Om mina låtsaskompisar: Att fylla på och förtydliga

Caroline Möllesand redigering av feelgoodroman
Dags för påfyllning lite överallt!

Redigeringen upptar fortfarande mycket av mina tankar så jag fortsätter att blogga på det temat. Som jag skrev förra veckan behöver jag bearbeta mina karaktärer, och jag tänker att du kanske är nyfiken på att veta mer om det. Det hade jag varit!

För några dagar sedan stötte jag på en träffande formulering. Therese Widenfjord skrev så här i ett inlägg på Instagram:
”Herregud, vad jag börjar tycka synd om mina huvudpersoner…! Allt elände jag utsätter dem för. Jag lovar att skicka dem på spa när det här är över! (Möjligen åker jag med själv också.)”

Sedan avslutade hon med hashtaggen #lekamedlåtsaskompisar. Ha ha, precis så är det ju! Att skapa sina karaktärer är som att att skaffa sig låtsaskompisar. Jag har helt klart hängt mer med Melinda och Sanna än mina verkliga vänner det senaste året. Det finns flera anledningar till det, pandemin till exempel.

Det var både roligt och spännande att utforma mina två huvudpersoner. Till en början var de ganska suddiga och när det gäller namnen tog det ett tag innan de föll på plats. Nu känns de så inarbetade att jag förmodligen kommer behålla dem. Sanna kallade jag för Fia ett tag, och Melinda hette både Mikaela och Josefine innan jag landade i just Melinda.

Mycket viktigare än namn är så klart deras erfarenheter och personligheter – hur de agerar och varför. Min tanke var att de här två kvinnorna ska vara ganska olika och därmed pusha och bromsa varandra i olika situationer. Jag har den mesta informationen om dem klar för mig i huvudet och mycket finns nerskrivet i deras karaktärsmappar i datorn.

Något som är tydligt om man läser lektörsomdömet är att jag ibland berättar för lite. Särskilt i inledningen var jag ganska noga med att inte avslöja för mycket bakgrund. Jag ville väcka nyfikenhet utan att texten blev baktung av långtråkig information.

Det är precis det som lektör-Lena har bett mig fokusera på i redigeringen. På vissa håll behöver jag förtydliga förutsättningarna så att läsaren förstår Melindas reaktioner och handlingar bättre. Jag funderar mycket på hur jag ska göra det så snyggt som möjligt och var det är läge att flika in ledtrådar och detaljer.

När jag skapade Sanna passade jag på att ta ut svängarna och låta henne vara åt det hämningslösa hållet. Det är väl det man har låtsaskompisar till? Låta dem tänja på gränserna medan man själv står bredvid och väntar på smällen.
Kloka Lena säger dock att jag behöver putsa på Sanna och välja antalet gånger hon går över gränsen. Hon får gärna sticka ut men inte så mycket att hon förstör stämningen, he he.

Som du ser finns det en del att pyssla med. Jag har försökt göra det tydligt för mig själv genom att bena ut svaren på frågorna vad, hur och varför:

VAD? Även om läsaren redan nu tar Melinda och Sanna till sig och vill veta hur det ska gå, bör jag göra det möjligt att förstå dem ännu bättre och sympatisera ännu mer med dem.

HUR? Genom att fylla på med nödvändig bakgrund så att vissa reaktioner blir mer rimliga. Kapa de värsta sensationerna så att degklumpen blir mjukare i kanterna. Se över så att händelser, känslor och insikter som innebär nästa steg i utvecklingen hos karaktärerna blir tydligare.

VARFÖR? För att romanen ska bli så harmonisk och trovärdig som möjligt. Lite mer feelgood helt enkelt.

Så med det tydliga målet i sikte tänker jag ta mig framåt.
Fast jag kan erkänna att ungefär en tiondel av mig, innerst inne, önskar att någon annan kan fixa allt det här åt mig.
Å andra sidan vill jag inte vara utan erfarenheten av omskrivning heller och jag kan tänka mig den totala tillfredsställelsen när det väl är färdigt. Jag vet att det tillhör processen och det räcker som motivation.

Omdömet från lektören är här! Vem är Lena Sanfridsson?

Caroline Möllesand Lektörsutlåtande

Kl. 19:34 i tisdags kväll höll jag på att koppla in sladdar och rigga datorn för ett Zoom-möte när mejlplinget fick mig att slänga en blick på skärmen.
Oj … Hjälp!
Från Lena Sanfridsson. Min lektör.


I ämnesraden stod det: ”Omdömet! Äntligen!”
Trots att jag inte hade särskilt gott om tid läste jag direkt vad hon hade skrivit i själva mejlet.


Hej!
Här kommer mitt omdöme. Ditt manus har så stora kvaliteter att jag är tuff mot dig. Så tag djupa andetag, ofta, och kom ihåg att min grundinställning är att du har något riktigt intressant på gång.

Glöm inte att skönlitteratur inte är en exakt vetenskap. Det finns många möjligheter, det finns många sätt att förändra och utveckla. Jag tar upp det jag reagerar på och kommer med en hel del förslag på vad som kan göras åt det.

Läs, låt det sjunka in, bli förbannad och svär åt mig, ta till dig det du tycker låter vettigt och när du har samlat dig så hör du av dig och vi bestämmer tid för ett telefonmöte, där du har möjlighet att diskutera och ställa frågor. Låter det bra?
/Lena


Bifogat fanns ett dokument på 16 sidor och jag kunde förstås inte låta bli att öppna det. Jag skummade igenom inledningen:


Vilken härlig läsning det här har varit! Bravo! Jag är imponerad över att du som debutant har kommit långt på vägen i hantverket att skriva skönlitteratur. Det finns så många som tror att man bara skriver ihop en roman, speciellt när det gäller underhållningslitteratur. Det stämmer inte alls. Det finns många regler att hålla sig till och läsare av feelgood är kräsna och vet skillnaden mellan bra och mediokert. Jag gläds åt din berättarglädje och att du bryr dig tydligt om dina huvudpersoner! Dessutom märks det att du är ambitiös och jag applåderar dig för detta!

Men i och med att du är en god skribent och vill mycket, så höjer jag så klart kraven! Håll i dig, jag är en sträng lektör och redaktör. Men det vet du, eller hur!

Bär med dig under läsningen att du har en bra grundstory och att jag nu vill förmå dig att lägga mer tid och energi på karaktärerna för att göra romanen ännu bättre!


Så fort mötet var avklarat kastade jag mig över resten. Läste, nickade och hummade. Wow, det var mer utförligt än jag hade vågat hoppas på. Jag tror att jag gick igenom det fyra gånger och gissa om det satte fart på tankarna.

Jag kan förstås inte gå in på några avslöjande detaljer om karaktärerna eller handlingen, men följande stycke förklarar ganska bra vad det är jag behöver fokusera på:


Du skriver mycket bra. Jag har inga invändningar runt ditt språk, så därför tar jag inte specifikt upp det.
Mitt fokus i omdömet kommer att ligga på dina två huvudkaraktärer. Jag tycker mycket om dem båda två, och det är positivt att de är sinsemellan olika och triggar varandra till förändring. Men jag vill att du gör bearbetningar som gör både Melinda och Sanna mer begripliga för läsaren och skapar en tydligare utvecklingslinje för var och en av dem. Jag förespråkar en blandning av kill your darlings och fyll i för att förtydliga.


Dagen efter skrev jag så här till Lena:


Hej Lena!
Tack för ditt gedigna utlåtande! Jag är så glad att jag anlitade just dig. 😃
Jag har verkligen inte blivit förbannad och har inte heller svurit. Du har ju kommit med massor av värdefull input!

