Resan mot Vackra kyrkor 2.0

porträtt johannes2

Vad har du gjort i sommar? Själv har jag rest. På Gotland. I en stillastående husvagn.

Först lite bakgrund: jag och min fru har sommarhus på Gotland. Inget flådigt kalkstenshus vid en fåröstrand. Nä, det här är ett ganska litet och ganska ruckligt oisolerat trähus som sett bättre dagar. Men det finns vatten och el, och vi har en fräsch och isolerad friggebod på skogstomten. Och det ligger i ett sommarstugeområde nära en liten hamn ett par mil norr om Visby. Så vi trivs bra.

Förra året kom folk och hälsade på. Ganska mycket folk. Samtidigt.
För att klara anstormningen köpte vi en husvagn billigt. Den är från 60-talet, men väldigt fräsch för sin ålder då de tidigare ägarna haft den stående i en lada vintertid. Den är rymlig med sina 6,5 meter i längd, med sovmöjligheter i båda ändarna.
Och bäst av allt: när alla besökare åkt hem igen så hade jag fått en skrivarstuga. Eller snarare skrivarhusvagn.

husvagn gotland

Skrivarhusvagnen

Det är i denna skrivarhusvagn jag rest i sommar.

I juni skrev jag om att jag fått ett lektörsutlåtande på vackra kyrkor. Det var en ansenlig mängd saker som skulle behöva justeras för att få historien att rocka som den borde. Och det gav mig till att börja med rejäl ångest. Men sen förvandlades ångesten till lust, när jag såg att allt var görbart med en relativt rimlig arbetsinsats. Det handlade inte om ”din bok suger, du behöver låta någon annan skriva om den för att den ska bli bra”, utan mer ”grunden funkar, men du behöver ändra det här och det här och det här och det här och det här och det här och det här och det här och det här och det här och det här för att det ska bli riktigt bra”.

Där i ligger min resa.

manus 2.0

Ett manus under förändring

Sommarens resa har varit både dramatisk och känslomässig. Ingen dag har varit den andra lik. För jag har susat fram genom det blyertsnedklottrade manuset jag fick från lektör Tidbeck, och hela tiden stött på nya utmaningar.

Hur får Valdemar veta den där pusselbiten? Förklara den där delen av världsbygget lite bättre. Se över användandet av subjekt. Vad är ondska egentligen, och är det en relevant term? Är Valdemar den ende som sysslar med sånt här i världen, eller finns det fler? Rensa bland de alltför litterära orden. Varför ser det där väsenet ut si och inte så? Ska man skriva ord i presens particip? Den där karaktären är för mycket schablon, gör intressantare. Bli mer konsekvent i berättarperspektivet. Puh.

Under resan har jag sett solen vandra bland tallarna och enarna utanför fönstret. Regnet har dånat mot taket och lagt en ogenomtränglig vattenridå för rutorna. Jag har suttit i bara kortbyxorna då temperaturen stigit över 30 grader, eller i tjocktröja och strumpor när den sjunkit under 15. Jag har sett rabbisar och småfåglar käbbla utanför den öppna vagnsdörren.

Jag har hållit på med ”Vackra kyrkor jag besökt” i närmare två år nu. Hela tiden har den sett ut ungefär på samma sätt. Och den ser fortfarande i stort sett ut som den gjorde från början. Men samtidigt känner jag inte riktigt igen den. Den är som ett barn som växt upp och plötsligt fått ett vuxnare utseende och beter sig på ett mognare sätt. Och jag är om möjligt ännu stoltare över den nu.

För jag har fått ihop den nya manusversionen. Levererade den till förlaget i helgen som var. Trots att jag egentligen inte vill lämna det ifrån mig, eftersom jag hela tiden upptäcker nya detaljer som man kan slipa på, så har jag nu bestämt mig för att det får vara bra. Nu har jag gjort vad jag kan för att Kyrkorna ska bli så bra som jag mäktar med idag.
Det finns fortfarande mycket kvar att göra med boken fram till resans mål den 8 december då den kommer ut. Och förstås ännu mer därefter. Men just den här delen av resan är avklarad. Och jag är glad att jag tog mig igenom den!

