Hur beter du dig i en bokhandel?

Du går in i din favoritbokhandel – beskriv ditt besök där.

Mattias: Alldeles nyligen upptäckte jag en finfin bokhandel i Umeå – Bokcafé Pilgatan samt dessa granne Mingus bok & skivbutik. Därinne strövar man fritt genom rummen bland både nya och begagnade böcker (och jazzplattor), och man vet inte riktigt när man är i bokcaféets lokaler eller när man är i Mingus butik. I en bokhandel av det här slaget (som inte säljer vare sig gosedjur eller trädgårdshandskar och där böcker tillåts vara äldre än tre år) låter jag mig villigt ledas av hyllornas genreindelning. Jag undersöker noga innehållet under de små skyltarna Historia, Teologi, Filosofi, Konstteori, Lyrik, etc. Däremellan dyker något författarnamn upp i bakhuvudet och jag söker mig bort mot den skönlitterära avdelningen. Ett namn ger ett annat – en titel en annan titel. Att vistas i en favoritbokhandel av det här slaget är enkelt uttryckt en tankens promenad. I de allra flesta fall är det antikvariaten, samt en och annan loppis, som kan erbjuda detta litterära strövtåg bland ryggarna.


Gudrun: Nära mig finns den trevliga Aspuddens Bokhandel. Det första jag gör när jag kommit in är att hälsa på expediten. Sedan inspekterar jag bordet med nyheter, lyfter upp de inbundna raringarna som ser intressanta ut, läser på baksidan och frestas. Sen går jag till pockethyllan, och ibland blir det köpt ibland inte. Aspuddens bokhandel har haft sommarstängt men jag har ändå lyckats handla flera pocketböcker. Flickan i Cleves är inbunden men den har jag köpt på Stadsmissionen, snart kanske jag nås av insikten att jag är en vuxen människa med fast anställning som har råd att handla inbundna böcker i nyskick.


Caroline: Dillbergs Bok & Kontor i Kalmar är min favorit. Först stannar jag till utanför och tar en titt i skyltfönstret som ofta har något tema eller spännande nyheter. De gånger som uppdraget är att köpa presenter eller julklappar går jag direkt till hyllan med pockettoppen och spanar in vad som är populärt. Hittar jag inget lockande där går jag vidare till den stora pocketväggen. Där letar jag bland ryggarna efter någon författare eller titel som sticker ut och kollar baksidestexterna. Ett säkert kort brukar vara att läsa lapparna med personalens tips som sitter här och där.
Sedan vi fick barnbarn i familjen är det extra roligt att botanisera bland barnböckerna, där blandar jag gärna klassiker med lite modernare exemplar. Även om jag inte brukar köpa kokböcker eller coffee table-böcker brukar jag ändå ta en titt bland dem och beundra omslagen. Avslutningsvis brukar det bli en tur ner i källaren där de har kontorsmaterial, pussel, pennor och andra roliga prylar, det är alltid något som behövs. På väggen längs med trappan pågår alltid en konstutställning med verk av en, oftast lokal, konstnär som byts varje månad. Kul bonus!


Ann: Jag har inte haft en favoritbokhandel sedan innan 1999. Den har nämligen brunnit ner. När jag var yngre (i det som brukar kallas bokslukaråldern) så bodde jag i princip på biblioteket. Men där fanns inte alla böcker som behövdes för att släcka min törst: där fanns inte B. Wahlströms ungdomsböcker. Så när jag hade fått min veckopeng (vill minnas att den först var på 30 kronor och sedan höjdes till 50) cyklade jag in till Karlstads centrum för ett besök på Domus.
Nere i källaren fanns bok- och pappershandeln. Jag gick alltid direkt till vänster och där fanns en bokhylla, fylld från golv till tak med mina favoriter: Francine Pascals Tvillingarna-serie. Jag började köpa serien där de är 12 år och gick sedan över till den mer kända Tvillingarna på Sweet Valley High. En B. Wahlströms kostade 29 kronor och var alltså precis inom min budget, åtminstone till en början.
Själva bokhandeln minns jag som låg i tak (pga källare) och inte särskilt trivsam. Ändå trivdes jag bättre där än på den mer anrika ”riktiga” bokhandeln ett stenkast bort. När Domus brann ner 1999 var sorgen stor och jag har aldrig frekventerat en bokhandel på samma sätt efter det. 

Lördagsenkäten: Vad har du för perspektiv?


Föredrar du något särskilt perspektiv när du skriver? Varför i så fall? Berätta hur du tänker.

Caroline: Mitt feelgoodmanus är skrivet i ett nära tredjepersonsperspektiv. Det var ganska självklart från början eftersom jag skulle växla mellan två olika karaktärer. (Inser att jag lika gärna kunde ha haft två jag-perspektiv, men det kändes inte aktuellt. Är det ens vanligt? Låter förvirrande.) Jag ville vara nära för att få med deras tankar, kan nog inte tänka mig att skriva något som ”flugan på väggen” där man bara känner till det yttre. Eller vänta, det kanske vore jätteintressant? I de flesta skrivövningar och projekt jag har påbörjat har jag valt tredje person, men när jag läser böcker tänker jag inte så mycket på perspektivet, då funkar det mesta för mig.

Anna: Det är poppis att hata Jonathan Franzen men det skiter jag i. Jag tänkte citera honom istället. Han har sagt nån gång ”write in third person unless a really distinctive first person voice offers itself irresistibly”, alltså skriv i tredje person om inte en distinkt första-personröst erbjuder sig (äsch det går inte att översätta riktigt). Så var det för mig. Jag kämpade och malde i tredje person ända tills en störig liten röst började mala i huvudet på mig. Hon ville inte vara tyst. Hon erbjöd mig verkligen något. Och när jag bara började skriva ner vad hon sa var det som om boken skrev sig själv.

Gudrun: Min debutroman är skriven i förstaperson. Det är nog mitt defaultläge, om jag inte tänker efter blir allt i förstaperson. Har ett slumrande projekt som skrivs i tredje person där varje kapitel har en specifik figur i fokus. Välbehövligt knixigt för mig. Om jag skulle klara att ro det iland inbillar jag mig att det skulle kännas som att jag skrivit en ”riktig” roman.

Ann: Jag skrev min debutroman i första person eftersom jag insåg att det skulle bli konstigt att skriva i tredje, då den är baserad till så stor det på mina egna erfarenheter. När jag började med roman nummer två gick jag över till tredje, eftersom jag alltid har gillat de böcker bäst som berättas ur det perspektivet. Det har varit en utmaning att byta och jag har bland annat fått feedbacken att jag måste skriva tredjepersonsperspektivet ”närmre” huvudpersonen, att jag omedvetet har skapat en distans. Men nu börjar jag få kläm på det.

Mattias: Det blev så att jag skrev Pensionat Solvändan i 1:a person, presens. Jag provade andra perspektiv men jag tyckte att texten fick rätt tilltal på så vis. 1:a pers. presens är dock ett ologiskt perspektiv då, i det här fallet, Algot själv är den som berättar om det han gör medan han faktiskt gör det. För vem berättar han? Och visst är det ganska konstigt att han t ex säger ”Jag tar stigen ner till havet.” medan han faktiskt gör det. Onekligen. Men på något sätt funkar det ändå, och tilltalet i texten blir direkt och personligt. Algot tycks berätta direkt till läsaren, till synes utan (min) mellanhand. Trovärdighet och logik är två vitt skilda saker i litteraturens värld och man behöver lyckligtvis oftast bara ta hänsyn till det förstnämnda. En fördel med perspektivet ifråga är också den begränsning det ger – jag vet inte mer än Algot själv gör. Jag kan bara beskriva det han ser, hör och upplever. De andras tankar och önskningar är för mig fördolda och visar sig enbart i det de säger eller gör. Precis som i verkligheten. Detta ställer krav på mig som skriver – att trots begränsningen skapa levande karaktärer i Algots närhet. Det uppföljande manuset Skalbaggen i trädet om Algot är så klart skrivet i samma perspektiv, märkligt vore det annars. Men en kort novell jag precis skickat in är skriven i det mer traditionella tredje person imperfekt. Jag tror att det är bra att fundera på och testa olika perspektiv i sitt skrivande. Historien ändras ju inte, men tilltalet och formen kan förändras ganska radikalt av en perspektivförskjutning.

