det är någon ynka liten detalj som inte är perfekt. Jag har ändrat och därefter fått tillbaka det ytterligare en gång för att det är något annat som måste åtgärdas. I söndags skickade jag in manuset ännu en gång.

Jag har skrivit på det som nu ska bli Vänd rätt upp i snart fem år. Jag har inte jobbat på manuset varje dag de här fem åren, inte ens varje vecka, ibland har det till och med gått månader, för text behöver ju vila emellanåt. Men närvaron av texten, karaktärerna och berättelsen har format min vardag och mitt liv under lång tid.

På ett sätt är romanskrivandet det ultimata sällskapet. Jag drabbas ofta av den existentiella ensamheten. Det spelar ingen roll att jag nästan alltid har familj och vänner omkring mig. Då är romankaraktärerna det ultimata sällskapet. Tillsammans med dem är jag aldrig ensam.

I fem år har jag följt Ylva, Nicole och Fredrik, jag har glatt mig åt och våndats med dem. Jag har blivit förälskad med dem, känt hopplöshet med dem och tillsammans med dem utvecklat det band som hästtjejer utvecklar med sina hästar. Jag har sett ett föl växa sig igenom sin första sommar.

När jag lämnade manus i söndags, skojade jag med familjen om att imorgon sitter jag här med nya ändringar, men i måndags kom det inget manus i retur. Trots att jag har övat mig på att lämna manus flera gånger nu kom det lite som en chock: nu finns det ingen återvändo längre. Så nu sitter jag här i min ensamhet utan välkända kompisar att umgås med, nej, jag menar utan manus att redigera.

Självklart har vi jobb kvar att göra innan det finns en tryckfärdig version. Manuset ska för första gången sättas som boksidor så att texten flödar korrekt över sidorna. Därefter ska vi läsa korr. De sista korrigeringarna med omslaget ska göras när vi vet hur bred ryggen kommer att bli. Och jag ska börja vänja mig vid tanken på att jag faktiskt har skrivit en bok.

Fortsätt simma! Fortsätt simma!

Jag håller fortfarande på med omskrivningar av mitt manus. Under tidiga mornar och sena kvällar kämpar jag men ibland känns det som om texten stirrar på mig utan att jag kommer framåt. I helgen bearbetade jag manus i 28 timmar. Ändå når jag inte dit jag vill.

Det går långsamt. Frustrationen växer. Varför är det så jäkla svårt?

Just nu skulle jag kunna döda folk som säger saker som ”det bara kom till mig” eller ”jag skrev min bok på några månader.”

Sänkare! Lyssnar man på dem dör man barracudadöden.

Så, en gång för alla nu.

De ljuger. Inget bara kommer. Inget är enkelt. En idé kan poppa upp från ingenstans, men inte ”roendet” som krävs för att få den iland. Den insatsen kan liknas med att vara en liten liten fisk som simmar över ett barriärrev med en jätteknasig följeslagare.

Jag vet detta för jag är själv mästare på att få helt omöjliga idéer. Ja! Ett marsvin vore kul! Slutade med att vi var fodervärdar åt fem getter en hel sommar. Vara med i TV, nåt nytt skojigt program om bakterier? Jag säger ja! Någon månad senare fann jag mig själv sitta med Dr Åsa under bästa sändningstid och prata om familjens tarmflora. Eller varför inte: Juristlinjen? Så praktiskt med en bred utbildning! Den snilleblixten tog fem år att genomföra och femton till att reparera.

Men trots att jag haft trädgården full av olydiga getter (de rymmer på ett kick och äter upp äppelträden så fort man tittar bort), vardagsrummet kryllande av kameramän eller varit tvungen att plugga dag och natt för att klara jättetrista tentor, är att skriva en bok den största utmaningen av dem alla.

Om du befinner dig mitt ute på havet (om du någon gång har fått skriva om ett manus vet du vilken skärseld av manettrådar, valar och hungriga hajar jag pratar om) är mina tips följande. Och jag lovar att om du sätter upp dem för dig själv kommer du fixa det. Jag tänker göra det.

