I dag kommer ”Berg har inga rötter” ut

Äntligen är jag och min roman framme.

Det har tagit trettio år av författardrömmar, över tre år av arbete (fast inte oavbrutet arbete förstås), och slutligen ett långt, segt och frustrerande halvår av väntan, men i dag kommer ”Berg har inga rötter” till sist ut.

Jag lär vara lycklig mest hela dagen tror jag, även om de stora glädjestormarna har kommit tidigare – när jag blev antagen och när jag fick hålla i den för första gången. Nu känns det mer som om jag klättrat upp för ett högt fjäll med en glidflygarskärm på ryggen. Jag står där och pustar vid en hisnande brant och ska precis till att kasta mig ut. Skärmen tycks mig rätt så bräcklig, och jag är orolig för hur landningen ska bli. Kanske kommer vi att slitas i stycken av recensenterna där nere eller bara sjunka ner i glömskans hav. Men idag kommer jag och min bok i alla fall att flyga. I dag ska det festas och firas med familjen, de sköna människorna på förlaget och en hel skock av gamla och nya vänner, och det kan ingen ta ifrån mig.

Men allra först tänker jag bli riktigt patetisk och säga några väl valda ord till min bok.

Det är ju vanligt, närmast en klyscha, att likna sin bok vid en bebis, och jag förstår varför. Den är tvinnad av ens hjärterötter, och man lägger ner så mycket tid och kraft och engagemang i den; det är verkligen nästan som med ett barn. Men jag skyggar trots det lite från liknelsen. Barn och andra människor är ändå viktigare än något annat i världen tycker jag, och vi glömmer det alltför ofta. Men det jag vill säga är något jag också skulle kunna säga till ett av mina barn:

Jag önskar att du ska få ett bra liv, och jag har gjort allt jag kunnat för att hjälpa dig till det. Det hade nog blivit lättare för dig om du varit hårdare och haft lite vassare armbågar, men jag vill att du ska vara just sådan som du är. Jag hoppas att det ändå kommer att gå bra för dig därute. Men hur det än går kommer jag alltid att älska dig.

Min redaktör heter Anna Lovind

I somras bloggade jag lite om redigeringen av ”Berg har inga rötter” och frågade då min redaktör Anna om det var OK att jag citerade henne. Hon sa att det gick bra och tillade: ”Du vet, vi redaktörer är litteraturens skuggvarelser, vi för en undanskymd tillvaro och blir så lyckliga så när vi får något litet ögonblick i rampljuset”. Det var mycket bra uttryckt. Jag har lärt mig en hel del det senaste året, men det för mig mest oväntade var hur viktig redaktören är – inte bara för min bok, utan för i stort sett alla böcker.

Redaktörer är ungefär som husalferna i Harry Potter-böckerna. De sliter hund i det tysta och trollar jättebra, men det är häxorna och trollkarlarna som får all uppmärksamhet. (Hoppas ingen redaktör blir upprörd över liknelsen. Jag kunde bara inte låta bli den.) Det är lite typiskt att Anna på bilden nedan håller upp min bok som en sköld framför sig, liksom för att säga: ”Titta för all del inte på mig, titta på boken!”

Foto: Simona Ahrnstedt.

Jag har tidigare skrivit en hel del – både här och på min egen blogg – om hur det var att redigera en romanen, och om vilket hästjobb det är. Men så här en vecka innan boken kommer ut vill jag uttrycka min tacksamhet över all hjälp som Anna har gett mig. Tack Anna! Du har lärt mig massor och hjälpt boken att bli så bra som den är (för just nu tycker jag verkligen att den är bra). Du har varit skoningslös men hjälpsam, precis som du måste vara, inte bara låtit piskan vina över min stackars författarnacke utan också uppmuntrat och peppat mig. I nuläget vet vi inte om jag vinner någon ära för min debutroman, men om det blir någon så tillkommer en stor del av den dig.

Det är underligt att det pratas så lite om redaktörernas betydelse. Kanske har det att göra med det romantiska konstnärsideal som vi inte riktigt har skakat av oss. Många vill tro att en bok föds bara ur någon slags gudomlig inspiration och inte genom hantverk och hårt arbete. Men jag tror att det kanske också har att göra med känsliga författares fåfänga. Jag tror att många författare är lite för rädda för att avslöja hur det faktiskt förhåller sig: att de har fått hjälp. Men det tycker jag är snett. Jag tycker att redaktörens namn borde stå i boken, precis som namnet på den som gjort omslaget.

För en tid sedan såg jag den skojiga filmen Trassel med mina två döttrar. Efteråt satt jag kvar och kikade på eftertexterna, som alltid fascinerad över hur många som varit inblandade, och över att de alla nämndes vid namn. Det lustigaste var en man vid namn Carlos Benavides, som hade varit ansvarig för ”caffeination”. Fantastiskt! Jag vet inte vad det innebar, om han kokat kaffe eller skött om kaffeautomaten. Och det är klart att jag unnar Carlos de där sekunderna av berömmelse, men det är ändå helt sjukt att han nämns vid namn, men inte alla duktiga litterära redaktörer.

Min redaktör heter Anna Lovind. Det kommer inte att stå i min roman, men nu står det i alla fall här.