Jag har läst ditt omdöme flera gånger och jag är inte särskilt förvånad över det du tycker jag behöver fördjupa och ändra.
Visst har jag massor att göra och jag vet inte riktigt HUR jag ska lyckas med alla stora förändringar, ha ha. Men det är klart att jag både vill och ska fixa det här. Planen är att fundera ordentligt ett tag innan vi tar vårt uppföljande möte.
/Caroline


Hej Caroline!
Så proffsig du är! Jag vet hur hårt det tar när man petar på ens bebis. Bravo!
/Lena


Tack! 🙂 Ha ha, jag är inte så sentimental med min bebis, den får gärna bli uppfostrad av någon utifrån! It takes a village …
/Caroline


Vem är Lena Sanfridsson?

När jag letade efter lektör var jag omsorgsfull och noggrann. Efter ett tag hade jag fem välrenommerade lektörer/redaktörer att välja mellan och det var ett svårt val. Till slut var det Lenas rutin, ett trevligt telefonsamtal och magkänslan som avgjorde saken.

Lena Sanfridsson har över trettio års erfarenhet i branschen. Hon har varit anställd redaktör, chefredaktör och förläggare på Bra Böcker, Richters, Damm Förlag, Bazar Nordic och startat och drivit Silke Förlag i Norge. Dessutom har hon arbetat internationellt med att köpa in titlar, varit ansvarig utgivare för ett antal bokklubbar, sålt rättigheter som litterär agent och upptäckt och utgett ett stort antal bästsäljare.

Nu för tiden är hon frilansande redaktör och anlitas av nästan samtliga stora förlag i Sverige. Genom åren har hon arbetat med författare som Simona Ahrnstedt, Åsa Hellberg, Birgitta Bergin, Marie-Louise Marc, Jenny Fagerlund, Anna Lönnqvist, Mikael Bergstrand, Karin Brunk Holmqvist och Carin Hjulström.

Parallellt med dessa uppdrag händer det också att Lena åtar sig sidoprojekt – till exempel en hobbyförfattare i Kalmar som är inställd på att göra det bästa möjliga av sitt feelgood-manus.

Nu ska jag syna mina karaktärer rejält. Jag återkommer med en uppdatering!

/Caroline

Redo för redigering!

Caroline Möllesand Redigering av manus

För tre veckor sedan skrev jag ett inlägg om stiltje i skrivandet och paus från manuset. Det skavde just då men nu i efterhand upplever jag den perioden som skön och välbehövlig. (Bra, då vet jag det till nästa gång. Det är riktigt intressant att upptäcka hur man reagerar och fungerar i de olika faserna.)

Tack vare pausen har jag laddat om ordentligt och fått tillbaka lusten. Snart kommer det efterlängtade lektörsutlåtandet och då är det äntligen dags för nästa steg i processen: redigeringsfasen!

För att förbereda mig på bästa sätt har jag marinerat mig i andras erfarenheter av redigering. Jag har läst blogginlägg, lyssnat på poddar och utbytt tankar med skrivkompisar.

Det är ändå svårt att veta exakt vad jag kan förvänta mig eftersom det är första gången jag ska gå igenom det här. Så här går tankarna:

Fundering 1: Hur omfattande kommer redigeringen bli?

Det enda jag vet med säkerhet är att omdömet kommer ta upp helheten, storyn och karaktärerna och jag kommer få reda på vad jag bör bearbeta för att förbättra manuset. Men hur detaljerat blir det? Och hur stora ingrepp kommer krävas? Ingen aning.

Jag räknar inte med något gullegull eller fjäsk, utan vill veta ALLT som behöver strykas, utvecklas och skrivas om. Jag har mina aningar om vad som kräver fördjupning men det är inte så stor mening med att spekulera i det. Jag litar på min lektör som är ett textproffs med gedigen kunskap och erfarenhet, och även om processen kräver mycket omskrivning kommer jag lära mig massor.

Fundering 2: Hur lång tid kommer redigeringen ta?

För en del författare tar den här fasen tydligen bara några veckor medan andra skriver om och slipar på sina manus i flera månader. Självklart beror det först och främst på omfattningen, som jag inte har koll på ännu. Och eftersom jag gör det här på min fritid och bara när jag har tillräckligt mycket lust och ork, så får det ta den tid det tar.

Om jag är realistisk så är det nog rimligt för mig att pyssla med redigering mellan två och fyra dagar i veckan och ungefär en eller ett par timmar åt gången. Jag vill verkligen att det här ska bli lustfyllt och roligt istället för påtvingat och jobbigt.

En dag när jag satt och grunnade på det där, dök det upp ett inlägg på Instagram av Veronica Almér. (Hon var förresten Debutantbloggare under 2018.) Så här skrev hon:

”Jag älskar nog redigeringsfasen mest av allt. Skrivandet är kul men det är oxå så ångestladdat o jag bråkar jämt med frågor som hur fasiken ska detta bli en bok. Hur ska jag få ihop alla trådar? … Under redigeringen är det som att jag slappnar av något. Jag har då ett helt manus skrivet – wow jag fick ihop något trots allt. Jag kan då fokusera på att knyta samman alla trådar, städa upp i texten och göra det läsbart. Så nu njuter jag av att få redigera …”

Varje gång jag stöter på liknande inlägg, ofta av rutinerade författare, blir jag lika hoppfull.
Jag tror att jag också kommer att älska redigering.
Så måste det bli, för nu jäklar ska det här manuset korrigeras och putsas tills det glänser.

(Du som har läst mitt första blogginlägg om mina ”inre typer” fattar nog … Den sista meningen kommer givetvis från jaguaren. Kycklingen är fullt upptagen på annat håll de här dagarna.)

Glad Skrivpåsk!

Om att bestämma sig: ”Jag SKA ge ut en bok”

Caroline Möllesand ska ge ut en bok 2021.

I skrivande stund är det tre månader sedan jag startade mitt skrivkonto på Instagram. Utan det kontot hade jag inte varit där jag är i skrivprocessen. Tack vare det bestämde jag mig för att mitt påbörjade manus skulle bli en bok och mina sporadiska skrivstunder blev betydligt mer målmedvetna efter beslutet.

Delmål 1 är uppnått: Jag har fått ur mig ett helt manus som är ivägskickat till lektör för en första läsning.

(Här är krävs ett förtydligande. Du som läste förra veckans blogginlägg minns nog att min deadline blev lite för tuff och att jag inte var nöjd med slutet. Du som även följer mig på Instagram och såg inlägget den 12/2 vet att jag fick en hel vecka på mig att rätta till det som skavde. Jag har nu skrivit fem nya kapitel för att få bättre ordning på upplösningen. Jabba dabba doo!)

Jag bläddrar tillbaka bland mina Instagraminlägg. Den 18 november skrev jag så här:

***
Vad ska det bli av mitt skrivande?
Ja, vem vet? När jag berättar att jag skriver på ett manus blir många exalterade och säger att de ser fram emot att köpa min bok. Jag svarar skämtsamt att jag förstås ska signera den åt dem. Men är det på skoj eller allvar jag säger så? Måste det bli en bok? Vet inte. De där tankarna växlar lika ofta som vädret i maj.

Ibland tänker jag: ”Nej, jag orkar inte, vågar inte och det är inte tillräckligt bra.” Jag undrar om det är så klokt att utsätta mig för den processen eftersom jag fortfarande återhämtar mig efter utmattning.

Andra dagar är jag ivrig och kan knappt vänta tills min historia blir en färdig bok att stryka handen över. Entreprenören och idésprutan i mig funderar då över saker som bokomslag, baksidestext och försäljningskanaler.

Men så poppar det upp något annat i hjärnan som gör att jag måste plocka fram mobilen och skriva ner det som vill ut. Det är mina två kvinnliga huvudkaraktärer som pratar med varandra om något viktigt. Deras konversation tar sig alltså från mina tankar och blir till meningar som jag senare kan föra över till lämpligt kapitel i manuset.

Precis då känner jag att det kanske inte alls behöver bli någon fysisk produkt som det går att bläddra i. Det är på något sätt tillräckligt för mig att känna hur den där dialogen jag nyss skrev, säger så mycket om mina karaktärer samtidigt som handlingen råkade ta en annan riktning.

