Gästbloggare: Josefine Lindén

Josefine Lindén. Foto: Fredrik Sandin Carlson

Att skriva för ljud

Sedan jag debuterade 2014 har det blivit sju böcker i bokhandeln. Fyra av dem har blivit ljudböcker. För bara några år sen lyssnade jag aldrig. Var nog lite motvalls som vanligt, sur tant från födseln och allt det där. Men så steg hyran och pengarna sinade och jag ville inte missa något. Och insåg att det var ju inte så dumt med ljud? Även om jag olikt många andra inte fixar att göra en enda sak samtidigt. Jag ligger alltså och stirrar i taket som en idiot medan jag koncentrerar mig på handlingen. Knappt kan jag klappa katten så måste jag spola tillbaka. Numera lyssnar jag, växlar till läsläge om e-boken finns och om det är en bok där språket fångar mig ordentligt köper jag den i stället hos min lokala bokhandel. Då vill jag läsa och äga.

När min första roman, “Tiden går så långsamt när man tittar på den” skulle bli ljudbok hos Lind & Co fick jag önska inläsare. Jag var allt sedan serien Tusenbröder sändes på SVT störtkär i Anja Lundqvist och hade faktiskt sett henne framför mig när jag skrev om Caroline som satt i fängelse för att ha gjort något obegripligt. Min önskan gick igenom och ingen kunde gjort det bättre. Allt hon läser blir till guld. När jag plockade ut min examen i Medieteknik från KTH våren 2019, sådär 10 år efter att jag borde ha gjort det, valde jag att skriva om ljudböcker. Mer precist om hur uppspelningshastigheten påverkar läsupplevelsen och hur författarna ser på att bokens text tappar möjligen viktiga konstpauser och annat. För att kunna utföra tester behövdes text som ingen kunde ha hört förut, så jag skrev ett stycke på en ny roman, delade upp respondenterna i två grupper som fick lyssna i olika hastigheter och sedan svara på frågor om handlingen.

Det skilde inte mycket och jag kommer att vilja utöka experimentet någon vacker dag, men i den andra delen av examensarbetet, där författarna fick svara på frågor om hur deras text möjligen förändrades fanns det känslor. Motstridiga sådana. En bok förändras när den blir ljud, någon tar över din hjärna och berättar hur det ska låta. Det finns också mängder av saker att tänka på om en bok skrivs direkt för ljudformatet, korta scener, inte för komplicerat språk, cliffhangers. Ja ni vet ju själva vad som får er att vilja lyssna på nästa kapitel eller se nästa avsnitt av en serie. Tålamodet är ofta begränsat.

I researcharbetet för uppsatsen kom det också fram att många väljer bok efter uppläsare. Vissa står man inte ut med, andra älskar man. Vissa läser långsamt, andra teatraliskt. Man hittar sina favoriter och kanske kommer man då över titlar man annars inte skulle välja att läsa. Valet av uppläsare är alltså allt annat än oviktigt.

Min senaste bok är en sann historia om “Lukas” som spelade bort 20 miljoner kronor på ett år. Jag kom i kontakt med honom förra året, han ville berätta sin historia för att kunna hjälpa andra. Researchen för den boken var en genomvidrig upplevelse. Hur spelbolagen lockar uppenbart beroende personer att satsa ännu mer genom att låta speciella VIP-managers låtsas vara deras bästa vän. Dessa managers kan ringa upp och prata om vad som helst, familjen, kvällens middag, de skapar ett personligt band till spelaren som erbjuds nya telefoner, lyxresor till barnvänliga resorter och evenemang ingen vanlig människa får biljetter till.

Trots att det flödade hundratals miljoner genom Lukas bankkonton reagerade inte banken. Till slut förlorade han allt. Sin fru, sina barn, sitt nybyggda hus. Sina vänner och sitt liv. Idag lever han på existensminimum och kämpar för att bli skuldfri och hjälper andra spelberoende att sluta. “Lukas Betting – så spelade jag bort 20 miljoner på ett år” blev ljudbok alldeles nyss och där budade faktiskt tre förlag mot varandra för att få ge ut den. Något som gav en minst sagt märklig känsla men också något som gjort mig ännu mer pepp att våga skriva direkt för ljud. Och det är vad jag ska göra de närmaste månaderna, för ett än så länge hemligt spänningsprojekt.

Jag hoppas att det går vägen och att ni kommer att vilja lyssna när det blir dags. I vilken hastighet som helst.

Josefine Lindén har författat sju böcker. Debuten, Tiden går så långsamt när man tittar på den kom 2014. Hon finns på Instagram under namnet @josefinelindens

Ljudbok och kommande aktiviteter

”Emmas nya liv” finns idag ute som vanlig bok och som e-bok via mitt förlag Nicole Publishing. Men nästa år kommer den även som ljudbok. Och det hos ingen mindre än det fantastiska förlaget Lind & Co. Jag är så himla glad för detta. Inläsaren är redan bokad och kan ni tänka er – superduktiga Anja Lundqvist ska läsa in min bok. Vilken grej! Så hösten 2020 blir det som ett nysläpp av ”Emmas nya liv” som då kommer ha fått ett nytt omslag. Spännande!

I november händer det en hel del. Åtminstone känns det så för mig som inte brukar vara iväg så mycket. Jag är ändå något av en hemmakatt. Men nu blir det lite äventyr! På fredag (15/11) tar jag tåget till Stockholm för att gå på releasen för ”Under misteln” hos Ordberoende förlag. Mer info finns här: Välkommen på för-julfest och boksläpp för Under misteln

Helgen därpå, närmare bestämt lördagen den 23 november, är det Förlags- och Författarlördag på Lunds Stadsbibliotek. Mellan klockan 11 och 15 kan man komma och prata med mig och köpa ett signerat exemplar av ”Emmas nya liv”. Klockan 13:05 har jag fem minuter på scenen i Autriumgården – kom jättegärna och lyssna. Eller ni behöver inte lyssna, det räcker om ni ser glada ut och applåderar.

Samma lördag kommer jag sedan ta ett tåg till Stockholm – igen! Söndagen den 24 november är det nämligen dags för ”Skriva feelgood – en heldag med inspiration och handfasta råd från etablerade författare och förläggare”. En hel dag fylld med Feelgood! Visst låter det alldeles underbart? Jag var bara tvungen att anmäla mig. Förmodligen kommer jag vara som en urvriden trasa när jag kommer hem igen på söndagskvällen, men det kommer det vara värt.  

Skriva författarpresentation

03_JennyGromarkWennberg_Foto_Henrik_Berglund

Jenny Gromark Wennberg på favoritkafét Louie Louie på Södermalm i Stockholm. Foto: Henrik Berglund

När min förläggare Emma bad mig skriva en författarpresentation blev jag först galet pepp. Yihoo, jag är snart författare! Klart jag ska skriva en författarpresentation. Några ynka rader, hur svårt kan det va?

Strax därefter fick jag panik och hjärnsläpp, förhalade uppgiften in i det längsta. Jag tyckte att det var riktigt jobbigt att skriva om mig själv i tredje person. Vem tror HON att hon är liksom? En författare? Shit va skämmigt!

Men om inte jag tror på mig själv som författare, vem ska då tro? (Jag skulle ju våga det här året.) Trevande började jag skriva min författarpresentation. Eftersom Kämpa tjejer! är en komedi i magasinsvärlden, ville jag berätta att jag har erfarenheter kopplade till bokens innehåll. Och att den är rolig! Jag skrev klart till slut och skickade presentationen till min förläggare.

