Synopsis – snitslad bana eller vind i segeln?

Jag har nu skrivit lite drygt hälften av min nya roman och visat alltihop för förlaget. Både redaktör Anna och utgivningschef Cina var väldigt positiva, men Cina bad mig dessutom att skriva synopsis på den halva som inte är skriven än. Det gjorde mig lite ställd eftersom jag aldrig tidigare skrivit ett boksynopsis. Efter en del Google-Fu och lite hårslitande lyckades jag dock skriva ett.

I det här inlägget tänkte jag berätta det jag har lärt mig om synopsis, både av författarvännerna och av vännen Google. Men tänk på att det här inte är ”Synopsis writing for Dummies” utan ”Synopsis writing by a dummy”. Om (när) ni hittar något fel i inlägget så får ni hemskt gärna ta mig i örat!

De sidor jag hittade om synopsisskrivning verkade alla rikta sig till anglosaxiska författare. Jag tror att det speglar hur verkligheten ser ut. I USA och Storbritannien är synopsis vanligare. Det används  för att intressera agenter för ens bok, och när det finns ett färdigt manus använder agenten det för att sälja in det till förlagen.

Här i Sverige verkar synopsis användas på två sätt. För det första använder förlagen det för att utvärdera bokidéer hos författare som så att säga redan är ”inne”, alltså när författaren tidigare har gett ut en bok. Men för det andra, och det är det viktigaste, använder författare det som ett hjälpmedel för sig själva, som ett slags karta som gör det lättare att inte komma på avvägar. Så här säger till exempel fantasyförfattaren Peter Bergting:

”Jag skriver en logline, sedan kort synopsis och till sist ett längre, kapitel för kapitel som jag sedan försöker hålla mig till. Vill kunna identifiera mina hero’s journey-milstolpar och sprida ut dem över manuset. Svårt att få rytm och balans annars, hjälper till att driva mellansektionen mot avslutningen så boken inte tappar fart i mitten.”

De flesta av mina skrivarkompisar jobbar vanligen inte med synopsis, möjligen med en timeline, men Simona Ahrnstedt, som gett ut romanceböckerna ”Överenskommelser” och ”Betvingade”, säger att hon prövar synopsis nu, med sin tredje bok:

”Det är väldigt skönt sätt att skriva och sparar tid – man behöver inte kasta lika mycket text. Och mitt bästa tips: skriv ut dina plot points och lägg mycket tid på att skriva slutet så utförligt du kan. Ja, det kommer förmodligen ändras, men det skapar en väldigt tydlig framåtrörelse i berättelsen. Om det nu är det man vill ha!”

För mig var det först inte skönt alls. Jag tyckte att jag drog upp en snitslad bana och att min resa med den här romanen plötsligt blev mycket mer förutsägbar och mindre lustfylld, något som bara måste avverkas.

Men sedan spände jag av och tänkte att jag ju inte måste följa banan, den är bara preliminär. Framför allt inte till punkt och pricka, och då är det egentligen är inte så stor skillnad i mitt fall: jag hade redan tidigare en plan som jag hade tänkt följa så länge som den fungerar.

Med ens kändes det lättare och blev riktigt kul. Nu blev mitt synopsis mera något som gav en framåtrörelse, precis som Peter och Simona beskriver det ovan, och det kändes inte som en nackdel. Om vinden vänder får jag bara lägga om kursen, kanske i värsta fall kryssa. Jag har fortfarande rorkulten i min hand, och kanske jag till sist hittar en oväntad hamn för natten.

Tillsammans är man mindre ensam

Pernilla messade för en stund sedan och berättade att hon är däckad med hög feber. Det faller alltså på mig att försöka svänga ihop morgondagens inlägg. Alla ni som längtar efter Pernillas nästa inlägg får försöka hålla er till torsdag.

När jag började prata om boksigneringar med förlaget så försökte de mest dämpa min iver. Om man inte är en känd författare kan en signering nämligen vara ganska deprimerande. Där sitter man vid sitt bord och ser människor komma och gå, men utan att särskilt många lägger märke till en. Några kanske läser på namnskylten och sedan ler ursäktande innan de skyndar till kassan, men mer än så blir det sällan. Hur många köper en bok av en okänd debutant?

Nåja, innan ni fäller för många tårar för min skull ska jag väl erkänna att min hittills enda signering var en ganska trevlig historia (för mig i alla fall). Men så ägde den också rum i min gamla hemstad Strängnäs, där det finns ett naturligt intresse både för mig och för ”Berg har inga rötter”. En signering i en annan stad skulle vara något helt annat.

Kanske är det just risken för att jag ska känna mig försummad och ignorerad som gör att Damm Förlag har slagit ihop mitt och Sofias framträdande på Bokmässan (kl. 15.40 på fredagen den 28/9) . För att folk ska vilja komma och lyssna på oss i Formas monter räcker det ju om de är intresserade av antingen min bok eller av ”Mina fräknar”. Det vore förstås roligt om någon av er som följer Debutantbloggen vill komma förbi.

Sofia och jag hade redan tidigare pratat om att göra signeringar tillsammans. När Äppelvikens bokhandel (bokhandeln närmast mitt hem) visade intresse för att jag skulle gästa dem, nämnde jag därför att Sofia kanske kunde hänga med också. Det tyckte de var ett roligt förslag, så den 4 oktober framträder vi där tillsammans (alla bloggvänner är förstås väldigt välkomna dit också).