Ja, skrivprocessen är nog faktiskt det som fascinerar och ger mig mest just nu. Samtidigt är jag nyfiken. Hur känns det att ge ut en bok? Hur skulle min påhittade historia tas emot?
***

Tack vare att jag formulerade och skrev ner mina tankar i det där inlägget blev det tydligt hur velig jag var. Jag både ville och inte ville. En ganska frustrerande vardag ihop med den där meningen på slutet, ”Hur känns det att ge ut en bok?”, var anledningen till att jag äntligen bestämde mig. Något måste hända. Det SKA bli en bok.

Bara några dagar senare skickade jag iväg min ansökan hit, till Debutantbloggen. Jag formulerade mina mål om att, och varför, jag satsar på egenutgivning. Det lät förmodligen intressant (eller galet), för här är jag idag.

Det faktum att jag satte ett väldigt tydligt mål – en utgiven bok under 2021 – gjorde att jag nu har fått ihop 90.000 ord. Jag begriper inte riktigt hur det gick till, men det gick snabbt den sista trimestern. Äh, både termen och den matematiska logiken blir fel, för min råmanusgraviditet har varat i hela 16 månader.

Hur som helst … Mitt skrynkliga foster (eh, manus) är nu i nästa stadie och ska med hjälp av barnmorska (lektör/redaktör) genomgå en utdragen förlossning (redigering) och så småningom bli en fullgången och någorlunda välartad bebis.

Även om jag har långt kvar till slutmålet är det intressant att reflektera över hur mycket som kan hända när man väl bestämmer sig för något. För mig var det avgörande att 1. komma ut ur skrivgarderoben och 2. berätta om mitt mål även för andra.

Och jo, det ÄR läskigt att tvinga sig själv att hoppa – men för mig har det varit värt det flera gånger om.

Är du också en velpotta? Testa och se vad som händer om du bestämmer dig!

Min dagbok om dagarna före deadline

Caroline Möllesand deadline

Det är onsdag kväll och klockan är efter 22. Det har knappt gått en halvtimme sedan jag skickade mitt manus till lektören.
Ja, första versionen av mitt manus är äntligen klart!

Jag borde jubla och fira, gör jag det? Njae.
Visst är det skönt att jag har tagit mig förbi första etappmålet. Men det blev inte riktigt som jag hade tänkt mig.

Jag sitter här vid datorn och är jäkligt trött, missnöjd med slutet och skriver det här blogginlägget som ska publiceras om några timmar.

Välkommen till författarlivet Caroline!
Förlåt, det låter nästan som om jag tycker synd om mig själv. Det gör jag inte. Jag älskar fortfarande det här självplågeriet med press, tvivel och ändrade planer.

Du får hänga med hur tankarna har gått inför min deadline. När jag kom överens med min lektör var det jag själv som satte datum för inlämning. Just då kändes det fullt rimligt, med lite lagom press så att jag skulle anstränga mig en aning extra.

Onsdag – 1 vecka före deadline
Jag började känna att det kanske kunde bli lite tajt med tiden. Jag hade ju som sagt inte ens skrivit råmanuset klart. (Jag vet, det är ett inlägg för sig: ”Varför bokar man lektörsläsning innan man har skrivit färdigt?”)
Flera i min närhet tyckte att jag kunde säga till lektören att jag blir försenad eller att jag bara skickar en del av manuset. Hmm, skulle jag verkligen inleda mitt samarbete med denna viktiga person genom att framstå som en slarver som inte klarar att hålla sin egen satta deadline?
Nej! Det var inget alternativ. Jag visualiserade is i magen och all det där och skickade till testläsare parallellt med att nya kapitel växte fram. (Här måste jag klämma in ett tack till Hanna, Linda, Josefin och Helena som har läst och stöttat mig.)

Fredag – 5 dagar före deadline
Jag skrev så här till min lektör: ”Hur ligger du till med din tidsplan? Jag skriver för fullt på upplösningen i mitt manus och räknar med att skicka 100% av manuset till dig senast kl. 23:59 på onsdag den 10 februari. Har nu nått ca 93% …”
Det fanns en liten förhoppning att mitt förtäckta rop på hjälp skulle hörsammas. Svaret blev: ”Hoppas och tror att jag ska klara tidsplanen vi har bestämt. Ser fram emot att läsa ditt manus!”
Bara att bita ihop och fortsätta med samma mål i sikte.

Lördag – 4 dagar före deadline
Här kom den första lilla krisen. Jag hade avsatt hela helgen till bara skrivande och hade oceaner av tid. Härligt!
Men det kom inget. Jo, enstaka meningar pressades fram utan något som helst flyt. Det var bara att pausa. Jag tog tag i redigering istället och efter det testade jag att flödesskriva. Satte en timer och tvingade mig att bara skriva utan att tänka eller korrigera. Då släppte det äntligen och jag kom framåt.

Söndag – 3 dagar före deadline
Då jäklar hände det grejer. Ett helt annat flyt. Tror faktiskt det blev fem kapitel. Som jag har berättat tidigare så har jag haft en hel del förberett, det har underlättat. Här var känslan att jag hade knutit ihop alla trådar på ett bra sätt. Nu hade jag bara två kapitel kvar att skriva på tre dagar. De två kapitlen kan nästan kallas epilog, de äger i alla fall rum längre fram i tiden. Lätt som en plätt!

Caroline Möllesand
Bara två kapitel kvar! Trodde jag …

Måndag – 2 dagar kvar
Måndag eftermiddag körde jag igång med näst sista kapitlet. Här krävdes för ovanlighetens skull en himla massa research för flera olika saker. Hur kunde jag ha missat att förbereda det? Det tog flera timmar, men jag fixade det. Hann med lite redigering också.

Tisdag – 1 dag kvar
Jag hade på känn att de sista kapitlen jag skrev i söndags, inte hade landat helt rätt. Utan att gå in på detaljer om vad slutet innehåller så gick det både för lätt och för snabbt. Det bekräftades av två testläsare. EN testläsare kan möjligtvis ha fel, ha ha, men inte TVÅ!
Så efter 40 minuters telefonkonferens med skrivkompisen Hanna och ett flertal mail med testläsaren Helena, kom jag fram till att jag var tvungen att ändra.
Jag sörjde det inte ens, det var bara att göra om och göra rätt. Två kapitel blev helt omskrivna och ett fick utgå helt. Det skulle ersättas med tre nya! Ja, det måste nämligen hinna hända lite mer. Tyvärr blev de bara påbörjade.

Caroline Möllesand
Måste skriva om!

Onsdag – Deadline
Klockan 14, med tio timmar kvar till deadline (23:59) var jag tvungen att fatta ett beslut. Var det verkligen realistiskt att skriva tre eller fyra nya kapitel samt hinna redigera.
Nej. Tyvärr. Buhu.
Jag fick rikta in mig på tråkiga ”Plan B” – att leverera ett manus där jag inte är helt nöjd med de 4-5 sista kapitlen. Så fick det bli. Alltså hade jag ”bara” ett kapitel – avslutet – kvar. Och det kan ha varit manusets svåraste att skriva. Kanske för att jag inte var helt nöjd med händelseförloppet och för att jag skulle behöva lämna ifrån mig något jag inte är 100 procent nöjd med.

Ja, ja … Har jag tur hinner lektören inte komma så långt i sin läsning förrän jag levererar ett nytt slut som jag är mer nöjd med.

Så jag väntar nog med att fira tills jag har skrivit om det där slutet. Och därefter kommer jag ändå ha flera månader på mig att skriva om ännu mer innan det är dags för ny testläsning och redaktör.

Hade det hjälpt om jag satt deadline en månad senare?
Nej, jag hade jag förmodligen ändå suttit in i det sista och varit halvnöjd.

Lägesrapport: manus, testläsare och lektör

Caroline Möllesand

Här i Kalmar händer det en hel del på min bokfront och under tiden har snön både hunnit lägga sig och regna bort. Det är dags för en lägesrapport.

