Läskiga läsare

Idag ska jag berätta om läskiga läsare och hur man övervinner sin rädsla för dem. Jag har alltid tyckt att det är lite otäckt att någon ska läsa det jag har skrivit. Det gick an när jag frilansade som inredningsreporter, det kändes inte så läskigt att skriva hemmahosreportage och sväva iväg om köksrenovering eller husets idylliska läge. Men det är mycket värre med skönlitterär text där varje ord är mitt, valt med omsorg, och på något sätt är mer utsatt för tyckande.

I många år skrev jag utan att någon fick läsa. Inte ens någon som skulle vara snäll i sitt omdöme. Det kändes för privat att lämna ut texten, trots att jag inte hade skrivit om mig själv utan någonting påhittat. Samtidigt drömde jag om att bli författare. Det är lite svårt att få ihop de två sakerna, eller hur? Tanken på att skriva under pseudonym föresvävade mig, men det kändes också löjligt. Är det inte bara redan berömda författare som hittar på en pseudonym om de vill prova en ny genre eller helt annan stil än det de tidigare skrivit?

Jag började skriva en roman. Med ett uttalat syfte att försöka få manuset antaget insåg jag att jag var tvungen att ta tjuren vid hornen och närma mig tanken på att någon skulle komma att läsa det. Lustigt nog tänkte jag enbart singularis här; någon. Jag borde ju insett att en hel drös människor skulle behöva läsa manuset innan det blev en färdig bok, men det gjorde jag inte. Om det berodde på bristande insikter i hur förlagsvärlden fungerar eller bara någon sorts tunnelseende vet jag inte. Jakten på denna någon började hur som helst och det blev min lillasyster som fick det otacksamma uppdraget. Usch vad jag våndades innan jag skickade iväg det. Jag minns att jag tillsammans med filen skrev en massa ursäkter i stil med ”Jag vet att det saknas det här… och det här… och att jag inte har fått till den här passagen så bra…”. Svaret kom och min syster, som är mycket snäll och insiktsfull, sågade mig inte längs fotknölarna. Hon hade faktiskt några riktigt positiva saker att säga som jag sög åt mig som en svamp.

Jag överlevde alltså den första läsaren. Något stärkt i självförtroendet skickade jag mer text till henne och lite senare svarade jag i en facebooktråd om att byta texter med en helt okänd person. Någon som liksom jag börjat skriva en bok och behövde någon som kunde ge feedback och komma med glada tillrop. Det blev början på en vänskap som lyfte mitt skrivande enormt. För varje gång jag skickade iväg texten gick det lättare. Det heter att det som inte dödar härdar, och lite så var det för mig. Mitt råd om du känner samma motvilja mot att lämna ut din text är att ändå tvinga dig själv att göra det. Våga ta steget, kliv ur din bekvämlighetszon – du kommer vinna på det i längden!

Min debutroman Klar himmel har vid det här laget sålts i över 20.000 exemplar. Förmodligen är det fler personer än så som tagit del av den då biblioteksböcker lånas ut och ljudböcker streamas. Det är en svindlande summa. Aldrig hade jag i min vildaste fantasi drömt eller hoppats på att så många skulle läsa min bok! Från att knappt ha vågat låta någon i min närhet läsa så är det 0,2% av Sveriges befolkning som nu läst de ord jag värkt fram. Fortfarande ger det mig fjärilar i magen. Givetvis kan inte alla tycka om min bok, men de fina kommentarer och positiv feedback jag får från många läsare uppväger de negativa. Jag är så tacksam för det, och det ger mig mod att fortsätta skriva och dela med mig av mina texter.

Tänk om jag aldrig hade vågat låta någon läsa…?

Tvångsmässig läsning

Vad läser du i sommar? Jag tvångsläser böcker som på något sätt påminner om Nattens färger som jag håller på att redigera. Jag gjorde samma sak när Klar himmel skulle komma ut, dammsuger marknaden på titlar med liknande innehåll som det jag håller på och skriver på. Varför? Ja, varför gör man knäppa saker? Här kommer de främsta tre anledningarna:

För att jag vill veta om min historia påminner om någon annan bok (det vill jag inte).

För att jag vill veta om jag missat någon stor historisk grej eller detalj (det vill jag inte heller).

För att jag vill veta om den står sig i konkurrensen (det vill jag naturligtvis).

När jag höll på att redigera Klar himmel beställde jag massor av böcker om andra världskriget och flyglottor på Amazon. De som var översatta till svenska hade jag redan läst, men jag läste nog 10-12 böcker på engelska bara för att ha ”koll på läget”.

Med Nattens färger är det just motståndsrörelsen i Frankrike som jag är fokuserad på även om det bara är en del av min bok. Just nu läser jag Manda Scotts Förrädare (där ett av spåren är Frankrike under andra världskriget). En annan bok jag har tänkt läsa är Den franska fotografen av Natasha Lester och nyss dök en annan bok upp i mitt instagramflöde som jag känner att jag måste plöja, Befrielsen av Imogen Kealey. Tidigare har jag läst Dotterns berättelse av Armando Lucas Correra, Näktergalen av Kristin Hannah, Kodnamn Alice av Kate Quinn, Kodnamn Verity av Elizabeth Weiss m fl.

Egentligen är det bara en korkad grej att vara så nojig över min historia. Den är ju min, påhittad av mig, innehåller med 100% säkerhet saker som de engelskspråkiga författarnas inte gör, då jag har en svensk koppling i historien. Och jag borde inte vara nervös över de historiska detaljerna, för några år sedan var vi i Normandie och vandrade på alla platser som förekommer i boken, jag känner mig alltså väl förtrogen med orterna, det normandiska landskapet, landstigningsstränderna osv där historien utspelar sig. Jag har utöver det läst hundratals sidor i faktaböcker och tittat på dokumentärer på TV och Youtube.

Jag intalar mig allt det här, men kan ändå inte låta bli att oroa mig. Att någon skulle anklaga mig för att härma någon annan är nog det värsta jag kan tänka mig. Tätt följd av att ha gjort bristfällig research, men där är jag som sagt något mer säker på mig själv även den här gången. Jag tröstar mig med att jag hittills inte har läst en historia som är som min och jag hoppas att jag inte behöver göra det heller 🙂

Lördagsenkät: Vad ska du läsa i sommar?

Skolavslutningstider, semestrar och sommarlata dagar. Perfekt för läsning, eller? Idag svarar vi på vad vi planerar att läsa i sommar.

Kristin Fägerskjöld

Jag har många godingar på min sommarlista! Herravälde av Elin Olofsson, 1794 av Niklas Natt och Dag, Förrädare av Manda Scott, Den franska fotografen av Natasha Lester och inte minst mina bloggkollegor Sara Molins Som en öppen bok och Hanna Nordlanders Stillna. Jag skulle vilja läsa många fler utöver dessa, men vi får se vad jag hinner med när jag både ska redigera mer på min andra bok och även hoppas skriva nytt på annat manus.