Jag tror inte det är så dumt att framträda tillsammans med en god vän. Då har man åtminstone trevligt sällskap, och om rusningen uteblir kan man ju trösta varandra efteråt. Och om jag själv inte får signera någon bok medan den andra författaren gör succé, då kommer det att kännas mindre bittert just för att hon är min vän. Särskilt om den vännen är Sofia.

Ett litet inlägg om bokomslag

Vad har man egentligen omslag till?

Anders Kvarby, som är VD på mitt förlag, säger lite tillspetsat att omslaget är till för en enda sak: att få läsaren att plocka upp boken, vända på den och läsa baksidestexten. Numera är det väl lika ofta som hen (ha, där fick ni, DN!) klickar på omslaget på Adlibris och läser webbtexten, men principen är förstås densamma.

Som författare vill man naturligtvis också att omslaget ska spegla innehållet i boken. Det hade faktiskt känts lite dystert om omslaget till ”Berg har inga rötter” hade prytts av ett samurajsvärd och ett avhugget huvud. Fast allvarligt talat var jag inte så orolig för det, särskilt inte som min kompis Peter Bergting, som är illustratör, hade sagt att författaren brukar ha ganska mycket att säga till om på Forma Books (koncernen där Damm förlag ingår).

I mitt fall var det dock ovanligt bråttom, eftersom utgivningen av min bok hade tidigarelagts. Kanske fick jag därför ovanligt lite inflytande, men jag berättade för formgivaren Maria Sundberg om vad jag tyckte var viktigt, och så fick jag säga vad jag tyckte om omslaget när det var klart. Jag vet inte vad som hade hänt om jag verkligen hade hatat det — trots allt hade det svidit för förlaget att slänga någon dags arbete i sjön — men jag antar att jag hade kunnat få till stånd vissa ändringar ändå. Nu hade jag bara lite funderingar om färgval men Maria övertygade mig om att det skulle bli bra som det var.

Det var intressant hur olika jag och Maria tänkte. Jag tittade på detaljer i omslaget och undrade till exempel om bilden på kvinnan skulle vara en ikon (som huvudpersonen intresserar sig för), och om det var en kyrka uppe på berget/huvudet, eftersom det i berättelsen figurerar just en kyrka på ett berg. Maria förklarade att hon mer ville komma åt stämningen i boken; detaljerna var inte viktiga på det sättet. Det där tror jag är lite typiskt.

Ibland kan formgivarnas konstnärliga frihet ta sig ganska lustiga uttryck, som när thrillerförfattaren Lars Rambes bok ”Skuggans spel” kom ut i Italien. Den utspelas under några heta sommarveckor, men på det italienska omslaget var det en snöig skog. Den bilden skulle väcka nyfikenhet i ett varmt land och hade rätt stämning. Och i Sverige ligger väl snön alltid djup, eller hur?

Om en månad kommer ”Berg har inga rötter” ut i pocket, och då har förlaget valt att göra ett nytt omslag, som ser ut så här:

Det nya omslaget kom till av två skäl. För det första är en pocket mindre till formatet, och eftersom det finns så många detaljer i originalomslaget riskerar det att bara se plottrigt ut på en pocket. Maria var först inne på att kanske ta bort några element, men gjorde i stället ett nytt montage med delvis samma bilder.

För det andra vill man försöka nå en ny målgrupp med det här omslaget. Det första omslaget är fint och konstnärligt, och det är inte fel: det finns mycket i min bok som är poetiskt och vackert. Men nu ville man lyfta fram att den är spännande och rentav kan upplevas som lite otäck. Generellt antar man också att det är vanligare att man är ute efter underhållning när man köper en pocket, och därför vill man att pocketomslag ska signalera just att boken är underhållande.

Målgrupper är alltså viktiga när mitt förlag väljer omslag. Jag misstänker att det fungerar ungefär likadant på andra förlag, men det vore kul att höra vad ni bloggläsare har för erfarenheter och kunskaper — och åsikter förstås. Vad är egentligt viktigt när man gör bokomslag?

Men trots allt är det ju ändå underbart

I lördags skrev jag på min egen blogg om de svarta känslor som ibland infinner sig, fastän jag bara borde vara lycklig över att få författardrömmen uppfylld. Författarkompisar och andra klappade om mig mangrant på bloggen och på Facebook, och sedan kändes det bättre. Rent allmänt är jag inte så deppig som det kanske lät. Men man måste väl vara hjärntvättad av en aggressiv amerikansk sekt för att ständigt gå omkring och le hysteriskt. Dessutom är jag som många andra i den här branschen mycket känslig, så humöret far ibland runt som en vindflöjel i en tornado. När jag väl hade fått skriva det ur mig kändes jag mig dessutom lättare om hjärtat.

Men när jag läste en av kommentarerna blev jag lite betryckt igen:

”Befinner mig själv i den där väntande fasen, då man tror att allt kommer bli så underbart forever after, bara man får det där JA:et. Men det blir det alltså inte, menar du? Fan.”

Med ens tyckte jag att jag var en riktig glädjedödare, att jag ständigt gnäller över de små problem som hänger med i det här äventyret. Det är lite som om jag fotvandrade genom hela Indien och bara berättade om skoskavet jag fick. Därför kände jag att jag måste skriva det här inlägget. Jag vill nu säga det tydligt och klart: det är underbart, det som jag går igenom!

