Vilken genre väljer du om du måste byta?

En litterär agent headhuntar alla fem Debutantbloggare och garanterar utgivning i 20 länder. Kontraktet gäller varsin ännu oskriven bok och den får tillhöra vilken genre som helst – utom samma som debutboken.
Vilken genre väljer du och varför?

Gudrun Furumark

Gudrun Furumark: Jag nappar tag i en gammal idé, och skriver en psykologisk thriller. Den handlar om en nyutexaminerad psykolog som får jobb på en metadonklinik. Först tycker hon att det är konstigt att så många patienter tycks lida av paranoid personlighetsstörning, sen börjar hon undra om de kan ha rätt i att överdödligheten bland heroinister är misstänkt hög i Stockholm. Varför jag väljer den genre jag gör? Den här berättelsen passar helt enkelt bäst som psykologisk thriller.

Jag ser fram emot att få skriva något som blir läst av många (i tjugo länder!), och vill gärna ge folk en inblick i hur tufft det är att överleva som opioidberoende. Agenter, jag är öppen för förhandling. Det kan vara ok med lansering i bara 19 länder.


Anna Grönlund

Anna Grönlund: Åh lätt, en kokbok! Den skulle heta ”Inte så starkt, mamma” och skulle innehålla alla schyssta vegetariska recept jag fått trolla fram för att barnifiera all världens starka mat som mina barn tyvärr vägrar äta. Chili sin carne sin chili, sichuan ris utan sichuanpeppar – mm. (Ordfront, ni har mitt nummer)


Caroline Möllesand

Caroline Möllesand: Jag vill skriva en reportagebok om golfentusiaster i Skottland. Människor från hela världen vallfärdar nämligen likt pilgrimer till golfens vagga – St Andrews. Jag har själv varit där och upplevt den speciella stämning som uppstår när ett trettiotal golfare av blandade nationaliteter börjar köa i mörkret klockan tre på morgonen för en chans att få spela på The Old Course.

Förutom att jag är otroligt ressugen så väljer jag den här genren för att det skulle vara så härligt att intervjua olika personligheter om deras erfarenheter och drömmar ur ett golfperspektiv. För några år sedan skrev jag ett reportage om ett svenskt par som gifte sig på stranden i St Andrews. Vigseln ägde rum direkt efter en golfrunda med överraskade golfkompisar som vittnen. Fint, eller hur? ❤️
Givetvis tar jag med mig en duktig fotograf så att boken blir en skön blandning av spännande personporträtt och skotska naturupplevelser. 


Mattias Kvick

Mattias Kvick: Om jag aldrig förr drabbats av sk. skrivkramp så tror jag att detta är tillfället jag väntat på. Vad tusan ska jag skriva om jag redan på förhand vet att det kommer att bli utgivet och läst? Spontant tänker jag att jag inte hade kunnat skriva någonting alls – jag hade fått betala tillbaka förskottet och gå ut bakvägen utan mössa och hyllningar.

Men för att inte fega ur helt, och åtminstone välja en genre, hade jag valt essäformen. Det hade blivit en samling längre och kortare essäer om skilda ämnen som filosofi, entomologi, teologi, och andra trevliga logier, med ett slags genomgående röd tråd, finurligt uttänkt över många koppar kaffe. För den som vill veta mer har jag skrivit om min relation till essäformen i ett tidigare inlägg (Om att skriva essä) här på bloggen, men kort sagt är det den skrivform jag gillar bäst. Jag älskar essäns unika blandning av fakta och fritt funderande.


Ann Edliden

Ann Edliden: Inspirerad av gårdagens stora nyhet (den om prins Philips bortgång) väljer jag att tro att den brittiska drottning Elizabeth fått panik och insett sin egen dödlighet. Hon kontaktar mig, som hyser ett osunt stort intresse för kungligheter överlag och smaskiga historier i synnerhet, för att berätta den ocensurerade versionen av sitt liv.