Så här i efterhand verkar jag onekligen ha en viss sorts humor. Kolla här:

”Jenny Gromark Wennberg (f. 1973) är manusförfattare och copywriter.

Efter 20 år i reklambranschen och prisbelönta kampanjer som ”Knark är bajs” utvecklar Jenny numera även idéer och manus till tv-serier.

2017 vann Jenny tidningen Skrivas och Storytels stora ljudbokstävling med komedin ”Kämpa tjejer!” som utspelas på ett hälsomagasin i kris.

Precis som huvudkaraktären Jossan har Jenny läst till journalist, praktiserat på magasin och upplevt en tarmsköljning. Dock utan att hitta en Barbie-sko!

Jenny bor på Södermalm i Stockholm med man och två barn. ”Kämpa tjejer!” är hennes debut.”

Vad tycker du? Funkar den?

Ha en fin vecka!

Viktigaste personen i en ljudbok

Är så glad att kunna avslöja den viktigaste personen i min ljudboksserie! Hon som kommer att ta med lyssnarna på resan och in i berättelsen. Kämpa tjejer! kommer att läsas in av ingen mindre än skådespelaren Hanna Dorsin.

grotesco2

Hanna Dorsin som lärare i Grotescos sju mästerverk. Foto: SVT

Hanna Dorsin ingår i humorgruppen Grotesco. Förra hösten gjorde de succé med satirserien Grotescos sju mästerverk på SVT och i fredags vann de Kristallen för årets humorprogram. Hanna Dorsin spelade bland annat lärare i avsnittet Föräldramötet – ett kammarspel. Ett klipp finns här. Hanna Dorsin är rolig, en talang som jag tror ett komedimanus kräver. Och rösten tror jag kommer passa perfekt för att berätta om ung student med vacklade självförtroende som ska ge sig in i en ny och rätt hård värld.

Uppläsarens röst och förmåga att gestalta är oerhört betydelsefull för en ljudboksproduktion. Om lyssnarna inte gillar rösten stänger de av och vice versa. Det finns till och med lyssnare som snarare följer en viss uppläsare än en författare på grund av rösten. Själv har jag ännu inte fastnat så djupt för en särskild uppläsare av ljudböcker, men jag är säker på att Hanna Dorsin kommer att bli en favorit!

Ha en fin vecka!

Ps. Tack alla ni som skickade krya på dig-meddelanden förra veckan. Så omtänksamt och rart!

Ljudboken – den nya statusuppdateringen?

Ikväll bjuder Storytel på en maffig ljudboksgala i Stockholm. Författare och inläsare ska hyllas och Stora Ljudbokspriset delas ut. Om jag inte vore på resande fot hade även jag som blivande ljudboksförfattare varit där.

Förra året fullkomligt exploderade ljudbokslyssnandet och det är streamingtjänsterna som ligger bakom vårt förändrade beteende. En vän statusuppdaterade nyligen hur många böcker hen lyssnat på under 2017. Över 60 stycken! En imponerande bedrift av en småbarnsförälder, som oftast har tusen andra grejer att prioritera före skönlitteratur. Minns knappt en roman från bebisåren med mina barn! Men det är ju förstås det fina med ljudboken, den tillåter läsande fastän du inte riktigt har tid. När du hänger tvätt, tränar eller pendlar till jobbet.

Vännen publicerade även en bild på några av de lyssnade böckerna. Så enkelt och kul! Jag vill följa fler boklyssnare och speja in i deras digitala bokhyllor. Jag vill veta vad mina favoritförfattare lyssnar på. Jag vill veta vad mina favoritjournalister lyssnar på. Och så klart vill jag veta vad mina vänner lyssnar på!

Jag tror att fler kommer statusuppdatera vilka böcker de lyssnar på under 2018 och hoppas att streamingtjänsterna gör det lättare för folk att dela boktips och favoriter. Storytel har Facebookgruppen Snacka om ljudböcker, men jag skulle även vilja följa lyssnare som på Spotify direkt i appen. Så vad är min statusuppdatering? På väg hem till Stockholm lyssnar jag på manusförfattarbibeln Story av Robert McKee.

Vilken bok lyssnar du på?

Ps. Lycka till ikväll och ha massa skoj bästa författarkollegor och inläsare!

Livet regisserat av Jonas Åkerlund

Minns ni Ally McBeal? En populär tv-serie i slutet på nittiotalet om en ung vimsig advokat med ständiga kärleksproblem som spelades av Calista Flockhart. Jag kollade givetvis på den. Inte för att jag själv vid tiden var en ung förvirrad juridikstuderande, utan på grund av seriens soundtrack. Varje avsnitt innehöll musik i någon form och karaktärerna hade ofta en sång som ledsagade dem och satte stämningen. Som den tredimensionella ”oogachakka-ungen” som dök upp och dansade till Hooked on a feeling varje gång Allys biologiska klocka gjorde sig påmind. Just ”The Cha-cha Baby” tycker jag är lite obehaglig men idén att ha ett ledmotiv för en period i livet gillar jag.

Min senaste vecka har också fått en rytm. Inte en naken knubbig 3D-bebis som vrålar som Björn Skifs förstås. Nä, min signaturmelodi började som ett riff klockan 09:03 i onsdagsmorse när jag efter en hel natts arbete klickade på sänd. I takt med att manuset flög iväg började blodet pulsera och förvandlades till ett varmt dansvänligt elektroniskt beat som nådde huvudet. En mjuk röst började sjunga. Zephyr in the sky at night I wonder do my tears of morning zink beneath the sun…

Madonnas Ray of light bubblade fram som en psykedelisk underström och ackompanjerade mig under resten av arbetsdagen. Efter en timmes sömn rusade jag iväg mot ett maraton av julfester, avslutningar, bokläsningar, after work, middagsbjudningar, manusläxor, möten och en mycket spännande hemlig litterär aktivitet (som ännu inte är officiell). Dygnet övergick i en vecka, och veckan i ett koncentrat av alla händelser som inträffat det senaste året. Men det var inte förrän jag hörde melodin jag insåg att min tillvaro faktiskt är precis som musikvideon. Kommer ni ihåg den?

Inspelningen är gjord av Jonas Åkerlund och plåtad i flera olika städer, bl.a. Stockholm. Solen går sakta upp över staden och sen river dagen igång. Bilar forsar fram, människor myllrar över gatukors, varukorgar fylls och bilderna bläddrar. Fortare och fortare. Jag tror videon symboliserar livet som rusar mot sitt slut i full fart, snabbare än ljusets hastighet. Madonna beskrev sången som ”helt ur kontroll”. Just nu är den min.

Faster than the speeding light she´s flying. Trying to remember where it all began.

Jag har alltid älskat låten för det härliga rastlösa drivet men aldrig förstått innebörden och känslan. Innan jag började skriva tyckte jag allt gick för långsamt. Tiden stod still. Jag var dödligt uttråkad, understimulerad och levde i en ständig dagdröm och förhoppning om att något skulle hända. Något nytt, något roligt, något galet. Jag ville bli knockande. Och helst hela tiden. Ni vet som en manet. Jag har hört att maneter bara har ett enda känsloläge medan de färdas runt i haven helt utan styrning. Ständig förväntan.

