Tack för mig

Ett år går fort ändå. Femtiotvå veckor har jag varje måndag skrivit ett inlägg här på bloggen. Svårt ibland, lätt andra gånger. Kvaliteten har väl gått upp och ner – som i allt skrivande – men det har varit väldigt roligt att få vara en del av debutanttraditionen och det här 2020-gänget. Det kommer bli lite konstigt att inte logga in för att plita ner några rader varje vecka. För att inte tala om att komma ihåg att svara på lördagsenkäten… Nu står ett nytt gäng i kulisserna, ivriga på att få ta över. Det känns som om de kommer göra ett fantastiskt jobb under nästa år. Vi presenterar vilka det är på söndag!

Sista inlägget. Jag hade önskat det skulle bli något fantastiskt. Klatschigt och träffsäkert, något avslöjande kanske – men det blir det inte. Istället vill jag passa på att tacka. Tack till gänget som drev bloggen under förra året som lät mig få en plats här. Tack till mina roliga, snälla, duktiga kollegor Sara, Malin, Hanna och Daniel för att jag fått hänga med er här hela året. Jag hoppas verkligen vi får tillfälle att ses i verkliga livet under kommande år och ta igen lite av det vi missade det här året. Det bästa scenariot vore att vi får bukt med coronaviruset och det går att genomföra författarbesök, signeringar och en vanlig, svettig bokmässa i Göteborg. Jag ser fram emot att höra av läsare och prata om mina böcker.

Idag är det dan före dan före dan före dopparedagen. Jag ska vara ledig i nästan två veckor och njuta av tidiga mornar när det bara är jag och hundarna vakna i huset. Det är då det är enklast att smyga åt sig en knäck eller något annat julgodis, göra en stor balja te och krypa upp i soffan. Ofta löser jag några knutar på det manus jag håller på att jobba med för tillfället. Många fina böcker ligger olästa och väntar på att jag ska hinna läsa dem, bland annat Saras julkaramell En oönskad julklapp som jag har sparat särskilt för detta tillfälle.

I fredags kom min andra bok från tryckeriet till förlaget. Den finns alltså! Återstår att se när den kommer till Småland. Jag väntar en jätteladdning böcker som jag ska signera och sedan skicka ut till bokbloggare och andra eftersom jag inte vill/kan åka upp till Stockholm där förlaget ligger i dessa tider. Som jag längtar efter att få hålla i den, klämma, känna och sniffa på den. Klappa mig själv på axeln och säga bra jobbat även om det förutom jag har varit massor med människor inblandade i tillblivelsen. Testläsare, skrivvänner, familjen, förlaget, redaktören, korrekturläsaren, sättaren, grafikern… Den 20 januari är det officiella releasedatumet. Håll utkik på sociala kanaler för mer info om det!

Jag har redan många saker på min att-göra-lista för 2021. Jag hoppas färdigställa min ”triptyk” om andra världskriget, den tredje och avslutande delen jag kallar Svarta vingar. Det är ju faktiskt inte så mycket kvar innan råmanus är klart. Mest att förstärka vissa scener, putsa på röda tråden och sådant. Jag kommer nog inte hålla den deadline jag satte för mig själv till 31 dec, men jag hoppas att den blir klar inte så långt in på det nya året. Har jag riktigt flyt hinner jag även avsluta det fjärde manuset lite senare då det också är ganska långt framskridet. Sedan återstår att se om det är någonting som förlaget vill trycka. Även om jag har positiva indikationer på att de vill läsa när jag är redo att släppa texten finns det inget avtal. En annan grej jag funderar på är om jag ska ansöka om medlemskap i Sveriges Författarförbund nu när jag har två böcker publicerade. Bara för att, liksom. Det vore ju trevligt att få titulera sig författare på ett mer legitimt sätt.

Slutligen vill jag säga tack till er som läser här på Debutantbloggen. Det var inte alls länge sedan jag var en av er och hade som morgonrutin att läsa på bloggen varje dag och drömma om att bli utgiven. Nu räcker det ju inte med att bara drömma och önska, men ni vet vad jag menar. Att det är hårt arbete också har vi skrivit om allihop under året. Så kämpa på, fortsätt skriva, ge aldrig upp!

Jag önskar er alla en god jul och gott nytt år! Vill ni fortsätta följa mig framöver så finns jag här:

Hemsida: kristinfagerskjold.com
Instagram: kristinfagerskjoldforfattare
Mail: kristin.fagerskjold@gmail.com

Så var mitt 2020

När vi om några år kommer att blicka tillbaka på 2020 så kommer vi nog minnas det som året då coronaviruset tog oss alla som gisslan och vi inte längre kunde leva som vanligt. Det är nog inte särskilt många som kommer att tänka att det var året jag och mina bloggkollegor debuterade. Här kommer en snabbrepris på vad som hände mig när det gäller skrivandet och författarskapet – de kommande dagarna får ni nog något liknande från de andra.

I januari kom Klar himmel ut. Redan i mellandagarna släpptes boken i e-format och strax efter nyår gick det att köpa den inbundna versionen i butik. När jag såg min bok för första gången ville jag liksom klappa den och hålla om den som en bebis! Jag hade releasefest, eller två till och med. En på hemmaplan i Nässjö och en på förlaget i Stockholm. Såhär i efterhand är jag glad att jag slog till på två, nu när det inte kommer bli något fysiskt event för nästa bok.

