Gästbloggare: Annika Estassy

Idag har vi glädjen att få presentera Annika Estassy, som var med och drev Debutantbloggen 2013 och som idag ger oss en inblick i hur författarlivet ser ut idag!

esy19-tara-annika-1416

För sju år sedan jag var en av bloggarna på Debutantbloggen. Då, 2013, jobbade jag på
kontor och kallade mig för fritidsförfattare. Men 2016 dog mamma och jag blev smärtsamt medveten om hur skört – och kort – livet är. Hur lång tid hade jag själv kvar att leva?

Ett frö började gro inombords, en önskan om att leva ett annat slags liv. Fröet blev till en
liten planta som växte sig större medan jag skrev på det som skulle bli min fjärde roman,
Gröna fingrar sökes. 2018, lagom tills boken släpptes, slutade jag på mitt jobb för att kunna skriva på heltid. Att min man i samma veva skulle bli erbjuden ett avgångsvederlag var en lycklig slump. Eller om det var ödet. Dagen efter att hans anställning upphörde, packade vi bilen och flyttade ner till Frankrike. På prov, sa vi.

Vi har nu bott två år i vår lilla franska by. Att jag under denna tid lyckats få till romanen, En sång för Hedda, ljudboksserien Vingården mellan berg och hav (släpps i oktober) samt påbörja skrivandet av ytterligare en roman, är inget mindre än ett under. För jag skriver fortfarande lika långsamt som när jag var dubbelarbetande, och jag är fortfarande lika benägen att prokrastinera. Det finns nämligen massor av andra saker som jag också vill ägna mig åt. Så egentligen var det inte längre skrivpass jag längtade efter när jag sa upp mig, utan efter friheten att kunna bestämma över min egen tid.

Det är lätt hänt att det går rutin även i författaryrket. Därför var det riktigt spännande när förlaget Tiden hörde av sig och frågade om jag ville skriva en ljudboksserie åt dem. Alla mina romaner finns som ljudböcker, men att skriva direkt för ljud hade jag aldrig gjort tidigare. Skulle jag trivas med det? Passade formatet mig? Enda sättet att ta reda på det var att ge erbjudandet en chans.

Hösten innan vi flyttade till Frankrike gick jag kursen Hur man skriver tv-serier för Johanna Ginstmark. Jag älskar nämligen teveserier! Det jag lärde mig där om dramaturgi, karaktärsutveckling och om att bygga en säsong, hade jag stor användning av när jag skrev Vingården mellan berg och hav. Däremot fick jag pröva mig fram när det gällde uttryckssättet. Som att se till att inte ha för många bisatser i en mening till exempel (jag som älskar långa meningar!). Eller vara jätteuppmärksam på upprepningar och jobba mycket med dialogerna. Inte tappa rytm och tempo och därmed lyssnarens uppmärksamhet. Processen har varit precis lika krävande som för en pappersroman och redigeringsfasen har tagit precis lika mycket tid i anspråk. Aldrig att jag orkar skriva en enda ljudboksserie mer i hela mitt liv!
Vilket jag säger efter varje gång jag skrivit klart en bok …

Det har alltså redan gått sju år sedan jag startade min författarresa. Jag har ingen aning om hur lång den blir, vart jag är på väg eller vad nästa anhalt blir. Fast det spelar ingen roll. Nog finns det mål och mening i vår färd – men det är vägen, som är mödan värd (Karin Boye).

Annika Estassy
Cerbère, augusti 2020

vingarden-mellan-berg-och-hav-ljudboksomslag-lr

Jennys debutantår: jag vågade!

JENNY_GROMARK_WENNBERG_BOK

Jenny Gromark Wennberg

När jag började skriva på Debutantbloggen för snart ett år sen handlade det för mig om att våga. Jag skulle skriva klart en bok under året och tro på mig själv och min förmåga under processen. Samtidigt skulle jag plugga klart till manusförfattare och ta mina första steg in i film- och tv-branschen. Våga tro att jag som 40+ skulle kunna bli författare. Följa upp det skrivande jag höll på med som ung.

Jag tror att många författaraspiranter delat känslan av ”inte ska väl jag?” och ”vem tror jag att jag är?” Rädslan att misslyckas får en att inte ens försöka. Eller att ständigt gå med en klump i halsen, orolig för att inte duga. Min debutroman Storytel Original ljudboksserien Kämpa tjejer handlar om det. Att trots allt våga ge sig på sin innersta dröm.

Mina drömmar, att skriva en bok och manus för en tv-serie, har gått i uppfyllelse under det här året. Det finns till och med chans att Kämpa tjejer blir en tv-serie. Jag vågade! Jag arbetade hårt. Och jag fick en publik till min bok och fantastisk respons. Från ”jag skrattade högt”, ”jag kunde inte sluta lyssna” till ”stor igenkänning” och ”helt underbar”. Det betyder allt för mig som författare, att någon skrattar och kan känna igen sig.

Och till dig som tvivlar. Ge inte upp innan du ens försökt. Skriv!

Nu är debutantåret alldeles snart över. Tack alla som läst bloggen och lyssnat på Kämpa tjejer! Tack Linnea som tog över bloggandet på måndagar när jag blev sjuk. Tack Emelie, Helena, Mia och Veronica. God jul och gott nytt år!

Kram från  Jenny

Vill du fortsätta följa mig? Jag finns på Instagram, Facebook och på min hemsida.

