Vad har hänt sen sist? Förra årets Debutantbloggare Linnea Dahlgren berättar.

Ett år. Tiden är märklig. Ett år kan passera medan man själv står på exakt samma plats nu som då, och på en endaste liten dag kan hela livet ta en ny riktning och aldrig bli detsamma. Sedan mitt lilla inhopp här på Debutantbloggen under slutet av 2018 har det hänt massor och inget alls, men mitt skrivår har varit ungefär såhär:

Under våren skrev jag ingenting. Inte ett ord. Det ”hanns inte med”. Plugg och jobb och livet var i vägen. Något som utmärkt mitt 2019 är just att jag på riktigt för första gången har ställt mig frågan: är skrivandet något jag ska fortsätta med?
Jag menar, våren 2019 bevisade verkligen för mig att jag kan gå månadsvis utan att skriva, och utan att sakna det. Livet rullar liksom bara på, och det är lätt att svepas med. 

Att bli författare var något jag mer eller mindre bestämde mig för i tioårsåldern. Jag kan vara orimligt envis när jag vill, och att bli författare har varit en dröm jag hållit krampaktigt i. Jag är övertygad om att det är en kombination av just tjurskallighet och tur som gjorde att jag till slut fick en bok publicerad. 

Det är dock viktigt att stanna upp och reflektera ibland. Oavsett om det gäller åsikter eller drömmar eller arbete eller fokus kan det finnas en poäng i att undersöka om det finns belägg för vad man känner och tycker och gör. Och nu var det alltså dags för mig att för första gången reflektera över författardrömmen.

Jag tog mig hit. Jag har fått hålla i en bok jag skrivit, jag har fått prova på att få läsarreaktioner från främlingar och jag har fått gå förbi boken i affärer. Det var fantastiskt. Men är det något jag vill fortsätta med? Är skrivandet något som är värt att engagera sig i? Det är trots allt också hårt arbete och usel timlön.

När våren övergick i sommar kröntes min skrivartillvaro av ett bokkontrakt – Opal ville ge ut min spökhistoria som jag skrev under 2018 års NaNoWriMo. Sommar är dessutom min högborg för skrivande. När plugget försvinner är det som att skrivandet får plats, äntligen har jag det fokusutrymme och fria tankar som behövs för att ge mig in i ett skrivprojekt. Dock infaller plugguppehållet lite oturligt med det härliga sommarlivet, och solen har en tendens att kalla på mig högre än alla mina samlade ambitioner. Därför är alltså en regnig sommar att föredra ur skrivsynpunkt.

Det var lite nervöst att sätta sig framför ett tomt Word-dokument igen. Jag hade försökt att skriva en ungdomsroman under våren, men kom aldrig längre än några sidor. Samtidigt bar jag på min stora fundering: är skrivandet något jag verkligen vill?

Svar ja. Jag kom igång med projektet och nästan omedelbart rusade berättelsen på av sig själv. Svar ja, för plötsligt blev jag glad över regniga dagar när jag kunde försvinna in i en annan verklighet utan distraktioner. Svar ja – att ta det där sista steget upp på behovstrappan ger absolut svindel men utsikten är helt makalös, det är som att flyga! Svar ja ja ja, när skrivandet går bra är det inget mindre än magiskt. Jag upprepar: magiskt!

Så nu ska jag bli författare. Inte för att det är en dröm som jag haft i närapå tjugo år, utan för att skrivandet är något av det roligaste jag vet. Det var just därför jag fick min författardröm till att börja med, så det känns på något märkligt sätt som att cirkeln är sluten. Som att jag är tillbaka på ruta ett i lusten och glädjen, istället för att vara i jakten på drömmen och i kampen för att lyckas. 

Under hösten har jag försökt hålla kvar i skrivandet fast att livspusslet protesterat. Framför allt har hösten inneburit redigeringar, vilket faktiskt passar lite bättre att samköra med plugget. Och nu är jag så så taggad på nästa år. Nästa höst kommer nämligen bok nummer två, som än så länge går under arbetstiteln Demonen som vaknade, att ges ut på Opal förlag. Det kommer alltså att ha passerat två och ett halvt år mellan debutromanen och uppföljaren, vilket var mycket längre tid än vad jag hade planerat. Icke desto mindre är det tid jag behövt.

Redan när jag skrev manuset till min demonbok kände jag att det hade passat superbra att ha några illustrationer i boken, och det var förlaget med på. Jag hittade en illustratör jag gillade extra mycket, Lisa Medin, och glädjen var total när hon tackade ja till att illustrera bilder och framsida! Nu har jag fått se de första skisserna, och peppen blev inte direkt mindre. Att se sina karaktärer illustrerade och ens handling i bilder var helt otroligt! Konstigt på allra bästa sätt. 

Skrivåret 2019 må ha börjat svagt, men det slutar på topp! Dels är jag så taggad över nästa bok, och dels hoppas jag kunna få till en plugglucka under julledigheten för att skriva nytt. Dessutom fick jag nyligen reda på att Författarfonden gett mig ett ettårigt stipendium, vilket betyder pengar för att skriva till nästa år. Jag har fortfarande inte riktigt vågat landa i insikten. Tid är pengar och pengar är tid, och därför betyder detta ren skrivarglädje.

Mina förhoppningar är alltså stora inför 2020. Året som gått har gett mig en nytändning i min vilja att skriva, och det har också gett mig faktiska förutsättningar i form av pengar. Med lite tjurskallighet och tur kan nog skrivåret 2020 bli riktigt bra. Jag håller tummarna för att detsamma gäller även dig som läser detta.

Happy holidays & god skrivlycka!
xoxo 

When you wish upon a star …

1

Foto: Pernilla Dahlgren

Det är omöjligt att sammanfatta mitt 2018 utan att ta upp det där med drömmar. Att få en bok antagen och utgiven har varit min stora dröm under lång lång tid, och i år blev drömmen sann. Jag ryser nästan när jag skriver det. Tänk att det faktiskt hände till slut? Otroligt. Overkligt.

Samtidigt som det krockar i hjärnan har jag ändå alltid känt ett ganska stort lugn i att min dröm någon gång faktiskt kommer bli sann. Tänkt ”någon gång”. Någon gång kommer det att hända. Kanske inte nästa år, eller om tio år, eller om femtio. Men någon gång. Så länge jag fortsätter kämpa för min dröm kommer det att hända, bara jag har lite tålamod och tillförsikt.

