
Ett år. Tiden är märklig. Ett år kan passera medan man själv står på exakt samma plats nu som då, och på en endaste liten dag kan hela livet ta en ny riktning och aldrig bli detsamma. Sedan mitt lilla inhopp här på Debutantbloggen under slutet av 2018 har det hänt massor och inget alls, men mitt skrivår har varit ungefär såhär:
Under våren skrev jag ingenting. Inte ett ord. Det ”hanns inte med”. Plugg och jobb och livet var i vägen. Något som utmärkt mitt 2019 är just att jag på riktigt för första gången har ställt mig frågan: är skrivandet något jag ska fortsätta med?
Jag menar, våren 2019 bevisade verkligen för mig att jag kan gå månadsvis utan att skriva, och utan att sakna det. Livet rullar liksom bara på, och det är lätt att svepas med.
Att bli författare var något jag mer eller mindre bestämde mig för i tioårsåldern. Jag kan vara orimligt envis när jag vill, och att bli författare har varit en dröm jag hållit krampaktigt i. Jag är övertygad om att det är en kombination av just tjurskallighet och tur som gjorde att jag till slut fick en bok publicerad.
Det är dock viktigt att stanna upp och reflektera ibland. Oavsett om det gäller åsikter eller drömmar eller arbete eller fokus kan det finnas en poäng i att undersöka om det finns belägg för vad man känner och tycker och gör. Och nu var det alltså dags för mig att för första gången reflektera över författardrömmen.
Jag tog mig hit. Jag har fått hålla i en bok jag skrivit, jag har fått prova på att få läsarreaktioner från främlingar och jag har fått gå förbi boken i affärer. Det var fantastiskt. Men är det något jag vill fortsätta med? Är skrivandet något som är värt att engagera sig i? Det är trots allt också hårt arbete och usel timlön.
När våren övergick i sommar kröntes min skrivartillvaro av ett bokkontrakt – Opal ville ge ut min spökhistoria som jag skrev under 2018 års NaNoWriMo. Sommar är dessutom min högborg för skrivande. När plugget försvinner är det som att skrivandet får plats, äntligen har jag det fokusutrymme och fria tankar som behövs för att ge mig in i ett skrivprojekt. Dock infaller plugguppehållet lite oturligt med det härliga sommarlivet, och solen har en tendens att kalla på mig högre än alla mina samlade ambitioner. Därför är alltså en regnig sommar att föredra ur skrivsynpunkt.
Det var lite nervöst att sätta sig framför ett tomt Word-dokument igen. Jag hade försökt att skriva en ungdomsroman under våren, men kom aldrig längre än några sidor. Samtidigt bar jag på min stora fundering: är skrivandet något jag verkligen vill?
Svar ja. Jag kom igång med projektet och nästan omedelbart rusade berättelsen på av sig själv. Svar ja, för plötsligt blev jag glad över regniga dagar när jag kunde försvinna in i en annan verklighet utan distraktioner. Svar ja – att ta det där sista steget upp på behovstrappan ger absolut svindel men utsikten är helt makalös, det är som att flyga! Svar ja ja ja, när skrivandet går bra är det inget mindre än magiskt. Jag upprepar: magiskt!
Så nu ska jag bli författare. Inte för att det är en dröm som jag haft i närapå tjugo år, utan för att skrivandet är något av det roligaste jag vet. Det var just därför jag fick min författardröm till att börja med, så det känns på något märkligt sätt som att cirkeln är sluten. Som att jag är tillbaka på ruta ett i lusten och glädjen, istället för att vara i jakten på drömmen och i kampen för att lyckas.
Under hösten har jag försökt hålla kvar i skrivandet fast att livspusslet protesterat. Framför allt har hösten inneburit redigeringar, vilket faktiskt passar lite bättre att samköra med plugget. Och nu är jag så så taggad på nästa år. Nästa höst kommer nämligen bok nummer två, som än så länge går under arbetstiteln Demonen som vaknade, att ges ut på Opal förlag. Det kommer alltså att ha passerat två och ett halvt år mellan debutromanen och uppföljaren, vilket var mycket längre tid än vad jag hade planerat. Icke desto mindre är det tid jag behövt.
Redan när jag skrev manuset till min demonbok kände jag att det hade passat superbra att ha några illustrationer i boken, och det var förlaget med på. Jag hittade en illustratör jag gillade extra mycket, Lisa Medin, och glädjen var total när hon tackade ja till att illustrera bilder och framsida! Nu har jag fått se de första skisserna, och peppen blev inte direkt mindre. Att se sina karaktärer illustrerade och ens handling i bilder var helt otroligt! Konstigt på allra bästa sätt.
Skrivåret 2019 må ha börjat svagt, men det slutar på topp! Dels är jag så taggad över nästa bok, och dels hoppas jag kunna få till en plugglucka under julledigheten för att skriva nytt. Dessutom fick jag nyligen reda på att Författarfonden gett mig ett ettårigt stipendium, vilket betyder pengar för att skriva till nästa år. Jag har fortfarande inte riktigt vågat landa i insikten. Tid är pengar och pengar är tid, och därför betyder detta ren skrivarglädje.
Mina förhoppningar är alltså stora inför 2020. Året som gått har gett mig en nytändning i min vilja att skriva, och det har också gett mig faktiska förutsättningar i form av pengar. Med lite tjurskallighet och tur kan nog skrivåret 2020 bli riktigt bra. Jag håller tummarna för att detsamma gäller även dig som läser detta.
Happy holidays & god skrivlycka!
xoxo