Manuset växer!

Jag skriver fortfarande på råmanuset och det går ganska stadigt framåt. Vissa dagar skriver jag ingenting medan det flödar desto mer andra dagar. Just nu har jag inget dagligt skrivmål eftersom jobbet måste komma först och därefter får orken avgöra. Men min skrivlängtan är stor.

Jag har gissningsvis 12.000 ord kvar att skriva. Hur kan jag veta det så detaljerat?
Jo, mina kapitel har hittills bestått av ca 1.000 ord i snitt. Dessutom har jag redan klart för mig vad som ska hända. Alla kommande kapitel är förberedda, dels med en beskrivning av scenerna men där finns även textstycken och dialoger inlagda. Det är sånt som jag har antecknat tidigare och petat in.

Jag har hela tiden tänkt att de där förberedelserna kommer hjälpa mig, och på ett sätt gör de verkligen det. Det är skönt att mötas av ett nytt kapitel som redan innehåller något jämfört med att bländas av ett blankt dokument.

Men … I helgen som gick var målet att få två kapitel klara. Där fanns en hel del stoff att utgå från, men oj vad det trilskades. Jag upptäckte att det inte alltid är så lätt att reda ut sitt eget trassel.
Även om det var mer komplicerat och tog längre tid än jag trodde kom jag fram till delmålet. Det var fantastiskt skönt när allt föll på plats, och det som jag trodde skulle bli två kapitel blev till slut tre.

Manus för testläsning
Del av mitt manus som jag gav bort i julklapp.

Jag har hittat testläsare!

Redan i julas lämnade jag 34 kapitel till min mor och svärmor. Det kallar jag dock inte för testläsning, det var mer en kul grej att ge bort i julklapp.
För några veckor sedan fick min goda vän Linda börja läsa. Jadå, jag vet att nära kompisar kan vara för snälla i sina kommentarer. Hon är dock viktig i sammanhanget eftersom hon både har lokalkännedom och vissa expertkunskaper. En rutinerad läsare är hon också, så på bara en dag tog hon sig igenom 47 kapitel och lämnade mycket värdefull feedback.
Dagen efter var hon tyvärr med om en olycka där hon bröt armen och hamnade på sjukhus. Då fick jag ännu mer fart och motivation för att få fler kapitel färdiga för läsning. Klart att hon skulle få lite underhållning i sjuksängen.

Sedan efterlyste jag ytterligare en testläsare mitt Instagramkonto. Bingo! Jag fick flera svar och de två första som hörde av sig fick 56 kapitel att läsa. Den ena har jag redan fått svar från och det var otroligt spännande att få veta hur hon uppfattade karaktärerna och handlingen.
Förstår om du är nyfiken, men mer än så säger jag inte om det just nu. Jag kommer göra ett separat inlägg om testläsare längre fram. Finns mycket intressant att lyfta och lufta om det.

Någon blir kanske fundersam. Är det inte knasigt att använda testläsare innan råmanuset är komplett?
Nej, jag gillar att få feedback och kommentarer under tiden. Texten var inte heller helt ”rå” eftersom jag har läst igenom och fixat en del under tiden. En annan anledning till att jag inte ville vänta längre hör ihop med nästa stycke.

Jag har valt lektör!

Även om jag redan hade hyfsat bra koll använde jag mig åter igen av Instagram. Den här gången för att få lite hjälp i sökandet efter lektör och redaktör. Den generösa skrivcommunityn delade med sig av många bra tips och efter att ha googlat, jämfört, mejlat och pratat med ett antal lektörer hade jag massor att fundera på. Det var inte lätt att välja bort duktiga proffs som säkert hade kunnat göra underverk för mig och mitt manus.
Men jag har alltså bestämt mig. Det känns tryggt och bra men jag kommer vänta med att berätta vem valet föll på. Just precis, det kommer ett separat inlägg om det längre fram.

Glädjande att höra var att alla som jag valde mellan har mycket att göra under våren, några var näst intill fullbokade. Så ett gott råd om du funderar på att anlita lektör – boka i god tid.

I och med lektörsläsningen har jag också en deadline.
Jag har 20 dagar på mig att skriva färdigt, gå igenom testläsarnas kommentarer och grovredigera. Den 10 februari ska jag nämligen skicka manuset till lektören.
Låter det omöjligt?
Tyst! Säg inget.
Klart att det går.
(Tänk dig en smiley med ansträngt leende här.)

Att ha fått experthjälp med ett kapitel

Jag har redan tidigare nämnt gruppen Feelgoodfredag på Facebook som drivs av Sofia Ymén. Gruppen är världens härligaste och där råder en riktig feelgood-stämning. Sofia är inte bara författare utan även lektör och för ett tag sedan hade hon en tävling där man kunde vinna ett lektörsutlåtande på sitt första kapitel. Eftersom jag precis skrivit om det första kapitlet till ”manus 3” passade jag på att skicka in det. Jag var inte helt nöjd med det och kände att det verkligen skulle skulle vara värdefullt att få återkoppling på det. 

Till min stora lycka var jag en av de utvalda och för lite mer än två veckor sedan fick jag mitt lektörsutlåtande. Och wow – vilken grej! På lite mer än två sidor gick Sofia igenom styrkor och svagheter. Efter en inledning och lite övergripande saker delades utlåtandet upp i rubriker som ”Anslag”, ”Karaktärer”, ”Berättande kontra gestaltande”, ”Berättande kontra dialog” och avslutades med ”Förslag till handlingsplan”.  Utöver detta dokument fick jag även kommentarer direkt i mitt manus. Allt förmedlades med respekt för mitt författarskap och det betonades att det var jag som valde hur jag ville förmedla min story. 

Jag är medveten om att detta nästan blir som ett reklaminlägg för Sofia, men jag vet inte hur jag annars ska kunna beskriva känslan jag fick när jag läste igenom utlåtandet. För inte bara lyckades hon sätta huvudet på spiken, utan hon fick även mig att bli taggad på att arbeta vidare med texten. Även när hon påpekade brister så gjorde hon det på ett fint sätt, utan pekpinnar. Och visst blev jag även oerhört lyft av att vissa delar av kapitlet knappt fick några anmärkningar alls, utan nästintill var bra som de var (ja, där smög jag in lite skryt i inlägget 😉). 

Jag har inte tänkte på detta så mycket innan (åtminstone inte när jag skickade in mitt första manus), men det första kapitlet är onekligen väldigt viktigt. Förlagen får in så många manus att det gäller att fånga dem och få dem att vilja läsa vidare. Gör man inte det redan i första kapitlet är nog risken stor att man bara förpassas till tack-men-nej-tack-högen och så trillar det in en standardrefusering i mailboxen. 

Mitt tredje manus ligger mig varmt om hjärtat och trots att jag skickade in det lite hastigt och lustigt har jag fått jättefin feedback på det. Just nu håller jag på att skriva om det efter ett fantastiskt fint refuseringsmail där förlaget uttryckligen vill läsa igen. Och det bästa av allt är jag verkligen håller med dem och tror att manuset kommer att bli ännu bättre efter en omskrivning. Jag tror att jag har en tendens till att skoja till det och ibland blir det kanske lite för mycket. Kanske för att vissa saker är jobbiga och då är det lättare att skämta till det. Men nu får min seriösa sida komma fram mer och förhoppningsvis fördjupar det karaktärerna. Gör dem mer trovärdiga.

Jag är övertygad om att lektörsutlåtandet har hjälpt mig en bra bit på vägen och har jag har lärt mig jättemycket. 

Att tillhöra en förlagsfamilj

Emelie-Novotny_071_c Stefan Tell

Foto: Stefan Tell

Vänd rätt upp blev antagen av Bonnier Carlsen i november 2016. Redan i maj 2017 blev jag bjuden på deras vårfest. Visst, det är alltid roligt att gå på fest, men för mig har det viktigaste varit att bli inkluderad och välkomnad – och det har jag verkligen blivit!