Skriva författarpresentation

03_JennyGromarkWennberg_Foto_Henrik_Berglund

Jenny Gromark Wennberg på favoritkafét Louie Louie på Södermalm i Stockholm. Foto: Henrik Berglund

När min förläggare Emma bad mig skriva en författarpresentation blev jag först galet pepp. Yihoo, jag är snart författare! Klart jag ska skriva en författarpresentation. Några ynka rader, hur svårt kan det va?

Strax därefter fick jag panik och hjärnsläpp, förhalade uppgiften in i det längsta. Jag tyckte att det var riktigt jobbigt att skriva om mig själv i tredje person. Vem tror HON att hon är liksom? En författare? Shit va skämmigt!

Men om inte jag tror på mig själv som författare, vem ska då tro? (Jag skulle ju våga det här året.) Trevande började jag skriva min författarpresentation. Eftersom Kämpa tjejer! är en komedi i magasinsvärlden, ville jag berätta att jag har erfarenheter kopplade till bokens innehåll. Och att den är rolig! Jag skrev klart till slut och skickade presentationen till min förläggare.

Så här i efterhand verkar jag onekligen ha en viss sorts humor. Kolla här:

”Jenny Gromark Wennberg (f. 1973) är manusförfattare och copywriter.

Efter 20 år i reklambranschen och prisbelönta kampanjer som ”Knark är bajs” utvecklar Jenny numera även idéer och manus till tv-serier.

2017 vann Jenny tidningen Skrivas och Storytels stora ljudbokstävling med komedin ”Kämpa tjejer!” som utspelas på ett hälsomagasin i kris.

Precis som huvudkaraktären Jossan har Jenny läst till journalist, praktiserat på magasin och upplevt en tarmsköljning. Dock utan att hitta en Barbie-sko!

Jenny bor på Södermalm i Stockholm med man och två barn. ”Kämpa tjejer!” är hennes debut.”

Vad tycker du? Funkar den?

Ha en fin vecka!

Viktigaste personen i en ljudbok

Är så glad att kunna avslöja den viktigaste personen i min ljudboksserie! Hon som kommer att ta med lyssnarna på resan och in i berättelsen. Kämpa tjejer! kommer att läsas in av ingen mindre än skådespelaren Hanna Dorsin.

grotesco2

Hanna Dorsin som lärare i Grotescos sju mästerverk. Foto: SVT

Hanna Dorsin ingår i humorgruppen Grotesco. Förra hösten gjorde de succé med satirserien Grotescos sju mästerverk på SVT och i fredags vann de Kristallen för årets humorprogram. Hanna Dorsin spelade bland annat lärare i avsnittet Föräldramötet – ett kammarspel. Ett klipp finns här. Hanna Dorsin är rolig, en talang som jag tror ett komedimanus kräver. Och rösten tror jag kommer passa perfekt för att berätta om ung student med vacklade självförtroende som ska ge sig in i en ny och rätt hård värld.

Uppläsarens röst och förmåga att gestalta är oerhört betydelsefull för en ljudboksproduktion. Om lyssnarna inte gillar rösten stänger de av och vice versa. Det finns till och med lyssnare som snarare följer en viss uppläsare än en författare på grund av rösten. Själv har jag ännu inte fastnat så djupt för en särskild uppläsare av ljudböcker, men jag är säker på att Hanna Dorsin kommer att bli en favorit!

Ha en fin vecka!

Ps. Tack alla ni som skickade krya på dig-meddelanden förra veckan. Så omtänksamt och rart!

Göra hästen?

Stockholm har haft Medelhavsvärme senaste veckan, en sån där värme som du knappt upplever en vanlig svensk sommar. Ett man-ur-huse-väder och ta-ledigt-från-allt-väder. Lustigt nog är det ett sammanträffande med något jag skrivit om i min ljudboksserie. Jag hämtade på förskolan och tog en bild för att det skulle se ut som jag varit ute i det vackra vädret... 😆Precis som praktikanten Jossan i Kämpa tjejer! har jag istället för att få solsken på näsan suttit inomhus och jobbat 24/7 i brakhettan! Lunchen har ätits stående på fem minuter vid datorn. Inget jag rekommenderar i längden. Är så att säga ”i karaktär” även om jag inte råkat ut för de sjuka grejerna som Jossan råkar ut för. Inte ännu iallafall… Jag har skrivit om en storyline för ett tv-manus och under helgen har jag försökt jobba med min något eftersatta skoluppgift på tv-seriekursen på StDH som ska vara klar imorgon. Därför blir det inget långt inlägg, utan istället lånar jag en kul bild från min klasskompis Jonas:

Om du känner dig minsta stressad inför en deadline, det går alltid att göra hästen!

Ha en fin vecka!

Lyssna på publiken

img_1116

Ett av alla gulnande klipp från sommaren på Marstrand.

När jag var 20 satte jag upp en pjäs på Marstrand tillsammans med mina vänner i teatergruppen Pirayaklubben. En grupp vi bildade under gymnasieåren på Samskolan i Göteborg. Jag skrev, regisserade och producerade. Stod vid biljettbordet i entrén och skötte ljuset. Bästa sommarjobbet jag haft alla kategorier.