Det blir dråpliga historier om Margaret Thatcher, snuskiga anekdoter från sängkammaren och skvaller om Charles och Diana samt en bit om hur drottningen själv egentligen känner för Camilla Parker-Bowles. Hon outar allt och alla och boken blir såväl utskälld som hyllad men framför allt blir den oerhört läst av oerhört många. Jag blir ekonomiskt oberoende för all framtid och kan skriva exakt vad jag vill härnäst. Kanske en barnbok i samarbete med prinsessan Estelle?

Lördagstipset: Lär dig navigera mellan klyschorna

Det är mycket att tänka på för den som skriver på en bok. En enda liten författare kan ju inte ha koll på precis allt. Vilken tur då att Debutantbloggen finns. Här hjälps vi åt. Dagens tema är klyschor, och vi berättar vilka vi försöker undvika. Sen kan det så klart finnas gånger när man vill använda sig av klyschor, men det där vet ni ju. Det mesta i skrivprocessen går att vända och vrida på.

Gudrun Furumark: Vill inte bidra till stigmatisering av fetma. När mina barn var i den åldern att jag högläste Harry Potter för dem arbetade jag som psykolog på en specialistmottagning för barnfetma. Det var en högtidsstund när jag låg i sängen på kvällen och tillsammans med barnen klev in det magiska universum JK Rowling skapat. Men det fanns ett problem. Gång på gång skildrades feta människor som korkade och onda. Jag löste det hela med spontancensur, väl medveten om att de barn och ungdomar jag mötte på jobbet inte hade möjlighet att censurera bort omgivningens fördomar mot dem. Det finns många flera exempel på det här i litteratur, serier och filmer. Jag ska försöka att inte bidra genom mitt skrivande.

Anna Grönlund: Undviker rasism och medicinska klyschor.
I de skrivarkurser jag har gått har jag specialiserat mig på att hjälpa mina skrivkompisar hitta kreativa alternativ till medicinska klyschor. Det finns alltför många. De är inte bara tråkiga att läsa om, utan missuppfattningar inom sjukvård kan faktiskt vara direkt farliga. Ni vet, det att man kan slå i huvudet, bli medvetslös och vakna fem timmar senare med lite huvudvärk. NEJ. En medvetslös person som slagit i huvudet har troligtvis en hjärnblödning. Det är jättedåligt. Ring ambulans. Lägg dem inte i sängen och hoppas att de kvicknar till om ett tag. Folk har dött pga denna klyscha.

Och det finns många fler: hjärtstopp, minnesförluster, hur en döende person med blodförlust ter sig – det är inte som på teve. Och det kan bli direkt farligt eller väldigt tråkigt om folk missförstår. För att inte tala om hur psykiska sjukdomar skildras, hua, kan bli totalfel! (Överväger att dedikera ett helt inlägg enkom åt denna fråga. Den är alltför viktig.)

Sen tycker jag det såklart är enormt trist med rasstereotyper. I min bok ska det finnas obehagliga kopplingar till ett främmande land, ni vet en ekonomisk stormakt, så man ska ana konspirationskänslan. I manusets första versioner var landet i fråga Kina, helt enkelt för att jag tänkte att de är en av de största ekonomiska aktörerna på världsmarknaden. Men under pandemin fattade jag att anti-asiatisk rasism är mycket mer utbredd än vad jag tänkte. Det kändes inte bra. Så jag bytte. Till Ryssland. Jag menar, ingen gillar ju Putin? Samtidigt, hur trist är det inte att ryssen alltid ska vara ond, känns så 1980.

Ska jag byta igen, kanske till USA? Fast samtidigt är ju USA ett land som många har en relation till vilket stör lite den där känslan av läbbig främmande makt, plus att de har varit så jävla clowniga på sistone, jag orkar inte. Eller vad säger ni, kan man skriva franska EU-skummisar? (nä) Saudi? Schweiz? Hjälp mig gärna här. Jag vill vara dissig mot nåt land som har stålar, jag vill sparka uppåt, nationalitet, ras och etnicitet är oviktigt. Vad blir bäst?