Och ändå: första gången jag skickade in ett manus till förlag skämdes jag när jag fick tillbaka refuseringarna. Hur hade jag någonsin kunnat hoppats? Vilken skit jag skrivit! Så pinsamt att jag skickat in det över huvud taget.

Andra gången var mitt självförtroende större. Det var mitt författarskolemanus jag skickade in, och jag kände mina klasskompisars och lärares och testläsares stöd i ryggen. De tyckte manuset var bra, jag tyckte manuset var bra. Jag hade fixat alla de brister jag upptäckt i det förra manuset, lärt mig och blivit bättre. Berättelsen jag skickade in nu var spännande, aktuell, välskriven och eventuellt lite lång, men whatever. Den hade vad som krävdes. Det var jag övertygad om just då.

Ändå blev den refuserad. Och jag insåg att det räcker inte med att kunna skriva. Det räcker inte med en bra story. Det gäller dessutom att pricka precis rätt, få manuset att hamna i precis rätt förlagsmänniskas knä vid precis rätt tidpunkt. Och det är omöjligt att planera in det, det har bara med ren tur att göra. Och den här förlagsmänniskan ska helst inte bara älska manuset, den ska också gärna se manusets försäljningspotential.

Det var när den insikten verkligen slog ner i mig som jag tappade fotfästet och föll ner i tvivlet på riktigt. Det kändes som omöjliga odds, som en orättvis spelplan. Och jag kunde inte låta bli att snudda vid tanken: tänk om det aldrig kommer hända? Tänk om jag alltid kommer vara en författare utan böcker? Är det nu det är dags att ge upp?

Nej. Det är inte dags. Inte än. För skrivandet är för roligt för att lägga av med. Så jag hävde mig upp, påbörjade balansakten än en gång. ”Någon gång kommer det att hända”. Kanske inte snart, kanske inte nästan-snart. Men det kommer hända.

Och det gjorde det ju, nästan omedelbart. För att jag hade tur. Och för att jag inte slutade. Men inte för att jag nödvändigtvis hade det bästa manuset.

Mitt hjärta är med alla de som fortfarande befinner sig i tvivlet, som fortfarande trampar vatten. Jag har så många före detta klasskompisar och andra skrivarbekanta som förtjänar ett bokkontrakt så jävla mycket. Det är inte rättvist, det är inte det. Men: så länge du fortsätter, så länge du har kul medan du skriver, så är det inte förgäves. Någon gång kommer det att hända, okej? Jag hejar på dig.

Och nu är det dags att tacka för mig. Tack till dig som läst mina inlägg, som läser detta. Tack till dig som läst min bok. Jag hoppas den gav dig något. Tack till dig som sagt snälla saker om min bok, och förlåt för att jag blir så generad och inte vet vad jag ska svara då.

Jag har haft ett riktigt fint år, men det hindrar mig inte precis från att drömma om nästa års potential. Varje nyårsdag lyssnar jag på Marit Bergmans ”This is the year”. I den låten sjunger hon om och om igen ”this is the year, this is the year it all will happen”. Om hur hon precis var på väg att ge upp, men nu vänder det. Nu vänder det! Det känns i luften!

Jag lyssnar på den låten varje nyårsdag, och vissa år händer ingenting, vissa år händer allt. Det gör inte så mycket vilket det blir, lyssningen på nyårsdagen är ändå magisk. Medan låten spelas står alla dörrar vidöppna, drömmarna går att röra vid och nu händer det, äntligen händer det! Sedan börjar året, verkligheten tar vid och det blir som det blir.

Men än kan vi drömma. Än kan vi önska. Himlen är fortfarande full med stjärnor. Det sägs att om man siktar mot stjärnorna når man trädtopparna. Jag tror det saknas ett ”minst” i det ordspråket. Om man siktar mot stjärnorna når man som minst till trädtopparna.

Stjärnorna väntar på oss nu. Vinternatten är klar och kall, och det är dags att spänna pilbågen. Det är stjärnorna vi vänder oss till, men vet du hur höga träd kan bli? Jättehöga.

Må 2019 bli ett riktigt fint år. Jag hoppas du har ett bra år bakom dig och ett ännu bättre år framför dig. Må livet blomstra, orden flöda, glädjen lysa starkt.

And may all your dreams come true.

Lärdomar från 2018

1

Foto: Pernilla Dahlgren

Nu är debutantåret 2018 snart över, och vad tar jag egentligen med mig? Vad har jag lärt mig längs vägen? Jag vet inte riktigt. Antagligen mer än vad jag inser. Tre saker har ändå slagit mig. En lärdom från det förflutna, en från nuet och en som rör framtiden. Precis som i Dickens En Julsaga slår nu klockan sina dova slag, lärdomsandarna står redo i kulisserna och jag sätter mig upp i sängen med ett ryck. Var det inte något som lät? Låter det inte som om någon närmar sig, med långsamma och knarrande steg?

***

Då: Våga släppa taget och prova något nytt

Det kan vara svårt att ge upp ett manus som man jobbat tusan med, som man slitit med och finputsat och raserat och byggt upp igen till något ännu bättre. Något som man öst ner hela sin själ i, med karaktärer man kommit att älska som om de vore verkliga.

Jag hade ett sådant manus, som jag skrev under mina två år på Författarskolan i Lund. Jag vet inte hur många timmar jag lagt ner på det manuset, men det är säkert tio gånger fler än vad jag tillbringat med Dagen du förstörde allt.

Jag ville verkligen få mitt författarskolemanus utgivet. Verkligen verkligen. Det var ju det bästa jag någonsin skrivit. Men så kom jag på idén till Dagen du förstörde allt, skrev den i ett enda rus, skickade iväg och blev antagen, hux flux. Det var inte så jag hade planerat det.