Mina vänner stod på scenen och spelade ett drama i tre akter om olycklig kärlek – mitt tonårsdrama. Eftersom det var föreställningar på en sommarkrog var musik ett måste. Håkan som spelade rollen Rockpojken skrev musiken till föreställningen. Jag minns hur häftigt jag tyckte det var att få lyssna på demokassetten. Håkan hade skrivit en kärlekslåt baserad på mitt manus.

Kassetten ligger någonstans i källaren, ett rart minne från en tid som flytt. 1994 var en helt fantastisk varm fotbolls-VM-sommar, Lisa Ekdahl toppade listorna och och våra författar- och skådespelardrömmar kom till liv på scenen på ett Marstrand som på den tiden bågnade av partysugna seglare från hela västkusten.

Varje föreställningskväll satt jag längst bak på ett podium vid baren och skötte ljuset, bästa platsen för en som skrivit manus. Där kunde jag lyssna på skådespelarna, men också på publiken och ta emot deras reaktioner. Många kom tillbaka flera gånger och tittade den sommaren, det var något magiskt över alltihop. Jag älskade att lyssna och känna att publiken var med oss. Catharina, Kristina, Håkan, Niklas och bandet. Det går inte att få nog av den sortens bekräftelse.

Förra veckan fick jag höra ett första röstprov till min ljudboksserie. Känslan var minst lika häftig som att få en demokassett i handen! Som ljudboksförfattare är du beroende av skådespelaren som läser in texten. Rösten och inläsningen är enormt viktig för upplevelsen.

Det som är mest nervöst just nu med att debutera som författare är reaktionerna. Kommer det komma några alls? Och om de kommer, hur blir de? Som copywriter är jag van vid tyckande. Från kollegor, kunder, fokusgrupper och kundernas kunder. Men som blivande författare är jag betydligt skörare. Jag vill att de som lyssnar ska älska min bok Kämpa tjejer. Den handlar om en ung tjej som har en dröm om att skriva. Ungefär som jag när jag var ung och teaterkapten på Marstrand.

Ha en fortsatt fin påsk!

Ljudboken – den nya statusuppdateringen?

Ikväll bjuder Storytel på en maffig ljudboksgala i Stockholm. Författare och inläsare ska hyllas och Stora Ljudbokspriset delas ut. Om jag inte vore på resande fot hade även jag som blivande ljudboksförfattare varit där.

Förra året fullkomligt exploderade ljudbokslyssnandet och det är streamingtjänsterna som ligger bakom vårt förändrade beteende. En vän statusuppdaterade nyligen hur många böcker hen lyssnat på under 2017. Över 60 stycken! En imponerande bedrift av en småbarnsförälder, som oftast har tusen andra grejer att prioritera före skönlitteratur. Minns knappt en roman från bebisåren med mina barn! Men det är ju förstås det fina med ljudboken, den tillåter läsande fastän du inte riktigt har tid. När du hänger tvätt, tränar eller pendlar till jobbet.

Vännen publicerade även en bild på några av de lyssnade böckerna. Så enkelt och kul! Jag vill följa fler boklyssnare och speja in i deras digitala bokhyllor. Jag vill veta vad mina favoritförfattare lyssnar på. Jag vill veta vad mina favoritjournalister lyssnar på. Och så klart vill jag veta vad mina vänner lyssnar på!

Jag tror att fler kommer statusuppdatera vilka böcker de lyssnar på under 2018 och hoppas att streamingtjänsterna gör det lättare för folk att dela boktips och favoriter. Storytel har Facebookgruppen Snacka om ljudböcker, men jag skulle även vilja följa lyssnare som på Spotify direkt i appen. Så vad är min statusuppdatering? På väg hem till Stockholm lyssnar jag på manusförfattarbibeln Story av Robert McKee.

Vilken bok lyssnar du på?

Ps. Lycka till ikväll och ha massa skoj bästa författarkollegor och inläsare!

Wallraffar som 90-talist

jennyGW_FotografHENRIKBERGLUND

Foto: Henrik Berglund

Min huvudkaraktär Jossan i Kämpa tjejer! är 23 år och journaliststudent. Det har jag också varit en gång i tiden. Men istället för att skriva en komedi som utspelar sig på 90-talet har jag förlagt min historia till nutid.

Hur gör en då för att gestalta en 23-årig students liv och tankar?

Nummer 1 är förstås fantasin. Men jag har gått ett steg längre. Jag har både wallraffat och gjort research för att få stoff till min berättelse. Det är ju inga konstigheter när det gäller till exempel deckare och krim, men det funkar även för en samtida komedi.

Jag var journaliststudent i Göteborg på 90-talet. Jag minns hur det var att ta tåget till Stockholm för att praktisera på Bonniers och bo på en sovsal under marknivå för 55 kronor natten. Men framför allt har jag nya erfarenheter med mig in i min berättelse.

2017 var jag student och praktikant igen efter 20 år som copywriter. Det blev ett sorts wallraffade som medelålders 70-talist i rollen som 90-talist.

Det var ett äventyr att sätta sig i skolbänken igen. Och att vara praktikant igen, efter alla år då jag själv som senior tagit emot praktikanter, var också en upplevelse. Det är hyfsat krävande att vara nybörjare igen och att vilja göra bra ifrån sig utan att riktigt ha spelreglerna klara för sig eller en given plats på arbetsplatsen.