 

Sara Molin

Mycket av tiden i sommar kommer att gå åt till redigering och korrläsning, men när manuset är hos redaktören ska jag plöja böcker. Likaså dagtid, när barnen leker och stojar och jag inte har ro att skriva. Än har jag ingen läslista klar för mig, jag har många olästa hemma och brukar gå på känsla. Några som jag är sugen på, är Majgull Axelssons Jag heter inte Miriam, Johannes Anyurus De kommer att drunkna i sina mödrars tårar, Delia Owens Där kräftorna sjunger och Nina Wähäs Testamente. Och Mhairi McFarlanes alldeles färska Vi kunde lika gärna aldrig nånsin mötts är självskriven på sommarlistan!

Malin Edholm

I sommar tänkte jag bocka av titlar från en lista på böcker som vita privilegierade personer (inklusive jag) borde läsa! Bland annat: White Fragility: Why It’s So Hard for White People to Talk About Racism av K.W. Colyar ochCitizen: An American Lyric av Claudia Rankine

Jag tänker väga upp med mer lättsinnig skönlitteratur men jag har inte bestämt vad än.

Daniel Sjöberg

Jag är inne i en bra läsperiod nu. Avslutade Lisa Christenssens Spela Roll, hoppade direkt på Anneli Olssons Fritt fall och strax efter det här svaret gått iväg har jag påbörjat De rättslösa av Malin Thunberg Schunke. Därpå hoppas jag hinna med Bengt Rålins Nina innan semestern börjar. Innan? Jo, för under semestern lär det inte bli mycket läsande. Man kan ju tycka att det skulle vara tvärtom, men som ni kan läsa i mitt inlägg i fredags har jag svårt att läsa samtidigt som jag skriver och nu blir det fokus på deckaren som jag hoppas ska bli nästa bok. Så inte mycket läsande i sommar, men jag passar på nu.
 

Hanna Nordlander

Ganska mycket, och det beror lite på: Sommaren är lång och vissa dagar är mulna och kräver långbyxor, andra är soliga och det räcker med shorts och bikiniöverdel. Men precis som jag har några favoritkjolar som jag har längtat efter att använda, så har jag också några böcker som står och väntar på mig. En är Upp trälar, andra delen av Väinö Linnas tredelade verk Under Polstjärnan. En annan är Lucia Berlins självbiografi. Någon av Tove Janssons romaner har jag lovat mig själv, liksom Byens spor av Lars Saabye Christensen. Men först Klar himmel av vår egen Kristin, som kom i grannens brevlåda idag, men eftersom jag har snälla grannar, så fick jag en välkommen påringning med ett romanpaket. Och eftersom jag har vinkat hejdå till mina elever och har en ynka dag kvar på jobbet (städa skrivbordet), så antar jag att sommaren redan har börjat …

Manusinskick och omskrivning

För en vecka sedan skickade jag in ”Emmas nya liv” till redaktören och med ens kändes det lite tomt. Efter att ha umgåtts väldigt intensivt under en vecka var det plötsligt över. Först var jag lite rastlös, visste inte riktigt vad jag skulle ta mig för. Eller ja, det är inte som om man direkt är sysslolös med barn, familj, hus och hem, fast tanken var ändå att försöka ha lite semester. På riktigt. Ladda batterierna och bara vara. Men när jag fick några minuter över hade jag svårt att komma till ro. Jag plockade upp en bok och läste litegrann, sa till mig flera gånger att jag skulle passa på att njuta. Att jag inte behövde göra något. Det gick sådär.

Efter ett tag var jag bara tvungen att plocka upp manus 3 igen. Det var endast två kapitel kvar på omskrivningen och det var så lockade att färdigställa det. Jag kunde nästan höra hur det kallade på mig. Pockade på uppmärksamhet. När redigeringsomgång två drog igång hade jag fått lägga manuset åt sidan och det kändes lite frustrerande, men nu hade jag tid. Tid att skriva klart och knyta ihop historien. Och det var verkligen inte alls mycket kvar och efter bara några dagar kunde jag sätta punkt. Nu ska jag försöka låta det vila lite och sedan läsa igenom det. Se om historien har blivit bättre och om mina huvudpersoner har blivit trovärdigare. 

I mitt huvud börjar nu uppföljaren ta form och jag vet precis vem jag vill skriva mer om. En person som mest funnits med i utkanten kan få kliva fram och det ska bli spännande att se vad hen hittar på. Men NU ska jag verkligen ta en liten paus från skrivandet. På riktigt! Passa på att läsa. Jag har faktiskt läst betydligt mindre än jag brukar denna sommaren, så det måste jag ändra på. Sen får väl historierna ploppa upp bäst de vill i huvudet 😉

Att knäcka läskoden

Version 3

Foto: Stefan Tell

Nästa vecka börjar mitt barns allra första skollov, och det är inte vilket lov som helst – det första lovet är läslovet. När mitt barn började skolan i augusti kunde hon med stor kämparglöd ljuda fram enstaka ord skrivna med versaler. Två månader senare läser hon.

När jag själv lärde mig att läsa var jag sju och ett halvt år och hade precis börjat skolan. Min upplevelse är att jag lärde mig att läsa väldigt snabbt, från att knappt ha ljudat fram ett enda ord till att i nästa stund kunna läsa i princip allt. Jag hade inte betat mig igenom en uppsjö av bokstavsappar, korsord och pysselböcker. Men alltid fått berättelser lästa för mig och alltid intresserat mig för böcker.

När jag knäckte läskoden var det som att den skrivna världen drabbade mig på ett sätt som jag hade svårt att värja mig inför. Jag minns hur jobbigt jag tyckte det var att helt plötsligt inte kunna titta på text utan att vara tvungen att läsa och förstå det som stod där.

IMG_4043

Nu återupplever jag hur det är när det inte går att värja sig för sin läskunnighet. Mitt barn läser allt som kommer i hennes väg: namn på dörrarna i trapphuset, vägskyltar, rubrikerna i dagstidningen, titlar på böckerna i bokhyllan, reklamblad och så vidare. Plötsligt tar hon del av information som tidigare bara varit för de som är vuxna i vår familj. Det leder såklart till massor med funderingar och frågor precis som när jag lärde mig läsa, men jag var så mycket äldre.

Läskunnighet och läsförståelse är en av vår tids viktigaste demokratifrågor. Det skiljer enormt i ordförråd mellan barn som fått böcker lästa för sig eller läst själva, och barn som inte har det. Och det är en ynnest att få vara med när läskoden knäcks och dörren till läsningens värld öppnas. Det finns så många böcker som jag längtar efter att stoppa i händerna på mitt barn. Att vi snart kommer att ha massor med litterära världar att återupptäcka och dela.

Även om jag jobbar på som vanligt när det är läslov ska jag försöka läsa lite extra veckan som kommer, just nu läser jag Ett eget lag av Malin Eriksson och ska sedan ta mig an höstens stora förväntansbok Kärlekens antarktis av Sara Stridsberg. Vad läser du?

Bland hästtjejer och rebelltjejer första dagen på bokmässan

IMG_3757

Skriv en bildtextSeminarium om hästboken idag tillsammans med Katja Timgren, Helena Dahlgren och Johanna Lindbäck. 45 minuter gick såklart alldeles för fort när en pratar om det bästa som finns: hästar och böcker.

img_3761.jpg

Matchade klänningen med boken av misstag.