Utan Jennys sågning hade det inte blivit någon TKSO

porträtt anna1På releasefesten för Tills kärleken skiljer oss träffade jag min lektör Jenny Bäfving för första gången. Jag anlitade Jenny även för mitt första manus – det romanutkast som för evigt kommer att få stanna kvar i den moderna skrivbordslådan (datorn), och som vi kan kalla för manus x. För några veckor sedan skrev Johannes om den stora lektörsslakten och slakt är det snällaste man kan säga om Jennys omdöme av mitt icke outgivna manus. Faktum är att hon sa ungefär så här på min releasefest för TKSO (behändig förkortning för Tills kärleken skiljer oss – inte sant?): ”Jag läste igenom mitt utlåtande här om veckan och kan inte förstå att du någonsin fortsatte skriva efter det.” Utan att gå in på detaljer kan jag konstatera att Jennys utlåtande om manus x var en sågning jäms med fotknölarna.

Varför berättar jag det här? För ett tag sedan skrev jag om den första sågningen av Tills kärleken skiljer oss, och tyckte att det var sorgligt att det är de dåliga recensionerna vi fastnar vid. Men sanningen är den att om inte Jenny hade förkastat manus x så hade det aldrig blivit en roman som TKSO. Jennys kritik var inte nådig, men den var konstruktiv. Och i princip allt hon sa hade jag redan känt på mig utan att våga uttala det högt.

Jag fick Jennys omdöme i mitten av december 2012. Fullkomligt bröt ihop och tänkte som hon själv sedan sa till mig: jag kommer aldrig mer att skriva. Någonsin. Efter några dagar hade det ledsna omvandlats till ilska. Jag kan mer. Jag kan bättre. Och med knutna nävar och jävlar anamma lusläste jag det Jenny hade skrivit ytterligare en gång och försökte förstå vad jag hade gjort för fel. Efter ytterligare några dagar satte jag igång att läsa allt jag kunde komma över om story och dramaturgi. Den här gången skulle jag skriva enligt konstens alla regler.

Hela julen 2012 tillbringade jag med att skissa på synopsis för Tills kärleken skiljer oss. En historia jag länge haft inom mig, men inte förstod förrän då hur jag skulle berätta. På Nyårsdagen, den första januari 2013, skrev jag de första orden. Resten är historia som man brukar säga.

För er som undrar övervägde jag aldrig att skriva om manus x. Anledningen är att hjärtat inte fanns med i den berättelsen, vilket jag är övertygad om är en förklaring till att den historien inte blev bra. Du måste känna till 100% för ditt manus. Om inte du gör det kommer ingen annan att göra det heller.

Konstruktiv kritik är inte bara bra – den kan vara direkt avgörande för att föra oss framåt och i rätt riktning, bara vi är mottagliga för att ta emot den. Tack Jenny! Utan din sågning hade det inte blivit någon TKSO!

Den stora lektörslakten

porträtt johannes2

Usch och ångest och fyfanihelvete.

Det är nog lika bra att lägga ner de vackra kyrkorna, tänkte jag när jag i veckan fick min lektörs utlåtande på manuset till ”Vackra kyrkor jag besökt”.

Hej Johannes! Tack för att jag har fått läsa ditt manus. Här är min respons. Den är relativt omfattande och hård.”

Så började det elva sidor långa responsbrevet från min lektör Karin Tidbeck. Karin är en författare som jag hyser väldigt stor respekt för efter den briljanta romanen ”Amatka” och novellsamlingen ”Vem är Arvid Pekon?” (som översattes till engelska under titeln ”Jagannath” och vann internationella fantastiskpriser under 2012-13).

Jag hade hoppats få ett brev där det stod typ ”Tack för ett fantastiskt manus. Det är några småjusteringar som behöver göras, i övrigt är texten helt felfri”.
Men tji fick jag.
Elva sidor.
Fulla av åsikter om saker som behöver rättas till för att boken ska bli bättre.
Och dessutom hela det satans manuset fullt av blyertsrättningar.

När jag började tänka klart igen kändes det som om jag fått en rak höger och däckat på stället.
Hur kan ett manus med så mycket saker att justera vara nåt att ha överhuvudtaget? Finns det NÅNTING av värde som gör att den kan motivera sin plats i bokhandelns hyllor?

