Redigering omgång två

Jag är mitt uppe i den andra redigeringsomgången av Nattens färger. Åtminstone här i Småland är vädret inte det bästa just nu, så det känns inte så illa att sitta inne med näsan över tangentbordet. Om tre veckor ska manuset tillbaka till redaktören och sedan är det eventuellt en tredje omgång kvar efter det (med i stort sett bara småpill) och därefter korrekturläsning. Den här andra vändan var det inte så stora utmaningar jag skulle ta mig an som i den första. Jag har åtgärdat allting och håller just nu på med genomläsning för att identifiera en massa ”fulheter” som jag hittills missat. Ni vet, två meningar efter varandra som börjar med samma ord, en upprepning av ett ord eller böjningar av samma ord inom loppet av ett par meningar. Och försöker utöka gestaltningen. Det vet jag att jag inte är direkt världsbäst på.

Tänk vad mycket sådana ”fulheter” jag hittar, trots att jag har läst manuset fler gånger än jag vill tänka på vid det här laget. Jag gör den här genomläsningen nu, för med min debutbok gjorde jag inte det förrän precis innan korrekturläsningen. Jag hade trott att min redaktör skulle påpeka detta men det gjorde hon inte och sedan fick jag nästan lite tidsångest för om jag skulle hinna rätta allt sådant innan korrekturläsningen. Det gick vägen, men jag tänkte redan då att jag aldrig skulle utsätta mig för en sådan press igen och därför gör jag det nu när jag har gott om tid och hinner läsa ytterligare ett par gånger.

Om ni inte redan har hittat sidan, vill jag passa på att tipsa om synonymer.se, åtminstone är den väldigt bra för mig som i en mening kan skriva ”varm” för att några meningar senare klämma till med ”värmande”. Det är ju inte direkt snyggt och jag är glad att jag nu har tid att läsa med hökögon och hittar de här ställena.

Mina tankar skenar när jag koncentrerar mig på den kommande boken. Jag längtar så efter att få se något omslagsförslag, men får lugna mig. Eftersom jag själv har fullt upp och ”jobbar” med boken på semestern från mitt vanliga jobb har jag en tendens att glömma bort att det faktiskt är semester för i stort sett alla andra, inklusive omslagsdesignern. Jag har också funderat på releasefest. Undrar om det går att ha det i januari? Mina författarkollegor som släppt böcker under våren/sommaren har gjort det som ett digitalt event och jag har hela tiden tänkt att vi nog kommer att vara utom coronafara i januari så att jag kan ha en ”vanlig” (fysisk) släppfest, men nu vet jag inte hur det kommer bli… Ja, ja, det återstår att se.

Nu ska jag återgå till mitt manus, men jag önskar er en trevlig vecka!

Tvångsmässig läsning

Vad läser du i sommar? Jag tvångsläser böcker som på något sätt påminner om Nattens färger som jag håller på att redigera. Jag gjorde samma sak när Klar himmel skulle komma ut, dammsuger marknaden på titlar med liknande innehåll som det jag håller på och skriver på. Varför? Ja, varför gör man knäppa saker? Här kommer de främsta tre anledningarna:

För att jag vill veta om min historia påminner om någon annan bok (det vill jag inte).

För att jag vill veta om jag missat någon stor historisk grej eller detalj (det vill jag inte heller).

För att jag vill veta om den står sig i konkurrensen (det vill jag naturligtvis).

När jag höll på att redigera Klar himmel beställde jag massor av böcker om andra världskriget och flyglottor på Amazon. De som var översatta till svenska hade jag redan läst, men jag läste nog 10-12 böcker på engelska bara för att ha ”koll på läget”.

Med Nattens färger är det just motståndsrörelsen i Frankrike som jag är fokuserad på även om det bara är en del av min bok. Just nu läser jag Manda Scotts Förrädare (där ett av spåren är Frankrike under andra världskriget). En annan bok jag har tänkt läsa är Den franska fotografen av Natasha Lester och nyss dök en annan bok upp i mitt instagramflöde som jag känner att jag måste plöja, Befrielsen av Imogen Kealey. Tidigare har jag läst Dotterns berättelse av Armando Lucas Correra, Näktergalen av Kristin Hannah, Kodnamn Alice av Kate Quinn, Kodnamn Verity av Elizabeth Weiss m fl.

