Lördagsenkäten: Vilken bok skriver du om tio år?

Tua: Oj, ingen aning. Jag måste brinna för en idé för att mäkta med att göra en bok av den, så det beror på vad som kittlar min fantasi om tio år. Konungens-trilogin kommer nog att mätta mitt behov av att skriva romance, så om tio år skriver jag säkert i en annan genre, kanske något moget (även jag måste väl bli vuxen någon gång, eller?). Dessförinnan skulle jag vilja skriva en fullkomligt “outrageous” historia om att arbeta i kontorsmiljö. Jag skulle inte ens behöva använda fantasin, det vore bara att sammanfatta mitt arbetsliv med allt galet som hänt. Telia Mobitel på nittiotalet, say no more. Det enda som skulle hindra mig är devisen: “Det som händer (hände) på Klökanvägen, stannar på Klökanvägen”.

Samuel: Jag vet inte ens vad jag ska äta till lunch imorgon. Men om jag skriver en bok om tio år är den gissningsvis inte så tjock. Det orkar jag nog inte. Kanske en novellsamling?

Per: En episk serie baserad på Bibeln. Vänta ni bara …

Emma: Då har jag blivit varm i kläderna och skriver ett mästerverk. Jag har några år på mig att fundera över detaljerna …

Victoria: Då hoppas jag att jag är en etablerad författare med flera böcker under bältet, och att jag bara blivit bättre och modigare med tiden. Jag tror att jag alltid kommer att röra mig runt samma frågor, de om familj och relationer, makt och frigörelse, ansvar och beroende. För mig är det outtömligt. Kanske har jag också varvat romaner för vuxna med romaner för unga, jag har en dragning till det där gränslandet. Men om tio år skriver jag i alla fall en roman som kommer från hjärtat, precis som Härifrån gjorde. 

Lördagsenkäten: Finns det någon genre du skulle vilja prova men inte vågar dig på?

Victoria: Nja, det finns genrer jag inte skulle vilja ge mig på, som skräck och thrillers, jag är för lättskrämd. Och för lat för all research en historisk roman skulle innebära, eller en politisk spionroman för den delen. Och kanske lite för pryd för erotik. Men en genre jag skulle vilja prova är fantasy, jag älskade den typen av berättelser när jag var barn, och gör egentligen fortfarande. Jag har tassat lite runt magisk realism i några ungdomsmanus som inte blivit färdigskrivna, men jag kanske ska försöka ge mig på det igen.

Tua: Nej, om jag verkligen skulle brinna för en idé skulle jag kasta mig in i att förverkliga den och lösa problemen allteftersom de kommer. Men jag har ofta tänkt att det vore svårt att skriva krim. Jag känner ingen polis som jag skulle kunna plåga med alla researchfrågor som vore nödvändiga för att skriva trovärdigt om polisarbetet.

En rolig anekdot apropå experter: I en scen i Konungens sändebud (som senare ströks) hade jag beskrivit förloppet efter att en karaktär fått en kniv i hjärtat. Jag slet hårt med att göra det trovärdigt (dödsryckningar, trummande hälar m.m.) men var osäker på om jag lyckats. Så kom jag på att jag har en läkare i bekantskapskretsen, en kul kille som säkert skulle ställa upp. Jag fick tag på honom i telefon, läste upp scenen och avslutade med: ”Du som är överläkare och allt, går det till så här när man sticker en kniv i hjärtat på någon?” Han var tyst en lång stund, sen sa han: ”Vad tror du att vi sysslar med här på Sundsvalls sjukhus egentligen?”

Samuel: Det finns genrer som inte direkt lockar mig, men det beror mer på avsaknad av begåvning/intresse än sviktande mod. Det jag vill göra brukar jag också göra. Dumdristigt, men kul.

Per: Inte genre, men att skriva romantik och rent av sensuella scener har jag inte testat ännu. Det är för stor risk att det blir platt och skrattretande.

Emma: Det verkar kul att skriva en spännande kriminalroman och jag har gjort ett försök, men har svårt för det råa så jag backar nog på det. Däremot kan jag tänka mig att skriva i den genren framöver om jag skrev tillsammans med någon.

Vilken av dina bokkaraktärer skulle du helst vilja vara?

Victoria: Jag har flera gånger fått frågan vilken av karaktärerna som är mest jag, och då är svaret Ozzie, även om hans omständigheter inte är mina. Men om jag fick önska hade jag varit Hanna. Hon är stark och orädd och har ett brinnande patos för rättvisa och jämställdhet. 

Tua: Matilda och Trond har det så jobbigt att jag skulle nog helst vilja vara Tronds faster Hildegun. Hon har massor med skinn på näsan, är jordnära och varmhjärtad och lever i ett lyckligt äktenskap med sin make Zakarias.

Samuel: Den godmodiga Britta Karlsson verkar trivas med sitt liv. Jag tar henne.

Per: Får man svara ”ingen alls”? Det är en jäkla jobbig situation som mina protagonister hamnar i. Jag hoppas att jag aldrig behöver uppleva gängkrig på så nära håll. Och visst finns det poliser i manuset också, men de kämpar med en omöjlig arbetsuppgift i ett organisatoriskt klimat som inte alltid är så hälsosamt. Nej, jag nöjer mig med att stå på sidlinjen och heja på dem. 