24/7 Vems dagbok vill du (inte) läsa?

Många svenska kulturpersonligheter har gett ut sina dagböcker. Per Wästberg har hållit på ett tag. På senare år har Lars Norén anslutit. Likaså Ulf Lundell, Gun-Britt Sundström och Åsa Linderborg. Vem hoppas du ska publicera sin dagbok? Och vem befarar du ska hoppa på dagbokståget?

Gudrun: En orimlig dröm med tanke på hur privat hon verkar, är att få ta del av musikern och låtskrivarens Stina Nordenstams dagböcker. Hon är begåvad, inte sönderintervjuad, och det finns ett mystisk skimmer kring henne. En dagbok jag icke vill läsa är Göran Lambertz anteckningar från häktet.

Mattias: Jag har inte så mycket till övers för dagboksgenren. Tänker att dagböcker skrivs för personens egen skull och inte för andras ögon. Men för den som kände personen kan ju upphittade gamla dagböcker naturligtvis vara en guldgruva. Att som Lundell m fl. skriva dagböcker och genast ge ut dem, misstänker jag starkt påverkar det personen skriver och jag vet inte längre om det då är dagböcker. Är det inte risk att man skriver om det man vill att andra ska tro att man känner och tänker istället för om det man faktiskt känner och tänker? Ett sätt att skapa myten om sig själv?

Jag vill ärligt talat inte läsa någons dagbok alls. Och är det några dagböcker jag absolut inte vill se i tryck är det mina egna (se veckans inlägg Om att (inte) skriva dagbok). Det vore djupt skamligt och något av ett hån mot litteraturen.

Ann: Den här frågan fick jag fundera länge på. Jag kom fram till att det behövde vara en känd person i en bransch och i ett geografiskt område jag är intresserad av. Ska man stå ut med att läsa någons dagbok måste människan dessutom ha en exceptionell formuleringsförmåga. Därför hade jag velat läsa Carl-Johan Vallgrens dagbok. Han har bott i Berlin (min favoritstad) i massor av år, är både (Augustprisbelönad) författare och artist. Bonniers, hoppas ni läser detta!

Vill inte läsa en dagbok skriven av: något av mina ex/min pojkväns. Gjorde det ödesdigra misstaget att kika i en dåvarande pojkväns dagbok när jag var 19. Hade fått låna hans väska och trodde det var en vanlig anteckningsbok, fick läsa en otrevlig sak som påverkade vårt förhållande negativt.

Caroline: Mark Levengood är en skicklig berättare och jag fascineras av hur han verkar vara fylld av fina anekdoter, betraktelser och krönikor om livet. Eftersom han har träffat så många intressanta människor skulle jag vilja läsa hans oredigerade dagbok med tankar och intryck.

Hmm, något jag inte skulle kunna läsa är den dagbok från ett aktuellt rättsfall i Kalmar där en man har gjort anteckningar om sexuella övergrepp mot sina egna barn. Han har dömts till nästan 14 års fängelse tack vare bevisning i form av bilder, filmer och den där dagboken.

Anna: Jag skulle vilja läsa Carl Jungs dagbok. Den finns faktiskt i handeln men är så sjukt dyr att jag aldrig gett mig själv tillåtelse att köpa. Och Britney Spears dagbok! Följer hennes instagram slaviskt, det är stor konst. Det finns inte så många andra dagböcker jag skulle vilja läsa. Lyckligtvis har de allra flesta ganska tråkiga liv. Hur jobbig vore inte världen annars

Halvtidsavstämmning: hur går det?

Den där frågan. Ärligt nu debutantbloggare, hur går det egentligen?

Ann: Den här kluriga frågan avslöjar inte riktigt om det gäller med själva bloggen, skrivandet eller livet i allmänhet. Fritt val alltså. När det gäller bloggandet så ligger jag i framkant efter några hetsiga debutveckor och har minst ett inlägg schemalagt och flera idéer som väntar på att komma på pränt i bloggform. Jag har heller inte gjort mig ovän med några debutantbloggskollegor (vad jag vet).

Skrivandet går faktiskt framåt. Jag har semester och försöker både fånga dagen och fånga orden för att sätta dem på pränt. Det verkar gå mot halvtid även i textlängd.

Debuterandet är avklarat för min del och det har visserligen varit omtumlande, men jag har överlevt. Och många har gillat boken! (Och hatat den, men det är en annan historia).

Caroline: Själva bloggandet går bra och är roligt. Har många påbörjade och inplanerade inlägg men brukar bestämma mig några dagar i förväg för vilket det blir just den aktuella veckan. Ibland lägger jag dock orimligt mycket tid på varje inlägg, så där skulle jag absolut kunna bättra mig.

Skrivandet och redigerandet har också gått bra på sistone. Nästa steg är egentligen att boka redaktör. MEN… Just nu är det lite moment 22. Jag väntar nämligen på svar från förlag. Som jag skrev om i torsdagsinlägget så har några förlag helt oväntat hört av sig till mig och bett att få läsa mitt manus. Därför avvaktar jag ett tag till och hoppas att jag får svar snart.
Det är klart att det finns vissa som undrar om jag verkligen kommer att hinna debutera i år. Jag erkänner att jag själv blir lite nervös ibland. Går det inte med plan A får jag väl ta till plan B.

Mattias: Jag har precis varit på prestationssamtal med Kritikern och Tvivlet (se veckans inlägg: Prestationssamtal i halvtid) och överlevt det. Jag tror jag fick godkänt. För övrigt? Jag är ju den i gänget som fuskade och debuterade redan förra året med Pensionat Solvändan på Lange Forlag, dock enbart som e-bok. Nu är meningen att den äntligen ska komma som tryckt bok. Vilket gör att det känns som att jag nu debuterar ”på riktigt”. Och eftersom den trycks först nu har vi (jag och Lange Forlag) kommit överens om att vänta med uppföljaren Skalbaggen i trädet som egentligen redan är färdigskriven (annars hade de kommit ut nästan samtidigt). Mitt illustrationsarbete med uppföljaren är därför satt på paus. En annan rolig grej är att Pensionat Solvändan nu översätts till engelska och fler språk är på gång har jag förstått. Det ska bli riktigt spännande att se hur min text ter sig på ett annat språk än svenska. Mitt skrivande just nu handlar främst om min egen skrivutmaning vilket jag nyligen skrev om i ett inlägg här på bloggen: En sommarutmaning. Jag tänkte att jag skulle låta skrivandet få vara fritt från krav under sommaren.

Anna: Jo tack det duger! Manuset är hos redaktör och det ser ut som om vi håller deadline. Det har känts trögt ett tag och jag har svurit en hel del åt det hela. Men nu känns det som om det lättar!

Gudrun: Eftersom jag uppmanas att svara ärligt – just nu vet jag inte hur det går med debuterandet. Kanske kan jag berätta mer efter nästa veckas förlagsmöte. När det gäller bloggandet vågar jag redan nu säga att Ann inte gjort sig ovän med någon av oss andra.