På den första festen vågade jag knappt andas om att jag skulle ge ut en bok, men var ju tvungen att svara på frågan vem jag var och vad jag gjorde där. Jag möttes av flera etablerade författare som var imponerade av mig, av att jag fått min debut antagen där. För mig har det aldrig varit viktigt att tillhöra ett stort förlagshus, men det har varit viktigt för mig att ha ett sammanhang. Förra året var jag på bokmässan och jobbade i Akademibokhandelns monter. Jag hade inga uppdrag eller åtaganden för förlaget ändå blev jag återigen medbjuden på förlagsmiddag, omhändertagen och delaktig.

I tisdags var det dags igen när Bonnier Carlsen firade sitt 25-års jubileum. Förutom att träffa min förläggare och redaktör och alla andra som varit delaktiga fick jag träffa den person som var den första att lektörsläsa mitt manus. Jag har såklart vetat att manuset blivit läst och bedömt många gånger innan utgivningsbeslut fattats, men det blir så verkligt när alla anonyma bedömare plötsligt står framför en. Det är hisnande att hon har haft så stort inflytande över mitt och Vänd rätt upps väg ut i offentligheten utan att jag har kunnat påverka det. Det kändes som att få sluta en cirkel när jag fick signera hennes tryckta version av boken och jag tackar min lyckliga stjärna för att det var just hon som fick läsa just mitt manus.

IMG_3545

Jag fick också träffa Sara Edström som har gjort det fantastiska omslaget till Vänd rätt upp och vi började genast att tänka i hisnande tankebanor om vilka fler omslag vi skulle kunna samarbeta med framöver. Flora Wiström som jag ska ha ett samtal med på bokmässan var också där. Och så fick jag träffa både Lin Hallberg och Åsa Larsson som jag också kommer att samtala med på bokmässan. Åsa Larsson skriver ju spänningslitteratur för både barn och vuxna men är också hästtjej. Hon överväldigade mig med fina ord om min bok och jag påmindes om hur viktigt det är att få höra det (helst om och om igen). Vi pratade om att hästboken gör barn till läsare och om att tonårstjejer marginal för att göra rätt är så snäv och om hästtjejen som så ofta sliter i det tysta.

Det här sammanhanget är det som ger mig energi och inspiration att ta tag i skrivandet, bokmässan och hösten, för det är ett sammanhang som jag vill fortsätta att tillhöra.

Bye bye darlings

20170505_145250

Fotograf: Jonas Schiller

Usch vad jag har dödat darlings denna revidering. Vissa har gjort mer ont än andra. Men nu så här i efterhand börjar jag se att det har varit nödvändigt. Manuset är förhoppningsvis inte alls lika baktungt längre och det känns som att storyn flyter bättre.

Ibland blir man så fast i sitt eget sätt att se på saker, hur man tycker att det ska vara att man inte kan se hur mycket bättre det skulle kunna bli om man bara såg på det från ett annat håll.

Med Hemligheter små anlitade jag en lektör när jag tyckte att manuset var klart. Så var givetvis inte fallet. Jag hade en ganska lång bit kvar. Synpunkterna från lektören fick mig att vrida och vända på vissa saker, se dem i nytt ljus. Och ibland blev det bättre och ibland bestämde jag mig för att behålla dem som de var.

Samma sak är det nu med Brutna små regler. Den stora skillnaden är att det är min redaktör som agerar extra ögon och kommer med smarta synpunkter på min text som jag (troligtvis) inte skulle ha sett själv.

Vissa av synpunkterna har fått mig att ifrågasätta vad det är jag vill få fram och om scenen jag valt är det bästa sättet att få fram den informationen eller om jag helt enkelt kan skriva om den så att det blir bättre. Eller om scenen helt enkelt inte tillför något så att den kan plockas bort helt.

Och det har jag gjort med några scener. Och ja, det var jobbigt. Riktigt jobbigt.

Förhoppningsvis kommer jag att inte märka att de är borta när det är dags att läsa igenom hela manuset från början till slut. Vilket borde bli i eftermiddag. Då har jag fortfarande tid att lägga in de ändringar jag vill göra innan det är dags att skicka in på torsdag.

Och sen börjar allt om igen.

Vem vet, då kanske jag får vinka hej då till ytterligare några darlings.

Visst är det underbart att vara författare?

Kram kram på er!

Innan du skickar manus till lektör

Bild Marica Kallner2017

Tjo!

Ni vet när en skrivit en berättelse och sedan fastnar. Inte vet hur en ska gå vidare med texten eller manusarbetet. Då hjälper det att låta någon annan läsa. En lektör kan vara till hjälp.

Lektören läser och ger ett utlåtande med en beskrivning av manuset, handling, struktur, språk, berättarröst mm. Ofta gör även lektören kommentarer och små reflektioner, ställer ledande frågor och ger konkreta råd.

Jag frilansar som lektör via förlag och genom min egen lektörstjänst. Det är viktigt att författaren får ett utlåtande som är till hjälp i manusarbetet – det är själva poängen med ett lektörsutlåtande. Därför är det mycket att tänka på som lektör. Hur jag uttrycker mig om manuset, var jag lägger tonvikten, att både beskriva och ge råd. Men det finns också en del som författaren kan tänka på innan hen skickar manuset till en lektör. Jag samlar mina tankar i en lista:

Läs igenom det du skrivit
Skicka inte manuset så fort du skrivit det. Läs först igenom det. Reflektera över det du skrivit och gör de förändringar du själv tycker behövs. Då slipper du kommentarer som känns självklara för dig.

Skicka inte det allra första utkastet om du kan skriva ett andra
Kan du göra en första genomskrivning utan utlåtande kan det finnas en poäng i det. Det kan vara lättare att arbeta med ett andra eller tredje utkast. Om manuset börjar ta form (även om det bara är en liten början) underlättar det för lektören att undersöka berättelsens handling, förlopp och struktur. Då blir det lättare för dig att förstå ditt manus och utlåtandet du får. Men behöver du hjälp vid första utkastet kan du absolut anlita en lektör redan då! Inga problem!

Vänta och låt det vila
Känner du en oro eller nervositet för att låta någon annan läsa kan det hjälpa att vänta ett tag. Om du skickar manuset direkt efter att du skrivit det är du fortfarande kvar i skaparprocessen och det kan vara en sårbar tid. Det kommer vara lättare att ta emot lektörens synpunkter om du låter dig själv och manuset vila innan du skickar det.

Lär känna ditt manus
Ju mer du vet om ditt manus desto lättare blir det att förstå utlåtandet och sedan gå vidare i manusarbetet. Lär känna manuset genom att läsa det, reflektera över det och formulera handlingen för dig själv. Om du har läst ditt manus noga innan du skickat det kommer det gå fortare att hitta och förstå det som lektören lyfter fram.

Rätta stavfel
Du behöver absolut inte lämna manuset till en korrekturläsare. Efter utlåtandet ska du jobba vidare med texten och då uppstår nya stavfel. Men innan du skickar bör du rätta stavfelen samt använda rättstavningsfunktionen i ordbehandlaren. Det är skönt att slippa lektörens kommentar: Manuset är i behov av korrekturläsning då det har många stavfel.

Följ lektörens instruktioner om formalia och format
De flesta lektörer har anvisningar om hur manuset ska se ut och i vilket fil-format det ska vara i. Följ de instruktionerna! Om du inte förstår anvisningarna kan du självklart fråga lektören, men om du inte vet hur du gör inställningarna i din ordbehandlare går det nog snabbare om du googlar.

Välj en lektör som ger dig en bra magkänsla
Många erbjuder lektörstjänster och det kan vara svårt att välja. Kolla runt innan du väljer. Titta på utbildning eller arbetserfarenhet, be om offert och öppna dialog med lektören eller förlaget som erbjuder tjänsten. Vänd dig till lektör/förlag som ger en bra magkänsla!