När jag först kom in i den här märkliga branschen och fick veta hur allt gick till och lära känna alla spännande människor i den, kände jag mig som Harry Potter måste ha gjort när han började på Hogwarts. Den känslan har inte gett med sig än. Dessutom fick jag snart ett helt gäng författarkompisar och häpnade över hur trevliga och generösa de var  när jag med darrande knän klev in i deras krets. Det är en tuff bransch — det vet vi allihop — men alla verkar ha bestämt sig för att strunta i det och bara försöka stötta varandra så mycket det går. Just det älskar jag. Särskilt vi som ligger på samma förlag borde väl egentligen se varandra som konkurrenter. Men vi vägrar. Och om den dagen kommer då jag inte kan glädjas när Sofia, Simona Ahrnstedt, Bodil Sjöström och de andra vännerna på Damm Förlag har framgångar, då lägger jag mina manus i skrivbordslådan igen.

Foto: Warner Brothers

Ändå är det bästa förstås att min berättelse når så många läsare, för trots att ”Berg har inga rötter” inte är någon stor försäljningssuccé så räknas läsarna nu i tusental. Många blir också berörda av den, och det gör mig så otroligt lycklig. Ingenting slår att få barn, och att få leva i en relation med någon man älskar kommer som mycket god tvåa; men näst efter de två sakerna är det här det mest fantastiska jag har upplevt. Varje dag stannar jag bara upp ibland och blir tårögd av lycka, särskilt när jag tänker på de fina saker som vissa har sagt om min bok.

Så när vi utgivna författare gnäller över våra bekymmer, ta det för vad det är. Vi behöver bara få klaga lite och lätta på trycket, som alla andra. Och om du är en av dem som drömmer om att ge ut en bok, så tro inte för ett ögonblick att det är fånigt. Det är värt att drömma om. Det är värt att kämpa för. För även om du nog inte blir rik och berömd så kan du och din berättelse nå fram till andra människor, och det är något av det största som finns.

Press, lust och rekreation

I dag blir det inget långt inlägg, mera som det icke-inlägg som Ulrika skrev för en tid sedan. Jag ska nämligen leverera manus, eller snarare manusfragment i morgon. Förlaget vill helt enkelt kolla om de gillar romanen som jag jobbat med ett tag, för det var länge sedan de såg den ordentligt. Jag skulle egentligen behöva skriva lite mer i kväll och är redan sömnig. Men jag tänkte helt kort berätta om hur jag fick skrivandet att lossna häromdagen.

Det hände sig att lite skrivtid oväntat infann sig i helgen. Lördagen var en bra skrivardag trots att det kändes segt att sätta sig vid datorn. Den gången var det inte lust utan plikt som fick mig att sätta mig och sitta kvar. Själv mår jag ganska bra av att ha lite lagom mycket press på mig, och mycket riktigt kom jag igång och tyckte att jag producerade bra saker, efter en stund också med glädje. På söndageftermiddagen fortsatte jag lite av bara farten, men sedan saktade allting in så att jag nästan kunde höra hur det knirkade om växlarna. Med ens räckte det inte med pressen för att motivera mig, och lusten fanns inte heller där. Så vad hade jag då att ta till?

Då bestämde jag mig för att ta en timme av min dyrbara skrivartid och göra någonting helt meningslöst i stället. Jag hade fått nys om ett iPad-spel som lät roligt — Plague Inc. I det spelet ikläder man sig rollen som en sjukdom, som genom att mutera sig på rätt sätt ska utplåna mänskligheten. Nu köpte jag det och satte mig sedan med paddan i knät.

En timme senare hade jag som bakterieinfektionen Mannitis sopat bort arten Homo Sapiens Sapiens från Jordens yta och satte mig för att skriva en liten stund till. Och plötsligt bara flöt det, det var verkligen underbart! Det gick upp för mig att det var alldeles för länge sedan jag unnade mig att spela datorspel eller göra något annat lika onyttigt — allt har kretsat antingen kring skrivande eller kring andra mer eller mindre nyttiga saker, som jobb, familj och träning. Men man behöver verkligen de där små andningspauserna också. Som så mycket annat i skrivprocessen handlar det om balans. I det här fallet balansen mellan att skriva för att man har press på sig, att skriva för att det är lustfyllt — och att inte skriva alls.

Även på måndagen höll flytet i sig, och när kvällen kom kände jag mig säker på att jag skulle kunna leverera som planerat. Min timme som ruskig bakterieinfektion hade verkligen gett utdelning.

PS: I själva verket levererade jag inte alls som planerat. Jag hade nämligen lovat min redaktör att skicka manus redan på måndagen och inte i slutet av veckan, vilket jag måste ha förträngt. Men det blev jag inte påmind om förrän på tisdagen.

Asketism och förbjudna skiljetecken

Många författare verkar vara riktiga asketer: Det finns saker som de helt enkelt inte tillåter sig. Så fort de ser ett annat adjektiv än ”stor” eller ”liten” skriker de i högan sky om ”adjektivsjuka”. Stephen King och många med honom hävdar också att det är dumt och larvigt att använda olika anföringsverb som ”viska” och ”ryta”. I stort sett ska man nöja sig med verbet ”säga”. Och ve dig om du försöker variera det med olika adverb — det är minst lika illa! Vägen till författarnas pekoralhelvete är stenlagd med fraser som ”sade hon ivrigt” och ”frågade han ängsligt”.