Jämför du dig med andra debutanter?

Att kolla in andra kan ju vara inspirerande, sporrande och ibland nedslående. Ägnar sig 2021 års debutantbloggare åt dylikt? Eller är de rofyllda Snusmumrikar som går sin egen väg, utan att jämföra sig med andra?

Ann: Självklart jämför man sig! Precis som Gudrun var inne på i ett tidigare inlägg så kan man som debutant 2021 inte bortse från Lydia Sandgren. Tänk att få ge ut en bok som debatteras på alla kultursidor igen och igen i flera månader? Jag, som nyss debuterat, jämför mig naturligtvis genast med alla andra som debuterar ungefär samtidigt. Fast jag drar det snäppet längre och jämför mig dessutom med folk som redan givit ut flera böcker, men som också släpper bok ungefär samtidigt som jag. Perfekt för ens sinnesro! Kan man börja gå i debutant-terapi?

Gudrun: Jag kan få stora skälvan, och typ stänga av mobilen om det dyker upp något nyutgivet i mitt flöde med ett tema som tangerar ”mitt.” Jag blir genast övertygad om att alla, kommer läsa den boken och bara gäspa åt mitt lilla romanförsök. Så visst jämför jag mig!

Det har varit oväntat välgörande för mig att blogga. Genom att följa Ann, Mattias, Anna och Caroline blir det så uppenbart att vi tar med oss våra olika personligheter och ambitioner in debuterandet. Det finns flera sätt att göra det här på, flera sätt som kan bli bra. Jag anar tex att Mattias kommer reflektera underfundigt och prestigelöst kring dagens enkätfråga (när jag skriver det här har han ännu inte svarat). Det kommer vara hjälpsamt för mig, precis som att det var skönt att se Anns svar ovan mitt, där hon ärligt bekänner att hon nojar. Kanske fungerar bloggandet som debutant-terapi? Obs tror bara att det hjälper om du, liksom jag har lindrigare symptom på jämförelsesjukan. Är du osäker ring1177 för att hitta rätt vård.

Mattias: Underfundigt och helt prestigelöst svarar jag: Jag har nog aldrig jämfört mig med någon debutant, eftersom jag aldrig riktigt har tänkt tanken att jag själv skulle kunna bli en (idag försöker jag vissa dagar att få mig att förstå och inse fakta). Men däremot har jag funnit tröst i att läsa att Robert. M. Pirsig hann skicka sitt manus till debutromanen ZEN and the art of motorcykle maintenance (Sv. ZEN och konsten att sköta en motorcykel) till 122(!) förlag som alla sade nej, innan det 123:e förlaget sade ja till utgivning. Boken kom ut 1974 och blev en succé av sällan skådad art, och jag tror att jag vågar gissa att 122 förlag bittert ångrade sitt nej. Boken räknas idag till tidernas mest lästa filosofiska verk och har sålt i miljoner exemplar och är översatt till 27 språk. Man kan se det här på olika sätt (bl a hur fullständigt hopplöst det verkar vara att få ge ut en bok, jag menar 123 förlag!), men det är i alla fall trösterikt att veta att det kan löna sig att inte ge upp och att våga tro på sitt manus.

Caroline: Jag tar mer än gärna del av andras debutantberättelser och erfarenheter. Att jämföra behöver inte alltid resultera i att någon bedöms vara sämre eller bättre. Jag jämför mest för att lära mig och inspireras. Ungefär som Gudrun säger: vi debutanter har ju olika förutsättningar. Det kan nog vara bra att komma ihåg att det finns mängder med olika preferenser bland läsare också. Olika är bra!

Anna: Alltså, jag jämför mig med andra debutanter. Med etablerade författare. Med nobelpristagare. Jag läser bara författare som är väsentligt bättre än jag på att skriva. Sen jämför jag, lånar formuleringar, refererar, härmar. Hur man än vrider och vänder på saken kommer det alltid finnas nån jävel som är bättre än en själv på det man gör. Det är det enda rimliga. Annars vore man ju världsbäst och mest lyckad på exakt allt och då vore man ju en helt odräglig jobbig person som ingen ändå gillade. Jag har lärt mig att älska känslan att vara halvbra, på väg uppåt och framåt. Det kommer inte naturligt utan kräver en del kriser. Men vafan, perfektion är tråkigt.

Lördagsenkäten: Vart åker du på skrivresa och varför?

Grattis! Du får en veckas betald skrivresa. Vart åker du och varför?

Ann: Nu har jag aldrig varit på en riktig skrivresa, men jag gissar att en viktig komponent är mycket skrivtid. Således borde man egentligen isolera sig i en stuga på landet, något jag planerar att göra första veckan i augusti. Med mig tar jag då min kompis Kajsa som var min försteläsare med bok nummer ett. Vi tänkte upprepa succén. I oktober åker jag två veckor till Berlin, min favoritstad i världen. Där finns det visserligen så mycket att göra att man förmodligen lätt blir distraherad om målet är att skriva så mycket som möjligt. Men jag tänker att det också är viktigt med inspiration, vilket jag alltid brukar få i Berlin.


Mattias: Jag tänker alltid på en favoritserie av Eva Lindström när jag tänker på att åka iväg och få tid till att tänka och skriva. En kvinna som berättar för sin väninna att hon ska åka till en ”ödslig ö” och vara där alldeles själv med sina tankar. Sista bilden visar en liten stuga på en ö med en enorm tankebubbla över: ”Jaha idag är det måndag, då är det tisdag imorgon, undrar vad det blir för väder i eftermiddag, håhåjaja, nu har jag varit här i två dagar, vad ska jag äta till middag idag? Oj, en myra!…” osv. Väldigt roligt!

Men jag tänker ändå ibland på att åka iväg en vecka för att enbart ägna mig åt skrivandet. Det hade varit spännande att testa trots allt. Och om jag skulle åka iväg, skulle jag nog åka till typ Bovallstrand eller någon annan liten ort i Bohuslän, där det är kargt och blåsigt om hösten. Det får inte vara för prunkande och vackert och där bör helst vara folktomt, men det får gärna finnas en liten butik. Jag skulle plocka med mig skrivbok, penna, datorn, regnjacka, ett par rejäla kängor samt en insektsbok (eftersom man aldrig vet vad man kan hitta för roliga kryp i de vindpinade buskarna). Jag skulle också packat ner en essäsamling (kanske av Peter Englund) ett halvt kilo kaffe samt korv av olika slag vilket är enkelt att laga och inte tar onödig skrivtid ifrån mig. Någon gång måste jag testa det här!


Caroline: Åh, så trevligt. Älskar kombinationen skriva och resa. Jag var ju nyligen i Stockholm på skrivresa, dock med lite för många trevliga distraktioner. Och precis före pandemin var jag på skrivhelg med en kompis, också underbart roligt men för kort skrivtid. Drömmen vore att vara ensam en hel vecka någonstans i södra Europa. Kan inte riktigt bestämma mig för Spanien eller Portugal. Eller kanske Frankrike? Nej, jag väljer Italien – bravissimo!

Jag väntar gärna till hösten när värmen är lite mer hanterbar där nere. Kan tänka mig att hyra ett hus eller en lägenhet med skuggig terrass eller balkong. Utsikt över en blommande bougainvillea och turkosblått hav blir också bra. På gångavstånd vill jag ha någon bar och ett par mysiga kvarterskrogar. Där frossar jag i mozzarella caprese, pizza och pasta samtidigt som jag lyssnar på världens vackraste språk som talas omkring mig. Men bara korta stunder! Jag är ju där för att skriva och skulle göra upp ett strikt schema över mina skrivintervaller. Även om manus nummer två, som jag skriver på i höst, också kommer utspela sig på Öland är det inte omöjligt att jag blir så inspirerad att det skrivs in en Italienresa i handlingen.