När jag började bläddra igenom de elva responssidorna igen så lade sig den värsta svallvågen av ångest, och en viss spirande förtröstan tog dess plats. För jag upptäckte att jag mellan raderna kunde utläsa att själva grunden faktiskt inte var så fasligt dålig. Att helheten inte var så ohjälpligt urkass som jag först tolkat in.

Texten har ett engagemang och framåtdriv hela vägen igenom berättelsen, med starka bilder och stämningar. Den dramatiska strukturen fungerar som helhet, med väl avvägda actionsekvenser varvade med lågmälda partier som ger läsaren andrum. Jag som läsare uppskattar också att berättelsen inte är för lång – ingen seg startsträcka eller gäspframkallande efterspel.”

Så skrev Karin längre ner på förstasidan.
Och jag kände att det kanske inte var så mycket av slakt ändå.

VK lektör1

A slice of lektörskommentarer

Vad bestod då kritiken av?

Jag är inte van vid att få mina texter lektörslästa, men jag gissar att upplägget såg ut som många andra lektörsutlåtanden. Det var ett antal områden där saker inte fungerade, behövde tas bort eller justeras: Struktur. Handling. Världsbygge. Persongestaltning. Stilistik. Språk. Och på slutet lite blandade kommentarer kring allmänna saker för mig som författare att tänka på.

Det mesta låter jag stanna mellan Karin och mig/förlaget. Men några grejer som jag kan nämna är:

  • Språkmässigt finns det en del informativa passager som behöver ses över, som i nuvarande form bromsar upp och kan kännas lite för tungrodda. Ibland hoppar jag i tempus och perspektiv. Lite för mycket anglicismer. Och det finns vissa tics som jag måste lära mig av med (kommatering/semikolon-förvirring här och där; slarvigt användande av ”att” och ”så”; hattigt användande av ”man/de”).
  • Några större frågor kring de olika väsen som Valdemar möter.
  • Det manliga persongalleriet funkar bra, men det är lite sämre med det torftiga kvinnliga ditot. Den största kvinnliga karaktären (svenska kyrkans representant som hela tiden följer med ute på fältet) är i nuvarande skick lite för mycket en kvinnlig mjäkig schablon.
    Tack säger jag! Det var såklart inte min mening att ha för få och för schabloniga kvinnliga karaktärer, det bara föll sig så när jag skrev (sa han skamset). Jag är så glad att Karin observerade detta. Det kommer att ändras! Här kan jag avslöja att jag redan nu har planer på att göra henne till en lika mycket monster-asskicking badass som herrarna i gruppen – låt vara att hon som kontrast fortfarande klär sig och är väldigt kvinnlig till utseende och sätt. Lite Ellen Ripley/Alexia Tarabotti style.

Det finns mycket mer. Men det tar på krafterna att erkänna sina brister, så jag slutar där.

Nu när jag läst igenom kommentarerna för hundrade gången så har ångest och förtvivlan förbytts till lust och drivkraft.
Jag trodde först att jag inte skulle orka med om kritiken var för hård. Men jag har ändrat mig.
För det är ju så att det är bättre att den kommer nu än när boken väl är tryckt och färdig och ute i handeln. Då har man ingen möjlighet att ändra nånting.
Hur kämpigt det än känns (jag var ju klar med boken!) så är det bara att kavla upp ärmarna och ta itu med de tusen justeringarna. Jag kommer göra det med ett leende. För varenda justering jag gör så blir boken snäppet bättre.
Läsaren kommer inte märka skillnaden eftersom hon inte sett hur texten såg ut innan. Men hon kommer att känna det. Och det är så jag vill att det ska var.
Jag ställer höga krav på böcker jag läser – såklart ska läsarna kunna ställa samma krav på min bok!

Möte med redaktören

IMG_4952Jag står på en fantastisk innergård och väntar på Göran Fagerström. Jag har just sagt hejdå till min skrivarvän och gått genom porten och hit, till denna terrakottafärgade Karlson-på-taket-värld som jag tror att stockholmare inte ser, och jag tänker på en annan Stockholmsresa. Då när allt började.

