Konvalescent från debutantsjukan

Familjen är borta på middag, men jag stannar hemma med snuvan som enda sällskap och funderar som bäst på huruvida ett stort glas whiskey kan duga som middag. Just därför passar det bra att jag bloggar om en annan sjukdom, en som jag dragits med i över ett halvår och först nu så smått börjar tillfriskna från. Jag talar om Debutantsjukan.

Termen hörde jag av en etablerad författare som jag pratade med i samband med Bokmässan. När hon beskrev hur hon själv agerade och reagerade i samband med sin debut, insåg jag att mitt egna hysteriska beteende inte var så unikt. Snarare tror jag att den här åkomman är mycket vanlig bland debuterande författare.

Författaren i fråga sprang till exempel till bokhandeln och blev helt chockad över att hon inte stod i skyltfönstret. Hon hade ju faktiskt debuterat! Hon sprang dessutom runt till alla boklådor och blev arg och ledsen över hur hennes böcker var placerade, och vid ett tillfälle blev hon så upprörd över att de inte hade köpt in fler ex av hennes bok att hon själv köpte allihop och sa åt dem att beställa fler i nästa vända. Eftersom hon debuterade innan webben exploderade slapp hon dock drabbas av en del bisarra symptom som jag har fått.

Här är några av de patetiska saker som jag har gjort tvångsmässigt men nu nästan har slutat med:

1) Googla ”berg har inga rötter recension” så fort jag sätter mig framför en dator.

2) Gå in på Adlibris och Bokus och försöka se om min bok har sålt något genom att kolla om listan ”Den som köpte Berg har inga rötter har även köpt …” har ändrats.

3) Gå in på samma ställen och kolla om det har kommit några kundrecensioner.

4) Kolla flera gånger om dagen hur många (eller snarare hur få) som har varit inne på min egen blogg.

5) Irritera mig på att fler människor landar på min blogg efter att ha sökt ”lila hibiskus recension” än ”berg har inga rötter recension”

6) Kolla hur många som verkar ha läst mitt senaste inlägg på Debutantbloggen.

7) Gå in i samma bokhandel med jämna mellanrum och se om det fortfarande är lika många ex kvar av min bok.

8) Kolla om det har kommit några nya recensioner av min bok på boksidan.net och boktipset.se.

Helt har jag inte tillfrisknat från debutantsjukan, men jag kan nog betrakta mig som konvalescent. Äntligen ägnar jag mer energi åt att skriva nästa bok så bra som möjligt än åt att bli fullständigt uppslukad av debutens öden och äventyr.

Om du själv är så lyckosam att du får debutera, försök att inte hetsa upp dig som jag. Ja, jag inser att det är lättare sagt än gjort, och jag tror att man måste vara ett under av ödmjukhet och stoicism för att inte få en släng av den här sjukan. Men jag har sent omsider insett att det inte är mödan värt att engagera sig på det här sättet, och att det inte är så förtvivlat viktigt vilka recensioner man får. Om inte recensenterna är förtjusta så är det säkert någon annan som är det, och med försäljningen blir det ändå som det blir.

Du ville förhoppningsvis bli författare för att du älskar att skriva, så se till att ägna dig åt det i stället.

Berg har inga rötter i DN – igen!

Vänner på Facebook snappar upp saker snabbare än jag själv och förlaget många gånger. Det är så roligt varje gång man får en positiv nyhet på detta sätt. I morse spreds den här bilden som en löpeld. Det är Mannes fantastiska debut Berg har inga rötter som ännu en gång är med i DN med med anledning av att den har kommit ut som pocket. Se vilken fin recension!
Heja Manne!

Att känna sig som ett löv i en tornado

Jag hade väntat mig att bli överväldigad, och det blev jag.

Jag hade faktiskt aldrig varit på Bokmässan som ”vanlig” besökare, och de första minuterna gled jag bara omkring med ett stort smil i ansiktet. Stämningen var väldigt speciell, trots all kommers blev jag glad över att böcker och läsning fick bre ut sig på det här viset, och fascinerad av allt som fanns där.  Estniskt handarbete. Isländska romaner (oöversatta!). New age-flum-bokhandeln Vattumannen, och vid sidan av det ståndet Lottakåren som försökte värva nya medlemmar — att kalla det en kontrast vore en underdrift.