Äntligen höll jag den i min hand

I tisdags kom förhandsexen till Damm förlag – min roman fanns äntligen i sinnevärlden! Vännen Simona plåtade den, men min redaktör hindrade henne från att lägga ut det på sin blogg innan jag hade fått veta (Simona bloggar annars snabbare än sin egen skugga). I stället skickade Simona ett MMS till mig. Jag behöver nog inte säga att jag blev väldigt glad över att få det.

Jag hörde mig för om mina exemplar och fick veta att de skulle komma i nästa vecka. Nåja, man får väl ge sig till tåls. Den som väntar på något gott. Spelar väl inte så stor roll egentligen. Jag fortsatte jobba men hade myror i kroppen, och efter ett tag urskilde jag vad de där myrorna gastade till mig:

– Manne, sluta låtsas att du är så där mogen och tålmodig – oss lurar du ändå inte!

– Äh jag har väntat i trettio år. Nog kan jag väl vänta någon vecka till?

– Räcker det inte med trettio år menar du? Har du inte väntat länge nog? Tänk om du dör knall och fall utan att ens ha fått se den?

OK, egentligen var jag väl inte så orolig för att jag skulle trilla av pinn innan jag fått mina ex, men känslan växte i mig: jag ville verkligen inte vänta en dag till, om jag inte var tvungen. Till sist frågade jag min redaktör Anna om jag kunde få låna ett av exemplaren.

På onsdagen hade jag möjlighet att komma förbi förlaget på lunchen. Tyvärr skulle alla jag kände vara borta på konferens. Det kändes lite trist – det är alltid kul att träffa dem – men när jag klev in i receptionen tänkte jag att det nog var lika bra. Jag är så otroligt lättrörd, så det kändes mer än troligt att jag skulle börja storgråta när jag äntligen, äntligen fick hålla i min roman. Det kunde vara skönt att slippa ha publik då. Jag gick med dröjande steg till min redaktörs skrivbord. Och där låg den, precis som hon sagt.

Det var märkvärdigt att hålla i den. Nej, jag började inte gråta ändå. Glädjen drog som en varm vindkåre genom mig och satte allting i rörelse, nerverna frasade som löven i en sommarbjörk, men så sjönk den ner och blev stilla. Hela jag blev till en bottenlös suck av lättnad; alla gamla febriga drömmar och all krampaktigt undandträngd längtan drog bort som en regnskur, och där bakom fanns bara en klar himmel. Så här kändes det alltså att få den gamla drömmen uppfylld. Jag var tacksam över att få vara med om detta, och också över att boken hade blivit så vacker.

Hela eftermiddagen medan jag satt och jobbade hade jag den bredvid mig på skrivbordet. Så fort jag såg en skymt av den kom det ny ilning av glädje, men även när jag inte såg den var det som om den låg där och utstrålade energi, som om dess blotta närvaro fyllde luften med statisk elektricitet. Det var inte bara en bok som låg där, det var en dröm som materialiserats mellan dessa färggranna pärmar, en dröm som snart ska lätta och flyga ut i världen.

Nu är det bara två veckor kvar.

PS: Om någon vill se fler foton av boken så finns det i det här inlägget.

En ny slags väntan, en ny slags vånda

Det har påpekats flera gånger på denna blogg, men det tål att påpekas igen: författarlivet består till stor del av väntan. Väntan på att ett manus ska bli antaget eller (oftast) refuserat. Väntan på att få tillbaks manus från redaktör. Och, sist men inte minst, väntan på att ens bok ska komma ut. ”Berg har inga rötter” var helt klar och färdigkorrad redan i oktober, men ännu är det 26 dagar kvar tills den kommer ut. Få branscher har så långa ledtider, som det heter på näringslivssvenska.

John Irving sa någon gång att det en författare mest av allt behöver är bra sittfläsk — man måste kunna sitta länge på sin skrivarstol om det ska bli något av ens författardrömmar. Det där har förstås många sagt, med olika formuleringar, och jag anade att det var sant. Däremot var jag oförberedd på all denna väntan, och på vilken vånda det är när man väntar på besked. För en otålig person som jag själv är det väldigt plågsamt. Jag tror att många känner som jag, för paradoxalt nog verkar författare ofta vara rätt dampiga typer. Kanske är det bra med ett mått av rastlös energi om det ska bli några böcker skrivna.

Våndan gav tillfälligt med sig när jag blev antagen, men nu är den tillbaka, i en annan form, tillsammans med en ny slags väntan. Visst väntar jag otåligt på att min roman ska komma ut, men samtidigt bävar jag för vad folk ska tycka. Om bara två veckor kommer recensionsexemplar att gå ut till dem som beställt, och jag är förstås väldigt spänd på att läsa vad recensenterna ska säga om ”Berg har inga rötter”  – några recensioner borde det i alla fall bli. Jag försöker stålsätta mig så att jag inte ska ta det alltför personligt om jag får dålig kritik. Alla kommer inte att tycka om min bok, så är det bara

Men det är inte bara det som känns nervöst. När boken väl är ute kommer ju vem som helst att kunna läsa den. Jag har inte någon som helst kontroll, ingen koll på hur de kommer att uppfatta den. Boken är inte min längre, inte ens min och förlagets; den tillhör alla som läser. Det är förstås fantastiskt, någonting jag drömt om, men samtidigt lite läskigt. Jag är medveten om att det är ett I-lands-problem med mycket stort I, men det hjälper inte. Det är väl en slags separationsångest, och ett tecken på att jag är engagerad i berättelsen. Och säkert även den vanliga, mänskliga rädslan för förändringar. Det gör lite ont när knoppar brister.