Mitt skrivår har varit motsatsen till manetens. Varje sekund har det inträffat något fantastiskt roligt som jag aldrig vågat drömma om. She´s got herself a little piece of heaven, helt enkelt. Ett aldrig sinande flöde av nya möten, nya sysslor och nya erfarenheter.

I veckan ska jag spela in ett radioprogram med tre fantastiska människor, ha en manusdag med en supertrevlig samling begåvade serieskapare, fixa en hemlig presentation och kanske få kommentarer på mitt manus av två asbra förläggare. Längre än så vågar jag inte ens tänka för jag är rädd att någon ska nypa mig i armen. Och jag vill inte vakna. Helt plötsligt kan det vara över, quicker than the ray of light.

Sekunderna fladdrar förbi och det är omöjligt att stanna upp och bara vara i det. Ta in hur det känns när tillvaron på riktigt är den rastlösa febriga dagdrömmen. Så min förhoppning nu är att även en mental musikvideo går att pausa och spela om. I så fall är det vad jag ska göra under årets sista veckor.

Och då vet jag vad Ally Mcbeal skulle ha sagt. ”Think back and replay your year. If it doesn’t bring you tears of either joy or sadness, consider it wasted.”

Gästblogg: Susan Casserfelt

Susan_DSC_1996_med_WAP_PLF_DTC1080x1541

Bygga flotte

Som så många andra blev jag refuserad. En av nejtack-breven stack ut med ett lektörsutlåtande som en liten tröst. Manuset ‘liknade Åsa Larssons Solstorm men den egensinniga konstnären i boken var inte trovärdig’. Stärkt av liknelsen och med tanke på att jag faktiskt hade en väninna som var precis lika knasig som konstnärskaraktären Zeta, beslutade jag mig för att ge ut mitt manus ”på eget förlag” som det så tjusigt heter när man är egenutgivare.

  • Refusering med ett lektörsutlåtande kräver oftast åtminstone en redgieringsvända till (eller bara ett annat förlag).
  • Om du bara får standardrefuseringar innebär det ofta att manuset behöver fördjupas och att något saknas. Men ge inte upp för det!

Efter fyra stora redigeringsvändor kastade jag mig 2013 ut på okänt vatten. Det visade sig vara en bred och lynnig flod. Tidvis spännande men många gånger omöjligt att se vart hän det bar och vad som väntade.

Att sugas ned i farliga virvlar

Jag minns Bokmässan 2013. Stod i Egenutgivarnas brokiga monter, mellan böcker om andra världskriget och hemmaritade sagoböcker. Sålde tre storpocket på fyra dagar. Såg avundsjukt över till andra sidan gången, in i det nystartade förlagets monter. Där var det idel glam och party. Lockande, om jag ändå fick bli utgiven där, tänkte jag. Jag hade kunnat offra, kanske inte ena handen men i alla fall mamma, för att vara med i deras gäng. Drygt ett år senare hade förlaget gått i konkurs, utan att betala ut ett öre i författararvoden.

  • Innan du skriver på kontrakt med förlaget som vill ge ut din /ljud/bok så be Författarförbundets jurister att läsa igenom avtalet. De gör det gratis, så missa inte den möjligheten. Sen är det försent.
  • Fråga förlaget vad de har för utgivningsplan. Marknadsföring?
  • Kontakta författare på förlaget och hör hur det verkar, egentligen, bakom den glammiga ytan. Allt som glimmar är inte guld.
  • Hybridförlagen är en lösning för många drömmande författare, men tänk på att de i grund och botten också vill tjäna pengar på dig.

Att driva på floden utan motor

Egenutgivarflotten var alltså sjösatt. Pallvis med böcker tryckta i Polen och levererade till radhuset. Efter bokmässan tog det fart. Jag hade tur som lyckades ta mig in på en pocketlista och den vägen sälja närmare 7000 ex av debutboken. Exakt hur det gick till vet jag inte, men en förklaring var att boken kom med i näthandels mejlutskick. Vad skulle jag ha gjort annorlunda idag? Kanske kämpat mer för att få ett förlagskontrakt? Samtidigt lärde jag mig mycket som egenutgivare.

  • Stora kedjorna tar nästan uteslutande bara in böcker via centralinköp, vilket endast lämnar nätbokhandeln som kanal för egenutgivaren.
  • De flesta författare måste marknadsföra sig själva, oavsett förlagsmodell.
  • Enklare som okänd författare att sälja pocket än inbunden.
  • Det är mycket jobb med att producera en bok och förlagen besitter kunskap.

Sällskap på färden

Efter att under ett par års tid ha drivit runt på floden körde en större motorbåt upp jäms med min lilla flotte. Ett av Sveriges större ljudboksproducenter, WAP, hade fått upp ögonen för mina historier och ville ge ut dem som ljudböcker. Jag kastade över en tamp. Till min stora lycka valde de Katarina Ewerlöf som inläsare. Under det gångna året har Prästens lilla flicka och efterföljaren Den tatuerade cirkeln (som kom ut 2016) gjort succé på Storytel med förstaplacering och totalt 54 000 lyssningar. Det i sin tur attraherade det nystartade förlaget MiMa inom Modernistagruppen som gav ut de båda böckerna i nyutgåva, så att de nu också finns i vanliga bokhandeln.

 

Att lyckas på färden

Bygg din historia så bra du bara kan. Ta proffshjälp, gå skrivarkursen och gå med i textkritikgrupper som för exempelvis Sören Bondeson. Bered dig på att ta fram årorna vid motström och ge för bövelen inte upp. Förlagen vill inte bara ha bra historier utan även författare som kan sälja. Och som författare kommer du att få öva på marknadsföring, som att skriva om dig själv i tredje person och be folk att rösta på dig och din bok. Om du lyckas med det så kanske du, precis som jag, blir nominerad till årets ljudbok en dag.

https://storaljudbokspriset.se/omrostning/basta-spanning-2017/

Så gå nu genast in och rösta på Prästens lilla flicka 😉 och lycka till med din bok!

 

Susan Casserfelt sålde på egen hand 7000 ex av debutdeckaren Prästens lilla flicka. Med sina psykologiska spänningsromaner har hon i år nominerats till Stora ljudbokspriset.

Vargtimmen

Vargtimmen kallas tiden före gryningen som för vanliga människor infaller någon gång mellan klockan 03.00 och 05.00. Då är kroppens aktivitet som lägst. Vetenskapligt brukar det förklaras med att blodets halt av hormonet melatonin är som högst vilket gör att kroppstemperaturen, blodtrycket och ämnesomsättningen sjunker.

Förutsättningarna för vakenhet är helt enkelt urdåliga.

Det finns de som säger att vargtimmen även är tidpunkten då flest människor dör och mardrömmarna är som verkligast. Den sömnlöse jagas av sin ångest och spöken och demoner är som mäktigast.

”Att vara manusförfattare är som att ständigt leva i vargtimmen”, hörde jag en person i branschen säga. Själv är jag mitt i omskrivningarna av mitt manus och jag tror jag förstår liknelsen.

I helgen har jag suttit klistrad vid datorn i 32 timmar iförd ett par illasittande mjukisbrallor med kattmönster och en stor stickad tröja och undrat vad fan jag håller på med. Ska jag stryka det här stycket? Bör jag istället fylla ut avsnittet? Herregud, är det jag som har skrivit den här dialogen, den låter inte klok. Har jag verkligen skickat in den här skiten?

