8 anledningar att älska e-böcker och ljudböcker

För somliga är det nog som att svära i kyrkan, men personligen föredrar jag digitala böcker framför tryckta. Jag har nästan helt slutat att läsa pappersböcker. Tro inte att jag försöker omvända någon, jag tänkte bara förklara vad det är som jag har fastnat för när det gäller digitalt.

Dessutom vill jag absolut ha kvar våra underbara fysiska bokhandlar där jag gärna köper presenter och julklappar till andra.

För mig känns pappersböcker … hmm, inte gammalmodiga direkt, men … statiska och opraktiska. Jag älskar valmöjligheterna för e-bokens utseende i min iPad Mini.
E-böcker verkar inte ha fått sitt stora genombrott i Sverige ännu, men här är mina anledningar till att gilla dem och deras digitala kusiner, ljudböckerna:

Caroline Möllesand älskar e-böcker

1: Som ensamresenär har du det ultimata sällskapet på restaurangen. En pocket eller inbunden bok är ganska knepig att läsa med händerna fria. Paddan är perfekt att ställa på bordet och lätt att bläddra i – bara dutta lätt med fingret på skärmen, du behöver inte ens släppa gaffeln. Visst går det att njuta av maten utan att läsa samtidigt, men att sitta själv och bara titta kan bli långtråkigt. Lätt hänt att man slänger i sig maten då, och det är ju inte bra. 😀
Läsningen gör att man slipper möta bordsgrannarnas medlidsamma blickar. De spekulerar förmodligen också i anledningen till att man är ensam. ”Är hon nyskild, änka eller bara omöjlig att umgås med?”
(Bilden är från min skrivresa på Rhodos. Just då läste jag Box av Läckberg och Fexeus. Den passade utmärkt ihop med baklava och glass.)

2: Vi fortsätter på resetemat: Digitala böcker tar ingen onödig plats i resväskan eller handbagaget. Förr brukade jag ha med mig minst fyra eller fem böcker för en vecka. Även om jag inte hann läsa alla så ville jag ha olika alternativ.

3: Ett abonnemang hos en streamingtjänst gör att man har tillgång till tusentals titlar och kan byta bok på nolltid om man tröttnar eller vill ha variation. Jag har appen Nextory både i min telefon och iPad. Oftast så lyssnar jag i telefonen och läser på paddan, men det funkar tvärtom också.
(Priset på abonnemangen i förhållande till utbudet är en helt annan historia. Alldeles för billigt!)

4: Det går att läsa i mörkret! Om jag vill läsa medan min man sover så slipper jag tända sänglampan. Jag brukar ställa in nattläge med svart bakgrund så att jag inte själv blir bländad av för starkt ljus.

5: Jag gillar att e-böckerna hamnar på samma ställe som annat jag vill ha nära till hands. I paddan kan jag lätt växla mellan boken, internet, sociala medier och appen Anteckningar, där jag skriver ner alla tankar och notiser om mitt eget pågående manus.

6: När jag läser i paddan kan jag ställa in ljusstyrkan, välja bakgrundsfärg, ändra storlek på texten samt justera marginalerna. Jag gillar inte när textraderna är för långa.
Åter igen refererar jag till hur det är i min iPad Mini. Det finns specifika läsplattor och jag vet att många tycker att de är ännu bättre än surfplattor. Bland annat lär de funka bättre i solljus och ge en känsla som är mer lik pappersboken. Kan tyvärr inte uttala mig mer om dem eftersom jag inte har testat.

7: Ljudböckerna har fått olika kategorier av ”ickeläsare” att ta del av litteratur. I början av min utmattning var det omöjligt för mig att läsa, oavsett plattform. Så småningom gick det bra att lyssna. Även personer som aldrig har förstått tjusningen att sitta med näsan i en bok kan bli frälsta av ljudböcker. Större målgrupp är ju toppen!

8: Rutinerade bokälskare som befinner sig mitt i det stressiga vardagslivet och inte har tid, eller tar sig tid, att läsa kan ändå hitta tillfällen att fly bort en stund med hörlurar i öronen. Ljudboken gör att man kan få annat gjort samtidigt och därmed ökar potentialen till fler lyssningar.
– Att lyssna på ljudbok medan man promenerar eller tränar måste vara det mest klassiska.
– Suveränt för att göra sysslor som städning, tvättvikning och matlagning lite roligare.
Vid bilkörning är ljudboken ett trevligt sällskap som gör att resan går fortare.

Bonus för den miljömedvetna:
För ett tag sedan läste jag en artikel hos Svensk Bokhandel där det blir tydligt att pappersböcker inte är särskilt klimatsmarta. Det är inte ett argument som jag brukar använda mig av, men det var ändå intressant att läsa fakta. Förlaget Lind & Co har undersökt sin klimatpåverkan och 2020 uppgick förlagets utsläpp av koldioxid till 588 ton. (Klicka på länken och läs!) De tryckta böckerna stod för tre fjärdedelar av utsläppen.

Jag vet, många säger att de inte klarar att lyssna på böcker, men ge det en chans! Det kan vara knepigt att vänja sig vid att höra en annan än den egna inre rösten läsa upp berättelsen. Och alla uppläsare klickar man inte med. Tempot är dock enkelt att justera, jag lyssnar oftast på 1,2 eller 1,3. Värre är det om man är allergisk mot uppläsarens intonation eller dialekt, då kan det vara läge att testa en annan bok.

Jag önskar dig en trevlig läshöst – oavsett hur du läser eller lyssnar.

/Caroline

Var går egentligen gränsen för bekvämlighetszonen?

I veckan fick jag en fråga om jag kunde komma till ett företag och prata lite om att gå utanför bekvämlighetszonen. Som en inspirationsföreläsning på temat ”Lunch & Learn.”

”Gärna”, ropade jag hurtfriskt och började genast fundera. För bara ett halvår sedan hade en sådan fråga gjort mig superstressad.

Jag är jurist och har de senaste femton åren jobbat inom staten. Dötrist tänker du kanske nu, men det har sina sidor det också. Vad det emellertid inte innebär är att synas, framhålla sina egna åsikter eller på andra sätt vara personligt exponerad. Vi är formella och följer regler, det är vår grej. Att bli ombedd att prata fritt om ett ämne eller ännu värre, uttala sig medialt, är något som de flesta i vår miljö undviker. Själv har jag alltid varit livrädd för att säga fel eller för mycket. Som jurist kan man inte heller börja slira på orden eller lyfta fram ett konkret exempel bara för att poängen ska gå hem. Tack och lov har det här aldrig varit något jätteproblem i mitt yrkesliv eftersom frågorna mest intresserar en ytterst begränsad skara. De närmast sörjande och eventuellt någon bedrövad handläggare under tvång.

