Då tackar jag för mig!

Bild Marica Kallner2017

Tjo

Mitt sista inlägg.

I december förra året fick jag veta att jag skulle bli en Debutantbloggare och jag blev skitglad. Inte bara för att gänget innan hade valt mig och de andra, det blev också en bekräftelse på debuten. Bekräftelse på att min älskade lilla bok skulle ut i stora världen.

Tvåtusensjutton: studier, jobb, flytt, graviditet, debutbok och Debutantbloggen och uppläsningar och författarbesök och recensioner och hälsningar från läsare. Glädje och stress och nervositet och ännu mer glädje. Höjdpunkterna: Releasefesten för min älskade lilla bok, första novellworkshopen då jag hade min bok med mig, de dubbla strecken på graviditetstestet, workshopen på Novellfesten i Lund, efterfesten till releasefesten då jag och mina kompisar satt hemma i min nya och omöblerade lägenhet och käkade pizza. Det här året har jag ätit extremt mycket pizza. Jag har aldrig ätit så mycket pizza.

Jag är peppad inför tvåtusenarton. Ska vara föräldraledig under våren men ska få in skrivandet i vardagen – på något sätt. Det måste gå. Jag kan inte och vill inte låta det nya manuset ligga och samla damm. Det kan bli skittufft – men det kan också funka. Jag har ingen aning och tar det som det kommer.

Just nu är det svårt att skriva eftersom magen är så stor att jag hamnar långt ifrån skrivbordet och det gör ont i axlarna när jag försöker nå tangentbordet.

Det har varit hur kul som helst att skriva på Debutantbloggen! Är så glad över era kommentarer med tankar och reflektioner. Jag hoppas verkligen inte att det här är sista gången vi hörs av. Debutantbloggen och era kommentarer har gett mersmak. Jag vill inte sluta. Planen är att jag ska fortsätta att skriva på min egen hemsida http://www.maricakallner.se där jag under ett antal år lagt upp dikter och prosafragment och ibland längre noveller. Nu tänker jag också blogga om skrivande och litteratur. Siktar på en gång i veckan. Torsdagar är rutin nu så kommer nog fortsätta på det. Sedan får vi se hur mycket bebisen tycker att jag ska skriva. Vill du fortsätta läsa texter av mig håll koll på min hemsida eller följ mig på Twitter och Instagram – heter Marica Källner på båda två.

Nu hoppas jag att du får ett par härliga sista dagar på året och att vi hörs av igen. Önskar dig ett fint tvåtusenarton med mycket skrivande och läsning!

Simma lugnt!
Kram från Marica

p.s Har du erfarenhet av att skriva och vara föräldraledig? Hur tycker du att det har funkat? d.s

Vad skulle jag ha haft på mitt bokbord?

Bild Marica Kallner2017

Tjo!

På kulturnatten här i byn hade jag ett bokbord på en marknad. Jag tog en kartong böcker och gick till lokalen. Hittade bordet med mitt namn. La upp böckerna i tre jämna högar. Spred ut några gratis noveller runt bokhögarna. Bordet var stort. Mycket tom yta. Jag hade ingenting att fylla tomheten med. Tittade på bordet intill mitt. En kvinna sålde saffran hon odlar på sin gård. Hon hade lagt upp pärmar med reportage om saffransodlingen. Sneglade på ett annat bord. En kvinna sålde handgjorda smycken. Hon hade lagt en duk på bordet och det var fint och mysigt. Mitt bord: Ingen duk, inga reportage.

Jag tycker att det är svårt att sälja. Det är svårt att ta kontakt med personer och svårt att försöka prata och berätta och få folk att vilja handla. På marknaden behövde jag locka till mig människor och få dem att stanna och titta på boken. Jag hade bara mig själv och bokhögarna och några gratis noveller. Jag tänkte: Jag skulle haft en godisskål! Jag tänkte: Jag skulle ha skrivit ut några recensioner! Jag tänkte: Jag borde ha övat in något att säga om boken! När någon stannade vid mitt bord blev jag generad och mumlade att det var min debutbok och jag bet mig i tungan för att inte säga: “Nejmen inte behöver du väl köpa boken, den finns ju på biblioteket! Här ta en gratis novell istället.”