Spökena och demonerna får Larry Page, Bill Gates och Angela Merkel att framstå som obetydliga mesproppar i jämförelse. Kinderna hettar och en blandning av uppgivenhet och total genans väller över mig. Inte för att grannarna ser en galen person med fett hår och fula kattbyxor varje gång de vänder sig om. Nä, för att mitt manus känns så dåligt.

Ångesten fungerar som någon form av olyckosamt chokladhjul.

”Hej, välkommen till skrivprocessen. Här sätter vi snurr på tillvaron. Nämen stort grattis! Det blev ett andrapris idag. Varsågod, en stor portion rädsla. I morgon kan du vinna färska panikattacker, en festpåse full med orossyndrom eller varför inte en årsförbrukning av obearbetade skamsköljningar. Vinst varje gång och alltid en överraskning.”

Om jag bara hade gjort rätt från början, grämer jag mig. Då hade jag sluppit befinna mig här.

Finns det ens någon som gör rätt från början?

Svaret är nej. Alla verkar leva i vargtimmen från tid till annan. Även de riktiga proffsen. Jag har kollat.

Tojstoj lär har sagt: Inga tillägg, hur briljanta de än är, kan förbättra ett verk i lika hög grad som nedstrykningar. Isaac B Singer tycker att papperskorgen är författarens bästa vän. David Bowie älskade misstagen. ”I thrive from mistakes. If I have not made three good mistakes in a week, then Im not worth anything. You only learn from mistakes.” Och Salvador Dali skavankerna. ”Have no fear of perfection. You will never reach it.”

En hel lista av författare har uttalat sig om skrivprocessen och vad den innebär.

I love my rejection slips. The show me I try – Sylvia Plath

There is no such thing as good writing, only good rewriting – Robert Graves

Being a writer is like having homework every night for the rest of your life – Lawrence Kasdan

Den enda som möjligen avviker från skaran är Stephen King som uttalade: Att skriva är mänskligt, att redigera är gudomligt. Han verkar unik.

Men nu tillbaka till vargtimmen. Det är nämligen också den tid på dygnet då flest barn föds. Och det ligger något i det. För om man aldrig ger upp omvandlas våndan till slut till en historia.

Doris Lessing formulerade det: What I did have, which others perhaps did not, was the capacity for sticking at it, which really is the point, not the talet at all. You have to stick at it.

 

Fortsätt simma! Fortsätt simma!

Jag håller fortfarande på med omskrivningar av mitt manus. Under tidiga mornar och sena kvällar kämpar jag men ibland känns det som om texten stirrar på mig utan att jag kommer framåt. I helgen bearbetade jag manus i 28 timmar. Ändå når jag inte dit jag vill.

Det går långsamt. Frustrationen växer. Varför är det så jäkla svårt?

Just nu skulle jag kunna döda folk som säger saker som ”det bara kom till mig” eller ”jag skrev min bok på några månader.”

Sänkare! Lyssnar man på dem dör man barracudadöden.

Så, en gång för alla nu.

De ljuger. Inget bara kommer. Inget är enkelt. En idé kan poppa upp från ingenstans, men inte ”roendet” som krävs för att få den iland. Den insatsen kan liknas med att vara en liten liten fisk som simmar över ett barriärrev med en jätteknasig följeslagare.

Jag vet detta för jag är själv mästare på att få helt omöjliga idéer. Ja! Ett marsvin vore kul! Slutade med att vi var fodervärdar åt fem getter en hel sommar. Vara med i TV, nåt nytt skojigt program om bakterier? Jag säger ja! Någon månad senare fann jag mig själv sitta med Dr Åsa under bästa sändningstid och prata om familjens tarmflora. Eller varför inte: Juristlinjen? Så praktiskt med en bred utbildning! Den snilleblixten tog fem år att genomföra och femton till att reparera.

Men trots att jag haft trädgården full av olydiga getter (de rymmer på ett kick och äter upp äppelträden så fort man tittar bort), vardagsrummet kryllande av kameramän eller varit tvungen att plugga dag och natt för att klara jättetrista tentor, är att skriva en bok den största utmaningen av dem alla.

Om du befinner dig mitt ute på havet (om du någon gång har fått skriva om ett manus vet du vilken skärseld av manettrådar, valar och hungriga hajar jag pratar om) är mina tips följande. Och jag lovar att om du sätter upp dem för dig själv kommer du fixa det. Jag tänker göra det.

  1. Sätt rimliga deadlines. För höga krav innebär bara att allt brakar. Plus, du vill känna att det är lustfyllt, inte pressat.
  2. Börja med det du tycket är roligast. Är det att bättra på och bygga karaktärer – starta där. Är dialogerna mest lockande – bingo! Ruta ett måste kännas askul.
  3. Hitta en bra coach/en pusher. Det finns inget så sporrande som att ha någon som engagerar sig och kommer med precis de förbättringstipsen som behövs (inte de man nödvändigtvis vill höra). Har du inte lyxen att ha strålande förläggare anlitar du en skrivcoach eller en lektör. Det kostar så klart en slant men är väl investerade pengar. Saknas den möjligheten hittar du en skrivkompis. Även en mycket liten och misstänkt dement palettkirurgfisk duger. Om den har rätt inställning.
  4. Bestäm vilka tider du ska skriva, gör ett schema och följ det. Kan du sitta innan jobbet? Är kvällen din bästa stund? Vad du än väljer prioritera tillfällena och boka in dem i din kalender så att inget annat konkurrerar med tiden.
  5. Släng mobilen.
  6. Bestäm innan du börjar när du ska ha rast och vad pausen ska innehålla. Själv gillar jag att springa eller gå, det får min hjärna att vila.
  7. Sätt upp ett specifikt mål för varje skrivtillfälle. Därefter gör du varken mer eller mindre.

Och viktigast av allt.

8. Det gör inget om det går långsamt ibland. Det som gäller är att aldrig, alltså aldrig, sluta.

Om du inte har tid att läsa det här inlägget kommer en kortversion här. Sammanfattad av en totalt förvirrad men lysande skarp liten palettkirurgfisk.

Lycka till!

Jag ska bara

I veckan fick jag synpunkter från mina förläggare. Jag har lyxen att ha två. De är bländande skarpa och noggranna. Jag känner mig oerhört trygg med dem. Lite samma känsla som när jag under några år var föredragande åt ett fd jurstitieråd tillika EG-domare, ”Mr Hawkeye.” Han missade inte en punkt. Sönderplottrade med konstiga krumelurer (domarspråk) kom utkasten tillbaka. Jag undrade förstås ofta vilken nytta han hade av mig när han redan visste hur det skulle vara men han svarade alltid: ”Det första utkastet är det allra svåraste, att hacka i det är det enkla. Jag vill ha något att utgå ifrån.”

Det ligger något i det fast arbetssättet har stora likheter med att ständigt leva i vargtimmen. Som KBT för en ”duktig flicka” eftersom det innebär att alltid känna sig värdelös. Produkten är långt ifrån perfekt när den lämnar mitt skrivbord. Efter några år i juristskolan vet jag emellertid att den här hårda vägen är den enda. Och fyra hökögon är högsta vinsten.

Med ett manus fullt av frågor och funderingar lämnade jag förlaget. Jag har fått en tydlig anvisning om vad jag måste göra, jag ska bara…

Handla först. Hatar normalt att handla men det måste ju göras. Länge också. Inte bara det nödvändigaste. Även tandkräm, buljongtärningar och tops. Har vi inte dessutom slut på soja? Eller är det ketchup? Priserna som jag aldrig annars orkar titta på ska plötsligt jämföras. Och hade jag ägt mynt hade jag använt dem för att betala.