Ann Edliden: Undviker att skildra kvinnor som bantar. Eftersom min roman Någon annans tidsfördriv förmodligen kommer klassas som ”chic lit” har jag velat frigöra mig från genrens allra tröttaste klyschor. Jag är den första att rycka ut till Bridget Jones försvar och hävda att åtminstone första boken av Helen Fielding är genialisk. Men en sak har inte åldrats så väl: Bridgets besatthet av sin vikt och det tvångsmässiga dokumenterandet av vad vågens siffror visar. I min debutroman beskriver jag inga kvinnokroppar överhuvudtaget. Jag tycker ärligt talat att det räcker att kanske veta hår- eller ögonfärg för att göra sig en bild av en karaktär. Däremot så bantar faktiskt en person i boken: en medelålders man. Andra saker jag försöker undvika är att skildra landsbygdsmänniskor (värmlänningar) på ett ensidigt sätt. Jag har själv bott i Värmland i ungefär 25 år av mitt liv och vet att folk är precis lika smarta, dumma, knäppa och roliga som överallt annars. Men mer om det i ett annat inlägg.

Mattias Kvick: Försöker att lyfta de osynliga. Jag försöker i den mån det går att skildra alla sorters människor i allt jag gör, både i text och bild. Det är nämligen väldigt lätt att bli blind för sin omvärld och klichéartat bara skildra det mest välkända – familj, vänner och grannar. (Jag trillar dit ibland också, det ska erkännas. Men jag jobbar på det.) Min debut Pensionat Solvändan handlar om Algot som hittar en gul klänning och som därefter vill kalla sig Beatrice. Han säger att han är en flickpojke, precis som man säger att vissa flickor (som inte är som flickor ”bör” vara) är pojkflickor. Det kändes viktigt att skildra en flickpojke, dels för att lyfta ett ord vi väljer att inte använda, men främst för att en flickpojke för en gång skull kunde få finnas och synas på sina egna villkor, utan att könsidentiteten skulle problematiseras. Det kändes oerhört viktigt att detta inte i första hand skulle bli ännu en pedagogisk barnbok i syfte hjälpa förskolepersonal att möta killen som råkar gilla rosa färg och pärlhalsband. (Om däremot förskolepersonal väljer att köpa in och läsa boken för barnen på förskolan skulle jag bli väldigt glad!) Men jag ville skriva en helt annan bok. Ty Algot är inte ett problem, han är bara Algot och Beatrice på samma gång.

Caroline Möllesand: Ska JAG komma med tips om klyschor att undvika? Snacka om att kasta sten i glashus, ha ha.
Enligt Wiktionary är en klyscha ”ett språkligt uttryck som har använts så mycket att det slitits ut och endast används av slentrian eller vana.” Mitt enkla tips, för den som vill grotta ner sig i ämnet klyschor, är att läsa Ellinor Skagegårds matnyttiga och uttömmande reportage ”Klyschor som kladdar ner” i tidningen Skriva, nr 3, 11 juni 2019. Hoppas att länken är öppen för alla. Annars är mitt andra tips att genast skaffa en prenumeration på tidningen som också ger fri tillgång till alla guider och reportage på deras webb.

Lördagsenkäten: Vilken är din huvudpersons favoritlåt?

När fiktiva personer ska gestaltas är det mycket författaren behöver ta reda på. Vad gillar hen för mat? Hurdant är hens morgonhumör? Och så vidare. Allt för att göra gestaltningen levande. Dagens fråga till Debutantbloggarna är: Vilken är din huvudpersons favoritlåt? .Berätta gärna om svaret varit självklart för dig eller om du behövt fundera.