Egentligen är det bara en korkad grej att vara så nojig över min historia. Den är ju min, påhittad av mig, innehåller med 100% säkerhet saker som de engelskspråkiga författarnas inte gör, då jag har en svensk koppling i historien. Och jag borde inte vara nervös över de historiska detaljerna, för några år sedan var vi i Normandie och vandrade på alla platser som förekommer i boken, jag känner mig alltså väl förtrogen med orterna, det normandiska landskapet, landstigningsstränderna osv där historien utspelar sig. Jag har utöver det läst hundratals sidor i faktaböcker och tittat på dokumentärer på TV och Youtube.

Jag intalar mig allt det här, men kan ändå inte låta bli att oroa mig. Att någon skulle anklaga mig för att härma någon annan är nog det värsta jag kan tänka mig. Tätt följd av att ha gjort bristfällig research, men där är jag som sagt något mer säker på mig själv även den här gången. Jag tröstar mig med att jag hittills inte har läst en historia som är som min och jag hoppas att jag inte behöver göra det heller 🙂

Skapa karaktärer

Att hitta på en ny karaktär är som att få en ny vän. I början av en bektanskap får du veta sådant som inte är så kontroversiellt: namn, ålder eller åtminstone åldersgrupp, kanske varifrån personen kommer och vad hen jobbar med. Sedan kanske intressen och vad hen ska göra i framtiden. Inte förrän du känner någon väl får du veta sådant som barndomsupplevelser, innersta tankar, tvivel eller annat som personen är noga med att hålla inom sig.

Mina skrividéer börjar ofta med att jag ”ser” en scen framför mig, men jag har oftast inte klart för mig tid, rum, vem personen är, hur hen har hamnat där eller vad som händer före och efter det specifika ögonblicket. Då gäller det att bygga på scenen och känna efter om det går att utveckla den till en längre sekvens, i mitt fall en hel bok, eftersom jag är sämre på att skriva noveller.

Sakta men säkert bygger jag på lager för lager på berättelsen. Försöker göra ett synopsis, även om jag inte brukar få till det så vansinnigt detaljerat och jag många gånger frångår det. Även karaktärerna växer med nya lager i takt med att jag lär känna dem, precis som det hade varit om jag hade träffat en ny person och blivit vän med hen i verkligheten. Deras agerande framåt i berättelsen, det de varit med om tidigare. Allt måste passa ihop för att ge dem trovärdighet och för att man som läsare ska fastna för dem. Det gäller att hitta deras egen röst för att särskilja dem från andra karaktärer.

Det här är ingenting som löser sig på en eftermiddag. Eller åtminstone inte för min del. För mig börjar det som sagt som ett frö som jag måste ha lång tid på mig för att kunna utveckla. Ofta kan jag ha skrivit så mycket som 20 000 ord innan jag kommer på väsentliga detaljer kring personen. Då gäller det att gå tillbaka i det som redan är skrivet och ändra så att det ”stämmer” med vad jag nyss har upptäckt kring karaktären. Jag tycker om att plantera saker tidigt i ett manus för att följa upp det senare och just sådana inslag skriver jag ofta till i efterhand, när jag kommit en bra bit på manuset redan.

I min iver att försöka delge läsaren samma känsla jag har, blir en karaktär ibland ”för mycket”. För tråkig, för negativ osv. Jag har svårt att se det själv, men då är det tur att det finns testläsare och redaktörer så att jag kan ta ner karaktärerna på jorden igen och göra dem lite mer normala.

Just nu skriver jag på ett manus där huvudkaraktären inte är rakt igenom ”god”. Det är nytt för mig. Innan har mina hjältinnor kämpat för det som är rätt, det har läsaren inte behövt tvivla på. Nu har jag en karaktär som är både ”god” och ”ond”. Är det bra? Jag har tänkt ganska mycket på det. Jag tror egentligen att jag själv gillar sådana böcker där jag kan identifiera det goda och det onda ganska tidigt i berättelsen. Här kommer alltså en och samma person vandra över gränsen flera gånger och min tanke är att man som läsare inte ska veta vad hen i slutänden är. En bedragare eller någon som bara haft otur? Om jag lyckas med texten hoppas jag att läsaren ändå kommer sympatisera med min huvudperson, oavsett ”outcome”, så att säga.