Emma: Jag skulle vilja vara min huvudpersons bästa vän som verkar ha väldigt roligt. Men jag måste nog inse att jag är mest lik mamman i boken. Hon vill väl, men är rätt jobbig.

Lördagsenkät: Vilken existerande bok önskar du att det var du som hade skrivit?

Tua: Borta med vinden. En episk kärleksberättelse i historisk tid med ett kärlekspar vars öde klöst i mitt hjärta sedan jag första gången läste ut boken som trettonåring. Fast å andra sidan … om jag själv skrivit BMV, hade jag inte kunnat njuta av den på samma sätt. Det är nog bäst att man siktar på att skriva nya fantastiska böcker för läsarna att ta del av!

Samuel: Jag kan ju inte svara Jonas Eckel varje lördag, så … kanske valfri bok av Arto Paasilinna. Eller ska man tänka utanför boxen? Bibeln? SAOL? Nej, vi tar en Paasilinna.

Per: Hmmm … skulle vara någon av de episka verken där ett helt världsbygge ingår. Sagan om Ringen eller Tjänarinnans berättelse (alltså Handmaid’s Tale). Här finns det någonting mer bakom den bra boken, ett universum som man kan fundera på efter att själva berättelsen är klar.

Emma: Stolthet och fördom – jag tycker den är perfekt på så många sätt.

Victoria: Oj, det är en svår fråga. Det finns ju många fantastiska romaner och många författare jag beundrar, men även om de har skrivit böcker som jag älskar, så är det ju inte mina berättelser. Jag har svårt att tänka mig in i den rollen, att ta över någon annans berättarperspektiv, det känns så personligt. Men om jag ska välja något så säger jag Bröderna Lejonhjärta, eftersom det skulle kännas fint att veta att man gett väldigt många människor, både barn och vuxna, en tröst och ett verktyg för att kunna prata om döden.

Lördagsenkät: När brukar du tvivla på din förmåga att skriva?

Victoria: Varannan dag ungefär. Självförtroendet går som en jojo, ena stunden kan jag tänka: ”jäkla bra scen det där”, för att lite senare läsa samma stycke och vilja ta fram skämskudden. Det man får passa sig för då är instinkten att radera hela skiten, för oftast är det inte så illa, vilket man inser när självförtroendet stiger igen.

Tua: När smakar en Tuborg bäst? Hvergang! Som jag skriver nytt, alltså. Jag tycker att allt blir banalt och platt. Det är först i redigeringsfasen som mitt självförtroende stiger, då jag får putsa och fila tills känslan i varje scen blir som jag tänkt mig. Redigering är mitt favoritmoment i skrivprocessen.

Samuel: Jag kan brottas med starka känslor av obehag och olust, men mitt självförtroende är så grundmurat (eller min självinsikt så bristfällig) att jag sällan eller aldrig tvivlar på min förmåga att skriva. Kanske inte så sympatiskt, men praktiskt.

Per: Ja, varje gång jag börjar på ett nytt manus! Vid det laget har jag i regel jobbat så mycket med redigering av det förra manuset (som ju i 99% av fallen fått standardrefuser) att jag är orolig för att ha ”tappat gnistan”. Att jag glömt hur man gör. Som tur var finns det ett enkelt botemedel: sätt igång!

Emma: En gång i kvarten.

Lördagsenkät: Vad betyder skrivandet för dig?

Tua: En passion! Jag älskar att kliva in i den alldeles speciella värld jag skapat åt mina karaktärer. Där är jag Gud och kan böja tillvaron så som jag vill ha den. Lyckan då jag åstadkommit en riktigt bra scen är oslagbar.

Samuel: Å ena sidan en födkrok med en massa tekniska aspekter. Å andra sidan en helig, ren och mystisk konstform som jag inte vill analysera, bara bejaka, omfamna och njuta av.

Per: Det är oas där jag själv bestämmer vad jag vill göra och vad som ska hända. Skrivandet ger mig en slags kraft och motivation i resten av livet också, en mening att fokusera på under de där trista passagerna som man bara måste igenom.  

Emma: Att skriva är min yoga. Det är mitt sätt att koppla av, förstå omvärlden i lugn och ro och höra mina egna tankar i ett annars ständigt pågående brus. Utan skrivandet tappar jag bort mig själv. 

Victoria: Frihet. Det finns ingen annan plats som jag känner mig så fri på, som när jag skriver. Då vågar jag bre ut mig och testa saker, uttrycka saker, utan att vara rädd för konsekvenserna. Jag är som allra mest ärlig i mina texter. 

Lördagsenkät: Vilka är dina förhoppningar inför 2022?

Victoria: Att Härifrån ska nå så många läsare som möjligt, och att jag ska få uppleva alla de där förstagångerna som hör till att debutera. Första intervjun (den har jag tjuvstartat med), första recensionen, första författarframträdandet, första releasefesten … Och också att jag ska få ihop nästa manus så att jag kan få göra alla de där sakerna en gång till! 