Gudrun: Min dröm är att Systerkonspirationen visar sig ingå i ett internationellt nätverk för kvinnoledda förlag, och att Tramp Press därför erbjuder mig plats på ett mysigt bed and breakfast i en liten irländsk kuststad. Jag tar mig dit med tåg och båt och hinner borra mig en bit in i manus nummer två under färden.

När jag kommer fram välkomnas jag av Emilie Pines som skrivit den fina essäsamlingen Notes to self. Vi kommer överens om att ses varje morgon och käka lång frukost och bolla tankar och idéer. I övrigt ägnar vi dagarna åt skrivande, löpning, friska atlantbad, snacks och tupplurar, var och en efter sina egna behov. På kvällarna ses vi på puben, käkar middag, dricker bärs, frotterar oss med lokalbefolkningen och, eftersom vi är på Irland, brister ut i sång.

Anna: Jag ska ju på skrivresa till Sörmland i sommar. Är väl inte min drömdestination precis, men får man stipendium så får man! Annars drömmer jag om Sri Lanka.

Lördagsenkäten: Hur får du utlopp för din kreativitet?

Att skriva en bok är onekligen en kreativ syssla. Räcker det för dig eller ägnar du dig åt fler skapande aktiviteter? Berätta om vad och varför eller vad du skulle vilja testa!

Caroline: Jag har aldrig sett mig själv som särskilt konstnärlig, ändå hamnade jag inom ett kreativt yrke som grafisk formgivare. Kanske är det därför som jag inte har haft så stort behov av att vara kreativ på fritiden? Det är först på senare år jag har upptäckt hur roligt det är och hur bra jag mår av att skapa. Jag skulle gärna vilja gå en keramikkurs och framförallt testa att dreja. Den där direktkontakten mellan händerna och leran verkar så härlig. Det känns lekfullt och kravlöst samtidigt som det lockar att skapa användbara saker och att få måla dem i vackra färger.
Förmodligen är drejning min enda chans att bli mer framgångsrik än författaren Björn Hellberg … Se videon:


Tog det här fotot hemma när jag letade efter saker som kunde användas i ångestbehandling

Gudrun: Vet inte om det räknas som ”skapande” men i mitt arbete som psykolog behöver jag ibland vända nästan ut och in på mig för att hitta kreativa sätt att bidra till förändring. Det bästa är såklart när ungdomarna och jag kommer igång och problemlöser tillsammans. Det här ska dessutom göras inom Region Stockholms ganska snäva ram för hur barn- och ungdomspsykiatrisk vård ska bedrivas. Någon drejkurs behövs inte, jag har utmaningar nog ändå.


Mattias: Det är ju numera det enda jag gör – tecknar, målar, skriver, illustrerar, sjunger, spelar. Men det är definitivt en skillnad på att skapa något på uppdrag (t ex en tidningsbild) och att skapa för att uttrycka, gestalta, utforska för konstens egen skull. Arbetet med ett professionellt uppdrag skiljer sig oftast från det jag skapar utan tydlig adress, även om gränsen inte är murad i sten. Ibland är den närmast obefintlig. Kreativiteten måste dock finnas där oavsett, i form av att våga gå utanför invanda mönster. Ofta likställs kreativitet med att skapa i sig, men jag ser kreativitet mer som modet att våga prova otrampade stigar och inte fastna och bli bekväm i det jag redan vet funkar. Man måste hålla liv i den där lusten att hitta nya former och vägar för sitt skapande oavsett om det gäller bild, text eller sång. Även om det kan kännas läskigt att inte veta vart man är på väg och vad resultatet ska bli.


Anna: jag meckar med det mesta; filmar, skriver manus och fotograferar. Sen har jag en drejskiva också men har väl inte precis uppnått någon så att säga verkshöjd. Det är skitsvårt och blir inte bra.


Ann: När jag var yngre satte jag alltid likhetstecken mellan ”kreativ” och ”konstnärlig”. Att kunna rita, gilla färg och form och ha det där ögat för design verkade vara något alla kreativa människor hade. Jag suger på att rita (kan på sin höjd rita likadana hästar som jag gjorde i mellanstadiet) och har inte riktigt det där lilla extra som gör att mitt hem inredningsmässigt ser sådär bohemiskt ordnat ut. Däremot har jag alltid pysslat med musik i en eller annan form. Från musikskolelektioner i piano, till gitarr i band i gymnasiet och dragspelskurs och damorkester i vuxen ålder. Jag har alltid dansat och även om det intresset just nu är satt på paus pga pandemin så planerar jag att ta upp det igen så snart det bara går.

Lördagsenkäten: Böcker vi läste som små

Läsning är nyckeln till allt skrivande. Idag rotar vi i minnets källarförråd – kommer du ihåg den första boken du tyckte om att läsa själv som liten?

Mattias: En bok jag har ett starkt läsarminne av är Vem stal blåbärspajen?, av Crosby Bonsall, som jag ofta lånade på biblioteket. Det var en liten deckarhistoria där deckarklubben Hemliga ögat försökte att lösa mysteriet med den försvunna blåbärspajen. Det fanns fler böcker om de fyra pojkarna Slugis, Tjalle, Knubben och Smalis (PK-namn?), men det var denna jag tyckte allra bäst om! Alla fyra misstänkte varandra för att ha ätit upp pajen, vilket gjorde historien till ett litet relationsdrama (tänker jag nu så här fyrtiofem år senare) där frågan ställdes kring vem man kan lita på?


Gudrun: Den första ”bok” jag läste själv, var ett litet skolhäfte om Musen Bus. Sprickfärdig av stolthet bad jag min storebror att lyssna när jag högläste, som jag själv tyckte, i rekordfart. Brorsan lyssnade, tog boken och läste upp den i betydligt högre tempo.

Efter musen Bus tog jag mig ganska raskt vidare, läste massa Tintin, seriealbum med Mumin, Barbro Lindgrens dagböcker och diverse hästböcker. Och så ”Fem barn och ett sandtroll” och allt jag kom över av Edith Nesbit, här vill jag inflika att Nesbit var gammalmodig redan under min barndom. Kanske grundlades min faiblesse för torr, brittisk humor här för det kändes bra när jag snappade ironin i Nesbits prosa.

Idag har jag en god relation med min bror. Jag vill hävda att jag läser snabbast av oss två.


Caroline: En av de första längre böckerna jag läste var Mio min Mio av Astrid Lindgren. Jag var fem år då så jag minns inte så mycket av handlingen förutom att Riddar Kato var en läskig typ. Trots att den var obehaglig kunde jag inte låta bli att läsa ut den. Betydligt beskedligare var serien om Vitnos, det lilla gotländska russfölet av Marie Louise Rudolfsson. Jag hade alla böcker i serien prydligt uppradade i min röda bokhylla. Senare gick jag över till Walter Farleys serie om Svarta hingsten som jag blev helt uppslukad av. När filmen kom på bio 1980 var lyckan total för nioåriga Caroline.


Ann: Jag förmodar att något ur Bamse var min första egna läsupplevelse, eftersom jag lärde mig läsa med målet att kunna läsa just Bamse själv. Ett författarskap som gjorde stort intryck på mig under uppväxten var Lucy Maud Montgomerys. Jag älskade Anne på Grönkulla, men ännu mer älskade jag Emily-böckerna. De handlar om Emily, som blir föräldralös och drömmer om att bli publicerad författare. Det finns väldigt mycket fina scener om skrivandets våndor och jag kände nu när jag tog ner mitt vältummade exemplar ur bokhyllan att de nog förtjänar en omläsning.