Ingen har provläst det här manuset än – det är inte färdigt för det – så jag har ingen aning om om min idé är helt galen eller om den skulle kunna funka. När jag tror det förstnämnda ser jag redaktörens markeringar i texten framför mig i stil med detta: ”Måste X vara så sur hela tiden? Kan hen inte vara glad någon gång?” (autentiskt exempel hämtat från senaste redaktörsutlåtandet av Nattens färger, det finns många fler…).

Vi får se vad det blir i slutändan. Om jag hinner och vågar ska lämna ifrån mig texten lite senare i sommar och låta en av mina skrivvänner läsa den.

Vad tycker ni – måste man gilla en huvudperson i en bok till 100% för att orka läsa boken och/eller tycka om den?

SPF > 50

Idag ska ni få världens bästa solskyddsmedel rekommenderat av mig. Och det utan att det åtföljs av ”i betalt samarbete med…” eller ”detta inlägg sponsras av…”. Ett medel som alla har råd med. Som du inte behöver uppsöka någon dyr affär för att skaffa. Faktum är att jag tror att ni redan har provat det allesammans.

Det heter SKRIVANDE.

I veckan som gick var det väl högtryck och värmebölja i nästan hela vårt avlånga land. Eftersom jag inte har fått semester än jobbade jag först, men vid klockan fem var det fortfarande. Hur. Varmt. Som. Helst.

Med ett stort glas iste bredvid mig och jordgubbar inom räckhåll tänkte jag att jag kunde se om jag kunde få till lite ord på det nya manuset. En del dagar inomhus, andra i skuggan av parasollet. Jag vet inte hur jag har gjort, men det har rasslat till ordentligt i dokumentets ordräknare. Som alltid tycker jag ”go with the flow” gäller.

Om ni ser en riktigt blek och glåmig typ när semestern är slut så kanske det är jag. Men då vet ni också att jag har ägnat sommaren åt att redigera roman nummer två och skriva på roman nummer tre. Alltid något.

Över en tröskel

Ibland när jag sitter och skriver och filar på texten kan det vara svårt att tro att det faktiskt kommer en bli en bok av alltihop. Än så länge är Nattens färger osynlig. Den finns inte om jag söker på nätbokhandlarna eller i något annat officiellt sammanhang. I förra veckan fick jag lite mer konkreta bevis på att det ändå faktiskt kommer att ges ut. Förlaget ville ha in en katalogtext, det vill säga den text som presenterar boken och även mig, inför lanseringen av säsongens böcker. När jag skulle försöka skriva den till min debutroman tyckte jag det var jättesvårt och därför hade jag förberett en text den här gången. Efter hjälp från förlaget blev texten klar under förra veckan. Samtidigt fick jag veta att samma formgivare som gjorde omslaget till Klar himmel kommer att få göra det till Nattens färger. Yippee, säger jag bara, för jag älskar det!

Omslag av Anna Henriksson

Vad blir det på den nya boken då? Ingen aning, faktiskt! Klar himmel var jag väldigt säker på att jag ville ha en himmel med flygplan, men med Nattens färger vet jag inte. Jag ser inte något motiv framför mig utan snarare en viss färgskala… vi får väl se vad det mynnar ut i. En moodboard och mitt senaste utkast av manuset har gått iväg till formgivaren. Faktum är att jag är lika pirrig över att få se förslagen till det här omslaget som jag var inför det första. Jag kan inte låta bli att fundera på hur det kommer att bli, men en sak vet jag – och det är att det förmodligen inte alls blir som jag inbillar mig utan mycket bättre. Om du läser bland inläggen här på bloggen med taggen ”omslag” så kommer du också att se att det är den vanligaste reaktionen 🙂

Två stora steg närmare färdig bok inträffade alltså förra veckan. Har hunnit skriva lite nytt och äta jordgubbar och grilla också (vem gör inte det på midsommar?) och känner mig allmänt uppåt!

Småord och kapitelordning

Hepp. Den här veckan ska jag sända tillbaka mitt manus för andra boken till redaktören. Jag tycker redigeringen har pågått i en evighet. I helgen läste jag igenom allting igen, i ett sträck – helst allt på en dag så jag inte får något avbrott i läsningen. Det är då jag bäst ser de stora dragen.