Tua: Det självklara svaret måste bli att många vill läsa och lyssna på min debutroman Konungens sändebud som släpps i mars! Samt att förlaget gillar uppföljaren och vill ge ut även den. Ännu en skrivrelaterad förhoppning är att jag under våren lyckas knåpa ihop ett råmanus till bok tre i serien så att jag kan redigera av hjärtans lust under sommarsemestern.

Samuel: Att min bok ska komma ut som planerat, att den på något sätt ska lyckas nå ut och bli läst, att läsarna ska bli uppslukade och tipsa andra … Och så hoppas jag kunna ha en stor releasefest där man med gott samvete slipper tänka på covid. Helst redan i april. Det vore härligt!

Per: Såklart att tillräckligt många väljer att läsa boken för att den ska synas genom bruset. Och så att jag lyckas skriva klart ett råmanus på uppföljaren innan sommaren. Det var ett tag sedan jag var i “skrivfasen” – har ju mest blivit redigering det senaste halvåret – så för mig blir det till att återupptäcka skrivandet till våren. Hjälp – hur var det man gjorde nu igen?

Emma: Jag längtar efter att lära känna fler författare, både utgivna och aspirerande. År 2022 börjar på bästa sätt med fyra nya författarvänner! Jag har förhoppningar om att det här bloggåret kan leda till fler nya bekantskaper. Säg gärna hej till oss i kommentarsfältet =)

Debutanterna kliver in i biktbåset

Vilka synder har debutanterna gjort sig skyldiga till? I manusen alltså. De flesta av oss har språkliga svagheter som envisas med att smyga sig in i texten så fort man slappnar av. Kanske finns också något favorituttryck som dyker upp pinsamt ofta, eller ett grammatiskt fel som återuppstår gång på gång. Bekänn nu för läsarna!

Anna: Uj uj, jag upprepar mig. Jag tycker att jag har kommit på en genial formulering och så skriver jag ner den. Sen visar det sig att jag kommit på dem typ tre gånger tidigare också. Plus: jag skriver plus. Och sen vaknar mina huvudpersoner hela tiden. Jag som hatar böcker där folk bara vaknar! Med eller utan ryck, det är ändå sååå tröttsamt. Stryk. A

Mattias: ”Bikten”

Jag har inget att bekänna, försökte jag till förstone. Ingen debutant är fri från synd, svarade Padre Inocencia på andra sidan gallret. Jag tog ett djupt andetag. Okej, sa jag, varje gång jag skriver ”människa” på datorn blir det ”männsika”, och ”exempel” blir till franska ”exemple”. Du är förlåten, svarade Padre lugnt. Det är blott en ringa synd att skriva på franska. Något mer, min son?

Tankstreck… sa jag och suckade. Jag tycker att det är besvärligt! Jag fattar aldrig när det ska vara tankstreck, bindestreck eller långt tankstreck, och ibland heter det ”pratminus”. Vilket är vilket? Och vad ska vara var, och när är det fel och galet? Även där är du förlåten, svarade han milt. Redan Augustinus på sin tid hade stora bekymmer med tankstrecken. Har du något mer att bekänna?

Ja… semikolon… mumlade jag. Va’sa? utbrast Padre och tycktes komma hotfullt nära gallret. Semikolon, sa jag igen lite högre och min skam måste ha ekat i den tomma salen. Jag vill väldigt ofta använda semikolon i löpande text! Jag försöker att avhålla mig, men plötsligt har jag satt dit ett igen… och igen… Förlåt mig, jag har ingen som helst kontroll… Det är ju så fint, och passar så bra ibland… Det är till yttermera visso också en svår synd att fritt använda sig av semikolon i dessa dagar! svarade Padre Inocencia myndigt. Gack genast ut i världen och förstå att tiden har gått! Lyssna på Sparks låt ”It ain’t 1918” sjutton gånger och en. Gå sedan i frid, mitt barn.

Jag tackade Padre Inocencia och lovade bot och bättring.


Gudrun: Jag har märkt (och det har påpekats för mig), att det frågas väldigt mycket i mitt manus. Alltså inte bara i dialogen utan i de delar av texten som beskriver vad som rör sig i berättarens huvud. Det blir på tok för mycket. Som ett tics nästan. Jag har försökt rensa bland spörsmålen, men märker de likt ogräs som förökar sig dyker upp här på bloggen också. Så jag kan inte skylla på min huvudperson. Det är jag. Jag sonar genom att lyssna på Johnny Thunders, Ask me no questions. Och sen skriver jag en ny text, full med frågetecken. Eller har jag missuppfattat hur det där med absolution fungerar?


Caroline: Jag har en tendens att överanvända ordet ”ju”. Det är ju ett himla bra ord enligt mig men jag vet ju också att det oftast inte tillför något i sammanhanget. Dessutom blir det ju tjatigt när det används flera gånger i samma stycke. Oftast märker jag när det dyker upp på skärmen och raderar omgående. Trots det kan jag konstatera att antalet ”ju” uppgår till 117 stycken av totalt ca 93.000 ord i manuset. De förekommer mest i dialog och då är det väl okej, eller? Äsch, det blir till att rensa ännu mer.