Ibland kan det vara lättare att bygga nytt istället för att renovera det gamla. Men ibland är det likväl svårt att släppa taget. Det är först på senare tid jag accepterat att mitt gamla manus kanske aldrig kommer bli en bok. Det är kanske inte tillräckligt bra. Men allt mitt arbete med det gjorde nog processen med Dagen du förstörde allt mycket enklare. Jag lärde mig massor, har lärt mig mer för varje manus jag skrivit. Så det var inte utan poäng eller mening, alla de där timmarna som ändå aldrig resulterade i något konkret. Det var ändå ett steg uppåt, ett steg framåt. Och det var en väldig tur att jag vågade släppa taget om mitt gamla manus och gick vidare till något nytt.

Nu: Låt inte pressen ta bort det roliga i att skriva

Jag har, som jag nämnt i något annat inlägg här på Debutantbloggen, haft väldigt svårt för att skriva under 2018. Väldigt! För att jag känt att det måste inte bara bli bra – det måste bli strålande! Det måste vara perfekt redan innan det landar på pappret. Det som hjälpte mig bort från den låsta situationen var att hitta det projekt där skrivlusten var större än pressen jag lade på mig själv. Där jag helt enkelt inte kunde låta bli att fortsätta skriva. Ett projekt som var väldigt annorlunda från min bok. Och det hjälpte att tänka att det bara är för mig själv jag skriver, så vem bryr sig om det blir bra eller inte. Så länge jag skriver för att det är roligt så är jag ju redan i hamn.

Sen: Fira det som går bra

Det här är en punkt som jag fortfarande behöver jobba på, som jag kan bli bättre på i framtiden. Jag tror det var min författarkollega Charlotte Cederlund (tillika före detta debutantbloggare) som först lyfte frågan att man borde fira sina framgångar mer. Sedan dess har jag haft det i bakhuvudet. Men förutom den fina releasefesten i mars har det just inte blivit något. Skrivandet är så individuellt, så abstrakt, så oändligt i det faktum att man alltid kan göra mer, att det blir svårt. Jag fick till exempel nyligen höra att Dagen du förstörde allt var med på Adlibris lista över mest sålda ungdomsböcker i år, men förutom att jag blir glad i stunden och har ett moment av overklighetskänsla helt överväldigad av att folk som inte känner mig ändå har valt att köpa min bok, har det just inte blivit något firande.

Om det skulle vara så att Dagen du förstörde allt är den största framgången jag kommer ha i mitt skrivande, då kommer jag att ångra att jag mest bara lät alla glada nyheter passera. Att den kommit som pocketbok, att den blivit nominerad i Stora Ljudbokspriset. Saker som nyligen hänt och som borde firas. Som ska firas, banne mig. Jag vet inte hur eller när eller var, men jag ska verkligen försöka. Jag ska försöka putta undan jante, klappa mig själv på axeln och bara vara glad över att Dagen du förstörde allt, som är så viktig för mig, verkar uppskattas även av andra. Det är stort. Och det är värt att fira.

***

När jag vaknar i min säng på nyårsdagen är det nog främst dessa tre lärdomar inom skrivandet som jag tar med mig från 2018. Det är min övertygelse att dessa erfarenheter och lärdomar gjort mig till en bättre skribent.

Och nu faller snön utanför fönstret och bakom min rygg julstökas det för fullt. Utan ord påminner de i min omgivning mig om att jag är mer än bara en skribent. Skrivandet är en viktig del av mitt liv, en viktig och liten del.

Så jag stänger av datorn och ger mig ut till snön och skogen och den vinterbleka dagen tillsammans med människor som är ännu viktigare.

 

Konsten att prata om det skrivna

1

Foto: Pernilla Dahlgren

Jag är inte den pratiga typen. Jag kan vara, ibland, men de flesta uppfattar mig nog som hyfsat fåordig. Det är inte med mening, jag råkar bara tycka för mycket om att betrakta, tycker för mycket om att lyssna.

Sedan har jag i och för sig tyckt tidigare att jag varit väldigt dålig på att prata. På högstadiet tänkte jag till exempel att det finns de som uttrycker sig via tal och det finns de som uttrycker sig via skrift. Jag kunde skriva. Det var det jag kunde. Inte prata.

Med tiden har jag insett att det inte alls är så det funkar, och bit för bit känner jag hur jag blivit bättre på att uttrycka mig genom tal. Idag när jag är fåordig och tystlåten är det för att jag trivs med att ha det så, helt enkelt. Inte för att jag känner mig låst till det.

Men alltså, om någon berättat för mig på högstadiet att författaryrket innefattar förvånansvärt mycket prat, då hade jag eventuellt släppt författardrömmen snabbare än snabbt. Liksom, hell no att jag tänker prata om det jag skrivit! Jag skriver ju för att slippa prata?!

Tur att jag var lyckligt ovetande. I och med Dagen du förstörde allt har jag blivit intervjuad i tidningar, jag har pratat i poddar, jag har stått framför en gymnasieklass och bara malt på i mer än en timme, jag har presenterat boken på scen framför folk, jag har haft en releasefest, jag har till och med pratat i radio. Direktsänd!

Om mitt högstadiejag fått veta det hade hon trott att det skett ett misstag någonstans. Vi två kan ju inte vara samma person, det är helt omöjligt.

Och samtidigt helt möjligt. För människor förändras. Men jag skulle vilja se hennes ansiktsuttryck när hon fick reda på det absolut konstigaste: att jag har haft så himla kul medan jag gjort de där sakerna. Att de förgyllt det här debutantåret något oerhört.

Med det sagt har jag inte varit supernöjd med allt mitt prat under året. Ibland har jag gått från en intervju och undrat om jag egentligen lyckades säga något vettigt alls. Då kommer jag alltid att tänka på något vi fick lära oss på Författarskolan i Lund. Ett tips. Att innan intervjun tänka ut: vad vill jag berätta om? Vad vill jag lyfta fram? Vad är mitt syfte med intervjun?

Anledningen till att jag alltid kommit på detta efteråt är för att det blivit så tydligt för mig i de intervjuer som inte gått så bra att jag inte hade något särskilt att säga. Jag lät intervjuaren ställa frågor till mig som jag inte direkt hade något att svara på. Om jag hade vetat vad jag ville prata om, om jag hade bestämt mig för vad jag ville få sagt innan intervjun, hade det säkert blivit ett bättre slutresultat.

Men även när jag tycker att jag gjort dåligt ifrån mig, inte ens då kan jag med att klanka ner på mig själv någon längre stund.