Och sedan? Här kommer ytterligare tre punkter om hur du kan tänka efter att du fått utlåtandet.

Ta till dig det lektören säger
När du fått utlåtandet ska du ta till dig lektörens kommentarer, synpunkter och tankar. Fundera över vad som tas upp i utlåtandet. Vad håller du med om? Vad håller du inte med om? Ser du någonting nytt i manuset som du inte sett tidigare? Läs utlåtandet vid sidan av manuset och reflektera över det lektören säger. Kom ihåg att utlåtandet är till för att hjälpa dig framåt!

Fråga gärna lektören, men förklara inte vad du menade
Om någonting är märkligt i utlåtandet ska du alltid fråga lektören. Ofta räcker det med ett tydligare exempel ur manuset. Dessvärre finns det ingen större poäng i att förklara för lektören vad du menade eller hur manuset borde ha blivit läst. Lektören har lagt ned arbete i läsningen och med sin (oftast) goda kunskap och erfarenhet gjort ett professionellt utlåtande. Ta till dig utlåtandet och fokusera på ditt fortsätta textarbete.

Använd utlåtandet
Även om du inte håller med lektören om allt är det en god idé att testa att förändra efter kommentarerna. Kanske låter synpunkterna konstiga när du läser dem, men det är först i själva texten som det verkligen går att veta om förändringen fungerar. Testa dig fram i en ny kopia av texten, då kan du alltid återvända till den ursprungliga versionen.

Det var mina tankar. Om du är intresserad av att få ett utlåtande och vill veta vad jag erbjuder kan du läsa mer om min lektörstjänst här.

p.s Har du anlitat lektör någon gång? d.s

Nice waiter, he is my wife

För första gången på mycket länge är jag ledig. Perfekt då ska jag läsa alla böcker jag missat, tänkte jag hoppfullt. Samtidigt som jag själv skriver har jag nämligen svårt att läsa och bokberget har nu växt till en nivå som får Mount Everest att blekna. Med ett rus i kroppen hällde jag upp en kopp kaffe och satte mig i solstolen väl gömd bakom stugknuten. Det kändes högtidligt. Men två sidor in i första romanen gjorde jag en förskräcklig upptäckt.

Nämen, ordet ”gårdsplanen” förekommer visst två gånger i samma stycke? Upprepning! Det gick någon sida. Det ”pirrar”? – en förbjuden kliché! Någon sekund senare – Åh vilka snygga meningar och ingen börjar på samma sätt! Ytterligare ett stycke – Fin gestaltning här av hur rädsla känns – det ska jag lägga på minnet. Nytt kapitel: hallå, var är ”tid och rum”? Sådär höll det på tills jag med ett tryck över bröstet la ifrån mig boken. Den är riktigt bra men min läsning är fullständigt fakkad. Jag har förvandlats till en redigeringshäxa!

Det känns lite som när jag var fjorton och åkte till Rio de Janeiro över sommaren och sabbade min engelska för all framtid. Det finns en fredsorganisation vars grundtanke är att motverka framtida krig genom att barn i världen lär känna varandra. När organisationen hade en uttagning inför kommande program sommaren 1991 tjuvåkte jag till Södermalm för att delta. Efter intervjuerna fick man fylla i en lapp och önska resmål. ”Det låter fint men välj ett land där de också pratar engelska så att du tränar språket”, sa min rationelle far när jag upphetsat berättade om den lilla utflykten. Hoppsan tänkte jag som just hade placerat de länder som låg längst bort från Sverige överst på önskelistan.

”Jag skickar aldrig min fjortonåriga dotter själv till Brasilien”, var också pappas reaktion när antagningsbeskedet damp ner i vår brevlåda men några månader senare satt jag ändå på ett plan över atlanten full av förväntan. Fem flickor och fem pojkar deltog i programmet och vi skulle bo i varsin familj. Tre av flickorna hette Anna och för att särskilja oss kallades jag ”Bågis”. När vi landade i Rio stod tio lika förväntansfulla familjer och en sambakung på flygplatsen och mötte oss. Jag tittade efter någon jag kände igen från slarviga svartvita fotokopior (varken internet eller digitalkameror existerade vid den här tiden) och såg till slut en leende skock som stolt höll upp en skylt med texten ”Welcome Bögis”. Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta. Knappt hann jag tänka på det heller förrän jag var övertäckt med kindpussar och någon jag gissade var fadern i familjen utbrast: ”Nice waiter. He is my wife”, och pekade på en vacker kvinna bredvid sig. Kvinnan log och fortsatte generat: ”Sunny shiny.”

Jag blir varm inombords när jag tänker på min Brasilianska familj även om de senare bytte ut ”Bögis” (eller ”Boogie” som de trodde att det uttalades – lite som snorbuse) till smeknamnet ”Dragequeene.” Helt logiskt för dem eftersom jag med mina 1,75 var huvudet längre än pappan i familjen men ständigt gick klädd i kvinnokläder. När jag artigt tog av mig skorna innanför dörren vek de sig dubbla av skratt och kallade in alla i grannskapet (en skyddad zon mellan favelorna bevakad av vakter med automatvapen) för att visa ”båtarna”. Ingen verkade tidigare ha sett sandaler i storlek 41. ”Swedish women is so biutiful. Very very big butt”, konstaterade grannsonen beundrande och tonåringen i mig ville dö en smula.

I familjen fanns en dotter i min ålder, Anita. Vi blev väldigt goda vänner och jag kallar henne min brasilianska syster. Anita kom till Sverige och bodde hos mig och jag åkte tillbaka och besökte dem igen några somrar senare. Vi har fortfarande kontakt och träffas när vi kan. Idag bor Anita i USA, är diplomat och driver ett framgångsrikt företag. Och jag tänker att den där grundläggande fredstanken kanske inte är så dum. Vi kommer aldrig starta krig med varandra om vi får bestämma. Vår vänskap och tiden i Rio förändrade min världsbild och jag är oerhört tacksam över att jag fick göra resan.

Mitt språk däremot blev helt förstört. Alla jag mötte talade med en underbar brytning, omöjlig att inte efterlikna. Som man gör när man gillar. Som tonåringar hittade vi på nya ord om det gemensamma förrådet tröt och traditionen bestod även senare. Väl hemkommen öppnade jag glatt munnen första engelsklektionen ivrig att berätta om min fantastiska sommar men insåg snabbt att jag lät som Penelope Cruz på speed med en påhittad vokabulär.

Nu är jag rädd att precis samma sak har hänt med min läsning efter de senaste åren av intensiv manusbearbetning och redigering. Textgranskningsglasögonen är hela tiden på, jag kan inte ta av dem. Vad jag undrar är, hur tusan gör ni andra som genomgår en skrivprocess när ni vill koppla av med en god bok och bara njuta?

Själv pratar jag fortfarande, tjugofem år senare, brasiliengelska om jag möter någon från den delen av världen och mina ögon förvandlas till hjärtan.

Från frö till bok

christinas

Fotograf: Jonas Schiller

Någon gång under de närmsta dagarna ska mitt manus sättas. Jag lade sista handen vid det förra veckan och nu är det nästan klart. Jag kan inte ändra, skriva om eller ta bort något. Det som står där i dokumentet är det som kommer att tryckas. En tre år lång resa är på väg att ta slut och en ny tar sin början, men det tänker jag spara till ett annat blogginlägg för idag tänkte jag se tillbaka lite och dela med mig av hur vägen sett ut från första frö till det efterlängtade ordet ja.

När den första idén, det som kom att bli delar av backstoryn, kom till mig var jag mitt uppe i ett annat manus. En övernaturlig YA som bara inte ville samarbeta med mig. Hur mycket jag än försökte att få ner orden så gick det inte (manuset är fortfarande inte färdigskrivet men jag hoppas kunna ta tag i det en dag för idén är riktigt bra). Jag skrev ner det lilla fröet i min anteckningsbok och fortsatte kämpa med YA manuset.