Vilken genre väljer du om du måste byta?

En litterär agent headhuntar alla fem Debutantbloggare och garanterar utgivning i 20 länder. Kontraktet gäller varsin ännu oskriven bok och den får tillhöra vilken genre som helst – utom samma som debutboken.
Vilken genre väljer du och varför?

Gudrun Furumark

Gudrun Furumark: Jag nappar tag i en gammal idé, och skriver en psykologisk thriller. Den handlar om en nyutexaminerad psykolog som får jobb på en metadonklinik. Först tycker hon att det är konstigt att så många patienter tycks lida av paranoid personlighetsstörning, sen börjar hon undra om de kan ha rätt i att överdödligheten bland heroinister är misstänkt hög i Stockholm. Varför jag väljer den genre jag gör? Den här berättelsen passar helt enkelt bäst som psykologisk thriller.

Jag ser fram emot att få skriva något som blir läst av många (i tjugo länder!), och vill gärna ge folk en inblick i hur tufft det är att överleva som opioidberoende. Agenter, jag är öppen för förhandling. Det kan vara ok med lansering i bara 19 länder.


Anna Grönlund

Anna Grönlund: Åh lätt, en kokbok! Den skulle heta ”Inte så starkt, mamma” och skulle innehålla alla schyssta vegetariska recept jag fått trolla fram för att barnifiera all världens starka mat som mina barn tyvärr vägrar äta. Chili sin carne sin chili, sichuan ris utan sichuanpeppar – mm. (Ordfront, ni har mitt nummer)


Caroline Möllesand

Caroline Möllesand: Jag vill skriva en reportagebok om golfentusiaster i Skottland. Människor från hela världen vallfärdar nämligen likt pilgrimer till golfens vagga – St Andrews. Jag har själv varit där och upplevt den speciella stämning som uppstår när ett trettiotal golfare av blandade nationaliteter börjar köa i mörkret klockan tre på morgonen för en chans att få spela på The Old Course.

Förutom att jag är otroligt ressugen så väljer jag den här genren för att det skulle vara så härligt att intervjua olika personligheter om deras erfarenheter och drömmar ur ett golfperspektiv. För några år sedan skrev jag ett reportage om ett svenskt par som gifte sig på stranden i St Andrews. Vigseln ägde rum direkt efter en golfrunda med överraskade golfkompisar som vittnen. Fint, eller hur? ❤️
Givetvis tar jag med mig en duktig fotograf så att boken blir en skön blandning av spännande personporträtt och skotska naturupplevelser. 


Mattias Kvick

Mattias Kvick: Om jag aldrig förr drabbats av sk. skrivkramp så tror jag att detta är tillfället jag väntat på. Vad tusan ska jag skriva om jag redan på förhand vet att det kommer att bli utgivet och läst? Spontant tänker jag att jag inte hade kunnat skriva någonting alls – jag hade fått betala tillbaka förskottet och gå ut bakvägen utan mössa och hyllningar.

Men för att inte fega ur helt, och åtminstone välja en genre, hade jag valt essäformen. Det hade blivit en samling längre och kortare essäer om skilda ämnen som filosofi, entomologi, teologi, och andra trevliga logier, med ett slags genomgående röd tråd, finurligt uttänkt över många koppar kaffe. För den som vill veta mer har jag skrivit om min relation till essäformen i ett tidigare inlägg (Om att skriva essä) här på bloggen, men kort sagt är det den skrivform jag gillar bäst. Jag älskar essäns unika blandning av fakta och fritt funderande.


Ann Edliden

Ann Edliden: Inspirerad av gårdagens stora nyhet (den om prins Philips bortgång) väljer jag att tro att den brittiska drottning Elizabeth fått panik och insett sin egen dödlighet. Hon kontaktar mig, som hyser ett osunt stort intresse för kungligheter överlag och smaskiga historier i synnerhet, för att berätta den ocensurerade versionen av sitt liv.

Det blir dråpliga historier om Margaret Thatcher, snuskiga anekdoter från sängkammaren och skvaller om Charles och Diana samt en bit om hur drottningen själv egentligen känner för Camilla Parker-Bowles. Hon outar allt och alla och boken blir såväl utskälld som hyllad men framför allt blir den oerhört läst av oerhört många. Jag blir ekonomiskt oberoende för all framtid och kan skriva exakt vad jag vill härnäst. Kanske en barnbok i samarbete med prinsessan Estelle?

Lördagsenkäten: Hur tänker du kring årstider när du skriver?

Har årstiderna någon betydelse i din debutbok? Passar sommaren eller vintern bättre för vissa berättelser eller miljöer? Berätta hur du tänker!