För jag vet någon som skulle varit helt galet imponerad ändå. Som skulle applådera bara av att jag tackar ja istället för nej när jag får erbjudanden om att tala om min bok. Som skulle vara mållös av beundran även när jag stakar mig fram i mina sämsta stunder.

Mitt högstadiejag. Med henne i ryggen kan jag liksom inte misslyckas. Och för det är jag henne så otroligt tacksam.

Den tråkiga biten

1

Foto: Pernilla Dahlgren

Nästan allt med att debutera har varit roligt. Läsarreaktioner, att få jobba med proffsiga förlagsmänniskor, att få se en framsida ta form, att få hålla i boken. Att få betalt för sitt skrivande! Hur fantastiskt är inte det!

Men det finns en liten grej som jag inte är helt kompis med, men som ändå slagit följe med mig ända sedan debuten.

Det egna företaget. Som ett irriterande surrande finns det alltid där i bakgrunden. Ssssrrrrrr.

Att sköta ett företag är helt nya marker att beträda för mig. Jag har vaga minnen av att ha läst lite företagsekonomi på gymnasiet, men det jag mest kommer ihåg därifrån är offerter och budgetar, och det är inget jag direkt har nytta av nu.

Bara att ansöka om att få starta eget företag var som att behöva lära sig ett helt nytt språk. Vadå f-skatt? Vadå moms? Vadå redovisning? Om jag vill använda kontantmetoden? Jag vet väl inte! Tack och lov för bibliotek så att jag kunde låna hem ett gäng böcker och läsa in mig på företagsekonomi och att starta eget. Och faktiskt: tack och lov för Skatteverket, som tålmodigt hjälpt denna noll koll-människa.

Men det är inte bara att det är helt nytt för mig som gör surrandet så irriterande. Ssssrrrrr! Det är också det faktum att det inte är något som intresserar mig. Alls. Det är helt enkelt inte min kopp av te, det där med räntesatser, bokföring och fakturor. Så även om jag lär mig saker om eget företagande så glömmer jag det lika snabbt igen, för sådana ointressanta grejer får liksom inte plats i mitt huvud.

Man kan väl sammanfatta det med att jag hankar mig fram, bit för bit. Litet steg i taget. Gör bara så mycket som jag måste, tänker att när jag får tid ska jag läsa in mig mer på vad som gäller, tänker att det löser jag i framtiden. Och om nu Skatteverket skulle läsa den här texten vill jag bara säga att jodå: jag har full koll på allting, no worries. Det är bara det att … jag kanske inte har full koll just nu.

Men till att det är dags att lämna in bokföringen kommer jag ha panikläst varenda blankett och slitit mitt hår medan jag försökt tolka alienspråket, och jag kommer ha ringt varenda en jag känner med eget företag och jag kommer ha gått på varje hjälpkväll Skatteverket erbjuder, för oh boy jag kommer behöva all hjälp jag kan få. Men när jag väl lämnar in kommer allt vara i sin ordning, allt under kontroll, var sak på sin plats. No worries!

Jag inser medan jag skriver det här att jag borde ju bara skaffa en revisor. Lämpa över allt detta svåra och tråkiga och jobbiga på någon annan. Men dels har jag en trotsig ”kan själv”-sida som gör att jag faktiskt vill lära mig detta nya, fast att det är hopplöst och jag är hopplös. Och dels tycker jag inte att jag har råd med en revisor. Helt enkelt.

Det ska ju gå att sköta på egen hand, eller hur? Det ska vara görbart, till och med för en som bara vill guppa runt i en kreativ bubbla?

Det gäller bara att ta tjuren vid hornen, ta det där surrandet och sätta det i fokus istället för att försöka ignorera det.

Jag ska faktiskt ha som utmaning att göra just det under veckan. Surrandet stressar mig, irriterar som en osynlig mygga. Och jag tänker att nu när jag skriver detta på bloggen kan jag inte komma undan. Dags att uppdatera bokföringen, dubbelkolla datum, samla ihop viktiga dokument. Det låter väl inte så jobbigt?

Jo. Det låter faktiskt supersvårt. Och skittråkigt. Men: det är så jäkla värt det. Anledningen till att jag har ett eget företag är ju för att jag börjat tjäna pengar på mitt skrivande. Jag borde ju le varje gång jag öppnar företagspärmen?

Det kommer ärligt talat aldrig att hända. Men när jag kämpar på under veckan ska jag påminna mig själv om allt det fantastiska och fina det egna företaget fört med sig. Det här må vara debuterandets baksida, men det är på det stora hela en väldigt liten tråkighet.

En väldigt angenäm liten tråkighet, till och med.

Konsten att lämna luckor

1

Foto: Pernilla Dahlgren

Det sägs att det tar 10 000 timmar att bli riktigt bra på något. Det är massor med tid. Om man inte skulle göra något annat än att skriva under ett helt år – inte äta, inte sova, ingenting annat – skulle man ändå inte komma över den magiska 10 000-timmarströskeln.

Ändå är jag ganska säker på att jag har passerat den när det gäller kreativt skrivande. Och är jag fullärd? Är jag en expert nu?

Nope. Det är både fantastiskt och lite frustrerande. Att aldrig bli klar. Att alltid ha mer att utforska och undersöka och prova. Att aldrig bli av med tvivlet.

”Kan du verkligen det här?”

Ibland känner jag mig som ett geni när jag skriver, ibland känner jag mig som en fuskare, en klåpare, en som inte vet någonting men som ändå försöker ge sken av det. Ibland känner jag att jag skrev bättre när jag inte visste vad jag gjorde utan bara skrev. Ibland – oftast – känner jag mig bättre för allt jag lärt mig om skrivandets hantverk genom åren, även om det är med en ”ju mer jag lär mig desto mer inser jag hur lite jag vet”-känsla. Ibland känner jag mig säker på vad jag gör, ibland avgrundsdjupt osäker. Men aldrig känner jag mig som en nybörjare.

Jag må vara en debutant, men en nybörjare är jag icke.