När jag såg att Harlequin utlyste en författartävling 2014 så blev jag sugen på att testa lyckan och skicka in ett första kapitel, men de efterlyste Feelgood och mitt YA manus var allt annat än det, så det där lilla fröet som fått gro började pocka på uppmärksamhet och jag tänkte va fasen jag ger det ett försök.

Mitt första kapitel tog sig inte vidare i tävlingen. Och jag förstår varför. Det var verkligen inte särskilt bra. På något sätt.

Efter det så hamnade skrivandet ganska långt ner på prioriteringslistan då mycket skedde i familjen och i arbetslivet. Jag skrev på YA manuset när jag fick ett ryck, vilket hände ganska sällan, men varje gång var känslan att jag önskade att jag hann skriva oftare. I februari 2015 bestämde jag mig. Det var nu eller aldrig. Antingen satsar jag helhjärtat på skrivandet och verkligen tar mig tid att skriva, varje dag, eller så lägger jag drömmen om att skriva en bok på hyllan.

Jag hade även insett att YA manuset inte fungerade för mig just då och att jag behövde skriva något annat. Mitt lilla frö hade växt till sig till ett skott och fått grenar och blad och rötter.

I nästan 6 månader skrev jag på vad som skulle bli Hemligheter små. Historien om Daniel, Alexandra och Adam vecklade upp sig en liten bit i taget, allt efter jag skrev. När jag inte satt vid datorn spelades scener upp för mitt inre, jag hörde dialogerna mellan mina karaktärer och jag vred och vände på hur jag skulle komma vidare när jag körde fast.

Jag har nog aldrig haft så roligt när jag skrivit (jo när jag skrev råmanuset till nummer 2 i serien). Det fanns inga krav, bara kreativitet. Jag skrev bara för mig själv och ingen annan. Något jag försöker hålla fast vid när tvivlet slår till och jag undrar om jag ens kan skriva, om någon ens kommer vilja läsa det jag skrivit.

I augusti 2015 skickade jag in mitt första kapitel ännu en gång till Harlequins författartävling och denna gång gick jag vidare till att få skicka in hela mitt manus, vilket jag gjorde men sen tog det stopp. Det var då jag bestämde mig för att anlita en lektör. Jag redigerade manuset några vändor till innan jag tog kontakt med en lektör och skickade iväg det.

Gestaltning.
Min svaga punkt.

Vissa av kommentarerna från lektören var inte roliga att läsa men efter att ha brutit ihop en liten stund så tog jag fasta på de bra sakerna hen nämnt i sitt utlåtande och bestämde mig för att jag skulle minsann inte ge upp utan kämpa vidare. Jag redigerade ytterligare några vändor och skickade sedan manuset till fyra testläsare.

Jag redigerade ytterligare två vändor med deras kommentarer i bakhuvudet och sedan en dag kände jag mig klar. Eller så klar jag kunde bli.

Det var dags att skriva det där fruktade följebrevet (som jag tänkte att jag skulle återkomma till i ett eget inlägg) och skicka in manuset till de nio förlag som jag trodde kunde vara intresserade av att ge ut det.

Sedan kom väntan. En olidlig väntan.

Efter fyra veckor kom den första refuseringen. En standard refusering.

Det kändes stort.

Jag hade skrivit något som de kunde refusera.

Under de nästkommande veckorna trillade det in ytterligare refuseringar men några förlag dröjde med sina svar, så jag mejlade dem och frågade lite försynt hur det gick, om de hunnit läsa mitt manus.

En av dem svarade att de hade haft manuset ute hos lektör men att de tyvärr var tvungna att tacka nej. Ett annat svarade att de hade manuset ute hos lektör och inväntade dennes utlåtande och bad mig avvakta. Två av dem hörde aldrig av sig (och har fortfarande inte gjort det).

img_20160907_110742I augusti 2016 så kom det. Ett efterlängtat ja. HarperCollins Nordic ville ge ut min bok i deras Silk serie (Harlequin).

Mitt första färdigställda manus, mitt första inskickade manus, skulle bli en bok.

Och nu är vi nästan där.

När jag får hålla den i min hand för första gången. Bläddra i den.

Under hela denna resa, från första frö till ett manus som snart ska sättas, korras och tryckas har jag aldrig slutat tro på min story, på Alexandra och Daniel och Adam. Visst har jag tvivlat på mig själv, men aldrig på dem. Att deras berättelse är värd att få läsas och upplevas, av andra än mig.

Så om du tror på din story, på vad du har att berätta, ge aldrig upp. Kämpa vidare. Ta hjälp av andra och ta till dig feedbacken du får, vrid och vänd på den och få den att fungera på ditt sätt. Ge inte upp. Om ditt manus är meningen att bli en bok så kommer det att bli det, på ett eller annat sätt. Så länge som du inte slutar att tro på den.

Men jag kan ju skriva

Foto: Jon Krogell

Foto: Jon Krogell

Jag hör till de där människorna med osunt bra självförtroende. Oftast tror (och vet) jag att jag kan bäst. Oberoende av vad det gäller. Okej, kanske inte när det gäller kvantfysik och att installera toaletter, men det mesta. Och jo, jag vet att det är en extremt störande egenskap.

Innerst inne vet jag också att jag kan skriva men ändå finns det där förbannade tvivlet där. En liten röst som frågar ”men kan jag verkligen?”.

Ibland svarar jag nej. Efter refuseringar har jag svarat ett rungande nej och tänkt att jag verkligen inte kan. Om jag skulle kunna skriva så bra som jag tror skulle väl förlagen starta en budgivningstävling om mitt manus i stället för att skicka en standardrefusering?

Efter mina första refuseringar under våren 2015 låg jag en stund i den där jag kan inte-gropen tills jag ryckte upp mig och bestämde att jag visst kan. Men jag insåg också att jag behövde hjälp. Då kontaktade jag personen som antagligen gjort mest konkret nytta för mitt skrivande de senaste åren: lektören Jenny Bäfving.

Jag mejlade mitt manus till henne med enormt mycket tvivel i kroppen. Jag hade läst ett blogginlägg om svidande kommentarer från Jenny och tänkte att jag kommer att få uppleva samma sak – en totalsågning. Jag var rädd men det viktigaste var att jag ville bli bättre. Hellre tar jag svidande kommentarer innan det blir recensionsdags.

Jennys respons kom några veckor senare. Jag satt på en bakbänk i en bil i södra Tyskland och läste så att ögonen rusade över mobilskärmen och hjärtat pumpade blod med hög fart. Jag blev varm i hela kroppen och försökte ta in den långa och fina responsen.

Kort sagt skrev Jenny att jag kunde skriva, men att jag inte hade någon story. Den dåliga nyheten var alltså att jag inte hade någon story, den bra nyheten var att jag trots allt kunde skriva.

Du är helt enkelt en jävligt bra författare som skriver intelligent och exakt och hanterar prosan och berättandet med stor avspändhet och smidighet. Det finns musikalitet och flyt i läsningen.
Jenny Bäfving efter en andra genomläsning av manuset

Sedan började en lång process där jag skrev om så gott som hela storyn, med andra ord efterkonstruerade jag själva berättelsen. Själva grundidén är den samma, karaktärerna är samma, men jag har jobbat med att förstärka både story och karaktärer. Och ja – det har blivit så mycket bättre.

Under många redigeringsrundor och vändor av och an till förlag har det där tvivlet ändå kommit krypande tillbaka. Men kan jag verkligen? Det blev ingen budgivning om mitt manus den här gången heller men till slut hittade jag ett förlag som ville ge ut min bok och i höst blir det verklighet. Jag måste påminna mig själv med jämna mellanrum om att det faktiskt händer.

Och ändå. Tvivlet. Kan jag skriva?