Månaden därpå, februari, bestod av många läsarreaktioner. Det är så spännande när någon bemödar sig om att höra av sig och tala om vad hen tyckte om boken! Jag fick också en idé till ”Roman nr 4” och började skriva på det råmanuset, vilket jag fortsatte med under mars också. Det var lite dubbelt då jag egentligen hade tänkt att jag skulle skriva färdigt på Svarta vingar som jag räknar som ”Roman nr 3”, men jag kunde inte stå emot att fästa den nya idén på papper.

När april kom började jag jobba med redaktör på andra boken Nattens färger. Jag tyckte att jag hade lärt mig så mycket av redigeringen med första boken att det borde gå lättare andra gången, men ack vad jag bedrog mig. Hårt arbete, men det är härligt att se att redaktören trollar fram en bättre text genom att utmana mig att göra jobbet bättre.

Under maj fortsatte redigeringsarbetet med Nattens färger. Klar himmel kom ut som ljudbok inläst av Ellen Jelinek. Det blev så himla bra! Mycket skumt dock att höra sin egen text läsas av någon på det där professionella sättet…

Redaktören fick tillbaka Nattens färger i juni och då tog jag upp skrivandet på ”Roman nr 4” igen. I juli hade jag förvisso semester, men det var även då jag påbörjade redigeringsomgång nummer två. Att sitta inne bakom en datorskärm är ett effektivt sätt att skydda sig mot solen.

Jag brukar älska månaden augusti, och så även detta år. Jag fick se omslaget till Nattens färger och skrev baksidestexten till den ihop med förlagskoordinatorn. När det finns ett omslag till boken blir den mer verklig, tycker jag.

September bjöd på blandade känslor. Bokmässan blev så klart inställd – det visste jag ju sedan tidigare, men det var verkligen trist att inte få vara med där tillsammans med min bok och träffa mina kollegor från bloggen. Desto roligare var att Klar himmel gavs ut som pocket i slutet av månaden. Jag orkade inte fortsätta skriva på ”Roman nr 4” utan bestämde mig för att slutföra Svarta vingar istället.

I oktober spelade topplistor en stor roll i mitt författarskap. Klar himmel låg med på alla möjliga listor, och blev under månaden den tredje mest sålda pocketen i Sverige oavsett försäljningskanal enligt Svenska Förläggareföreningens statistik. Etta låg Jojo Moyes med Bergens stjärnor och tvåa var Peter Nyström/Peter Mohlin med Det sista livet. Längre ner på listan återfinns namnkunniga författare som Caroline Eriksson, Niklas Natt och Dag, Jenny Colgan och Denise Rudberg. Men jag, jag låg trea. Otroligt!

November var månaden jag verkligen tyckte att coronaviruset var begränsande. Det i kombination med mycket att göra på lönejobbet, mörker och gråväder gjorde att jag inte alls blev produktiv utan snarare kände mig deppig och usel. Jag gjorde de sista korrigeringarna på Nattens färger och korrekturet blev klart men skrev inte särskilt mycket alls på Svarta vingar.

Nu är det december och bok nummer två har gått till tryck. Den når bokhandeln runt den 20 januari 2021. Jag har insett att jag inte kommer ha någon fysisk releasefest och funderar lite på hur vi ska göra istället. Tillsammans med mina bloggkollegor har jag utsett nästa års Debutantbloggare. Den karamellen håller vi lite till på innan ni får veta vilka det blir.

Visst har coronaviruset överskuggat nästan allt annat, men jag kommer ändå minnas 2020 som mitt debutantår då jag varje måndag bloggade här. Vilken tur att jag fick vara med på den här härliga resan just det här året! Det känns konstigt att jag nu bara har ett inlägg kvar att skriva innan jag måste säga hejdå till er.

Läskiga läsare

Idag ska jag berätta om läskiga läsare och hur man övervinner sin rädsla för dem. Jag har alltid tyckt att det är lite otäckt att någon ska läsa det jag har skrivit. Det gick an när jag frilansade som inredningsreporter, det kändes inte så läskigt att skriva hemmahosreportage och sväva iväg om köksrenovering eller husets idylliska läge. Men det är mycket värre med skönlitterär text där varje ord är mitt, valt med omsorg, och på något sätt är mer utsatt för tyckande.

I många år skrev jag utan att någon fick läsa. Inte ens någon som skulle vara snäll i sitt omdöme. Det kändes för privat att lämna ut texten, trots att jag inte hade skrivit om mig själv utan någonting påhittat. Samtidigt drömde jag om att bli författare. Det är lite svårt att få ihop de två sakerna, eller hur? Tanken på att skriva under pseudonym föresvävade mig, men det kändes också löjligt. Är det inte bara redan berömda författare som hittar på en pseudonym om de vill prova en ny genre eller helt annan stil än det de tidigare skrivit?

Jag började skriva en roman. Med ett uttalat syfte att försöka få manuset antaget insåg jag att jag var tvungen att ta tjuren vid hornen och närma mig tanken på att någon skulle komma att läsa det. Lustigt nog tänkte jag enbart singularis här; någon. Jag borde ju insett att en hel drös människor skulle behöva läsa manuset innan det blev en färdig bok, men det gjorde jag inte. Om det berodde på bristande insikter i hur förlagsvärlden fungerar eller bara någon sorts tunnelseende vet jag inte. Jakten på denna någon började hur som helst och det blev min lillasyster som fick det otacksamma uppdraget. Usch vad jag våndades innan jag skickade iväg det. Jag minns att jag tillsammans med filen skrev en massa ursäkter i stil med ”Jag vet att det saknas det här… och det här… och att jag inte har fått till den här passagen så bra…”. Svaret kom och min syster, som är mycket snäll och insiktsfull, sågade mig inte längs fotknölarna. Hon hade faktiskt några riktigt positiva saker att säga som jag sög åt mig som en svamp.