Jag behöver någonting att luta mig mot. Någonting som kan hjälpa mig att prata och berätta. Att lägga fram recensioner och tidningsreportage hade kanske inte löst allt – men jag hade absolut känt mig säkrare. Det hade funnits någonting mer att peka på. Att visa. Och hade jag haft en godisskål hade jag inte bara kunnat bjuda på godis … jag hadekunnat hålla mig alert och vaken på socker. När jag blev för slö gick jag till barnens fiskdamm och fiskade upp en liten godispåse. Med socker i blodet skärpte jag mig och kom igång att babbla och sälja. Jag gick hem glad och trött med en betydligt lättare kartong och inte en enda gratis novell. Trots svårigheterna lyckades jag sälja och nu vet jag hur jag ska göra nästa gång jag får ha ett bokbord:

Ta med mer material än bara boken.
Ta med något att fylla upp bordet med.
Ladda upp med godis – både att bjuda på och att äta själv.

p.s Har du erfarenhet av att sälja något på en marknad? Har du några tips? d.s

Det där att skriva feministiskt

Bild Marica Kallner2017

Tjo

Som jag nämnde i ett tidigare inlägg kommer jag att leda en sommarkurs på Skurups folkhögskola: Kreativt skrivande med feministiskt perspektiv. Som jag berättat mången gång ägnar jag mig åt konstnärlig forskning och skriver ett manus som undersöker flickskap och vad det är att vara flicka.

När jag började på projektet om flickor försökte jag gå in i det med tydliga feministiska frågor. Det funkade inte. Jag satte krav på mitt skrivande. Som om ordet feminism bar med sig förhållningsregler. Jag tappade det som är så viktigt i mitt skapande: utforskandet. Som om jag snarare försökte lägga mina texter efter ett färdigt pussel. Rätta texterna efter mina personliga åsikter och erfarenheter.

Att skriva politiskt och skönlitterärt är klurigt. Det tror jag att många håller med om. Det är svårt att hitta balansen mellan att lägga fram sina åsikter och samtidigt låta läsaren själv reflektera. För mig har det hjälpt att lägga politiken åt sidan. Inte kalla texten för feministisk under tiden jag skriver den. Låta det vara en undersökning.

I manuset om flickor vill jag undersöka normer och strukturer – inte säga rakt ut vilka dessa strukturer är. I skrivandet vill jag vara nära personen och berätta om hennes upplevelser. Inte lägga för mycket vikt vid statistik och siffror. Vara nära personen. Kliva in bakom fakta och se vad som faktiskt händer där. I flickrummet och i skolan och i familjen och på universitetet och på arbetet och i hemmet och i relationen och på festivalen. Om jag inte tränger in bakom fakta fastnar jag i min egen ilska och frustration. Då blir mina fiktiva personer karikatyrer. Ensidiga. Inte mänskliga. Berättelserna blir platta.

Exempelvis skriver jag ofta om övergrepp. Olika övergrepp: misshandel, sexuellt våld, gränslöshet, mobbning. Här vill jag undersöka och problematisera offret och förövaren. Deras relation, deras status, deras olikheter och likheter. Jag vill inte skriva om ett offer som bara ett offer eller en förövare som bara en förövare. Det är en förenkling som kan vara orättvis mot offret. Övergrepp är kaos. Det är rörigt och det är svårbegripligt och svårfångat. Det kaoset vill jag skriva om. Att förenkla kan medföra att kaoset reduceras. Den som blir utsatt får inte rätt till sina känslor och sin upplevelse. Dessutom vill jag verkligen inte skriva om flickor och kvinnor som bara offer. Det om något vore att reducera och förenkla.