När jag kom till mitt första jobb som nyutexad satte någon upp en lapp utanför kontorslandskapet med inskriptionen ”Moms är sexigt”. Jag tror att det var ett desperat försök att få arbetsuppgifterna att verka spännande, men jag ville mest dö. Vi behövde inte heller sätta upp kravallstängsel framför dörren. Tro mig, folk märker skillnaden på moms och typ Mads Mikkelsen.

Med det i bagaget är ”släppa bok” det överlägset läskigaste jag har gjort. Stockholm psycho är inte politisk men i hög grad samhällskritisk och den beskriver personer och miljöer som existerar på ett sätt som inte är speciellt smickrande. När jag skrev den tänkte jag inte heller på vad andra skulle tycka utan lät mig för första gången sväva ut precis som jag ville. Därför är den uppskruvad, cynisk och makaber. När jag fick kontrakt ville jag ge ut den under pseudonym. Att det är inläsaren och inte författaren som promotas när det gäller Storytel Original såg jag som en fördel.

”Men va fan, är det inte något att vara stolt över? Klart du ska använda ditt eget namn”, tyckte min man. Han har inte gått i messkolan som jag. Efter att ha rannsakat mig själv kom jag fram till att jag måste testa hur det känns att faktiskt våga något på riktigt och tryckte morskt dit hela mitt namn på kontraktet. Alla efternamnen. (Min svärmor som är en ursnäll kvinna i 70-årsåldern från Småland heter annars samma och det kan lätt bli en rörig mix-up om hon plötsligt förknippas med en blodig thriller i storstadsmiljö. Hon skulle till exempel aldrig släpa hem någon i röda framgångsbyxor från Riche och döda bara sådär).

Min bok står jag för men jag tror inte att jag kan hitta en större kontrast till annat jag gjort när det gäller exponering. Det finns inte heller något ”skyddsnät” som fångar mig om folk misstycker – som på myndighet. ”Det här följer av reglerna, är du inte nöjd kan du överklaga”, kan jag inte snabbt ropa till den provocerade.

Jag darrade när jag satte lurarna i öronen minuten efter releasen. En enda sak snurrade i mitt huvud. ”Herregud, vad kommer folk tycka?” För en person som slösat ett liv på att försöka vara till lags är det fruktansvärt obehagligt när någon ogillar, i synnerhet som det är min egen bild som skildras. Boksläppet blev den yttersta formen av ”hets-KBT för mesproppar”. Jag kan ärligt säga att det hade känts mindre jobbigt att posera naken på varenda reklampelare längs Sergels torg den dagen.

En del blev arga och skrev otrevliga saker till mig. Det kändes som att få en smocka i magen och jag tappade livslusten och ville kräkas. Mest av allt ångrade jag mig. Varför i hela helvetet fick jag för mig att göra det här? Hur kunde jag vara så dum i huvudet? Tills jag blev kontaktad av någon som hade blivit berörd, fascinerad och uppslukad av berättelsen. Vissa förstod poängen och tyckte boken var träffsäker och viktig. Andra tyckte den var skitbra. Sakta började allt vända igen och det fanns en mening.

På ett mingel ett tag senare träffade jag en rutinerad skådespelare och beklagade mig genast. (Inte Mads Mikkelsen givetvis, då hade jag inte kunnat prata). Han sa: ”Du måste lära dig att man inte kan ta ansvar för andra människors känslor, de är aldrig rationella. Inget går att förutse och allt handlar alltid om de själva.”

Det kan låta enkelt men den tanken fick betydelse. En mycket klok man. (Lite som Mads Mikkelsen faktiskt.)

Sedan Stockholm psycho släpptes har jag blivit intervjuad i några tidningar, pratat i radio, hållit föredrag och stått på scen. Situationer som jag i min yrkesroll hade tyckt var oerhört obehagliga. Jag blir nervös nu också men skillnaden är att jag inte behöver vara rädd för att säga fel eller berätta något jag inte får. Min bok är ingen hemlighet och jag sätter själv gränserna. Inte ens rubriken ”Det är mycket knark och otrohet” på tidningen i grannskapets brevlådor bekymrar mig.  (Den rubriken hade varit en absolut katastrof i en annan situation). Jag bjuder också gärna på en historia om processen eller en galen anekdot, jag har hundra. Som hur det till exempel kommer sig att ett mänskligt revben hamnade i min grannes myrstack. När det gäller Stockholm psycho är allt rimligt. Den som inte gillar behöver dessutom varken lyssna eller läsa. Det är valfritt till skillnad från tidigare dragningar om momsregler och konsekvensutredningar. Bäst av allt är att jag inte behöver spela någon roll längre utan får vara precis den jag är.

Juristen i mig tänkte att en ”inspirationslunch” är att gå så långt utanför  bekvämlighetszon som det går men för författaren visade det sig vara precis tvärtom. Jag aldrig känt mig mer bekväm som talare.

 

Låt oss prata marknadsföring: del 1

christinas

Fotograf: Jonas Schiller

Den senaste veckan har jag funderat mycket på det här med marknadsföringen av Hemligheter små. Jag har skrivit ner tankar och idéer på hur och vad jag kan göra för att nå ut med min lilla bok, så att folk får upp ögonen för den.

Hemligheter små ges ut i Silk serien som är en del av HarperCollins Nordics massmarknads sida, dvs. Harlequin böckerna man ser i dagligvaruhandeln. Detta gör att jag inte har en PR avdelning bakom mig utan jag kommer att få sköta all marknadsföring själv. En av fördelarna med att ges ut i Silk serien är att Hemligheter små kommer att skickas ut till alla som prenumererar på Silk, så redan där har jag ett antal läsare inom rätt målgrupp som förhoppningsvis kommer att läsa och tycka om Hemligheter små. Kanske till och med rekommendera den till andra. För det är ju det man vill uppnå, att folk pratar och rekommenderar ens bok.

Men hur når man dit då? Hur når man ut genom bruset?