Munspel i C-dur Illustration ur Pensionat Solvändan, Bild: M. Kvick

Mattias Kvick: Huvudkaraktären Algot, som också kallar sig Beatrice, lär sig spela munspel av en farbror i ett vissällskap på Pensionat Solvändan där de bor. Den första visan han lär sig spela är Gubben Noa, vilken han sedan spelar för sin nya kompis Mona när de sitter under bryggan vid Brygganäset. Han lär sig senare att även spela Månadssången (”Januari börjar året, februari kommer näst…”), vilket ju är en del av Beethovens nionde symfoni (och väldigt enkel att spela på munspel för den som får lust att prova). Min gissning är därför att just Gubben Noa och Beethovens nia är Beatrices favoritlåtar just denna sommar, även om han säkert lyssnar på annat när han inte spelar munspel, men det vet jag inte så mycket om. Vi har inte snackat så mycket musik jag och Beatrice.

Sven-Bertil Taube sjunger Gubben Noach (Fredmans sång N:o 35):

Rainbow med Ritchie Blackmore i spetsen spelar Månadssången (Difficult to cure, dvs Beethovens nia):


Ann Edliden: I ”Någon annans tidsfördriv” finns en hel del låttexter återgivna. Bland annat ställs huvudpersonen Doris öga mot öga med sin gamla favoritlåt från barndomen, ”Bra vibrationer” av Kikki Danielsson i en av nyckelscenerna. När jag valde ut den hade jag själv inte koll på texten i första versen, men det visade sig att ordet ”tidsfördriv” finns med, vilket gjorde att det kändes som att ÖDET hade ett finger med i spelet. Däremot nämns aldrig något om vilken favoritlåt Doris skulle kunna tänkas ha. Men när jag tänker på hennes övriga smak och intressen så känns det logiskt att hon skulle älska Annika Norlin och låten ”The quiz”, som handlar om frågor man vill ställa till en person man dejtar. ”Can you at all times wear socks because I’m still scared of feet” är ett exempel på en textrad som jag tror att Doris uppskattar extra mycket.


Motörhead Eat the Rich från 1987

Gudrun Furumark: Läsårets berättare är sextonåriga Sara. Hon lyssnar ofta på musik och skulle nog tycka att det var barnsligt att säga att man har en favoritlåt. Men om jag får välja en låt som betyder mycket för henne så säger jag Eat the Rich med Motörhead. Kolla in videon hörrni, och gläds åt att Lemmy har funnits bland oss.


Caroline Möllesand: I de kapitel som är skrivna ur Melindas perspektiv har jag flera känslosamma musikreferenser. I början är de kopplade till hennes minnen och associerar mest till smärta. En bit in i boken, när hon har hamnat på en speciell plats och tillvaron börjar kännas aningen ljusare, spelas ”Sun Is Shining” med Axwell Λ Ingrosso. Även om det inte är jättetydligt just då så kan den symbolisera vändningen för henne. Livet känns mer hoppfullt och andra känslor börjar spira.
Textraden ”And we’re gonna be alright, dry your tears and hold tight” bidrar till att den bara måste vara en av Melindas favoritlåtar. Jag hade själv inte sett videon till låten förrän jag letade upp länken nyss. Höj volymen! Kan någon undgå att bli glad av den?


Anna Grönlund: Men hjälp, fick ångest av den här frågan. Jag vet inte om min huvudperson har någon favoritlåt. I boken ligger hon mest och grinar och lyssnar på sin killes bands låtar; och eftersom just denna del av boken har vissa autofiktiva drag så får jag nog ändå länka till min man Olles (numera nedlagda) band Willowtree och låten ”Signs”. Den har ingen officiell musikvideo men nån vänlig själ på internet har klippt ihop en. Olle kommer bli jättesur och skämsig över detta men det får han ta.

Lördagsenkäten: Vad läser du just nu?

Veckans enkät är enkel. Vad läser våra debutantbloggare just nu?

Gudrun Furumark: ”Skymningen gör dårarna oroliga” av Tor-Ivan Odulf

Odulfs enda roman gavs ut postumt 1989 och belönades med Augustpriset det året. Mitt vältummade pocketexemplar är från 1990. Det är en berättelse om sex, supande och litteratur i 50-talets Paris. Boken har många kvaliteter, men det gör ont i mig när jag läser om hur berättarjaget förnedrar kvinnorna han möter. Det gör ont i mig när jag tänker på hur jag som sextonåring trodde att den här typen av litteratur gav en rimlig bild av sex. Någon borde skriva om hur unga tjejer påverkades av de skeva ideal som rådde i kulturvärlden under 80-90 talet. Ja, jag är i full färd med det. Det är därför jag läser om Skymningen gör dårarna oroliga, för det är en av alla böcker som är en del av Läsåret.


