Gästbloggare: Anna Liv Lidström

I Norge har de en närapå hundraårig tradition där de drar sig undan och läser deckare under påskhelgen. Det kallas påskekrim och är verkligen något att haka på tycker jag. Nu under påsken är många av oss lediga och har tid för läsning. Det kan rentav vara en räddning att kunna dra sig undan släkten med en god deckare i ett mysigt hörn med en skål godis och något gott att dricka inom räckhåll. Jag har alltid krigat för deckargenren. Ofta får jag höra att deckare skulle vara lägre stående litteratur, men jag tycker att det är precis tvärtom. Hur skulle den kunna vara av sämre slag? Det är ju en historia där något läggs till (brottet) och inget dras ifrån. Dessutom tillkommer ett spännande pussel där jag som läsare får agera detektiv och kan hitta mördaren innan historiens detektiver/poliser gör det.

Om en kikar på svenska deckare som skrivs idag så ser vi att de återigen blivit samhällskritiska såsom författarduon Maj Sjöwalls och Per Wahlöös böcker om kriminalkommissarie Beck som de skrev på 1960- och 1970-talet. Böckerna är skrivna i en realistisk tradition, som utgår ifrån polisernas arbete, med ett starkt samhällskritiskt perspektiv och de innehåller flera referenser till dokumentära händelser som skedde under de år då romansviten skrevs. Dagens kriminalromaner behandlar ofta också problem och räds inte att blotta samhällsstrukturer.

Sofie Sarenbrant är skicklig på att hitta aktuella ämnen att skriva om. Hennes deckare har bland annat utspelat sig i mäklarvärlden, på sjukhus och i psykvården. I boken Tiggaren behandlas hemlösas hemska situation i Stockholm. Camilla Grebes Husdjuret är en historia som berättas ur tre perspektiv av tre människor som alla brottas med sina hemliga demoner. Malin som återvänder till hembygden full av sin egen uppväxt, Hanne som döljer sin demenssjukdom för omgivningen och så unga Jake som känner sig konstig och fel. Lägg därtill den fiktiva byn Ormberg som nästan är som en fjärde karaktär. Det mesta lägger ner, men där har en flyktingförläggning öppnat. Bittra invånare lägger skulden på ”araberna” så där slappt men aggressivt. Johanna Mos triologi med kriminalkommissarie Helena Morbacke handlar om en trasig kvinna i yngre medelåldern som slåss mot demoner. Hela hon håller på att krackelera efter att ha förlorat sitt barn och till följd av detta även sitt äktenskap. Det hela är berättat med en slags varsam sårighet där lager på lager skalas fram för läsaren. 

En annan spännande genre är Jenny Rognebys böcker om den korrupta polisen Leona, en polis som tänjer på gränser.  Karaktären utredare Leona Lindberg ligger i tiden. Hon är en mix av de rådande trenderna. En kvinnliga polisutredare som arbetar lite för mycket samt har småbarn och relation att ta hand om på hemmaplan. På teve har vi följt den hyllade serien Bron där polisen Saga Norén, även om det aldrig uttalas, verkar ha Aspergers. Jenny Rogneby har parat ihop dessa. Huvudpersonen Leona Lindberg är en orolig småbarnsmamma med make samtidigt som hon har stora svårigheter med det sociala samspelet. 

Jag vill avsluta med att tipsa om en pigg debutroman från ifjol. Marie Bengts En sax i hjärtat. Här reser vi tillbaka till sommaren 1957 och jag får Maria Lang vibbar. Vi befinner oss i den sömniga hålan Eneby. Dit anländer Hannah Lönn för att hjälpa sin krassliga faster Lilly. Hannah är ogift och försörjer sig som klädskapare borta i huvudstaden. Något som hemmafruarna i Eneby finner märkligt. Hur kan en kvinna som är över fyrtio välja att leva ensam och dessutom försörja sig själv? Ganska snart drabbas den dammiga hålan av ond bråd död. Denna debut osar som sagt 50-tals feeling och kvinnorna är i fokus. Frigörelsen andas över sidorna samtidigt som vi läsare får en god inblick i hur livet kunde te sig då.

Glad påsk på er. Läs mycket deckare och ät mycket gott. Vill ni ha fler deckartips hittar ni det på dagensbok.com under mitt namn.

Anna Liv Lidström är skribent på dagensbok.com. Älskar ord. Samlar, vrider och vränger dem i jakten på fina formuleringar. Tycker om det enkla formulerat på ett nytt sätt. Skriver och läser poesi. Deckare i alla former är en annan favorit. Har gått olika författarutbildningar och pluggat en massa kultur och grammatik. Jobbar även som lektör samt med barn och snor gärna av deras nyskapande sätt att använda språket.

Rapport från skolbänken

Så här börjar tv-serien Bron. Foto: Ola Kjelbye

Att plugga tv-serier på Stockholms Dramatiska Högskola är en dröm, om än en rejält stressig sådan för en student som samtidigt skriver en ljudboksserie. Tur att serien snart är klar, åtminstone första versionen!

Tanken är att vi studenter ska presentera en idé till en tv-serie för SVT i slutet av terminen. Jag har en idé, men det är långt kvar innan jag har en färdig pitch. Ju mer jag pluggar desto mer respekt får jag för yrket. Att få till en unik idé för en tv-serie med både en hook och twist som ska tilltala en viss målgrupp är inte helt enkelt.

I fredags hade vi en heldag med Hans Rosenfeldt, huvudmanusförfattare till tv-serien Bron. En enorm succé som har sålts till 178 länder, otroligt mäktigt! Hans Rosenfeldt berättade om arbetet med serien och bjöd generöst på sina erfarenheter. Han rekommenderade oss studenter att se mycket serier och analysera vad vi gillar/ogillar och varför. Allt för att bli bättre manusförfattare.

Hans Rosenfeldt växlar mellan att skriva romaner och tv-serier. Jag frågade om skrivprocessen skiljde sig åt, men nix. Han arbetar ungefär på samma sätt med både bok- och tv-manus. Skriver storyline först och bryter sedan ner det i kapitel eller avsnitt. Jag läste att kriminalromanerna om Sebastian Bergman, skrivna tillsammans med Michael Hjorth, är sprungna ur en tv-serieidé som blivit ratad. Det blev en bästsäljande romansvit istället!