2012 bjöd Debutantbloggens dåvarande bloggare in sina läsare till den första debutantpicknicken (som jag för övrigt gästbloggade om). I samma sekund som jag läste om picknicken på bloggen visste jag att jag skulle åka de femtio milen för att träffa Sofia, Pernilla, Ulrika och Manne, men vad som skulle komma ur den där resan kunde jag inte gissa. Det var då jag först träffade författaren som blev min skrivarvän, men det är inte den historien jag ska berätta idag.

En av deltagarna på picknicken var Göran Fagerström från Bokverket. Redan innan vi sågs hade jag läst Mannes inlägg om att Göran lektörsläst det som skulle bli Berg har inga rötter, och väl i parken tog Göran sig tid att prata med alla, också mig. Jag berättade om alla mina manus, både ungdomsserien och romanerna, och han dryftade alla möjliga synpunkter om branschen i stort. Ingav förtroende.

Det personliga mötet betyder så mycket och det var därför jag hörde av mig till Göran i julas angående redaktörshjälp med Ljus som varit dolt. Vi mejlade fram och tillbaka och vi talades vid på telefon för att utarbeta ett samarbete som jag både kunde ha råd med och som skulle ge mig det jag ville ha hjälp med.

Göran har lång erfarenhet av att arbeta med både egna författare, små förlag och egenutgivare och kan hjälpa till med allt från styra upp manus till hitta bra tryckerier. Han har nyligen startat hemsidan skrivochgeut.se som är proppad med tips för den som vill ge ut själv och en av de saker som står på sidan är följande råd: Det finns inget så roligt som att öppna kartongerna med sin bok och känna lukten av trycksvärta. Men du ska vara stolt över den även ett år senare. Se till att du blir det!

Och där har vi det svart på vitt, anledningen till att jag är tacksam att min serie fått tid på sig att mogna tillsammans med min förmåga att göra den rättvisa. Visst är det läskigt att ge ut en bok och veta att alla ord för alltid måste stå där de står, men jag stillas av tanken på alla vändor texten redan gått, och hur katastrofalt det varit om den hade getts ut för sex år sedan.

Utöver mitt egna slipande har Göran kommit med synpunkter på både struktur och gestaltning som varit av värde och nu i helgen var jag alltså i Stockholm för att gå igenom hans rapport och ha möjlighet att ställa frågor. Vi tog oss från den vackra innergården ner i en källarlokal där vi kunde älta allt från platta antagonister till tryck och distribution.

I en och en halv timme pratade vi om min bok och om branschen och jag tänkte ge er en liten, liten glimt. Jag tänker delge er två saker jag tagit med mig från Göran, något som jag gjort bra, och något som jag gjort fel.

Tumme upp: En av de saker jag stångats mot mest är problematiken med fakta om världen. I fantasy blir det gärna faktadump: allt från politiska system till fysiska lagar och främmande kulturer måste förklaras istället för att det är en förkunskap som läsaren har gemensam med berättaren. Jag har jobbat på att få fram nödvändig information samtidigt som jag drar igång en handling och introducerar ett stort persongalleri och tyckt det varit svårt att avväga, och tummen upp är att Göran tycker att jag balanserar det bra. Det funkar, det kommer successivt, och det var en stor lättnad att få klartecken på det, även om det alltid finns småpill att göra ändå.

Tumme ner: Kombinationen show AND tell i samband med anföring måste ses över. Görans råd är att inte säga hur en replik sägs när det redan framgår av själva repliken, och i de fall där det inte framgår av själva repliken menar Göran att det är bättre att skriva om repliken så att karaktärens humör framgår, än att lägga till en förklaring (många fall adverb). I Görans anteckningar kan jag avslöja att det verkar som att mina karaktärer har en förkärlek för att säga saker och ting skeptiskt. Bättre alltså att få repliken att låta skeptisk och sen bara lägga till ”sa Lianne” än att skriva ”Lianne var skeptisk” efter repliken och på så vis skriva läsaren på näsan. Gestalta, gestalta, gestalta.

Två exempel på input som jag tar med mig in i slutredigeringen, tillsammans med något som kan liknas vid en godkändstämpel: innan vi var klara hade Göran nämligen en fråga till mig. Han undrade var jag fått allting ifrån, hur jag burit mig åt för att hitta på en så rik värld.

Hans nyfikenhet tar jag som ett gott tecken.