I sommarkursen lägger jag också mycket vikt vid undersökningen och problematiseringen. Jag tror att vi kommer åt någonting genom att arbeta på det sättet. Sedan är vi alla olika och skriver på olika sätt. Jag vet att mitt arbetssätt inte är det enda rätta – det finns många sätt att skriva. Men i all min pedagogik tar jag avstamp i min egen skrivpraktik – detta för att det är enklare att inleda ett samtal om skrivande utifrån sitt eget (ett råd som jag vill ge alla som är sugna att leda kurser. Börja med att gräva där du står. Våga prata om ditt eget skrivande. Våga ta plats. Sedan kan du reflektera kring hur andra författare gör. Men du har inte samma tillgång till andras arbetssätt som du har till ditt eget.) Dessutom kommer vi i kursen att arbeta med former som inte behöver vara fiktiva – då blir processen annorlunda. Kanske är det lättare att skriva närmare sina egna åsikter när en skriver exempelvis en essä.

Vad är det då att skriva feministiskt? Ja, för mig finns det i undersökningen. Även om jag lägger ordet feminism åt sidan i skrivandets stund, blir det ändå ett feministiskt skrivande när jag undersöker och problematiserar. När jag utforskar normer och strukturer. Utforskar vad de kan vara. Vad de kan göra. Hur de kan påverka.

p.s Vad känner du inför feministiska texter? Skriver du och läser du politiska texter? d.s

p.p.s Om du vill veta mer om kursenkommer den dyka upp på hemsidan för Skurups folkhögskolas sommarkurser. Klicka här d.d.s

Påverkar andras texter mitt skrivande?

Bild Marica Kallner2017

Tjo!

Mina dagar är fulla av text. Som skrivpedagog läser jag kursdeltagares texter och ger respons och handledning. Som lektör läser jag författares manus och gör utlåtanden. Läsningen finns hela tiden bredvid skrivandet. Påverkar det mitt skapande?

När jag i en kurs pratar om respons och vad det är, understryker jag alltid att responsen är till för författaren. Som ett hjälpmedel, ett verktyg för att jobba vidare med texten. Men jag brukar också påpeka att respons även är bra för den som ger den. Här menar jag inte lär dig av någon annans misstag. Det menar jag absolut inte. Det jag tänker på är vår egen läsutveckling.

I responsen läser vi på ett annat sätt än när vi nöjes läser. Vi undersöker texten, vi analyserar den. Vi försöker förstå den. Hur den är uppbyggd, hur den är skriven, vad texten ger och vad texten gör. När vi läser och ger respons blir vi mer textvana. Vi blir bättre läsare och det kan vi plocka med oss in i vårt eget skrivrum.

Jag använder lästekniken i skrivandet. Ger respons på det jag skrivit själv. Analyserar texten och försöker (men lyckas inte alltid) låtsas att det inte är min egen. Det hjälper. Alltså påverkar arbetet med andras texter mitt eget skrivande – men inte negativt. Det gör mig till en bättre läsare, och det gör mig till en bättre författare.

p.s Vad har du för erfarenhet av att arbeta med andras texter? d.s

Räcker envishet?

Bild Marica Kallner2017

Tjo!

I tisdags skrev Anna om att kämpa med omskrivning. Här kommer fler tankar.

Ibland är en text omöjlig. En skriver ett utkast. En skriver igenom utkastet. En pustar ut. Tänker: Puh, nu är den färdig! Nästa gång en öppnar dokumentet och ser texten tänker en: Herregud, det är ju jättemycket kvar att göra!

Vissa texter lägger jag ned efter ett utkast, eller ett halvt utkast. Ofta kan jag inte konkret säga vad som inte funkar, jag vet bara att det inte gör det. Att det som inte funkar är så problematiskt att det inte är någon idé att fortsätta.