Så kom jag på att jag redan var försenad till lunchen med förlaget, men efter en språngmarsch tvärs igenom hela lokalen sjönk jag ner vid bordet precis innan alla skulle få sin mat. Sedan var programmet ganska späckat under hela eftermiddagen, då jag minglade med pocketinköpare och bokbloggare och, framför allt, blev intervjuad med Sofia i Formas monter. Jag vill betona att jag inte hade knaprat Valium innan, även om det ser ut så på bilden nedan. Det kändes faktiskt inte alls nervöst, och folk som såg oss tillsammans sa att de tyckte det var skön stämning när vi var på scen.

 

Vid signeringen efteråt var det tyvärr ingen som ville köpa en bok av mig. Jag hade inga höga förväntningar på det egentligen, men lite besviken blev jag ändå — en bok hade det varit kul att få skriva i, gärna till någon jag inte alls kände. De båda systrarna från Kära Syster erbjöd sig att låtsasköa, men jag är inte så säker på att de hade hjälpt. Lite senare minglade jag dock med Hanna ”Vilse” Höglund och hennes syster. De köpte varsin ”Berg har inga rötter”-pocket, och det var en fin tröst.

På kvällen ordnade förlaget en fin middag som jag hade väldigt trevligt på, och så hamnade jag, som ”alla” andra på Park. Jag tyckte nog ärligt talat att det inte var så jätteskoj där, inte förrän jag upptäckte att mitt förlag (eller rättare sagt Forma books) fullständigt hade tagit över dansgolvet. Det piggade upp mig betydligt. På Pernillas bild nedan kan ni se hur snabbt jag dansade:

Under hela mässan for jag bara runt som ett torrt löv i en tornado. Det var inte förrän på lördagen som jag kände hur skört det lövet var, hur fransigt det började bli i kanterna. I längden blev det jobbigt för mig som okänd debutant att befinna mig mitt i detta oavlåtligt rasslande sorl av bokprat, detta febrila intresse för böcker, samtidigt som knappt någon verkade bry sig om min bok. Inte för att jag hade trott det heller på förhand, men det blev plötsligt tydligt hur lätt man kommer bort i bokfloden. Det tärde på känslorna och självförtroendet, och det kändes rätt så skönt att åka hem.

Så här några dagar efteråt har jag hämtat mig. Men precis som Sofia längtar jag nu mest av allt efter att skriva i lugn och ro. Som Ulrika konstaterade igår och Pernilla i förrgår är det trots allt det som det borde handla om.

Tillsammans är man mindre ensam

Pernilla messade för en stund sedan och berättade att hon är däckad med hög feber. Det faller alltså på mig att försöka svänga ihop morgondagens inlägg. Alla ni som längtar efter Pernillas nästa inlägg får försöka hålla er till torsdag.

När jag började prata om boksigneringar med förlaget så försökte de mest dämpa min iver. Om man inte är en känd författare kan en signering nämligen vara ganska deprimerande. Där sitter man vid sitt bord och ser människor komma och gå, men utan att särskilt många lägger märke till en. Några kanske läser på namnskylten och sedan ler ursäktande innan de skyndar till kassan, men mer än så blir det sällan. Hur många köper en bok av en okänd debutant?

Nåja, innan ni fäller för många tårar för min skull ska jag väl erkänna att min hittills enda signering var en ganska trevlig historia (för mig i alla fall). Men så ägde den också rum i min gamla hemstad Strängnäs, där det finns ett naturligt intresse både för mig och för ”Berg har inga rötter”. En signering i en annan stad skulle vara något helt annat.

Kanske är det just risken för att jag ska känna mig försummad och ignorerad som gör att Damm Förlag har slagit ihop mitt och Sofias framträdande på Bokmässan (kl. 15.40 på fredagen den 28/9) . För att folk ska vilja komma och lyssna på oss i Formas monter räcker det ju om de är intresserade av antingen min bok eller av ”Mina fräknar”. Det vore förstås roligt om någon av er som följer Debutantbloggen vill komma förbi.

Sofia och jag hade redan tidigare pratat om att göra signeringar tillsammans. När Äppelvikens bokhandel (bokhandeln närmast mitt hem) visade intresse för att jag skulle gästa dem, nämnde jag därför att Sofia kanske kunde hänga med också. Det tyckte de var ett roligt förslag, så den 4 oktober framträder vi där tillsammans (alla bloggvänner är förstås väldigt välkomna dit också).