  1. Sätt rimliga deadlines. För höga krav innebär bara att allt brakar. Plus, du vill känna att det är lustfyllt, inte pressat.
  2. Börja med det du tycket är roligast. Är det att bättra på och bygga karaktärer – starta där. Är dialogerna mest lockande – bingo! Ruta ett måste kännas askul.
  3. Hitta en bra coach/en pusher. Det finns inget så sporrande som att ha någon som engagerar sig och kommer med precis de förbättringstipsen som behövs (inte de man nödvändigtvis vill höra). Har du inte lyxen att ha strålande förläggare anlitar du en skrivcoach eller en lektör. Det kostar så klart en slant men är väl investerade pengar. Saknas den möjligheten hittar du en skrivkompis. Även en mycket liten och misstänkt dement palettkirurgfisk duger. Om den har rätt inställning.
  4. Bestäm vilka tider du ska skriva, gör ett schema och följ det. Kan du sitta innan jobbet? Är kvällen din bästa stund? Vad du än väljer prioritera tillfällena och boka in dem i din kalender så att inget annat konkurrerar med tiden.
  5. Släng mobilen.
  6. Bestäm innan du börjar när du ska ha rast och vad pausen ska innehålla. Själv gillar jag att springa eller gå, det får min hjärna att vila.
  7. Sätt upp ett specifikt mål för varje skrivtillfälle. Därefter gör du varken mer eller mindre.

Och viktigast av allt.

8. Det gör inget om det går långsamt ibland. Det som gäller är att aldrig, alltså aldrig, sluta.

Om du inte har tid att läsa det här inlägget kommer en kortversion här. Sammanfattad av en totalt förvirrad men lysande skarp liten palettkirurgfisk.

Lycka till!

Jag ska bara

I veckan fick jag synpunkter från mina förläggare. Jag har lyxen att ha två. De är bländande skarpa och noggranna. Jag känner mig oerhört trygg med dem. Lite samma känsla som när jag under några år var föredragande åt ett fd jurstitieråd tillika EG-domare, ”Mr Hawkeye.” Han missade inte en punkt. Sönderplottrade med konstiga krumelurer (domarspråk) kom utkasten tillbaka. Jag undrade förstås ofta vilken nytta han hade av mig när han redan visste hur det skulle vara men han svarade alltid: ”Det första utkastet är det allra svåraste, att hacka i det är det enkla. Jag vill ha något att utgå ifrån.”

Det ligger något i det fast arbetssättet har stora likheter med att ständigt leva i vargtimmen. Som KBT för en ”duktig flicka” eftersom det innebär att alltid känna sig värdelös. Produkten är långt ifrån perfekt när den lämnar mitt skrivbord. Efter några år i juristskolan vet jag emellertid att den här hårda vägen är den enda. Och fyra hökögon är högsta vinsten.

Med ett manus fullt av frågor och funderingar lämnade jag förlaget. Jag har fått en tydlig anvisning om vad jag måste göra, jag ska bara…

Handla först. Hatar normalt att handla men det måste ju göras. Länge också. Inte bara det nödvändigaste. Även tandkräm, buljongtärningar och tops. Har vi inte dessutom slut på soja? Eller är det ketchup? Priserna som jag aldrig annars orkar titta på ska plötsligt jämföras. Och hade jag ägt mynt hade jag använt dem för att betala.

Väl hemma sätter jag ner kassarna och lägger manuspåsen på kontoret. Jag borde öppna den men jag ska bara…

Laga maten. I vanliga fall köper jag något enkelt till middag men inte ikväll. Vad är det förresten för slafs? Köpa färdigt! Sådan är väl inte jag? Här ska tillredas från grunden. Skala lök (fast fingrarna luktar skit resten av kvällen), riva ost och steka köttfärs. Moment som kräver minutiös noggrannhet. Medan spaghettivattnet kokar skulle jag kunna starta datorn men jag ska bara…

Städa köket. Kastruller behöver diskas, kaklet torkas av. Är det rent på bänkarna blir det obalans om man sneglar ner mot golvet. Har vi dammsugit? Borde kanske ugnen rengöras? Micron jag inte använt ropar bestämt efter en rejäl omgång. Jag skulle sätta mig och jobba nu om…

…det inte vore för tvätten. En maskin till går alltid att köra, en korg ytterligare finns alltid att hänga och några högar återstår alltid att sortera. Vem lämnar tvätten så? Mårran och Tobias IRL!

Jag viker och ordnar. Flyttar sakta strumporna från hög till hög. Jag vet att jag inte borde stå i tvättstugan och dona när jag har ett manus att reda ut, men jag ska bara…

Hänga in i garderoben!