Debutanterna kliver in i biktbåset

Vilka synder har debutanterna gjort sig skyldiga till? I manusen alltså. De flesta av oss har språkliga svagheter som envisas med att smyga sig in i texten så fort man slappnar av. Kanske finns också något favorituttryck som dyker upp pinsamt ofta, eller ett grammatiskt fel som återuppstår gång på gång. Bekänn nu för läsarna!

Anna: Uj uj, jag upprepar mig. Jag tycker att jag har kommit på en genial formulering och så skriver jag ner den. Sen visar det sig att jag kommit på dem typ tre gånger tidigare också. Plus: jag skriver plus. Och sen vaknar mina huvudpersoner hela tiden. Jag som hatar böcker där folk bara vaknar! Med eller utan ryck, det är ändå sååå tröttsamt. Stryk. A

Mattias: ”Bikten”

Jag har inget att bekänna, försökte jag till förstone. Ingen debutant är fri från synd, svarade Padre Inocencia på andra sidan gallret. Jag tog ett djupt andetag. Okej, sa jag, varje gång jag skriver ”människa” på datorn blir det ”männsika”, och ”exempel” blir till franska ”exemple”. Du är förlåten, svarade Padre lugnt. Det är blott en ringa synd att skriva på franska. Något mer, min son?

Tankstreck… sa jag och suckade. Jag tycker att det är besvärligt! Jag fattar aldrig när det ska vara tankstreck, bindestreck eller långt tankstreck, och ibland heter det ”pratminus”. Vilket är vilket? Och vad ska vara var, och när är det fel och galet? Även där är du förlåten, svarade han milt. Redan Augustinus på sin tid hade stora bekymmer med tankstrecken. Har du något mer att bekänna?

Ja… semikolon… mumlade jag. Va’sa? utbrast Padre och tycktes komma hotfullt nära gallret. Semikolon, sa jag igen lite högre och min skam måste ha ekat i den tomma salen. Jag vill väldigt ofta använda semikolon i löpande text! Jag försöker att avhålla mig, men plötsligt har jag satt dit ett igen… och igen… Förlåt mig, jag har ingen som helst kontroll… Det är ju så fint, och passar så bra ibland… Det är till yttermera visso också en svår synd att fritt använda sig av semikolon i dessa dagar! svarade Padre Inocencia myndigt. Gack genast ut i världen och förstå att tiden har gått! Lyssna på Sparks låt ”It ain’t 1918” sjutton gånger och en. Gå sedan i frid, mitt barn.

Jag tackade Padre Inocencia och lovade bot och bättring.


Gudrun: Jag har märkt (och det har påpekats för mig), att det frågas väldigt mycket i mitt manus. Alltså inte bara i dialogen utan i de delar av texten som beskriver vad som rör sig i berättarens huvud. Det blir på tok för mycket. Som ett tics nästan. Jag har försökt rensa bland spörsmålen, men märker de likt ogräs som förökar sig dyker upp här på bloggen också. Så jag kan inte skylla på min huvudperson. Det är jag. Jag sonar genom att lyssna på Johnny Thunders, Ask me no questions. Och sen skriver jag en ny text, full med frågetecken. Eller har jag missuppfattat hur det där med absolution fungerar?


Caroline: Jag har en tendens att överanvända ordet ”ju”. Det är ju ett himla bra ord enligt mig men jag vet ju också att det oftast inte tillför något i sammanhanget. Dessutom blir det ju tjatigt när det används flera gånger i samma stycke. Oftast märker jag när det dyker upp på skärmen och raderar omgående. Trots det kan jag konstatera att antalet ”ju” uppgår till 117 stycken av totalt ca 93.000 ord i manuset. De förekommer mest i dialog och då är det väl okej, eller? Äsch, det blir till att rensa ännu mer.


Världen klarar sig riktig bra utan min medverkan

Det har varit lite mycket för oss debutantbloggare den här våren. Redigering, deadline, migrän, blogg och så allt det där vanliga livet som pågår och ska hanteras. Visst känner ni igen er? Även om skrivandet är underbart blir det ibland svårt att få allt att gå ihop. Idag berättar vi om hur vi gör, eller tänker att vi borde göra för att hantera stressen.

August Strindberg, självporträtt

Gudrun: När jag är uppvarvad brukar jag må bra av att läsa feel good/chick lit, helst som fysisk bok. Gärna med avstängd mobil.

Caroline: Jag frågar mig vad som måste göras nu och vad som faktiskt kan vänta. Det viktigaste ser jag till att få gjort men pausar resten. Att inta ryggläge och kolla på en serie är ett knep för att tillfälligt förtränga det som stressar mig. Ibland lyssnar jag på avslappningsövningar i appen Calm för att komma ner i varv.

Mattias: Att stänga av och att säga nej till det mesta är ibland helt nödvändigt. Det mesta går att skjuta på, och världen klarar sig riktigt bra utan min medverkan. Ett handfast råd är att ha ett papper till hands och där skriva upp alla saker som behöver göras, omedelbart när du kommer på dem. Det kan vara allt ifrån att laga cykelslangen och att köpa diskmedel till en bra manusidé. Då har du dem på pränt och behöver inte stressa över att du ska glömma bort dem. Personligen lyssnar jag mycket på musik, helst i hörlurar, för att få hjärna och kropp i balans igen.

Anna: Nu kanske jag gör helt fel, men mitt bästa sätt att hantera stress är att jobba av det där som behöver jobbas av. Jag har svårt att slappna av när jag har något jobbigt framför mig. Det är lika bra att bli av med det. Just nu är det skriva som gäller.

Ann: Jag brukar tänka att jag är ”immun mot stress”!! Ett jättebra tips som absolut borde leda rakt ner i utbrändhet. Hahaha. Nej men jag är faktiskt OERHÖRT skicklig på att slappa, även när det kommer till saker som deadlines och jobb. Det jag brukar göra är lite likt Annas metod, jobba undan det som är absolut måste och sedan inte göra mer än nödvändigt. Tyvärr är min egen metod för avslappning att slösurfa jättelänge och mycket på mobilen. Funkar för mig men jag skulle rekommendera att följa någon av Gudruns, Carolines eller Mattias metoder i stället.

Vilken genre väljer du om du måste byta?

En litterär agent headhuntar alla fem Debutantbloggare och garanterar utgivning i 20 länder. Kontraktet gäller varsin ännu oskriven bok och den får tillhöra vilken genre som helst – utom samma som debutboken.
Vilken genre väljer du och varför?

Gudrun Furumark

Gudrun Furumark: Jag nappar tag i en gammal idé, och skriver en psykologisk thriller. Den handlar om en nyutexaminerad psykolog som får jobb på en metadonklinik. Först tycker hon att det är konstigt att så många patienter tycks lida av paranoid personlighetsstörning, sen börjar hon undra om de kan ha rätt i att överdödligheten bland heroinister är misstänkt hög i Stockholm. Varför jag väljer den genre jag gör? Den här berättelsen passar helt enkelt bäst som psykologisk thriller.

Jag ser fram emot att få skriva något som blir läst av många (i tjugo länder!), och vill gärna ge folk en inblick i hur tufft det är att överleva som opioidberoende. Agenter, jag är öppen för förhandling. Det kan vara ok med lansering i bara 19 länder.