Det är frågan jag ställt mig själv ett antal gånger sedan jag började skriva. Och om någon sitter på svaret så får ni väldigt gärna höra av er 🙂

20170319_143101

Spenderade söndagen med att planera inför den kommande marknadsföringen av Hemligheter små.

Orden: Om du inte syns, så finns du inte ligger det mycket i tror jag. I alla fall när det gäller att nå ut med sin bok och sitt författarskap i den stora konkurrensen som finns där ute. Och hur skrämmande det än är så är det något jag tagit fasta på när jag skrivit på min marknadsföringsplan. Ja, när jag känner mig obekväm med att göra något så gillar jag att planera och att vara förberedd. Nästan in i minsta detalj, lite svängrum måste finnas kvar för spontana saker.

Några av punkterna på min lista är följande:

  • Boka in så många signeringar som det går under veckorna efter boksläppet (först och främst i Västra Götaland, för att det är där jag bor och även i Värmland, för att det är där Hemligheter små utspelar sig)
  • Skicka ut pressmeddelande (kommer att göras ca 1 vecka innan boksläppet)
  • Ta kontakt med lokalradion (både i Västra Götaland och Värmland) och se om de kanske är intresserade att göra en intervju eller liknande.
  • Kontakta utvalda bokbloggare och se om de kan vara intresserade av att recensera boken.
  • Skapa en annons på Facebook, gärna redan när boken finns att bevaka hos diverse nätbokhandlare.
  • Var aktiv på sociala medier och posta sådant som är relevant för ditt författarskap och boken.
  • Var inte rädd för att prata om boken, med alla som visar minsta lilla tecken på att vara nyfiken. Var stolt över vad du åstadkommit.
  • Förbered en kort pitch om vad boken handlar om som du kan ta till när frågan vad den handlar om kommer, då slipper du stamma fram något osammanhängande och eventuellt tappa intresset hos den som frågade.
  • Var med på bokmässor.

Planen är att när Hemligheter små finns där ute på marknaden så ska jag göra något för boken varje dag. Ringa eller mejla om att boka in en signering, mejla tidningar och se om de är intresserade av att skriva något om mig och boken, ha en tävling på Instagram eller Facebook där man kan vinna min bok osv. Litet eller stort spelar ingen roll så länge som jag gör något varje dag.

Att nå ut med sin bok är som ett långdistanslopp tror jag och det gäller att hålla i hela vägen, ända tills man springer över mållinjen. Tills man får det där genombrottet. Så just nu laddar jag inför att startskottet ska gå och jag påbörjar mitt långdistanslopp. Hur det hela kommer att gå vet jag inte men jag kommer ge allt jag har, det kan jag lova. Och det kommer att komma en del 2 på detta ämne också. Jag måste ju hålla er uppdaterade om hur det går med min marknadsföringsplan.

Hur tänker ni om det här kring marknadsföring av er bok? Ser ni fram emot det eller är det mer en skräckblandad förtjusning som för mig?

När världarna kolliderar

img_6998

”Jaha, du är deckarförfattaren. Jag har läst din bok”, utbrast min blivande chef när vi möttes i kaffekön. Någon framför hade dubbeltryckt på espressochock och vi hade ofrivilligt fastnat framför stapeln av pappmuggar i fikarummet. ”Vad kul”, hörde jag mig själv svara. Överentusiastiskt samtidigt som kinderna blossade. Min hjärna gick på högvarv. Hur mycket kan han ha läst? Har han tagit sig förbi styckningen? Har han läst om tablettmissbruket? Oh lord, har han läst hela? Fattade han poängen, att det är en drift med det perfekta livet? Det vibrerade inombords och i en mikrosekund kändes det som om jag skulle svimma.

När jag skrev Stockholm Psycho gjorde jag det befriat från oro över vad andra skulle tycka, mina föräldrar, min chef och folk på föräldramöten. Jag ville skildra en del av tillvaron som faktiskt existerar även om jag naturligtvis har skruvat upp varenda beståndsdel några tusen varv för att få bättre skärpa och mer blås i historien. Meningen var inte att det skulle bli en ofarlig mellanmjölksstory. Mina vänner var de jag såg som målgrupp och i vissa avseenden är den därför helt ärlig.

Eva Frantz som gästbloggade tidigare satte fingret på något som jag tycker stämmer väldigt väl. Att få sin bok utgiven är som att ha en kärleksrelation med någon som plötsligt bestämmer att det ska vara ett öppet förhållande. Det är att dela sina tankar och en form av intimitet med alla, utan kontroll. Även om berättelsen inte handlar om mig eller mitt liv är det min röst, min värld och mina glasögon som människor inbjuds att kika genom. Jag fattade aldrig hur läskigt det kunde kännas.

Min berättelse skildrar en passivt aggressiv kvinna som knarkar sig förbi meningslösa teambuildingövningar på kontoret, sitter på fina middagar och låtsaslyssnar på politiska plattityder samtidigt som hon och hennes väninna mördar och gömmer kroppsdelar bland Stockholms utsatta, därav titeln Stockholm Psycho. Det är en orgie i cynism och samhällskritik men också en berättelse om ojämställda relationer och oförmågan att styra sitt liv. Alla karaktärer är egoistiska och moraliskt bankrutta.

När det blev klart att den skulle ges ut var jag osäker på om jag skulle göra det under eget namn eller hitta på en pseudonym. Kunde jag verkligen sätta min signatur på den? I min yrkesroll tycker jag att professionalitet är viktigt och jag håller gärna jobbet åtskilt från mitt privatliv. För mig är det också ovant att eventuellt synas i sammanhang utanför detta och Stockholm Psycho tillhör den andra sfären.

Efter att ha funderat en stund slutade det emellertid i en helomvändning. Jag valde att använda hela mitt efternamn, inte bara det formella. Skälet till det är att jag står för min text. Alla människor kan inte skriva en bok och ännu färre får chansen att se den utgiven. Jag är stolt över att jag genomförde projektet och jag vill förknippas med det. Det är bara det att berättelsen inte passar överallt och jag kan inte påverka när och var den dyker upp och framförallt inte hur den tas emot.

En del personer som tycker om boken har kommit fram till mig och sagt det, skickat jättefina mejl och sms. Det värmer otroligt mycket. (Att få uppskattning för något eget som man verkligen kämpat för är fantastiskt, jag önskar att alla fick uppleva det.) Sen finns det de som blir provocerade, hatar berättelsen och gärna vill ge både boken och mig en rejäl smocka. Och så de som inte fattar något alls. Den sistnämnde kategorin är den svåraste.