Vissa texter funkar inte – men jag kan inte lägga ned dem. Just nu skriver jag en krånglig essä. Jag började skriva den i våras och då var idén att reflektera kring skrivande för unga. Genom att utgå från min egen tonårstid undersöka processen när en skriver berättelser för unga. Det blev platt. Efter ett responssamtal fick jag idén att istället skriva om övergrepp. Vad övergrepp är och kan vara. Hur olika övergrepp kan vara och hur olika de som utsätts reagerar. Det drog igång essän – men det var inte rätt. Kändes inte rätt. Det var någonting annat essän handlade om. Nu har jag en ny idé, ett nytt perspektiv och skriver om en gång till. I textens mapp finns en massa varianter av essän och den har bytt titel flera gånger. Jag vet inte om den nya idén är rätt, men jag tror att jag börjar närma mig.

Ett annat exempel på en svårskriven text är en novell till samlingen om flickor. Novellens första utkast hade två parallella berättelser och allt var skrivet i förstaperson. Sedan skrev jag om den ena berättelsen i tredjeperson. Sedan separerade jag berättelserna och gjorde dem till två olika noveller. Sedan gjorde jag några genomskrivningar. Nu ändrar jag tillbaka tredjepersonsberättandet till förstaperson. Vet inte vad som kommer att ske efter det.

Envishet. Jag tror att det är författarens bästa egenskap. Först ska en envisas med att skriva texten och sedan ska en envisas med att fortsätta skicka till förlag trots alla refuseringar.

Jag är inte en envis person. När någonting krånglar ger jag upp. Om jag inte hittar den där öppna-här-flärpen på kakpaketet sliter jag upp det och det går sönder och kakorna ramlar ut och det blir smulor överallt. Det är bara i skrivandet som jag är envis och tålmodig. Varför? Varför bara i skrivandet?

Kanske räcker det inte med envishet. Kanske måste det finnas någonting mer. Jag måste tro på texten även när den inte funkar. Jag måste tycka om texten. Vilja vara i den, vilja vara med personerna i den. Vilja använda textens språk och uttryck. Det måste vara roligt att skriva den. Oavsett hur många utkast det än blir, hur många omskrivningar och Förändringar och strykningar och nya idéer. Hur problematisk texten än är. Det måste vara något som driver mig att fortsätta. Annars ger jag upp.

Självklart är det inte alltid kul. Självklart finns det hemska skrivpass. Men det måstealltid kännas värdefullt – på något sätt.

p.s Är du envis? d.s

p.p.s I Det som får plats finns två essäer där jag reflekterar kring texter som inte funkar. Essäerna heter När det blir fel och Hon som inte finns. Båda undersöker novellen Bullerbyn finns inte som också är med i boken. Det var oerhört givande och spännande att skriva dessa essäer. Tror att de är mina favoriter i samlingen – just för att de behandlar problematiska texter och skrivande som blir fel. d.d.s

Låt det vara kul!

Bild Marica Kallner2017
Tjo!

Skrivövningar är en stor del av mitt liv. De har hjälpt mig in i skrivandet, de har hjälp mig att utveckla skrivandet, de har varit grund för flera noveller och reflektioner. I min pedagogiska verksamhet tar jag dessutom fram övningar. Bygger övningar till kurser och workshops.

Övningar är bra.

Bra för att pröva nya skrivsätt och textuttryck: Beskriv hur du tog dig till jobbet eller skolan. Skriv utan att använda något skiljetecken. Skriv istället och där du vanligtvis skulle sätta ett skiljetecken.

Bra för att utmana skrivandet: Beskriv en trädgård utan att använda bokstaven Ä.

Bra för att tömma huvudet: Räkna till tio och skriv sedan ned det första du kommer att tänka på.

Bra för att skriva sig på plats och komma in i skrivpasset: Fortsätt på meningen Jag är här nu och jag …

För typ tio år sedan började jag ta mitt skrivande på fullaste allvar och satte igång att skriva min första novellsamling. Då var skrivövningar oerhört viktiga. Jag kunde inte arbeta med novellerna om jag inte först gjorde en övning. Jag behövde komma in i skrivläge och övningar var steget dit.

Övningar är fortfarande viktiga, men kanske inte lika avgörande. Jag behöver dem inte till varje skrivpass. Men när jag har varit borta från skrivandet länge behöver jag dem för att hitta tillbaka till orden.