Jag berättade här hur jag åtgärdade de enklaste problemen först. Sedan hade jag ett större problem med en viss scen som jag jobbade med här. Det blev mycket bättre sedan jag skrev om den, även om jag hade stor vånda inför det och det krävde mycket justeringar i de efterföljande kapitlen. Nu de senaste två veckorna har jag mest ägnat mig åt att fila på kapitelindelningen. Hur svårt kan det vara, undrar ni kanske. Det är väl bara att sätta punkt och börja på ny sida? Nja. Jag har två huvudkaraktärer och tre berättelsespår, så det är inte helt lätt att föra alla tre perspektiven framåt utan att avslöja för mycket eller för lite.

Först hade jag en strikt uppdelning så att alla perspektiv återkom i var tredje kapitel. Det höll inte, sa min redaktör. Som vanligt har hon helt rätt och jag har nu gjort ett perspektiv mindre frekvent (det var rent ordmässigt det minsta perspektivet). Enkelt uttryckt klumpade jag helt enkelt ihop ungefär tre små avsnitt av detta perspektiv till ett nytt kapitel. Men det är inte så enkelt att jag bara kan köra vartannat kapitel med de andra perspektiven och stoppa in det tredje var sjunde kapitel. Nu har jag hittat en ordning som innebär både bättre flyt och att det jackar ihop på ett bättre sätt, vi får se vad redaktören säger. Känner mig inte alls säker på att hon kommer vara helt nöjd, men just nu kan jag inte göra det bättre.

Jag har också ägnat mig åt småord, eller rättare sagt att plocka bort dem. Förvånansvärt många så, nu, lite, sin, sitt, hennes, hans, min, mitt och liknande ord har raderats. Smått pinsamt, för jag tycker jag har försökt undvika dem redan tidigare, men de har alltså smugit sig tillbaka. Helt plötsligt ser jag också att jag börjat tre meningar på raken med ”Jag” eller ”Hon”. Inte snyggt. Vilken tur att jag har fler redigeringsvändor kvar och det inte är sista slutkorret jag sitter med!

Ja, i slutet av veckan skickar jag alltså iväg manuset igen. Det sammanfaller med barnens skolavslutningar och jag kan inte låta bli att känna det som om jag också får lite sommarlov. Åtminstone i en månad kan jag roa mig med att skriva på något nytt projekt istället för att redigera. Sedan är det dags igen, och då har jag hunnit samla på mig lite mer energi inför en ny vända.

Ha en skön vecka och njut av sommaren!

Ett år går fort

Ibland sitter jag i min lilla bubbla och tiden försvinner. Jag skriver, skriver, skriver. Dagarna går, blir veckor, månader och helt plötsligt ett år. Från dag till dag händer det ganska sällan något revolutionerade men ackumulerat händer det minst sagt mycket.

För ett år sedan började jag redigera Klar himmel. Jag visste att jag hade ett jättejobb framför mig. Det löste sig, jag tog mig över den från början oöverstigliga uppgiften. I slutet av sommaren kom omslaget från formgivaren och sedan började det kännas som att det bara var upploppet kvar. Men korrekturläsningen tog tid och sättningen också, längre tid än jag hade trott. Till nästa bok har jag lovat mig själv att vara mer noggrann och leta efter mer fel i texten innan korrekturläsningen. Och förlaget lovade att se till att sättaren inte skulle ta semester mitt i arbetet med en bok…

Min bok har funnits i tryckt version och e-boksformat i ett halvår. Jag hann med att ha inte mindre än två releasefester på det gamla traditionella sättet och inte som digitala event, som det går till nu under rådande coronatid. I april gavs den ut som ljudbok också. Jag har medverkat i ett antal intervjuer i tidningar och på nätet, fått recensioner och det kommer till och med lite ”beundrarpost” på mailen. Jag blir så glad när någon tar sig tid att skriva och tala om vad de tyckte om boken och det går inte att komma ifrån att jag känner mig som en riktigt berömd författare när jag får dem.