Jag överlevde alltså den första läsaren. Något stärkt i självförtroendet skickade jag mer text till henne och lite senare svarade jag i en facebooktråd om att byta texter med en helt okänd person. Någon som liksom jag börjat skriva en bok och behövde någon som kunde ge feedback och komma med glada tillrop. Det blev början på en vänskap som lyfte mitt skrivande enormt. För varje gång jag skickade iväg texten gick det lättare. Det heter att det som inte dödar härdar, och lite så var det för mig. Mitt råd om du känner samma motvilja mot att lämna ut din text är att ändå tvinga dig själv att göra det. Våga ta steget, kliv ur din bekvämlighetszon – du kommer vinna på det i längden!

Min debutroman Klar himmel har vid det här laget sålts i över 20.000 exemplar. Förmodligen är det fler personer än så som tagit del av den då biblioteksböcker lånas ut och ljudböcker streamas. Det är en svindlande summa. Aldrig hade jag i min vildaste fantasi drömt eller hoppats på att så många skulle läsa min bok! Från att knappt ha vågat låta någon i min närhet läsa så är det 0,2% av Sveriges befolkning som nu läst de ord jag värkt fram. Fortfarande ger det mig fjärilar i magen. Givetvis kan inte alla tycka om min bok, men de fina kommentarer och positiv feedback jag får från många läsare uppväger de negativa. Jag är så tacksam för det, och det ger mig mod att fortsätta skriva och dela med mig av mina texter.

Tänk om jag aldrig hade vågat låta någon läsa…?

Luften går ur mig och en uppmaning

Med Nattens färger på sättning och inga måsten som tynger axlarna (än så länge, snart blir det ju en sista omgång korrekturläsning och sedan är det kört att ändra texten) har jag ägnat helgen åt att inte skriva någonting. Alls. Inspirationen till att fortsätta med nya texter har inte infunnit sig och jag tänker att jag nog måste vila lite. Allt har snurrat på så himla fort.

Det är snart två år sedan jag skickade in mitt manus Klar himmel och fick ett mail tillbaka på bara ett par veckor om att förlaget var intresserat av att ge ut det. Jag kan inte förstå att det är så länge sedan??? Den gamla klyschan ”jag minns det som igår” är högst applicerbar här. För en gråtråkig novembereftermiddag när jag var med på skypemöte på jobbet och bara lyssnade med ett halvt öra medan jag kollade privata mailen (ja, jag vet, inte bra) låg det där meddelandet från förlaget där och när jag öppnade det kunde jag knappt låta bli att skrika högt. Och för att vara riktigt melodramatisk så har livet aldrig blivit detsamma efter det – i positiv bemärkelse. Sedan dess har jag skrivit konstant på alla möjliga och omöjliga stunder. Om det inte varit redigering så har det varit någon ny text. Det har max gått någon vecka utan att jag har öppnat datorn och pillat med någon av alla textfilerna, och jag tänker att jag behöver de där mikropauserna för att hämta andan emellanåt.

Kanske är du som jag var för två år sedan. Kanske har du just fått ett härligt, positivt besked från ett förlag som vill ge ut din första bok? Eller kommer boken redan ut nu i höst/vinter? Då tycker jag att du ska ta chansen att söka till Debutantbloggen 2021. Du är bara debutant ett år och det är stort och omvälvande på många sätt. Vi hoppas på många ansökningar och att det blir ett bra gäng som tar över stafettpinnen vid nyår!

Omslaget till Nattens färger

Äntligen, äntligen, äntligen kan jag visa er omslaget till min andra bok, Nattens färger! Vad tycker ni? Är det inte fint?

Om möjligt var jag ännu mer nyfiken (och otålig) på hur det skulle se ut med den här boken än när jag väntade på omslaget till Klar himmel. Jag funderade på om det skulle påminna om det första men kunde inte föreställa mig hur det skulle bli. Med Klar himmel önskade jag en kvinna med cykel och flygplan på himlen, jag hade inga lika starka idéer till det här även om jag hade lämnat några bilder på andra omslag som inspiration till designern. Sedan kom det här förslaget, och jag kände på en gång att det var rätt. Det är samma typsnitt, samma färgskala och samma (eller åtminstone liknande) himmel som på den första boken. Jag gillade det som sagt på en gång, men var lite orolig för att det skulle uppfattas som att Nattens färger som en fortsättning på Klar himmel eftersom omslagen påminner om varandra. Böckerna är dock helt fristående, det enda de har gemensamt är att de utspelar sig under 1940-talet.

Efter att ha ventilerat min oro med min förläggare så lugnade hon mig genom att säga att folk/läsare i allmänhet inte tänker så mycket på omslag att de skulle tro att de tillhörde en och samma serie, det är mest författaren själv och kanske förlaget som är så pass ”insatta”. Däremot tror hon att de som läst och uppskattat Klar himmel kanske kommer att känna igen sig och bli sugna på att läsa även Nattens färger när de ser det här. Och om någon har kommit så långt, greppar boken och vänder på den, kommer baksidestexten att avslöja direkt att det är en fristående bok.