I viss mån har det här redan börjat så smått. De tre första kapitlen går att läsa på Provläs.se, och det finns smakprov även på till exempel Bokus och Adlibris. Jag tror att åtskilliga har varit inne och läst (många har i alla fall klickat på länken från min egen blogg), men den enda som hittills har berättat vad hon tycker är min med-bloggare Sofia Hallberg. Hon var väldigt förtjust, men hon är ju partisk eftersom vi har blivit goda vänner. Vad andra tycker har jag ingen aning om. Hur uppfattar man texten om man inte är positivt inställd på förhand, eller om man rentav är negativt inställd till mig som person?

Igår gick jag och funderade på det, och på att det var jobbigt att det var en hel månad till den 19/4, som är första recensionsdag för min bok. Men då hände något roligt. Min redaktör skickade ett MMS med ett foto av en historisk milstolpe, nämligen den första recensionen av ”Berg har inga rötter”! Noga räknat var det inte en recension utan ett lektörsutlåtande från Bibliotekstjänst, men jag blev glad över att det var så positivt. Det stillade den ena oron jag har, oron för att alla ska tycka att min roman är skräp. Den andra oron finns kvar: oron över hur min berättelse ska uppfattas och missuppfattas, över hur den ska klara sig ute i världen när inte jag är med. Jag måste nog lära mig att leva med den.

En otacksam människas bekännelse

Idag skickade Sofia ett mail till mig, Pernilla och Ulrika och frågade hur vi skulle göra med våra tacksidor. Jag blev först kall, sedan het, kände hur jag rodnade ända upp till hårfästet. ”Berg har inga rötter” har ingen tacksida. Faktum är att tanken inte ens hade slagit mig. Fastän jag har stött på långa listor med tack i många böcker, har min roman hela tiden bara haft en dedikation till min mormor i början, ingen tacksida på slutet. Frågan är bara varför.

En förklaring är nog att jag har sett detta med tacksidor som något lite amerikanskt, eller i alla fall anglosaxiskt. Många svenska böcker har i och för sig tacksidor, men av de svenska romaner jag har läst det senaste halvåret är det ändå en minoritet där författaren har uttryckt sin tacksamhet. Men det räcker inte som förklaring. Varför var det självklart att min bok skulle tillhöra den trygga majoriteten? Efter lite funderande kom jag på två skäl (eller möjligen svepskäl).

Det första skälet är något väldigt konkret just när det gäller den här romanen. Jag vill verkligen att slutet ska vara det sista man läser i ”Berg har inga rötter”. Det är känslosamt och kan läsas på olika sätt, så jag vill låta det sjunka in. Att plötsligt börja skriva om något annat efter det skulle vara som en dask i ansiktet på läsaren. Tror jag. I alla fall känns det betydligt lättare att tänka sig en tacklista i den andra roman som jag skriver på nu.

Det andra skälet är lite mer diffust, men Sofia formulerade det bra i ett mail i vår diskussion: ”Om boken blir en total flopp då vill jag inte dra med mig andra i fallet. Jag tackar väldigt gärna efter ett halvår om man överlevt så länge.”. Att göra en bok är ett lagarbete – det är något som jag inte nog kan understryka. Alla människor som stöttar en och alla som hjälper en med texten – alfaläsare, lektörer, redaktörer och annat förlagsfolk – förtjänar sin del av äran, om det nu blir någon ära. Men till syvende och sidst är det ju jag som måste stå för boken. Som författare känner jag mig lite som Frodo, som aldrig skulle ha klarat sig utan Ringens brödraskap, men som ändå var ensam om att vara Ringbäraren. Men jag måste förstås passa mig så jag inte blir som Frodo blev när han närmade sig Mordor, och fräser ”My task, my own!” till alla som närmar sig.

Bara för att känna mig lite mindre som Gollum och mer som Frodo (eller åtminstone som Sméagol) vill jag härmed tacka alla som hjälpt mig med boken. Tack till min familj som stått ut med mig trots mitt envetna skrivande. Tack alla ni som peppat mig när det varit motigt och hurrat när det har gått bra  – ingen nämnd och ingen glömd. Tack alla på förlaget som har hjälpt mig så mycket, särskilt Maria Sundberg som gjort det fina omslaget och min duktiga redaktör Anna Lovind. Ni är verkligen värda det, allihop. Jag hoppas ni inte blir ledsna över att ni inte står med i boken.

Trailern för ”Berg har inga rötter”

När jag fick höra idén blev jag först full i skratt. En trailer för min roman!? På Youtube!? Jag hade inte ens hört talas om boktrailers förut och tyckte det kändes rätt krystat. Men så fick jag klart för mig att det faktiskt hade gjorts förut, även av Damm förlag, och insåg att det säkert var en bra idé. Varför inte egentligen – varför ska bara filmer och spel ha trailers? Man måste banne mig ta till allt man kan komma på om en roman ska kunna sticka upp ur bokfloden.