Jag gjorde också ett tiotal djupintervjuer med journaliststudenter vid JMK i Stockholm. Frågade om deras bakgrund, vardag och framtidsdrömmar.

När jag gör research tycker jag att det är viktigt att fråga flera. Jag vill få en så nyanserad bild som möjligt, även om den grupp jag intervjuade inför Kämpa tjejer! var relativt homogen. Det sitter i ryggmärgen efter alla år som copywriter.

Jag har också inspirerats av NRK och manusförfattaren Julie Andem. De intervjuade mängder av tonåringar för att ringa in målgruppen 16-åriga tjejer inför skapandet av den mycket framgångsrika webbserien SKAM.

Men vad skiljer dagens 23-åring från 90-talets?

Den allra största skillnaden är den digitala revolutionen. Utan tvekan. När jag som ung journaliststudent skickade mitt livs första professionella mejl till Amelia Adamo, som senare skulle bli min handledare, var hon en av få som anammat den nya tekniken. Fax var betydligt vanligare än mejl då.

Dagens 23-åringar har vuxit upp med internet och sociala medier. De vet vikten av att presentera en relevant bild av sig själva online. De tycker att deras föräldrar är ytterst pinsamma som postar och delar vilken skit som helst.

Researchen har givit mig insikter och bidragit till manusprocessen. Den ger också en säkerhet när jag presenterar projektet inför andra. Även om det inte handlar om detaljerat polisarbete eller mord.

Okej, 90-talister. Då postar jag det här inlägget!

Den galopperande skrivångesten

yann-bervas-400058

Foto: Yann Bertas

Visste du att det finns något som heter dead butt syndrome? Det är typiskt för kontorsmänniskor, såna som sitter på rumpan framför en dator hela dagarna. Jag kan lova att jag har det. Plus gamnacke och ont i handlederna. Under de senaste dagarna har jag även fått en rejäl släng av vinterkräksjukan.

Men det är inte det värsta. Det värsta är prestationsångesten och stressen att bli klar. Just nu är jag i sluttampen av mitt manus till ljudbokserien Kämpa tjejer! Tvivlen blandas med skam. Hur ska jag ta mig upp för berget – författarnas Himalaya?

När jag gick kvällskurs i skrivande för några år sen sa min skrivlärare att han sett många stupa på målsnöret. Författaraspiranter som lagt av strax innan de hade ett färdigt manus.

Nu sitter jag här med ångesten galopperande i bröstet och jag förstår precis varför de som gick kursen la av. Jag har hört om det. Jag har läst om det. När du som författare känner dig helt värdelös. Jag är exakt där. Jag vill lägga ner alltihop och stilla frysa fast vid berget.

Det är en barndomsdröm att bli författare. Kanske just därför det är så laddat nu. Jag har jobbat hårt för att komma hit och jag är nästan framme. Men jag står framför ett skyhögt berg med massor av undertext. De två sista avsnitten i min berättelse.

Håll tummarna att jag klarar mig över krönet!

01_JennyGromarkWennberg_Foto_HenrikBerglund

Foto: Henrik Berglund

 

Gästbloggare: Arianna Bommarco

Arianna_bommarco

Steget över till andra sidan

Jag arbetade under flera år på ett medelstort svenskt förlag. Under den tiden betade jag av i princip alla förlagets avdelningar, men en sak förblev konstant. Oavsett tjänst satt jag i förlagets utgivningsgrupp som träffades varannan vecka. I regel var utgivningsmötena långdragna och manus och utländska böcker diskuterades ur alla perspektiv.

Mängden text som kom in till förlaget var överväldigande. Varje vecka fylldes nya blå postbackar med tjocka buntar. Jag undrade var folk fick tiden att skriva ifrån. Det fanns guldkorn i de där backarna, det visste alla, även om det allra mesta inte höll måttet för utgivning. Många parametrar ska stämma för att ett förlag ska säga ja.

Men så kom en dag då jag tog beslutet att säga upp mig från förlaget för att försöka skriva själv. En dröm jag, som så många andra burit på sedan jag var barn men vars styrka följt självförtroendets konjunktur. Tiden var nu mogen och all uppdämd fiktion som vistades i mitt huvud skulle plötsligt släppas ut. Min skrivlust var hejdlös. Dammen hade slutligen brustit.

Under lång tid skrev jag full av entusiasm och med tillförsikten om att bli publicerad – jag visste ju hur man resonerade kring en utgivning – innan jag slutligen satte punkt. Fastän jag innerst inne kände på mig att mitt manus inte var riktigt färdigt skickade jag det till ett antal förlag och agenter i hopp om att någon skulle nappa på min idé.

Ett halvår senare var katastrofen ett faktum. Jag hade blivit refuserad överallt. Paniken över den enorma mängd tid jag hade investerat i mitt skrivande var fullkomlig. Hur var det möjligt att efter alla år i utgivningsgrupp göra en så grov missbedömning? Skulle jag kasta manuset på tippen och aldrig skriva igen?

Jag satsade allt på ett kort och gav manuset till en vän och bestämde mig för att låta honom (fast det visste ju inte han om) fälla avgörandet om dess öde. Flip eller flopp? Han läste och ringde upp mig och sa: ”Jag förstår exakt vad du vill göra, men du behöver skriva om.” Jag antecknade alla hans synpunkter på baksidan av manuset tackade honom varmt och lade sedan bunten i byrålådan och tänkte att en dag när orken infinner sig ska jag skriva om. Därefter började jag jobba med annat och gled allt längre bort från både förlagsvärlden och mitt eget skrivande. Men snart behövde jag fatta beslut om vad nästa steg i mitt yrkesliv skulle bli.