IMG_3753

Jag läser högt ur ”Godnattsagor för rebelltjejer” i Max Ströms monter, för barn och förbipasserande. Idag blev det berättelserna om Valentina Teresjkova, Vivian Maier och Sapfo.

IMG_3756

Omringad av fantastiska rebelltjejer!

IMG_3730

Får äntligen provrida Sigge!

IMG_3718

Med ”Vänd rätt upp” i Bonnier Carlsens monter.

img_3747.jpg

Rita din drömhäst och vinn Peder Fredricsons nya bok!

IMG_3748

Jättefina hästbilder utanför bonnierförlagens monter.

Läsningens magi

Emelie-Novotny_037_c Stefan Tell

Foto: Stefan Tell

Min upplevelse av läsning på sommaren är att det aldrig blir läst lika mycket som det planerades för innan sommaren. Innan jag hade barn kunde jag utan problem läsa ut en bok varannan dag under ledigheten. I år fick jag inte med mig så mycket böcker i packningen. För att jag packade dåligt och för att jag någonstans hoppades att jag skulle vilja skriva istället. Två av sommarens läsupplevelser vill jag dock dela med er.

Det tog bara några dagar för mig att läsa klart Anton och Teitur av Angelica Öhrn, jag hade börjat med den tidigare i våras men slutat för att jag inte kunde ge boken den närvaro jag ville ge den. Så jag började helt enkelt om. Det bästa med Anton och Teitur är att den är en hästbok med en islandshäst och en kille i huvudrollen och att det aldrig är något som är problematiskt eller konstigt. Anton är en riktig hästtjej (trots att han är kille) och i stallet är han som vem som helst i gänget. Teitur står i ett stall tillsammans med hästar av andra raser, och redan här slår min okunskap om islandshästar in. I min värld står islandshästar ihop med islandshästar och befinner sig i ett eget riduniversum. Så är det såklart inte enbart och det var bra att få den bilden utmanad.

Förutom hästarna och hästkulturen i Anton och Teitur så gillar jag hur skilsmässorna som drabbat så många av bokens familjer gestaltas. Skilsmässan blir som en epidemi som härjar fram och riskerar att smitta alla i dess väg. I boken finns det inga lyckliga skilsmässor, det är splittrade familjer och rakt igenom barnets perspektiv. Jag tror aldrig att jag har läst en så hänsynslös och rak skildring av vad barn går igenom när dess föräldrar väljer att leva sina liv isär. Men också hur lojal ett barn alltid är gentemot sina föräldrar. Tar jag föräldraperspektivet i detta känner jag mig tröstad av att jag som förälder inte behöver vara perfekt, mitt barn kommer att stanna hos mig ändå. Tar jag barnperspektivet känner jag mig också tröstad, jag är inte ensam om att ge nya chanser och förlåta.

Det stora läsprojektet den här sommaren var att läsa om Maria Gripes Skuggserien. Två dagar innan vi skulle åka hade jag fortfarande inte införskaffat någon av böckerna. Jag började söka på biblioteken i Stockholm och konstaterade snabbt att inget bibliotek inom rimligt avstånd hade fler än en bok i serien inne. Lyckligtvis hade mitt bibliotek på Kungsholmen ett exemplar av första delen Skuggan över stenbänken, som jag hade turen att få med mig hem. Med stort mod började jag läsa. Försöker minnas i vilken ålder jag var när jag läste dem första gången, tror att jag borde ha varit kanske elva. Jag minns mycket av första boken, hur Caroline kommer till familjen, fotografierna på barnet på stenbänken och familjeträdet. Men många av detaljerna i berättelsen skulle jag inte kunnat återberätta. Ändå går det så snabbt när jag börjar läsa, mycket kommer tillbaka bara jag kommer in i berättelsen.

IMG_3488

När första boken är slut blir jag i sann bokslukaranda helt besatt över att få tag i del två, jag måste ju läsa vidare! Jag åker till biblioteket i Fårösund som inte har den inne och jag tänker att jag inte kommer att kunna vänta på att läsa den. Och det är då jag inser att den finns på e-bok. Jag har aldrig tidigare lånat en e-bok på biblioteket, vilken förlust tänker jag så här i efterhand. Sanningen är väl att jag aldrig tidigare har behövt låna en e-bok eftersom jag har tryckta böcker i överflöd var jag än vänder mig. Men jag kastar mig över …och de vita skuggorna i skogen innan minns jag ingenting av den. Eller snarare, jag minns massor om ödet på slottet där Berta och Caroline tjänstgör en sommar, men att det var i den här serien har jag glömt. Jag är övertygad om att det är här min förkärlek för rött hår är grundlagt.

Jag upplever bitvis att …och de vita skuggorna i skogen är lite långrandig att läsa och blir förvånad över att jag läste det här på mellanstadiet och gillade det så mycket. Men framförallt får jag bilder från min mormor och morfars hus i Dalarna när jag läser. Jag minns ofta var jag har läst en bok och även om jag inte kan säga att jag minns att jag har läst den här boken i deras hus så är det ändå så tydligt att det är där jag har läst den. Jag ligger i sängen i ”blå rummet” där jag oftast sov, jag går i deras knarriga trapp, kikar in i spegeln i vardagsrummet, jag sitter i trädgården. Och kanske är det läsningens största magi att den möjliggör förflyttning genom tid och rum på flera plan. I ena sekunden är det sommar på Fårö och jag är vuxen, i den andra är det tidigt 1900-tal och jag befinner mig på ett slott i Småland och i det tredje är jag drygt tio år och hemma hos min mormor och morfar i Dalarna, det var sommar då också.

Lördagsenkät: Vilken är din senaste favoritdebutbok?

Varje år delar Författarförbundet ut debutantpris till årets debutanter. För vuxenlitteratur heter priset Katapultpriset och för barn- och ungdomslitteratur Slangbellan.

I veckan har det varit prisutdelning för Slangbellan som gick till Haj-Jenny av Lisa Lundmark. ”På ett enkelt språk och med underfundig humor gestaltar Lisa Lundmark i ‘Haj-Jenny’ den stora livsutmaningen att våga stå för den man är – även om man inte tar plats och pratar högt i klassrummet som alla andra. Den lekfulla symboliken med hajen är välfunnen, mitt i prick i barnets fantasi”, skriver juryn i sin motivering.

Vi på debutantbloggen tycker förstås också om att läsa debutanter. Därför tipsar vi idag om våra favoritdebuter från det gångna året. Har du också någon favorit? Dela gärna med dig i kommentarsfältet!

Mia blogg

Foto: Jini Sofia Lee

Mia: Jag vill tipsa om Stig av Annica Hedin, illustrerad av Per Gustavsson. Det är en sorglig bok som jag läser med tårar i ögonen och en röst som ibland brister. Boken handlar om en pojke som har förlorat sin bror Stig. Stig är död och jag tycker att det är bra att det skrivs ut i boken. Att vi vågar prata om döden. För hur ont det än gör är döden en del av livet.