I samma veva upptäckte jag att min kompis Peter Bergting hade en maffig trailer för sin debutbok på Adlibris och blev inspirerad. Man skulle nog kunna göra något liknande, något som kändes filmiskt fastän det var en bok vi marknadsförde.

Det var jag som hittade på texten till trailern. Eftersom jag har hållit på en hel del med musik erbjöd jag mig dessutom att skriva ”soundtracket”. Lyckligtvis är min lillebror musiker och utbildad ljudtekniker och har producerat flera skivor, och han hjälpte till med att spela in den (det kan man läsa mer om här). Sedan flätade förlagets formgivare Maria Sundberg ihop det med bilder, och slutresultatet blev en riktigt snygg trailer.

Det var kul att vara så delaktig – som Maria själv säger har vi faktiskt gjort den tillsammans – och jag är lite stolt över den. Jag tycker att både musiken och hela trailern fångar känslorna i boken ganska bra, både det sorgliga och den nerv och spänning som den också har. Det som inte riktigt fick plats var väl det hopp som trots allt finns i berättelsen, en antydan om att den inte är fullt så dyster som det kan verka. Men kan inte få in hur mycket som helst på 58 sekunder.

Idag lanserar förlaget trailern och de kommer att fortsätta att puffa för den ända tills boken släpps. Vi hoppas att den ska göra många människor nyfikna på boken, och att de som gillar den ska sprida den vidare via Facebook och Twitter etc. Den som vill får gärna se föregående mening som en så kallad ”fin vink”. 🙂

Men ‘nuff said, här är trailern för ”Berg har inga rötter”:

Att marknadsföra en bok

Egentligen är titeln på det här inlägget lite anspråksfull, för jag har ju bara sett marknadsföringen av en enda bok — min egen. Men jag är verkligen nöjd med hur förlaget har jobbat och tänker jobba framöver, så jag vill ändå gärna berätta om det.

Precis som Ulrika har jag känt mig lite kluven till marknadsföring, skulle väl egentligen önska att min bok bara kunde tala för sig själv. Ibland känner jag mig som en gatuförsäljare med en skrällig megafon när jag engagerar mig så mycket i det här. Men jag gör det ju inte bara för att framhäva mig själv; det handlar ju också om denna berättelse som jag tycker så innerligt mycket om. Inte bara jag för den delen— flera av de ganska få som läst har verkligen älskat den, och förmodligen finns det andra därute som kan gilla den lika mycket. Jag tänker göra vad jag kan för att de ska upptäcka den, trots att det kommer ut 30-40 svenska böcker om dagen.

En stor fördel med att ha ett förlag är förstås att man får hjälp just med marknadsföringen. I mitt fall rivstartade den då utgivningen av min bok tidigarelades. Den första tiden handlade det mest om sådant som riktar sig till boklådorna och inköparna. Allt material som skulle ingå i Svensk Bokhandels vårkatalog behövde bli klart å det snaraste. Ny titel blev bestämd i hast, och jag fick skynda mig att sno ihop mitt debutantporträtt. I samma veva fick förlagets jätteduktiga formgivare Maria Sundberg i uppdrag att snabbt göra ett omslag. Det var lite nervöst, för omslaget är förstås jätteviktigt, men jag tycker att det blev så otroligt fint. Älskar det! Det är som ett juvelbesatt smyckeskrin, glittrande vackert samtidigt som det väcker nyfikenhet på vad som finns inuti. Tack snälla Maria, säger jag för jag vet inte vilken gång i ordningen!

På Damm sätter man samman en projektgrupp för varje bok, och snart hade vi ett möte där de och jag spånade om hur vi ville marknadsföra ”Berg har inga rötter”. De berättade vilka grupper de trodde skulle vara särskilt intresserade av den, och att man skulle försöka att särskilt bearbeta de medier som riktade sig till just de målgrupperna. Men Damm är inte alltför fixerade vid ”gammel-media” utan funderar alltid på hur man ska kunna få uppmärksamhet på bloggar och i andra sociala medier. Flera av oss hade slagits av att det är en bok som väcker känslor och som går att läsa på flera sätt, och att man borde ge folk en chans att dels berätta vad de tycker om den, dels kunna diskutera den med varandra och med mig. Därför kommer URL:en till bokens Facebook-sida faktiskt att tryckas i själva boken.

Några veckor senare skickade PR-chefen på Forma en lång lista med journalister som hon planerade att kontakta, och vi diskuterade den lite. Det var jag först inte helt bekväm med; det kändes som om man försökte manipulera dem. Men egentligen är det inte så, insåg jag när jag tänkte efter. Om vi har något som är intressant för dem, då hjälper vi inte bara oss själva utan också dem när vi berättar det. Alla journalister har inte blivit kontaktade än, trots att boksläppet börjar närma sig, för det är ingen idé att gå på dagspressen för tidigt. Ett par journalister på månadstidningar har dock visat intresse, och tydligen har en del recensionsex redan blivit beställda. Spännande!