Är du nyfiken på att skriva tv-serier och dramaturgi? Jag rekommenderar 2 kursböcker som jag haft både på Alma manusutbildning och nu på STDH:

1. Into The Woods av John Yorke

Bland annat om tre- och femaktstrukturen, som är bra även för romanförfattare.

2. Writing the TV Drama Series 3rd Edition: How to Succeed as a Professional Writer in TV av Pamela Douglas

En hel del om hur branschen fungerar i USA, men också om hantverket.

Ha en fin vecka!

Ps. Rätt svar på Instagramfrågan är förstås Bron.

Livet regisserat av Jonas Åkerlund

Minns ni Ally McBeal? En populär tv-serie i slutet på nittiotalet om en ung vimsig advokat med ständiga kärleksproblem som spelades av Calista Flockhart. Jag kollade givetvis på den. Inte för att jag själv vid tiden var en ung förvirrad juridikstuderande, utan på grund av seriens soundtrack. Varje avsnitt innehöll musik i någon form och karaktärerna hade ofta en sång som ledsagade dem och satte stämningen. Som den tredimensionella ”oogachakka-ungen” som dök upp och dansade till Hooked on a feeling varje gång Allys biologiska klocka gjorde sig påmind. Just ”The Cha-cha Baby” tycker jag är lite obehaglig men idén att ha ett ledmotiv för en period i livet gillar jag.

Min senaste vecka har också fått en rytm. Inte en naken knubbig 3D-bebis som vrålar som Björn Skifs förstås. Nä, min signaturmelodi började som ett riff klockan 09:03 i onsdagsmorse när jag efter en hel natts arbete klickade på sänd. I takt med att manuset flög iväg började blodet pulsera och förvandlades till ett varmt dansvänligt elektroniskt beat som nådde huvudet. En mjuk röst började sjunga. Zephyr in the sky at night I wonder do my tears of morning zink beneath the sun…

Madonnas Ray of light bubblade fram som en psykedelisk underström och ackompanjerade mig under resten av arbetsdagen. Efter en timmes sömn rusade jag iväg mot ett maraton av julfester, avslutningar, bokläsningar, after work, middagsbjudningar, manusläxor, möten och en mycket spännande hemlig litterär aktivitet (som ännu inte är officiell). Dygnet övergick i en vecka, och veckan i ett koncentrat av alla händelser som inträffat det senaste året. Men det var inte förrän jag hörde melodin jag insåg att min tillvaro faktiskt är precis som musikvideon. Kommer ni ihåg den?

Inspelningen är gjord av Jonas Åkerlund och plåtad i flera olika städer, bl.a. Stockholm. Solen går sakta upp över staden och sen river dagen igång. Bilar forsar fram, människor myllrar över gatukors, varukorgar fylls och bilderna bläddrar. Fortare och fortare. Jag tror videon symboliserar livet som rusar mot sitt slut i full fart, snabbare än ljusets hastighet. Madonna beskrev sången som ”helt ur kontroll”. Just nu är den min.

Faster than the speeding light she´s flying. Trying to remember where it all began.

Jag har alltid älskat låten för det härliga rastlösa drivet men aldrig förstått innebörden och känslan. Innan jag började skriva tyckte jag allt gick för långsamt. Tiden stod still. Jag var dödligt uttråkad, understimulerad och levde i en ständig dagdröm och förhoppning om att något skulle hända. Något nytt, något roligt, något galet. Jag ville bli knockande. Och helst hela tiden. Ni vet som en manet. Jag har hört att maneter bara har ett enda känsloläge medan de färdas runt i haven helt utan styrning. Ständig förväntan.

Mitt skrivår har varit motsatsen till manetens. Varje sekund har det inträffat något fantastiskt roligt som jag aldrig vågat drömma om. She´s got herself a little piece of heaven, helt enkelt. Ett aldrig sinande flöde av nya möten, nya sysslor och nya erfarenheter.

I veckan ska jag spela in ett radioprogram med tre fantastiska människor, ha en manusdag med en supertrevlig samling begåvade serieskapare, fixa en hemlig presentation och kanske få kommentarer på mitt manus av två asbra förläggare. Längre än så vågar jag inte ens tänka för jag är rädd att någon ska nypa mig i armen. Och jag vill inte vakna. Helt plötsligt kan det vara över, quicker than the ray of light.

Sekunderna fladdrar förbi och det är omöjligt att stanna upp och bara vara i det. Ta in hur det känns när tillvaron på riktigt är den rastlösa febriga dagdrömmen. Så min förhoppning nu är att även en mental musikvideo går att pausa och spela om. I så fall är det vad jag ska göra under årets sista veckor.

Och då vet jag vad Ally Mcbeal skulle ha sagt. ”Think back and replay your year. If it doesn’t bring you tears of either joy or sadness, consider it wasted.”

Fortsätt simma! Fortsätt simma!

Jag håller fortfarande på med omskrivningar av mitt manus. Under tidiga mornar och sena kvällar kämpar jag men ibland känns det som om texten stirrar på mig utan att jag kommer framåt. I helgen bearbetade jag manus i 28 timmar. Ändå når jag inte dit jag vill.

Det går långsamt. Frustrationen växer. Varför är det så jäkla svårt?

Just nu skulle jag kunna döda folk som säger saker som ”det bara kom till mig” eller ”jag skrev min bok på några månader.”

Sänkare! Lyssnar man på dem dör man barracudadöden.

Så, en gång för alla nu.

De ljuger. Inget bara kommer. Inget är enkelt. En idé kan poppa upp från ingenstans, men inte ”roendet” som krävs för att få den iland. Den insatsen kan liknas med att vara en liten liten fisk som simmar över ett barriärrev med en jätteknasig följeslagare.