Diskussionen i kaffekön slutade med att jag bytte ämne, tog min kopp och satte mig i de rödspräckliga sofforna. Under hela presentationsfikat med nya chefen grunnade jag på vilken läsarkategori han kunde tänkas tillhöra. De som gillar, hatar eller inte fattar? Tänkte han kanske att boken var självbiografisk? Jag övervägde om jag helt random skulle försöka flika in något i stil med ”Jag kan skära upp kanellängden men jag har alltså aldrig styckat någon. Jag lovar. Jag frågade en som brukar slakta får om hur man gör.” Eller kanske ”Jättegott kaffe i de nya automaterna, jag skulle aldrig få för mig att blanda sömnmedel i det, bara för att huvudpersonen i min bok gör sådant.” Men jag höll tyst.

Sen kände jag mig självupptagen och fånig. Han tänker antagligen inte på det alls. Boken betyder enormt mycket för mig, men inte för alla i min omgivning. I synnerhet inte när den dyker upp i ett omotiverat sammanhang. Lite som när folk får barn. Det är det största som kan hända för de nyblivna föräldrarna, den närmsta kretsen och de särskilt intresserade men ingen jättegrej för resten av världen. De som aldrig har försökt skriva en roman har ingen aning om hur svårt det är och många människor läser inte ens böcker. Det slog mig att det också är räddningen när den där läskiga känslan av att vara utlämnad väller över mig. Även om intimiteten delas med andra stannar digniteten av det kvar hos mig.

img_7749

(Omslaget till Stockholm Psycho – motsatsen till ”trevligt” i ett fikarum på kontoret)

De där som ska läsa

Anna porträtt 3

Foto: Göran Segeholm

 

Mitt inlägg förra veckan handlade om ungdomarna jag skriver om. Hur de låter, och att alla ungdomar inte pratar likadant. I dag tänkte jag att vi skulle prata om de där andra ungdomarna: De som ska läsa.

”Målgrupp” är ett konstigt begrepp. Speciellt när det kommer till just ungdomar, eftersom det enda två sjuttonåringar egentligen behöver ha gemensamt är åldern. Trots lika många år i skolan är det ingenting som säger att de läser på samma sätt. Tvärtom visar forskning på ganska stora skillnader i läsvana och ordförråd just i den här gruppen.

Här kommer lite rafflande ordförrådsstatistik:

En sjuttonåring som har läst eller lyssnat regelbundet på texter har ett ordförråd på ca 50.000 – 70.000 ord.

En sjuttonåring som inte har läst eller lyssnat regelbundet på texter har ett ordförråd på ca 15.000 – 17.000 ord.

 

Det kan alltså skilja FEMTIOFEM TUSEN ord mellan två sjuttonåringar i samma klass (dessa siffror kommer från en undersökning gjord av Mats Myrberg, forskare i specialpedagogik vid Stockholms Universitet. Läs mer om ordförråd här).

Eftersom jag är svensklärare i botten har jag svårt att släppa tanken på de där siffrorna när jag skriver. De är ett så tydligt exempel på att ungdomar går in i läsningen med olika förutsättningar. De som gillar att läsa läser och bygger ut sitt ordförråd, de som inte gillar att läsa halkar efter. Hur kan jag som författare göra texten tillgänglig för så många som möjligt för att de ska vilja och orka läsa?

Jag experimenterade rätt mycket med det i Du, bara, eftersom jag vill att många ska kunna ta till sig den. Här är exempel på saker jag jobbade med för att göra den så tillgänglig som möjligt:

  • Luftighet i språket. Jag jobbade medvetet med att försöka göra texten luftig och lättflytande, så att den ska vara enkel att ta sig igenom. Jag försökte undvika för infotunga meningar, och jobbade med kommateringen för att få en naturlig läsrytm. Jag tycker att en bra grej är att läsa texten högt och långsamt, och lägga in naturliga andningspauser.
  • Styckeindelningar. Jag valde att ha många korta stycken, och hoppa ner en rad och göra indrag när det hände något nytt. T.ex. så här: 

    När vi kommer tillbaka in på hans rum blir jag stående mitt på golvet, vet inte riktigt vad jag ska göra.

       Frank stänger dörren bakom oss, lite för hårt.

       ”Vill du lyssna på nåt?” Han låter fortfarande irrite­rad på rösten, fortsätter förbi mig och slår på datorn på skrivbordet. ”Nick Drake?”

       Jag nickar, och går fram till bokhyllan.

 

  • Luftighet i sättningen. Min redaktör fortsatte på det spåret i sättningen, så att det finns luft mellan raderna och bra marginaler på boksidorna. Det gör att läsaren får vända sida ofta, och får känna att hen kommer framåt i boken, rent fysiskt. Det tror jag är en viktig känsla, för jag vet själv hur tråkigt det är när det känns som om jag läst i en timme och bara kommit några sidor framåt (och jag har ändå alltid varit en läsare).
  • Intensitet och tempo. Jag har försökt skruva upp volymen i historien och stryka ner allt som drog ner tempot. Mer känslor och händelser som förde handlingen framåt, mindre av allt som kändes långsamt. Eftersom jag själv är en ganska otålig läsare ligger frågorna ”är det här intressant?” och ”hur kan jag få det här att kännas mer?” nära när jag skriver.
  • Stanna i känslan. Jag har gjort sexscenerna i boken explicita och betydligt längre än kärleksscenerna i gängse ungdomsbok i genren. Jag vill att de ska hinna kännas, och inte bara fladdra förbi utan att få fäste i läsaren. Överlag har jag har försökt få historien att bränna till, så att den ska vara väcka känslor, och komma nära. Jag tror att det är ett bra sätt att få läsare att vilja läsa vidare.
  • Krokar. Jag har försökt att medvetet lägga in krokar som spänner över kapitelgränserna för att bygga bort naturliga stoppställen. En krok kan vara något som gör läsaren nyfiken, orolig eller förväntansfull på vad som ska komma. Min tanke och förhoppning är att det ska skapa en ”Bara ett kapitel till …” – känsla.