Väl hemma sätter jag ner kassarna och lägger manuspåsen på kontoret. Jag borde öppna den men jag ska bara…

Laga maten. I vanliga fall köper jag något enkelt till middag men inte ikväll. Vad är det förresten för slafs? Köpa färdigt! Sådan är väl inte jag? Här ska tillredas från grunden. Skala lök (fast fingrarna luktar skit resten av kvällen), riva ost och steka köttfärs. Moment som kräver minutiös noggrannhet. Medan spaghettivattnet kokar skulle jag kunna starta datorn men jag ska bara…

Städa köket. Kastruller behöver diskas, kaklet torkas av. Är det rent på bänkarna blir det obalans om man sneglar ner mot golvet. Har vi dammsugit? Borde kanske ugnen rengöras? Micron jag inte använt ropar bestämt efter en rejäl omgång. Jag skulle sätta mig och jobba nu om…

…det inte vore för tvätten. En maskin till går alltid att köra, en korg ytterligare finns alltid att hänga och några högar återstår alltid att sortera. Vem lämnar tvätten så? Mårran och Tobias IRL!

Jag viker och ordnar. Flyttar sakta strumporna från hög till hög. Jag vet att jag inte borde stå i tvättstugan och dona när jag har ett manus att reda ut, men jag ska bara…

Hänga in i garderoben!

Det hade varit kvickt gjort om det inte vore för att hyllorna tydligen är helt ostädade. Vad är det för slarvmänniska som huserar här? Kanske bör jag först organisera om innan jag kan stuva in det rena? Det är hög tid att börja med manuset, jag ska bara…

Då avbryts mina tankar av min skrivcoachs röst långt inne i mitt huvud. Han har sagt det så många gånger att jag kan höra honom ryta när som helst.

”Det som är helt avgörande är att aldrig ge upp. Det är viktigare än talang. När du tror att du är klar, kommer du få ta det ett varv till. Bered dig på det. Du kommer att ha is i skägget som Wassberg när du slutligen stupar i mål. Så jävla jobbigt är det att skriva en bok. Förläggarna och redaktörerna har alltid rätt. Lyssna på dem. Sedan bestämmer du dig. Gå ut och kräks bakom husknuten om du måste. Därefter kavlar du upp ärmarna och skriver om.”

Detta är det enda som gäller. Så nu mina vänner finns det ingen återvändo och inga mer ’ska bara’. Mina ärmar är uppkavlade. Jag kommer inte ge upp.

Hej manus nu kör vi! Vi ses i mål.

Det är i Berlin det händer

Har ni en plats som trollbinder er? En stad som väcker känslor? Där särskilda händelser inträffar?

Det har jag och det är Berlin.

Min första kontakt med Berlin var genom berättelsen Gänget i tunnelbanan (Wir Kinder vom Bahnhof Zoo) som handlar om den unga västtyska flickan Christiane. Som trettonåring börjar hon använda heroin. Hon går i skolan på förmiddagarna och prostituerar sig på eftermiddagarna. Fascinerad satt jag på golvet i skolans bibliotek och bläddrade igenom bildgalleriet i bokens mitt som visade de unga missbrukarna vid Berlin Zoologischer Garten, Västberlins dåvarande centralstation.

När Vi barn från Bahnhof zoo släpptes på video förfalskade jag underskrifter för att kunna hyra den. Klippen från David Bowie-konserten har jag sett om och om igen. Det finns en sekvens när en narkoman drar ut en spruta ur en överdoserad kamrats arm och kör rakt in i sin egen halspulsåder. Den scenen glömmer jag aldrig och den fungerade mer effektivt än alla ANT-undervisningar genom hela högstadiet.

Några år senare kom mina föräldrar hem efter en resa med en ask full av betongskärvor. De hade råkat befinna sig i Berlin när muren föll. Ungefär samtidigt upptäckte jag också låten Die Mauer av Ebba Grön. Nynnandes på Thåström studerade jag de spraymålade bitarna och bestämde mig för att besöka Berlin.

Och min första resa till staden blev speciell. Jag och min man gifte oss i svenska kyrkan. Tämligen oplanerat. Prästen släpade med sin fru som vittne, om vi saknade sådana. ”Det är lugnt”, sa jag och tittade förläget ner på bootsen jag bar till kjolen. Jag hade glömt packa skor. Typiskt.

Därefter åt vi middag på Berlins äldsta restaurang ”Zur letzten Instanz” (till sista instans). Krogen som sedan 1600-talet har varit en samlingsplats för stadens stora, belägen invid högsta domstolen. Där i en soffa som även besuttits av Napoleon åt jag min första måltid som gift. Och det kändes stort.

Min andra resa till Berlin gjordes i mitt dåvarande jobb. Den gick raka vägen till regeringskvarteren och ett seminarium som invigdes av Angela Merkel. Absurd känsla. Man skulle kunna tro att det var den overkligaste upplevelsen men den inträffade under min tredje tur till staden. För ganska exakt ett år sedan nu.

Jag och min vän Hanna som också är författare (hon trefaldigt! – Barnflickan, Bunkern och Ryggdjur) hade bestämt oss för att fira att vi äntligen färdigställt våra manus. På en jugendkaklad vinbar någonstans i Hackischmarkt öppnade jag mobilen och möttes av bilder från fotograferingen till omslaget och inspelningen av trailern till Stockholm psycho. Jag hade ingen aning om att det var på gång och när jag såg fotot tappade jag bokstavligen besticken i golvet.

Precis som jag föreställt mig. Blodigt, stiligt och skruvat. Och jag älskar det.

Den upplevelsen går aldrig att slå, och även den kommer för alltid vara behäftad med Berlin.

Med Albert i baksätet

Tjugofyra är inte bara min mentala ålder, det är också antalet dagar som återstår till bokmässan. Jag insåg det just. Och blev överdrivet uppspelt. Därför kommer detta inlägg också handla om det.

Det var ett halvår sedan vi bokade biljetter, jag och min speciella vän Albert. Nä alltså, Albert är normal (fast han skrattar jättehögt), men vår vänskap är speciell. Han är också författare, har skrivit en ljudboksserie (Härifrån till dig, Storytel Original) och vi har en hemlig vip-förening: ”Urtrevligt AB”- för särskilt utvalda författare.

Hittills är det förstås bara vi som är särskilt utvalda. Föreningens medlemmar träffas regelbundet, läser varandras texter, försöker äta något vegetariskt och tiden däremellan chattar de hejdlöst. Det är kriterierna för medlemsskap. Inga orimliga krav, det är enormt mycket som måste avhandlas. Våra böcker, recensioner, Tiny Kitchen (oerhört roligt konto på instagram), den trubbnosiga missförstådda katten Maggan (mjawsbaws, också instagram) och Alberts tax Harriet (misstänkt laktosintollerant). Även huvudkaraktären i min kommande bok heter förresten Harriet vilket ibland bidrar till förvirring.

”Nu är Harriet sur.”

”Jag vet, men tro mig, när hon börjar röka blir det bättre. Jag känner på mig att hon är en dubbelrökare. En sån som tänder en ny cigarett direkt på den gamla.”

”Ehh…”

”Pratar vi om min text eller din tax nu?”

Ungefär så.