Men egentligen tror jag att det här med sociala medier kan visa sig bli viktigare. Förutom att ordna Facebook-sida brukar Damm till exempel bjuda in bokbloggare som är intresserade av att träffa författaren, och man använder Twitter och sin egen närvaro på Facebook ganska aktivt. Jag tycker det känns bra. Det finns en demokratisk kraft i sociala medier, inte bara i arabländerna. De jämnar ut villkoren mellan jätteförlag som Bonniers, vanliga förlag och egenutgivna böcker. Gillar folk en bok så är det lättare än någonsin att berätta om det för många andra, oavsett hur den har kommit ut. Jag hoppas förstås att det ska hända med min bok.

Jag som presenterar min bok på förlagets Pocketfest.

Allting är igång nu. Svensk Bokhandels vårkatalog är ute, med en fin annons för ”Berg har inga rötter”, och nu börjar förlaget släppa fram mig för att presentera boken. I torsdags ordnade förlaget en jätterolig Pocketfest, där jag fick prata under sex minuter (det var trångt om saligheten!). Nästa vecka, den 28 och 29 februari, kommer jag att vara med i Forma Books presentation på Stadsbiblioteket i Stockholm, och då ska jag visst få hela tio minuter. 🙂

Men det roligaste som förlaget hittat på har jag sparat till sist. Vi har nämligen gjort en trailer för ”Berg har inga rötter”!. Den ska lanseras nu på måndag, den 27 februari. Då kommer jag att berätta mer om den i ett inlägg här på Debutantbloggen.

Att arbeta med en redaktör

Min redaktör Anna gjorde en paus och tycktes ta sats inför det hon skulle säga. Till sist klämde hon fram det: ”Nu lever din text sitt eget liv, oberoende av dig. Mitt jobb är att hjälpa den att bli så bra som möjligt. Min lojalitet är mot texten. Och jag kommer att vara mer lojal mot din text än artig mot dig”. Hon lutade sig tillbaka och tittade spänt på mig, verkade undra hur jag skulle reagera.

Folk brukar fråga om förlaget ville ändra på något i ”Berg har inga rötter”. Svaret på den frågan är ett rungande Ja! Först ville de ändra på titeln, vilket vi gjorde efter lite dragkamp. Sedan ville min redaktör också ändra på början, slutet och allting däremellan.

OK, jag överdriver lite förstås, men det var ett intensivt arbete som tog sin början med det där manusmötet. Som de flesta andra debutanter hade jag inte fattat hur mycket jobb som återstod efter att man blivit antagen. Rent konkret gick arbetet till så att Anna skrev ut manuset på papper, plitade ner sina kommentarer i det och skickade det till mig. Sedan var det min sak att göra det bästa av dem innan jag mailade in nästa version, som så småningom kom tillbaks med nya kommentarer.

Den första vändan filade vi inte alls på enskilda formuleringar utan försökte få ordning på de stora sakerna. I det skedet verkar det vara vanligt att debutanter får skära mycket, men så var det inte för mig. Anna tyckte i stället att delar av boken behövde mer kött på benen. Intressant nog hade hon lite samma kritik som lektören Göran, som jag anlitat innan jag blev antagen. Viktiga personer och relationer behövde få ta mer plats i berättelsen, annars skulle berättaren och huvudpersonen Lasse framstå som lätt autistisk. Och det var inte så jag såg honom, inte alls. Hon anmärkte också på en del beskrivningar som behövde tonas ner av trovärdighetsskäl.

Alla de ändringarna kändes bra. Värre var att hon ville göra något drastiskt med slutet. Hennes första förslag var att helt sonika ta bort de sista femton sidorna ungefär, eller kanske behålla de två sista men skära bort ett stort stycke precis innan och skriva en ny övergång. Men här satte jag ner foten, även om jag förstod hennes kritik och höll med om att jag behövde göra något. Hennes förslag var inte dåligt på något sätt, men min intuition sa mig att det inte var den allra bästa lösningen, och jag ville inte för mitt liv offra de sista sidorna. Efter en veckas grubblande kom jag på en annan idé och mailade och frågade vad hon trodde. Hon sa till mig att prova. Några veckor senare skickade jag in en ny version, och Anna tyckte att både slutet och hela versionen var en stor förbättring.

Andra genomgången blev betydligt lindrigare för min fåfänga. Nu handlade det mera om att se hur man kunde göra varje scen så välavvägd och effektiv som möjligt, ofta genom att stryka onödiga meningar och fundera på hur jag valt att beskriva saker. Dessutom ville hon att jag skulle slipa på min dialog, vilket jag har skrivit lite om här.

Den tredje och sista vändan, som Anna kallade ”sista petgenomgången”, gick vi ner på ordnivå, fortsatte att slipa på dialogen och hade till och med heta diskussioner om skiljetecken. Vid det här laget var jag redigt trött på min text och började tycka att den var astråkig. Om den första vändan varit som en svettig bastusession var denna mer som att bada i en isvak: det var skönt när det var över.

Jag är väldigt glad över att samarbetet med min redaktör fungerade så bra. Det är jätteviktigt tror jag. En författare som jag känner lite kom inte alls överens med sin redaktör, men att jobba med Anna var bara kul och stimulerande på så många olika sätt. Det var ett givande och ett tagande; ofta kom antingen hon eller jag med idéer som överraskade den andra, men vi drog hela tiden åt samma håll (utom när det gällde slutet då).