 

Det finns massor av saker att experimentera med när det kommer till läsbarhet, det där var några. Jag tycker att sånt här är väldigt spännande. Ytterst handlar det ju inte bara om att jag vill att ungdomar ska läsa det jag skriver, det är ju också en fråga om demokrati. En människa med 70.000 ord att välja bland har lättare att uttrycka sig precist än en som får hålla tillgodo med 15.000. Hen får också lättare att förstå och ta till sig information.

Siffrorna jämnas inte automatiskt ut för att människor blir äldre. Nio av tio ord vi lär oss kommer från skriven text, och vi beräknas behöva 50.000 ord i vårt ordförråd för att klara det dagliga vuxenlivet. Läsare får försprång, så är det bara. Kan min bok väcka läslust hos en ung människa har både hen och jag vunnit väldigt mycket.

 

Men hur pratar de egentligen?

 

Anna porträtt 3

Foto: Göran Segeholm

 

”Du har så naturliga dialoger!”

”Det märks att du träffar mycket ungdomar.”

”Eh … så där pratar inte min sextonåriga son.”

 

När böcker om unga vuxna recenseras eller diskuteras är det inte ovanligt att dialogernas äkthet tas upp. Om det känns trovärdigt. Om ungdomarna i boken låter som riktiga ungdomar.

Men … hur pratar riktiga ungdomar?

Jag jobbar i ett skolbibliotek på högstadiet. Varje dag träffar jag många olika människor med olika intressen. Jag pratar oftast och mest ingående med läsare, för de brukar vilja snacka lite extra. Många av dem är dessutom intresserade av pyssel och musik. Den typen av ungdomar ligger till grund för mina karaktärer, för de ligger närmast mitt eget liv. Att skriva dem är enkelt för mig, för jag behöver inte förställa mig.

På vår skola finns det folk som är intresserade av teknik. De bygger saker, och pratar om saker som verkar coola men som låter ”pioooow” när de flyger över mitt huvud för att jag inte förstår (bokstavligt talat flyger över mitt huvud, för en del bygger flygplan, hehe). Skulle jag skriva dem som karaktärer skulle jag få göra ordentlig research för att få det rätt, eftersom jag inte har koll på hur de pratar. Alls.

Andra ungdomar pratar om mattegrejer, fotboll, ridning, webbdesign eller programmering. De kanske har gemensamt att de är sexton, men de är olika människor med olika erfarenheter, och pratar därför på olika sätt. Dessutom pratar de inte likadant med varandra som de pratar med sina lärare eller sina föräldrar, vilket också är intressant. Jag ska inte säga att jag är någon expert på ungdomars tal, men jag tycker att det är spännande (och jag gillar att tjuvlyssna). Vi rör oss i olika cirklar, och pratar olika i olika cirklar. Det gäller för ungdomar också.

När jag skriver dialog försöker jag att gestalta karaktärer och relationer snarare än att försöka härma ungdomar i allmänhet. För det går inte, tror jag. Folk är för olika för att det ska finnas något homogent och allmänt ”ungdomsspråk”.

Däremot finns det ju uttryck som kan användas av många. Slang. Ibland ser jag efterlysningar av sånt i olika författargrupper. ”Vad säger ungdomarna nuförtiden? Säger de grymt längre? Säger de kefft?” Jag blir alltid lite illa till mods av de där trådarna, för jag vet att faran med specifika slanguttryck är att de åldras snabbt och dåligt. Ett ”haff” eller en ”obror” i en nyskriven text riskerar att låta gammalt redan innan texten hunnit fram till tryckpressarna. När de hamnar i händerna på en ung person några år senare kan de bli en anledning att lägga ifrån sig boken, för att den känns inaktuell och svår att relatera till (jag har sett det hända både en och två gånger).

När jag skriver dialog försöker jag att låta mina karaktärer använda ett språk som känns naturligt för mig. Jag tror att det är bättre att jag använder ord som jag är bekväm med och som jag kan göra till karaktärernas egna, än att jag försöker härma för att få till någon sorts ungdomlighet. Härm brukar inte riktigt bli bra. Dessutom behöver jag ta med i beräkningen att det ska funka i skrift, det gör långt ifrån allt som låter bra i verkligheten. På vår bokklubb i biblioteket läste vi en kärleksbok, och en elev utbrast ”oh, the feels!” och drog fingret från ögat och ner över kinden för att mima tårar. I verkligheten skrattade alla för att det var så fint, men i text blir det platt och låter konstruerat.

Jag är väldigt förtjust i att tänka på karaktärer och vilka ord de använder. En testläsare frågade mig om Frank verkligen kan ett ord som gracil. Ja, svarade jag. Det kan han. För han är dansare. Han har ett stipendium från Kungliga Operan i bagaget, och har övat med deras danstrupp. Så ”gracil” är definitivt ett ord som finns i hans dansvokabulär. Däremot tvivlar jag på att programmeringskidsen stött på det ordet, eftersom de kanske inte behövt det. Om de inte är läsare dårå, för läsare får ju som bekant gratis smyginblick i världar som kan vara ganska olika deras egen.

”Så där pratar inte min sextonåring” får mig att le. Givetvis pratar inte alla sextonåringar som John och Frank i Du, bara. För alla sextonåringar är inte som John och Frank. Att förutsätta att alla sextonåringar skulle prata på samma sätt är som att tänka att alla sextonåringar är samma person, och så är det inte. Alla sextonåringar gillar inte samma sak, och pratar därför inte på samma sätt. Alla tjugonioåringar eller fyrtiotreåringar pratar inte på samma sätt heller. Ungdomar är mest som folk är i allmänhet, de är bara lite yngre. Och har lite mer feels, överlag.

 

Lärdomar och tips från min första mässa

camilla-linde-portrait-350-square

Hammarslagen dunkar taktfast. Rop och skratt hörs över ljudet av sågar som långsamt arbetar sig igenom brädor. Överallt lukten av sågspån, av färg. Den där förunderliga lukten av något som känns nytt. Uppbyggt för allra första gången.

Framför den nybyggda scenen står R2-D2 och småpratar med R5-D4, sådär som droider gör när ingen annan är i närheten. De röda och blåa lamporna blinkar entusiastiskt. Kanske är de också glada att vara här, förväntansfulla. På vägen till mitt bord passerar jag en Alien (jo, alltså THE alien – från filmen) som står och skrattar med en vän. Förtroligt lägger hen den kloförsedda handen ömt på vännens axel.