Gästbloggare: Hur ska jag göra för att …? Skrivarcoachen Elisabet Norin spanar

För sådär 20-25 år sedan hängde mina skrivande manliga vänner i barer om kvällarna. Bleka och svartklädda väckte de uppmärksamhet med hjälp av diktcitat eller genom att deklarera att de var poeter.  På efterfesterna sjöng de Vysotskij tills solen gick upp, ”Dina ögon är som knivar …”. Alla kvinnorna som skrev … nja, det var kanske inte lika spektakulärt, i alla fall inget man skröt om på krogen, även om skrivandet var en livsstil för oss alla. Man var någon som skrev, även när man inte gjorde det, vilket kunde vara i långa perioder. Ingen stress. När vi skrev, skrev vi ur magen, ur hjärtat, ur lungorna.

Vi gick även på litteraturkurser och skrivarkurser och lyssnade på föreläsningar. Handböcker i skrivande eller litterär gestaltning fanns knappt och ingen hade hört talas om skrivarcoacher. Än mindre visste vi vad som gällde i förlagsbranschen eller hur man jobbade där, i det fördolda. Någon enstaka person blev utgiven, men de flesta av oss i det som skulle kallas nätverk idag, hade klen susning om hur man bar sig åt för att slutföra ett större projekt eller ta oss genom förlagens nålsöga till utgivning. Samtidigt var våra ambitioner extremt höga.

Ur allt det där sprang min pedagogiska nyfikenhet fram. Jag började experimentera på mina vanliga svensklektioner. De sista tio minuterna ägnades åt kreativa skrivövningar. – Ska vi ta ut svängarna, frågade eleverna förväntansfullt efter att ha vant sig vid konstigheterna. Mitt svar var alltid detsamma: – Ja, ja, ja! Alla som går!

Sakta, år från år, fördjupades experiment och tankevärldar och jag började jobba med rena skrivarkurser. Åren gick. Det började kännas som om något var på gång, redan före millennieskiftet. En förändring. Och verkligen:

I takt med att Internet exploderat i var mans, och framför allt kvinnas, dator, telefon och surfplatta har hemligheterna dragits ut i ljuset. Bloggar, hemsidor, facebook, communitites, billig och lättillgänglig tryckning – allt har bidragit till ett stort och hett intresse för skrivandet. Alla vill skriva. Och det vill man målmedvetet. Borta är de bleka poeterna – nu är det planmässigt hantverk som gäller, här finns ingen tid att slarva på krogen. Möjligen ligger champagnen på kylning för att fira olika delmål: gått skrivarkurs, skrivit om, redigerat färdigt (för umpfte gången), skickat till coach/lektör, skrivit om igen, skickat till förlag, blivit refuserad – jo, det händer fortfarande. Men då börjar allting om igen.  Däremellan långa promenader med rosiga kinder och funderingar runt vad huvudpersonen har för sig medan man själv får lite luft.

Den långa heltidsutbildningen som jag är ansvarig för bestod för åtta år sedan generellt bara av två ålderskategorier: de strax över 20 och de över 55. Idag har vi också mellanåldrarna – de som tidigare kanske tyckte att det räckte med att ta hand om familjen – de skriver, går kurser, bloggar, söker initierad lektörsläsning och coacher för sina texter och involverar hela omgivningen i skrivandet. Texterna jag ser i ansökningar till utbildningen eller privat är numera bättre, mer färdiga, än de generellt var för några år sedan.

Jag har skrivit två handböcker i skrivande – med ungefär tio års mellanrum. Jag är fortfarande jätteglad över den första (som skrevs ihop med en kollega), men ser idag hur trevande den är – då kändes den skarp, nytänkande och fräsch.

Så gick några år, min erfarenhet ökade, men också mina pedagogiska behov av att sätta något i händerna på dem som behövde stöd. När allt kom omkring var det samma frågor som dök upp igen och igen: hur skriver man dialog, vilket perspektiv ska jag välja, hur ska man gestalta, vad ska man tänka på när man skickar till förlag? Till exempel.

Så nästa bok fick fokus på romanskrivandet, på hur den egna processen påverkar slutresultatet och vad man kan tänka på när man är färdig med sitt skrivprojekt.