Nu har jag skrivit en ganska stor del av min nästa roman, så snart är det dags att börja jobba med Anna igen. Det ser jag verkligen fram emot.

Att koka ner en ko till en buljongtärning

När folk får veta att jag skrivit en roman, ställer de oftast två frågor som jag har svårt att svara på.

Den första, som jag inte riktigt var beredd på de första gångerna, är ”Vad är det för genre?”. Allt som oftast har jag bara stammat ”Ehrm … tja … drama kanske?”, eller ”En vuxenroman åt det litterära hållet”. Inga bra svar alls, men det är jättesvårt att hitta ett ord eller en fras som sammanfattar ”Berg har inga rötter”. Någon gång har jag skojat till det och sagt att det är en ”avvecklingsroman”, men det får romanen att låta både lustigare och olustigare än den är, tycker jag.

Den andra frågan är, förstås, vad ”Berg har inga rötter” handlar om. Den är nästan ännu svårare för mig att besvara. För att låna en formulering från John le Carré: det är som att koka ner en hel ko till en buljongtärning. Jag tyckte ju att jag behövde mer än 72000 ord för att berätta min historia, och det är svårt att skära ner till något hundratal. Dessutom handlar det ju inte bara om att sammanfatta boken — jag vill avslöja precis lagom mycket och samtidigt göra folk sugna på att läsa den. Pernillas förläggare Pia Printz berättade nyligen i ett tweet hur mycket hon hatar att skriva baksidestexter. Jag förstår henne.

Det föll på min redaktör att skriva den första presentationstexten av ”Berg har inga rötter”. Det var den text som (åtminstone på Damm) kallas för ”sagan” — en lite längre text som främst riktar sig till bokhandlare och inköpare. Med andra ord är målgruppen människor som inte nödvändigtvis ska läsa boken, bara sälja den.

”Sagan” är för närvarande den text som syns på Damms presentationssida och på Adlibris, Bokus och de andra nätboklådorna. Att jag inte länkar till de sidorna härifrån är medvetet, för jag tycker inte den texten fungerar som presentationstext, inte i det sammanhanget. Den är bra skriven men avslöjar för mycket, samtidigt som historien känns mycket dystrare och tråkigare än den är.

Hjälp mig med presentationstexten!

Presentationstexten för ”Berg har inga rötter” har varit en nagel i ögat på mig i flera månader, och nu har jag äntligen lyckats kläcka ur mig en egen text som jag tror mer på. Men innan vi byter tänkte jag helt fräckt använda er som läser detta som försökskaniner — jag hoppas ni inte har något emot det.

Vad tycker ni om nedanstående presentationstext? Tror ni att den gör folk nyfikna och lockar till läsning? Kan jag förbättra något, och i så fall vad? Kommentera jättegärna och berätta hur jag kan göra den så bra som möjligt!

Lasse Roslund är 66 år gammal och besviken på hur livet har blivit. För att revanschera sig skriver han på en deckare, fastän han egentligen avskyr deckare.  När han dessutom drabbas av Alzheimers sjukdom börjar han i stället att berätta om sitt liv, som han tycker att hans förre chef har förstört.

Men är det verkligen så enkelt? När Lasses sjukdom förvärras blir verkligheten mer och mer formbar, och oväntade saker börjar hända både med honom och hans berättelse. Kanske är allt inte förlorat ändå; kanske finns det ännu tid att ställa saker till rätta.


Så blev ”Berg har inga rötter” antagen, del 2

Det här är andra delen i berättelsen om hur min debutroman blev antagen. Den första delen hittar du här.

Telefonen ringde medan jag satt och programmerade. Vid det här laget hade det gått några veckor sedan jag skickade den nya versionen till Damm förlag. Jag var inte längre på helspänn på samma sätt som tidigare, fick inte hjärtklappning så fort telefonen ringde eller det kom ett mail. Nu blev jag i alla fall lite spänd eftersom jag inte kände igen telefonnumret. Det kom från en mindre svensk stad, så det kunde inte gärna vara Damm, men jag hade ju skickat även till andra förlag …

Och det var ett av de andra förlagen! Det var ägaren som ringde, och han berättade att både en lektör och han själv hade läst och tyckte att det var ett jättefint manus. Jag berättade att jag hade en ny version nu, och att jag kunde skicka den också. Så fort jag lagt på rusade jag in i vårt projektrum och berättade för alla. Leendena spred sig över kollegornas anleten.

Hela dagen var jag bara glad, men på kvällen smög sig en liten oro på. Det fanns trots allt en anledning till att jag skickat till Damm bland de första. Jag hade fått en bra känsla för dem. De gav ut böcker i flera olika genrer men verkade genomgående satsa på riktiga berättare, på författare som verkligen ville dra en historia. Tänk om jag skulle skriva kontrakt med det andra förlaget och sumpa chansen att få det med Damm! Jag var rädd att bli pressad till  något som jag kunde få ångra. Men så insåg jag att jag hamnat i en helt ny situation. Som aspirerande författare är man nästan alltid i hopplöst underläge — det enda man kan göra är att stå där med mössan i hand och vänta på att förlagen ska höra av sig. Nu hade jag däremot ett övertag, om än litet.