Då fick jag tips om Storytel Original där man kunde pitcha in idéer och bli antagen utan att ha ett helt färdigt manus. Det räckte med ett pilotavsnitt och ett synopsis och uppdraget var väldigt tydligt. Det fanns en massa människor därute som ville ha fängslande berättelser att lyssna på. Formen var tio timmeslånga avsnitt. Jag bestämde mig för att den här gången skulle jag skriva något riktigt spännande utan omotiverade utsvävningar. Ingen skulle ju orka lyssna på tomt nonsens. Kärleken till mina egna ord blev därför inte riktigt lika otyglad som tidigare, formatet höll mig i schack. I slutet av november förra året släpptes resultatet; thrillern Mörkt arv på Storytel.

Folk därute har lyssnat på den, det vet jag för de ha hört av sig. Deras respons har lärt mig den oförglömliga läxan att det är dem jag skriver för i första hand och mig själv i andra hand. Jag har även förstått att skrivlust inte räcker för att få ihop en spänningsroman utan en väl konstruerad dramaturgisk struktur är trots allt en förutsättning.

Stärkt av insikterna skriver jag nu om det manus jag under lång tid trodde skulle bli min debut. Jag vet ännu inte om det blir publicerat, men under tiden jag skriver om kommer jag att påminna mig själv om några saker jag lärde mig på förlaget. Nålsögat är trångt. Men det existerar manus som ingen trott på, men som efter envetna dörrknackningar har hittat hem och till och med blivit succéer. Det finns även manus som väldigt många varit övertygade om skulle bli bestsellers men som floppat fullkomligt. Och så en tredje sort, manus som blivit refuserade överallt men då författaren återvänt till sin skrivkammare, skrivit om, skrivit rätt och tillslut blivit antagen. Alltid tröstar det någon som sitter och kämpar med sin text och sina refuser, det tröstar i alla fall mig.

/Arianna Bommarco

Arianna Bommarco är författare till Storytel Originalserien Mörkt arv. Hon frilansar inom kulturbranschen och har nyligen gjort en dokumentär för SVT om kvinnliga pressfotografer och är curator för en utställning på samma ämne. Arianna Bommarco är filmvetare med magisterexamen från Lunds universitet.

 

Livet regisserat av Jonas Åkerlund

Minns ni Ally McBeal? En populär tv-serie i slutet på nittiotalet om en ung vimsig advokat med ständiga kärleksproblem som spelades av Calista Flockhart. Jag kollade givetvis på den. Inte för att jag själv vid tiden var en ung förvirrad juridikstuderande, utan på grund av seriens soundtrack. Varje avsnitt innehöll musik i någon form och karaktärerna hade ofta en sång som ledsagade dem och satte stämningen. Som den tredimensionella ”oogachakka-ungen” som dök upp och dansade till Hooked on a feeling varje gång Allys biologiska klocka gjorde sig påmind. Just ”The Cha-cha Baby” tycker jag är lite obehaglig men idén att ha ett ledmotiv för en period i livet gillar jag.

Min senaste vecka har också fått en rytm. Inte en naken knubbig 3D-bebis som vrålar som Björn Skifs förstås. Nä, min signaturmelodi började som ett riff klockan 09:03 i onsdagsmorse när jag efter en hel natts arbete klickade på sänd. I takt med att manuset flög iväg började blodet pulsera och förvandlades till ett varmt dansvänligt elektroniskt beat som nådde huvudet. En mjuk röst började sjunga. Zephyr in the sky at night I wonder do my tears of morning zink beneath the sun…

Madonnas Ray of light bubblade fram som en psykedelisk underström och ackompanjerade mig under resten av arbetsdagen. Efter en timmes sömn rusade jag iväg mot ett maraton av julfester, avslutningar, bokläsningar, after work, middagsbjudningar, manusläxor, möten och en mycket spännande hemlig litterär aktivitet (som ännu inte är officiell). Dygnet övergick i en vecka, och veckan i ett koncentrat av alla händelser som inträffat det senaste året. Men det var inte förrän jag hörde melodin jag insåg att min tillvaro faktiskt är precis som musikvideon. Kommer ni ihåg den?

Inspelningen är gjord av Jonas Åkerlund och plåtad i flera olika städer, bl.a. Stockholm. Solen går sakta upp över staden och sen river dagen igång. Bilar forsar fram, människor myllrar över gatukors, varukorgar fylls och bilderna bläddrar. Fortare och fortare. Jag tror videon symboliserar livet som rusar mot sitt slut i full fart, snabbare än ljusets hastighet. Madonna beskrev sången som ”helt ur kontroll”. Just nu är den min.

Faster than the speeding light she´s flying. Trying to remember where it all began.

Jag har alltid älskat låten för det härliga rastlösa drivet men aldrig förstått innebörden och känslan. Innan jag började skriva tyckte jag allt gick för långsamt. Tiden stod still. Jag var dödligt uttråkad, understimulerad och levde i en ständig dagdröm och förhoppning om att något skulle hända. Något nytt, något roligt, något galet. Jag ville bli knockande. Och helst hela tiden. Ni vet som en manet. Jag har hört att maneter bara har ett enda känsloläge medan de färdas runt i haven helt utan styrning. Ständig förväntan.