Det hade varit kvickt gjort om det inte vore för att hyllorna tydligen är helt ostädade. Vad är det för slarvmänniska som huserar här? Kanske bör jag först organisera om innan jag kan stuva in det rena? Det är hög tid att börja med manuset, jag ska bara…

Då avbryts mina tankar av min skrivcoachs röst långt inne i mitt huvud. Han har sagt det så många gånger att jag kan höra honom ryta när som helst.

”Det som är helt avgörande är att aldrig ge upp. Det är viktigare än talang. När du tror att du är klar, kommer du få ta det ett varv till. Bered dig på det. Du kommer att ha is i skägget som Wassberg när du slutligen stupar i mål. Så jävla jobbigt är det att skriva en bok. Förläggarna och redaktörerna har alltid rätt. Lyssna på dem. Sedan bestämmer du dig. Gå ut och kräks bakom husknuten om du måste. Därefter kavlar du upp ärmarna och skriver om.”

Detta är det enda som gäller. Så nu mina vänner finns det ingen återvändo och inga mer ’ska bara’. Mina ärmar är uppkavlade. Jag kommer inte ge upp.

Hej manus nu kör vi! Vi ses i mål.

Nice waiter, he is my wife

För första gången på mycket länge är jag ledig. Perfekt då ska jag läsa alla böcker jag missat, tänkte jag hoppfullt. Samtidigt som jag själv skriver har jag nämligen svårt att läsa och bokberget har nu växt till en nivå som får Mount Everest att blekna. Med ett rus i kroppen hällde jag upp en kopp kaffe och satte mig i solstolen väl gömd bakom stugknuten. Det kändes högtidligt. Men två sidor in i första romanen gjorde jag en förskräcklig upptäckt.

Nämen, ordet ”gårdsplanen” förekommer visst två gånger i samma stycke? Upprepning! Det gick någon sida. Det ”pirrar”? – en förbjuden kliché! Någon sekund senare – Åh vilka snygga meningar och ingen börjar på samma sätt! Ytterligare ett stycke – Fin gestaltning här av hur rädsla känns – det ska jag lägga på minnet. Nytt kapitel: hallå, var är ”tid och rum”? Sådär höll det på tills jag med ett tryck över bröstet la ifrån mig boken. Den är riktigt bra men min läsning är fullständigt fakkad. Jag har förvandlats till en redigeringshäxa!

Det känns lite som när jag var fjorton och åkte till Rio de Janeiro över sommaren och sabbade min engelska för all framtid. Det finns en fredsorganisation vars grundtanke är att motverka framtida krig genom att barn i världen lär känna varandra. När organisationen hade en uttagning inför kommande program sommaren 1991 tjuvåkte jag till Södermalm för att delta. Efter intervjuerna fick man fylla i en lapp och önska resmål. ”Det låter fint men välj ett land där de också pratar engelska så att du tränar språket”, sa min rationelle far när jag upphetsat berättade om den lilla utflykten. Hoppsan tänkte jag som just hade placerat de länder som låg längst bort från Sverige överst på önskelistan.

”Jag skickar aldrig min fjortonåriga dotter själv till Brasilien”, var också pappas reaktion när antagningsbeskedet damp ner i vår brevlåda men några månader senare satt jag ändå på ett plan över atlanten full av förväntan. Fem flickor och fem pojkar deltog i programmet och vi skulle bo i varsin familj. Tre av flickorna hette Anna och för att särskilja oss kallades jag ”Bågis”. När vi landade i Rio stod tio lika förväntansfulla familjer och en sambakung på flygplatsen och mötte oss. Jag tittade efter någon jag kände igen från slarviga svartvita fotokopior (varken internet eller digitalkameror existerade vid den här tiden) och såg till slut en leende skock som stolt höll upp en skylt med texten ”Welcome Bögis”. Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta. Knappt hann jag tänka på det heller förrän jag var övertäckt med kindpussar och någon jag gissade var fadern i familjen utbrast: ”Nice waiter. He is my wife”, och pekade på en vacker kvinna bredvid sig. Kvinnan log och fortsatte generat: ”Sunny shiny.”