OK, nu raljerar jag som vanligt. Det är klart att det blir larvigt och överlastat om man har för många adjektiv eller adverb eller ett nytt anföringsverb för varje replik i sin text. Dessutom är få författare riktiga talibaner när det gäller det ovanstående. King, som annars uttrycker sig väldigt tvärsäkert i ”Att skriva” (förmodligen mest för att roa och provocera) erkänner att även han ibland klämmer in ett adverb, trots allt. Detsamma gäller garanterat andra författare som är försiktiga med alla dessa ting. Men jag tror verkligen att vi ibland är lite för rädda för att bryta mot sådana här regler. Jag läste just Amanda Hellbergs poetiska ungdomsfantasybok ”Jag väntar under mossan” och tyckte den fungerade alldeles utmärkt, trots att hon emellanåt verkligen gödslade med adjektiv. En bra text tål det, och säkert även en hel del adverb och ovanliga anföringsverb. Däremot kantrar en dålig text lika snabbt som regalskeppet Wasa om den blir det allra minsta överlastad.

Det som fick mig att börja fundera på det här med asketism i skrivandet var att en duktig författarkompis yttrade sig förklenande om utropstecken. Hon tycker knappt att man ska använda dem alls —tre stycken per bok tillåter hon sig, inte mer. Och semikolon tycker hon enbart är larviga. Jag köpte inte det och tycker att hon bakbinder sig själv genom att ha så stränga principer när det gäller skiljetecken. Ett utropstecken i dialog (eller i inre monolog och dylikt) kan förmedla emfas och känslor, och det är särskilt användbart just när man inte använder adverb och olika anföringsverb. Jämför till exempel följande två dialoger:

1.

      A: ”Förresten, Anna har träffat en kille.”

     B: ”Kul!”

2.

     A: ”Förresten, Anna har träffat en kille.”

     B: ”Kul.”

För mig känns det lite som att B är ironisk eller bitter i den andra dialogen. Det beror förstås på hur det ser ut i resten av boken (finns det bara tre utropstecken så sticker de ju ut väldigt mycket), men det blir åtminstone svårare att tolka B:s reaktion, och svårare för författaren att gestalta den utan att skriva något om tonfallet etc.

Semikolon är också väldigt användbara tycker jag, av två skäl. För det första tycker jag om att ha något mitt emellan komma och punkt, att kunna visa att två fullständiga meningar hör ihop på något sätt. För det andra bidrar det till stilnivån. Med det menar jag inte att det gör en text ”bättre”, utan att det så att säga placerar texten i en viss genre. Jag använder ibland semikolon för att signalera att en passage är lite mer litterär, och omvänt avstår jag från dem om jag vill att text ska kännas mer journalistisk eller talspråksmässig.

Men semikolon kan förstås också ställa till problem. Dels är det många författare (även publicerade) som inte alls vet hur man ska använda dem. Dels blir det, som allt annat, störande om man använder dem utan någon som helst måtta. Jag läste nyligen en hyllad bok och tyckte att den var väldigt fin, men av någon anledning innehöll texten hur många semikolon som helst. Det var semikolon i var och varannan mening, även där det verkligen hade passat bättre med ett komma. Till sist satt jag nästan och räknade dem och funderade på om det rentav fanns fler semikolon än kommatecken i boken.

Nej, jag säger inte vilken bok det var, för då kommer ni inte att kunna läsa den utan att också förfalla till semikolon-räknande. Och det vore synd på en bra bok.

PS:

I dag är det elva dagar kvar till Debutantbloggen-picknicken. Om du vill komma så anmäl dig gärna till Facebook-evenemanget.

Tjugo dagar kvar till Debutantbloggen-picknicken!

Om tjugo dagar, den 2 september, är det dags för Debutantbloggen-picknick.

Idén föddes ur frustrationen över att vi aldrig lyckades ses, vi fyra som driver Debutantbloggen i år. Men ganska snabbt gick den över i något annat. Vi kände allihop att vi gärna ville umgås också med er som följer oss på bloggen och engagerar er i och kommenterar det vi skriver. Lite grann känns det som om vi har fått flera hundra nya skrivarkompisar, och vi vill träffa så många som möjligt av er. Vi har hummat lite om idén här på bloggen förut, men här kommer den slutgiltiga bekräftelsen:

Debutantbloggen-picknicken går av stapeln den 2 september klockan 14.30 i Humlegården, och ni är alla hjärtligt välkomna att göra oss sällskap i gräset. Närmare bestämt tänkte vi sitta bakom Kungliga Biblioteket. Vi tror att det finns ett mycket stort träd med tätt lövverk en bit längre in där man kan söka skydd om det regnar. Och i värsta fall kanske vi kan förflytta oss till något rymligt kafé eller dylikt.

Om ni vill komma, anmäl er gärna till detta evenemang på Facebook. Eller dyk bara upp. Medtag egen förtäring och kanske något att sitta på. Redan nu har flera författare och skrivande människor anmält sig, så det blir nog ett ganska stort gäng. Om vi behöver ge någon mer information om planer och annat så kommer vi att göra det på Facebook, och här på bloggen förstås.

Hoppas vi ses den 2 september!