Jag tror inte det är så dumt att framträda tillsammans med en god vän. Då har man åtminstone trevligt sällskap, och om rusningen uteblir kan man ju trösta varandra efteråt. Och om jag själv inte får signera någon bok medan den andra författaren gör succé, då kommer det att kännas mindre bittert just för att hon är min vän. Särskilt om den vännen är Sofia.

Ett litet inlägg om bokomslag

Vad har man egentligen omslag till?

Anders Kvarby, som är VD på mitt förlag, säger lite tillspetsat att omslaget är till för en enda sak: att få läsaren att plocka upp boken, vända på den och läsa baksidestexten. Numera är det väl lika ofta som hen (ha, där fick ni, DN!) klickar på omslaget på Adlibris och läser webbtexten, men principen är förstås densamma.

Som författare vill man naturligtvis också att omslaget ska spegla innehållet i boken. Det hade faktiskt känts lite dystert om omslaget till ”Berg har inga rötter” hade prytts av ett samurajsvärd och ett avhugget huvud. Fast allvarligt talat var jag inte så orolig för det, särskilt inte som min kompis Peter Bergting, som är illustratör, hade sagt att författaren brukar ha ganska mycket att säga till om på Forma Books (koncernen där Damm förlag ingår).

I mitt fall var det dock ovanligt bråttom, eftersom utgivningen av min bok hade tidigarelagts. Kanske fick jag därför ovanligt lite inflytande, men jag berättade för formgivaren Maria Sundberg om vad jag tyckte var viktigt, och så fick jag säga vad jag tyckte om omslaget när det var klart. Jag vet inte vad som hade hänt om jag verkligen hade hatat det — trots allt hade det svidit för förlaget att slänga någon dags arbete i sjön — men jag antar att jag hade kunnat få till stånd vissa ändringar ändå. Nu hade jag bara lite funderingar om färgval men Maria övertygade mig om att det skulle bli bra som det var.

Det var intressant hur olika jag och Maria tänkte. Jag tittade på detaljer i omslaget och undrade till exempel om bilden på kvinnan skulle vara en ikon (som huvudpersonen intresserar sig för), och om det var en kyrka uppe på berget/huvudet, eftersom det i berättelsen figurerar just en kyrka på ett berg. Maria förklarade att hon mer ville komma åt stämningen i boken; detaljerna var inte viktiga på det sättet. Det där tror jag är lite typiskt.

Ibland kan formgivarnas konstnärliga frihet ta sig ganska lustiga uttryck, som när thrillerförfattaren Lars Rambes bok ”Skuggans spel” kom ut i Italien. Den utspelas under några heta sommarveckor, men på det italienska omslaget var det en snöig skog. Den bilden skulle väcka nyfikenhet i ett varmt land och hade rätt stämning. Och i Sverige ligger väl snön alltid djup, eller hur?

Om en månad kommer ”Berg har inga rötter” ut i pocket, och då har förlaget valt att göra ett nytt omslag, som ser ut så här:

Det nya omslaget kom till av två skäl. För det första är en pocket mindre till formatet, och eftersom det finns så många detaljer i originalomslaget riskerar det att bara se plottrigt ut på en pocket. Maria var först inne på att kanske ta bort några element, men gjorde i stället ett nytt montage med delvis samma bilder.

För det andra vill man försöka nå en ny målgrupp med det här omslaget. Det första omslaget är fint och konstnärligt, och det är inte fel: det finns mycket i min bok som är poetiskt och vackert. Men nu ville man lyfta fram att den är spännande och rentav kan upplevas som lite otäck. Generellt antar man också att det är vanligare att man är ute efter underhållning när man köper en pocket, och därför vill man att pocketomslag ska signalera just att boken är underhållande.

Målgrupper är alltså viktiga när mitt förlag väljer omslag. Jag misstänker att det fungerar ungefär likadant på andra förlag, men det vore kul att höra vad ni bloggläsare har för erfarenheter och kunskaper — och åsikter förstås. Vad är egentligt viktigt när man gör bokomslag?