Jag blir varm inombords när jag tänker på min Brasilianska familj även om de senare bytte ut ”Bögis” (eller ”Boogie” som de trodde att det uttalades – lite som snorbuse) till smeknamnet ”Dragequeene.” Helt logiskt för dem eftersom jag med mina 1,75 var huvudet längre än pappan i familjen men ständigt gick klädd i kvinnokläder. När jag artigt tog av mig skorna innanför dörren vek de sig dubbla av skratt och kallade in alla i grannskapet (en skyddad zon mellan favelorna bevakad av vakter med automatvapen) för att visa ”båtarna”. Ingen verkade tidigare ha sett sandaler i storlek 41. ”Swedish women is so biutiful. Very very big butt”, konstaterade grannsonen beundrande och tonåringen i mig ville dö en smula.

I familjen fanns en dotter i min ålder, Anita. Vi blev väldigt goda vänner och jag kallar henne min brasilianska syster. Anita kom till Sverige och bodde hos mig och jag åkte tillbaka och besökte dem igen några somrar senare. Vi har fortfarande kontakt och träffas när vi kan. Idag bor Anita i USA, är diplomat och driver ett framgångsrikt företag. Och jag tänker att den där grundläggande fredstanken kanske inte är så dum. Vi kommer aldrig starta krig med varandra om vi får bestämma. Vår vänskap och tiden i Rio förändrade min världsbild och jag är oerhört tacksam över att jag fick göra resan.

Mitt språk däremot blev helt förstört. Alla jag mötte talade med en underbar brytning, omöjlig att inte efterlikna. Som man gör när man gillar. Som tonåringar hittade vi på nya ord om det gemensamma förrådet tröt och traditionen bestod även senare. Väl hemkommen öppnade jag glatt munnen första engelsklektionen ivrig att berätta om min fantastiska sommar men insåg snabbt att jag lät som Penelope Cruz på speed med en påhittad vokabulär.

Nu är jag rädd att precis samma sak har hänt med min läsning efter de senaste åren av intensiv manusbearbetning och redigering. Textgranskningsglasögonen är hela tiden på, jag kan inte ta av dem. Vad jag undrar är, hur tusan gör ni andra som genomgår en skrivprocess när ni vill koppla av med en god bok och bara njuta?

Själv pratar jag fortfarande, tjugofem år senare, brasiliengelska om jag möter någon från den delen av världen och mina ögon förvandlas till hjärtan.

Jag är tydligen nekrofil …

screen-shot-2016-12-28-at-21-22-36

foto: Thomas Borg

En författarvän liknade en gång redigering med att ”gräva upp en gammal expojkvän från kyrkogården och tvingas hångla med honom igen”. I den metaforen är jag tyvärr nekrofil – jag älskar att redigera! I pauserna mellan föreställningarna på teatern hittar letar jag upp en plats i en vrå, och drar fram manuset och klottrar läser, stryker och markerar. När vi är på turné Så fort jag kommer in på hotellrummet på eftermiddagarna när vi är på turné, fäller jag upp datorn så fort jag kommer in på hotellrummet och kollar igenom om det jag petade på redigerade innan frukost fortfarande håller.

När jag skrev första utkastet till Down under hade jag bara en lös idé om disposition och dramaturgiska bågar,. jag Jag skrev ur mig väldigt mycket osorterad text. Vissa bitar kände jag ofta på ett tidigt stadie att de inte skulle hamna i visste jag redan från början att de inte höll måttet, boken men att de fungerade som uppvärmning eller ingångar eller frön till något.  till text som jag antagligen inte hade kommit åt om jag inte först skrivit ur mig dessa dem. Jag sparade dem i olika mappar och märkte dem med ledtrådar tydliga endast för mig ”Galenresan med traktorslädarna”, ”nunnan och könsspelet jag kan …”. Och det var tur att jag sparat även sådant som jag först ratat, för mer än en gång har stycken från dessa mappar En del av dem har kämpat sig tillbaka in i huvudhistorien.