Tanken är att det manus jag kallar Svarta vingar ska bli en tredje bok om andra världskriget, och den kommer faktiskt att knyta ihop de båda första böckerna genom att en karaktär från respektive bok möts i den tredje. På så sätt kommer böckerna att hänga ihop, om än löst. Det går inte kalla det för en serie eller trilogi, men jag har använt mig av ordet triptyk för att ändå markera att det finns ett samband mellan dem. Dock har jag lagt detta manus lite på is och ägnat mig åt ett helt annat vid sidan av redigeringen av Nattens färger den här våren och sommaren. Det var inte planerat så, men ibland är det inte helt lätt att styra kreativiteten… Men om/när Svarta vingar blir klar så känns det numera självklart att det också ska få ett omslag som går i samma stil som de två första. Om kvinnan får en gul klänning kan jag kalla böckerna för ”Stoppljustriptyken”. Ett namn som garanterat ingen annan redan använt. Minns var ni läste det först.

Summera sommaren

Ja, jag vet. Sommaren är inte slut än, men idag börjar jag jobba på mitt vanliga jobb igen och snart drar skolorna igång igen (eller hur blir det pga coronan?), så på ett sätt känns det som om sommaren är slut.

Till helgen ska jag skicka in manuset till bok nummer två till redaktören igen. Sedan återstår en tredje runda då det bara är småpill kvar att göra. Den här omgången känns det som om texten hittat sin rätta form. Jag minns känslan från förra boken, när man läser och tänker ”wow, nu är det snart som en riktig bok”. Missförstå mig rätt. Alla redigeringsomgångar gör ju texten bättre, men det finns alltid något att fila på och vid det här laget tycker jag att redaktören har lyckats boxa in de kvarstående problemen åt mig så att jag har haft en relativ enkel uppgift att rätta till dem. Onödiga meningar är strukna, en del passager borttagna. Det blir mer slimmat och strömlinjeformat. Det känns bra!

I förra veckan fick jag se omslaget till boken. Det känns helt rätt men som alltid får jag inte visa det för er än. Den som läst debutboken Klar himmel kommer att känna igen sig till Nattens färger för det är samma stil på dem om jag säger så. Tanken är att det så småningom ska bli en tredje roman som utspelar sig under samma tid (andra världskriget) och den ska då också få samma prägel på omslaget. Men den boken, Svarta vingar, är inte klar än och jag vet inte när den blir det heller… Det blir alltså som en liten ”serie” även om böckerna är fristående från varandra.

De sista sommarveckorna tänkte jag ägna åt att skriva nytt medan redaktören granskar manuset till bok två. Inte förrän v 44 kommer boken gå till tryck, så jag kommer ha gott om tid att fixa till de sista justeringarna.

För att summera sommaren tycker jag att den har varit bra. Vädret lämnade en hel del att önska i juli, åtminstone där jag befann mig, men samtidigt passade det mig eftersom jag slet med redigering då. Innan dess hade jag hunnit med rätt så mycket nyskrivning så jag tycker att jag har varit effektiv. Nu känner jag mig laddad för att ta mig an hösten!

Tvångsmässig läsning

Vad läser du i sommar? Jag tvångsläser böcker som på något sätt påminner om Nattens färger som jag håller på att redigera. Jag gjorde samma sak när Klar himmel skulle komma ut, dammsuger marknaden på titlar med liknande innehåll som det jag håller på och skriver på. Varför? Ja, varför gör man knäppa saker? Här kommer de främsta tre anledningarna:

För att jag vill veta om min historia påminner om någon annan bok (det vill jag inte).

För att jag vill veta om jag missat någon stor historisk grej eller detalj (det vill jag inte heller).

För att jag vill veta om den står sig i konkurrensen (det vill jag naturligtvis).

När jag höll på att redigera Klar himmel beställde jag massor av böcker om andra världskriget och flyglottor på Amazon. De som var översatta till svenska hade jag redan läst, men jag läste nog 10-12 böcker på engelska bara för att ha ”koll på läget”.

Med Nattens färger är det just motståndsrörelsen i Frankrike som jag är fokuserad på även om det bara är en del av min bok. Just nu läser jag Manda Scotts Förrädare (där ett av spåren är Frankrike under andra världskriget). En annan bok jag har tänkt läsa är Den franska fotografen av Natasha Lester och nyss dök en annan bok upp i mitt instagramflöde som jag känner att jag måste plöja, Befrielsen av Imogen Kealey. Tidigare har jag läst Dotterns berättelse av Armando Lucas Correra, Näktergalen av Kristin Hannah, Kodnamn Alice av Kate Quinn, Kodnamn Verity av Elizabeth Weiss m fl.

Egentligen är det bara en korkad grej att vara så nojig över min historia. Den är ju min, påhittad av mig, innehåller med 100% säkerhet saker som de engelskspråkiga författarnas inte gör, då jag har en svensk koppling i historien. Och jag borde inte vara nervös över de historiska detaljerna, för några år sedan var vi i Normandie och vandrade på alla platser som förekommer i boken, jag känner mig alltså väl förtrogen med orterna, det normandiska landskapet, landstigningsstränderna osv där historien utspelar sig. Jag har utöver det läst hundratals sidor i faktaböcker och tittat på dokumentärer på TV och Youtube.