Men trots allt är det ju ändå underbart

I lördags skrev jag på min egen blogg om de svarta känslor som ibland infinner sig, fastän jag bara borde vara lycklig över att få författardrömmen uppfylld. Författarkompisar och andra klappade om mig mangrant på bloggen och på Facebook, och sedan kändes det bättre. Rent allmänt är jag inte så deppig som det kanske lät. Men man måste väl vara hjärntvättad av en aggressiv amerikansk sekt för att ständigt gå omkring och le hysteriskt. Dessutom är jag som många andra i den här branschen mycket känslig, så humöret far ibland runt som en vindflöjel i en tornado. När jag väl hade fått skriva det ur mig kändes jag mig dessutom lättare om hjärtat.

Men när jag läste en av kommentarerna blev jag lite betryckt igen:

”Befinner mig själv i den där väntande fasen, då man tror att allt kommer bli så underbart forever after, bara man får det där JA:et. Men det blir det alltså inte, menar du? Fan.”

Med ens tyckte jag att jag var en riktig glädjedödare, att jag ständigt gnäller över de små problem som hänger med i det här äventyret. Det är lite som om jag fotvandrade genom hela Indien och bara berättade om skoskavet jag fick. Därför kände jag att jag måste skriva det här inlägget. Jag vill nu säga det tydligt och klart: det är underbart, det som jag går igenom!

När jag först kom in i den här märkliga branschen och fick veta hur allt gick till och lära känna alla spännande människor i den, kände jag mig som Harry Potter måste ha gjort när han började på Hogwarts. Den känslan har inte gett med sig än. Dessutom fick jag snart ett helt gäng författarkompisar och häpnade över hur trevliga och generösa de var  när jag med darrande knän klev in i deras krets. Det är en tuff bransch — det vet vi allihop — men alla verkar ha bestämt sig för att strunta i det och bara försöka stötta varandra så mycket det går. Just det älskar jag. Särskilt vi som ligger på samma förlag borde väl egentligen se varandra som konkurrenter. Men vi vägrar. Och om den dagen kommer då jag inte kan glädjas när Sofia, Simona Ahrnstedt, Bodil Sjöström och de andra vännerna på Damm Förlag har framgångar, då lägger jag mina manus i skrivbordslådan igen.

Foto: Warner Brothers

Ändå är det bästa förstås att min berättelse når så många läsare, för trots att ”Berg har inga rötter” inte är någon stor försäljningssuccé så räknas läsarna nu i tusental. Många blir också berörda av den, och det gör mig så otroligt lycklig. Ingenting slår att få barn, och att få leva i en relation med någon man älskar kommer som mycket god tvåa; men näst efter de två sakerna är det här det mest fantastiska jag har upplevt. Varje dag stannar jag bara upp ibland och blir tårögd av lycka, särskilt när jag tänker på de fina saker som vissa har sagt om min bok.

Så när vi utgivna författare gnäller över våra bekymmer, ta det för vad det är. Vi behöver bara få klaga lite och lätta på trycket, som alla andra. Och om du är en av dem som drömmer om att ge ut en bok, så tro inte för ett ögonblick att det är fånigt. Det är värt att drömma om. Det är värt att kämpa för. För även om du nog inte blir rik och berömd så kan du och din berättelse nå fram till andra människor, och det är något av det största som finns.

Att se allt utan att hata

När jag skriver skönlitterärt tycker jag det är svårt att se mina texter utifrån och förstå hur en läsare kommer att uppfatta dem. Jag oroade mig till exempel för att ”Berg har inga rötter” skulle vara för tung att läsa, men det är det ingen som har klagat på. Jag tycker också det är svårt att hitta balansen mellan tydlighet och övertydlighet: Hur mycket måste läsaren få veta för att texten ska fungera, och hur mycket av det måste sägas rent ut? Det där verkar vara individuellt — några tycker att min bok är för otydlig, andra (fast betydligt färre) att jag ibland skriver dem saker på näsan.