Jag har berättat tidigare att jag låtit vänner läsa och komma med feedback men jag har också det finns också två personer som jag haft har får ett enormt stöd av, och det är min förläggare Ada Wester och min redaktör Klara Bjelkenäs. Ada har förmågan att pusha mig att kliva ur den förlamande föreställningen om att jag sitter fast och inte kan när jag inte vet hur jag ska komma vidare utan att upprepa mig, bli omständlig, krångla till det. Det är ju mitt eget liv den här romanen handlar om bygger på, och livet är inte alltid så dramaturgiskt uppbyggt. Ada hjälper mig att se på berättelsen igen. ”Du kunde ju prova med att klippa bort hela roadtrippen och hoppa direkt till Amerikanen!” säger hon. ”Va?” utbrister jag förtvivlat. ”Men det är ju så vi lär känna Jims andra sidor, hur han blir tvungen att lita på att han duger! Jag skulle kunna tänka mig att korta i bergsvandringen, slopa livet vid floden, flytta bröllopet till innan allt går åt helvete, stryka Andy och Sarah, men resten måste vara kvar!” Jag och Ada tittar på varandra. Kugghjulen börjar snurra i våra skallar. Ibland, i mitt fall, motvilligt. Och så diskuterar vi. Ibland ”vinner” jag, ibland ”vinner” hon. Oavsett vilket är jag alltid tacksam efteråt. För ibland behöver jag en välvillig spark i rätt riktning, för att hitta en väg jag aldrig hade upptäckt själv.

Min redaktör Klara besitter både grammatiska kunskaper och fingertoppskänsla för tonalitet. Vi skickar just nu manuset fram och tillbaka till varandra med kommentarer och förslag till på till på ändringar. Hennes vändor är fulla av pepp uppmuntran, men också av knivskarpa observationer; ”Skulle han verkligen välja att vara ironisk här? Känns som om han är förbi det och är mer avklädd. Vi vill veta hur han verkligen mår!”

Redigeringen med av romanen går mot sitt slut, och visst längtar jag efter att bli färdig – men jag sörjer också lite. Jag skulle nog kunna fortsätta peta, flytta, stryka och lägga till ett bra tag till. Så det är bra Det är kanske tur att det finns deadlines nu. Korrinlämning. Sättning av texten. Tryckdatum. Jag känner mig lite som tänker på en historia jag hört om Erland Cullberg, konstnären som är känd för sitt uttrycksfulla måleri. Han visst hade svårt att bestämma sig för när en målning var redo. Hans assistent fick stå i ateljén och säga ”Tack! Nu är det klart!” och ta undan duken innan allt blev en grå massa röra.

 

Veckans låt från  Down under-spellistan, musiken som flödade ur freestylen och räddade mina tonår.

Om ni vill få en liten inblick i min vardag, kolla gärna på mitt Instagramkonto; johanjimehn

 

Let’s talk about liknelser

13934735_1596810507279804_8926557888544550005_n

I samband med att min novell De kom efter stormen vann hederspriset i Mix förlags tävling Efter stormen fick jag för första gången möjligheten att arbeta med en redaktör. En person vars enda uppgift var att göra min text bättre. Att vrida och vända på formuleringar, komma med förslag på saker som kan läggas till och tas bort. Hitta allt det där jag själv blivit så blind för efter otaliga redigeringsomgångar.

Det kändes enormt lyxigt.

Innan dess hade jag alltid redigerat mina egna texter. Jag hade såklart alltid gjort mitt bästa för att hitta saker i texten som inte funkade, där meningsbyggnaden haltade, saker som borde förstärkas och förbättras. Men, som du vet är det lätt att bli blind för sina egna ”fel”.

Att jobba med en redaktör gav mig en hel del insikter om saker jag gör när jag skriver. Du vet hur det är. Vi har alla ticks för oss. Någon kanske överanvänder ”ju”, en annan har en förkärlek för att börja alla meningar med ”Plötsligt”.

Min grej? Jag är nästan perverst attraherad av liknelser. Grejen är att jag inte visste om det innan. Nu blev jag plötsligt uppmärksammad på det, och kunde såklart snart se vad de menade. Det är en ganska omvälvande upplevelse, när du för första gången får saker markerade i ett dokument. Det blir svårt att värja sig mot, när du ser det svart på vitt.

I samband med redaktörsgenomgången fick jag rådet att sålla ut en tredjedel av liknelserna. För att de som fanns kvar skulle bli desto mer effektfulla. I början var det svårt, jag tyckte ju att de fanns där av en anledning, inte kunde jag väl ta bort dem?