Jag intalar mig allt det här, men kan ändå inte låta bli att oroa mig. Att någon skulle anklaga mig för att härma någon annan är nog det värsta jag kan tänka mig. Tätt följd av att ha gjort bristfällig research, men där är jag som sagt något mer säker på mig själv även den här gången. Jag tröstar mig med att jag hittills inte har läst en historia som är som min och jag hoppas att jag inte behöver göra det heller 🙂

Över en tröskel

Ibland när jag sitter och skriver och filar på texten kan det vara svårt att tro att det faktiskt kommer en bli en bok av alltihop. Än så länge är Nattens färger osynlig. Den finns inte om jag söker på nätbokhandlarna eller i något annat officiellt sammanhang. I förra veckan fick jag lite mer konkreta bevis på att det ändå faktiskt kommer att ges ut. Förlaget ville ha in en katalogtext, det vill säga den text som presenterar boken och även mig, inför lanseringen av säsongens böcker. När jag skulle försöka skriva den till min debutroman tyckte jag det var jättesvårt och därför hade jag förberett en text den här gången. Efter hjälp från förlaget blev texten klar under förra veckan. Samtidigt fick jag veta att samma formgivare som gjorde omslaget till Klar himmel kommer att få göra det till Nattens färger. Yippee, säger jag bara, för jag älskar det!

Omslag av Anna Henriksson

Vad blir det på den nya boken då? Ingen aning, faktiskt! Klar himmel var jag väldigt säker på att jag ville ha en himmel med flygplan, men med Nattens färger vet jag inte. Jag ser inte något motiv framför mig utan snarare en viss färgskala… vi får väl se vad det mynnar ut i. En moodboard och mitt senaste utkast av manuset har gått iväg till formgivaren. Faktum är att jag är lika pirrig över att få se förslagen till det här omslaget som jag var inför det första. Jag kan inte låta bli att fundera på hur det kommer att bli, men en sak vet jag – och det är att det förmodligen inte alls blir som jag inbillar mig utan mycket bättre. Om du läser bland inläggen här på bloggen med taggen ”omslag” så kommer du också att se att det är den vanligaste reaktionen 🙂

Två stora steg närmare färdig bok inträffade alltså förra veckan. Har hunnit skriva lite nytt och äta jordgubbar och grilla också (vem gör inte det på midsommar?) och känner mig allmänt uppåt!

Ett år går fort

Ibland sitter jag i min lilla bubbla och tiden försvinner. Jag skriver, skriver, skriver. Dagarna går, blir veckor, månader och helt plötsligt ett år. Från dag till dag händer det ganska sällan något revolutionerade men ackumulerat händer det minst sagt mycket.

För ett år sedan började jag redigera Klar himmel. Jag visste att jag hade ett jättejobb framför mig. Det löste sig, jag tog mig över den från början oöverstigliga uppgiften. I slutet av sommaren kom omslaget från formgivaren och sedan började det kännas som att det bara var upploppet kvar. Men korrekturläsningen tog tid och sättningen också, längre tid än jag hade trott. Till nästa bok har jag lovat mig själv att vara mer noggrann och leta efter mer fel i texten innan korrekturläsningen. Och förlaget lovade att se till att sättaren inte skulle ta semester mitt i arbetet med en bok…

Min bok har funnits i tryckt version och e-boksformat i ett halvår. Jag hann med att ha inte mindre än två releasefester på det gamla traditionella sättet och inte som digitala event, som det går till nu under rådande coronatid. I april gavs den ut som ljudbok också. Jag har medverkat i ett antal intervjuer i tidningar och på nätet, fått recensioner och det kommer till och med lite ”beundrarpost” på mailen. Jag blir så glad när någon tar sig tid att skriva och tala om vad de tyckte om boken och det går inte att komma ifrån att jag känner mig som en riktigt berömd författare när jag får dem.

Nu är det juni igen och jag håller på att redigera min andra bok. Den här gången ligger jag lite före tidsschemat förra året, jag ska snart lämna tillbaka manuset till redaktören för omgång två. Förlaget har så smått börjat fundera på när Klar himmel ska släppas som pocket i höst, och att omslaget till Nattens färger då måste vara klart eftersom det ska tryckas på insidan av baksidan som en ”teaser”. Det fick mig att inse att redigeringsbubblan faktiskt har ett slut!

Jag tillåter mig att tänka vilken enorm resa jag har gjort. Så fantastiskt underbart det har varit, trots att jag har svurit över karaktärerna ibland och inte orkat redigera ett enda ord till. Det har varit väldigt kul att få se vilka processer det finns i arbetet med att göra en bok och hur lång tid de olika delarna tar. Och jag är så tacksam över att jag har fått chansen att göra om den här resan igen.

Tiondelarnas vikt

Idag tänkte jag blir sådär lite ekonomnördig igen och prata siffror, närmare bestämt tiondelar. Min bok Klar himmel har vid det här laget funnits i fyra månader som tryckt produkt och e-format och i ett par veckor som ljudbok. Det fortsätter att trilla in recensioner av den på instagram och det är alltid lika kul att bli taggad i en sådan. Nu vet jag att de flesta som orkar skriva en recension och tagga författarens instagramkonto är positivt inställda till boken, men ändå. Det är skönt för egot att läsa att någon där ute har tyckt om min bok och haft några timmars trevlig läsning. Det sporrar mig att fortsätta skriva trots att jag ibland undrar hur jag ska lyckas knåpa ihop en andra bok.

Som debutant är jag nog inte ensam om att följa hur bokbebisens betyg utvecklar sig på olika sajter. Det finns ju en uppsjö av dem. När jag inte har någonting annat för mig (läs: när jag inte orkar ta tag i det jag borde göra) brukar jag skumma av dem. Bokus, Adlibris, Goodreads, Nextory, Storytel… Många av de lite större bokbloggarna lägger ut sina bedömningar på alla ställen, men det finns en hel del ”unika” kommentarer också. Jag är så himla tacksam för alla!