Men det jag tycker är allra svårast att gissa är hur läsare ska uppfatta personerna i min berättelse. Det här blev väldigt tydligt när jag läste recensioner av min debutroman. Vissa recensenter och andra läsare har tyckt oväntat illa om min huvudperson Lasse, i några fall rentav så att de fick svårt att engagera sig i historien. Själv ser jag inte alls på Lasse så, och när jag får höra eller läsa sådana reaktioner får jag lust att rycka ut till hans försvar: ”Men hörni, så hemsk är han ju inte ändå! Tänk på att han inte har haft det så lätt …”. Men jag måste acceptera att historien och hur man läser den inte är i mina händer längre. Den, och därmed också Lasse, tillhör läsarna nu. Själv står jag dock för att jag tycker om honom, trots alla hans fel och brister och trots de dumma saker han gör. Det gläder mig att vissa läsare ändå är på min sida, så att säga, och hyser varmare känslor för honom.

Jag tror att det är bra om en författare känner sympati, eller åtminstone någon slags medkänsla och förståelse, för alla personerna i berättelsen, till och med för eventuella skurkar. Men något jag har lärt mig av min första bok är att man inte får tro att de känslorna automatiskt smittar av sig på läsarna. Man måste komma ihåg att läsaren inte vet allt om personerna som man själv har den där förståelsen för. Jag har till exempel en bild av vad som gör ”Berg har inga rötter”:s elakaste person till den han är, men det är inget som jag skriver ner.

Mitt lätt högtflygande ideal är nog att vara det som Tranströmer skriver i dikten I Nildeltat — ”en som kan se allt utan att hata”. Om jag hatar så vill jag i alla fall inte hata människorna jag försöker ge liv till, för då blir de inte riktigt levande. För att läsarna inte ska hata måste de inte se allt, men de måste kanske få se lite mer än vad jag som författare spontant vill visa. Det är något jag tänker mycket mer på nu när jag skriver min nya roman.

”Berg har inga rötter” recenserad i DN

Det är väl bara att erkänna: jag blev tagen på sängen. Eller, för att vara exakt, vid köksbordet. Jag hade slutat vakna med fjärilar i magen varje gång DN Boklördag låg på hallmattan, och i lördags började jag rentav med en annan DN-del. Men mitt i läsningen plockade jag upp smartfånen, pillade lite förstrött in mig på Facebook och insåg med ens att något hade hänt. Tio aviseringar — vad nu!? Poletten trillade inte ner förrän jag såg vad Pernilla hade skrivit i min logg: ”Heja Manne! Så kul med DN ju!”

Nu blev det fart på mig. Händerna darrade faktiskt när jag i flygande fläng bläddrade igenom Boklördag. Och där, på Lotta Olssons tipssida, fanns den här recensionen av ”Berg har inga rötter”:

(klicka på bilden för att förstora den)

Jag behöver nog inte säga att jag blev väldigt glad. Särskilt gillade jag formuleringen ”märkligt underhållande”, eftersom det är något jag har jobbat med — att göra berättelsen underhållande mot alla odds, så att säga. Sammanhanget skämdes inte heller för sig: Lotta Olssons tema var de perfekta böckerna för semestern, sådana som ger ”både avkoppling och utmaning”. Min roman stod tillsammans med bland annat ”Little Bee” samt Neil Gaimans och Stephen Kings senaste böcker, under rubriken Åtta bra böcker för hängmattan.

Jag skyndade mig att lägga upp ett screenshot på min recensionssida. Hela dagen studsade jag omkring och log, fylld av ett nytt hopp om att min bok ska kunna nå ut till riktigt många människor. Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte funderade på hur det kan påverka försäljningen. Men egentligen vet jag att det inte behöver betyda så mycket. Jag har nämligen en författarkompis som blev uppmärksammad av Lotta Olsson på precis det här sättet och i samma veva dessutom fick sitta i en TV-soffa, men ändå fick han inte sälja några kopiösa mängder av sin bok. Försäljningen var ungefär som innan.

Men ändå: recenserad i DN! Det är stort. Även om det i sig inte räcker för att min bok ska bli en succé så unnar jag mig att vara glad, och lite stolt.

Om boklådor, ”städning” och rekommendationer

I samma ögonblick som jag öppnade munnen visste jag att jag hade gjort bort mig, men då var det för sent. Det var lika bra att stå kvar i klaveret som jag trampat i:

”Hej, jag heter Manne Fagerlind. Kul att ni har min bok inne!”

De två unga butiksbiträdena på Bokia i Karlskrona tittade förvirrat upp från kartongerna som de höll på att packa upp. Jag kände att jag var tvungen att förklara mig:

”Ja, alltså, jag är författare. Jag har skrivit en bok som heter Berg har inga rötter, och jag såg att ni hade den inne.”