Jag fortsätter leta efter mitt bord. Ett gäng stormtroopers i full mundering marscherar förbi och jag får hoppa ur vägen. Där, precis bakom dem, står det. Ett litet oansenligt bord som snart ska prydas med det finaste jag kan tänka mig – min alldeles nyutkomna bok.

Det är lördag och jag har precis anlänt till min allra första mässa, SciFi World 2016. Visst har jag varit med på olika mässor förut, men då har det varit genom jobbet. Jag har aldrig tidigare marknadsfört något jag själv gjort. Nej, inte bara gjort, som jag hällt ner min själ i.

scifi

Mässbordet in action. Komplett med son som svingar ljussabel

Det är en speciell upplevelse, att stå på en mässa. Du är konstant omgiven av människor, tusentals ansikten passerar förbi. Samtidigt står du i din egen lilla bubbla. Isolerad till din ö, ditt bord. Och plötsligt har din bok förvandlats till en produkt. En produkt som ska klämmas på, kännas på. Och bedömas.
Ja, jag visste såklart att det skulle hända. På ett intellektuellt plan visste jag det, men jag förstod nog inte riktigt vad det skulle innebära i praktiken. Hur det skulle kännas. För lika hjärtskärande som det är när någon avfärdar boken, lika vansinnesglatt är det när den plockas upp. När den blir omtyckt.

Vid två tillfällen blev den sistnämnda känslan extra stark. Första gången var när ett barn, direkt efter att ha köpt den, bläddrade till första sidan och började läsa. Där och då, trots den strida strömmen av människor, mumlet och Darth Vaders som vandrade förbi. Den känslan, precis där, gav mig en så stark påminnelse om varför jag egentligen skriver.

Det andra tillfället var när en kille i yngre tonåren kom fram och bläddrade i boken. Hans mamma frågade om han tyckte den verkade bra. ”Jag har läst första sidan och jag är redan helt såld”, svarade han utan att ta blicken från bokstäverna, från orden, världen han höll på att sugas in i. Jag såg det i sättet han greppade boken. Han ville inte släppa.

Mitt hjärta i den stunden. Att säga att det höll på att brista vore inte en överdrift!

Andra roliga/småkonstiga saker som hände under helgen:

  • Mitt allra första ex någonsin såldes till Darth Vader. Bara en sån sak!
  • Jag stötte på en autografjägare. En snubbe som gick runt på mässan och samlade in autografer från författare och skådespelare som var där. Plötsligt kom han fram till mitt bord och langade upp två gigantiska foton på mig som han ville ha signerade. Det var minst sagt surrealistiskt. Att signera boken hade jag förberett mig på, men att signera mig själv? Det var jag inte riktigt redo för.
  • Min son, snart 3 år, var också med litegrann under helgen. När vi stod och tittade på R2-D2 och hans kompisar utbrast han: ”Hahaha! Va! En björn! Va knasit! De e en björn där!”
    Det var Chewbacca.
    Förlåt, cosplayare.

Ett par lärdomar fick jag med mig också:

  • Se till att det finns en stol! Det blir långa dagar och att stå hela tiden blir väldigt påfrestande för kroppen.
  • Ha med mat och vatten! Jag hade någon slags bild av att det skulle gå att lämna bordet för att fixa sådant. Det gick sådär. En halvtimme innan öppning på lördagen ringlade sig köerna redan flera hundra meter långa, och det blev inte direkt mindre folk under dagen. Stundtals var det så mycket folk att det inte gick att ta sig fram i gångarna. Jag fick leva på chokladbitar och vatten.
  • Ha en flyer eller liknande med sammanfattad info om boken som du kan dela ut till de som visar intresse men som kanske inte riktigt kommer fram och läser i boken. Då kan de fundera i lugn och ro och kanske komma tillbaka för att titta mera.

scifi3

Ett exempel på distraktionsmoment. Hela imperiet som paraderade till Imperial march

Och kanske viktigast: gå in i sådana här arrangemang med rimliga förväntningar. Jag kan villigt erkänna att jag inte riktigt hade det. Helt krasst hade jag förväntat mig att sälja mer. Men det finns trots allt en svårighet att stå med böcker på den här typen av mässa. Det är mycket annat som lockar. Tänk dig själv att se Kylo Ren vandrar runt och forcechoka folk på begäran. Böcker, hur fantastiska de än är när man väl kommer in i dem, kan inte riktigt tävla med det. Inte i stunden i alla fall.

scifi2

Ett annat tips: Till mässan hade vi tryckt upp ”idolkort” på alla karaktärerna i boken. De funkar också som visitkort eftersom mina kontaktuppgifter står på baksidan. Plus att de går att färglägga och skicka som vykort. Fiffigt, va?

Det är väldigt lätt att mäta framgång bara i hur mycket som säljs. Svart på vitt, något slags bevis på hur bra det gått. Men minst lika viktigt är att synas. Och tänk, det är ändå flera tusen personer som läst namnet Snack Parrow. Som stannat till vid bordet, tittat, kanske skrattat lite innan de gått vidare. Det har gett namnet Snack Parrow en chans att sätta sig. För det tror jag på något underligt sätt att det gör.

Och, kommer ni ihåg mitt inlägg om varför åldersindelningar suger? Här fick jag svaret på varför de gör det. För en av mina absolut främsta målgrupper visade sig vara … killar i övre gymnasieåldern. Go figure. Saker och ting blir inte alltid som en trott. Men de kan trots det bli riktigt jäkla fantastiska.

 

 

Varför åldersindelningar suger

camilla-linde-portrait-350-square

”Den låter spännande! Men … vilken ålder är den för?”

Efter att jag berättat att jag skrivit en barnbok och vad den handlar om, så är det här utan tvekan den vanligaste fråga som kommer. Och jag blir alltid lika obekväm. Jag skruvar på mig och mumlar någonting om att den passar för låg- och mellanstadiet ungefär.

Och det har funkat.

I alla fall fram tills nu.

För nu, när boken ska pitchas in till bokhandlare och läggas upp på näthandlarnas sidor måste den kunna stoppas in i ett fack. Passar den för 6-9, eller 9-12? Det finns inga gråzoner där inte.

Samtidigt som min bok är en enda stor gråzon. Jag kan inte säga vilken ålder den passar ”bäst” för. Båda, skulle jag fortfarande säga. Och yngre. Och äldre. För en yngre målgrupp passar den utmärkt som högläsningsbok, för lite äldre en bra bok att läsa själva.
Till och med några vuxna skulle nog kunna fnissa åt en viss rymdpirats knasiga upptåg.