Isabel Boltenstern Lycka till med resten av livet

Caroline Möllesand: ”Lycka till med resten av livet” och ”Tända tomtebloss”

Om jag hade varit 15 år yngre och haft tjejer som sexuell preferens hade jag definitivt haft en crush på sportreportern Isabel Boltenstern. Fy tusan vilken charmig och intelligent tjej och som hon kan uttrycka sig.
Nog med fjäsk, jag lyssnar på hennes bok ”Lycka till med resten av livet”. Isabel drabbades av utmattning som 23-åring och har extremt många kloka saker att säga om stress, prestationskrav och samhällets förväntningar. Boken är en slags underhållande handbok för att kunna leva mer hållbart. Viktig och nyttig läsning/lyssning för både utmattade, anhöriga och helt okunniga. Extra plus för att hon själv har läst in boken – med stor inlevelse på skön skånska.
I går lyssnade jag förresten på en novell också – vinnarbidraget i Feelgoodfredags novelltävling: ”Tända tomtebloss” av Helena Ziherl. Den ligger öppet och gratis på YouTube här, 13 minuter lång och inläst av populära Gunilla Leining. Kärlek!


Ann Edliden: ”De kommer att drunkna i sina mödrars tårar” av Johannes Anyuru

Just nu läser jag ”De kommer att drunkna i sina mödrars tårar” av Johannes Anyuru och har tvingat min sambo att läsa den samtidigt så att vi kan ha en mini-bokcirkel här hemma. Den tar sin början i ett terrordåd i en bokhandel i Göteborg och följer sedan dess efterdyningar. Den enda överlevande av de tre terroristerna är nämligen en kvinna som hävdar att hon kommer från framtiden och i hennes brev till författaren får vi följa en dystopisk skildring av ett Göteborg där ”Sverigefiender” (muslimer) sätts i ett ghetto och fråntas sina mänskliga rättigheter. Inte en helt munter bok att läsa innan läggdags, vilket gjort att jag börjat varva den med Helena Dahlgrens nyutkomna bok ”Ellens val: Det nya livet”. Den är först ut i Bonnierförlaget Lovereads serie och har tillkommit i ett så kallat ”writer’s room”, där författaren utvecklat karaktärerna tillsammans med en dramaturg och förläggare. Ska bli spännande att se hur Helena Dahlgren lyckas bygga en värld som senare ska utvecklas av andra författare, lite som ”Tvillingarna”-böckerna som jag älskade när jag var yngre.


Mattias Kvick:

Som vanligt läser jag flera böcker samtidigt – jag har väldigt svårt att hålla mig till bara en. Just nu läser jag Tor Nørretranders intressanta bok ”Märk världen” eftersom jag jobbar på en essä som berör bl a perception och informationsteori och jag behöver referenser. Samtidigt läser jag återigen om en av mina absoluta favoritromaner, Albert Camus fantastiska roman ”Pesten”. En av de där böckerna som jag hängt med under många år, ett slags vän på resan. ”Pesten” läser jag just nu eftersom jag och min syster har planerat att prata om den i ett kommande podd-avsnitt och jag tog då chansen att få uppleva staden Oran igen. För ett tag sedan dök jag glädjande nog på Bea Uusmas bok ”Expeditionen: min kärlekshistoria” på loppis. En bok om ingenjör Andrées fullständigt hopplösa och tragiska ballongexpedition mot Nordpolen. Igår kväll kunde jag inte hålla mig ifrån att börja läsa den också, trots att jag nog hade tänkt läsa ut de två andra först. Men som sagt, varför nöja sig med en bok?