Nu är det juni igen och jag håller på att redigera min andra bok. Den här gången ligger jag lite före tidsschemat förra året, jag ska snart lämna tillbaka manuset till redaktören för omgång två. Förlaget har så smått börjat fundera på när Klar himmel ska släppas som pocket i höst, och att omslaget till Nattens färger då måste vara klart eftersom det ska tryckas på insidan av baksidan som en ”teaser”. Det fick mig att inse att redigeringsbubblan faktiskt har ett slut!

Jag tillåter mig att tänka vilken enorm resa jag har gjort. Så fantastiskt underbart det har varit, trots att jag har svurit över karaktärerna ibland och inte orkat redigera ett enda ord till. Det har varit väldigt kul att få se vilka processer det finns i arbetet med att göra en bok och hur lång tid de olika delarna tar. Och jag är så tacksam över att jag har fått chansen att göra om den här resan igen.

Tiondelarnas vikt

Idag tänkte jag blir sådär lite ekonomnördig igen och prata siffror, närmare bestämt tiondelar. Min bok Klar himmel har vid det här laget funnits i fyra månader som tryckt produkt och e-format och i ett par veckor som ljudbok. Det fortsätter att trilla in recensioner av den på instagram och det är alltid lika kul att bli taggad i en sådan. Nu vet jag att de flesta som orkar skriva en recension och tagga författarens instagramkonto är positivt inställda till boken, men ändå. Det är skönt för egot att läsa att någon där ute har tyckt om min bok och haft några timmars trevlig läsning. Det sporrar mig att fortsätta skriva trots att jag ibland undrar hur jag ska lyckas knåpa ihop en andra bok.

Som debutant är jag nog inte ensam om att följa hur bokbebisens betyg utvecklar sig på olika sajter. Det finns ju en uppsjö av dem. När jag inte har någonting annat för mig (läs: när jag inte orkar ta tag i det jag borde göra) brukar jag skumma av dem. Bokus, Adlibris, Goodreads, Nextory, Storytel… Många av de lite större bokbloggarna lägger ut sina bedömningar på alla ställen, men det finns en hel del ”unika” kommentarer också. Jag är så himla tacksam för alla!

Så tack, du som läsare som lämnar ett betyg eller kommentar. Fortsätt med det!

Jordnötter och döda älsklingar

Under en lång tid nu har jag suckat och skjutit upp redigeringsarbetet. Nej, inte ska jag sätta mig vid datorn när det är så fint väder? Borde jag inte köra tvättmaskinen först kanske? Eller städa? (Ni anar inte hur eftersatt det är hemma hos oss just nu.)

Anledningen har varit att jag inte vet hur jag ska angripa ett problem. Jag har haft en tung sak hängande över mig, en händelse i manuset som redaktören inte tyckte kändes särskilt trovärdig, men som jag byggt en lång händelsekedja efter. Först funderade jag på om jag skulle kunna lösa det genom att skriva om/till saker för att få det att bli bättre, men ju mer jag funderade på den här händelsen desto säkrare blev jag på att jag behövde ta bort den helt och hållet och skriva någonting annat istället. Men hur? Till sist kom jag på lösningen och i veckan ägnade jag många timmar åt att ändra. Inte bara scenen i sig, utan även efterföljande händelser som ju byggde på den där problematiska. Som så många gånger förr behövde jag killa en darling. Det är lika jobbigt varje gång, tycker jag, men det blir ju bättre efteråt. Borde jag inte lära mig det snart?

Nu ska jag ägna kommande vecka åt att läsa om manuset från början och se om den röda tråden finns där och det nya konceptet håller. Den största knuten är upplöst och det som är kvar att göra innan redigeringen är klar för den här omgången är peanuts i jämförelse.

Hoppas ni får en bra vecka!

Maj är årets vackraste månad

Jag älskar maj. Det är så vackert ute (ni vet ”mellan hägg och syren”), man ser förändringarna från en dag till en annan. Vintern har definitivt bestämt sig för att inte återkomma och allting slår ut. I maj känns allt möjligt. Klart jag ska så alla de där fröna. Klart jag ska plantera sjuttielva dahlior. Klart jag hinner färdigt med min första redigering.