Ändå lär jag mig nya saker inom skrivandet hela tiden. Det senaste jag tycker mig ha plockat upp är konsten att lämna luckor i texten. Innan kände jag ett ansvar att ha med ALLT. Karaktärernas intentioner och känslor och tankar tydligt utskrivna så att inget kunde missförstås. Samtal återgavs hela vägen från ”hej” till ”hejdå”. Det lilla som lämnades mellan raderna var noga avvägt så att inga felaktiga tolkningar kunde ske.

Sedan levlade jag upp och fick en sax bland mina tillgångar. Första gången jag på riktigt kände att jag lyckades använda min nya förmåga var när jag skrev Dagen du förstörde allt. Och jag gillar det verkligen. Jag gillar det som inte står i den. Luckorna.

Jag som alltid har skrivit långt och grundligt och velat kontrollera läsarens upplevelse av texten har plötsligt börjat skriva kortare. KLIPP KLIPP. Det är faktiskt väldigt roligt, att ha en mental Edward Scissorhands som hejdar mig varje gång jag är på väg att skriva något som inte behövs.

En konsekvens av detta blev dock att den berättelse som jag skrev på under NaNoWriMo tog slut innan den nådde upp i 50 000 ord. Den landade på ungefär tjugoåttatusen istället. Så rent tekniskt misslyckades jag med NaNoWriMo, men jag ser det ändå som en personlig framgång.

Jag var kortfattad! Tjoho! Jag kände inget behov av att förklara min huvudpersons alla handlingar och avsikter, jag klarade mig utan en lång bakgrundsförklaring till det övernaturliga som skedde i berättelsen, jag lät karaktärerna tala för sig själva istället för att jag skulle tillrättalägga och bestämma läsarens syn på dem.

Så nu går jag över i redigeringsfasen istället. Lägger undan saxen och plockar på mig pensel och puts. För mig är skrivandet av första utkastet det roligaste, men också det mest krävande. Redigerandet är mer hantverk och att stå och titta på tavlan och tänka ”hmmmm”.

10 000 timmar från nu kommer jag antagligen fortfarande stå där, förhoppningsvis med fler redskap och framför en annan tavla. Men ändå med samma fråga:

Kan jag verkligen det här?

Och tvivlet hör kanske till. Håller mig i rörelse. Gör så att jag levlar upp emellanåt. För det är i alla fall säkert:

Efter 10 000 timmar är man ingen nybörjare längre. Man befinner sig en god bit på vägen, kanske inte alls i mål men åtminstone inte på det ställe där man startade. När tvivlet är som mest högljutt kan det kännas så, ibland känns det till och med som att det enda jag lyckats med är att ta felsteg bakåt.

Men det stämmer inte. En blick ut över galleriet är det enda som behövs.

Mina tavlor är vackrare nu.

Skriva skräck (?!?)

1

Foto: Pernilla Dahlgren

Jag är en sådan som ofta fått höra att jag har livlig fantasi. Det är antagligen en passande egenskap att ha som författare, men det har också gjort att jag är extremt bra på att skrämma upp mig själv.

Därför har jag alltid undvikit skräckfilmer och skräckböcker. Jag vet liksom att min hjärna spinner iväg alldeles för mycket. En liten småläskig detalj kan växa sig storskrämmande utan att jag ens behöver anstränga mig. Och det värsta: en riktigt läskig film eller bok etsar sig fast i mitt långtidsminne och kommer eventuellt vara det sista jag minns när jag sitter där på ålderdomshemmet.

Jag är helt okej med att gå i skräckhus och är svår att försöka skrämma i verkligheten, men om jag blir tvungen att titta på en film med mammor som blivit övertagna av demoner eller täcken som oförklarligt fladdrar eller clowner med röda ballonger … brrr. Det tar veckor att återhämta sig.

Jag har inga problem alls med att undvika all skräckig kultur, förutom ur en liten aspekt: jag skriver ganska ofta i den genren själv. Det hela är lite ironiskt. Jag borde ju verkligen hålla mig så långt borta jag bara kan, för det är så jag gör som kulturkonsument. Men som kulturproducent är jag plötsligt någon annan.

Kanske handlar det om kontroll. När jag skriver skräck vet jag hur det ska sluta, jag vet precis vad som händer och varför, och även om jag ibland får lite adrenalinpåslag och känner hur det kittlar i nacken av alla läskigheter som jag skriver fram blir det aldrig värre än så.

Så vad är problemet då? Jo, jag vill såklart vara inläst på genren jag jobbar inom. Jag vill känna till de oskrivna reglerna, vad som redan är gjort, lära mig alla tips och trix, så att jag på bästa sätt ska kunna bryta mot reglerna och skapa något nytt.

Men det går inte. Priset är för högt. Jag prioriterar mitt mentala lugn.

Och det finns faktiskt en alternativ lösning. Istället för att jag ska ha gjort min research kan ju faktiskt andra få ha koll istället. Det finns många bra grejer med testläsare, och det är en av dem.

En annan fråga man kan ställa sig (och som jag eventuellt ställer till mig själv lite för ofta) är att om jag nu är så himla lättskrämd, vem kommer jag då egentligen någonsin lyckas skrämma? Utöver mig själv, vill säga. Borde inte det jag skriver bli värsta fjant- och light-skräcken, om jag nu är så harig?

Elleeeeer … är det så att jag vet exakt vad som kan bli läskigt och hur? Att jag har stenkoll på vilka frekvenser som ger vilka effekter? Att jag kan allt om hur skräcken maximeras? Det är ju liksom kunskap jag har lagrat i långtidsminnet.

Jag hoppas såklart att det är det senare som gäller. Just nu är jag i det där lyckliga skaparruset där allt känns lätt och självklart, så för tillfället är jag nästan övertygad om att det jag skrivit hittills är en riktig nagelbitar-text. När jag väl börjar redigera kommer jag antagligen skifta i inställningen och istället bli frustrerad över vilken mesig smörja jag åstadkommit med sådan glädje.

Nåja. Den tiden, den sorgen. Just nu vill jag bara tillbaka in i mitt demoniska universum och skrämma skiten ur de stackars ungar som är huvudpersoner i min berättelse.

Det där med synopsis

1

Foto: Pernilla Dahlgren

Vi är alla olika när det gäller skrivandets hantverk. Det finns inga färdiga mallar eller regler för hur man bäst ska lyckas och trivas med sitt skrivande. Istället handlar det om att hitta sitt eget sätt.