Anna Grönlund: ”Modet att skapa” och ”Om Lycka”

Har två böcker på gång: Först ”Modet att skapa” av Rollo May. Den är kurslitteratur men gav mig faktiskt en del kul insikter. Rollo May är psykolog och har världens roligaste namn. För några veckor sedan skrev jag ett blogginlägg om skrivande och konformitet, och det är lustigt nog just vad denna bok handlar om: May menar att allt verkligt skapande är ett direkt hot mot konformiteten, och för att våga ställa sig upp mott detta och verkligen skapa något nytt måste man vara enormt modig.

Samtidigt läser jag ”Om Lycka” av Nina Bouraoui. Bouraoui skriver andlöst och lite högtravande om sin tonårstid, sin döende moster och sin febrila kärlek till väninnan Diane. Jag ömsom stör mig, ömsom antecknar de vackraste meningar jag någonsin läst.

Lördagsenkäten: Hur tänker du kring årstider när du skriver?

Har årstiderna någon betydelse i din debutbok? Passar sommaren eller vintern bättre för vissa berättelser eller miljöer? Berätta hur du tänker!

Caroline Möllesand Öland

Caroline Möllesand: I min feelgood-roman är det sommar. Kan inte minnas att jag ens funderade över något annat alternativ. Eftersom boken utspelar sig på Öland och de flesta associerar ön med sommar och semester så föll det sig naturligt. Det var så enkelt att hitta på härliga aktiviteter och miljöer. Precis lika självklart är det att del 2 i serien utspelar sig på hösten. (Ja, jag har redan synopsis för en fortsättning.) Då handlar det om ett annat tema, vardagssituationer och en annan plats på Öland.
Bara för att blanda in ytterligare en årstid … Jag gillar fenomenet ”böcker med jultema”, och jag har en påbörjad julnovell, eller så blir det en kortroman. Får se om det kan bli något av den. Precis som i verkliga livet uppskattar jag fyra årstider när jag skriver, men sommaren får gärna vara jättelång.


Illustration: (c)Kvick

Mattias Kvick: Min bok Pensionat Solvändan utspelar sig under en sommar vid havet. Det föll sig självklart, med tanke på miljön, att det skulle vara just sommar. Jag föreställde mig att det var ett sommarpensionat och att det stängde efter säsongen.
Att beskriva en årstid kan ju göras på många sätt, men oftast behövs det inte så mycket för att man som läsare ska känna vilken årstid det är. Och jag tänker att det är viktigare för läsaren att just känna årstiden, än att läsaren får veta vilken årstid det är. Själv använde jag mig främst av både lukt- och känselintryck i mitt manus. Hur det t ex känns när sanden är så varm att man nästan inte kan stå barfota i den utan att det bränns under fötterna. ”Solvarm tall” var en lukt jag skrev in i manus eftersom det är en lukt som ger mig själv många och fina sommar-associationer, liksom lukten av saltvatten, tång och matos. Jag skrev om lukten av värme och sol istället för att skriva om värmen och solen. Jag undvek meningar som ”solen skiner och det finns inte ett moln på den ljusblå himlen”, ty en sådan mening ter sig lite platt och innehållslös i jämförelse med en solvarm tall. Show, don’t tell som ett gammalt gott råd lyder.   


Gudrun Furumark: När jag började skriva Läsåret hade jag bara den första scenen i huvudet. I den scenen är det uppropsdag, det vill säga sensommar. Sen visade det sig att berättelsen sträcker sig över flera årstider, ja som kanske hörs av titeln, över ett läsår. Mattias beskriver hur han får in de sinnliga aspekterna av årstidsväxlingarna. Det är en utmaning för mig. Ibland vill jag bara skriva ”en månad senare, december,” istället för ”det värkte i tårna, egentligen var det alldeles för kallt för converse.”


Anna Grönlund

Anna Grönlund: Ja alltså det är vinter och tidig vår i min bok men jag vet inte om jag hade nån speciell tanke med det. Nåt väder måste det ju vara. Rent symboliskt så är ju vintern den mest ktoniska årstiden, men det var inget jag aktivt funderade kring.