Den sorg pojken känner efter broderns död är som ett stort svart hål som följer honom vart han än går och vad han än gör. Ibland glömmer han det för en stund. Men på julen blir hålet större än någonsin. När familjen firar Stigs födelsedag och alla tillsammans uppmärksammar det stora svarta hålet, blir Stig istället mer närvarande och sorgen lättare att hantera.
Det är fin bok som leder till intressanta tankar och samtal med barnen.
Annica Hedin debuterade som barnboksförfattare med den här boken, men har tidigare skrivit läromedel för barn.

 

HelenaHedlund20171207013

Foto: Kicki Nilsson

Helena: Jag och barnen har precis läst ut den vinnande boken – Haj-Jenny av Lisa Lundmark. Vi tyckte om den! En fin och ganska lågmäld berättelse om Jenny som inte vill räcka upp handen, inte vill prata högt och inte bli ifrågasatt på ett utvecklingssamtal. Hon vill hellre läsa, prata tyst och tänka på hajar. En haj pratar inte högt och räcker upp handen. Den simmar tyst. Att räcka upp handen är för bläckfiskar.

Det slår mig när jag läser hur vi värderar barns egenskaper olika – att det som räknas i skolan är att ta för sig och prata högt. Det är de tysta, blyga, de med ett rikt inre liv, som ofta blir ifrågasatta och tillsagda att ändra sig. Att prata högre. Det är sällan som de högröstade blir ombedda att ge lite plats och luft till de tysta.

Läs boken om ni inte redan har gjort det! Grattis Lisa Lundmark – en värdig vinnare!

 

Veronica Almer press1

Foto: Jakob Almer

Veronica: Jag läser emellanåt barn- och ungdomsböcker men just svenska debutanter 2017 känner jag mig lite vilsen bland. Därför tipsar jag istället utifrån Katapultpriset. När det kommer till priser inom vuxenlitteratur i Sverige nämns ofta INTE romance. Jag tänkte därför ta tillfället i akt att tipsa om Christina Schiller som förra året debuterade med sin romance Hemligheter små.

För mig är bra böcker de som lämnar mig i en positiv känsla. På vägen har karaktärerna fått ta del av några av livets alla hårda svängar men i slutändan segrar lyckan. Just Hemligheter små är som att öppna en burk med blomstrande sommar. Handlingen är varm med intressanta karaktärer och spännande tvister.

Det är vackert gjort, så om ni inte har läst Christinas charmiga Hemligheter små, gör det 🙂

01_jennygromarkwennberg_foto_henrikberglund_mellan

Foto: Henrik Berglund

Jenny: Jag vill tipsa om barnboksserien Handbok för superhjältar av Elias och Agnes Våhlund, en serietidningshybrid med fantastiska bilder. Den handlar om en mobbad flickas väg till både superkrafter och revansch.

Vår 5-åring ville läsa om första boken och blev direkt nyfiken på bok nummer två. Ett gott betyg! Och vi kan fortfarande prata om bokens innehåll vid nattning som är vår dagliga lässtund. Som förälder uppskattar jag temat mobbning, tyvärr aktuellt även bland de allra yngsta.

I kategorin vuxenlitteratur fastnade jag förra året för generationsromanen Just nu är jag här av Isabelle Ståhl. Älskar språket och beskrivningarna av konsumtion. Tinder, droger och High Street fashion. Stövlar i plast som luktar och noppiga tröjor från HM. Ikea-prylar som repas direkt. Allt och alla är utbytbara i 28-åriga Elises samtida Stockholm. Utom en viktig relation.

Emelie-Novotny_Bonnier_009_c Stefan Tell webbEmelie: I höstas läste jag ungdomsboksdebutanten Agnes Lindströms Hata Gustavsberg. Det jag först föll för var omslaget, det är vitt med blåa prickar och röd text, en tydlig koppling till Stig Lindbergs porslin Adam som är tillverkad i Gustavsbergs porslinsfabrik.   Själva boken har inget med porslin att göra, men den utspelar sig i Gustavsberg. Jag är precis som Agnes Lindström uppvuxen i Nacka, men i en helt annan del och kunde identifiera mig mycket med huvudkaraktären Miranda som mest av allt önskar att något, vad som helst, händer. Hon har tröttnat på den lilla världen i Stockholmsförorten, tröttnat på sina vänner och sin familj där allt är lika hela tiden. På en släktmiddag säger hon plötsligt att hon är lesbisk, för att hennes farbror uttrycker sig homofobiskt och just för att få något att hända. Ett uttalande som hon sedan måste jobba med sig själv för att ta konsekvenserna av. Hata Gustavsberg är en bok om att växa upp och hitta sin plats och hur svårt det är varje gång ett barn växer upp.

Jag gråter aldrig så mycket som när jag läser om Sigge

Emelie-Novotny_021_c Stefan Tell

Foto: Stefan Tell

Det finns få litterära karaktärer som har betytt så mycket för mig som Sigge, den lilla vita shetlandsponnyn som bor med sina ponnykompisar på Brobygården. Den första Sigge-boken Alla älskar Sigge, av Lin Hallberg kom ut 2004. Min bekantskap med Sigge har alltså skett i vuxen ålder. Sedan 2004 har det kommit ut ytterligare 20 böcker om Sigge, både i den ursprungliga kapitelboksversionen och i den mer lättlästa formen med stora färgbilder. Målgruppen för böckerna om Sigge är barn mellan 6 och 9 år, det har inte hindrat den lilla hästen från att galoppera rakt in i mitt hjärta.

Böckerna är egentligen inte ens speciellt sorgliga, det är vardagliga skildringar av det tjejerna och killarna upplever i stallet tillsammans med sina hästar. Ändå gråter jag varje gång jag läser dem. Bilderböckerna har jag läst högt för mitt barn så många gånger nu att jag har slutat att gråta varje gång, trots att det är svårt. Men kapitelböckerna klarar jag ännu inte av att läsa högt. Det är något med hur Lin Hallberg trampar rakt in i det där som berör. Med ens är jag tio år igen och världen kretsar kring hästar och allt som händer runtomkring dem är på blodigt allvar, på liv och död och utan återvändo. Jag minns exakt hur det var att rida på ridskola och vara så många fler barn än vad det fanns hästar, hur svårt det var att dela. Utan att väja för svåra frågor som ansvar och vänskap, om förväntningar och otillräcklighet guidas läsaren igenom hela känsloregistret.

img_1890.jpg

Illustration ur Sigges kompisbok av Margareta Nordqvist.

 

Under de år som jag jobbade i bokhandel har jag mött så många barn som lärt sig att läsa tillsammans med Sigge och som delat dessa läsupplevelser tillsammans med mig. Jag har fått många konstiga blickar från föräldrar när jag i detalj har pratat om Sigge-böckerna tillsammans med deras barn. Att kunna mötas så, över åldersgränser är bland det bästa läsningen ger oss. I det mötet identifierar både jag och barnet oss med Elina i böckerna.