När jag började skriva berättelser på mellanstadiet var det just genom synopsis. Vi hade fått en skoluppgift om att skriva en kort berättelse, men jag hann inte klart med min i skolan. Jag ville fortsätta, skriva mer, så jag tog hem den och gjorde en hel serie. Fem delar, med en generation av familjen Solstråle (jag var så stolt över det namnet en gång i tiden) för varje bok. Det var jätteroligt att komma på vad som skulle hända i varje del, vilka karaktärer som skulle vara med, men blev det någonsin skrivet? Nope.

I högstadiet fortsatte jag med synopsis. Jag hade en berättelse med två tonåringar som huvudpersoner, och jag började med att skriva deras namn, deras ålder, deras utseende, deras karaktärsdrag, deras bakgrund, ja typ allting, i en lång lista (jag hade läst i någon skrivbok att man skulle göra så). Och det var jätteroligt att skriva den där listan! Problemet var bara att när jag sedan började skriva stämde nästan inget mer än namnen längre.

Jag kan planera att en karaktär ska vara elak, men det är först när jag utmanar den karaktären i olika situationer som det blir upp till bevis om karaktären verkligen är elak. Och på något vis kan jag inte riktigt styra över hur det blir. Eller: det blir som bäst är när jag har tappat taget och berättelsen och karaktärerna är de som styr.

Nu för tiden har jag skrotat detaljrika synopsis, jag har fattat att det inte är optimalt för mig. Med Dagen du förstörde allt hade jag inte heller något synopsis från början, men en bit in i berättelsen kände jag ändå ett behov av att spalta upp vilka tidsresor som skulle göras med vem och det viktigaste som skulle hända däremellan. Därefter blev det lättare att skriva igen, när jag visste vad jag skulle skriva mot.

Fast det visste jag i och för sig hela tiden. Sista meningen var den första jag kom på. Men jag skrev den ändå inte förrän allra sist, för jag är också en sådan som måste skriva kronologiskt. Jag är helt fascinerad över sådana som skriver lite här och lite där, för mig hade det varit omöjligt. Jag tror det hänger ihop med att jag inte skriver synopsis och ofta inte vet någonting alls om karaktärerna förrän jag skriver fram dem i berättelsen.

Så vad föredrar du? Öppna fält där du får se vart stegen bär eller karta och kompass och detaljerad vägbeskrivning? Eller som jag då, som vill ha en väldigt översiktlig beskrivning men med frihet att lägga upp och ändra i rutten som jag själv vill.

Oavsett vilket tror jag det är bra att utmana sig själv emellanåt, prova att se vad som händer om man bryter från sitt vanliga sätt. Och med det sagt kan jag avslöja att med mitt nya projekt gör jag precis som jag brukar. En översiktig beskrivning av de viktigaste händelserna, för att veta vad jag ska skriva mot. Resten outforskad vildmark att ge mig ut på äventyr i.

Från att ha haft en trög start på NaNoWriMo med mycket plugg som tagit mitt huvudfokus, är jag nu äntligen igång på riktigt. Och jag kan inte komma över hur kul det är, att mejsla fram karaktärer och relationer och stämningar och hela hus och skogar.

Jag tror att varje skribent är unik och att det är väldigt individuellt vad som funkar eller inte. Men när skrivandet är som bäst, när vi äntligen kommer in i det där skrivflowet, när vi hittar precis rätt ord, när vi lyckas beröra, då upplever vi alla samma sorts magi. Och det är väl därför vi fortsätter, bokstav efter bokstav.

Det där med skrivtid

1

Foto: Pernilla Dahlgren

Något av det mest fantastiska med att gå skrivutbildningar på heltid är all den tid man får till skrivandet. Jag har totalt haft tre sådana år (två på författarskolan i Lund och ett på Ölands folkhögskola) och jag kan verkligen sakna själva tiden.

Tid till att dyka ner i skrivprojekt, tid till att prova nya skrivtekniker, tid till att researcha (inte för att jag någonsin lagt särskilt mycket tid på det men ändå), tid till att läsa, tid till att reflektera. Tid till att prata skrivande med skrivvänner och tid till att bara helt enkelt: skriva.

Så jäkla bortskämd jag var med tid under de tre åren. Jag visste det redan då, men nu i efterhand känner jag ändå att jag borde utnyttjat det bättre, njutit mer. Nu för tiden bollar jag tre timjobb med eget företag och ett halvtidsplugg. Jag är faktiskt ganska duktig som jonglör, om jag får säga det själv. Det finns bara ett problem.

Skrivtiden. Var är den? Var tog den vägen?

Det är så lätt att glömma bort att ta sig tid till att skriva, när det finns saker som måste göras. Skrivandet nedprioriteras tills det plötsligt och ljudlöst åker ur schemat.

Men om jag ska vara ärlig med mig själv finns det egentligen, oftast, tid till att skriva. Tid som istället råkar spenderas framför en serie eller på Youtube, genom att slösurfa eller slöleva.

Och nu har det blivit dags. Det är dags att vaska fram den tiden, leta reda på alla gyllene små luckor i min vardag och göra om det till skrivtid. För det här året ska jag för första gången prova på NaNoWriMo. Och jag är supertaggad!

Idén är att skriva 50 000 ord, ett första utkast, under november. Det betyder ungefär 1667 ord per dag. Överkomligt? Återstår att se.

Men jag ser verkligen fram emot det. Att måste skriva. Att få en anledning till att kasta upp skrivandet i luften tillsammans med de andra bollarna. Dessutom skriver jag nog som bäst när jag är riktigt inne i projektet, när jag lever och andas i min fiktiva värld mer än i verkligheten. Så inne i skrivandet blir jag bara av kontinuitet, av att återvända ofta, så ofta jag kan.

Så nu ska jag ge mig ut på skattjakt. Skrivtiden finns där, och den här gången ska jag gräva tillräckligt djupt för att finna den. Tillräckligt målmedvetet. För mitt största mål med NaNoWriMo är faktiskt inte att få till det där första utkastet eller 50 000 orden. Det är att få skrivandet till en rutin igen.

Tid är pengar men skrivtid är renaste guld. Det är så lätt att glömma bort, särskilt med alla distraktioner som internet tillhandahåller, men nu känner jag det liksom i hela kroppen. Jag känner hur det kliar i fingrarna av skrivlust och jag hör hur metalldetektorerna piper. Så jag tar ett djupt andetag och gör mig redo.