Vänliga hälsningar,

Debutantbloggarna

Perspektiv och röst

Jag har tidigare skrivit här på bloggen om Elizabeth Georges läsvärda skrivhandbok ”Write away”. Bokens intressantaste kapitel har titeln ”Voice. You gotta have ‘tude”. I alla fall tyckte jag det var det intressantaste när jag läste det, eftersom det fångade något som jag brottades med precis då. För andra som har gått skrivarkurser och dylikt var det förmodligen inte alls något nytt, men för mig var det en riktig aha-upplevelse.

Det som jag hade börjat inse, och som George slog fast, var att man inte nödvändigtvis bör skriva med sitt eget språk och i sin egen stil bara för att man skriver i tredje person. Även i tredje person berättar man oftast från en viss persons perspektiv, och då kan det vara en bra idé att anpassa språk, uttryckssätt och tempo så att det känns naturligt för den personen. George använder termen voice, som hon definierar som ”the point-of-view character’s defining way of speaking and thinking”.

I min nya bok har jag fyra olika huvudpersoner. Det jag började känna var att jag inte kunde skriva bara som Manne när jag beskrev vad som hände dem, inte ens när det var rent yttre händelseförlopp. En av personerna är till exempel en ung kille från Uganda som bitvis kämpar för sin överlevnad. Prosan måste färgas av det, bli kargare och mer konkret än när jag skriver till exempel ett blogginlägg. Jag måste dessutom vara försiktig med att använda ord som han inte borde kunna, särskilt inte när det handlar om saker som han inte känner till, och orimliga bilder. Det vore onaturligt att likna något vid en grov ekstam, till exempel, eftersom han aldrig har sett en sådan.

När jag precis börjat skriva den här boken, skrev jag ett lite naivt blogginlägg om hur fri man var då man skrev i tredje person. OK, helt fel hade jag inte. I tredje person har man verkligen mer frihet när det gäller allt detta än i första person, men skillnaden var mindre än jag trodde. Även i min nya bok blir det en slags kompromiss mellan mitt språk och huvudpersonernas — eller rättare sagt fyra kompromisser. Alla mina huvudpersoner ska ha egna röster, och jag hoppas att jag ska lyckas bra med dem.

Sedan kan man förstås strunta helt i det där med röst. Jag uppfattar inte att en författare som Hemingway försöker använda det över huvud taget. Han återger oftast bara vad som händer och sägs och gör det i en oblandad, hemingwaysk stil. Och i det som har kallats hysterical realism, med exponenter som Zadie Smith, Salman Rushdie och Don de Lillo, är det författarens röst och perspektiv som präglar och ska prägla texten, inte huvudpersonernas. Bara för att ta några exempel.

Jag uppskattar alla dessa författare, mer eller mindre, men jag vill inte försöka efterlikna dem. I alla fall inte just nu. Det är viktigt för mig att ligga riktigt nära mina huvudpersoner och göra det lätt för både mig och mina läsare att leva mig in i dem, även när jag skriver i tredje person. Då tror jag att detta med voice är ett bra verktyg.

Dags att kravla sig upp

Jag hade stora, om än mycket löst formulerade, ambitioner för mitt skrivande på sommaren. Nu när större delen av sommaren (eller vad man nu ska kalla den) och hälften av semestern har gått, kan jag konstatera att jag inte har uppfyllt dem. Visst har jag skrivit, men inte så mycket som jag hade tänkt mig. Långt därifrån. Delvis handlade det bara om min vanliga tidsoptimism. Delvis handlade det också om att jag hade underskattat hur skönt det var att ha just semester — inte bara från mitt brödjobb, utan också från skrivandet. Vara med familjen, sova mer än vanligt, känna stresshormonerna virvla ner i kroppens avlopp.

Men det räcker inte riktigt som förklaring. Jag har hamnat i en svacka, helt enkelt, som så många andra som just debuterat. Jag kände blott alltför mig igen mig i Simona Ahrnstedts fina inlägg om den andra boken, som Sofia lånade hit häromdagen. Det är inte bara lust och spänning att skriva just nu, utan också plikt. Förlaget väntar och jag vill förstås leverera, trots att vi inte har skrivit kontrakt på något mer än. Lite tvivel på min egen förmåga har också insmugit sig. Är det verkligen bra det som jag har skrivit så här långt, och håller fortsättningen som jag har tänkt mig? Sofia har läst och tyckte om det, och min redaktör gjorde också tummen upp även om hon samtidigt muttrade över vissa saker — men det är i sin ordning i det här skedet. Jag vet att det kommer att bli mycket bättre innan jag är klar med manuset, och ännu bättre när vi redigerat det. Antagligen håller det.

Just när jag hade lyckats övertyga mig själv om att det nog dög och därför började känna lite pepp, gick jag på en ny smäll. Jag upptäckte att den roman jag börjat skriva har en del likheter med en annan roman. Irriterande många likheter faktiskt, och dessutom är det en känd roman. Risken finns att jag kommer att få skit för det om jag skriver klart min bok som jag har tänkt. Sofia uppmuntrade mig även den här gången, men ändå kom jag av mig lite. Det ligger som en våt filt av självkritik över mitt författande just nu, och oron över om min roman är tillräckligt originell har inte helt lagt sig. Det där tänker jag blogga mer om senare, tror jag (jag är inte helt säker på att jag törs).