I den senaste boken Full galopp Sigge får vi följa med Elina, kompisarna och hästarna när de provar på shettisgalopp. Det är tävling och fart och det öppnar upp till möjligheter som först inte verkar inkludera alla. Bland skötarna på Brobygården finns det ett stort mått av rättvisa, men alla barn har inte samma drömmar. Och ibland måste man kunna stå tillbaka för att en kompis ska få uppleva något stort.

IMG_1887

Illustration ur Full galopp Sigge av Margareta Nordqvist.

I böckerna om Sigge finns det också ansvarstagande och närvarande vuxna, både i stallet och hemma hos Elina, något som är väldigt ovanligt i hästboken. I både den traditionella hästboken och dagens hästbok lämnas barnen ofta anmärkningsvärt mycket själva med ansvar för både sig själv och hästen. Om det är något som är extra viktigt för mig när jag läser hästlitteratur så är det just trovärdigheten. Att Lin Hallberg själv har drivit ridskola och att Sigge faktiskt har funnits på riktigt genomsyrar hela serien.

Det är exakt två år sedan som verklighetens Sigge dog, 28 år gammal. Självklart grät jag då också. Hästar lever inte för evigt, det är om möjligt den enda nackdelen med dem. Tack Sigge för alla tårar du fångat och för alla barn som du har lärt läsa. Och tack Lin som fortsätter att berätta.

Gästbloggare: Anna Liv Lidström

20120415_154144-1-300x225I Norge har de en närapå hundraårig tradition där de drar sig undan och läser deckare under påskhelgen. Det kallas påskekrim och är verkligen något att haka på tycker jag. Nu under påsken är många av oss lediga och har tid för läsning. Det kan rentav vara en räddning att kunna dra sig undan släkten med en god deckare i ett mysigt hörn med en skål godis och något gott att dricka inom räckhåll. Jag har alltid krigat för deckargenren. Ofta får jag höra att deckare skulle vara lägre stående litteratur, men jag tycker att det är precis tvärtom. Hur skulle den kunna vara av sämre slag? Det är ju en historia där något läggs till (brottet) och inget dras ifrån. Dessutom tillkommer ett spännande pussel där jag som läsare får agera detektiv och kan hitta mördaren innan historiens detektiver/poliser gör det.

Om en kikar på svenska deckare som skrivs idag så ser vi att de återigen blivit samhällskritiska såsom författarduon Maj Sjöwalls och Per Wahlöös böcker om kriminalkommissarie Beck som de skrev på 1960- och 1970-talet. Böckerna är skrivna i en realistisk tradition, som utgår ifrån polisernas arbete, med ett starkt samhällskritiskt perspektiv och de innehåller flera referenser till dokumentära händelser som skedde under de år då romansviten skrevs. Dagens kriminalromaner behandlar ofta också problem och räds inte att blotta samhällsstrukturer.

Sofie Sarenbrant är skicklig på att hitta aktuella ämnen att skriva om. Hennes deckare har bland annat utspelat sig i mäklarvärlden, på sjukhus och i psykvården. I boken Tiggaren behandlas hemlösas hemska situation i Stockholm. Camilla Grebes Husdjuret är en historia som berättas ur tre perspektiv av tre människor som alla brottas med sina hemliga demoner. Malin som återvänder till hembygden full av sin egen uppväxt, Hanne som döljer sin demenssjukdom för omgivningen och så unga Jake som känner sig konstig och fel. Lägg därtill den fiktiva byn Ormberg som nästan är som en fjärde karaktär. Det mesta lägger ner, men där har en flyktingförläggning öppnat. Bittra invånare lägger skulden på ”araberna” så där slappt men aggressivt. Johanna Mos triologi med kriminalkommissarie Helena Morbacke handlar om en trasig kvinna i yngre medelåldern som slåss mot demoner. Hela hon håller på att krackelera efter att ha förlorat sitt barn och till följd av detta även sitt äktenskap. Det hela är berättat med en slags varsam sårighet där lager på lager skalas fram för läsaren. 

En annan spännande genre är Jenny Rognebys böcker om den korrupta polisen Leona, en polis som tänjer på gränser.  Karaktären utredare Leona Lindberg ligger i tiden. Hon är en mix av de rådande trenderna. En kvinnliga polisutredare som arbetar lite för mycket samt har småbarn och relation att ta hand om på hemmaplan. På teve har vi följt den hyllade serien Bron där polisen Saga Norén, även om det aldrig uttalas, verkar ha Aspergers. Jenny Rogneby har parat ihop dessa. Huvudpersonen Leona Lindberg är en orolig småbarnsmamma med make samtidigt som hon har stora svårigheter med det sociala samspelet. 

Jag vill avsluta med att tipsa om en pigg debutroman från ifjol. Marie Bengts En sax i hjärtat. Här reser vi tillbaka till sommaren 1957 och jag får Maria Lang vibbar. Vi befinner oss i den sömniga hålan Eneby. Dit anländer Hannah Lönn för att hjälpa sin krassliga faster Lilly. Hannah är ogift och försörjer sig som klädskapare borta i huvudstaden. Något som hemmafruarna i Eneby finner märkligt. Hur kan en kvinna som är över fyrtio välja att leva ensam och dessutom försörja sig själv? Ganska snart drabbas den dammiga hålan av ond bråd död. Denna debut osar som sagt 50-tals feeling och kvinnorna är i fokus. Frigörelsen andas över sidorna samtidigt som vi läsare får en god inblick i hur livet kunde te sig då.

Glad påsk på er. Läs mycket deckare och ät mycket gott. Vill ni ha fler deckartips hittar ni det på dagensbok.com under mitt namn.

Anna Liv Lidström är skribent på dagensbok.com. Älskar ord. Samlar, vrider och vränger dem i jakten på fina formuleringar. Tycker om det enkla formulerat på ett nytt sätt. Skriver och läser poesi. Deckare i alla former är en annan favorit. Har gått olika författarutbildningar och pluggat en massa kultur och grammatik. Jobbar även som lektör samt med barn och snor gärna av deras nyskapande sätt att använda språket.

Vitnos – mitt första möte med hästlitteraturen

Emelie-Novotny9_001_c Stefan Tell

Foto: Stefan Tell

Mitt första möte med hästlitteraturen var på dagis (det här var på 80-talet, då hette förskolorna fortfarande dagis) när jag var kanske fem eller sex år. En av pedagogerna läste Vitnos det lilla russet av Marie Louise Rudolfsson på vilan och jag var genast fast. Jag kunde inte släppa berättelsen om det lilla russfölet som föddes på Lojsta hed på Gotland.

Min mamma tog genast med mig till biblioteket där hon frågade efter böcker om en Vitnos. Bibliotekarien hade ingen aning om vad det var för Vitnos vi pratade om, och med risk för att låta lastgammal så började hon bläddra i ett litet arkiv med kort. Men det fanns ingen Vitnos i hennes kartotek. Det närmaste hon kom var boken Den vita stenen (skrivan av Gunnel Linde), men det var ju inte alls den boken jag letade efter. Bibliotekarien till och med ifrågasatte att boken verkligen fanns när hon inte hittade den bland sina kort. Men jag var övertygad och till slut så hittade vi Vitnos i bokhandeln.