Caroline Möllesand Öland

Caroline Möllesand: I min feelgood-roman är det sommar. Kan inte minnas att jag ens funderade över något annat alternativ. Eftersom boken utspelar sig på Öland och de flesta associerar ön med sommar och semester så föll det sig naturligt. Det var så enkelt att hitta på härliga aktiviteter och miljöer. Precis lika självklart är det att del 2 i serien utspelar sig på hösten. (Ja, jag har redan synopsis för en fortsättning.) Då handlar det om ett annat tema, vardagssituationer och en annan plats på Öland.
Bara för att blanda in ytterligare en årstid … Jag gillar fenomenet ”böcker med jultema”, och jag har en påbörjad julnovell, eller så blir det en kortroman. Får se om det kan bli något av den. Precis som i verkliga livet uppskattar jag fyra årstider när jag skriver, men sommaren får gärna vara jättelång.


Illustration: (c)Kvick

Mattias Kvick: Min bok Pensionat Solvändan utspelar sig under en sommar vid havet. Det föll sig självklart, med tanke på miljön, att det skulle vara just sommar. Jag föreställde mig att det var ett sommarpensionat och att det stängde efter säsongen.
Att beskriva en årstid kan ju göras på många sätt, men oftast behövs det inte så mycket för att man som läsare ska känna vilken årstid det är. Och jag tänker att det är viktigare för läsaren att just känna årstiden, än att läsaren får veta vilken årstid det är. Själv använde jag mig främst av både lukt- och känselintryck i mitt manus. Hur det t ex känns när sanden är så varm att man nästan inte kan stå barfota i den utan att det bränns under fötterna. ”Solvarm tall” var en lukt jag skrev in i manus eftersom det är en lukt som ger mig själv många och fina sommar-associationer, liksom lukten av saltvatten, tång och matos. Jag skrev om lukten av värme och sol istället för att skriva om värmen och solen. Jag undvek meningar som ”solen skiner och det finns inte ett moln på den ljusblå himlen”, ty en sådan mening ter sig lite platt och innehållslös i jämförelse med en solvarm tall. Show, don’t tell som ett gammalt gott råd lyder.   


Gudrun Furumark: När jag började skriva Läsåret hade jag bara den första scenen i huvudet. I den scenen är det uppropsdag, det vill säga sensommar. Sen visade det sig att berättelsen sträcker sig över flera årstider, ja som kanske hörs av titeln, över ett läsår. Mattias beskriver hur han får in de sinnliga aspekterna av årstidsväxlingarna. Det är en utmaning för mig. Ibland vill jag bara skriva ”en månad senare, december,” istället för ”det värkte i tårna, egentligen var det alldeles för kallt för converse.”


Anna Grönlund

Anna Grönlund: Ja alltså det är vinter och tidig vår i min bok men jag vet inte om jag hade nån speciell tanke med det. Nåt väder måste det ju vara. Rent symboliskt så är ju vintern den mest ktoniska årstiden, men det var inget jag aktivt funderade kring.


Ann Edliden: Min roman är inte årstidsbunden överhuvudtaget och hade egentligen kunnat äga rum när som helst. Jag personligen avskyr hösten och tycker det är den absolut deppigaste årstiden (hej hej alla mysiga tedrickare som nu blir ilskna på mig!). Just därför förlade jag min historia dit. Det adderar en extra dimension, då årstiden blir mörkare och mörkare i takt med att allt går käpprakt åt helvete. Min nästa roman har jag däremot förlagt till min favoritårstid: försommaren. Ser fram emot att få skriva om strandhäng i stället för regniga promenader i lövhalka.

Lördagsenkäten – Vilken litterär figur vill du fira jul ihop med?

Det går nästan inte låta bli att ha en julrelaterad fråga såhär helgen innan julafton. Idag undrar vi helt enkelt vilken litterär figur du skulle vilja fira jul ihop med? (Och vem tror ni Pippi väljer av Sara eller Daniel? Om inte alla tre slår sig ihop till ett sällskap vill säga… men då blir vi fler än vad Folkhälsomyndigheten vill… vilket dilemma!)

Kristin Fägerskjöld

Jag skulle helt klart vilja fira jul ihop med någon spännande person. Karaktärna Julie och Maddie i Kodnamn Verity av Elisabeth Wein har jag fastnat för. De levde (kan man säga så om några uppdiktade personer?) under 1940-talet – den tid jag gillar att skriva om så mycket – och de känns både varma, spännande, lite tokiga och mycket brittiskt ironiska och jag skulle välkomna dem vid mitt bord. Kanske kan de ge mig lite mer glöd åt manuset jag kämpar med just nu.

Pippi Långstrump, kanske? Hos henne får man inte perfektion, men mycket värme och julstämning. Och, inte minst, snö!

Malin Edholm

Frågor som den här är så roliga och mysiga men ger mig samtidigt ologiskt mycket ”prestationsångest” … För att jag vill komma på det perfekta svaret och börjar gå igenom alla böcker jag läst och vänder och vrider på alla karaktärer tills det bara står still i huvudet.

Med det sagt är mitt spontana svar: Jag skulle vilja fira jul med Weasleyfamiljen i Harry Potter. Äta god mat, få en stickad tröja av Molly och ha en mysigt stökig jul i The Burrow. I detta scenario ingår även att ta del av julen på Hogwarts… så magiskt.

Sen vet jag att jag om någon timme, dag eller vecka kommer komma på ett mycket bättre svar men så får det väl vara!