”Kommer mitt manus att bli utgivet? Håller det?”. Det är inga bedjande frågor jag får, mina skribenter spänner blicken i mig och gör rösten sträng. Det är riktigt svårt att svara. Trots att det finns massor av svar, bara inte det JA eller NEJ de kräver. En del av svaren är mer tidlösa och rör allmänt marknad, tajming, vad förlagen anser viktigt för framtiden eller just har givit ut. Men det handlar också om svar som skjuter tillbaka frågan till den som ställt den: ”Det beror på vad du gör av det här.” eller ”Det beror på hur mycket du själv tror på din roman och är beredd att se andras ointresse som ett pedagogiskt problem.” eller ”Det beror på hur mycket du är beredd att ändra ditt arbetssätt.”

Hantverksfrågorna jag fått under senare år har en tendens att vara skarpare, mer komplexa än tidigare. Skribenterna är helt på det klara med vad de vill med sitt skrivande och har medvetet valt genre redan innan de satt igång. De är inlästa och vet vad som gäller för hårt mallade genrer, som deckare och romance. De som valt att inte skriva genrestyrt, utan mer konstnärligt, anpassar sitt skrivande efter det, väljer stil, verktyg, hittar varje enskild texts röst och kropp. Ett annat gott tecken är att allt fler av dem jag möter i skrivsituationen kommer ut med böcker på klassiska förlag.

Ett varningens ord i sammanhanget: Beware, alla ni bokförlag! Många av de nya författare ni nu antar är finslipade marknadsförare — också! De kan bokmarknaden och de kommer att släpa er i smutsen om ni inte jobbar tillräckligt hårt och proffsigt för att sälja deras titlar!

Allt det nya ställer andra krav på mig som handledare. Jag gör fortfarande allmänna inspirationskurser, men när allt kommer omkring kokar det ned till hantverkskurser och till vars och ens text: ”Hur ska jag göra för att …?”. Och på den frågan finns det verkligen svar. Många. Och så fantastiskt roligt det är att få leta fram dem tillsammans med er som skriver!

Nu undrar jag bara en enda sak: vart tog de svartklädda barpoeterna vägen?

Elisabet Norin: skrivarpedagog, skribent, författare, litteraturvetare. Bosatt sedan ett år i en liten by vars namn ingen utsocknes kan uttala, mitt i Skåne. Jobbar med skrivande och läsande på många sätt, kursansvarig för Skrivarlinjen på distans på Sörängens folkhögskola.

Foto: Lani Noreke

Foto: Lani Noreke

Ibland blir det inte som man tänkt sig

Min skräckroman Höstmåne kom till som ett examensarbete på Lunds universitets författarskola. Den fick en del refuseringar, men allteftersom gled det över från opersonliga standardsvar till konstruktiva kommentarer och lektörsutlåtanden. Då började jag fatta att jag var på rätt spår, att det här faktiskt var värt att satsa på, även om jag var sjukt trött på att skriva om. Men jag skrev om lite till, skickade runt en omgång till, och plötsligt hände det! Det där telefonsamtalet jag gått och fantiserat om, någon som säger att de är intresserade av att ge ut. Men … de ville ha en omarbetning. I det läget säger du inte nej, oavsett hur sjukt trött du är. Jag bet ihop, redigerade och skickade tillbaka manuset till förlaget. Och sen hände … absolut ingenting på ett helt år!

När jag långt om länge fick tag i förläggaren igen visade det sig att hen trodde att jag redan fått besked. Någon sorts förväxling hade tydligen skett, men ingen fara, de var fortfarande intresserade. De ville bara ha en omarbetning till.

Tre år och fyra omarbetningar senare, utan ett kontrakt i sikte, började jag undra vad jag egentligen höll på med. Jag gjorde allt de bad om, men det fanns ingen konsensus i de utlåtanden jag fick, det var hela tiden nya saker som skulle ändras. Jag undrade stilla varför de inte tagit med allt med en gång. Vore inte det lättare för alla inblandande? Jag redigerade och redigerade men det kändes aldrig som att jag kom någonstans, utan mer som att jag desperat försökte tillfredsställa alla andras tyckande. Tyckanden som dessutom ändrades hela tiden. Sen upptäckte jag att de skickat runt manuset till olika lektörer varje gång, och att alla hade olika åsikter. Det den ena tyckte var bra tycke den andra var dåligt, och vice versa. Hur skulle jag rimligen kunna göra alla dessa personer nöjda?