Jag och Albert kan skoja om sådana allvarliga saker eftersom vi känt varandra länge. Vi träffades första gången i skolans aula. Fortfarande minns jag hur nervös jag var. Inte för att träffa Albert men för att börja högstadiet. I vita jeans, munkjacka och en tröja som det stod Levis på (asviktigt på 90-talet) steg jag in på första lektionen ”Musik och rörelse”. Det kändes fräscht att få börja med ett ämne som inte var teoretiskt. Som om jag var någon av karaktärerna i filmen Grease. Jag är förstås totalt taktlös men försökte ge sken av att detta var något jag hade gjort sedan dagis. En bluff som snabbt genomskådades. Albert satt längst fram tillsammans med de tuffaste tjejerna i sjuan. De som jag med skräckblandad förtjusning bara hade hört talas om. Direkt la jag märke till honom (det höga skrattet). Det ena ledde till det andra. Under ett ögonblick blev vi lite kära och hade ett oerhört kort förhållande vars största spänningsmoment infann sig när vi samåkte in till stan för att köpa ett SL-kort. Vår första och enda resa som förhållandemässigt slutade i en krasch. Sen dess har vi varit vänner. Och nu ska vi snart åka på vårt nästa gemensamma äventyr. En roadtrip till bokmässan. Urtrevligt AB:s första tjänsteresa. Men den här gången tar vi bilen. Det där med lokaltrafiken spårade ju ur för oss.

Som en förberedelse inför mässan tänkte jag läsa ikapp. Jag har nämligen skaffat mig otroliga litteraturluckor under skrivprocessen och bokhögen vid min säng har växt till astronomiska höjder. Jag rusade till Akademibokhandeln och fick omedelbart syn på en bok, ”Med Albert i baksätet.” Its a sign, tänkte jag och högg den. Den framstod som en närmast perfekt och mycket peppande överraskningspresent till Albert, inför vår resa. Väl hemma läste jag baksidestexten och insåg att den handlar om en tvär och helt omöjlig krokodil som heter Albert och som huvudkaraktären försöker göra sig av med. Jag skickade aldrig boken. Jag vill ju absolut inte paja vår andra tur. Och ur det perspektivet framstår det som världens sämsta uppladdning att skicka anonyma bokpaket till sitt sällskap där denne liknas med en gammal skräcködla. Motsatsen till urtrevligt.

Istället har vi bokat ett hotell med pool i källaren och smågodis som ett stående inslag i frukostbuffén.

Och nu känns det stort, till och med historiskt, att vi snart är på väg.

Under fredagen kommer vi att delta i underhållningen på Storytels montermingel. När frågan ställdes ropade vi omedelbart och osett ja! (Ett förhållningssätt vi har i Urtrevligt AB, #Tackaja!) Hur läskigt kan det vara? frågade vi oss på nästkommande Vip-träff. Har vi inte alltid levt efter devisen ”att öva är fegt”?

Senast vi uppträdde ihop var förstås för ca 27 år sedan i högstadieskolans aula. Som jag minns det sjöng Albert ett talangfullt solo ur musikalen Cats (eller om det var en låt med Rick Astley). Jag var utsedd till dansare men efter repet degraderades jag till någon form av bakgrundskatt. Ungefär som Anki Bagger fast med spetsiga svarta öron. Det slutade med en sur och mycket osynlig katt iförd silverhatt och slafsigt påmålad nos som dansade en arg liten dans helt i otakt någonstans bakom dekoren.

Vad jag hoppas nu är att det inte är den typen av underhållning som efterfrågas vid monterminglet utan snarare någon skojig frågesport som går utmärkt att genomföra sockerhög med klorgrönt hår och munnen full av hallonbåtar.

Om du är på bokmässan kom förbi och säg hej till Utrevligt AB vetja. Om du inte ser oss kommer du säkert höra oss (en av oss skrattar jättehögt, den andra kan mycket väl ha spetsiga öron och slafsigt påmålad nos).

Med Albert i baksätet misstänker jag slutar med att krokodilen släpps ut i frihet – hur det går med vår roadtrip vet vi först om en månad. Men jag hoppas på ett lyckligt slut även där.

Ps. Debutantbloggarna kommer också träffas. Under lördagen. Mer info om det kommer.

Gästblogg: Max Landergård

Jag​ ​var​ ​på​ ​en​ ​fest​ ​förra​ ​helgen.​ ​Då​ ​träffade​ ​jag​ ​en​ ​posör.​ ​Han​ ​är​ ​ursäktad.​ ​Han​ ​är​ ​bara​ ​20 år.​ ​Han​ ​uppgav​ ​att​ ​han​ ​vägrade​ ​lyssna​ ​på​ ​Spotifys​ ​algoritmgenererade​ ​spellista​ ​“Discover Weekly”​ ​-​ ​en​ ​spellista​ ​som​ ​skräddarsyr​ ​ett​ ​urval​ ​utifrån​ ​vad​ ​du​ ​lyssnar​ ​på.
“Aldrig.​ ​Jag​ ​hittar​ ​mina​ ​egna​ ​låtar.”

En​ ​posör.

Jag​ ​har​ ​skrivit​ ​sju​ ​romaner.​ ​Den​ ​första​ ​skrev​ ​jag​ ​för​ ​hand.​ ​Den​ ​andra​ ​på​ ​skrivmaskin,​ ​Fånigt va?
Sju​ ​romaner.​ ​Sex​ ​blev​ ​refuserade.​ ​Med​ ​all​ ​rätt.

Min​ ​mormor​ ​frågade​ ​mig​ ​vid​ ​något​ ​tillfälle:
“Varför​ ​håller​ ​du​ ​på?​ ​Varför​ ​slutar​ ​du​ ​inte​ ​bara​ ​skriva?”
Jag​ ​kan​ ​förstå​ ​hennes​ ​perspektiv.​ ​För​ ​henne​ ​måste​ ​det​ ​vara​ ​som​ ​att​ ​söka​ ​samma​ ​jobb​ ​flera gånger​ ​även​ ​efter​ ​att​ ​man​ ​fått​ ​nej.​ ​Bara​ ​en​ ​idiot​ ​gör​ ​sånt.
Men​ ​skrivandet​ ​för​ ​mig​ ​det​ ​är​ ​som​ ​lek​ ​för​ ​barnen.​ ​Det​ ​är​ ​en​ ​stundens​ ​ingivelse.​ ​Man​ ​ger​ ​sig hän.​ ​Fantasin.​ ​Leken.​ ​Man​ ​fångas​ ​upp​ ​i​ ​det.

Ingenting​ ​att​ ​göra​ ​åt.

Jag​ ​var​ ​länge​ ​en​ ​posör.​ ​Bland​ ​annat​ ​i​ ​vindsförrådet​ ​ovanför​ ​vår​ ​första​ ​lägenhet.​ ​Det​ ​var​ ​ett stort​ ​förråd​ ​i​ ​ett​ ​punkthus.​ ​Fem​ ​meter​ ​till​ ​nock.​ ​Och​ ​ett​ ​fönster​ ​i​ ​söderläge.
Vi​ ​köpte​ ​vår​ ​lägenhet​ ​för​ ​1​ ​695​ ​000​ ​för​ ​tio​ ​år​ ​sedan.​ ​Samma​ ​vecka​ ​klubbades​ ​en parkeringsplats​ ​på​ ​Riddargatan​ ​för​ ​1​ ​000​ ​000​ ​på​ ​Blocket​ ​efter​ ​en​ ​intensiv​ ​budgivning.​ ​Hade jag​ ​varit​ ​cynisk​ ​hade​ ​jag​ ​säkert​ ​kunnat​ ​fått​ ​mitt​ ​vindsförråd​ ​uthyrt.​ ​Men​ ​det​ ​ville​ ​jag​ ​inte.​ ​För där​ ​satt​ ​jag​ ​och​ ​skrev.