De log stelt, skakade hand med mig och sa att det var trevligt att träffas. Sedan fortsatte de med att packa upp. Vad skulle de annars göra? Jag undrade vad jag hade väntat mig. Att de skulle skina upp och börja prata översvallande om min bok, berätta hur mycket de älskade den och att de brukade rekommendera den för alla kunder? Eller att en kund skulle komma in och be att få köpa boken, så att jag skulle få signera ett ex? Egentligen trodde jag väl inte det. Det var mera en hemlig dröm (som nu inte längre är så hemlig förstås).

För även om jag själv köper många av mina böcker på Nätet, så älskar jag de klassiska gamla boklådorna. Jag tycker det är härligt när man kan gå in och få tips, och det skulle vara så roligt om bokhandlare ville rekommendera min roman. Då skulle den säkert nå många läsare som annars aldrig skulle hitta den. De två som jag träffade på Bokia kommer nog inte att göra det, men det är förstås helt OK. Häromdagen upptäckte jag i alla fall att den västsvenska bokhandeln Böcker och blad har fastnat för min bok, och det gjorde mig jätteglad. Då vågar jag hoppas på att flera bokhandlare har fattat tycke för den, eller kommer att göra det.

Som debutant får man ändå vara nöjd bara boklådorna tar in ens bok. Då syns den i alla fall; då får den en chans att bli upptäckt. En del författare tycker att det där är viktigare än andra och försöker hjälpa sin bok på traven genom att flytta om så att den syns lite bättre, till exempel ställa den med framsidan utåt. Det är tydligen så vanligt att det finns ett ord för det: det kallas för att ”städa”. Men jag kunde inte riktigt förmå mig till det där i Karlskrona. Även om jag älskar framsidan till ”Berg har inga rötter” så störde det mig inte så mycket att den (i likhet med Pernillas bok) stod med ryggen utåt. Jag är som sagt glad över att den bara finns där, och andra, nyare böcker måste ju också få sin chans.

         Äppelvikens bokhandel

Jag tror att min bok inte har någon större chans att hävda sig på de största boklådorna, men kanske på de mindre. Och romantisk som jag är tycker jag att det skulle kännas lite extra roligt. Helt nära mitt hem ligger en sådan där riktig pärla till bokhandel. Den heter Äppelvikens bokhandel, är inte med i någon kedja och drivs av två riktiga entusiaster. När jag kommer in där blir jag alltid så glad, och för det mesta försöker jag att köpa med mig något, även om det bara är en pocket. De har faktiskt tagit in min bok, och när de bad om ett ex för att kunna läsa den själva gav jag dem ett av mina egna friex, så gärna ville jag att den skulle bli en av deras favoriter. Fast jag har inte vågat fråga vad de tyckte.

Men för den som av olika skäl vill handla på Internet finns det faktiskt en utmärkt nätbokhandel som är lite mer lik de mindre ”vanliga” boklådorna, nämligen Fritz Ståhl. Inget ont om Adlibris och liknande nätshoppar med automatiserade tips (jag hänger en del där också), men på Fritz Ståhl känns ägarnas passion för böcker, och precis som Äppelvikens bokhandel ger de personliga rekommendationer. Därför tyckte jag det var väldigt kul att ”Berg har inga rötter” för några dagar sedan blev en av deras Noga utvalda böcker. Jag känner mig rentav hedrad.

En riktig författarvecka

När jag ser tillbaka på veckan som gått så känner jag mig riktigt nöjd. Och inte främst för att detta var veckan då förlaget chockade mig genom att tapetsera SL-bussarna med min bok och mitt porträtt. Klart att det är kul att de tror så mycket på mig och min bok, och klart att det var coolt att se annonsen (det tyckte inte minst mina barn!), men det jag myser mest åt är att jag denna vecka verkligen fick arbeta som författare.

Som författare är man inte bara den som skriver böcker, som den ljusskygga Babba i Grand final i skojarbranschen, utan också den som representerar dem och hjälper till att marknadsföra dem, som Lillemor Troj i samma bok. Även om jag föredrar att vara Babba så hade jag roligt under veckans två Lillemor-uppdrag.