Hanna Nordlander

O

När jag står och letar i min bokhylla efter en romangestalt att fira jul ihop med, inser jag att det kanske inte finns så mysigt sällskap där. Även om jag inte läser om några seriemördare eller zombier direkt, verkar karaktärerna i mina böcker tämligen dysfunktionella på det sociala planet. Så trots allt väljer jag nog pappan i min egen bok att fira jul med. 

Vi skulle laga Jansson ihop, jämföra recept och om det måsta vara stavar eller om man får riva potatisen. Han skulle be mig vika ned skjortkragen över Musse-julslipsen med små lampor på och vi skulle flina lite åt den där slipsen som vi gör varje år, fastän den förlorat sin överraskningseffekt för många år sedan och medan jag står där och viker ner kragen känner jag lukten av Scorpio-aftershaven som han köpte när han körde Ford Scorpion, som ett skämt. Vi skulle mysa åt Karl-Bertil Jonsson och när vi hade myst klart, skulle han säga det där tvåstaviga mm-m som han alltid gjorde när han kollat färdigt på något teveprogram. Vi skulle vräka i oss after eight, för det är den lyxigaste chokladen enligt familjen Nordlander, och inte förrän på kvällen, när jag gått hem till mig, skulle han öppna en flaska med något starkt i, efter att ha druckit julmust och saftglögg med mig hela dagen. Och ärligt talat, så skulle jag också hälla upp ett glas vin åt mig därhemma och tänka att det gick ju ganska bra ändå. Ja, jag tror att jag väljer pappa.

Daniel Sjöberg

När vi fick frågan om vilken karaktär vi skulle vilja vara vän med svarade jag Morrie Schwartz som ju egentligen inte är en karaktär eftersom han var en alldeles riktig människa, men han dök givetvis upp i skallen nu också. Tänk att få sitta med en glögg i handen och lyssna på Morrie när resten av familjen gått och lagt sig. Men okej, jag får väl tänka lite bortom invanda mönster nu och då får jag välja Pippi Långstrump. En fascinerande flicka som säkerligen skulle få mig att slita mitt hår å ena sidan och skratta högt å andra sidan. Sedan hade hon nog köpt fina julklappar också då hon alltid slog mig som oerhört generös med sina guldpengar, men det är ju bara en ren bonus.

Annars skulle jag bara vilja lägga karaktärerna åt sidan och konstatera att det hade varit förbålt trevligt att åtminstone äta en jullunch med Hanna, Kristin, Malin och Sara. Någon gång kanske vi kan få till något, när den här jäkla pandemin är förbi oss.

Lördagsenkäten: Ge ETT råd till en nybörjare

Många gånger kommer frågan: ”Hur gör man?” Det finns en mängd olika svar på det, men om du bara fick ETT enda råd till en blivande författare, vad skulle det då vara? Debutantbloggens femling delar här med sig av sitt bästa och sammanlagt finns det nog en hel del matnyttigt att finna här för den som tänker att den ska skriva sitt första manus.

Kristin Fägerskjöld

Mitt råd om du ska börja skriva en bok är att försöka få ner din inspiration i ett textdokument. Det behöver inte vara ett helt råmanus eller ens ett helt kapitel, kanske har du bara en scen i huvudet som du kommit på. Bry dig inte om att det är långt ifrån perfekt. Skit i den dramaturgiska kurvan, gestaltningen och att du ska ha ett färdigt persongalleri. Skriv bara av dig det du gått omkring och burit på – ditt frö till boken. Jag tycker själv att det är hämmande för kreativiteten att behöva tänka på alla ”måsten” i det här stadiet. Först när du fått ur dig din grundidé kan du börja planera mer kring storyn och läsa på vad klokare människor än jag har att säga om hur du ska gå tillväga för att få den att svälla till en hel bok (det finns en uppsjö böcker, bloggar och tidskrifter som talar om detta). När du har börjat på din egen text blir det enklare att relatera till de olika moment som beskrivs och lära dig hantverket. Resten är hårt arbete, ihärdighet och envishet! 

Det enkla svaret är att jag inte gav upp. Jag känner mig inte alltid superinspirerad när jag ska skriva, men jag fick ihop mitt manus med vilja och disciplin – och då och då även inspiration. Så ge inte upp under skrivandets gång. Och ge inte upp när refuseringarna börjar ramla in!.

Malin Edholm

Om jag bara får ge ett enda råd till den som vill ge ut sin första bok vore det att släppa idén om det ensamma geniet. Geniet som skriver sin bok helt själv på sin kammare, utan input från andra. Att ta hjälp av lektörsläsare, vänner och andra skrivande människor är en viktig nyckel till att utveckla sitt manus!