I ett sådant här läge önskar jag att jag skulle kunna skriva ”lämplig för ålder 0-100” och vägra svara på fler frågor om saken. Låta folk bilda sig en egen uppfattning om vem den skulle passa, eller inte passa.

Men då gissar jag att det skulle bli kaos och anarki.

Jag tycker att åldersindelningar är meningslösa. När jag väljer böcker åt min son är det aldrig det jag gå efter. Jag väljer bra historier.
Ibland blir jag också osäker, såklart, om en viss bok verkligen kommer passa. När jag kom hem med Det röda trädet till honom kände jag den osäkerheten. Det röda trädet är en ganska mörk och existentiell historia av Shaun Tan. Och nu skulle jag sätta den i händerna på min tvåårige son.

Vad hände?

Han älskade den.

Ibland tror jag att vi grovt underskattar våra barn, och tror att de på något magiskt sätt inte har samma behov av en bra berättelse, eller att brottas med svåra frågor. Varför i hela friden skulle det vara så? Om något så har de väl ett större behov. Det är hela deras världsbild som ska formas. Som ska utmanas, ge dem nya perspektiv, nya insikter och kunskaper.

Varför inte bredda den så mycket en bara kan, istället för att stänga in och begränsa?

Jag har haft lyxen att ha vuxna omkring mig som uppmuntrat mig i mitt läsande. Den person som haft allra störst betydelse var min farfar. I helgens lördagsenkät berättade jag hur han gav mig Pestens tid, när jag var 10-11 år. Jag minns fortfarande den rena glädjen i hans blick när jag bad om att få titta på boken. Hur han utan tvekan plockade ner den från bokhyllan och gav den till mig.

Han hade inte behövt göra det. Han hade kunnat säga: ”Du är för liten för det här” och ge mig någonting annat. Jag hade inte ifrågasatt det.

Men jag tror att min läsglädje hade dämpats.

Jag tror att det, precis det ögonblicket, är den enskilda händelse som påverkat mitt läsande (och i slutänden också mitt skrivande) allra mest. Som visade att mitt intresse var okej.

Nej. Mer än så.

Det var uppmuntrat. Även när det rörde sig utanför ramen för det förväntade. Min farfar lät mig utforska, ta del av berättelser jag kanske inte förstod fullt ut.
Han lät mig växa. Jag tror att jag hade varit en annan läsande varelse idag, om det inte hade varit för honom.

Fler barn behöver få växa. Fler barn behöver få se hur böckerna kan öppna upp nya världar. Jag tror att det skulle hjälpa barn som inte ”gillar” att läsa. Det kanske inte är deras ointresse som är problemet – kanske har de bara presenterats för helt fel böcker. För böcker som de förväntas gilla bara för att de är i en viss ålder.

Så jag kommer fortsätta att känna den där motviljan mot att kategorisera min bok. Jag kommer istället att trycka på vad den handlar om, och fråga om det är någonting som kan vara intressant.
Inte vilka siffror den råkar stå kategoriserad under.

 

 

En lite bättre värld

Anna porträtt 3

Fotograf: Göran Segeholm

Jag är en skrivande människa. Mina ord ger mig makt, för jag kan skapa nya världar där jag bestämmer hur saker ska vara. Jag kan ge min karaktär Frank vilken sorts hår jag vill (mörkt och halvlockigt och uppsatt i en liten tofs), jag får bestämma vilken musik John lyssnar på (Nick Drake när han mår bra och Amy Winehouse när han inte gör det) och vad Elli har för bandtröja när hon sover (The Cure). Jag får bestämma vad mina karaktärer tänker på, vad de pratar om och vad de bekymrar sig över. Jag har den absoluta makten att bestämma allt.

Min bok Du, bara är en kärlekshistoria mellan två killar. En vanlig mall för kärlekshistorier skrivna för unga vuxna med två killar eller två tjejer i huvudrollerna är denna:

Person A träffar person B, blir kär, men fylls av ångest eftersom båda har samma kön. Person A överväger att inte vara med person B, men övervinner sin ångest och kommer ut för sin familj. Person A och person B får varandra.

Jag jobbar som skolbibliotekarie, och jag har läst mig ner en bra bit i hbtq-högen. Tyvärr har jag sett detta mönster upprepas i väldigt många böcker. Även i de historier som handlar om helt andra saker framställs ofta gayskapet som ett problem.

Och ärligt talat: Jag är trött på det nu.

Det behövs något nytt. Jag vill ge mina ungdomar en värld som inte säger åt dem vilken sorts kärlek som är bra och vilken de behöver be om ursäkt för. Jag vill ha en värld där kärlek är kärlek, och folk får vara kära i vem de vill utan att be om lov.

Jag är en skrivande människa, med makt att skapa egna världar. Därför valde jag att i Du, bara skriva fram den värld jag ville ha. I den världen behöver ingen komma ut, för det finns ingenting att komma ut från. Ingen ifrågasätter eller kommenterar att både John och Frank är killar, för ingen bryr sig. De får vara kära, bara.

Min stora önskan är att alla ungdomar ska få ha det så. Därför har jag gjort mitt bästa för att få den här historien att kännas. Jag har skruvat upp volymen så mycket jag kunnat, gjort avgrunderna djupare och himlarna högre, och stannat kvar i de heta scenerna långt efter att de flesta skrivande människor skulle vänt sig från datorn med rodnande kinder och tanken ”vad ska farmor säga” snurrande i huvudet. Jag har helt enkelt varit tvungen, för jag vet att det först är när en historia känns som den kan förändra något på riktigt.

Jag är en skrivande människa. Jag har makt att skapa nya världar. Om jag gör det bra kanske mina unga läsare känner att den här världen inte behöver vara så långt borta. Om det blir så har jag lyckats skapa något på riktigt.

 

 

Genren spelar roll – åtminstone för mig

porträtt anna1När jag skrev Tills kärleken skiljer oss var min främsta drivkraft att skapa en berättelse som jag själv skulle vilja läsa. Den skulle vara underhållande, dramatisk och berörande. Och det skulle finnas ett driv i texten. Läsaren skulle hela tiden vilja vidare. Det skulle vara en klassisk kärlekshistoria, om än med en twist.