Ann Edliden: Min roman är inte årstidsbunden överhuvudtaget och hade egentligen kunnat äga rum när som helst. Jag personligen avskyr hösten och tycker det är den absolut deppigaste årstiden (hej hej alla mysiga tedrickare som nu blir ilskna på mig!). Just därför förlade jag min historia dit. Det adderar en extra dimension, då årstiden blir mörkare och mörkare i takt med att allt går käpprakt åt helvete. Min nästa roman har jag däremot förlagt till min favoritårstid: försommaren. Ser fram emot att få skriva om strandhäng i stället för regniga promenader i lövhalka.

Lördagsenkäten: Mutar du dig själv för att skriva?

Belönar du dig med något särskilt när du har uppnått ett visst skrivmål? Eller dukar du fram något gott redan när du sätter dig vid tangenterna för att få inspirationen att flöda? Så här gör vi:

Anna Grönlund

Anna Grönlund: Jag har beställt superstark ingefärsjuice på tetrapak. Den bränner i halsen och med lite inlevelseförmåga brukar jag kunna låtsas att det är whiskey. Ja det är supertöntigt men vad gör man, jag dricker inte alkohol (med undantag för lite bubbel vid extremt festliga tillfällen).


Ann Edliden

Ann Edliden: Eftersom jag mestadels har skrivit på nätterna så har min belöning varit… att få gå och lägga mig. Jag somnade nästan själv nu av pur leda över det svaret. Men det är faktiskt märkligt hur motiverad man kan känna sig av vetskapen om att när man öppnar sitt manus dagen därpå så kommer man få läsa något man kanske inte ens minns att man skrev. Jag kan inte minnas att jag belönat mig med något i mat/snacks/godis-väg förutom när jag blev antagen, då öppnades minsann en flaska äkta champagne!


Caroline Möllesand

Caroline Möllesand: Min standardfika brukar bestå av iskaffe och riskakor med smör. Oftast behöver jag få i mig det innan jag börjar skriva men ibland använder jag det som muta: ”Skriv 300 ord först, sedan får du fika.” När jag skriver på kvällstid händer det att jag har en skål med jordnöts-M&M’s intill mig. Äter nästan aldrig godis annars, men jag tror på det där med klassisk betingning, Pavlovs hundar du vet. Om jag äter samma sak varje gång jag skriver kanske det räcker att börja knapra för att orden ska flöda?


Gudrun Furumark

Gudrun Furumark: Under flera år var min morgonrutin sådan att jag vinkade av mina barn utanför deras skola, och sedan tog mig tvärs igenom det hipstertäta område i Stockholm som kallas SOFO. Jag skyndade förbi kaféer där medie- och kulturmänniskor, till synes utan brådska smuttade hutlöst dyrt kaffe i sällskap av sina lövtunna macbooks. Jag passerade affärer med snygga kläder långt utanför min prisklass. Min blick brukade dröja vida Jumperfabrikens skyltfönster. Jag lovade mig själv att om jag fick mitt manus antaget skulle jag köpa en tröja därifrån. Så det tänker jag göra, så snart jag lämnat in manuset och begärt ut mitt förskott.


Mattias Kvick

Mattias Kvick: Jag skulle egentligen kunna hänvisa till förra lördagens svar, dvs. att om jag inte känner för att skriva gör jag något annat istället tills lusten att skriva återkommer, vilket den oftast gör. Svaret är alltså nej, jag kan inte komma på en enda gång jag har behövt muta mig själv. När jag skriver är det för att jag vill skriva och för att jag har något i bakhuvudet som jag gått och funderat på och som vill ut – ett nytt stycke till manuset, en nödvändig ändring, början till en essä, ett intressant sidospår, osv. Däremot kan jag ibland behöva muta mig själv till att ta bensträckarpauser när jag skriver. ”En kopp kaffe vore väl gott nu, Mattias?” Oftast brukar jag förhala det ”Jo, snart… bara det här stycket också”. Men till slut ger jag så klart med mig. Kaffe är ju alltid gott!