På torsdagkvällen framträdde jag för första gången på ett bibliotek – Kungsholmens bibliotek i Stockholm. Det var en tapper liten skara som samlats. Tydligen hade jag lite otur, för nio personer var intresserade men hade fått förhinder, men det var ändå en trevlig timme med intresserade åhörare. Jag berättade en del om resan fram till att bli utgiven, ungefär det som jag skrivit om här på Debutantbloggen. Sedan läste jag också två utdrag och berättade mer om min bok. Jag tror att jag lyckades förmedla vad den handlar om utan att avslöja för mycket. Jag avskyr själv spoilers. Tydligen lyckades jag väcka de sju åhörarnas intresse för romanen, för fem av dem gick därifrån med en signerad bok.

På lördagen var det sedan dags att åka till Strängnäs, där jag växte upp, och presentera boken på Erikssons bokhandel. Den här gången hade jag en halvtimme till mitt förfogande. Jag läste två utdrag även där men pratade mer om boken och mindre om mig själv och min resa. Jag virrade till det lite och sa inte allt jag hade tänkt säga och i rätt ordning, men egentligen tror jag att det gick rätt bra. Och den här gången  fick signera sammanlagt 15 böcker, tror jag.

Efteråt fick jag veta att Strängnäs biskop suttit i publiken, och med ens kändes ett av utdragen mindre välvalt. Det innehåller nämligen ungefär lika många svordomar som hela resten av boken. Biskopen köpte inte något ex, om ni undrar. Tur att jag inte läste upp en sexscen också.

   Jag på Erikssons bokhandel i Strängnäs. I förgrunden biskopen i Strängnäs stift. Ser han inte lite arg ut?

Men det bästa på hela veckan var trots allt att jag fick vara Babba också. Jag lyckades ta en dag ledigt från mitt IT-jobb och komma igång med att skriva nästa bok igen. Det blev ingen Stephen King-dag med 2000 ord, inte ens en vanlig Manne Fagerlind-dag med 1500 eller så, men jag fick dyka ner i historien och greps medan jag skrev, kände hur det började pirra i hela kroppen. Det ska nog bli en till roman så småningom.

På torsdag har jag mitt första biblioteksframträdande

Jag lovade ju att försöka tjata lite mindre om ”Berg har inga rötter”, men jag kan inte riktigt hålla mig. Detta är dessutom en så kallad shameless plug, så i anständighetens namn ska jag fatta mig kort.

Det är nämligen så att jag ska göra mitt första ordentliga biblioteks-framträdande nu på torsdag, den 10/5, och jag vill härmed bjuda in er som följer denna blogg, om ni är intresserade. Det blir på Kungsholmens bibliotek kl. 18-19, och jag kommer att berätta om hur boken blev till och lite av de tankar som ligger bakom den, och så läsa högt ur boken förstås. Och den som önskar kan givetvis även köpa ett signerat ex av min roman.

Välkomna dit, om ni kan och vill! Fler detaljer ser ni på affischen nedan.

Fina ord om boken och mitt första debutantpris

När jag vaknade till såg jag grått gryningsljus sila  in genom persiennerna. Jag slöt ögonen och försökte somna om. Men så kom jag på att det var första recensionsdagen för min bok, och att DN säkert låg och väntade på dörrmattan. Jag fick genast hjärtklappning och blev samtidigt otroligt irriterad på mig själv för att jag fick det. Troligt att de skulle recensera en debutant på första recensionsdagen!

Jag försökte andas lugnt, slappna av och somna om, men det var stört omöjligt. Till sist erkände jag mig besegrad. Jag klev upp, satte mig vid köksbordet och bläddrade i ilfart igenom hela DN Kultur. Till mitt försvar vill jag säga att jag inte ens var besviken när det inte fanns någon recension. Jag hade verkligen absolut inte väntat mig det, knappt ens drömt det. Ändå var jag bara tvungen att kolla, det var som en infernalisk klåda som jag var tvungen att göra något åt.

Jag har tidigare bloggat en del om min hur nervös jag varit för vad ska tycka om min bok. Oron låg där och skavde hela denna morgon, likt en vass sten i skon. Men bara några timmar senare tipsade förlaget om den första bloggrecensionen, där ”Berg har inga rötter” fick maxbetyget 5 av 5 och det kärnfulla omdömet ”En otroligt stark debut. Läs den!!!”. Senare samma dag kom ett par riktigt hyfsade recensioner på Bokdebutant.se, och dagen därpå hörde förlaget av sig igen. Min roman hade blivit utsedd till en av Veckans favoriter i Metro!