Men texten blev så mycket bättre när jag gjorde det. Titta bara på det här korta exemplet. I råversionen som jag skickade in till tävlingen stod det:

”Minibussen ligger på sidan som en dödstrött hund. En vindby drar tag i oss och knuffar nästan ner oss från bussens sida, men Sol håller hårt i min arm och vi lyckas hålla oss kvar. Än så länge. Hennes läppar räknar till tre, men orden slits bort av nästa vind. Tillsammans hoppar vi, synkroniserat som simmare. Mina skosulor smäller hårt mot asfalten och vattnet stänker ända upp i mitt ansikte. De smutsiga dropparna klänger sig kvar på mina kinder som tårar.”

Wow. Tre liknelser i ett så kort stycke? Det måste nästan vara någon sorts rekord, eller hur? Efter redigeringen blev stycket såhär:

”Minibussen ligger på sidan. En vindby drar tag i oss och knuffar nästan ner oss från bussens sida, men Sol håller hårt i min arm och vi lyckas hålla oss kvar. Än så länge. Hennes läppar räknar till tre och tillsammans hoppar vi, synkroniserat som simmare. Mina skosulor smäller hårt mot asfalten och vattnet stänker ända upp i mitt ansikte.”

Egentligen är det inte så stora förändringar, men det gör rätt mycket att ha skalat ner det till bara en liknelse. Bilden framkommer tydligare.

Svårigheten, och såklart syftet, med att bli uppmärksammad på dina ”egenheter” är att du blir medveten om dem på ett helt annat sätt. Det märkte jag när jag efter det här skulle skriva andra texter. Jag märkte att jag började stoppa mig själv så fort jag skrev in liknelser.

Min skrivprocess blev med ens väldigt jobbig. Redan i ett första utkast började jag värdera och censurera mig själv. Det funkade inte.

Nu har jag accepterat att det är en del av min process. Jag strösslar med liknelser, värre än en glasskiosk med mjukglasspremiär (hehe). Det är bara så jag gör. Jag behöver göra det. Men jag vet också att jag inte kommer att få behålla alla. De får stå kvar där för att inte hindra mig i mitt flow. De flesta ryker sen i redigeringen, men jag behöver ändå få ur mig dem.

Det har blivit en mycket bättre process för mig. Att tillåta mig att skriva på det sättet. Jag tycker det är skönt att kunna vila i det, att jag inte behöver hålla mig själv i så hårda tyglar i skedet när texten flödar. För mig är det en sak som kan få kreativiteten och lusten att helt försvinna. Bättre då att köra på och redigera i efterhand. Det viktiga är väl just att vara medveten om de ticks en har.

Vilka egenheter har du? (jodå, kom igen, alla har dem!) Och hur tacklar du dem?

 

 

Herrejävlar, jag gillar den! (Som Stella skulle ha sagt)

7D__8786 2Förra veckan fick jag tillbaka mitt manus ännu en gång. Den här gången var, om jag inte missuppfattat någonting gravt, den sista. Efter ett x antal redigeringsrundor och en vända korrektur var det nu dags för mig att läsa igenom min bok från första till sista sidan i jakt på sista minuten-fel. Eventuella slarvfel som lyckats slinka igenom näten, borttappade ord, insmugna blankrader, avstavningar som gått snett eller andra galenskaper skulle förhoppningsvis komma hit men inte längre. Även om jag allvarligt betvivlade min egen förmåga att hitta någonting alls i denna text som jag kan utan och innan och därmed automatiskt skummar igenom. Jag vet vilka ord som står där, jag behöver inte läsa dem. Jag är troligtvis den sämsta tänkbara kandidaten till uppdraget, som jag tack och lov delade med min förläggare Carola. Hennes lusläsning var gissningsvis mycket mer effektiv än min.

Känslan jag fick vid tanken på att läsa boken från början till slut, dessa rader jag upprepade gånger filat och funderat på, läst och läst om, var en korsning mellan panik och total uppgivenhet.
Jag ville inte.
Jag ville verkligen inte göra det.
Jag kunde inte för mitt liv begripa hur jag skulle ta mig igenom den ytterligare en gång, denna djupt betydelsefulla text som jag trots allt var så fruktansvärt trött på. Men det var bara att sätta igång. Motvilligt och motsträvigt, jag var fullständigt beredd på timmar av svår leda.

Efter några sidor upptäckte jag till min förvåning att jag faktiskt uppskattade det jag läste. Det var bra, jag tyckte verkligen det, och jag fylldes av en gryende känsla av stolthet över vad jag åstadkommit. Det här var inte bara en bok i raden av många, många jag tidigare läst, det här var MIN bok.
Och jag gillade den.