Hanna Nordlander

O

Om jag ska ge ett enda råd: Skriv utan att tänka på läsaren. Jo, tänk på läsaren i avseende att det ska vara begripligt o.s.v., men om du föreställer dig hur läsaren ska reagera, om en person kommer att känna igen sig, om du riskerar att förarga någon, så går något förlorat, tror jag. I mitt fall handlade det om en död person, vilket eliminerar vissa av de här aspekterna, men andra närstående kan också beröras. Ta de hänsyn du måste, byt namn, kön och utseende på personer och ändra andra detaljer om du behöver, men stå sedan fast vid ditt val medan du skriver. Skriv modigt och låt ingen inbillad publik kritisera dig. Skriv det du måste. Om du bara inte står ut med att du riskerar att såra någon, skriv något annat då

Daniel Sjöberg

Se till att ha slutet klart för dig. Det önskar jag att någon sagt till mig när jag började skriva mitt första manus. På grund av att jag inte visste hur det skulle sluta sprang jag vilse. Rejält vilse. Det är som att köra bil. Har du inte en slutdestination hur ska du då någonsin komma fram? Med det sagt behöver slutet inte bli exakt som du tänkt från början. Om du när du närmar dig inser att du vill ta det i någon annan riktning så är det helt okej. Jag slutade inte Nästan Friends som jag tänkt. Jag insåg att jag ville någon annanstans med berättelsen och då blev det så, men jag hade en riktning. Kör in i småstäderna på vägarna. Ta av från E4:an och testa skogsvägen, det är helt okej. Du kan alltid vända om om du märker att det leder dig fel, men har du inte slutdestinationen blir det lätt att du fortsätter på skogsvägen och kör fast.

Lördagsenkät: Vilka hårda klappar önskar du dig i julklapp?

Den upplevelse som är säkrast att ge varandra i julklapp i år, är förmodligen en läsupplevelse. Veckans enkätfråga är: Vilka hårda klappar önskar du dig i julklapp?

Kristin Fägerskjöld

Hos oss har vi slutat med julklappar till de vuxna och ger bara barnen. Faktiskt underlättar det en hel del. Jag tror många med mig känner igen sig i att det är svårt att hitta på någon vettig present till någon som har allt. Dessutom bör klappen inte kosta multum. När vi vuxna slutade ge varandra julklappar kändes det rätt bra, om jag ska vara ärlig. I år kommer vi förmodligen att fira för oss själva (bara jag, min man och våra två barn) och därför ordnar vi julklappar till alla – även oss vuxna. Mina kommer dock bli mjuka, om jag får det som står på min önskelista. En hög med olästa böcker har jag redan, så på det sättet får jag några hårda klappar också 🙂 

Sara Molin

Jag önskar mig Skrivboken av Kristina Ohlsson, Goda grannar av Mattias Edvardsson och Spela roll av Lisa Christensen. Jag har förstått att de två senare gör sig väldigt bra som ljudböcker också, men jag föredrar fortfarande oftast att kunna hålla och bläddra i en bok. Lydia Sandgrens Samlade verk är jag nyfiken på också.

Malin Edholm

Det självklara hårda paketet är såklart böcker och boken jag är mest sugen på just nu är nog A sky beyond the storms av Sabaa Tahir som kommer ut i december. 

Likställt i julklappsvärde till fler böcker är fler pussel, särskilt runt jul! 

Hanna Nordlander

Det blir nog inte så himlans många julklappar i år, med de få närstående utom räckhåll (eller på osäkert flygavstånd). Därför passar det väldigt bra med hårda klappar, även om jag blir min egen tomte. Några böcker som inte redan finns på oläst-hyllan här hemma, är:

Stina Jacksons Ödesmark
Ararat och Averno av Louise Glück
Mjölkbudet av Anna Burns

Förhoppningsvis blir det även tid att läsa bloggkollegernas olästa verk.

Daniel Sjöberg

Eftersom jag inte fått tummen ur, så att säga, och fixat den själv hoppas jag verkligen att Mary Trumps ”Too much and never enough” hamnar under granen. I samma anda får gärna ”A promised land” ligga där. Om vi rör oss bort från den amerikanska politiken så känner jag att jag borde läsa ”Samlade verk” så varför inte ta den som julklapp? Sedan ska jag även ge bort en del saker, men det kan jag givetvis inte avslöja här.

Lördagsenkät: Vad har du ställt in och hur har du tänkt om p.g.a. corona?

Att debutera under coronaåret 2020 har sannerligen frestat på tålamodet. Vilka anpassningar har vi gjort, och vad har vi helt enkelt fått ge upp? Det handlar lördagens enkät om.

Kristin Fägerskjöld

Jag debuterade så tidigt under året (i januari) så jag hann ha min releasefest på  traditionellt, fysiskt vis. Bokmässan blev ju inställd, och det är nog det jag sörjer mest av allt. Att inte få vara där med min bok och inte minst träffa det här bloggänget, det var riktigt trist. Jag hade hoppats på signeringar i bokhandlar och att prata om min bok i min dotters skola och för en bokcirkel, men av det blev det inget heller. Jag har valt att vara ganska försiktig och sparsam med mina sociala kontakter ända sedan i våras då jag som reumatiker tillhör en riskgrupp (pga dåligt immunförsvar). Om jag ska se någonting positivt med allt det här så är det väl att jag har haft mer tid att ägna mig åt skrivandet på min egen kammare. Just nu känns det inte troligt att restriktionerna på hur vi ska umgås med varandra hinner lätta till mitten av januari 2021 då min andra bok kommer, så vi kanske syns på en digital release?