Jag funderade inte på om det jag skrev var feelgood eller chick-lit. Placerade aldrig min text inom ett fack. Ville rätt och slätt att det skulle bli en bra kärleksroman. Förlaget kallade den senare för relationsroman, vilket kändes riktigt.

Jag skrev (medvetet) med ett lättillgängligt språk som skulle vara enkelt att ta till sig. Om än ett språk smyckat med poetiska formuleringar och liknelser. Det skulle vara välskrivet, och jag vet inte hur många gånger jag redigerade texten, för att det skulle bli så. Målet var att bli läst av så många som möjligt. Kanske skulle inte boken vinna fina priser, men det var inte det jag främst eftersträvade. Jag ville nå ut.

När Tills kärleken skiljer oss släpptes och recensionerna kom, upptäckte jag att den uteslutande placerades inom genrerna feelgood, chick-lit eller underhållningsroman. För många är det här en och samma genre, och jag är benägen att hålla med. Ändå tycks feelgood ha en bättre klang än chick-lit, och används flitigare än förut.

På samma gång som jag blev förvånad att min roman klassades till något annat än det förlaget definierat den som, att relationsroman uppenbart var ett för vitt begrepp, blev jag glad. Jag ville att Tills kärleken skiljer oss skulle bli en bladvändare. Jag hade strävat efter att underhålla. Historien var i grunden enkel, men med många förvecklingar. Språket var inte särskilt tungt. Att den ansågs vara en feelgood-/chick-lit-/underhållningsroman, var på något sätt ett bevis på att jag lyckats med det jag eftersträvat, även om genren i mångas ögon är ”ful”.

Genom de fantastiska läsarkommentarerna, hejaropen på författarsidan på Facebook, har jag också förstått att jag åstadkommit det jag ville när jag skrev boken. ”Bladvändare”,”Sträckläste den första dagen på semestern”, ”Den är underbar! Jag sträckläste den kunde inte sluta läsa för den var såå bra!” Ett urval av läsarreaktioner.

Så här i efterhand undrar jag dock om Tills kärleken skiljer oss varit ännu lättare att ta till sig om den redan i baksidestexten haft en snävare genreklassning. Genren sätter förväntningarna på boken och fungerar som vägledning och guide när man väljer att köpa eller låna den, och jag underskattade nog vikten av det. Feelgood- och relationsroman är inte samma sak. Inte riktigt. Framförallt tror jag att jag förringade värdet av att själv veta mer specificerat vilken genre jag skrev inom. Jag visste vad jag ville skriva, jag visste vad jag ville åstadkomma, men jag är övertygad om att det varit ännu enklare att nå de målen om jag satt ned foten inför mig själv. Anledningen att jag tror det är att jag har gjort det nu, när jag skriver nästa roman. Och finner min förväntan på vad jag ska skapa betydligt tydligare än innan. Varje gång jag är osäker, varenda tillfälle som jag tvivlar, höjer jag blicken och nickar tyst: ”Det är dit jag ska.” Ett litet steg, men stort och viktigt för mig.

Hur tänker ni när det gäller genre? Är det viktigt när ni skriver? Eller är det först i marknadsförings- och införsäljningsfasen som det spelar roll?

Enkät: målgrupp

I dag pratar vi om målgrupper i lördagsenkäten. Vilken målgrupp har din debutroman och hade du målgruppen i tanken när du skrev romanen?

porträtt johannes1Johannes Pinter

Oj, vad svårt med målgruppstänk! Ofta brukar man tänka åldersgrupp när man säger målgrupp. Men jag har primärt tänkt mig ”Vackra kyrkor jag besökts” läsare som folk med visst intresse av fantastik och skräck i allmänhet och nordisk mytologi i synnerhet, oavsett ålder. Som kommen ur filmbranschen brukar jag även tänka i termer av åldersgränser. Många idéer jag får brukar vara barnförbjudna. Men ”Vackra kyrkor jag besökt” är nog mer 11-årsgräns, då den drar mer åt äventyrsfilm är skräckfilm (om jag nu ska fortsätta med filmreferenserna).

Jag hade inte målgruppen i åtanke när jag skrev, utan jag bara tutade på efter eget huvud. Jag är själv mitt i målgruppen och är därför en utmärkt referenspunkt: om jag tyckte nåt var coolt så använde jag det, om något klingade falskt så ströks det.

porträtt åsa1Åsa Asptjärn

Ja. Min dröm, mitt mål med mitt skrivande har alltid varit att skriva för barn och ungdomar. Samtidigt tycker jag själv om att läsa barn och ungdomsböcker så på det viset var mitt tänk när jag skrev att ”skriva en bok jag själv ville läsa” som det brukar heta. Så min målgrupp är/var alla som går i högstadiet eller har gått. Eller barn och ungdomar och jag själv.

porträtt oskar1Oskar Edvinsson

Min målgrupp är vuxna. Det är alltså en text som inte är lämplig för barn och tonåringar, men mer än så kan jag inte säga att den kan ringas in. Möjligen skulle jag haft en specifik målgrupp i tanken, när boken skrevs, för att öka möjligheten att nå ut. Men utifrån den situation jag var i, så var detta en omöjlighet. Jag skrev det som skulle skrivas helt enkelt.

porträtt anna1Anna Lönnqvist

Jag hade definitivt målgruppen i tanken när jag skrev Tills kärleken skiljer oss. Det är en relationsroman med karaktärer i åldrarna tjugofem till fyrtio, men jag tror att igenkänningen är som störst hos kvinnor (och män) över trettio. En del av den feedback jag har fått hittills är att skildringarna av förhållanden och familjeliv är lätta att ta till sig och förstå, och det var något jag tänkte mycket på när jag skrev. Att läsaren skulle känna igen sig i det vardagliga kring att få allt att gå ihop, men också den här längtan bort som många av oss har. ”Gräset är grönare på andra sidan.” Jag tror också på att skriva böcker som man själv vill läsa, och jag är en sucker för relations- och kärleksromaner.


IMG_4952Hanna Höglund

Målgruppen var en av de saker som förändrades genom de stora omskrivningarna. Boken riktade sig först till något yngre barn än den gör nu, men språkdräkten passade inte och allt blev mycket bättre när jag tänkte mig en äldre publik. Men eftersom det är en ungdomsbok har målgruppen i övrigt varit tydlig från början, vilket har påverkat allt från tankar kring våld och mörker till vad som är förståelig gestaltning och språkbruk för den tänkta läsaren.