Då och då frågar människor (bland andra jag själv) vad en ska göra med alla texter som kommer ur övningarna. Kanske känns det som om en skriver och skriver och har hårddisken full av texter som bara ligger där. Jag tänker att det kan vara så, och att det är okej. Allt skrivande är bra skrivande, tänker jag. Även om texterna inte blir mer än filer på hårddisken har de gjort nytta. Och ibland blir de små texterna mer. I Det som får plats finns novellen Lövet. Den blev till genom en övning på Sörängens folkhögskola. Med novellen kom essän Att hitta rätt. Två texter i min bok som inte hade blivit skrivna utan en specifik övning.

Jag tänker ändå att vi inte ska lägga för mycket vikt vid nyttan. Som jag tjatat om i detta inlägg är övningar bra för skrivandet. De gör att vi skriver och när vi skriver skriver vi mer. Men det absolut viktigaste med övningar: Det är kul. Det är kravlöst och lustfyllt och utmanande och enkelt. Låt det vara kul. Lägg tanken på nyttan åt sidan. En liten stund.

p.s Brukar du göra skrivövningar? d.s

p.p.s Om du gjorde någon av övningarna i det här inlägget vill jag gärna läsa! 🙂 d.d.s

Glad. förvirrad. textkollage

Bild Marica Kallner2017

Tjo!

Jag är glad och förvirrad och skriver ett kollage.

Glad och förvirrad. Ni som följt mig under året kanske har räknat ut att det är mitt normaltillstånd. Glad och förvirrad.

Jag har många texter på mitt bord: mina egna och andras. Tänker på Cath i Rainbow Rowells roman Fangirl. Cath har texter att skriva och studieböcker att läsa och mejl och kommentarer att besvara. Hon beskriver det som att hon badar i ord, drunknar i ord. Just nu känner jag igen mig i det. Fast jag drunknar inte. Jag simmar runt och har det trevligt.

En tisdag för några veckor sedan gjorde jag en 100% vegetarisk chokladpudding av banan och havremjölk och kakao och vaniljsocker och den blev galet god. Åt den och läste fjärde delen i Pax-serien.

Just nu läser jag boken Jordens herrar av Pelle Strindlund. Den handlar om djurförtryck. Jag tycker att den är bra, jobbig, intressant, provocerande, fängslande.

Ibland skriver jag twitterkorta noveller. Här är en:

Kärleksförklaring
Hon läste dikter för dig och bjöd dig på morotskaka men du ville ändå inte ha henne.

Det finns fler på twitterkontot som heter mkallnernovell. Nu när tweets kan ha hela 280 tecken vet jag inte hur jag ska få ihop novellerna. Det blir en ny utmaning.

Den 25:e november ska jag vara med på en Ordfest i Malmö! Ska bli kul. Ett gäng ordkonstnärer framför text på scen. Poesi, prosa, stand-up. Det blir på Garaget i Malmö och du kan läsa mer om det här.

Jag fortsätter med mitt forskningsprojekt om flickor och flickskap. Vad är det att vara flicka? Varför är flickan viktig för mig som författare? Hittar massor av frågor och massor av texter och massor av svar. Tappar bort mig i textsorlet. Letar genom att skriva. Låter det vara en process. Låter det ta tid.

I boken Ett flicklaboratorium av Maria Margareta Österholm läste jag om hur en roman går från att beskriva ett sjukdomstillstånd till att utföra sjukdomen. I språket och i formen. Det är intressant. Jag tänker att det sker när texten slutar att bara vara en text. När läsaren blir en del av den. När läsaren inte längre kan värja sig från texten. Inte längre kan tänka att det inte är på riktigt.

Fantastiska nyheter: I sommar ska jag leda en kurs på Skurups folkhögskola. Kreativt skrivande med feministiskt perspektiv. Ser fram emot det trots att det är långt till sommaren. Datum är inte spikat än. Men tiden går fort. Inser också att mitt år på Debutantbloggen snart är över. Märkligt.