Maj är också en av de mest intensiva månaderna. Utemöblerna ska fram. Alla ska grilla. Varför startar inte gräsklipparen och var är shortsen? I år är det lite annorlunda eftersom skolorna har strukit alla sina sociala aktiviteter. Annars brukar det vara svårt att hinna med skolgårdsfester, klassresor och sådant. ”Ta med liten fika”, som det brukar stå på inbjudningarna, och jag blir alltid lika stressad varje gång. ”Det får inte vara godis eller kakor.” (Vad är fika om inte just det? Det har jag fortfarande inte klurat ut.)

En annan bra sak med maj är alla långhelger. Den som just gick tillbringade jag mycket i trädgården. När solen skiner och det är varmt och skönt ute är det svårt att motivera att sitta inne och redigera. Därför var det helt optimalt att det kom ett långvarigt regn under lördagen så att jag med gott samvete kunde ägna ett antal timmar åt andra romanen. Jag ligger fortfarande lite i bakkant med den och får kämpa på under kommande veckokvällar. Fick mycket gjort i helgen men har nu stött på patrull igen, det blir en svår knut att lösa.

Men maj ändå. Det är maj. Bästa månaden på hela året. Det räcker med att andas lite av den friska morgonluften, lyssna ordentligt på taltrasten och tänka att allt är möjligt.

Vilket århundrade lever du i?

En vanlig kommentar jag får – när jag berättar att jag skrivit en historisk roman – är ”Vad mycket research du måste ha gjort”. Jag har skrivit om det i det här inlägget. Men jag känner mig hemma i den tiden, 1940-talet, och faktum är att jag har lättare för att skriva om den än nutid. Helt ärligt har jag inte ett enda embryo i min idémapp där huvudhandlingen utspelar sig i nutid. Jag har försökt, men allt jag kommer på känns platt och detta-har-redan-berättats-tusen-gånger-tidigare. Ännu svårare tycker jag det känns att skriva framtidsromaner. Jag beundrar de som vågar ge sig på det, liksom fantasy. För mig ter sig dessa två genrer som minst troligt att jag någonsin skulle skriva.

Lite har jag lämnat min bekvämlighetszon i Nattens färger. Berättelsen har två parallella tidsspår, varav det ena är under andra världskriget och det andra i – hör och häpna – 1970-talets Sverige. Jag är sjuttiotalist själv men tillhör inte skaran som har en retroromans för det. Jag uppskattar inte alls decenniets kläder, möbler, färger, design eller musik. För mig är sjuttiotalet tapeter med psykedeliska mönster, manchestersoffor i orange eller brunt, Bumlinglampor och strumpbyxor i röd frotté. Hu. Jag ryser bara jag tänker på det. Visst är det konstigt att jag då har förlagt en handling dit? Ja, det tycker jag också, men jag var tvungen för att det skulle passa rent tidsmässigt med mor-dotter-perspektivet i boken. Min redaktör tycker att jag borde kunna öka på sjuttiotalskänslan i det spåret. Vad är era bästa tips? Jag tycker redan jag har indianpärlor i håret på en person, spiralformade telefonsladdar, v-jeans, träskor, en gammal Amazon utan bilbälten och kassler med ananas. Addera dessutom polisonger, mockaväst med fransar och lite Joan Baez, så borde jag vara hemma, eller? Min redaktör är inte lika lättflörtad…

Redigeringsbekännelser

Snart har jag tagit mig igenom manuset för Nattens färger en första omgång efter genomgången med redaktören. Jag plockade alla lågt hängande frukter först, det där som är enkelt att åtgärda. Jag har en del som hänger jävligt högt (ursäkta uttrycket men det är så det känns) som jag inte listat ut hur jag ska få ner i korgen än så länge.

Hittills har jag gjort följande:

Raderat en gammal pojkvän.

Bytt kön på en karaktär som är med frekvent genom hela boken.

Strukit två mostrar som bara var med på en begravning och stökade till det.

Berövat ett barn hennes namn.

Jag funderar också på att låta bli att namnge en grannfru. Det är lite klurigt det där med namn. Har ni någon bra regel för när någon ska nämnas vid namn och inte bara figurera som ”han” eller ”hon”? Hur många gånger måste de vara med för att förtjäna ett namn? Jag är inne på att ”three is the magic number”, är jag ute och cyklar? Jag är rädd för att få kritiken att det blir för många namn att hålla reda på, men jag gillar inte heller att det blir för opersonligt. En balansgång!