Anna Grönlund

Anna Grönlund: Åh lätt, en kokbok! Den skulle heta ”Inte så starkt, mamma” och skulle innehålla alla schyssta vegetariska recept jag fått trolla fram för att barnifiera all världens starka mat som mina barn tyvärr vägrar äta. Chili sin carne sin chili, sichuan ris utan sichuanpeppar – mm. (Ordfront, ni har mitt nummer)


Caroline Möllesand

Caroline Möllesand: Jag vill skriva en reportagebok om golfentusiaster i Skottland. Människor från hela världen vallfärdar nämligen likt pilgrimer till golfens vagga – St Andrews. Jag har själv varit där och upplevt den speciella stämning som uppstår när ett trettiotal golfare av blandade nationaliteter börjar köa i mörkret klockan tre på morgonen för en chans att få spela på The Old Course.

Förutom att jag är otroligt ressugen så väljer jag den här genren för att det skulle vara så härligt att intervjua olika personligheter om deras erfarenheter och drömmar ur ett golfperspektiv. För några år sedan skrev jag ett reportage om ett svenskt par som gifte sig på stranden i St Andrews. Vigseln ägde rum direkt efter en golfrunda med överraskade golfkompisar som vittnen. Fint, eller hur? ❤️
Givetvis tar jag med mig en duktig fotograf så att boken blir en skön blandning av spännande personporträtt och skotska naturupplevelser. 


Mattias Kvick

Mattias Kvick: Om jag aldrig förr drabbats av sk. skrivkramp så tror jag att detta är tillfället jag väntat på. Vad tusan ska jag skriva om jag redan på förhand vet att det kommer att bli utgivet och läst? Spontant tänker jag att jag inte hade kunnat skriva någonting alls – jag hade fått betala tillbaka förskottet och gå ut bakvägen utan mössa och hyllningar.

Men för att inte fega ur helt, och åtminstone välja en genre, hade jag valt essäformen. Det hade blivit en samling längre och kortare essäer om skilda ämnen som filosofi, entomologi, teologi, och andra trevliga logier, med ett slags genomgående röd tråd, finurligt uttänkt över många koppar kaffe. För den som vill veta mer har jag skrivit om min relation till essäformen i ett tidigare inlägg (Om att skriva essä) här på bloggen, men kort sagt är det den skrivform jag gillar bäst. Jag älskar essäns unika blandning av fakta och fritt funderande.


Ann Edliden

Ann Edliden: Inspirerad av gårdagens stora nyhet (den om prins Philips bortgång) väljer jag att tro att den brittiska drottning Elizabeth fått panik och insett sin egen dödlighet. Hon kontaktar mig, som hyser ett osunt stort intresse för kungligheter överlag och smaskiga historier i synnerhet, för att berätta den ocensurerade versionen av sitt liv.

Det blir dråpliga historier om Margaret Thatcher, snuskiga anekdoter från sängkammaren och skvaller om Charles och Diana samt en bit om hur drottningen själv egentligen känner för Camilla Parker-Bowles. Hon outar allt och alla och boken blir såväl utskälld som hyllad men framför allt blir den oerhört läst av oerhört många. Jag blir ekonomiskt oberoende för all framtid och kan skriva exakt vad jag vill härnäst. Kanske en barnbok i samarbete med prinsessan Estelle?

Lördagstipset: Lär dig navigera mellan klyschorna

Det är mycket att tänka på för den som skriver på en bok. En enda liten författare kan ju inte ha koll på precis allt. Vilken tur då att Debutantbloggen finns. Här hjälps vi åt. Dagens tema är klyschor, och vi berättar vilka vi försöker undvika. Sen kan det så klart finnas gånger när man vill använda sig av klyschor, men det där vet ni ju. Det mesta i skrivprocessen går att vända och vrida på.

Gudrun Furumark: Vill inte bidra till stigmatisering av fetma. När mina barn var i den åldern att jag högläste Harry Potter för dem arbetade jag som psykolog på en specialistmottagning för barnfetma. Det var en högtidsstund när jag låg i sängen på kvällen och tillsammans med barnen klev in det magiska universum JK Rowling skapat. Men det fanns ett problem. Gång på gång skildrades feta människor som korkade och onda. Jag löste det hela med spontancensur, väl medveten om att de barn och ungdomar jag mötte på jobbet inte hade möjlighet att censurera bort omgivningens fördomar mot dem. Det finns många flera exempel på det här i litteratur, serier och filmer. Jag ska försöka att inte bidra genom mitt skrivande.

Anna Grönlund: Undviker rasism och medicinska klyschor.
I de skrivarkurser jag har gått har jag specialiserat mig på att hjälpa mina skrivkompisar hitta kreativa alternativ till medicinska klyschor. Det finns alltför många. De är inte bara tråkiga att läsa om, utan missuppfattningar inom sjukvård kan faktiskt vara direkt farliga. Ni vet, det att man kan slå i huvudet, bli medvetslös och vakna fem timmar senare med lite huvudvärk. NEJ. En medvetslös person som slagit i huvudet har troligtvis en hjärnblödning. Det är jättedåligt. Ring ambulans. Lägg dem inte i sängen och hoppas att de kvicknar till om ett tag. Folk har dött pga denna klyscha.

Och det finns många fler: hjärtstopp, minnesförluster, hur en döende person med blodförlust ter sig – det är inte som på teve. Och det kan bli direkt farligt eller väldigt tråkigt om folk missförstår. För att inte tala om hur psykiska sjukdomar skildras, hua, kan bli totalfel! (Överväger att dedikera ett helt inlägg enkom åt denna fråga. Den är alltför viktig.)

Sen tycker jag det såklart är enormt trist med rasstereotyper. I min bok ska det finnas obehagliga kopplingar till ett främmande land, ni vet en ekonomisk stormakt, så man ska ana konspirationskänslan. I manusets första versioner var landet i fråga Kina, helt enkelt för att jag tänkte att de är en av de största ekonomiska aktörerna på världsmarknaden. Men under pandemin fattade jag att anti-asiatisk rasism är mycket mer utbredd än vad jag tänkte. Det kändes inte bra. Så jag bytte. Till Ryssland. Jag menar, ingen gillar ju Putin? Samtidigt, hur trist är det inte att ryssen alltid ska vara ond, känns så 1980.

Ska jag byta igen, kanske till USA? Fast samtidigt är ju USA ett land som många har en relation till vilket stör lite den där känslan av läbbig främmande makt, plus att de har varit så jävla clowniga på sistone, jag orkar inte. Eller vad säger ni, kan man skriva franska EU-skummisar? (nä) Saudi? Schweiz? Hjälp mig gärna här. Jag vill vara dissig mot nåt land som har stålar, jag vill sparka uppåt, nationalitet, ras och etnicitet är oviktigt. Vad blir bäst?

Ann Edliden: Undviker att skildra kvinnor som bantar. Eftersom min roman Någon annans tidsfördriv förmodligen kommer klassas som ”chic lit” har jag velat frigöra mig från genrens allra tröttaste klyschor. Jag är den första att rycka ut till Bridget Jones försvar och hävda att åtminstone första boken av Helen Fielding är genialisk. Men en sak har inte åldrats så väl: Bridgets besatthet av sin vikt och det tvångsmässiga dokumenterandet av vad vågens siffror visar. I min debutroman beskriver jag inga kvinnokroppar överhuvudtaget. Jag tycker ärligt talat att det räcker att kanske veta hår- eller ögonfärg för att göra sig en bild av en karaktär. Däremot så bantar faktiskt en person i boken: en medelålders man. Andra saker jag försöker undvika är att skildra landsbygdsmänniskor (värmlänningar) på ett ensidigt sätt. Jag har själv bott i Värmland i ungefär 25 år av mitt liv och vet att folk är precis lika smarta, dumma, knäppa och roliga som överallt annars. Men mer om det i ett annat inlägg.