Redan nästa morgon mailade jag till Damm, berättade att ett annat förlag hade anmält intresse och frågade om de kunde snabba på behandlingen av mitt manus. Utgivningschefen svarade att hon skulle ge det till en lektör omedelbart. Mycket riktigt: snart hörde lektören av sig och sa att hon skulle försöka ge besked under kommande vecka. Men hennes besked kom faktiskt redan på fredagen. Det kändes ju lovande att hon läst klart så snabbt, och ännu mer lovande att hon skrev: ”Jag vill bara säga att jag har läst ditt manus nu och blev väldigt förtjust! Så jag har gett det till min chef för läsning”. Hon varnade att det skulle ta ett litet tag på grund av den pågående bokmässan i London och frågade om jag orkade vänta på dem.

Hurra! Självklart orkade jag det!

Fast det sa jag inte. Jag replikerade svalt att jag nog ändå kunde tänka mig att vänta och hoppades att jag fortfarande lät svåråtkomlig, trots att jag skulle ha kastat mig i famnen på Damm om de så bara hade vinkat med lillfingret. Både min fru och jag försökte sänka mina förväntningar. Vi sa oss att det ändå var coolt att flera skulle läsa, och det på ett förlag som Damm. Även om det blev ett nej sedan så borde man se det som en framgång. Samtidigt kände jag att det var nära nu, och jag visste att jag skulle bli besviken om jag föll på mållinjen.

Det gick en vecka till. Åtta dagar. Nio. Men så, på den tionde dagen, kom nästa mail: ”Nu är vi några personer här som har läst ditt manus och jag tänkte höra med dig om du har lust/tid att komma hit för ett litet möte. Vi känner att vi skulle vilja träffa dig innan vi tar ett beslut.”  Två dagar senare var jag välkommen upp till förlaget.

På mötet deltog utgivningschefen Cina och två redaktörer. Cina började med att säga att de alla tyckte väldigt mycket om min bok. Då slappnade jag av lite, men ändå har jag sällan eller aldrig känt mig så utsatt och nervös. Det var på många sätt som en anställningsintervju: de bad mig berätta lite om mig mig själv, och det var tydligt att de försökte få en uppfattning om hur jag var som person. De ställde också lite konkreta frågor, till exempel hur jag ställde mig till att jobba med en redaktör som skulle föreslå ändringar, och om jag hade flera bokidéer på lager. Jag berättade om några böcker som jag skulle vilja skriva. Som tur var nickade de gillande åt dem. De ville nämligen inte bara köpa en bok, utan bygga ett författarskap på längre sikt. Men det tyckte jag bara var en fördel! När mötet avslutades sa de att de skulle diskutera sinsemellan och höra av sig inom en vecka.

Och så fick jag sitta där och vänta igen. Jag grubblade på vad som tog en sådan tid. Om de gillade boken kunde de väl bara slå till? Fattade de inte vilken tortyr det här var för mig? Jag pratade en del med min lillebror Linus, som också är konstnärligt verksam och därför kunde  förstå rätt väl hur det kändes. Just den veckan hade han och hans familj fått kontrakt på en ny lägenhet och vi hoppades att även jag snart skulle ha något att fira. Vi bestämde att de skulle komma till oss och dricka champagne om det nu blev så. Jag köpte en flaska och lade den på kylning.

Efter åtta dagar stod jag inte ut längre. De hade ju sagt ”inom en vecka”. Inte skulle de väl bli sura om jag stötte på lite? Jag skickade ett mail till min kontaktperson på förlaget och frågade så försynt som möjligt hur länge jag skulle behöva vänta på besked. Men inkorgen på min mail ekade fortfarande tom. Funderade de fortfarande, eller vad var det som pågick?

Dagen därpå var jag på jobbkonferens i Arboga. Bisarrt nog kom telefonsamtalet precis när jag skulle kliva in i en flygsimulator. Jag såg att det var från Damm och blev så skakis att jag höll på att tappa telefonen. Det första Maria från förlaget gjorde var att fråga om jag skulle köpa champagne idag, och sedan sa hon att de hade bestämt sig — visst skulle de ge ut min roman! Jag skrek rätt ut och kramade om en stackars kollega som råkade stå lite för nära. Med våta kinder ringde jag och berättade för min fru, och därefter skickade jag ett SMS till min bror. Bara två ord: ”Champagne imorgon?”. Efter bara några sekunder ringde han upp, och vi jublade ikapp i telefonen.

Jag kan bara inte beskriva hur lycklig jag var — än idag får jag tårar i ögonen när jag tänker på det. Efter allt detta slit, all denna vånda, efter två refuserade romaner och trettio år av drömmar hade jag till sist blivit antagen! Samtidigt hade just en annan resa börjat: manusets väg till att bli en färdig bok. Men det ska jag berätta mera om en annan dag.

Så blev ”Berg har inga rötter” antagen, del 1

De flesta som skriver verkar pendla mellan storhetsvansinne och självförakt. Ena dagen är det man skriver ett odödligt mästerverk, nästa är det dynga i dess renaste form. När denna berättelse tar sin början, för ganska precis ett år sedan, skrapade jag i botten av den långa skalan och hade betraktat det som djurplågeri att lägga mitt manus i en kattlåda.