Utöver karaktärsrensning har jag också jobbat en hel del med dramaturgiska kurvan. Stuvat om lite i kapitelordningen. Är långt ifrån klar, men det känns som om jag är på rätt väg där i alla fall.

Rapporter lär följa hur det går. Jag har ju som sagt bara börjat nosa på allt arbete än. Men det känns roligt och efter mitt snack med redaktören förra veckan har jag fått mycket konkret att arbeta med och är taggad att fortsätta!

Dags för redigering igen

I slutet av förra veckan fick jag äntligen den första kommentarsomgången från min redaktör för min andra bok, Nattens färger, som kommer ut i januari 2021. Att ge sig in på redigeringen av bok nummer två känns helt annorlunda än med den första. Då var jag ganska rädd för vad hen skulle säga om min text (jag visste att jag skulle behöva jobba mycket med strukturen, för det hade förläggaren förvarnat mig om). Någon frågade om jag var rädd för att texten skulle behöva ändras så mycket att jag inte längre skulle komma att betrakta den som min. Det fick jag lite ont i magen av, det hade jag inte tänkt på själv, men genast började jag oroa mig för det också. De av er som var på mina releasefester – där jag berättade om detta – vet att jag dessutom hade mardrömmar om att redaktören tyckte att vi skulle lätta upp texten genom att väva in stickbeskrivningar på koftor i 40-talsstil. Hen fick med sig förläggaren som också tyckte det var en kanonidé. Medan de jagade modeller tyckte jag att det skavde mer och mer, jag började till och med ångra mig att jag hade skrivit på ett avtal om att ge ut boken om den skulle bli en kombinerad roman och stickbok. (Inom parentes kan sägas att det faktiskt fanns två personer på releasefesterna som inte tyckte idén var så tokig ändå.)

Som tur var, var allt bara en dröm. Och redaktören visade sig vara både proffsig, lyhörd och oerhört kompetent. Jag är jätteglad att få ha samma redaktör till den här boken och är inte alls nervös den här gången. Visst kommer det att bli slitigt men jag vet att jag kommer ro det i land och att allt jobb bara kommer göra boken bättre.

Här kommer några exempel på vad jag har fått höra från min redaktör – och med mina (bort)förklaringar/åtgärder:

Jag hastar förbi vissa scener ibland – de var av någon anledning jobbiga att skriva. Kanske var de svåra att uttrycka på grund av en massa känslor eller helt enkelt tråkiga. Om de inte ska strykas måste de utvecklas.

Ibland missuppfattar redaktören vad jag menar – här måste jag underlätta för läsaren så inte de också blir förvirrade. Ett par tillfällen har jag noterat att en testläsare har ”fastnat” på exakt samma sak som redaktören och det är ett säkert tecken på att något måste förändras!

Jag upprepar mig – det kan vara att jag skriver två meningar som egentligen säger samma sak när jag bara hade behövt en. Å andra sidan tycker redaktören att jag ibland borde påminna om vissa saker då och då i texten, så att läsaren kommer ihåg anledningen till ett visst agerande eller varför ett visst beslut fattades.

Jag fick som sagt kommentarerna för några dagar sedan och har inte satt mig in i dem i detalj än. En del känner jag att jag köper rakt av, andra är jag mer tveksam till. Där måste vi diskutera vad jag vill ha fram och hur jag kan lösa det i så fall. Några håller jag inte med om alls, men inser att om jag får låta dem ligga till sig och mogna lite så kommer jag förstå poängen med förändringen. Och slutligen är det de där jag inte vill kompromissa.

När jag fick första kommentarsomgången från redaktören på debutromanen fick jag lite panik. Det kändes som om jag behövde lösa allt på en gång. Det vet jag att jag inte behöver nu. Jag kommer att gå igenom manuset otaliga gånger. Om jag inte ser en lösning direkt har jag tid att låta den mogna fram.

Behöver man då som författare ändra allt som redaktören tycker? Nej, säger min förläggare, jag har sista ordet. Ändå blev det i slutänden så att jag ändrade 9 av 10 saker som redaktören tyckte. Bara på några enstaka punkter vidhöll jag min egen åsikt. För det mesta, även om det ibland kändes lite jobbigt, insåg jag att redaktörens förslag skulle göra texten bättre. Och nej, det gjorde inte att den kändes mindre som min egen i slutänden.