Jag läser om de böcker om Vitnos och hans kompis Vips som jag har hemma i bokhyllan 14 stycken av totalt 19 böcker. Jag försöker läsa dem högt för min femåring, men hon vill inte riktigt höra på trots att hon i de flesta fall älskar att lyssna till kapitelböcker.

IMG_1806img_1808.jpg

Illustrationer från Vitnos och Vips och Vitnos lär sig hoppa av Margareta Nordqvist.

Böckerna om Vitnos är berättade av Vitnos själv i första person. När jag var barn älskade jag den direkta närheten som kom med berättarperspektivet. Jag tyckte att Vitnos var en av mina bästisar, eller i alla fall mitt eget russföl och att jag skulle ha förstått honom mycket bättre än människorna i serien.

IMG_0375

Som barn uppskattade jag också Vitnos relation till de andra djuren i skogen där Agaton Älg är kung och bestämmer. Skogen och naturen har en stor del i berättelsen och det var något magiskt över det i min läsupplevelse som barn. Skogen på Lojsta hed på Gotland är fortfarande en av de mest magiska platser jag vet. Att gå runt på de mjuka stigarna, bland tallarna och murgrönan en tidig sommarmorgon och lyssna till russens frustanden är en av mina bästa upplevelser om året. Det är inte stor skillnad på beskrivningarna av de två skogarna som Vitnos bor i, först i Lojstaskogen på Gotland och sedan som ridhäst i Skåne. Men skogen spelar en viktig del av berättelsen på båda platserna. Jag älskade att läsa om rådjursflickan, den lilla skogsmusen, ekorrarna, grävlingarna, rävarna och alla djuren på gården. Genom Vitnos kunde jag förstå naturen.

Nu vet jag att Vitnos blev så mycket mer för mig än en av mina största läsupplevelser som barn, Vitnos ledde mig in i hästboksvärlden, en värld som jag har tillhört sedan dess.

Lördagsenkät: Vilka 3 böcker har betytt mest för dig och ditt skrivande?

Debutantbloggen bjuder idag på lästips. Har du någon bok som har betytt extra mycket för dig och ditt skrivande? Dela gärna med dig i kommentarsfältet. Trevlig lördag!

Helena:

HelenaHedlund20171207013

Foto: Kicki Nilsson

Ronja Rövardotter av Astrid Lindgren: Det går knappt att beskriva hur mycket Astrid Lindgrens författarskap har betytt för mig. Hela barndomen präglades av hennes böcker. Barndomen var Astrid Lindgren! Böckerna flöt ihop med min egen verklighet, gränserna var diffusa och en hel sommar trodde jag att jag var Ronja Rövardotter. Det lade grunden till min dröm att bli skådespelerska, och självklart också till att bli författare. Tänk att kunna berätta så enastående!

Raskens av Vilhelm Moberg: När jag var i yngre tonåren, ”slukaråldern”, så fanns det en norm på min skola som sa att det var töntigt att läsa. Därför missade jag alla fantastiska ungdomsböcker. Jag gick från mängder av barnböcker till inget. Men så visades Raskens på TV, jag var kanske tolv år. Jag älskade serien och hittade ett skinnband med Vilhelm Mobergs samlade verk i bokhyllan. Sen var jag fast! Vilket berättande! Och vilka dramatiska situationer! Jag tänker fortfarande ofta på Ida och klänningstyget som hon får av Skara-Knallen, hur hon gömmer det, hur det avslöjas, hur jag som läsare dras med i lögnen. Sådana situationer vill jag söka i mitt eget skrivandeIMG_0836.jpg!

Pappa Pralin av Anna Jörgensdotter – När jag vara strax över tjugo köpte jag en bok för att framsidan var snygg. Jag kom att älska den! Språkligt var den för mig något helt nytt, långt från skolsvenskan, poetiskt, kaotiskt, färgstarkt och kristallklart! För första gången kände jag att språket i en bok var minst lika viktigt för mig som själva berättelsen.

Jenny:

01_jennygromarkwennberg_foto_henrikberglund_mini

Foto: Henrik Berglund

Äventyrens cirkus av Enid Blyton Jag ärvde böcker av mina föräldrar och de måste ha läst högt ur den här innan jag lärde mig läsa. För mig betydde boken att barn kunde vara hjältar. I den litteratur jag dyrkade som barn hade pojkar alltid de bästa rollerna. Så när min bästis och jag skapade alias till våra detektivlekar blev jag Jack efter en av karaktärerna i boken. När jag skrev i Mina vänner-böcker (den tidens Facebook) var detta min favoritbok. Och så skrev jag att jag ville bli författare.

Vill gå hem av Jonas Gardell Ruggig vardagsrealism med ett återhållet språk. Jonas Gardells enkla språk har påverkat mig en hel del. Det var av honom jag lärde mig att börja en mening med ”Och”. Helt rätt även för en copywriter som helst ska skriva enkelt, men med en tvist som fångar läsaren.

Madame Bovary av Gustave Flaubert Vi var 17 år och alla i klassen läste Madame Bovary. Flera blev tagna av hennes öde, en karaktär med fel och brister fast i en roll omöjlig att bryta sig loss ifrån. Vi läste flera klassiker den perioden och fick i uppgift att skriva en novell. Alla tog uppgiften på stort allvar och ett tjockt häfte med klassens alster delades senare ut. Min novell inspirerades av realismen i Madame Bovary och ett par år senare vann den Veckorevyns stora novellpristävling. Boken, uppgiften som följde och min lärare Caroline har haft enorm betydelse för mitt skrivande. Tack!

Veronica:

DSC03878 ret

Foto: Jakob Almer

(Att bara välja tre, det var inte lätt!)
Twilight Stephenie Meyer: Otippat, kanske. Det var till och med så illa att jag såg filmen innan jag läste böckerna. Men romansen grep tag i mig (även om den i efterhand känns fisljummen) och när jag hade sträckläst alla böckerna ville jag ha mer. Jag hade så många känslor och tankar inom mig att det till sist fick mig att börja skriva på något eget. Det var startskottet på mitt första riktiga manus.

Överenskommelser Simona Ahrnstedt: För många år sedan drev jag en bokblogg och vid ett tillfälle frågade jag mina läsare om svenska kärleksböcker och ALLA tipsade mig om Simonas bok Överenskommelser. Under den tiden skrev jag fantastik för unga vuxna men fann mig vilsen i genren. Det var något som saknades, något som jag först hittade efter att ha läst Simonas bok. Romance.

Story Engineering av Larry Brooks: Jag är allergisk mot torra instruktionsböcker men om man ska läsa en, så är det denna. Den har hjälpt mig enormt mycket i att finna struktur i mitt skrivande som annars har en tendens att bli kaos. Så när jag yr runt i mörkret och inte vet vad jag pysslar med så vänder jag mig alltid till kära Larry!