Mattias Kvick: Försöker att lyfta de osynliga. Jag försöker i den mån det går att skildra alla sorters människor i allt jag gör, både i text och bild. Det är nämligen väldigt lätt att bli blind för sin omvärld och klichéartat bara skildra det mest välkända – familj, vänner och grannar. (Jag trillar dit ibland också, det ska erkännas. Men jag jobbar på det.) Min debut Pensionat Solvändan handlar om Algot som hittar en gul klänning och som därefter vill kalla sig Beatrice. Han säger att han är en flickpojke, precis som man säger att vissa flickor (som inte är som flickor ”bör” vara) är pojkflickor. Det kändes viktigt att skildra en flickpojke, dels för att lyfta ett ord vi väljer att inte använda, men främst för att en flickpojke för en gång skull kunde få finnas och synas på sina egna villkor, utan att könsidentiteten skulle problematiseras. Det kändes oerhört viktigt att detta inte i första hand skulle bli ännu en pedagogisk barnbok i syfte hjälpa förskolepersonal att möta killen som råkar gilla rosa färg och pärlhalsband. (Om däremot förskolepersonal väljer att köpa in och läsa boken för barnen på förskolan skulle jag bli väldigt glad!) Men jag ville skriva en helt annan bok. Ty Algot är inte ett problem, han är bara Algot och Beatrice på samma gång.

Caroline Möllesand: Ska JAG komma med tips om klyschor att undvika? Snacka om att kasta sten i glashus, ha ha.
Enligt Wiktionary är en klyscha ”ett språkligt uttryck som har använts så mycket att det slitits ut och endast används av slentrian eller vana.” Mitt enkla tips, för den som vill grotta ner sig i ämnet klyschor, är att läsa Ellinor Skagegårds matnyttiga och uttömmande reportage ”Klyschor som kladdar ner” i tidningen Skriva, nr 3, 11 juni 2019. Hoppas att länken är öppen för alla. Annars är mitt andra tips att genast skaffa en prenumeration på tidningen som också ger fri tillgång till alla guider och reportage på deras webb.

Lördagsenkäten: Vilken är din huvudpersons favoritlåt?

När fiktiva personer ska gestaltas är det mycket författaren behöver ta reda på. Vad gillar hen för mat? Hurdant är hens morgonhumör? Och så vidare. Allt för att göra gestaltningen levande. Dagens fråga till Debutantbloggarna är: Vilken är din huvudpersons favoritlåt? .Berätta gärna om svaret varit självklart för dig eller om du behövt fundera.

Munspel i C-dur Illustration ur Pensionat Solvändan, Bild: M. Kvick

Mattias Kvick: Huvudkaraktären Algot, som också kallar sig Beatrice, lär sig spela munspel av en farbror i ett vissällskap på Pensionat Solvändan där de bor. Den första visan han lär sig spela är Gubben Noa, vilken han sedan spelar för sin nya kompis Mona när de sitter under bryggan vid Brygganäset. Han lär sig senare att även spela Månadssången (”Januari börjar året, februari kommer näst…”), vilket ju är en del av Beethovens nionde symfoni (och väldigt enkel att spela på munspel för den som får lust att prova). Min gissning är därför att just Gubben Noa och Beethovens nia är Beatrices favoritlåtar just denna sommar, även om han säkert lyssnar på annat när han inte spelar munspel, men det vet jag inte så mycket om. Vi har inte snackat så mycket musik jag och Beatrice.

Sven-Bertil Taube sjunger Gubben Noach (Fredmans sång N:o 35):

Rainbow med Ritchie Blackmore i spetsen spelar Månadssången (Difficult to cure, dvs Beethovens nia):


Ann Edliden: I ”Någon annans tidsfördriv” finns en hel del låttexter återgivna. Bland annat ställs huvudpersonen Doris öga mot öga med sin gamla favoritlåt från barndomen, ”Bra vibrationer” av Kikki Danielsson i en av nyckelscenerna. När jag valde ut den hade jag själv inte koll på texten i första versen, men det visade sig att ordet ”tidsfördriv” finns med, vilket gjorde att det kändes som att ÖDET hade ett finger med i spelet. Däremot nämns aldrig något om vilken favoritlåt Doris skulle kunna tänkas ha. Men när jag tänker på hennes övriga smak och intressen så känns det logiskt att hon skulle älska Annika Norlin och låten ”The quiz”, som handlar om frågor man vill ställa till en person man dejtar. ”Can you at all times wear socks because I’m still scared of feet” är ett exempel på en textrad som jag tror att Doris uppskattar extra mycket.


Motörhead Eat the Rich från 1987

Gudrun Furumark: Läsårets berättare är sextonåriga Sara. Hon lyssnar ofta på musik och skulle nog tycka att det var barnsligt att säga att man har en favoritlåt. Men om jag får välja en låt som betyder mycket för henne så säger jag Eat the Rich med Motörhead. Kolla in videon hörrni, och gläds åt att Lemmy har funnits bland oss.


Caroline Möllesand: I de kapitel som är skrivna ur Melindas perspektiv har jag flera känslosamma musikreferenser. I början är de kopplade till hennes minnen och associerar mest till smärta. En bit in i boken, när hon har hamnat på en speciell plats och tillvaron börjar kännas aningen ljusare, spelas ”Sun Is Shining” med Axwell Λ Ingrosso. Även om det inte är jättetydligt just då så kan den symbolisera vändningen för henne. Livet känns mer hoppfullt och andra känslor börjar spira.
Textraden ”And we’re gonna be alright, dry your tears and hold tight” bidrar till att den bara måste vara en av Melindas favoritlåtar. Jag hade själv inte sett videon till låten förrän jag letade upp länken nyss. Höj volymen! Kan någon undgå att bli glad av den?


Anna Grönlund: Men hjälp, fick ångest av den här frågan. Jag vet inte om min huvudperson har någon favoritlåt. I boken ligger hon mest och grinar och lyssnar på sin killes bands låtar; och eftersom just denna del av boken har vissa autofiktiva drag så får jag nog ändå länka till min man Olles (numera nedlagda) band Willowtree och låten ”Signs”. Den har ingen officiell musikvideo men nån vänlig själ på internet har klippt ihop en. Olle kommer bli jättesur och skämsig över detta men det får han ta.

Lördagsenkäten: Vad läser du just nu?

Veckans enkät är enkel. Vad läser våra debutantbloggare just nu?

Gudrun Furumark: ”Skymningen gör dårarna oroliga” av Tor-Ivan Odulf

Odulfs enda roman gavs ut postumt 1989 och belönades med Augustpriset det året. Mitt vältummade pocketexemplar är från 1990. Det är en berättelse om sex, supande och litteratur i 50-talets Paris. Boken har många kvaliteter, men det gör ont i mig när jag läser om hur berättarjaget förnedrar kvinnorna han möter. Det gör ont i mig när jag tänker på hur jag som sextonåring trodde att den här typen av litteratur gav en rimlig bild av sex. Någon borde skriva om hur unga tjejer påverkades av de skeva ideal som rådde i kulturvärlden under 80-90 talet. Ja, jag är i full färd med det. Det är därför jag läser om Skymningen gör dårarna oroliga, för det är en av alla böcker som är en del av Läsåret.