Jag vet detta för jag är själv mästare på att få helt omöjliga idéer. Ja! Ett marsvin vore kul! Slutade med att vi var fodervärdar åt fem getter en hel sommar. Vara med i TV, nåt nytt skojigt program om bakterier? Jag säger ja! Någon månad senare fann jag mig själv sitta med Dr Åsa under bästa sändningstid och prata om familjens tarmflora. Eller varför inte: Juristlinjen? Så praktiskt med en bred utbildning! Den snilleblixten tog fem år att genomföra och femton till att reparera.

Men trots att jag haft trädgården full av olydiga getter (de rymmer på ett kick och äter upp äppelträden så fort man tittar bort), vardagsrummet kryllande av kameramän eller varit tvungen att plugga dag och natt för att klara jättetrista tentor, är att skriva en bok den största utmaningen av dem alla.

Om du befinner dig mitt ute på havet (om du någon gång har fått skriva om ett manus vet du vilken skärseld av manettrådar, valar och hungriga hajar jag pratar om) är mina tips följande. Och jag lovar att om du sätter upp dem för dig själv kommer du fixa det. Jag tänker göra det.

1. Sätt rimliga deadlines. För höga krav innebär bara att allt brakar. Plus, du vill känna att det är lustfyllt, inte pressat.
2. Börja med det du tycket är roligast. Är det att bättra på och bygga karaktärer – starta där. Är dialogerna mest lockande – bingo! Ruta ett måste kännas askul.
3. Hitta en bra coach/en pusher. Det finns inget så sporrande som att ha någon som engagerar sig och kommer med precis de förbättringstipsen som behövs (inte de man nödvändigtvis vill höra). Har du inte lyxen att ha strålande förläggare anlitar du en skrivcoach eller en lektör. Det kostar så klart en slant men är väl investerade pengar. Saknas den möjligheten hittar du en skrivkompis. Även en mycket liten och misstänkt dement palettkirurgfisk duger. Om den har rätt inställning.
4. Bestäm vilka tider du ska skriva, gör ett schema och följ det. Kan du sitta innan jobbet? Är kvällen din bästa stund? Vad du än väljer prioritera tillfällena och boka in dem i din kalender så att inget annat konkurrerar med tiden.
5. Släng mobilen.
6. Bestäm innan du börjar när du ska ha rast och vad pausen ska innehålla. Själv gillar jag att springa eller gå, det får min hjärna att vila.
7. Sätt upp ett specifikt mål för varje skrivtillfälle. Därefter gör du varken mer eller mindre.

Och viktigast av allt.

8. Det gör inget om det går långsamt ibland. Det som gäller är att aldrig, alltså aldrig, sluta.

Om du inte har tid att läsa det här inlägget kommer en kortversion här. Sammanfattad av en totalt förvirrad men lysande skarp liten palettkirurgfisk.

Lycka till!

Jag ska bara

I veckan fick jag synpunkter från mina förläggare. Jag har lyxen att ha två. De är bländande skarpa och noggranna. Jag känner mig oerhört trygg med dem. Lite samma känsla som när jag under några år var föredragande åt ett fd jurstitieråd tillika EG-domare, ”Mr Hawkeye.” Han missade inte en punkt. Sönderplottrade med konstiga krumelurer (domarspråk) kom utkasten tillbaka. Jag undrade förstås ofta vilken nytta han hade av mig när han redan visste hur det skulle vara men han svarade alltid: ”Det första utkastet är det allra svåraste, att hacka i det är det enkla. Jag vill ha något att utgå ifrån.”

Det ligger något i det fast arbetssättet har stora likheter med att ständigt leva i vargtimmen. Som KBT för en ”duktig flicka” eftersom det innebär att alltid känna sig värdelös. Produkten är långt ifrån perfekt när den lämnar mitt skrivbord. Efter några år i juristskolan vet jag emellertid att den här hårda vägen är den enda. Och fyra hökögon är högsta vinsten.

Med ett manus fullt av frågor och funderingar lämnade jag förlaget. Jag har fått en tydlig anvisning om vad jag måste göra, jag ska bara…

Handla först. Hatar normalt att handla men det måste ju göras. Länge också. Inte bara det nödvändigaste. Även tandkräm, buljongtärningar och tops. Har vi inte dessutom slut på soja? Eller är det ketchup? Priserna som jag aldrig annars orkar titta på ska plötsligt jämföras. Och hade jag ägt mynt hade jag använt dem för att betala.

Väl hemma sätter jag ner kassarna och lägger manuspåsen på kontoret. Jag borde öppna den men jag ska bara…

Laga maten. I vanliga fall köper jag något enkelt till middag men inte ikväll. Vad är det förresten för slafs? Köpa färdigt! Sådan är väl inte jag? Här ska tillredas från grunden. Skala lök (fast fingrarna luktar skit resten av kvällen), riva ost och steka köttfärs. Moment som kräver minutiös noggrannhet. Medan spaghettivattnet kokar skulle jag kunna starta datorn men jag ska bara…

Städa köket. Kastruller behöver diskas, kaklet torkas av. Är det rent på bänkarna blir det obalans om man sneglar ner mot golvet. Har vi dammsugit? Borde kanske ugnen rengöras? Micron jag inte använt ropar bestämt efter en rejäl omgång. Jag skulle sätta mig och jobba nu om…

…det inte vore för tvätten. En maskin till går alltid att köra, en korg ytterligare finns alltid att hänga och några högar återstår alltid att sortera. Vem lämnar tvätten så? Mårran och Tobias IRL!

Jag viker och ordnar. Flyttar sakta strumporna från hög till hög. Jag vet att jag inte borde stå i tvättstugan och dona när jag har ett manus att reda ut, men jag ska bara…

Hänga in i garderoben!

Det hade varit kvickt gjort om det inte vore för att hyllorna tydligen är helt ostädade. Vad är det för slarvmänniska som huserar här? Kanske bör jag först organisera om innan jag kan stuva in det rena? Det är hög tid att börja med manuset, jag ska bara…

Då avbryts mina tankar av min skrivcoachs röst långt inne i mitt huvud. Han har sagt det så många gånger att jag kan höra honom ryta när som helst.