Så tack, du som läsare som lämnar ett betyg eller kommentar. Fortsätt med det!

Vilket århundrade lever du i?

En vanlig kommentar jag får – när jag berättar att jag skrivit en historisk roman – är ”Vad mycket research du måste ha gjort”. Jag har skrivit om det i det här inlägget. Men jag känner mig hemma i den tiden, 1940-talet, och faktum är att jag har lättare för att skriva om den än nutid. Helt ärligt har jag inte ett enda embryo i min idémapp där huvudhandlingen utspelar sig i nutid. Jag har försökt, men allt jag kommer på känns platt och detta-har-redan-berättats-tusen-gånger-tidigare. Ännu svårare tycker jag det känns att skriva framtidsromaner. Jag beundrar de som vågar ge sig på det, liksom fantasy. För mig ter sig dessa två genrer som minst troligt att jag någonsin skulle skriva.

Lite har jag lämnat min bekvämlighetszon i Nattens färger. Berättelsen har två parallella tidsspår, varav det ena är under andra världskriget och det andra i – hör och häpna – 1970-talets Sverige. Jag är sjuttiotalist själv men tillhör inte skaran som har en retroromans för det. Jag uppskattar inte alls decenniets kläder, möbler, färger, design eller musik. För mig är sjuttiotalet tapeter med psykedeliska mönster, manchestersoffor i orange eller brunt, Bumlinglampor och strumpbyxor i röd frotté. Hu. Jag ryser bara jag tänker på det. Visst är det konstigt att jag då har förlagt en handling dit? Ja, det tycker jag också, men jag var tvungen för att det skulle passa rent tidsmässigt med mor-dotter-perspektivet i boken. Min redaktör tycker att jag borde kunna öka på sjuttiotalskänslan i det spåret. Vad är era bästa tips? Jag tycker redan jag har indianpärlor i håret på en person, spiralformade telefonsladdar, v-jeans, träskor, en gammal Amazon utan bilbälten och kassler med ananas. Addera dessutom polisonger, mockaväst med fransar och lite Joan Baez, så borde jag vara hemma, eller? Min redaktör är inte lika lättflörtad…

Lördagsenkäten – The Actors Studio – del 2

I veckan somnade James Lipton in. Programledaren för The Actors Studio förvandlade ett intervjuprogram till en njutning och jag har alltid tänkt att jag skulle velat sitta där och svara på hans 10 frågor. Så skulle det aldrig bli givetvis. Jag är ju inte skådespelare. Men jag fick åtminstone en chans att leka lite James Lipton här under mina två första veckor som administratör för Debutantbloggen. I förra veckan ställde jag de sex första frågorna. Nu tar vi de avslutande fyra.

Daniel Sjöberg

  1. Vilken är din favoritsvordom?Helvetes jävla skit. Eller bara Fuck.

2. Vilket annat yrke än det du har idag skulle du vilja ha?Antingen musikalartist (en gång i tiden kunde jag hela Fantomen på Operan utantill – alla roller) eller rymdforskare. Jag är fascinerad av rymden, men tyvärr usel på matematik. Ja, och så författare förstås. Jag jobbar på det där sista.

3. Vilket yrke skulle du inte vilja ha?Vilket som helst som innefattar starka dofter. Jag är väldigt känslig för saker som luktar illa.

4. Om himlen existerar, vad skulle du vilja att Gud säger när du anländer? – Jag vet, du är chockad. Du hade fel. Jag finns faktiskt på riktigt. Men du hade helt rätt i att jag struntar fullständigt i och vem som ligger med vem, om man tror på mig eller ber. Det enda som spelar någon roll är att du är en schysst människa. Donald Trump? Nä, han är inte här.

Hanna Nordlander

1. Vilken är din favoritsvordom? Helvete, tror jag. Eller Fuck. Eller Helvetes jävla bajskorv; det beror på situationen.

2. Vilket annat yrke än det du har idag skulle du vilja ha? Biblioterapeut. Ibland drömmer jag om en enklare tillvaro, sortera skruvar eller något, och gå hem och glömma jobbet tills nästa dag. 

3. Vilket yrke skulle du inte vilja ha? Chef.

4. Om himlen existerar, vad skulle du vilja att Gud säger när du anländer? Biblioteket ligger rakt fram, chokladen är gratis och det finns inga celluliter här.

Malin Edholm

1. Vilken är din favoritsvordom?Fan! Men jag uppskattar också kreativa, långa haranger som man kan höra någon säga ibland. Jag har en vän som ofta säger: ”Satans lille pung”, det är ganska roligt.

2. Vilket annat yrke än det du har idag skulle du vilja ha?Jag skulle inte ha något emot att få vara författare på heltid

3. Vilket yrke skulle du inte vilja ha?Det finns nog många .. men kanske ekonom eller rörmokare, det hade jag förmodligen inte varit bra på.