 

p.s Jag har inte bestämt vad jag ska läsa på Ordfesten. Vill läsa ur Det som får plats. Något förslag? d.s

 

Pratar mig förbi hindret

Bild Marica Kallner2017

Tjo!

Det sägs att en inte ska prata om det en skriver. Det sägs att ett manus ska vara en hemlighet. Att skrivandet kan tappa kraft om en pratar om texten. Jag vet inte.

Jag äter frukost med min snubbe och han frågar hur det går för mig med skrivandet. Jag säger att det går upp och ned. Att det är kul och svårt och härligt och kämpigt. Han frågar vad jag skriver på och jag berättar om en essä om gymnasietiden och kaoset och fyllan. Jag säger att den känns meningslös. Typ: Varför skriver jag det här? Vem bryr sig? Samtidigt känns den viktig. Någonstans finns det någonting i den. När jag berättar om essän börjar jag närma mig det där någonting. I samtalet hittar jag nya vägar och perspektiv och vinklar.

Att berätta för honom om det jag skriver har hjälpt mig många gånger. Ibland funkar det inte. Ibland ställer han fel frågor och jag blir irriterad. (förbannad). Det är en balansgång. Men för det mesta funkar det.

När funkar det? För mig handlar det mycket om distansen till texten. Jag skulle inte kunna berätta om en text i anslutning till skrivpasset. Jag behöver komma ur den. Komma bort från den. Annars är det sårbart och jag blir arg och sur och ledsen och otrevlig.

Förr funkade det aldrig. Förr vill jag, och behövde jag, hålla texterna hemliga. Jag tror att skrivutbildningarna har hjälpt mig att prata om det jag skriver. I utbildningen är det liksom meningen att prata om texter och visa texter oavsett hur ofärdiga eller färdiga de är. Jag har hittat mitt sätt att prata om text och hittat anledningen till att göra det. För det handlar inte om att stilla någon annans nyfikenhet – det handlar om att prata mig förbi ett hinder.

Och det hjälper.

p.s Hur känner du inför att prata om det du skriver? d.s

P.p.s Det går framåt med mitt forskningsprojekt om flickor och flickskapet. På min hemsida kan du läsa mer om projektet. Klicka här d.d.s

Vilken bok blir det i höstvädret? Fem tips!

Bild Marica Kallner2017

Tjo!

Det är mörkt och kallt och regnigt och blåsigt. Hösten är här. Då är det fint att sitta inne och dricka kaffe eller te eller choklad och läsa. Därför vill jag ge er mina bästa essäbokstips! Kanske kan det också bli inspiration till julklappar. Några av titlarna jag tipsar om har jag nämnt tidigare under mitt år på Debutantbloggen – men bra böcker är värda att tipsas om fler gånger.

 

Skrivandets sinne
Elisabeth Rynell
I den här samlingen får vi möta tankar om skrivandet, författandet och livet. Texterna är korta men säger mycket. Rymmer mycket. Lämnar spår. Ger plats för egna tankar och reflektioner. Jag läste den på nytt när jag skrev Det som får plats och i en av mina essäer refererar jag till en tanke från Skrivandets sinne.

En författares övertygelse: Liv, hantverk, konst
Joyce Carol Oates
Även denna samling lämnar spår och ger plats för reflektion. Jag fångades av den redan i första essän. Texterna har hjälpt mig mycket i skrivandet och flera av essäerna läser jag om och om och om igen. Här finns tankar om textkonsten och författarlivet. Råd och uppmuntran till aspirerande författare. Kärlek till läsning och litteratur. En väldigt bra bok för läsare som skriver!

So sad today
Melissa Broder
Reflektioner och berättelser om livet, uppväxt, relationer, sex, kroppen, mörker osv. Fångade i välskrivna och komiska och skruvade essäer. Jag skrattade, rodnade, grät, äcklades, skämmdes. Kort sagt: En fantastisk bok!