Min depressiva inställning hade i och för sig sina skäl. De två manus som jag skickat in ungefär femton år tidigare hade faktiskt fått en del personliga refuseringar — förlagen hade berättat varför de tackade nej, sagt att det var lovande även om det hade brister. Det skulle ju vara ett gott betyg. Därför hade jag haft gott hopp om framgång med denna min tredje roman, för både jag och min fru tyckte att den var minst en klass bättre. Men allt jag fått från förlagen dittills var refuseringsbrev enligt formulär 1A: tack för att vi fått läsa, tyvärr passar det inte in i vår utgivning, et cetera, och så vidare. Dessutom hade ingen av de tre vänner  jag skickat det till hört av sig och berättat vad de tyckte. Nu hade jag en gnagande misstanke att de alla avskydde mitt manus men inte hade hjärta att säga det.

Var det så att jag var kass på att skriva och inte ens hade vett att förstå det själv? Kanske var det dags att en gång för alla skrota de gamla drömmarna och ägna mig åt något som andra hade någon glädje av i stället? På något vis måste jag få veta. Först tog jag tjuren vid hornen och ringde väninnan L, min skrivarkompis sedan många år. Med bultande hjärta frågade jag: ”Snälla, du måste svara ärligt nu, är min roman så dålig att du inte ens orkar läsa klart den?” Men nej, hon lovade att det inte var så, hon hade inte ens hunnit börja läsa. OK. Skönt. Hon skulle inte ljuga mig upp i ansiktet, det visste jag. Vännerna J och A svarade ungefär samma sak. Kanske fanns det hopp ändå.

Just då gick jag in på mitt GMail-konto och fick för första och hittills enda gången anledningen att vara tacksam över reklamlänkarna. Ett företag som hette Bokverket erbjöd manusbedömning. Bakom namnet dolde sig ett litet förlag (bara en person, fick jag veta senare), så det borde vara en van lektör, och dessutom erbjöd han ett personligt möte efter att ha levererat sin rapport. Bara det gjorde att det kändes mer attraktivt än Författarcentrum, där bedömaren är helt anonym. Det skulle kosta 4000 plus moms. Mycket pengar, men det fick helt enkelt vara värt det. Förutom för en professionell bedömning betalade jag för en ärlighet som jag aldrig kunde begära av mina vänner.

Veckorna som följde var jag faktiskt nervösare än då jag skickat manuset till förlag. En refusering behöver man inte ta personligt; det kan finnas så många skäl till att ett förlag säger nej. Nu hade jag däremot bett om en dom inte bara över min bok, utan också över de författardrömmar jag burit med mig ända sedan mellanstadiet. Åtminstone kändes det så. En dryg månad senare befann jag mig på semester på Sri Lanka. Jag gick upp och kollade mailen i ett ångande hett rum med mahognypaneler, där folk satt klistrade framför TV-utsändningarna från cricket-VM. Då låg där en prydlig PDF-fil med rapporten från Bokverket. Den vanliga tropiksvetten blandades med kallsvett när jag öppnade den och läste.

Lektören Göran anmärkte på en del mindre saker, som att jag ibland borde tänka mer på klassikern ”show, not tell”, men han tyckte inte alls att min bok var dålig. Tvärtom var han entusiastisk över min språkbehandling och över gestaltningen i nyckelscenerna och tyckte att mitt porträtt av Lasse var fascinerande men gåtfullt. Han rekommenderade mig dock att göra en ordentlig kapitelindelning för att underlätta för läsaren. Av någon djupsinnig anledning hade jag nämligen bara delat upp den i tre delar (fråga mig inte varför, det var nog mest dumt). Annars var hans största invändningar att han starkt saknade en tydligare beskrivning av Lasses fru och av deras relation, som nu mest var antydd, och att Lasses handlande ibland framstod som lite mystiskt. Några saker hade han också missförstått. Jag insåg att jag i min rädsla för att bli övertydlig ibland hade blivit otydlig i stället.

Det var den professionella bedömningen det, och jag tyckte att jag redan fått valuta för pengarna. Ärligheten inkasserade jag vid vårt personliga möte. Eftersom Göran också är förläggare frågade  jag honom rakt ut om han kunde tänka sig att ge ut boken. Han hummade lite undvikande, och jag sa att jag i så fall ville veta vad det var den saknade. Han svarade att den inte saknade kvalitet. Han ville inte ge ut den eftersom min roman borde kunna nå en stor läsekrets,  och därför skulle passa bättre på ett förlag med mer marknadsföringsresurser. Få saker som någon sagt har gjort mig mer lycklig.

Jag tyckte att det mesta som han sa i sitt utlåtande stämde, och att jag skulle kunna förbättra manuset med en ganska liten arbetsinsats. Jag mailade genast till Damm Förlag, det enda av förlagen från min första utskicksrunda som inte hade svarat än, och frågade om de hade börjat läsa. Det hade de inte, så jag sa åt dem att vänta lite, så skulle de få en bättre version. Två veckor senare var den klar och jag skickade in den, nu med ett helt annat självförtroende. Om inte Damm nappade så skulle jag säkert hitta något annat förlag, ett som skulle uppskatta min berättelse lika mycket som Göran.

Klockan slog för andra ronden.

Den rafflande fortsättningen på berättelsen kan du läsa här.