”Det som är helt avgörande är att aldrig ge upp. Det är viktigare än talang. När du tror att du är klar, kommer du få ta det ett varv till. Bered dig på det. Du kommer att ha is i skägget som Wassberg när du slutligen stupar i mål. Så jävla jobbigt är det att skriva en bok. Förläggarna och redaktörerna har alltid rätt. Lyssna på dem. Sedan bestämmer du dig. Gå ut och kräks bakom husknuten om du måste. Därefter kavlar du upp ärmarna och skriver om.”

Detta är det enda som gäller. Så nu mina vänner finns det ingen återvändo och inga mer ’ska bara’. Mina ärmar är uppkavlade. Jag kommer inte ge upp.

Hej manus nu kör vi! Vi ses i mål.

Please be kind

Vi måste prata om ångestattackerna. Blixtarna som helt plötsligt kommer från en klarblå himmel och sedan för med sig en tsunami av skräckblandad skam som slungar en åt sidan några sekunder. De som får en att instinktivt ruska axlarna och vilja rätta till innanmätet innan en kan fortsätta framåt.

Den som inte har skrivit en text och låtit någon annan läsa den kanske inte drabbas av dem och kan heller aldrig fatta hur jävla läskigt det är att ge ut en bok. Är du dessutom en person som bryr dig oerhört mycket om vad andra tycker och är livrädd för att någon ska bli arg eller sårad är det närmast obamhärtigt jobbigt emellanåt.

Jag har delat in impulserna som framkallar ångestattackerna i olika faser.

Den första fasen: Är jag med i boken?

När jag skrev Stockholm psycho fick jag tipset vad gällde miljöskildringarna att ”skriva där du står.” Det är ett lysande tips för den som inte vill göra research på omgivningarna. Det är ett helt värdelöst tips för den som tycker det är besvärligt när alla en känner också känner igen platserna och därför ännu mer tror att boken handlar om dem. Jag förstod detta alldeles för sent.

Direkt efter släppet var den vanligaste frågan jag fick: ”Är jag med i boken? Vem av dem är jag?” Sen började en gissningslek om vem i vår gemensamma bekantskapskrets som var omnämnd. Ibland utbrast någon: ”Men jag tycker inte han är sådan!” Och jag tänkte för mig själv att det kan ha sin grund i att jag inte ens sett just den personen när jag skrev.

Jag rör mig i många olika cirklar men mönstret upprepade sig i varenda. Någon blev också förbannad och skrev elaka sms till mig.

Ångesten det framkallade kändes som slag med en hammare rakt in i magen och splittrade ryggraden. Nu märkligt nog gjord av porslin.

När jag reste mig försökte jag förklara fenomenet med att de flesta människor dels är självupptagna och utgår ifrån att allt handlar om dem, dels inte förstår hur fantasi fungerar.

Den andra fasen: Är du Karin?

När första skamsköljningsfasen var över kom nästa. Frågorna från personer som jag inte kände så väl och som undrade om jag möjligtvis VAR huvudkaraktären i min bok.

Med uppspärrade ögon satt jag vid mitt skrivbord och räknade på hur många i kontorskorridoren som antagligen trodde att jag missbrukade tabletter, att jag styckat någon eller att jag bara led av allmän omoral. Jag funderade på om jag skulle börja förekomma människor och helt random vid kaffeautomaten på jobbet slänga ur mig saker som: ”Alltså jag skulle aldrig blanda sömnmedel i någons mat.” Men det är svårt att hitta en naturlig brygga till den konversationen.

Igen kom jag fram till att den som aldrig testat att skriva inte heller förstår mekanismerna för ”hittepå.” Hela poängen med att författa handlar för min del också om att få gå in i en egen värld där jag bestämmer vad som ska hända och dikterar villkoren. Det är liksom tjusningen. Karaktärerna får uppföra sig precis hur som helst och jag gillar fortfarande att leka.

Den tredje fasen: Jag är proffstyckare och därför får du min åsikt

Den här fasen är hemsk – proffstyckarfasen. Helt plötsligt har alla en åsikt de gärna uttrycker när de får nys om vad jag skriver. ”Fy, deckare. Det gillar jag verkligen inte. Kliché!” Eller ”Krim, då blir det inte precis något nobelpris.” Eller varför inte favoriten: ”Ljudbok kan jag absolut inte lyssna på, jag kan läsa.”

Varför säger folk så? Det skulle vara som om jag mötte exempelvis snickaren med orden ”Fy, måttstockar och sågar, verkligen inte min grej. Det blir inga akademiska poäng.”

Proffstyckarna börjar också gärna jämföra eller relatera det som de tror att jag skriver till något de har en erfarenhet av typ: ”Läckberg gör usla personporträtt” eller ”Kepler är för mycket. Första boken var bra men sen blev det för snaskigt!” Handfallen står jag kvar och tänker: Jaha, vad vill du att jag ska göra med informationen? Lite som om jag skulle ringa till försäkringskassan och börja klaga på min frisör eller upplysa slaktaren om att jag är allergisk mot skaldjur.

Det värsta är att jag inte har lärt mig ett skit efter första boken. Och nu när arbetet med mitt kommande manus är i full gång får jag ångestattackerna hela tiden. Alla faser samspelar. Det är som att gå på Gröna Lund och mixa ”Insane” med ”Spökhuset.” Ångesten har börjat uppenbara sig i drömmarna också. Jag vaknar med känslan att jag går till jobbet naken, kör bil berusad eller att högstadieversionen av mig reser sig upp i aulan och sjunger solo. (Jag är i princip helt tondöv – gör ”fyra bugg” sämre än Carl Bildt. Ett hopplöst fall som blev tilldelad ”claves” på musiklektionerna). Och jag tänker: Hur kunde jag vara så dum i huvudet att jag återigen valde en miljö som ligger nära? Ytterligare en kvinnlig huvudroll? Och ett kriminaldrama som grädde på moset, hur tänkte jag? Ber jag om det? Historien kommer upprepa sig. Riksgaranti. Därför säger jag detta nu. En gång för alla.

Please be kind.