4. Om himlen existerar, vad skulle du vilja att Gud säger när du anländer?Är du redo att äntligen få träffa din bror?

Sara Molin

1. Vilken är din favoritsvordom? Generellt gillar jag inte svordomar. Det är klart att det behövs kraftuttryck ibland (oftast blir det något på temat avföring), men favorit? Nej, jag får passa på den

2. Vilket annat yrke än det du har idag skulle du vilja ha? Jag har redan två jobb som jag gillar väldigt mycket (om man nu kan säga att jag jobbar som författare – det är ju en omtvistad fråga när man får börja använda den titeln, men hur som helst utför jag arbetet). Ett annat yrke skulle innebära att jag fick släppa lärarjobbet eller skrivandet, och det vill jag inte. (Det är inte på något sätt meningen att verka motvalls och undvika att svara på frågorna! Jag är bara väldigt nöjd med tillvaron som den ser ut nu.)

3. Vilket yrke skulle du inte vilja ha? Ja, men här finns det mycket att säga. Kirurg är det första jag kommer att tänka på. Bara tanken på en kirurgs arbetsuppgifter får mig nästan att svimma

4. Om himlen existerar, vad skulle du vilja att Gud säger när du anländer? Det tror jag absolut att den gör. Huruvida det är upp till mig att önska hur jag ska bli mottagen är väl mer tveksamt. 🙂 Men ”välkommen in” hoppas jag på..

.

Kristin Fägerskjöld

1. Vilken är din favoritsvordom?Får jag vara så präktig att jag säger att jag inte gillar svordomar och att jag försöker att låta bli att använda det? Om jag ändå gör det blir det nog mest ett vanligt ”jävla”..

2. Vilket annat yrke än det du har idag skulle du vilja ha? Florist eller fotograf.

3.Vilket yrke skulle du inte vilja ha? Politiker.

4. Om himlen existerar, vad skulle du vilja att Gud säger när du anländer? ”Kul att du är här, ta på dig ett par änglavingar så går vi och käkar.” Nej. Vilken svår fråga. ”Allt kommer att bli bra”, är nog mer troligt att jag skulle vilja höra.

Det här med research

Min bok, som handlar om tre kvinnor under andra världskriget, har funnits ute i en månad ungefär, och en mycket vanlig kommentar jag får är ”Du måste ha gjort jättemycket research.” Svaret är naturligtvis ja, det har jag gjort, och jag ska snart komma in på vad, hur och var jag har gjort den. Känsliga läsare varnas redan nu för ett långt inlägg. Men först ska jag bara göra en reflektion. Visst är det väl så att alla som skriver måste göra research, oavsett vad man skriver om? Vem vet till exempel allt om polisarbete om man skriver en kriminalroman eller psykisk sjukdom om man skriver om någon som kämpar med det?

Men tillbaka till researchen kring min roman. Det svåra är ju inte att veta när andra världskriget bröt ut eller varför, eller när det slutade och hur många som hade dött då. Det som har drivit mig i mitt skrivande är hur människorna – de vanliga, små, alldagliga människorna – hade det. Inte bara vad som hände, men också vad de åt, hur de klädde sig och hur de talade. Vad roade de sig med? Hur såg miljöerna ut? Vad lyssnade de på för musik? Mycket är lätt att ta reda på. När infördes ransonering för smör och kaffe, när upphävdes det igen, vad kostade en chokladask, vilket år var låten In the mood mest populär, vilket cigarettmärke var vanligast att röka och vad tjänade egentligen en sekreterare om året? (Allt detta är exempel på vad jag har fått gräva fram inför skrivandet av Klar himmel.) Google måste vara den moderna författarens bästa vän. Bara ett knapptryck bort och jag är i en värld av 1940-talshattar, skisser av brittiska flygfält, ser journalfilmer om hur man gör en korrekt salut inom RAF, hittar flygvapenblå yllerockar på E-bay och kan räkna antalet mässingsknappar på dem, lär mig allt om frisyren victory rolls och läser recept på kristidsmarmelad med morötter och ytterst lite socker. (Också autentiska sökningar från min research.)

Det som är svårare att ta reda på är hur dessa människor tänkte, vad de gjorde eller inte gjorde, hur kriget påverkade det deras vardag. Här kommer böcker och arkiv in och givetvis att prata med personer som var med då. Om min farmor och farfar hade levt skulle jag ha frågat dem mer om hur det var, nu har jag fått gå på vad jag minns av deras berättelser istället. Min bok utspelar sig till stor del i England och BBC har ett fantastiskt arkiv online med brittiska ”ögonvittnesberättelser” från kriget. Det har jag utnyttjat till flera detaljer, som till exempel rutinen för hur det gick till i början av flyglottautbildningen eller hur röken efter en bombning såg ut och luktade. Sedan har jag slukat mängder med böcker, både skönlitterära och rena faktaböcker. Jag har särskilt försökt att läsa böcker från tiden för att fånga rätt stämning, tonläge och dåtida uppfattning – det är ju inte alltid vi ser saker och ting på samma sätt nu som då.

Men allt går naturligtvis inte att fånga bakom en dator. Man måste ut i verkligheten. I somras trampade jag omkring på Bletchley Park i Buckinghamshire för att insupa atmosfären i en militär anläggning från andra världskriget. Min huvudperson Léonie jobbar inte inom underrättelsetjänsten men den miljön hon befinner sig i är ändå väldigt lik den på Bletchley Park. Jag lät väggarna på hennes flygbas få samma färg som korridorerna på Bletchley Parks berömda ”huts” där Enigmakoden knäcktes. Vi åkte på vindlande småvägar som kantades av häckar och jag såg framför mig stället där hon kommer susande nerför en backe och inte kan bromsa utan kör omkull på sin cykel. Fram till dess hade jag skrivit att hon ”landade i diket” men det ändrade jag snabbt till ”i en häck” efter den upplevelsen.