 

Mia:

Mia blogg

Foto: Jini Sofia Lee

Det som fick mig från första början att vilja skriva barnböcker var alla mina positiva och varma barnboksminnen från barndomen. Min favoritbok när jag var liten som jag minns allra starkast och som jag ville höra om och om igen var Nils-Karlsson Pyssling av Astrid Lindgren. Jag drogs verkligen in i berättelsen och önskade att jag hade en egen liten Nils-Karlsson Pyssling som bodde under min säng. Jag älskar än idag varenda del av boken.

När jag hade bestämt mig för att det var barnböcker jag ville skriva har jag många gånger återvänt till God natt, Alfons Åberg av Gunilla Bergström. Den är så perfekt i sin uppbyggnad med sina upprepningar och många barn och vuxna känner igen sig i berättelsen. Det var också en av de böckerna som jag själv hörde många, många gånger som barn.

En kvinna att älska av Theodor Kallifatides var den första boken jag läste av Kallifatides och jag knockades fullständigt av hans fantastiska språk. Det är den boken av alla hans böcker som jag har läst som har satt sig mest i mig. Jag kommer aldrig att komma i närheten av att kunna skriva som honom, men han är en stor förebild. Att komma till Sverige i vuxen ålder och sedan kunna skriva så vackra fraser på svenska är djupt imponerande.

Emelie:

Emelie-Novotny_Bonnier_009_c Stefan Tell webb

Foto: Stefan Tell

Jag har skrivit om det förut här på bloggen, men jag har sagt att jag ska bli författare när jag blir stor ända sedan jag var sex år och lyssnade på Ronja Rövardotter av Astrid Lindgren på kasettband. Jag hade säkert hittat till böckernas värld även utan Ronja och Astrid, men så mycket av mig är präglat av den där första riktigt stora läsupplevelsen. Jag kan än idag återberätta hela Ronja Rövardotter i detalj, vitsippor är fortfarande mina favoritblommor och jag skriker vårskrik minst lika högt som Ronja om våren. När jag läser om när Ronja och Birk galopperar genom skogen på Rackarn och Vildtoringen är frihetskänslan starkare än allt.

Hästböcker var mitt litterära sammanhang när jag växte upp och har lagt grunden till mitt läsande och skrivande. Det är nästan omöjligt att välja ut en som har betytt mer för mig än någon annan, men ska jag ändå göra det så blir det serien om Carin och Friolina av Veronica Wägner. Många gånger var hästböckerna smått orealistiska. Huvudkaraktärerna fick hästar från höger och vänster  och det dröjde inte länge innan de var framgångsrika och vann tävlingar. Carin får visserligen Friolina i början av serien men det är inget i det som brister i trovärdighet. Det finns en allmänmänsklighet i berättelsen som sträcker sig långt utanför Carins vardag, trots att det är den vi följer i böckerna.

Happy Sally var den första bok av Sara Stridsberg som jag läste. Och jag blev fullständigt knockad av hennes språk. Därefter har jag läst allt hon har skrivit och knappt kommit framåt i berättelserna för att jag hela tiden stannar och gör omtagningar. Jag läser så långsamt jag kan för att jag inte vill att orden ska ta slut. Mina reaktioner när jag läser text som är så laddad är fysisk, jag får hjärtklappning och börjar frysa. Det är ett språk som romantiserar det absolut mörkaste utan att väja för det, som vågar och utmanar. Sara Stridsberg blandar verklighet och fiktion på ett sätt som gör allt möjligt.

SparaSpara

Kampen för lästid

Emelie-Novotny_021_c Stefan Tell

Foto: Stefan Tell

För mig har läsning alltid varit en del av min vardag. När jag gick i låg- och mellanstadiet läste jag jämt. Den ålder som bokbranschen idag kallar för ”slukaråldern”. Mitt första val var alltid hästböckerna, ett påsklov läste jag hela Britta och Silver – serien på 14 böcker, och jag prenumererade länge på Pollux hästböcker. Men jag älskade även Maria Gripes alla böcker. Det enda som på riktigt kunde konkurrera om min uppmärksamhet förutom böcker, var de riktiga hästarna på ridskolan.

Idag bekymrar sig vuxenvärlden för barns svikande läsintresse. Läsförståelsen går ner och det pratas mycket om konkurrens från andra medier och spelvärldar. Det är inte ovanligt att föräldrar råds att ”betala” sina barn för läsning. Ibland heter valutan skärmtid, i andra fall glass eller rent av pengar. Det existerade inte för mig. Tvärtom fick jag som barn ofta kämpa för att få den lästid jag önskade.

Jag har alltid varit både extrovert och introvert. Som barn hade jag alltid ett fungerande socialt liv, jag hade kompisar som jag lekte med – lekar som på ett eller annat sätt kretsade kring hästar, eller så var vi i stallet tillsammans. Men mitt behov av ensamhet och egentid har också varit stor. På fritids efter skolan i andra, tredje och fjärde klass ville jag gärna sitta uppkrupen i soffan med en bok. Ensam. Genast började vuxenvärlden att oroa sig. Fritidspedagogerna ville prata, undrade om jag inte fick vara med de andra barnen. Jag sa som det var, att jag gärna ville läsa. Men det räckte inte. Mina föräldrar kallades in, bekymrade samtal om hur jag skulle bli mer delaktig i gruppen. Jag fortsatte säga att jag verkligen ville läsa. Kompisarna hade jag ju umgåtts med hela dagen i skolan.

IMG_1691

Jag förhandlade till mig lästid. Som barn var jag ganska morgonpigg och vaknade ofta mellan sju och halv åtta, det betydde lästid i sängen innan föräldrarna också vaknade. Eftersom mina föräldrar gärna läste morgontidningen vid frukostbordet blev det snabbt tillåtet att även läsa böcker vid frukosten. Men vid lunch och middag rådde läsförbud. Genom alla bilresor vi gjorde med familjen som barn läste jag. När vi hade bilsemestrar om somrarna lade jag pliktskyldigt ner boken när mamma eller pappa sa att nu var det någon fin utsikt att titta på. Jag tittade och fortsatte läsa. Jag kan än idag komma ihåg vilka böcker jag läste under vilka resor.

När jag var lite äldre, i de tidiga tonåren, hade jag börjat skriva mer. I fantasin drev jag en ridskola och skrev om detta med blyertspenna i linjerade kollegieblock. De blev bara fler och fler. Det var inte enbart skönlitterär text utan arbetsschema över hur många timmar respektive häst hade jobbat, hagvistelser, foderstater och karaktärsbeskrivningar av de olika eleverna och hur långt de kommit i sin ridutbildning. När jag under ett sommarlov tillbringade all ledig tid bland mina papper och ord pratade min mamma med mig om att det inte enbart gick att leva i en fantasivärld.

Att vuxenvärlden ingriper i detta handlar om välvilja, det förstår jag mycket väl. Men jag har idag svårt att se att böckernas värld och ensamhet kan verka så hotfullt för ett socialt fungerande barn. Tvärtom tror jag att böckernas värld och mina egna fantasivärldar har räddat mig många gånger under uppväxten. Men det förvånar mig fortfarande hur mycket jag har fått kämpa för att få läsa ohämmat.