​​Eller.​ ​Jag​ ​skrev​ ​inte​ ​så​ ​mycket.​ ​Jag​ ​rökte​ ​cigarr.​ ​Jag​ ​drog​ ​igång​ ​min​ ​vevgrammofon.​ ​Jag hade​ ​fickplunta. ​Jag​ ​satt​ ​där​ ​säkert​ ​tre​ ​kvällar​ ​i​ ​veckan.​ ​Jag​ ​fick​ ​inte​ ​ner​ ​en​ ​rad.
Jag​ ​hade​ ​flera​ ​volymer​ ​av​ ​biografier​ ​på​ ​vinden.​ ​Fogelström.​ ​Strindberg.​ ​Bergman.​ ​De​ ​stora.

Jag​ ​poserade​ ​på​ ​bild​ ​också.​ ​I​ ​ett​ ​nummer​ ​av​ ​Tidningen​ ​VI​ ​från​ ​2008,​ ​om​ ​man​ ​slår​ ​upp mittuppslaget​ ​-​ ​så​ ​finner​ ​man​ ​där​ ​en​ ​yngling​ ​förevigad​ ​i​ ​ett​ ​gasellhopp.​ ​Polisonger.​ ​Randiga byxor.​ ​Väst.​ ​Frackskjorta.​ ​Cowboyboots.​ ​Vad​ ​i​ ​helvete​ ​liksom?​ ​Men​ ​det​ ​tyckte​ ​jag​ ​var snyggt.​ ​Då.​ ​En​ ​posör.​ ​Som​ ​en​ ​blandning​ ​mellan​ ​Peter​ ​Siepen​ ​och​ ​en​ ​sliten​ ​dandy​ ​tagen​ ​ur Röda​ ​Rummet.

Ingmar​ ​Bergman.​ ​Jisses​ ​vad​ ​jag​ ​tänkt​ ​mycket​ ​på​ ​honom.​ ​Oklart​ ​varför,​ ​såhär​ ​i​ ​efterhand. Kanske​ ​för​ ​att​ ​jag​ ​föddes​ ​utan​ ​kulturellt​ ​kapital​ ​och​ ​inbillade​ ​mig​ ​att​ ​jag​ ​ville​ ​ha​ ​det.​ ​Det​ ​är pinsamt​ ​att​ ​säga.​ ​Men​ ​det​ ​gjorde​ ​jag.​ ​En​ ​gång​ ​skrev​ ​jag​ ​ett​ ​brev​ ​till​ ​Ingmar​ ​Bergman.​ ​Jag var​ ​19.​ ​Adress​ ​och​ ​nummer​ ​fanns​ ​på​ ​hitta.se.​ ​En​ ​vecka​ ​efter​ ​att​ ​jag​ ​skrivit​ ​ringde​ ​jag​ ​till​ ​hans hus.

“Hos​ ​Bergman.”
“Ja​ ​hej”,​ ​sade​ ​jag​ ​och​ ​lade​ ​an​ ​en​ ​myndig​ ​stämma,​ ​“jag​ ​skulle​ ​vilja​ ​tala​ ​med​ ​Ingmar Bergman.”
“Vad​ ​gäller​ ​saken?”
“Det​ ​gäller​ ​ett​ ​brev.”

“Som​ ​han​ ​skickat​ ​eller​ ​som​ ​du​ ​sänt?”

“Jag​ ​har​ ​skickat​ ​till​ ​honom.”

“Käre​ ​vän…​ ​“,​ ​sa​ ​rösten​ ​och​ ​lade​ ​på.
Det​ ​är​ ​det​ ​närmsta​ ​jag​ ​kommit​ ​Ingmar​ ​Bergman. ​Och​ ​vilken​ ​jävla​ ​tur​ ​att​ ​jag​ ​inte​ ​kom​ ​fram.

Han​ ​var​ ​höjden​ ​av​ ​de​ ​personer​ ​som​ ​jag​ ​jämförde​ ​mig​ ​med.​ ​Jag​ ​ville​ ​bli​ ​som​ ​han.​ ​Helst​ ​vara han,​ ​så​ ​slipper​ ​man​ ​ju​ ​klura​ ​ut​ ​sin​ ​egen​ ​väg​ ​själv.​ ​Men​ ​sen​ ​hände​ ​något.​ ​Tiden​ ​händer.​ ​Livet händer.​ ​Man​ ​höjer​ ​blicken.​ ​Vi​ ​fick​ ​barn.​ ​Det​ ​gör​ ​mycket.​ ​Barnen​ ​hjälper​ ​till​ ​att​ ​rensa​ ​mycket av​ ​ditt​ ​ogräs. Det​ ​var​ ​också​ ​tack​ ​vare​ ​barnen​ ​som​ ​jag​ ​skrev​ ​den​ ​romanen​ ​som​ ​kom​ ​att​ ​bli​ ​utgiven.​ ​Det handlar​ ​om​ ​Simon,​ ​en​ ​kontraktsmördare​ ​som​ ​går​ ​på​ ​pappaledighet.

Jag​ ​är​ ​så​ ​tacksam​ ​över​ ​att​ ​jag​ ​upphörde​ ​mitt​ ​poserande. För​ ​vem​ ​har​ ​ork​ ​att​ ​berätta,​ ​när​ ​energin​ ​läggs​ ​på​ ​att​ ​stryka​ ​pressveck​ ​och​ ​ränna​ ​runt​ ​hela stan​ ​för​ ​att​ ​hitta​ ​rätt​ ​fintrådig​ ​puertorocansk​ ​tobak​ ​att​ ​stoppa​ ​snuggen​ ​med.

Vad​ ​som​ ​stod​ ​i​ ​brevet​ ​till​ ​Ingmar​ ​Bergman?​ ​Jag​ ​minns​ ​inte​ ​exakt,​ ​men​ ​om​ ​man​ ​skulle summera​ ​de​ ​fumliga​ ​raderna​ ​i​ ​två​ ​ord​ ​så​ ​var​ ​det​ ​nog​ ​“se​ ​mig.”

Jag​ ​är​ ​nog​ ​fortfarande​ ​en​ ​posör.​ ​Men​ ​vuxenskapet​ ​har​ ​lärt​ ​mig​ ​vara​ ​subtil.​ ​De​ ​rutiga​ ​byxorna skänkte​ ​jag​ ​till​ ​Stadsmissionen.​ ​Och​ ​jag​ ​lyssnar​ ​alltid​ ​på​ ​Discover​ ​Weekly​ ​när​ ​jag​ ​skriver. Jag​ ​kan​ ​dock​ ​få​ ​något​ ​högtidligt​ ​i​ ​blicken​ ​när​ ​jag​ ​ser​ ​dinkisar​ ​(Double​ ​income,​ ​no​ ​kids)​ ​på stan.​ ​Jag​ ​brukade​ ​också​ ​vara​ ​sådär​ ​utstuderad.​ ​Känslan​ ​av​ ​att​ ​mänsklig​ ​oövervinnelighet vilar​ ​mellan​ ​stygnen​ ​i​ ​en​ ​skräddarsydd​ ​kavaj.​ ​Men​ ​jag​ ​bytte​ ​ut​ ​det​ ​livet​ ​mot​ ​en​ ​förmåga​ ​att berätta​ ​saker​ ​som​ ​betyder​ ​något​ ​istället.