Jag en fiktion
Ingrid Elam
En undersökning av olika jag i texter. Ett jag som skriver eller ett jag som berättar. Ett självbiografiskt jag eller ett fiktivt jag. Essäer som undersöker och problematiserar jaget. Boken inspirerar och kan vara till stor hjälp till berättarhantverket. Det är en välskriven bok som ger en härlig läsupplevelse samtidigt som den är till nytta för skrivandet.

Kryddad olja
Ylva Eggehorn
En samling porträtt av kvinnor från Bibeln. Texterna är starka, välskrivna och ger djup och nya tankar om kvinnorna de porträtterar. När jag läste den insåg jag hur mycket rykten det finns om Bibeln. Vissa befogade, andra konstruerade. I boken finns mycket att hämta och

den är läsvärd – oavsett om en är intresserad av Bibeln eller inte.

Det var mina tips. Trevlig läsning!

 

p.s Det kändes överflödigt att nämna Virginia Wolfs Ett eget rum. Men det känns knepigt att inte göra det. Vad kan jag skriva om den? Kanske att den ger något nytt varje gång jag läser den? Kanske att jag har svårt att läsa den då tankarna flyger iväg och jag spånar och reflekterar och funderar? Kanske att bilderna den förmedlar klistrar sig fast vid mig? Kanske att jag tycker väldigt mycket om den samtidigt som jag tycker att den är svår? Nej, jag vet inte vad jag ska skriva om den d.s

Plötsligt händer det!

Bild Marica Kallner2017

Tjo!

Ni vet att jag har kämpat. Ni vet att jag har gnällt. Ni vet att jag har skrivit men inte kommit vidare med mitt/mina nya manus. Nu har något hänt.

För typ ett och ett halvt år sedan började jag skriva på en ny novellsamling. Det blev aldrig mycket med det. Det rann ut i sanden. Jag hittade andra texter att skriva eller andra grejer att ägna mig åt. Det skulle inte bli något av det manuset. Trodde jag. Utkastet är nästan färdigt. Behöver bara lite mer text.

Vad hände? Då och då har jag plockat upp manuset. Skrivit på det. Jobbat med det. Tänkt på det. Reflekterat och funderat och processat. Under sommaren har det varit orört. Jag har inte velat eller orkat med det. Men i början av höstterminen plockade jag upp manuset. Dammade av det. Berättade om det för min snubbe. Beskrev de texter jag hade skrivit och vilka jag tänkte skriva. Då insåg jag det: ”Första utkastet till manuset är ju typ klart!”

Samlingen är en del av min konstnärliga forskning. Det var därför jag plockade upp manuset och dammade av det i början av hösten. Vid terminsstart av Författarskolans magisterkurs steg 2. Nu har det växt och kommer att vara mer än en novellsamling. När jag började jobba med manuset igen upptäckte jag dessutom att det kändes genomtänkt och strukturerat och inte alls kaosartat. Det känns som om jag vet vad jag håller på med. Vilket jag antagligen också gör – måste bara lita på det.

 

p.s Vad händer hos dig i det här trista höstvädret? d.s

Njut av billiga verktyg!

 

Bild Marica Kallner2017Tjo!

En av fördelarna med att arbeta med textkonst är att det inte kostar särskilt mycket. Det behövs inga färger eller dukar eller brännugnar eller blixtar eller ljusmätare. Inga prylar. Det behövs en ordbehandlare. Att skriva är inte någon dyr investering, om en inte räknar i tid vilket en självklart ska göra, men för att skriva behöver vi inte köpa en massa saker. Det är en stor fördel.

Men när jag kollar runt på olika skrivbloggar och skrivforum ser jag att många lägger ned pengar på dyra program som ska hjälpa en att skriva. Författarverktyg, anteckningsprogram, digitala post-it-lappar mm. Jag menar inte att det är något fel med de här programmen och jag tror absolut att de kan vara till hjälp. Men jag tror också att vi kan vänta med att köpa programmen tills vi vet vad vi behöver – och ofta har vi tillgång till det utan att vi vet om det.