Här i Sverige har jag besökt olika museum, bland annat Flygvapenmuseum på Malmslätt utanför Linköping. Där har de en replika av det flygplan som huvudpersonen Karins fästman Gustaf flyger, ett Caproni 313 eller som det i Sverige hette, S 16. De var så dåliga och störtade så ofta att de gick under namnet ”Flygande likkistor” – och det är också anledningen till att det står en replika på museet och inte ett äkta plan. Alla är skrotade för länge sedan, inte ett enda finns kvar! Trots uppmaningen att det är förbjudet att röra planen måste jag erkänna att jag faktiskt tummade på plåten på flygplansskrovet och gjorde reflektionen att den bara var lika tjock som en vaxduk – något som jag låter karaktären Sofia säga i början av boken.

Okej. Så nu förstår du att jag har googlat som en galning, läst åtskilliga hyllmeter med litteratur och traskat runt på museum och i verkliga miljöer för att få till den rätta känslan. Har jag då varit historiskt korrekt överallt? Nej. Det har funnits många saker som jag inte har haft möjlighet att kolla. Mitt motto har varit att om jag har invaggat läsaren att tro att jag vet vad jag skriver om i nio fall av tio, kan jag ljuga den tionde gången. Det kallas konstnärlig frihet och så länge jag ljuger inom rimliga ramar så kanske det inte märks?

Jag ska avslöja några ställen där jag inte har torrt på fötterna:

Det störtade inga allierade plan i svenska fjällen så sent som våren 1945 – men åtskilliga personer ur engelska, brittiska och tyska flygplansbesättningar togs om hand tidigare under kriget och internerades. Jag tror inte heller att den svenska säkerhetspolisen skulle ha hållit kvar en person hos sig i en månad utan att meddela närstående om detta – men jag är inte säker. Hur det egentligen gick till när en flyglotta blev avskedad på grund av att hon var gravid har jag heller ingen aning om.

Releaserapport

Min förra vecka var fantastisk på många sätt. På tisdagskvällen hade jag min första release i bokhandeln på min hemort. Det var ungefär 30 gäster och jag tyckte från mitt håll att alla var glada, nöjda och uppskattade maten! Jag hade beställt afternoon tea från ett lokalt konditori och min mamma och syster hade hjälpt till att baka extra bakverk till den. Anledningen till det? Jo, Klar himmel utspelar ju sig i både Sverige och England och dessutom är jag en riktig anglofil som älskar te. Jag fick så många fina ord från min förläggare och så många presenter. Det hade jag inte varit beredd på (lärdom nr 1: fixa presentbord, lärdom nr 2: fixa bärhjälp hem).

På torsdagskvällen var det release på förlaget. Vi var runt 30 personer då med och då kände jag att jag hade fått lite mer rutin på det hela. Dels var jag beredd på att ta emot presenter och dels hade jag övat upp autografen. I Stockholm stod förlaget för tilltugget och det var ganska skönt att slippa fixa det innan själva festen (lärdom nr 3: jobbigt att själv vara ansvarig för maten, trots att jag hade min syster till hjälp med upplägg och koll på hur bordet såg ut under festen).

Jag kom hem i fredags strax efter lunch och var helt slut. Vilken tur att jag hade tagit ledigt från mitt vanliga jobb såväl onsdag, torsdag som fredag. Andra bra saker jag noterade var lärdom nr 4-7: Skriv med bra penna, ha en plats där du kan stå eller sitta där du signerar, förbered dig på att tala om vad boken handlar om (jag fick mumla fram något hastigt), be någon annan fotografera (du kommer inte hinna göra någonting annat än att mingla och hälsa på folk – dessa bilder har jag ”snott” från Sara Molin och hennes mamma, haha), ha sköna skor på dig. Jag hade stövlar och kände mig helt plattfotad när jag kom tillbaka till hotellet vi bodde på.

Jag vill passa på att säga TACK till alla som kom, som hade med sig en present, som köpte boken, som sa snälla ord, som gladdes med mig och som verkligen FÖRGYLLDE dessa två kvällar. Ni gjorde dem helt oförglömliga!

Imorgon smäller det

Imorgon har jag min första releasefest. Ni som läste ett av mina första inlägg vet ju att jag har haft den som ett av mina skrivmål när det har känts tungt att redigera och vänta på att boken ska ges ut. Och imorgon är det alltså dags, då firar jag i min hemstad Nässjö. Jag ska bjuda på afternoon tea – eftersom det finns så många brittiska kopplingar i min bok – och kanske ha en rödprickig klänning som Léonie har på bokens omslag. Har tagit ledigt från jobbet halva dagen för att hinna fixa fint i bokhandeln där vi ska vara. Min lillasyster är festfixaren i familjen och det känns tryggt att hon är med. På torsdag firar jag en gång till, denna gång i Stockholm på förlaget. Kan jag ha samma klänning eller ska jag ta en annan? Har tagit ledigt hela dagen då. Jag ville gärna ha två releaser eftersom jag kände att de jag känner och önskar ska komma bor i två ”läger” och de på hemmaplan skulle aldrig hinna/orka/vilja ta sig till Stockholm allihopa och vice versa. Ett verkligt i-landsproblem. Som tur var kunde jag ha fest på två ställen, tyckte förlaget!

Efter festerna kommer jag nog ha noll ork kvar. Jag ska försöka vila upp mig under helgen och återkommer sedan med 1) hur releaserna gick, 2) mina lärdomar från dem och 3) vilken klänning jag hade på mig.