Att bli antagen av förlag borde väl fungera som en relativt bra indikator om att en faktiskt kan skriva, men jag tror att tvivlet aldrig riktigt försvinner. Därför var det så jäkla skönt att läsa igenom allt för två veckor sedan. Jag satt vid poolkanten i Argentina och läste hela manuset på en dag.

img_20170110_115539_349-kopia

Tycker det är så praktiskt att läsa på Kindlen. Det ger en känsla av riktig bok.

Och vet ni. Jag kan skriva. Det är faktiskt bra. Med det sagt kommer det så klart finnas folk som tycker det jag skrivit är skräp och dåligt, men det viktigaste är att jag och mitt förlag är nöjda och att det blir en bok.

Så du som ligger i den där gropen och tvivlar: ryck upp dig, skriv om, lär dig. Jag lovar att du kommer att bli bättre om du vägrar att ge upp.

P.S. Vill du följa min vardag så finns jag som kuggekugge på Instagram!

Gästblogg: Elisabeth Östnäs

Elisabeth ÖstnäsElisabeth Östnäs är frilansande lektör och redaktör på Text & Sånt. Hon debuterade 2012 med romanen Feberflickan och 2015 kommer första delen i hennes ungdomstrilogi Sagan om Turid ut.

Jag jobbar med text. Dagarna i ända sitter jag hopsjunken över ett manus, eget eller andras. Det är så mycket text att när jag blundar så ser jag rader med bokstäver marschera, ungefär som de gör i tomtefabriken på julafton. Och jag tycker om att få meningar och ord att uppföra sig.

Likt Tomtefar sitter jag med stämpeln och godkänner: bra, mindre bra, bör strykas. Sedan skrattar jag ett galet skratt och släpper hem manuset, som i tomtens säck flyger efter renarna över himl… Äsch. Riktigt så är det inte. Men nästan.

När man har skrivit en text ska den redigeras. Det måste man göra själv, även om man tar hjälp av en lektör eller redaktör. Alla manus är till syvende och sist författarens.

Då är det bra, jättebra till och med, om man som författare kan ta ett stort steg bakåt och betrakta texten för vad den är. Inte en framvärkt skälvande bok som känns som ett sår i hjärtat. Utan en text, no more, no less.

Som redaktör eller granskare är det mitt jobb att peka ut. Men det är författaren själv som (helst) ska förstå varför jag föreslår det jag gör.

Det är viktigt att mina förslag  inte ses som snitt i en ömtålig och blödande hud utan istället behandlas som just förslag till textändring. Även om det absolut kan svida, när något vill plocka bort just det som man själv tycker gör texten unik. Själv har jag en förkärlek för kolon till exempel, men börjar få en pavlovsk betingning att rycka bort fingret från tangenten när tanken far igenom mitt huvud. Istället för ett kaxigt kolon sätter jag ut ett försynt och ödmjukt litet kommatecken.

Det som skiljer en skicklig författare från en som inte är riktigt lika bra är, tror jag, förmågan att ta ett stort steg från sin text. Den som inte är fullt ut lika duktig kan inte få den där distansen som krävs för att ett råmanus ska förvandlas till läsupplevelse. Han eller hon stirrar närsynt på texten, och ser kanske inget som skiljer människan från pappret, manuset börjar och slutar där författaren tar vid.

En duktig författare däremot kan se sin text. Om man skulle lyssna på hans eller hennes tankar skulle det kanske låta såhär: Hm. Här har vi en skarp början som kan mjukas upp med en prolog, den skriver jag till. Sedan kommer första uppladdningen till konflikten i första akten. Hm. Nämen den är bra, ska nog bara rensas lite. Sen tycker jag att person X är en smula otydlig men då lägger jag in en scen som förklarar hens beteende, bra bra. Andra konflikten funkar men kan vässas och slutet, efter peripetin är lite för långdraget, jag kortar det. Scen 35 är himla bra men den kan placeras i början av texten, då fattar man ju direkt varför XX och YY hatar varandra.

Ungefär så. Man ser texten med läsarens ögon och försöker kratta, luka och vattna så att det ska bli tydligt och spännande på samma gång. De allra flesta skriver ju för att bli lästa. Som granskare är jag en manusens Edward Scissorhands. Jag brukar tänka att man ska se en text som en motorväg. Läsaren måste se alla skyltar i tid, de bör upprepas med jämna avstånd så att föraren i god tid kan planera att köra in på en avfart (man kan inte plötsligt vika av på en byväg i alldeles för hög takt, då rister bilen och körningen blir farlig). Läsaren eller den som kör ska också kunna känna sig säker, veta att författaren och motorvägsingenjören har åstadkommit en resa som leder till målet.

Samtidigt: när jag skriver själv gör jag lika många fel som alla andra. Men då är det dags att ta det där stora steget bakåt, så stort att man nästan får ischias, och med ett fast grepp i örat förklara för sig själv att parenteser och överdrivna metaforer inte hör hemma i en krönika!

Slutredigering och releasedatum

FredrikDags för slutredigering. Idag skickar jag in sista versionen av manuset till förlaget (innan korrekturläsningen dvs) och jag har samtidigt fått ett releasedatum för boken.

Efter 40 år har jag äntligen lärt mig skillnaden på var och vart. En fördel när olika personer börjar läsa ens material är att man får så olika input från alla. Nu senast fick jag höra att jag skriver tillbaks istället för tillbaka och vart istället för var. Jag har tyckt att jag själv varit den värsta ordpolisen i hela vilda västern men så faller jag dit på så enkla grepp alltså. Jag gillar vart, och har ända tills nu tyckt att det går bra i de flesta lägen. Ordet stör mig faktiskt inte alls även om det hälsar på vid de mest olämpliga tidpunkter. Men så säger jag också “någon timme” och tror att det betyder några timmar.

En annan sak jag lärt mig på senare år (läs:sedan jag blivit antagen) är att många anlitar lektör innan de skickar in sitt manus till förlag. Det är ju jättesmart. Varför har jag aldrig tänkt på det? Huvudet känns plötsligt som segkola som inte kommit på tanken tidigare men det har på något sätt känts som att det är en del i processen efter boken blivit antagen. Men nu vet jag bättre. Man får alltså göra det innan man skickar in. Nästa gång jag skickar in manus till förlag ska det ha passerat en lektör först.

Jag fick lektörens kommentarer för några veckor sedan och har sedan dess fokuserat på att täppa igen hål i historien. Hål som jag trodde att jag redan täppt till. Mina två sista genomläsningar har bara handlat om att få ihop alla olika trådar, men fick trots det ändå kommentarer om delar av historien som jag nu förstår att ingen annan än jag har någon chans att förstå.

Det är läskigt att gå in lite här och lite där och ändra på saker. Kan jag ändra på vad som helst utan att tonen i scenen förändras? Det är svårt att få rätt överblick när man går in och ordnar små detaljer här och där. Jag har mest ändrat småsaker, men även gjort en ganska stor förändring som får påverkan tvärs igenom hela historien. Jag tror att jag lyckats ändra rätt saker på rätt ställen nu. Håller tummarna.

En annan känsla jag inte gillar är att det jag skriver nu är final. (Engelskt uttal på sista ordet i förra meningen) Allt jag gjort tidigare har känts som att: det är ingen panik, jag kan alltid gå tillbaka och fixa till det senare men nu börjar känslan av panik krypa in. Det blir liksom inga mer förändringar efter det här.

Igår söndag skulle mina fixar av lektörens kommentarer vara färdiga och nu tar korrekturläsningen vid. Det ska bli intressant. En till som går igenom texten och säkert kommer påpeka helt andra saker jag missat. Nu har jag ju ändrat alla “tillbaks” och använder bara “vart” i sammanhang där man kan svara “hit” eller “dit” om man använder ordet i en fråga. Det ska bli spännande att se vad som dyker upp nu. Jag lär mig i alla fall sjukt mycket av varje vända vi tar det här.

Releasedatum är också satt nu. Det blir den 30de April. Valborg alltså. Spännande.