Så talar en junkie

Det har gått snart en månad sedan jag lämnade in mitt råmanus och sakta har suget börjat växa sig starkare. När det stod klart att det skulle bli en bok stannade processen av och jag fick ett ”hål” i min kalender (ljudboksserier har en betydligt snabbare process verkar det som). Min första reaktion var skräck. Vad ska jag göra då? Jag har skrivit konstant i snart tre års tid, det kan inte bli en lucka.

”Passa på att ta semester”, sa min förläggare. ”Det behöver du.”

Omtänksamt av henne men dagen efter bokbeskedet kom första känningen. Det började som ett pirr i magtrakten (I know, kliché, men sanningen) och en blixtrande tanke. Varenda cell i min kropp svarade direkt. Sen följde en sömnlös natt och pirret växte till ett surr. Vore det inte oerhört roligt att författa ett actionmanus? Skulle det inte vara kul att skriva något som slutar lyckligt?  Nästa dag på kontoret satt jag och bara stirrande rakt in i anslagstavlan ovanför mitt skrivbord. Koncentrationen på jobbrapporten var omöjlig att uppbära. Det hade börjat krypa innanför skinnet. Under promenaden hemåt genom Gamla stan förvandlades rastlösheten till bensin i mitt blod. Kanske en ny text skulle kunna handla om kärlek också? Han skulle kunna stå och vänta i hörnet vid Kornhamnstorg och hon kan komma promenerandes från Slussen. Kanske kan… Då slog det mig, som i en film av David Lynch. It is happening again!

”Du är fast och om du inte passar dig kommer det vara du som sitter på min stol om några år”, utbrast min lärare på manusbearbetningskursen efter en av de första kvällarna i källaren.

Jag skrattade och skakade bestämt på huvudet.

”Nä, jag testar bara, på kul. Festskriver mest lite och så”, harklade jag fram samtidigt som jag tänkte på hur jag nyss försakat mitt jobb och tackat nej till en social aktivitet för att maniskt kunna dunka in ytterligare tjugo sidor till mötet.

Han log.

”Jag har vetat det sedan första gången jag såg dig här, jag känner igen blicken. Får du in en träff med ditt första manus är det kört för dig”, fortsatte han lugnt. ”Du kommer komma tillbaka. Igen och igen och igen.”

Lägg av tänkte jag. Detta är en hobby.

Han hade så klart rätt. Han har alltid det. Lite som GW. Men det var inte förrän jag googlade ”beroende” som jag verkligen fattade vad han syftade på.

Följande utmärker ett knarkbeteende.

1. Upptagenhet – Personen är helt upptagen av aktiviteten. Det mesta av den vakna tiden går åt till att fundera över aktiviteten. (De ställde in middagen på grund av sjukdom, skönt, då vinner jag två timmar. Kan ni åka och storhandla så sitter jag framför datorn, hehe).
2. Sinnesförändring – Aktiviteten innebär en genväg till att må bättre på kort sikt (Tjihoo, jag satte scenen, hallå, hör du, jag grejade badrumsdialogen! Fan vad kul detta är!).
3. Toleransökning – Behovet ökar. (Kanske detta kan vara första delen i en serie på tre? Ska jag redan nu lägga in lite nycklar och bädda för det? Borde omslagen ha olika färg?….)
4. Abstinens – Jobbiga fysiska och psykiska symtom som oro, ofullständighet, ångest, rastlöshet uppträder efter avslut (Ska vi köpa sommarhus? Borde vi måla om? Ska vi åka på en resa? Vore det inte kul att skaffa hund? Hur svårt kan ett triathlon vara? Finns det tabletter mot tomheten?)
5. Konflikter – Den beroende hamnar ofta i konflikter med sin omgivning. Det kan också handla om inre konflikter som att bryta ett löfte man har givit sig. (Var är min dator? Vem har raderat? Hur kunde du lägga fotbollsturneringen på en lördag, jag måste skriva? Vem har tagit laddaren? Va, fira julafton? Kan vi inte göra det lite snabbt i så fall, jag håller på med något viktigt).
6. Återfall – Försök att sluta eller hålla upp misslyckas och samma nivå av missbruk återupptas. (Jo, jag tänkte, jag kanske kan vara ledig i sommar…Det här med deltid kanske är något? Skulle det inte vara roligt att…)

Jag är djup nere i skiten och kommer aldrig kunna gå tillbaka. Det är helt enkelt kört för mig. Hädanefter kan jag likagärna presentera mig enligt följande.

”Hej, jag heter Anna, och jag är en skrivjunkie.”

The End

Klockan är fem över tolv. Alla i huset har gått och lagt sig. Jag sitter i köket vid datorn och har precis ställt ifrån mig min favoritkopp på diskbänken. Fönsterrutorna är kolsvarta och jag undviker att titta ut. Tänk om någon annan samtidigt kikar in? (Mitt läskigaste – en gammal skräckfilmsskada). Faktum är att inte bara teet i koppen är slut. ”The End” står det på skärmen.

Jag har precis färdigställt mitt råmanus till nästa bok.

När jag skriver den meningen har jag svårt att tro att det är sant.

Visst, manuset kommer redigeras, ändras och tröskas och jag kommer hinna både gråta, nojja och kräkas på det (och få dåligt samvete för att redaktören och min förläggare antagligen också kommer kräkas på det innan det är klart) men jag vet att jag kommer få ihop det. Historien är nertecknad, trådarna sammanflätade och dramaturgin anpassad efter formatet.

Det ska bli ytterligare en ljudboksserie för Storytel Original. Tio avsnitt om 50 000 tecken. Varje avsnitt har ett cliffhangerslut. Berättelsen har högt tempo och scenerna är uppbyggda med en motor som driver någon av de parallella historierna framåt. För att det ska bli mindre rörigt för åhöraren innehåller texten medvetet ytterst begränsade hopp i tid. Den rusar istället fram i presens. Jag hoppas det ska få lyssnaren att stanna kvar. ”Tänk på den moderna människan som homozappiens”, sa min lärare när jag pluggade media- och kommunikationsvetenskap för hundra år sedan. Jag trodde han mest ville dra en knastertorr ordvits (typisk akademikerhumor) men han hade rätt. Om jag inte hookar åhöraren hela tiden byter hen omedelbart kanal – zapp, zapp, zapp.