Mitt skrivår har varit motsatsen till manetens. Varje sekund har det inträffat något fantastiskt roligt som jag aldrig vågat drömma om. She´s got herself a little piece of heaven, helt enkelt. Ett aldrig sinande flöde av nya möten, nya sysslor och nya erfarenheter.

I veckan ska jag spela in ett radioprogram med tre fantastiska människor, ha en manusdag med en supertrevlig samling begåvade serieskapare, fixa en hemlig presentation och kanske få kommentarer på mitt manus av två asbra förläggare. Längre än så vågar jag inte ens tänka för jag är rädd att någon ska nypa mig i armen. Och jag vill inte vakna. Helt plötsligt kan det vara över, quicker than the ray of light.

Sekunderna fladdrar förbi och det är omöjligt att stanna upp och bara vara i det. Ta in hur det känns när tillvaron på riktigt är den rastlösa febriga dagdrömmen. Så min förhoppning nu är att även en mental musikvideo går att pausa och spela om. I så fall är det vad jag ska göra under årets sista veckor.

Och då vet jag vad Ally Mcbeal skulle ha sagt. ”Think back and replay your year. If it doesn’t bring you tears of either joy or sadness, consider it wasted.”

Vargtimmen

Vargtimmen kallas tiden före gryningen som för vanliga människor infaller någon gång mellan klockan 03.00 och 05.00. Då är kroppens aktivitet som lägst. Vetenskapligt brukar det förklaras med att blodets halt av hormonet melatonin är som högst vilket gör att kroppstemperaturen, blodtrycket och ämnesomsättningen sjunker.

Förutsättningarna för vakenhet är helt enkelt urdåliga.

Det finns de som säger att vargtimmen även är tidpunkten då flest människor dör och mardrömmarna är som verkligast. Den sömnlöse jagas av sin ångest och spöken och demoner är som mäktigast.

”Att vara manusförfattare är som att ständigt leva i vargtimmen”, hörde jag en person i branschen säga. Själv är jag mitt i omskrivningarna av mitt manus och jag tror jag förstår liknelsen.

I helgen har jag suttit klistrad vid datorn i 32 timmar iförd ett par illasittande mjukisbrallor med kattmönster och en stor stickad tröja och undrat vad fan jag håller på med. Ska jag stryka det här stycket? Bör jag istället fylla ut avsnittet? Herregud, är det jag som har skrivit den här dialogen, den låter inte klok. Har jag verkligen skickat in den här skiten?

Spökena och demonerna får Larry Page, Bill Gates och Angela Merkel att framstå som obetydliga mesproppar i jämförelse. Kinderna hettar och en blandning av uppgivenhet och total genans väller över mig. Inte för att grannarna ser en galen person med fett hår och fula kattbyxor varje gång de vänder sig om. Nä, för att mitt manus känns så dåligt.

Ångesten fungerar som någon form av olyckosamt chokladhjul.

”Hej, välkommen till skrivprocessen. Här sätter vi snurr på tillvaron. Nämen stort grattis! Det blev ett andrapris idag. Varsågod, en stor portion rädsla. I morgon kan du vinna färska panikattacker, en festpåse full med orossyndrom eller varför inte en årsförbrukning av obearbetade skamsköljningar. Vinst varje gång och alltid en överraskning.”

Om jag bara hade gjort rätt från början, grämer jag mig. Då hade jag sluppit befinna mig här.

Finns det ens någon som gör rätt från början?

Svaret är nej. Alla verkar leva i vargtimmen från tid till annan. Även de riktiga proffsen. Jag har kollat.

Tojstoj lär har sagt: Inga tillägg, hur briljanta de än är, kan förbättra ett verk i lika hög grad som nedstrykningar. Isaac B Singer tycker att papperskorgen är författarens bästa vän. David Bowie älskade misstagen. ”I thrive from mistakes. If I have not made three good mistakes in a week, then Im not worth anything. You only learn from mistakes.” Och Salvador Dali skavankerna. ”Have no fear of perfection. You will never reach it.”

En hel lista av författare har uttalat sig om skrivprocessen och vad den innebär.

I love my rejection slips. The show me I try – Sylvia Plath

There is no such thing as good writing, only good rewriting – Robert Graves

Being a writer is like having homework every night for the rest of your life – Lawrence Kasdan

Den enda som möjligen avviker från skaran är Stephen King som uttalade: Att skriva är mänskligt, att redigera är gudomligt. Han verkar unik.

Men nu tillbaka till vargtimmen. Det är nämligen också den tid på dygnet då flest barn föds. Och det ligger något i det. För om man aldrig ger upp omvandlas våndan till slut till en historia.

Doris Lessing formulerade det: What I did have, which others perhaps did not, was the capacity for sticking at it, which really is the point, not the talet at all. You have to stick at it.

 

Fortsätt simma! Fortsätt simma!

Jag håller fortfarande på med omskrivningar av mitt manus. Under tidiga mornar och sena kvällar kämpar jag men ibland känns det som om texten stirrar på mig utan att jag kommer framåt. I helgen bearbetade jag manus i 28 timmar. Ändå når jag inte dit jag vill.

Det går långsamt. Frustrationen växer. Varför är det så jäkla svårt?