Men nu har jag bestämt mig för att kasta av den där våta filten och försöka kravla mig upp ur svackan. Någonting kommer det nog ändå att bli av det jag skriver, och jag måste bita ihop och fortsätta. I kväll tänker jag brygga en stor kopp kaffe och skriva ett par timmar när alla har somnat, försöka komma in i flytet igen. Förhoppningsvis lyckas jag producera lite, och jag har bestämt mig för att kvantitet måste vara viktigare än kvalitet just nu. Som Simona skrev en annan gång: ”skit kan man redigera”. Det viktiga är att jag känner att det rör på sig.

Att se allt utan att hata

När jag skriver skönlitterärt tycker jag det är svårt att se mina texter utifrån och förstå hur en läsare kommer att uppfatta dem. Jag oroade mig till exempel för att ”Berg har inga rötter” skulle vara för tung att läsa, men det är det ingen som har klagat på. Jag tycker också det är svårt att hitta balansen mellan tydlighet och övertydlighet: Hur mycket måste läsaren få veta för att texten ska fungera, och hur mycket av det måste sägas rent ut? Det där verkar vara individuellt — några tycker att min bok är för otydlig, andra (fast betydligt färre) att jag ibland skriver dem saker på näsan.

Men det jag tycker är allra svårast att gissa är hur läsare ska uppfatta personerna i min berättelse. Det här blev väldigt tydligt när jag läste recensioner av min debutroman. Vissa recensenter och andra läsare har tyckt oväntat illa om min huvudperson Lasse, i några fall rentav så att de fick svårt att engagera sig i historien. Själv ser jag inte alls på Lasse så, och när jag får höra eller läsa sådana reaktioner får jag lust att rycka ut till hans försvar: ”Men hörni, så hemsk är han ju inte ändå! Tänk på att han inte har haft det så lätt …”. Men jag måste acceptera att historien och hur man läser den inte är i mina händer längre. Den, och därmed också Lasse, tillhör läsarna nu. Själv står jag dock för att jag tycker om honom, trots alla hans fel och brister och trots de dumma saker han gör. Det gläder mig att vissa läsare ändå är på min sida, så att säga, och hyser varmare känslor för honom.

Jag tror att det är bra om en författare känner sympati, eller åtminstone någon slags medkänsla och förståelse, för alla personerna i berättelsen, till och med för eventuella skurkar. Men något jag har lärt mig av min första bok är att man inte får tro att de känslorna automatiskt smittar av sig på läsarna. Man måste komma ihåg att läsaren inte vet allt om personerna som man själv har den där förståelsen för. Jag har till exempel en bild av vad som gör ”Berg har inga rötter”:s elakaste person till den han är, men det är inget som jag skriver ner.

Mitt lätt högtflygande ideal är nog att vara det som Tranströmer skriver i dikten I Nildeltat — ”en som kan se allt utan att hata”. Om jag hatar så vill jag i alla fall inte hata människorna jag försöker ge liv till, för då blir de inte riktigt levande. För att läsarna inte ska hata måste de inte se allt, men de måste kanske få se lite mer än vad jag som författare spontant vill visa. Det är något jag tänker mycket mer på nu när jag skriver min nya roman.

En ny och bättre metafor

Metaforer är tveeggade. En bra metafor kan lyfta ett stycke, en scen eller till och med en hel text, medan en dålig metafor är ett riktigt sänke. Detta vet alla skrivande människor. Något vi inte alltid är medvetna om är däremot hur mycket metaforer styr oss även när vi inte skriver, hur ofta vi använder dem i våra resonemang. En dålig metafor kan därför få oss att tänka helt fel. I det här inlägget ska jag prata om en jättedålig metafor och föreslå ett alternativ som jag tycker är bättre.

När jag inte försöker skriva arbetar jag som systemutvecklare. I det yrket finns en metafor som är otroligt destruktiv, som ställer till det för oss utvecklare hela tiden: man liknar mjukvara vid byggnader. Tyvärr är husbyggen också den vanligaste metaforen för mjukvaruutveckling, och den genomsyrar många resonemang. Vi säger att vi ”bygger” ett system, vi pratar om ”grunden” och ”plattformen”, och i de flesta fall gör vi en slags ritningar av mjukvaran innan vi börjar, ritningar som ibland kan bli absurt detaljerade.

Denna metafor finns hela tiden i bakhuvudet på de flesta i branschen och får oss att säga saker som ”Vi måste ju lägga grunden först” och att ofta överskatta svårigheten med att ändra på saker. Men vi måste inte alls lägga grunden först när vi utvecklar program; man kan precis lika gärna göra den senare, i vissa fall rentav allra sist! Mjukvara är nämligen just mjuk och därför förhållandevis lätt att förändra. Om ditt hus var byggt av mjukvara skulle man till exempel kunna rycka ut grunden och stoppa in en annan grund när som helst. Och om du vore missnöjd med ett rum mitt inne i huskroppen skulle man kunna bygga ett nytt rum utanför huset och sedan stoppa in det på bara några sekunder.