Det finns en boll jag tänker kasta så högt upp i luften att den aldrig kommer ner.

Dagen Du Förstörde Allt

1

Det är allhelgonakväll och jag sitter framför en brasa i ett litet torp. Året är 2016. Jag har en bok i knät och ska egentligen läsa, men istället tittar jag in i elden med en enda tanke i huvudet:
Om jag bara hade haft en tidsmaskin.
Om jag bara kunde.
Om bara.

Det finns dagar som enbart passerar, och det finns dagar som förändrar allt. Ögonblick som tar tag i själva själen och skakar om. När marken försvinner under fötterna och tyngdlagen tappar taget.
Jag hade en sådan dag under mitt första år på gymnasiet. En vanlig aprildag för de allra flesta, men för mig och några andra var det en dag då vi fick våra själar hårdhänt omskakade.
Vi var ett stort kompisgäng, men den här dagen var vi plötsligt en mindre.
Vi var inte förberedda. Vi hade inte sett några tecken. Det spelade ingen roll. Vår kompis hade tagit sitt liv, och nu var allt för sent. Det gick inte att spola tillbaka tiden, det gick inte att ändra på någonting.

Om jag bara hade haft en tidsmaskin vet jag vad jag hade använt den till.

Jag bestämde mig för att aldrig skriva om självmord. Det kändes för svårt och personligt, och dessutom ville jag verkligen inte profitera på något som bara var hemskt. Jag kände att det var rätt beslut av mig att ta, men med tiden kom det ändå att luckras upp.

Det första som hände var att jag upptäckte att jag skrivit om självmord i alla fall, även om det aldrig varit genom aktiva beslut. Det bara dök upp ändå, outtalat men ändå närvarande i alla mina större projekt. För det andra insåg jag mer och mer att detta med psykisk ohälsa är något vi måste börja prata mycket mycket mer om. Vi måste bryta tystnaden kring ämnet självmord, vi måste våga.

Och jag kan inte göra jättemycket, och jag är inte jättebra på att prata om verkligheten och saker som ligger mig nära hjärtat, men en sak jag faktiskt kan göra är att skriva fiktion.
En bok kanske inte kommer förändra något, men kanske? Det är i alla fall någonting. Det är i alla fall ett försök. Så jag bestämde mig för att om jag ville, om jag kom på rätt idé, då skulle jag få lov att skriva om självmord. Fast att jag egentligen inte vågade.

Nästan tio år efter aprildagen i ettan på gymnasiet satt jag där framför brasan med mörk skog utanför fönstret. Jag tänkte ”om jag bara hade haft en tidsmaskin”. Från ingenstans tog min hjärna en kreativ u-sväng och jag hade hela bokidén klar för mig.
Dagen du förstörde allt är det lättaste manus jag någonsin skrivit. Och det svåraste. Lätt för att det gick snabbt och enkelt att skriva, som om jag laddat i flera år, svårt för att jag inte har några svar, för att det finns en verklighet att ta hänsyn till, för att jag vill berätta ärligt men ändå vara tydlig med att allt är hundra procent påhittat.Dagen du förstörde allt_omslag.indd

Det har varit en svår bok att fira också, det har det. För jag önskar ju att jag aldrig fått manuset antaget, att jag aldrig hade skrivit det, att jag aldrig ens känt ett behov av att skriva det. Jag önskar att min kompis fortfarande levde. Det är vad jag önskar.
Men nu när saker och ting redan är som de är, nu när jag inte har någon tidsmaskin, är jag ändå väldigt glad och stolt över att jag skrev boken.

Och nu är vi vid den där tiden på året igen. Tid för att tända ljus och tänka på de som inte längre finns med oss. Det var inte terapeutiskt för mig att skriva Dagen du förstörde allt, men jag hoppas att jag har lärt mig något på vägen ändå.
Jag hoppas att den här gången ska jag inte tänka på tidsmaskiner, inte tänka ”om bara”. Den här gången ska jag minnas vad som varit, minnas min vän. Bara minnas.

Comeback?

1

Bok nummer två ska vara den svåraste att skriva.
Jag har hört det sägas så många gånger att det blivit som en erkänd sanning, som en lag alla författare lyder under.

Varför är det så? Varför just den andra boken? Jag tror det har att göra med flera saker. Som debutant kan man ha laddat och kämpat med sin första bok i evigheters evigheter, man kan ha lagt ner hela sin själ i arbetet, letat fram de mest glänsande pärlorna ur sin samling. Och så ska man plötsligt göra samma sak till bok nummer två, fast helst lite bättre?

Det är som att man lägger en ribba med sin första bok, så högt man bara förmår, och först vid bok nummer två inser man att det finns en förväntan om att man nu ska kunna hoppa ännu högre, helst segla med lätthet över sitt forna verk.

Dessutom har man som debutant fått möta omvärlden. Jag har blivit berörd av folk som blivit berörda av min första bok, och vill för allt i världen inte göra dem besvikna. Samtidigt vill jag såklart gärna omvända de som inte gillade min första bok.

Lätt som en plätt, eller?

För min del tar det inte slut där. Dagen du förstörde allt, min debutbok, var den viktigaste text jag någonsin skrivit. Det var eventuellt också den bästa text jag någonsin skrivit. Hur toppar man det? Det går ju inte! Eller?

Ärligt talat var jag faktiskt inte särskilt orolig, till att börja med. Skrivandet har alltid varit enkelt, lustfyllt, för mig. Jag hörde den där regeln, den inofficiella lagen om den andra bokens jävlighet, men jag brydde mig inte om den. Jag tänkte att jag skulle vara undantaget.

Lärdom till mig själv: jag är sällan undantaget. Som barn lät jag länge bli att läsa Harry Potter på grund av samma undantagstro, ”om alla andra gillar Harry Potter så kan ju inte jag också göra det”, men ack så fel. Jag borde ha lärt mig vid det här laget.

Efter en vår då jag medvetet pausade från skrivandet (under ursäkten att jag hade för mycket annat att göra …) och en sommar då jag hade storslagna planer men småskaligt resultat var jag tvungen att ta mig en funderare.