Just nu skulle jag kunna döda folk som säger saker som ”det bara kom till mig” eller ”jag skrev min bok på några månader.”

Sänkare! Lyssnar man på dem dör man barracudadöden.

Så, en gång för alla nu.

De ljuger. Inget bara kommer. Inget är enkelt. En idé kan poppa upp från ingenstans, men inte ”roendet” som krävs för att få den iland. Den insatsen kan liknas med att vara en liten liten fisk som simmar över ett barriärrev med en jätteknasig följeslagare.

Jag vet detta för jag är själv mästare på att få helt omöjliga idéer. Ja! Ett marsvin vore kul! Slutade med att vi var fodervärdar åt fem getter en hel sommar. Vara med i TV, nåt nytt skojigt program om bakterier? Jag säger ja! Någon månad senare fann jag mig själv sitta med Dr Åsa under bästa sändningstid och prata om familjens tarmflora. Eller varför inte: Juristlinjen? Så praktiskt med en bred utbildning! Den snilleblixten tog fem år att genomföra och femton till att reparera.

Men trots att jag haft trädgården full av olydiga getter (de rymmer på ett kick och äter upp äppelträden så fort man tittar bort), vardagsrummet kryllande av kameramän eller varit tvungen att plugga dag och natt för att klara jättetrista tentor, är att skriva en bok den största utmaningen av dem alla.

Om du befinner dig mitt ute på havet (om du någon gång har fått skriva om ett manus vet du vilken skärseld av manettrådar, valar och hungriga hajar jag pratar om) är mina tips följande. Och jag lovar att om du sätter upp dem för dig själv kommer du fixa det. Jag tänker göra det.

  1. Sätt rimliga deadlines. För höga krav innebär bara att allt brakar. Plus, du vill känna att det är lustfyllt, inte pressat.
  2. Börja med det du tycket är roligast. Är det att bättra på och bygga karaktärer – starta där. Är dialogerna mest lockande – bingo! Ruta ett måste kännas askul.
  3. Hitta en bra coach/en pusher. Det finns inget så sporrande som att ha någon som engagerar sig och kommer med precis de förbättringstipsen som behövs (inte de man nödvändigtvis vill höra). Har du inte lyxen att ha strålande förläggare anlitar du en skrivcoach eller en lektör. Det kostar så klart en slant men är väl investerade pengar. Saknas den möjligheten hittar du en skrivkompis. Även en mycket liten och misstänkt dement palettkirurgfisk duger. Om den har rätt inställning.
  4. Bestäm vilka tider du ska skriva, gör ett schema och följ det. Kan du sitta innan jobbet? Är kvällen din bästa stund? Vad du än väljer prioritera tillfällena och boka in dem i din kalender så att inget annat konkurrerar med tiden.
  5. Släng mobilen.
  6. Bestäm innan du börjar när du ska ha rast och vad pausen ska innehålla. Själv gillar jag att springa eller gå, det får min hjärna att vila.
  7. Sätt upp ett specifikt mål för varje skrivtillfälle. Därefter gör du varken mer eller mindre.

Och viktigast av allt.

8. Det gör inget om det går långsamt ibland. Det som gäller är att aldrig, alltså aldrig, sluta.

Om du inte har tid att läsa det här inlägget kommer en kortversion här. Sammanfattad av en totalt förvirrad men lysande skarp liten palettkirurgfisk.

Lycka till!

Jag ska bara

I veckan fick jag synpunkter från mina förläggare. Jag har lyxen att ha två. De är bländande skarpa och noggranna. Jag känner mig oerhört trygg med dem. Lite samma känsla som när jag under några år var föredragande åt ett fd jurstitieråd tillika EG-domare, ”Mr Hawkeye.” Han missade inte en punkt. Sönderplottrade med konstiga krumelurer (domarspråk) kom utkasten tillbaka. Jag undrade förstås ofta vilken nytta han hade av mig när han redan visste hur det skulle vara men han svarade alltid: ”Det första utkastet är det allra svåraste, att hacka i det är det enkla. Jag vill ha något att utgå ifrån.”

Det ligger något i det fast arbetssättet har stora likheter med att ständigt leva i vargtimmen. Som KBT för en ”duktig flicka” eftersom det innebär att alltid känna sig värdelös. Produkten är långt ifrån perfekt när den lämnar mitt skrivbord. Efter några år i juristskolan vet jag emellertid att den här hårda vägen är den enda. Och fyra hökögon är högsta vinsten.

Med ett manus fullt av frågor och funderingar lämnade jag förlaget. Jag har fått en tydlig anvisning om vad jag måste göra, jag ska bara…

Handla först. Hatar normalt att handla men det måste ju göras. Länge också. Inte bara det nödvändigaste. Även tandkräm, buljongtärningar och tops. Har vi inte dessutom slut på soja? Eller är det ketchup? Priserna som jag aldrig annars orkar titta på ska plötsligt jämföras. Och hade jag ägt mynt hade jag använt dem för att betala.