Till slut bestämde jag mig för att det fick vara nog, och tackade för mig. Det var inte ett lätt beslut. Men förlagets inställning kändes inte seriös, arbetet med dem kändes inte som ett samarbete. Naturligtvis måste du vara beredd att redigera och arbeta med ditt manus utifrån förläggarens önskemål, det har vi ju redan slagit fast, men ibland måste du gå på gammal hederlig magkänsla också.

Efteråt hade jag ändå ganska mycket ångest. Var det här den enda chans jag skulle få? Samtidigt kände jag på mig att det inte var så. Jag visste ju att jag kunde det här. Så jag plockade fram ett annat manus ur byrålådan och började fila på det. Skickade runt det till förlag. Väntade. Och en strålande vacker junidag hände det. Igen! Telefonen ringer, någon säger att de är intresserade av att ge ut. Naturligtvis var jag glad. Men samtidigt fanns tvivlet där. Det som hänt en gång kan hända igen. De första månaderna efter beskedet var jag hela tiden beredd på det värsta. Till och med efter att kontraktet var påskrivet var jag osäker. Jag väntade hela tiden på att något otrevligt skulle hända, att jag skulle fastna i den där loopen av oändliga omskrivningar igen. Som tur var hade jag fel. Självklart fick jag redigera den här gången också, men jag kände hela tiden att jag hade förlaget med mig och de ändringar som gjordes var vi överens om. Framför allt hade jag en väldigt viktig sak som jag saknat förra gången, nämligen en redaktör.

Du är sällan ensam om att skriva din roman. Det är till och med bra att få kommentarer från andra läsare, det är så du upptäcker vad som funkar och vad som inte gör det. Men du kan inte göra precis alla nöjda. Råkar du ha fyra läsare som alla anmärker på samma sak, då är det bara till att ändra. Men tycker dina fyra läsare fyra olika saker måste du sålla. Bestäm dig för vilken kritik som känns relevant för dig och vilken som inte gör det. Har du en redaktör, lyssna på vartenda ord hen säger.

Under arbetet med Det går bara inte har jag insett att min redaktör för det mesta har bra förslag. Framförallt fattar jag vad hon vill med dem och hur de gör boken bättre. Och hon lyssnar i sin tur på mina idéer och åsikter. Det är bra, det betyder att vi är på samma våglängd. Det är ett samarbete, helt enkelt. Så som det ska vara.

Men det är alltid du som författare som har sista ordet. Det är din roman, din berättelse och du måste känna dig nöjd med de ändringar som föreslås. Annars kommer det inte att funka. Så ibland måste man våga gå emot, även om det är svårt. Man får fler chanser.

Intensivkurs i skrivande – Leffe Delo gästbloggar!

36393_138692489490774_2039814_nLeffe Delo, lektör och ledare av skrivarkurser, har läst mängder av manus. Han ser samma typ av fel i många av dem …

Som författare eller skribenter måste vi utvecklas. Vi måste brinna av längtan att hela tiden bli bättre. Genom att undvika vissa ord och sjukdomar kommer du automatiskt tvinga dig själv att utvecklas. Att bli en bättre magiker med ord och meningar.

De flesta manus jag får in har oftast samma fel, vanligast är användandet av onödiga ord. Som då, dåså, nu, ju, där uppe, där inne, sedan, därefter, här, där, plötsligt, och en del andra. Det är ord som manuset kan vara nästan helt utan. Våga vara konkret.

Sen har vi alla sjukdomarna. Ni vet de som en del författare lider av, som plågar språket och kan förstöra en historia så brutalt att vi lägger ifrån oss boken när sjukdomen är obotlig.

Guillousjukan – Du börjar många meningar med orden ”Och” och/eller ”Men”. Som läsare kan jag reta mig på det till slut och bara därför byta bok.

Stephen Kingsjukan – Du kan beskriva ett träd i ett halvt kapitel. Lita på läsaren, hen har egen fantasi.