Med tanke på att det kommer ut ungefär 250 böcker i veckan var det ju verkligen helt fantastiskt! Redan nu fick jag vara mer än nöjd, men innan veckan var slut publicerade även Litteraturmagazinet en jättefin recension av romanen.

Till sist slappnade jag äntligen av och slutade oroa mig för vad folk ska tycka. Och det var inte bara tack vare recensionerna, även om de kanske kan hjälpa boken att nå ut. Hela veckan forsade det in så många fina ord från folk som har läst klart: en störtflod av kärlek via mail, Facebook och Twitter. Det överlumplade mig och gjorde mig så otroligt lycklig, och nu känner jag mig styrkt och stolt över min bok. Även om kanske inte så många kommer att köpa den, så är det underbart att många redan älskar berättelsen. Då var det värt allt arbete, och då kan jag stå ut med att inte alla kommer att vara förtjusta.

En rolig komplimang fick jag från min kollega Petter. Han hävdade med bestämdhet att jag kommer att få ett debutantpris. Smickrande förstås, men jag svarade att jag nog trots allt inte kunde räkna med det. Han stod dock på sig. Dagen efter fick jag ett mail där han skrev att han ville bli den förste som delade ut ett pris till mig och bifogade följande fina diplom:

Ja ja, jag vet! Det räknas ju inte förstås, inte i omvärldens ögon. Men för mig räknas varenda person som tycker om ”Berg har inga rötter”, så detta gjorde mig ändå väldigt glad. Nu vågar jag tro att min kära bok kommer att klara sig rätt bra där ute.

PS:

Jag hade egentligen tänkt blogga om något annat i dag, för jag tycker ni borde vara utleda på att hela tiden läsa om mig, min bok och mina känslor. Men Sofia övertalade mig att skriva om denna första vecka efter att boken släpptes. Från och med nästa vecka tar jag ”Berg har inga rötter”-paus och skriver om andra saker ett tag.

Mer om Mannes release

Simona kan man alltid lita på. Kika in hos henne för rapport från gårdagen.

Kan dock inte låta bli att stjäla några fina bilder i alla fall:

 Ett gäng glada författare. Från vänster till höger: Sofia Hallberg, Simona Ahrnstedt, Manne Fagerlind, Susanne Boll, Varg Gyllander, Pernilla Alm och Magnus Zaar.

Får inte till texten under de följande bilderna men de är rätt självförklarande ändå. Simona med Mannes bebis och sedan ett urval av Mannes presenter.

Igår firade vi Manne

20120417-085055.jpg

Bubblet flödade.

20120417-085100.jpg

Känslorna flödade. Mannes redaktör Anna Lovind höll ett fint tal och det var inte bara Manne som fick torka en tår.

20120417-085110.jpg

20120417-085134.jpg

Här är vi. Debutantbloggarna – men som vi saknade dig Ulrika!  Och ser ni hur jag verkligen försöker bli lite längre än jag är. Svårt att matcha de där långa och ståtliga debutantkompisarna!

20120417-085142.jpg

Och här är jag och Sofia. Jag är lite rädd att inte få plats i bilden så jag klänger mig fast så nära jag bara kan hos Sofia.

20120417-085148.jpg

Men titta. Här är JAG igen. Mellan mina boys. Varg Gyllander och Magnus Zaar. De är deckarförfattare och skriver om läskiga saker så egentligen borde man kanske hålla sig på lite avstånd. Vem vet vad som är sant och inte sant i deras böcker?!

20120417-085153.jpg

Och här ser ni debutanten Pernilla Alm tillsammans med Thomas Erikson. Thomas har skrivit en fantastisk bok som heter Bländverk. Den har jag inte läst än. Det irriterar Thomas lite. Det är en spänningsroman så kanske ska man hålla sig lite ifrån Thomas också.

Fler bilder kommer under dagen. Jag måste bara samla in dem från mina assistenter. Ber om ursäkt för rätt usel kvalitet på en del av bilderna – de kommer från min iPhone.