Väl hemma sätter jag ner kassarna och lägger manuspåsen på kontoret. Jag borde öppna den men jag ska bara…

Laga maten. I vanliga fall köper jag något enkelt till middag men inte ikväll. Vad är det förresten för slafs? Köpa färdigt! Sådan är väl inte jag? Här ska tillredas från grunden. Skala lök (fast fingrarna luktar skit resten av kvällen), riva ost och steka köttfärs. Moment som kräver minutiös noggrannhet. Medan spaghettivattnet kokar skulle jag kunna starta datorn men jag ska bara…

Städa köket. Kastruller behöver diskas, kaklet torkas av. Är det rent på bänkarna blir det obalans om man sneglar ner mot golvet. Har vi dammsugit? Borde kanske ugnen rengöras? Micron jag inte använt ropar bestämt efter en rejäl omgång. Jag skulle sätta mig och jobba nu om…

…det inte vore för tvätten. En maskin till går alltid att köra, en korg ytterligare finns alltid att hänga och några högar återstår alltid att sortera. Vem lämnar tvätten så? Mårran och Tobias IRL!

Jag viker och ordnar. Flyttar sakta strumporna från hög till hög. Jag vet att jag inte borde stå i tvättstugan och dona när jag har ett manus att reda ut, men jag ska bara…

Hänga in i garderoben!

Det hade varit kvickt gjort om det inte vore för att hyllorna tydligen är helt ostädade. Vad är det för slarvmänniska som huserar här? Kanske bör jag först organisera om innan jag kan stuva in det rena? Det är hög tid att börja med manuset, jag ska bara…

Då avbryts mina tankar av min skrivcoachs röst långt inne i mitt huvud. Han har sagt det så många gånger att jag kan höra honom ryta när som helst.

”Det som är helt avgörande är att aldrig ge upp. Det är viktigare än talang. När du tror att du är klar, kommer du få ta det ett varv till. Bered dig på det. Du kommer att ha is i skägget som Wassberg när du slutligen stupar i mål. Så jävla jobbigt är det att skriva en bok. Förläggarna och redaktörerna har alltid rätt. Lyssna på dem. Sedan bestämmer du dig. Gå ut och kräks bakom husknuten om du måste. Därefter kavlar du upp ärmarna och skriver om.”

Detta är det enda som gäller. Så nu mina vänner finns det ingen återvändo och inga mer ’ska bara’. Mina ärmar är uppkavlade. Jag kommer inte ge upp.

Hej manus nu kör vi! Vi ses i mål.

Det är i Berlin det händer

Har ni en plats som trollbinder er? En stad som väcker känslor? Där särskilda händelser inträffar?

Det har jag och det är Berlin.

Min första kontakt med Berlin var genom berättelsen Gänget i tunnelbanan (Wir Kinder vom Bahnhof Zoo) som handlar om den unga västtyska flickan Christiane. Som trettonåring börjar hon använda heroin. Hon går i skolan på förmiddagarna och prostituerar sig på eftermiddagarna. Fascinerad satt jag på golvet i skolans bibliotek och bläddrade igenom bildgalleriet i bokens mitt som visade de unga missbrukarna vid Berlin Zoologischer Garten, Västberlins dåvarande centralstation.

När Vi barn från Bahnhof zoo släpptes på video förfalskade jag underskrifter för att kunna hyra den. Klippen från David Bowie-konserten har jag sett om och om igen. Det finns en sekvens när en narkoman drar ut en spruta ur en överdoserad kamrats arm och kör rakt in i sin egen halspulsåder. Den scenen glömmer jag aldrig och den fungerade mer effektivt än alla ANT-undervisningar genom hela högstadiet.

Några år senare kom mina föräldrar hem efter en resa med en ask full av betongskärvor. De hade råkat befinna sig i Berlin när muren föll. Ungefär samtidigt upptäckte jag också låten Die Mauer av Ebba Grön. Nynnandes på Thåström studerade jag de spraymålade bitarna och bestämde mig för att besöka Berlin.

Och min första resa till staden blev speciell. Jag och min man gifte oss i svenska kyrkan. Tämligen oplanerat. Prästen släpade med sin fru som vittne, om vi saknade sådana. ”Det är lugnt”, sa jag och tittade förläget ner på bootsen jag bar till kjolen. Jag hade glömt packa skor. Typiskt.

Därefter åt vi middag på Berlins äldsta restaurang ”Zur letzten Instanz” (till sista instans). Krogen som sedan 1600-talet har varit en samlingsplats för stadens stora, belägen invid högsta domstolen. Där i en soffa som även besuttits av Napoleon åt jag min första måltid som gift. Och det kändes stort.

Min andra resa till Berlin gjordes i mitt dåvarande jobb. Den gick raka vägen till regeringskvarteren och ett seminarium som invigdes av Angela Merkel. Absurd känsla. Man skulle kunna tro att det var den overkligaste upplevelsen men den inträffade under min tredje tur till staden. För ganska exakt ett år sedan nu.

Jag och min vän Hanna som också är författare (hon trefaldigt! – Barnflickan, Bunkern och Ryggdjur) hade bestämt oss för att fira att vi äntligen färdigställt våra manus. På en jugendkaklad vinbar någonstans i Hackischmarkt öppnade jag mobilen och möttes av bilder från fotograferingen till omslaget och inspelningen av trailern till Stockholm psycho. Jag hade ingen aning om att det var på gång och när jag såg fotot tappade jag bokstavligen besticken i golvet.

Precis som jag föreställt mig. Blodigt, stiligt och skruvat. Och jag älskar det.

Den upplevelsen går aldrig att slå, och även den kommer för alltid vara behäftad med Berlin.