Isabel Boltenstern Lycka till med resten av livet

Caroline Möllesand: ”Lycka till med resten av livet” och ”Tända tomtebloss”

Om jag hade varit 15 år yngre och föredragit tjejer framför killar hade jag definitivt haft en crush på sportreportern Isabel Boltenstern. Fy tusan vilken charmig och intelligent tjej och som hon kan uttrycka sig.
Nog med fjäsk, jag lyssnar på hennes bok ”Lycka till med resten av livet”. Isabel drabbades av utmattning som 23-åring och har extremt många kloka saker att säga om stress, prestationskrav och samhällets förväntningar. Boken är en slags underhållande handbok för att kunna leva mer hållbart. Viktig och nyttig läsning/lyssning för både utmattade, anhöriga och helt okunniga. Extra plus för att hon själv har läst in boken – med stor inlevelse på skön skånska.
I går lyssnade jag förresten på en novell också – vinnarbidraget i Feelgoodfredags novelltävling: ”Tända tomtebloss” av Helena Ziherl. Den ligger öppet och gratis på YouTube här, 13 minuter lång och inläst av populära Gunilla Leining. Kärlek!


Ann Edliden: ”De kommer att drunkna i sina mödrars tårar” av Johannes Anyuru

Just nu läser jag ”De kommer att drunkna i sina mödrars tårar” av Johannes Anyuru och har tvingat min sambo att läsa den samtidigt så att vi kan ha en mini-bokcirkel här hemma. Den tar sin början i ett terrordåd i en bokhandel i Göteborg och följer sedan dess efterdyningar. Den enda överlevande av de tre terroristerna är nämligen en kvinna som hävdar att hon kommer från framtiden och i hennes brev till författaren får vi följa en dystopisk skildring av ett Göteborg där ”Sverigefiender” (muslimer) sätts i ett ghetto och fråntas sina mänskliga rättigheter. Inte en helt munter bok att läsa innan läggdags, vilket gjort att jag börjat varva den med Helena Dahlgrens nyutkomna bok ”Ellens val: Det nya livet”. Den är först ut i Bonnierförlaget Lovereads serie och har tillkommit i ett så kallat ”writer’s room”, där författaren utvecklat karaktärerna tillsammans med en dramaturg och förläggare. Ska bli spännande att se hur Helena Dahlgren lyckas bygga en värld som senare ska utvecklas av andra författare, lite som ”Tvillingarna”-böckerna som jag älskade när jag var yngre.


Mattias Kvick:

Som vanligt läser jag flera böcker samtidigt – jag har väldigt svårt att hålla mig till bara en. Just nu läser jag Tor Nørretranders intressanta bok ”Märk världen” eftersom jag jobbar på en essä som berör bl a perception och informationsteori och jag behöver referenser. Samtidigt läser jag återigen om en av mina absoluta favoritromaner, Albert Camus fantastiska roman ”Pesten”. En av de där böckerna som jag hängt med under många år, ett slags vän på resan. ”Pesten” läser jag just nu eftersom jag och min syster har planerat att prata om den i ett kommande podd-avsnitt och jag tog då chansen att få uppleva staden Oran igen. För ett tag sedan dök jag glädjande nog på Bea Uusmas bok ”Expeditionen: min kärlekshistoria” på loppis. En bok om ingenjör Andrées fullständigt hopplösa och tragiska ballongexpedition mot Nordpolen. Igår kväll kunde jag inte hålla mig ifrån att börja läsa den också, trots att jag nog hade tänkt läsa ut de två andra först. Men som sagt, varför nöja sig med en bok?


Anna Grönlund: ”Modet att skapa” och ”Om Lycka”

Har två böcker på gång: Först ”Modet att skapa” av Rollo May. Den är kurslitteratur men gav mig faktiskt en del kul insikter. Rollo May är psykolog och har världens roligaste namn. För några veckor sedan skrev jag ett blogginlägg om skrivande och konformitet, och det är lustigt nog just vad denna bok handlar om: May menar att allt verkligt skapande är ett direkt hot mot konformiteten, och för att våga ställa sig upp mott detta och verkligen skapa något nytt måste man vara enormt modig.

Samtidigt läser jag ”Om Lycka” av Nina Bouraoui. Bouraoui skriver andlöst och lite högtravande om sin tonårstid, sin döende moster och sin febrila kärlek till väninnan Diane. Jag ömsom stör mig, ömsom antecknar de vackraste meningar jag någonsin läst.

Lördagsenkäten: Hur tänker du kring årstider när du skriver?

Har årstiderna någon betydelse i din debutbok? Passar sommaren eller vintern bättre för vissa berättelser eller miljöer? Berätta hur du tänker!

Caroline Möllesand Öland

Caroline Möllesand: I min feelgood-roman är det sommar. Kan inte minnas att jag ens funderade över något annat alternativ. Eftersom boken utspelar sig på Öland och de flesta associerar ön med sommar och semester så föll det sig naturligt. Det var så enkelt att hitta på härliga aktiviteter och miljöer. Precis lika självklart är det att del 2 i serien utspelar sig på hösten. (Ja, jag har redan synopsis för en fortsättning.) Då handlar det om ett annat tema, vardagssituationer och en annan plats på Öland.
Bara för att blanda in ytterligare en årstid … Jag gillar fenomenet ”böcker med jultema”, och jag har en påbörjad julnovell, eller så blir det en kortroman. Får se om det kan bli något av den. Precis som i verkliga livet uppskattar jag fyra årstider när jag skriver, men sommaren får gärna vara jättelång.


Illustration: (c)Kvick

Mattias Kvick: Min bok Pensionat Solvändan utspelar sig under en sommar vid havet. Det föll sig självklart, med tanke på miljön, att det skulle vara just sommar. Jag föreställde mig att det var ett sommarpensionat och att det stängde efter säsongen.
Att beskriva en årstid kan ju göras på många sätt, men oftast behövs det inte så mycket för att man som läsare ska känna vilken årstid det är. Och jag tänker att det är viktigare för läsaren att just känna årstiden, än att läsaren får veta vilken årstid det är. Själv använde jag mig främst av både lukt- och känselintryck i mitt manus. Hur det t ex känns när sanden är så varm att man nästan inte kan stå barfota i den utan att det bränns under fötterna. ”Solvarm tall” var en lukt jag skrev in i manus eftersom det är en lukt som ger mig själv många och fina sommar-associationer, liksom lukten av saltvatten, tång och matos. Jag skrev om lukten av värme och sol istället för att skriva om värmen och solen. Jag undvek meningar som ”solen skiner och det finns inte ett moln på den ljusblå himlen”, ty en sådan mening ter sig lite platt och innehållslös i jämförelse med en solvarm tall. Show, don’t tell som ett gammalt gott råd lyder.   


Gudrun Furumark: När jag började skriva Läsåret hade jag bara den första scenen i huvudet. I den scenen är det uppropsdag, det vill säga sensommar. Sen visade det sig att berättelsen sträcker sig över flera årstider, ja som kanske hörs av titeln, över ett läsår. Mattias beskriver hur han får in de sinnliga aspekterna av årstidsväxlingarna. Det är en utmaning för mig. Ibland vill jag bara skriva ”en månad senare, december,” istället för ”det värkte i tårna, egentligen var det alldeles för kallt för converse.”


Anna Grönlund

Anna Grönlund: Ja alltså det är vinter och tidig vår i min bok men jag vet inte om jag hade nån speciell tanke med det. Nåt väder måste det ju vara. Rent symboliskt så är ju vintern den mest ktoniska årstiden, men det var inget jag aktivt funderade kring.


Ann Edliden: Min roman är inte årstidsbunden överhuvudtaget och hade egentligen kunnat äga rum när som helst. Jag personligen avskyr hösten och tycker det är den absolut deppigaste årstiden (hej hej alla mysiga tedrickare som nu blir ilskna på mig!). Just därför förlade jag min historia dit. Det adderar en extra dimension, då årstiden blir mörkare och mörkare i takt med att allt går käpprakt åt helvete. Min nästa roman har jag däremot förlagt till min favoritårstid: försommaren. Ser fram emot att få skriva om strandhäng i stället för regniga promenader i lövhalka.