Förra​ ​året​ ​fick​ ​jag​ ​min​ ​andra​ ​son.​ ​Han​ ​fick​ ​heta​ ​Ingmar.

Max Landergård (född 1984) är producent och grundare av AB Storstad Medieproduktion som producerar film och podd. Han debuterade i december 2016 med romanen Blod, Tvätt & Dårar, Storytel original. Just nu skriver Max på en faktabok om ”de skrupelfria”.

Att kombinera två yrken

I månadens nummer av tidningen Karriär, som går ut till alla Jusekmedlemmar, är jag intervjuad på temat att kombinera två yrken – jurist och deckarförfattare. I artikeln beskrivs bl.a. hur jag under våren varit tjänstledig varannan månad för att skriva. Ett upplägg jag valt och som för mig har fungerat bra. Det har möjliggjort att hålla kontakten med min arbetsplats under tiden jag varit borta och därför också kunna prestera fullt ut när jag kommit tillbaka. Perioderna av tjänstledighet däremellan har gett mig chansen att skriva utan stopp.

Men kan man vara tjänstledig hur som helst undrar du kanske nu? Jag har förmånen att ha en oerhört bra arbetsgivare som satsar långsiktigt och den formella grunden för min tjänstledighet har varit studier. Under tiden jag skrivit manus har jag också gått en godkänd manusbearbetningskurs som motsvarar heltidsstudier i nedlagd tid. Det är där min bok har formats och tröskats. Många arbetsgivare godtar tjänstledighet för studier av det slaget. En seriös utbildningsarrangör skriver ett kursintyg till arbetsgivaren där innehållet framgår om du funderar på denna lösning. Lösningen ger dessutom oftast möjlighet att planera tjänstledigheten och studierna så att det passar i tid både för egen del och för arbetsgivaren. Det är vad jag gjorde.

Manusbearbetningskursen var helt avgörande för boken. Jag hade aldrig fixat att skriva den utan en piska för att hålla tempot och den ovärderliga feedbacken på texterna. Min lärare, vars synpunkter jag värdesätter högt, kommer för övrigt att gästa Debutantbloggen inom kort och ge tips och råd.

Efter våren kan jag konstatera följande. Det finns jättemycket i mitt juristjobb som jag haft nytta av i arbetet som författare. I synnerhet när det gäller noggrannhet, struktur och inställningen till research. Jag har haft många roller som samordnare och projektledare och manusproduktion för mig har stora likheter med hur jag i andra sammanhang planerar och lägger upp ett projekt med leveranser och delmål. Om någon frågade min förläggare misstänker jag starkt att hon skulle beskriva mig som i och för sig lite galen men helt anal. Jag missar inte en deadline och ser helst att allt följer tidsplanen. Däremot är min ryggsäck efter femton år med rättsliga frågor att jag alltid måste ha både hängslen och livrem. ”Lägg till frasen ‘såvitt vi vet’, ‘i allt väsentligt’, ‘vid en sammantagen bedömning'” – ni fattar. Otroligt hämmande.

Som författare har jag lärt mig mycket om språkanvändning, gestaltning, analys men framförallt mer om mig själv. Jag kan pitcha en idé, jag kan oförberedd ställa mig på en scen och prata inför massor av människor jag inte känner, jag kan jättemycket om marknadsföring och jag har ett jävla driv. Jag vågar delge mina tankar utan att ha en aning om hur de kommer att tas emot och jag kan hitta på! Varje dag har jag som författare gjort något som jag aldrig testat tidigare och som juristen i mig egentligen är absolut livrädd inför. Kanske är detta den viktigaste lärdomen som jag tar med mig tillbaka efter sommaren – modet författarskapet innebär. Och jag tror att det är något som jag kommer att ha nytta av under resten av mitt yrkesliv även som jurist.

En ny kompis?

Halv sju ringde väckarklockan. Jag gav mig själv en timmes sovmorgon men låg ändå kvar i sängen. Promenaden till bussen tog dubbelt så lång tid och för första gången någonsin önskade jag att kaffekön i Gallerian hade varit segare. Varför har folk inte kontanter att betala jättesakta med när man önskar det? Var är alla krånglare som gör komplicerade specialbeställningar eller vägrar att bestämma sig? Utanför kontoret grävde jag i handväskan efter passerkortet tills någon kom fram och öppnade.

Det fanns inte längre någon återvändo. Mitt vanliga arbete hade börjat.

Missförstå mig rätt, jag har ett bra jobb och är lyckligt lottad, jag har bara glömt bort hur man gör när man är vuxen.

Som Albert Lindemalm uttryckte det i söndagens gästblogg handlar skrivandet om att äntligen få leka. På sitt eget sätt. Men så långt jag kan minnas har jag suttit i ett väntrum och uthärdat. Gjort det andra vill att jag ska göra eller vad som förväntas av mig. Det fungerar inte längre.

Efter ett intensivt skrivår med Crimetime som Grand finale har jag insett följande. Jag kan aldrig mer vara utan fantasivärlden.

Stockholm psycho var som en inkörsport. Marijuanacigaretten som ANT-undervisarna varnade oss för. ”Ett bloss och sen är det bara en tidsfråga innan ni hamnar på en av de offentliga toaletterna vid Plattan med en knarkspruta rakt ner i benet”, förmanade de.  Det var åttiotal och eftersmaken av Stefan Jarls Ett anständigt liv var fortfarande aktuell. Under högstadiet fnös jag åt resonemanget och tyckte att de överdrev. Nu vet jag att de hade rätt. Vad de däremot aldrig berättade var emellertid att knark kan ha olika skepnader.

I höst ska jag redigera mitt råmanus och gå igenom allt vad en bokprocess innebär (jag tror att jag redan nu kan utlova en hel drös blogginlägg om det) men vad händer sedan? Tanken på att det är slut gör mig redan nu nästan illamående av abstinens. Jag måste veta att det finns något mer. Ett nytt projekt. Sommaren har sått frön till nya manus men jag är rädd att kicken inte kommer räcka. Och jag behöver något tyngre, något galnare eller metadon.

Håglöst stirrade jag på skärmen framför mig medan semestermejlen flashade förbi. Utan en livlina kan jag inte koncentrera mig. Jag behöver något som fyller samma funktion som sömntabletterna i översta lådan vid min säng. Bara vetskapen om att de finns där, att jag kan sova när jag måste, gör att jag somnar.

Strategin för att överleva är som alla vet att sprida riskerna och begränsa skadorna. Av tio skott på mål går ett in. Precis när jag formulerat den tanken för mig själv blinkade det till i högra hörnet av skärmen, en liten bild blev synlig och något slog mig. Jag har hela tiden tänkt smalt. Fingrarna fick fart och började dansa över tangentbordet.

”Hej, håller ni utbildningar i TV-manus? Jag är intresserad…” En sekund senare fladdrade brevet iväg.

Varför hålla sig till en drog när man kan blandmissbruka?

Framtiden får utvisa vad som händer men jag är rätt säker på att TV-manus kommer erbjuda en underbar lekkamrat.