Jag läser texten högt för mig själv när jag går igenom den för att höra om den funkar. (Det känns helt normalt faktiskt att sitta uppe halva natten och ha högläsning i sin ensamhet – not!). Men det är ett suveränt sätt att upptäcka onödiga upprepningar och utfyllnader jag annars lätt petar dit utan att tänka.

För att det ska kännas levande vid uppläsning behöver skådespelaren också få utrymme att dramatisera. Därför har jag medvetet valt att lägga en stor del av berättelsen i dialogform (jag älskar för övrigt också att skriva dialoger). Det händer att jag tvingar min man att motläsa replikerna med mig. Till den som redan innan tyckte att det verkade koko att ha högläsning ur sitt eget manus kan jag säga att motläsning är en verksamhet som känns sju resor larvigare.

Föreställ dig att du står i yogabrallor (arbetsbyxan för hemarbete) och låtsas vara Persbrandt. Du ”polispratar” samtidigt som ni hjälps åt att tömma diskmaskinen. (Om du lever i en ny relation är detta inget jag rekommenderar att du testar hemma, om du inte aktivt letar efter en utväg förstås. Då är det effektivt, man framstår nämligen som en knäppgök.)

Så här rörigt kan det låta mellan överarbetande småbarnsföräldrar:

Stressad make: ”Har filerna från masttömningen kommit?” (Gäll skånsk kvinnoröst)

Dansbrallan: ”Ja, och det finns ett frågetecken när det gäller ett telefonnummer. Samtalet ringdes klockan 18:35 från…Vad är det här? Har du glömt köpa diskmaskinstabletter? Jag menar, vad säger it-forensikern om detta?” (Onödigt grov men ändå manlig Persbrandt-röst)

Dansbrallan: ”Patrullen på plats får förhöra det äldre paret, de har tydligen haft uppsikt över huset under helgen. Sen finns det en övervakningskamera från affären som…”(Persbrandt, upprörd)

Stressad make: ”Nej, hallå, är du inte klok, man kan inte hälla Yes rakt ner i luckan! Det är verkligen inte samma. Det kommer bli urlöddrigt!” (Skånsk kvinna, ännu gällare)

Som ni kanske anar är mitt nya manus en traditionell deckare (vad det nu är) och tonen, miljön och persongalleriet är helt annat än Stockholm psycho.

Men arbetssättet har varit detsamma. Jag har planerad scener och avsnitt i förväg (jag gillar att jobba så, det är givetvis en smaksak). För att hålla reda på alla parallella historier, korsande händelser och nycklar, jobbar jag med en karta i Excel. Jag gör också en berättarlinje där det framgår vart karaktärerna är på väg, vilka ”point of no return” som finns i deras utveckling och syftet med scenen. Jag gillar när linjerna korsas och personer och föremål återkommer, som i ”Shot Cuts” (Robert Altman) eller Magnolia (Paul Thomas Andersson). Både detta drama och Stockholm psycho har många sådana inslag.

I min nya historia, som bär arbetsnamnet ”Morden i Lerviken”, får lyssnaren följa Harriet, en 30-årig kvinna från Stockholm som hamnar i Skåne för att ta hand om sin far som börjar bli till åren. Pappan är professor i juridik. När Harriet föddes var han i femtioårsåldern och ville inte ge upp sin professur i Lund. Harriet växte istället upp med sin mamma huvudstaden men spenderade somrarna hos pappan i en liten fiskeidyll på den skånska västkusten. Harriet är civil brottsutredare och får i den nya polisorganisationen en möjlighet att jobba med grova brott i Södra regionen. Direkt kastas hon in i en mordutredning och det visar sig snart att inte bara offret utan även mördaren har starka kopplingar till hennes innersta krets. Harriet får ta en promenad längs minnenas allé för att hitta svaren hon behöver för att lösa gåtan och historien utvecklas till en berättelse om mord, syskonskap och familjeband.

Om någon för ett år sedan skulle sagt till mig att jag skulle ge ut en bok, hade jag inte trott på det. Nu sitter jag bredvid min nyinköpta skrivare och ser sidorna i mitt andra manus rassla ut över köksgolvet. Om två dagar går jag tillbaka till jobbet efter vårens tjänstledighet, trött och fattig men en bok rikare och mycket lyckligare. En väldigt märklig vändning i livet.

Kanske ska jag nypa mig i armen, för att försäkra mig om att jag inte drömmer eller att det står någon galning utanför fönstret.

Revbenet i kylen

Ni vet den där skräckblandade känslan när man skriver något som kort efteråt inträffar. Well, just nu har jag ett mänskligt revben i min kyl. Jag ska strax återkomma till detta men låt oss säga så här, det som händer i Stockholm psycho stannar tydligen inte i Stockholm psycho.

Stockholm psycho handlar om den dödligt uttråkade statligt anställda handläggaren Karin som av ett misstag blir indragen i en styckning när hennes väninna Viktoria råkar släpa hem en man i röda brallor från Riche efter en blöt utekväll. Mannen som Viktoria verkligen inte är gift med dör och en motorsåg i ett badrum i Sjöstan framstår helt enkelt som den enda lösningen på problemet. Därefter forslas kroppen bryskt iväg uppdelad i plastkassar för att senare hamna i en frysbox. Någon kroppsdel tappas även på vägen som givetvis leder mot en katastrof. Det är ungefär handlingen i korthet.

Ofta får jag märkligt nog frågan om jag är Karin. Lite generad brukar jag svamla något i stil med: ”Det är mitt språk och jag känner mig hemma i miljön men Karin och storyn är uppdiktade.” Och sedan fnissande lägga till: ”Vem gör så? Sprider kroppsdelar omkring sig eller ännu värre, sparar dem i kylen som troféer?”

Det kusliga är att sedan boken släpptes har scenerna börjat utspela sig i verkligheten, en efter en.