Jag ska bara

I veckan fick jag synpunkter från mina förläggare. Jag har lyxen att ha två. De är bländande skarpa och noggranna. Jag känner mig oerhört trygg med dem. Lite samma känsla som när jag under några år var föredragande åt ett fd jurstitieråd tillika EG-domare, ”Mr Hawkeye.” Han missade inte en punkt. Sönderplottrade med konstiga krumelurer (domarspråk) kom utkasten tillbaka. Jag undrade förstås ofta vilken nytta han hade av mig när han redan visste hur det skulle vara men han svarade alltid: ”Det första utkastet är det allra svåraste, att hacka i det är det enkla. Jag vill ha något att utgå ifrån.”

Det ligger något i det fast arbetssättet har stora likheter med att ständigt leva i vargtimmen. Som KBT för en ”duktig flicka” eftersom det innebär att alltid känna sig värdelös. Produkten är långt ifrån perfekt när den lämnar mitt skrivbord. Efter några år i juristskolan vet jag emellertid att den här hårda vägen är den enda. Och fyra hökögon är högsta vinsten.

Med ett manus fullt av frågor och funderingar lämnade jag förlaget. Jag har fått en tydlig anvisning om vad jag måste göra, jag ska bara…

Handla först. Hatar normalt att handla men det måste ju göras. Länge också. Inte bara det nödvändigaste. Även tandkräm, buljongtärningar och tops. Har vi inte dessutom slut på soja? Eller är det ketchup? Priserna som jag aldrig annars orkar titta på ska plötsligt jämföras. Och hade jag ägt mynt hade jag använt dem för att betala.

Väl hemma sätter jag ner kassarna och lägger manuspåsen på kontoret. Jag borde öppna den men jag ska bara…

Laga maten. I vanliga fall köper jag något enkelt till middag men inte ikväll. Vad är det förresten för slafs? Köpa färdigt! Sådan är väl inte jag? Här ska tillredas från grunden. Skala lök (fast fingrarna luktar skit resten av kvällen), riva ost och steka köttfärs. Moment som kräver minutiös noggrannhet. Medan spaghettivattnet kokar skulle jag kunna starta datorn men jag ska bara…

Städa köket. Kastruller behöver diskas, kaklet torkas av. Är det rent på bänkarna blir det obalans om man sneglar ner mot golvet. Har vi dammsugit? Borde kanske ugnen rengöras? Micron jag inte använt ropar bestämt efter en rejäl omgång. Jag skulle sätta mig och jobba nu om…

…det inte vore för tvätten. En maskin till går alltid att köra, en korg ytterligare finns alltid att hänga och några högar återstår alltid att sortera. Vem lämnar tvätten så? Mårran och Tobias IRL!

Jag viker och ordnar. Flyttar sakta strumporna från hög till hög. Jag vet att jag inte borde stå i tvättstugan och dona när jag har ett manus att reda ut, men jag ska bara…

Hänga in i garderoben!

Det hade varit kvickt gjort om det inte vore för att hyllorna tydligen är helt ostädade. Vad är det för slarvmänniska som huserar här? Kanske bör jag först organisera om innan jag kan stuva in det rena? Det är hög tid att börja med manuset, jag ska bara…

Då avbryts mina tankar av min skrivcoachs röst långt inne i mitt huvud. Han har sagt det så många gånger att jag kan höra honom ryta när som helst.

”Det som är helt avgörande är att aldrig ge upp. Det är viktigare än talang. När du tror att du är klar, kommer du få ta det ett varv till. Bered dig på det. Du kommer att ha is i skägget som Wassberg när du slutligen stupar i mål. Så jävla jobbigt är det att skriva en bok. Förläggarna och redaktörerna har alltid rätt. Lyssna på dem. Sedan bestämmer du dig. Gå ut och kräks bakom husknuten om du måste. Därefter kavlar du upp ärmarna och skriver om.”

Detta är det enda som gäller. Så nu mina vänner finns det ingen återvändo och inga mer ’ska bara’. Mina ärmar är uppkavlade. Jag kommer inte ge upp.

Hej manus nu kör vi! Vi ses i mål.

Vilken bok blir det i höstvädret? Fem tips!

Bild Marica Kallner2017

Tjo!

Det är mörkt och kallt och regnigt och blåsigt. Hösten är här. Då är det fint att sitta inne och dricka kaffe eller te eller choklad och läsa. Därför vill jag ge er mina bästa essäbokstips! Kanske kan det också bli inspiration till julklappar. Några av titlarna jag tipsar om har jag nämnt tidigare under mitt år på Debutantbloggen – men bra böcker är värda att tipsas om fler gånger.

 

Skrivandets sinne
Elisabeth Rynell
I den här samlingen får vi möta tankar om skrivandet, författandet och livet. Texterna är korta men säger mycket. Rymmer mycket. Lämnar spår. Ger plats för egna tankar och reflektioner. Jag läste den på nytt när jag skrev Det som får plats och i en av mina essäer refererar jag till en tanke från Skrivandets sinne.

En författares övertygelse: Liv, hantverk, konst
Joyce Carol Oates
Även denna samling lämnar spår och ger plats för reflektion. Jag fångades av den redan i första essän. Texterna har hjälpt mig mycket i skrivandet och flera av essäerna läser jag om och om och om igen. Här finns tankar om textkonsten och författarlivet. Råd och uppmuntran till aspirerande författare. Kärlek till läsning och litteratur. En väldigt bra bok för läsare som skriver!

So sad today
Melissa Broder
Reflektioner och berättelser om livet, uppväxt, relationer, sex, kroppen, mörker osv. Fångade i välskrivna och komiska och skruvade essäer. Jag skrattade, rodnade, grät, äcklades, skämmdes. Kort sagt: En fantastisk bok!

Jag en fiktion
Ingrid Elam
En undersökning av olika jag i texter. Ett jag som skriver eller ett jag som berättar. Ett självbiografiskt jag eller ett fiktivt jag. Essäer som undersöker och problematiserar jaget. Boken inspirerar och kan vara till stor hjälp till berättarhantverket. Det är en välskriven bok som ger en härlig läsupplevelse samtidigt som den är till nytta för skrivandet.

Kryddad olja
Ylva Eggehorn
En samling porträtt av kvinnor från Bibeln. Texterna är starka, välskrivna och ger djup och nya tankar om kvinnorna de porträtterar. När jag läste den insåg jag hur mycket rykten det finns om Bibeln. Vissa befogade, andra konstruerade. I boken finns mycket att hämta och

den är läsvärd – oavsett om en är intresserad av Bibeln eller inte.

Det var mina tips. Trevlig läsning!

 

p.s Det kändes överflödigt att nämna Virginia Wolfs Ett eget rum. Men det känns knepigt att inte göra det. Vad kan jag skriva om den? Kanske att den ger något nytt varje gång jag läser den? Kanske att jag har svårt att läsa den då tankarna flyger iväg och jag spånar och reflekterar och funderar? Kanske att bilderna den förmedlar klistrar sig fast vid mig? Kanske att jag tycker väldigt mycket om den samtidigt som jag tycker att den är svår? Nej, jag vet inte vad jag ska skriva om den d.s