Kanske undrar ni nu varför jag skriver om IT här på Debutantbloggen; kanske anar ni det redan. Min poäng är att litteratur också är något mjukt och oerhört dynamiskt, till och med i ännu högre grad än mjukvara, men att vi ändå ofta fångas av samma farliga metafor, då vi pratar om ”romanbygge” eller resonerar kring struktur och planering. För en vecka sedan gjorde en så klok person som signaturen ”Nilla | Utanpunkt” liknelsen mellan arkitektur och litteratur i sin långa och välformulerade kommentar till mitt inlägg om boken ”Write away”. Själv tycker jag att liknelsen bar iväg åt fel håll, och att den därför kan leda oss till felaktiga slutsatser.

Apropå mjukvara brukar jag föreslå en helt annan metafor. Som alla andra metaforer är den inte hundraprocentig men i mitt tycke så mycket bättre än byggmetaforen. Jag tror att den även funkar bättre för litteratur och skrivande. Både att utveckla mjukvara och att skriva är mer som att spela en fotbollsmatch än som att bygga ett hus.

Precis som när man bygger ett hus gör man rätt i att planera innan en fotbollsmatch — man lägger upp en preliminär taktik. Men planering är inte allt, för det finns en inneboende dynamik i en fotbollsmatch som ett husbygge saknar. Ofta är det i stundens ingivelse som man hittar lösningarna. Även om man har en plan måste man ofta ändra på den radikalt, men det är å andra sidan mycket enklare att ändra på en fotbollstaktik som inte fungerar än att göra om allting på ett hus halvvägs genom bygget. Det är också mycket lättare att ändra planen för ett skrivprojekt än för ett byggprojekt (men det betyder inte att man ska strunta i att göra en plan).

Fotbollsmetaforen fungerar för mig också därför att den betonar yrkesskicklighetens betydelse. Det krävs trots allt en enorm skicklighet av ett fotbollsproffs. Ingen kan inbilla sig att man kan sparka lite som man vill på en boll om det ska bli bra. Det krävs lång och intensiv träning; det ser lätt ut att dribbla eller slå ett inlägg, men det är det inte (tro mig, jag har försökt). Det krävs både teoretisk kunskap och massor av träning om man ska bli riktigt bra på fotboll. På samma sätt är det med skrivande. Det är just kunnandet som gör att en författare kan hantera dynamiken i skrivandet på ett bra sätt.

Även om ni håller med mig om att den här metaforen är bättre, så vill jag höja ett varningens finger också för den. Alla metaforer är mer eller mindre missvisande, så även denna. Det är väldigt lätt att man drar felaktiga slutsatser när man använder dem i sina resonemang, men det är förstås alltid bättre ju mer välvalda ens metaforer är.

Idag i Debutantbloggen

Så skulle jag ha bloggat om en väldigt intressant artikel jag läste i fredags. Jag brukar blogga om saker direkt men eftersom måndagar är min bloggdag så tänkte jag att jag väntar. Som en tålmodig person skulle ha gjort. En sådan jag inte är.

Så kom lördag och hela dagen tänkte jag skriva mitt fantastiska inlägg. Jag hann inte, det fanns så mycket annat att göra. Framförallt skrev jag i tre timmar. på mitt manus. The bliss – det var flow och det bara flödade ord och meningar. Jag kunde nästan inte slita mig.

Så kom söndag och redan på morgonen möttes jag på Facebook av att min vän och kollega Simona Ahrnstedt hade delat en länk. Just precis den jag tänkte skriva om. Ja ja, jag kan väl blogga om den ändå – tänkte jag.

Och en kort stund därefter dök det upp ett inlägg här i Debutantbloggen. Av min eminenta vän och kollega Manne Fagerlind.

Ja. Och kort därefter såg jag att Simona hade bloggat om länken också. De verkade ha bloggat exakt samtidigt.

Från början kom den från Multimanus på twitter.

Så summa summarum. Ni går miste om mitt fina inlägg om den här artikeln eftersom allt redan har sagts. Jag har lärt mig att man inte ska vänta och det där  internet – det är bra att sprida grejor på.

Jo, förresten! En sak har jag att tillägga. Jag citerar Lee Child ur artikeln:

“For me the end of a book is just as exciting as it is for a reader.”

Väldigt klokt sagt. Jag befinner mig lite där just nu jag också. Jag är halvvägs i mitt manus och har några håll jag funderar på om vi ska ta. Det gör att jag går och grunnar mycket på just precis det där. ”Hur kommer det att sluta? Kommer de att få varandra?” Varje gång jag går och sätter mig för att skriva känner jag mig lika nyfiken. Det är som att läsa en bladvändare, fast tvärtom. Eh …

Jag avslutar det här högst intressanta blogginlägget nu.

/Pernilla

 

Lee Child om skrivarmyter

Ett litet länktips kanske kan pigga upp en regnig söndag (åtminstone är den regnig här i Stockholm)? Jag har snott det från min kompis Simona Ahrnstedt och tyckte som vanligt att det är kul att få en skicklig författares syn på hantverket:

Lee Child debunks the biggest writing myths

Det roligaste är att han sågar den klassiska regeln ”Show, Don’t Tell”. När jag bläddrade igenom senaste numret av tidningen Skriva igår såg jag att en läsarfråga också ifrågasatte den (tyvärr hann jag inte läsa svaret innan jag fick snålslag och ställde tillbaks tidningen i hyllan). Kanske ligger det i tiden att gå mer mot indirekt berättande?

Rent allmänt finns det en del kul artiklar på writersdigest.com, särskilt för dem som skriver underhållningslitteratur.