Den svåra konsten att tänka ut en titel

Om du tillhör dem som kommer på en fantastiskt bra titel redan innan du börjat skriva på ditt manus, grattis.

Om du tillhör dem som kommer på en fantastiskt bra titel när du håller på att skriva på ditt manus, grattis.

Om du tillhör dem som kommer på en fantastiskt bra titel när manuset är klart, grattis.

Då kan du sluta läsa nu. Det här inlägget är för oss som inte gör det. För oss som förtvivlat försöker hitta några ord som gör sig, men som alla känns rätt så platta och meningslösa. För en titel ska ju vara allt av följande: klatschig, minnesvärd, beskrivande, unik, lockande, säljande. Att få in allt det i en titel tycker åtminstone inte jag är lätt. Orden stockar sig och alla förslag jag kommer upp med känns banala och intetsägande. Om jag mot förmodan kommer på en bra idé och googlar den, visar det sig att det redan finns minst två böcker på svenska med samma namn – och då förpassar jag idén till papperskorgen för en till behövs verkligen inte.

Här har jag samlat några länkar för dig som vill läsa vidare om problemen med att skapa en bra titel eller förslag på hur du gör:

Coming up with the perfect title for your novel

Title your novel

7 tips to nail the perfect title

How to pick a title for your book

Ännu svårare blir det om man beaktar vissa genrekriterier. Typ att deckare och kriminalromaner ofta är enordstitlar (t ex Ögonvittnet, Våroffer, Mytomanen, Spegelmannen för att nämna några) medan romance och feelgood har långa titlar (t ex Det lilla bageriet på strandpromenaden, Resten av allt är vårt).

Jag tänker att jag kommer ge blanka sjutton i att följa genrenamnsättning bara jag hittar rätt titel. Men det är just det. Ingenting känns rätt.

Skriva och skriva om

Den vanligaste frågan jag fick innan min bok trycktes och kom ut var ”Hur lång är den?” Jag svarade i ord, vilket ju för en vanlig dödlig inte sa särskilt mycket (den är ca 117 000 ord vilket blev 398 sidor).

Den näst vanligaste frågan var ”Hur många gånger har du skrivit om den?” Det är en helt omöjlig sak att svara på. Jag kan inte räkna dem alla. Och hur ska jag egentligen räkna? Räknas det som en gång bara när jag går igenom hela boken från början till slut och justerar något, eller gills det när jag inser att jag behöver skriva om kapitel 14 för att det ska funka med kapitel 18?

Jag är med i en facebookgrupp för författare, både sådana som är tidigare publicerade och sådana som aspirerar på att bli utgivna. Då och då häpnar jag över inläggen där. Nu senast var det någon som sa att hen skulle ge upp för att det låg så många redigeringsrundor till inplanerade, boken blev aldrig klar. Hen orkade inte mer och det var inte kul att skriva om. Hen frågade hur många gånger vi andra hade behövt skriva om våra böcker.

Och jag tänker att det vore så lätt om det fanns ett magiskt nummer. Om processen vore lika för alla. Men så är det ju inte. Det går inte att svara att det är fem till redigeringsrundor som krävs, att det är en universallag. Det är naturligtvis asjobbigt att förhålla sig till, att inte veta när ansträngningarna kommer att ge något resultat – om de ens ger något alls. Men jag tror det är ännu värre att tro att det räcker med x omskrivningar till, för det skapar en begränsning.

Hur många versioner det blev av min bok räknade jag inte, men de är många. Helt ärligt bryr jag mig inte hur många gånger jag har skrivit om texten (jag fick ändra väldigt mycket innan min bok blev utgiven, kan jag tillägga). Jag vet att jag skrev att jag räknar allt möjligt i min text och mitt skrivande (läs mer här), men just antalet redigeringar höll jag inte koll på. Jag tror att jag skulle ha blivit deprimerad över hur snabbt det kom upp i ett tvåsiffrigt antal… Grejen är att för varje gång jag gjorde en förändring så blev texten bättre, och det är väl det vi strävar efter hela tiden – att texten lyfts och förfinas? Inte om det tog tre eller sjutton redigeringar?