Alltså, att jag besökte Riche och direkt stötte på en glad 40-plussare i röda ”jag känner kungen”-byxor var visserligen obehagligt men det jag syftar på är en serie mycket läskigare händelser som inträffat under den senaste tiden och som har starka liknelser med historien i min bok.

Det började med följande sms:

”Ska vi ses vid 17:00-tiden på busshållplatsen för utväxling av överkroppen?”

”Jag kommer att transportera honom i barnvagnen genom Sjöstan. Sannolikt kommer även bebisen behöva ligga där.”

Det är riktiga meddelanden. Jag ryser när jag läser dem nu och inser att de lika gärna hade kunnat vara en dialog mellan Karin och hennes väninna Viktoria i Stockholm psycho. I verkligheten handlar konversationen om att jag och min kompis Emilia försöker bestämma träff för att jag ska ta emot ett paket som ska överlämnas i samband med en middagsbjudning. Emilias man, som gillar att leta upp festliga saker på nätet (har nämnt honom i ett tidigare inlägg), hade hittat den perfekta gå-bort-presenten till en annan av våra vänner som ordnat en skräckfilmskväll. En vägghängd torso i naturlig storlek föreställande Freddy Krueger. Vem vill inte ha en sådan hemma?

Presentinköparen aka ”Lilla Farbrorn”, drabbades emellertid mycket olyckligt av en klassisk ”man cold” strax innan filmkvällen och vi kom överens om att jag på vägen dit istället skulle jag träffa hans fru Emilia för att få på så vis få med mig Freddy. Överkroppen hade levererats till deras lägenhet i Sjöstan i delar någon dag tidigare. Emilia som passade bebisen kom på den supersmidiga lösningen att lägga Freddy i barnvagnen och möta mig på närmsta busshållplats. Ett typiskt tillfälle då man försöker undvika att andra mammor från Öppna förskolan kommer fram till vagnen och sticker näsan under suffletten.

När jag senare trängde mig på en överfull Nackabuss utrustad med en stor Ikea-kasse som innehöll en uppstyckad överkropp gick det emellertid inte alls lika smidigt. Jag satte ursäktande ”paketet” på sätet bredvid mig. Folk kastade irriterade blickar och Freddy stirrade tillbaka.

Freddy som tittar upp ur kassen

I kollektivtrafiken riskerar den som reser med ett stort bagage att bli lynchad och till slut kom också den högljudda aggressiva harklingen jag väntade på. Lätet som personer över sextio har tagit patent på och som betyder: ”Fräcka yngre människa, flytta genast väskan från sittplatsen hur krångligt ditt liv än kommer att bli – det är en principsak.”

Jag försökte raskt maka över Freddy i knät så att gubben kunde slå sig ner men i manövern hörde jag hur det prasslade till och något föll i golvet. Med ett blixtsnabbt ”Ursäkta, jag tror jag tappade en arm”, hävde jag över Freddy till mannen och krånglade mig ner bland de övriga resenärernas ben. Precis innan dörrarna öppnades vid Sickla lyckades jag fånga den blodiga underarmen. Phu, det hade varit rejält nesligt att förlora en kroppsdel där.

”Vem gör så? Sprider kroppsdelar omkring sig… ?”

Så, till historien om det mänskliga revbenet i min kyl, som du säkert suttit och väntat på. Det kan väl ändå inte vara sant?

Jo, sedan en vecka tillbaka och det är nu jag själv faktiskt börjar känna det riktiga obehaget. Det som händer i Stockholm psycho stannar ju tydligen inte i Stockholm psycho.

Men hur är det möjligt tänker ni nu?

Ni vet folk som sparar tänder och gallstenar som roliga minnen efter operationer? Min man fick samma infall när han skulle opereras. Fast på honom tog de bort ett revben. Vi såg framför oss ett kritvitt ben att spara i asken med coola mystiska föremål. Istället kom han nerdrogad hem från sjukhuset med ett blodigt mätglas i handen som innehöll en revolterande äcklig skelettbit. Medan jag försökte googla hur man gör sig av med en oönskad kroppsdel ställde han glaset med benet i kylen. En vill ju ogärna att det ligger människorester och ruttnar någonstans i huset!

När min bok kort efteråt blev nominerad till årets deckardebut blev jag intervjuad av lokaltidningen. Journalisten ställde massor med frågor. ”Berätta lite om dig själv?”, ”Varför ville du skriva om två kvinnor som dödar?”, ”Vad får du din inspiration ifrån?”, ”Hur gör du research?” ”Har berättelsen någon lokal förankring?” Jag svarade utförligt och öppenhjärtigt tills hon utbrast: ”Får vi komma hem till dig och ta lite bilder? Det är roligt för läsaren att se hur det ser ut hemma hos deckarförfattaren i grannskapet?”

”Självklart”, skrattade jag och fortsatte: ”Men det är inte så spännande. Jag sitter mest i mitt kök vid datorn och fantiserar, jag är inte alls lika galen som min huvudkaraktär.”

Sen slog det mig. Herregud, tänk om de öppnar kylen!

”Vem gör så? Sparar kroppsdelar i kylen som troféer?… ”

 

Foto: Tomas Carmler

Freddy, hel och monterad. Ni får hålla tillgodo med honom för bilden på revbenet kommer jag aldrig lägga ut.

Vad finns det i en busbil?

Jag älskar spänning och jag har hela hjärnan full med läskiga scener. Man sitter och skriver, skärmen slocknar och på den svarta ytan framträder spegelbilden av en människa bakom ryggen. Man drar upp persiennen och står öga mot öga med en maskerad främling på andra sidan rutan. Eller kanske somnar i soffan och armen trillar mot golvet. Det som väcker en är ett varmt andetag mot handen som kommer underifrån. Någon ligger där.

Ni fattar. Situationer i vardagen.

Därför hoppade jag upp och ner av glädje när jag fick frågan om jag kunde skriva ett kriminalmanus. Jag hade direkt tusen idéer och det finns en rad rättsfall som jag av någon osund anledning har lekmannadoktorerat på och tänkt att jag skulle vilja skriva om. Jag kastade mig över skissblocket, gjorde en planering och tänkte ut en handling.