Ännu en skrivarbibel

Det där med synkronicitet är lite roligt. Innan jag åkte iväg på semester för snart en månad sedan hade jag tänkt skriva ett inlägg om en skrivarhandbok — Elizabeth Georges ”Write away”. Men det första jag läste på Debutantbloggen när jag kom hem var det här inlägget av Ulrika, som till stor del handlade om just den boken, så jag skrev om något annat i stället.

Nu tänkte jag dock återkomma till ”Write away”. Den som tipsade mig om den var Göran Fagerström, och han gjorde det i en kommentar till mitt inlägg om ”skrivarbiblar”. Göran tyckte inte att någon av de böcker jag nämnde var något att ha men rekommenderade i stället ”Write away”. Jag blev nyfiken och beställde den, och inledningsvis tyckte jag det var intressant att läsa den. Nu har jag inte läst så många skrivarhandböcker men jag tror att den är bättre än det mesta i genren. De flesta aspekter på det här med att skriva gås igenom på ett grundligt och seriöst sätt, och det finns många bra, konkreta tips om allt möjligt, om hur man bygger trovärdiga karaktärer, gestaltar, skriver dialog och strukturerar upp både sin historia och sitt arbete. Jag tror att jag kommer att återkomma till några av hennes råd längre fram, här eller på min egen blogg.

Men en bit in i boken började det ändå krypa i mig. Bara lite, nästan omärkligt, men det gav inte med sig. Så småningom kom jag på vad problemet var. Den här boken är en utmärkt handbok, bara man vet vad det är den lär ut, nämligen hur man skriver som Elizabeth George. OK, jag är rätt så orättvis och lite taskig nu, men lite så tyckte jag att det var. Det är till exempel självklart för George att man ska ge ingående beskrivningar av personer. Men det är naturligtvis inte självklart alls, och när jag träffade den framgångsrike thrillerförfattaren Thomas Erikson muttrade han apropå George och hennes sätt att skriva: ”Jag måste faktiskt inte veta hur den där polisens slips ser ut.”

Jag tänkte för mig själv att jag fortfarande tyckte bättre om den arrogante surgubben John Gardner’s bok, som jag rekommenderade i mitt inlägg, just för att han låter det vara mer öppet hur man skriver en bok. Åtminstone bitvis.

Men när jag nu plockade fram ”Write away” och bläddrade i den, så var nästan det första jag såg följande citat:

”If there’s one rule of writing, it is that there are no rules. Any time someone tells me about a rule, I set out immediately to break it.”

Det är nästan exakt vad Ulrika skrev i sitt inlägg om Göran Häggs skrivarhandbok. Nu upptäckte jag också vad bokens fullständiga titel var — jag förstår inte hur jag kunnat missa det:

”Write Away. One novelist’s approach to fiction and the writing life.”

Och genast såg jag den här boken i ett annat, mycket mer försonande ljus. George är uppenbarligen väl medveten om att hon bara kan berätta vad som funkar för henne, även om texten utstrålar en stark övertygelse om att det kan funka för många andra också. Nu förstod jag varför hon låtit så tvärsäker.

Så, är det en bra bok? Ja, absolut!

Ska man ta allt som står där som eviga sanningar? Nej, aldrig i livet!

”Berg har inga rötter” recenserad i DN

Det är väl bara att erkänna: jag blev tagen på sängen. Eller, för att vara exakt, vid köksbordet. Jag hade slutat vakna med fjärilar i magen varje gång DN Boklördag låg på hallmattan, och i lördags började jag rentav med en annan DN-del. Men mitt i läsningen plockade jag upp smartfånen, pillade lite förstrött in mig på Facebook och insåg med ens att något hade hänt. Tio aviseringar — vad nu!? Poletten trillade inte ner förrän jag såg vad Pernilla hade skrivit i min logg: ”Heja Manne! Så kul med DN ju!”

Nu blev det fart på mig. Händerna darrade faktiskt när jag i flygande fläng bläddrade igenom Boklördag. Och där, på Lotta Olssons tipssida, fanns den här recensionen av ”Berg har inga rötter”:

(klicka på bilden för att förstora den)

Jag behöver nog inte säga att jag blev väldigt glad. Särskilt gillade jag formuleringen ”märkligt underhållande”, eftersom det är något jag har jobbat med — att göra berättelsen underhållande mot alla odds, så att säga. Sammanhanget skämdes inte heller för sig: Lotta Olssons tema var de perfekta böckerna för semestern, sådana som ger ”både avkoppling och utmaning”. Min roman stod tillsammans med bland annat ”Little Bee” samt Neil Gaimans och Stephen Kings senaste böcker, under rubriken Åtta bra böcker för hängmattan.

Jag skyndade mig att lägga upp ett screenshot på min recensionssida. Hela dagen studsade jag omkring och log, fylld av ett nytt hopp om att min bok ska kunna nå ut till riktigt många människor. Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte funderade på hur det kan påverka försäljningen. Men egentligen vet jag att det inte behöver betyda så mycket. Jag har nämligen en författarkompis som blev uppmärksammad av Lotta Olsson på precis det här sättet och i samma veva dessutom fick sitta i en TV-soffa, men ändå fick han inte sälja några kopiösa mängder av sin bok. Försäljningen var ungefär som innan.

Men ändå: recenserad i DN! Det är stort. Även om det i sig inte räcker för att min bok ska bli en succé så unnar jag mig att vara glad, och lite stolt.