Sara Molin

Det här är något som jag hela tiden har försökt att förtränga lite, eftersom det gör mig nedstämd att tänka för mycket på. Det största jag (och väldigt många med mig) missade var Bokmässan. Nu blev det ju en digital, avsmalnad variant istället, men det var ingenting som jag deltog i. Helt ärligt har jag knappt sett något heller, jag vet inte om det beror på besvikelsen över att det inte blev någon vanlig mässa, eller helt enkelt att man är ganska mätt på digitala sändningar. Allt ligger dock fortfarande kvar, som jag har förstått det, så vid något tillfälle ska jag sätta mig och se några seminarier. 

Om det hade blivit en vanlig mässa, skulle jag ha deltagit på Feelgoodscenen. Andra roligheter som har blivit inställda är Norstedts Feelgoodafton på Rival, Quizkväll med några författarkollegor i Gamla stans bokhandel och liveinspelning av en spännande podd. Det har som sagt blivit en hel del digitalt istället, vilket ju är en bra möjlighet under omständigheterna. Men det är ju inte riktigt samma sak…

Malin Edholm

Mitt skrivande har inte förändrats något särskilt på grund av Corona. Jag har fått ställa in några föreläsningar men jag hade tur som hann ha min releasefest innan. 

Hanna Nordlander

Saker som jag hade tänkt göra var att kontakta bibliotek och föreningar för författarbesök, kanske någon lokal bokmässa, men det har inte känts aktuellt. Man avvaktar och ser, och så blir det värre istället. Många digitala alternativ är verkligen lovvärda, men som kulturkonsument är jag ganska trött på skärmhappenings, så jag har inte funnit inspirationen att anordna något på egen hand. 

Releasen i juni blev trots allt av, men kunde anpassas efter då rådande restriktioner. Hade boken kommit idag, hade jag nog fått ställa in även det evenemanget. 

Daniel Sjöberg

Corona har sannerligen påverkat mig. För bara några dagar sedan fick jag veta att förlaget hade problem att få iväg böcker till bland annat recensenter och till mig på grund av hur Danmark har stängt ner. Själv hade jag givetvis föreställt mig en releasefest, kanske några biblioteksbesök, definitivt bokmässan och så vidare och så vidare. Allt detta fick ställas in. Jag hade även en plan som jag tänkt sjösätta vad gällde marknadsföringen i samband med att boken släpptes som krävde fysiska möten med folk och detta sprack också. Så jo, corona har förstört mycket av det som jag längtat efter väldigt länge.

Lördagsenkät: Vad är ditt nästa delmål?

Idag svarar vi på vad som är nästa delmål längs vägen.

Kristin Fägerskjöld

Svaret ur ett lite kortare perspektiv är att jag ska försöka färdigställa råmanus på bok tre. Jag hade en plan att vara klar innan årsskiftet men jag har inte kommit så långt som jag hade tänkt mig och tror inte jag kommer kunna hålla den deadlinen. Ur ett mer långsiktigt perspektiv skulle jag bli glad om jag kunde bli listad hos en agent. Därefter tror jag både utgivning utomlands och köp av filmrättigheter kommer som ett brev på posten (obs raljerande). Sedan vill jag förstås alltid utvecklas och bli bättre på att skriva. Jag har flera punkter jag önskar jag vore bättre på.

Sara Molin

Som jag skrev i mitt förra inlägg, är det dags att få fart på skrivandet. Jag har en berättelse som vill ut, och det är dags att sluta vara rädd för alla svackor och allt motstånd som jag anar kommer att dyka upp längs vägen, och bara köra på. Så mitt nästa delmål är de där 25000 orden som jag ska få ur mig under november.

Malin Edholm

Jag har för många och samtidigt inga delmål.

Att övervinna den ångestdrypande skrivkrampen som dominerat det här året kan väl räknas som ett delmål antar jag. 

 

Hanna Nordlander


Jag är ju inte så strukturerad och har ganska lite tid för skrivandet nu, men jag har en intervju inbokad, som förhoppningsvis kan ge mig lite nya perspektiv på mitt projekt. Att bearbeta ett novellsamlingsmanus är också något jag går och tänker på. Jag tror nog att novellerna är bra var och en för sig, men jag vill försöka få dem att lyfta tillsammans. Hitta något som samlar ihop dem. Och då måste jag kanske stryka och lägga till. Skriva nytt.

Daniel Sjöberg


Den som bläddrar ett steg upp kan se var jag befinner mig just nu i processen, men om jag ska vara lite rakare och tydligare så är mitt nästa delmål att bli klar med min deckare innan året är slut. Det är mitt livs första deckare. Jag var ”klar” redan förra sommaren faktiskt då den även gick ut till testläsare. Reaktionerna var överväldigande positiva, men jag har velat lägga allt krut på debuten och Nästan Friends i första hand. En sak i taget. Jag fick också några punkter från testläsarna som gör att jag nu ska skriva om och lägga till ett antal scener. Som sagt. Jag vill vara klar innan 2021 och sedan skicka ut till några nya testläsare. Jag hoppas kunna skicka i väg till förlag första fjärdedelen av 2021.

.