Var det så att även jag fastnat i fällan om den andra bokens jävlighet? Var det därför jag inte hade någon skrivlust? Var det därför det kändes som att allt jag skrev blev så fruktansvärt dåligt?

Jag valde att avsluta projektet jag höll på med, ett projekt där varje steg framåt varit tungt och följts av två lätta steg bakåt. Istället funderade jag på vad mitt nästa nya projekt borde vara för att jag ska kunna komma runt alla svårigheter som rör bok två. Detta kom jag fram till:

  1. Projektet måste kännas relevant för mig. Det behöver inte vara det viktigaste jag någonsin skrivit, men det måste finnas någon poäng med varför just den texten blir skriven.
  2. Projektet måste vara väldigt annorlunda från bok nr 1. Jag kan inte uppnå exakt samma effekt som med Dagen du förstörde allt, jag vill inte ens försöka. Att bok nr 2 skulle bli en blek kopia av bok nr 1 måste undvikas. Detta kanske gör att några av de som gillade bok nr 1 blir besvikna på bok nr 2, men det kan nog inte hjälpas.
  3. Projektet måste kännas roligt att skriva på. Skrivlust är bränslet, kärnan, a och o och alla andra bokstäver. Utan skrivlust förblir pappret blankt.
  4. Jag får inte ställa några krav på mig själv eller texten. Det är ett första utkast, det är okej om det blir dåligt! (Lätt att säga, svårt i praktiken. Men jag jobbar på det.)

Och vet ni vad? Samtidigt som jag kom fram till detta ramlade jag över två idéer till just sådana projekt. Jag valde ett av dem, med det andra redo på hyllan att ta ner om det första skulle svika mig, och nu är jag äntligen igång med skrivandet igen.

Jag må ha blivit en riktig Harry Potter-nörd, men att bok nummer två skulle vara svår att skriva är en lag jag än en gång är redo att utmana. Optimistiskt kastar jag mig in i tron om att den här gången, den här gången kommer regeln inte att gälla mig.

Den här gången kommer jag att vara undantaget.

 

PS: Tack till alla som hört av sig efter förra veckans inlägg för att säga att jag visst får lov att kalla mig författare. Det värmer verkligen, och gör det lite lättare att våga.

Presentation!

1

Först och främst: fuck cancer. Jag önskar Jenny all lycka till i att besegra den. Under resten av året är det mestadels jag som ska skriva här på måndagar, och jag ska göra mitt bästa för att vara en värdig vikarie.

Vem är då jag som dyker upp här lite hux flux? Mitt namn är Linnea Dahlgren, jag är en 27-årig Malmöbo som spenderat alldeles för mycket tid med att sitta framför datorn och knappa på tangenter, och i våras debuterade jag med ungdomsromanen ”Dagen du förstörde allt” (vilket till viss del rättfärdigade all den där skrämtiden).

Förra året gästbloggade jag faktiskt här på Debutantbloggen om hur det gick till när jag blev antagen (kortfattad version: via ett mejl som jag inte såg eftersom det hamnade i min skräppost!) och om mina tankar och känslor inför att debutera (inlägget finns att läsa här: https://debutantbloggen.wordpress.com/2017/11/19/43209/).

Och nu befinner vi oss i Efter-fasen. Efter att boken vandrat ut i offentligheten. Shit vad läskigt det var. Shit vad kul! Jag hade aldrig kunnat gissa att det skulle vara så roligt. Jag hade förberett mig mentalt på att ingen utanför min närmsta bekantskapskrets skulle bry sig det allra minsta, men jag hade fel. Vad fantastiskt roligt det är att ha fel ibland.

Att bli författare var min stora dröm. Och det är min stora dröm, fortfarande. För jag är ju inte där än. Jag har debuterat, jag är en debutant. Inte en författare. För att vara en författare måste man ha gett ut minst två verk, helst fler.

Enligt vissa. Enligt vissa räcker det med en bok. Och enligt andra handlar författarskap mer om livsstil, om att leva ett skrivliv. Ironiskt nog tillhör jag nog den sista kategorin. Jag tycker inte författarskap handlar om hur många böcker som har ens namn på framsidan, utan om hur närvarande skrivandet och det kreativa skapandet är i ens liv.

Ändå vågar jag inte kalla mig författare.

Varför inte? Det svävar ju liksom i luften framför mig, precis framför, sådär magiskt skimrande som jag drömt om och längtat efter sedan jag var liten. Jag har gett ut en bok. Varför kallar jag mig inte för författare? Varför sträcker jag inte ut handen? Jag vill ju så gärna. Jag når kanske om jag vill.

Ärligt talat? Svaret är att jag inte vågar vidröra ordet författare av rädsla att någon ska rycka det ifrån mig. Jag vill att när jag väl kallar mig författare ska ingen kunna protestera. Det ska inte råda några som helst tvivel om att ”Linnea Dahlgren + författare = sant”. För det betyder för mycket för mig, tror jag. Jag vill inte behöver släppa taget om något som jag kämpat för under så lång tid.

Så jag väntar lite till. Jag har väntat så länge att lite längre tid inte spelar någon roll. Någon gång i framtiden ska jag kunna presentera mig med orden ”Hej, jag heter Linnea och jag är författare”. En dag. En vacker dag. Men inte än.

Än kan jag bara använda ordet författare när det kommer en fortsättning. ”Jag är författare till …”. Och jag måste säga att det känns riktigt bra, bara att få använda ordet författare på det sättet. Det känns stort. Så därför passar jag på:

Jag heter Linnea och jag är författare till boken Dagen du förstörde allt. Jag är också student och jobbar på bibliotek emellanåt. Jag är en drömmare. En riktigt hopplös drömmare som sa till journalisten som kallade mig författare att jag inte räknar mig själv som författare men att jag blir glad när andra gör det. Journalisten skrattade och lovade att skriva mitt namn bredvid ordet författare extra många gånger i texten.

Och att vara debutant är faktiskt inte särskilt pjåkigt alls. Jag är så tacksam över att jag ens nått hit. Men – det ska erkännas att jag hade lättare för att skriva innan jag debuterade. Mycket mycket lättare! Men mer om det roliga ämnet i nästa vecka. Ha det fint till dess!