När jag kommit en bit insåg jag att jag vet väldigt lite om polisarbete. Utöver det som GW berättar på tisdagar förstås.

Jag har själv jobbat som jurist i många år och vet att arbetet i verkligheten skiljer sig ganska mycket från bilden som ofta förmedlas i TV eller beskrivs i litteraturen. För att göra mitt manus mer polisigt kontaktade jag en åklagare, en kriminaltekniker, en brottsutredare som arbetar med grova brott och en f.d. spanare.

Om du direkt tänker att åklagaren är en stressad kvinna i kostym som snubblar över jättesmå gummistövlar när hon springer till rättssalen, kriminalteknikern en medelålders mörkhårig man som är specialiserad på blodanalys och extraknäcker som seriemördare, brottsutredaren en lönnfet halvalkoholiserad äldre man som lyssnar på opera och spanaren en nerdekad femtioåring i jeans som sitter i en listigt kamouflerad skåpbil och ropar ”Va fan! Lisa är min källa” på göteborgska, kan jag direkt säga att inget av detta stämmer med verkligheten. (Det är också världens längsta mening som du just tagit dig igenom).

Min samling består av en stilig man i 40-årsåldern med lätt silversprängt hår som gillar hiphop, en cool blond dedikerad hockeymamma, en glad norrländska med skinn på näsan i blå klänning och röda gympaskor och en stentuff lite mystisk kvinna med benvärmare över knäna och svarta glittrande naglar. Du får själv gissa vem av dem som jobbar med vad.

Känner du dig påhoppad för att du gjort alldeles för lite efterforskning till din text kan jag berätta att det här researcharbetet är lika spännande som själva deckaren (som också kan vara jättespännande även om brottsutredaren är just en lönnfet man som dricker whisky och lyssnar på klassisk musik.) Det finns inga rätt eller fel.

När man träffar fascinerande personer med fascinerande jobb som vem som helst verkligen inte skulle fixa väcker det enormt många frågor. Vilka drivkrafter, utmaningar och uppoffringar ställs man inför när man arbetar med grova brott? Hur kombinerar man ett familjeliv med ett arbetsliv starkt präglat av miljöer där våld och död förekommer? Vilket är det värsta dilemmat man kan ställas inför? Hur är det att möta en psykopat som har gjort förskräckliga handlingar? Hur känns det när bevisningen inte räcker? Vad gör man om man blir igenkänd i ett kritiskt läge eller träffar en gärningsperson som just har muckat? Sådana frågor, och tusen till, intresserar mig egentligen mer än de rent utredningstekniska delarna men för mitt kriminaldramas skull vill jag veta även detaljerna. Hur går arbetet till praktiskt? Vilka konflikter kan finnas? Hur luktar det i en obduktionssal? Hur benämner man sitt tjänstevapen när man pratar med kollegan? För er som särskilt har undrat det senare har jag hört att tjänstevapnet tydligen  internt kan kallas: Vapnet, Gun (inte som på engelska utan tantnamnet), Puffran, Siggen (Sig Sauer), Pickan och Pangen.

När jag har beskrivit situationerna i mitt påhittade manus för mina intervjuoffer och frågat vad de skulle gjort om fallet hamnade på deras skrivbord (eller hur det nu ser ut där de jobbar, det kan vara hemligt, de kanske inte alls sitter vid ett skrivbord) slås jag av en sak. Verkligheten verkar överträffa dikten. Både när det gäller brott och lösningar.

De är grymt proffsiga och har imponerande teknik att tillgå. Mitt fiktiva fall skulle de lösa på några timmar. Det skulle bli världens kortaste och dramaturgiskt tristaste story. Ett bestialiskt mord, en jättepuckad gärningsperson och en lång väntan efter provsvar. (Gärningspersonen kommer inte hinna begå mer än ett brott innan hen grips.)

Brottsutredarna i mitt manus måste som det verkar göra fel, sakna resurser och hela tiden hamna sist i kön för att det ska bli spännande. Eller så måste mördaren vara extremt mycket smartare. Det sista saknar jag dessvärre fantasi och intellektuell kapacitet för att skapa. Därför har jag ägnat jättemycket tid till att omarbeta och förtäta intrigen. Men också fråga proffsen vad man absolut inte får göra. Hur uppför sig en riktigt irriterande kollega? Hur sabbar man effektivast en utredning? Vad händer om någon ljuger, råkar kräkas på brottsplatsen eller, ännu värre, strular med den misstänktes advokat? Plötsligt är detta precis lika relevanta frågor som de utredningstekniska för att få ihop historien.

Jag är otroligt tacksam över att det finns fantastiska personer som tar sig tid att svara också på larviga frågor (och ännu mer naturligtvis att de klarar upp och förhindrar svåra brott i samhället). Min största stress nu, är att mitt manus ska göra dem besvikna.

En liten detalj i samband med researcharbetet är att vid flera av tillfällena har jag lyckats bestämma träff med någon av mina intervjupersoner på samma restaurang som en chef från mitt jobb också lunchar. Han vet naturligtvis inte att jag skriver en bok. Jag misstänker att han tror att jag håller på med något förbjudet, om han har noterat mig.

Jag är tidig, väntar nervöst utanför, kollar klockan. Är översvallande glad när någon främmande dyker upp, nästan lite generad. Ibland hälsar jag på fel person och rodnar. Ibland sitter jag redan inne i restaurangen när han kommer, fullt upptagen i ett samtal med en främling (eftersom poliser och krimmare verkar äta på dagistider). Om det går har jag givetvis bokat ett mer privat bord lite längre bort. Det är olika personer jag träffar varje vecka. Jag inser när jag skriver detta att det antagligen ser ut som en hemlig dejt eller olaglig affär av något slag.

Han skulle bara veta att när jag böjer mig fram, tittar intresserat på personen mitt emot, lägger huvudet på sned och ler är frågan jag ställer: Vad är det egentligen man brukar hitta när man beslagtagit en så kallad busbil?

Som sagt, situationer i vardagen.