Batmansjukan – Du skriver ut ljuden i berättelsen. Splatch, knack-knack, aaaaadjööö, kloink och så vidare. Beskriv ljuden istället, eller börja teckna serier …

Akademikersjukan – Du skriver på ett högdraget och akademiskt sätt med många dessa, detta, denna, varpå, huruvida, enkom, dock med flera. Ta bort dem, de är avståndstagande och låter inte läsaren sjunka in i din story.

Sinnessjukan – Du har tappat den röda tråden mer än en gång och svamlar mest text utan direkt handling. Spreta inte, håll storyn tajt och använd en kapitelindelning. Se till att allt du skriver har ett syfte. Vad vill du att läsaren ska få ut av texten?

Barnsjukan – Du skriver som ett barn, enkelt och utan yttre omständigheter. Å sen kom den, å sen kom han, och då, bilen åkte superfort med vrålsnygga tjejer, alla dog et cetera.

Gudssjukan – Du skriver utan närvaro, som en allsmäktig Gud där handlingen mer är känslolöst ristad i sten än levande och alla karaktärer sitter på höga hästar. Sätt in dig i dina karaktärer och scener. Som läsare vill jag skratta och lida med dina karaktärer.

Svensksjukan – Du vågar inte vara konkret. Ord som nästan, lite, ganska, liksom. Karaktärer som inte vågar vara karismatiska. Ta ut svängarna. Man kan aldrig vara nästan glad, lite arg, nästan kåt. Antingen är man det eller inte.

Så se nu till att utveckla ditt skrivande och krya på dig 🙂

Att ta hjälp och att undvika fallgropar

Att vara författare är ett ensamt jobb säger de. Och det stämmer ju förstås. Dock – det innebär inte att författare är eremiter, många är tvärtom väldigt sociala och tar alla chanser att ses i olika sammanhang. Författarluncher, frukostar, releasemingel och så vidare. Åker på skrivarhelger, veckor eller bara sitter tillsammans en dag. En del drar det ännu längre och jobbar i gemensamma projekt.

Det är inte bara själva skrivandet som är ensamt, hantverket och tankarna om ens manus kan också vara svåra att dela med andra. Ibland för att det är för diffust, känns för privat. Ibland för att omgivningen inte är intresserad av den påhittade världen man sitter och tycker är så viktig.

Det är då man behöver sina kollegor. Sin flock. Det går faktiskt ta hjälp om man behöver. Amanda Hellberg har i sin blogg berättat att hon gjorde det med sin senaste roman. Jag vet flera andra etablerade författare som regelbundet ses i olika konstellationer och hjälper varandra på traven. Jag  gjorde det i lördags. Jag träffade min kära vän och kollega Simona Ahrnstedt och hon gav mig synpunkter på mitt synopsis. ”Lite mer sånt, ta bort det där, och kan man inte tänka så här?” Aldrig att hon skulle säga hur min bok ska skrivas eller vad som borde hända, mer frågor för att få mig att fundera på en del saker. Nyttigt som sjutton.

Det är dock inte bara det där att ta hjälp eller få input. Det är läskigt och i början är det mer än läskigt. När min andra vän och kollega Susanne Boll på ett tidigt stadium i vår vänskap utmanade mig att vi skulle byta manus med varandra, då höll jag nästan på att dö av skam. Hu, skulle hon läsa?! Men så bestämde jag mig för att våga och vilken pepp det var! Jag började inse att det där med att skriva bok faktiskt var lite mer grupparbete än jag först trodde. Och roligare än de grupparbeten jag utsattes för i skolan. Plötsligt hade jag någon att bolla med. Att få prata om mitt manus med någon – vilken lyx!

Om man inte har någon som man vågar anförtro sitt manus till då? Om man hellre dör än visar någon man känner det man har skrivit? Om man bara helt enkelt vill ha sitt skrivande i fred, men ändå få någon slags input? Ja, då kan man anlita en lektör. Det har jag också gjort. Jag har anlitat eminenta Jenny Bäfving men det finns många andra. Ann Ljungberg och Johanna Wistrand , för att nämna några.

Författarcentrum erbjuder också lektörstjänst och en av deras lektörer har sammanställt en lista med de tio vanligaste fallgroparna i ett manus. Den kan man också ta till hjälp.