Efter att i flera omgångar ha fokuserat på det som felade, som kunde och skulle göras bättre, fick jag nu bevittna det färdiga resultatet, som det kommer att bevittnas av andra två månader framåt i tiden. Och jag kan helt ärligt säga att jag ser fram emot att den kommer ut. Hur den än kommer att mottas, vad andra än må anse om den, så gillar jag den. Den är min skapelse och jag är stolt över den. Jag är stolt över min bok. Stolt och väldigt, väldigt glad över att ha läst igenom den som färdigt verk, att genom att göra det ha suddat ut all tidigare negativitet och misströstan om huruvida allt jobb skulle leda till något bra i slutändan.

Nu vet jag att det gjorde det.

0124-SPIK-OMSL-HOI-WEB

Snart i en bokhandel nära dig…

En jävla massa anmärkningar

porträtt oskar1Mitt i allergitider ska det till att korrekturläsas. Med rinnande näsa och kliande röda ögon kontrollerar jag för tillfället de kommentarer som korrekturläsarna Barbro och Karin har gjort. Ni vet de som jag aldrig träffat och som nu kan min text bättre än jag själv. Det är inte annat än att det andas symbolik. Kanske är det inte videt och björken jag reagerar mot? Kan det vara de ofantligt många kommentarsfälten som kliar i mina ögon? Inte omöjligt faktiskt.

Men vilka fel har jag gjort då?

Ordet som verkar vara en akilleshäl. I min nitiska refusering av detta annars överanvända ord, verkar jag tagit bort lite väl många. Så en hel del som trillar tillbaka i texten igen.

Ska en mening starta med Han/Hon eller huvudkaraktärens namn? En svår nöt att knäcka för mig, verkar det som. Han eller Hon byts ut till namn istället.

Ordval. Ja, här ska man stå på sig så gott det går, men småväg får gärna bytas ut till en avsides väg. Pluralformen av lagom, det vill säga: Lagoma, hade jag däremot svårt att svälja. Ett ord jag helt enkelt inte skulle använda själv i en text. Hela stycket fick skrivas om istället.

I slutet av stycken gillar jag små snärtiga meningar. För att få till något. En poäng. Ja, ni fattar poängen. Men Barbro och Karin menar att ensamma meningar inte behövs för att få till en poäng. De har nog en poäng där.

Sedan tycker jag om att kursivera text när det inte behövs. Bort med det.

Jag funderade länge på hur jag ska understryka när någon tänker. Ska jag skriva ut det, i stil med ”Tänkte han”? Eller använda citattecken? Hur löste jag det? Jo, genom det geniala draget att använda båda sätten samtidigt. Ajabaja, säger Karin och Barbro då. Bort med citattecken.

Och mer då? Ja, lite gott och blandat. Tempusförändringar i fel läge, några små bokstäver som borde vara stora, punkter och kommatecken som ska bort/läggas till (mest läggas till), och några stavfel. Och lite annat. Lunch äter man på dagen, inte kvällen, till exempel.

Ja, en del anmärkningar på texten var det, men de allra flesta kändes helt rimliga, så klaga kan jag inte göra. Tvärtom faktiskt, såklart, det är ju inte direkt som så att texten blir sämre av förbättringar. Det vore ju konstigt. Så tacksamhet är det jag känner, och jag läker min sårade stolthet med att en del anmärkningar mer fungerar som förslag till ändringar och inget annat (griper jag efter halmstrån?).

Hur många anmärkningar var det för att vara exakt då? Det får ni inte veta! Jag vågar inte säga det högt. Däremot är antalet kanske helt normalt, jag har ju ingen aning om hur det ser ut för andra. Jag är ny på det här. Det kan till och med vara så att erfarna författare tar liknande kommentarer med en axelryckning. De hänger inte upp sig på småfel utan låter korrekturen ta smällen, och låter helt sonika bli att klura på ett kommatecken i en halvtimme. Ärligt talat vet jag inte varför jag inte vill avslöja antalet. Dåligt självförtroende? Visserligen, för detta i varje fall. Värnar jag om min privata sfär? Ja, men detta är ju inte speciellt privat.

Nej, sanningen är att mitt ego är känsligt. Jag har inte kraft nog att avslöja mig som den sopa jag egentligen är.