Kom-ihåg-lappar finns redan i Windows och Mac. Likaså anteckningsprogram. Macs anteckningar har flikar och det är enkelt att strukturera. Själv betalar jag endast för Word och med Word följer en anteckningsbok som är lätt att använda och som även den har flikar.

I Word har jag skapat mallar. En för själva texten där jag har ställt in marginaler, radavstånd och sidnumrering. En mall för att analysera novellens händelseförlopp där jag i förhand har skapat rubriker och listor. En mall för att analysera ett helt manus. Ofta har jag också en word-anteckningsbok till varje novell för tankar och frågor och reflektioner under processen. Jag behöver inte köpa någonting mer.

Ett annat verktyg jag använder är LIX. Det är en gratis tjänst som finns på nätet. LIX analyserar textens svårighetsgrad och ordvariation. Lässvårigheten är inte intressant för mig. Huruvida texten är svårläst eller lättläst säger ingenting om textens kvalité. Det säger bara om meningar är långa eller korta. Mina texter har alltid korta meningar och hamnar alltid under kategorin ”barnbok”. Det intressanta, för mig, är ordvariationen. LIX analyserar hur ofta ord används och jag får en lista med textens samtliga ord. Överst står det ord som används mest.

I text jobbar jag mycket med upprepningar. Det är ett medvetet sillval och för att texten ändå ska ha ordvariation vill jag få bort omedvetna upprepningar. Eller dra ned på upprepningar för att det bara ska vara repetitivt och inte tjatigt. När jag skrev Det som får plats upprepade jag orden jag tänker. Flera meningar började med Jag tänker. Det var ett medvetet val – sedan retade det mig. Som om det tog över hela texten.

Jag gjorde en analys på LIX och upptäckte att det inte användes så frekvent som jag trodde. Däremot fanns det andra ord som blev tjatiga vilket jag inte hade uppfattat i skrivandet. LIX hjälpte mig alltså att få grepp om texten.

LIX är gratis att använda och det finns fler verktyg som inte kostar något, Ordböcker och synonymordböcker på nätet. Anteckningsprogram och kom-ihåg-lappar som redan finns på datorn eller mobilen eller surfplattan. Ordbehandlaren – med ett vanligt textdokument kan en komma långt för att strukturera och förstå sitt manus. För att skriva behöver vi inte lägga ned en massa pengar. Det är en fördel som många andra konstformer inte har. Njut av det!

p.s Vad tänker du om detta? Har du något annat verktyg än ordbehandlaren? Och vilken ordbehandlare använder du? d.s

Samma problem i olika texter

Bild Marica Kallner2017

Tjo!

 

I skrivandet måste vi jobba med texterna. Skriva och skriva om. Granska, läsa, omarbeta. Ofta stöter jag på samma problem i olika texter. I de jag har skrivit själv men också i de jag möter som skrivpedagog och lektör. Här följer några tankar om vanliga problem jag stöter på.

Viljan att berätta allt
När vi skriver tenderar vi att förklara allt. Precis allt. Den minsta rörelse, föremåls exakta placering i rummet, personers och objekts bakgrundshistorier. Typ: Hon lyfte koppen från bordet där hon ställt den bredvid högen av tidningar som hon inte läst än, och satte koppen till munnen.

Det blir onödigt mycket information. Meningen blir onödigt lång. Texten blir onödigt svår läst.

Meningar är för ordrika
Alltför långa och krångliga meningar kan bero på att de är ordrika. Många småord trycks in i en enda mening. Ord som: samtidigt, sedan, min, sin, hans, hennes, lite. Jag tycker inte att det är något fel med de här orden, men det kan bli för mycket. Exempelvis: Hon tog upp sin plånbok samtidigt som expediten sneglade lite på sin klocka. Kanske går det att förenkla meningen. Kanske: Hon tog upp plånboken och expediten sneglade på klockan.

Stycken börjar på samma sätt
I mina texter börjar ofta stycken på samma sätt. I den senaste novellen jag skrev börjar nästan alla stycken med en tidsangivelse. Som: På kvällen, nästa dag, när det blev morgon, klockan var redan nio när …

Det här blir enformigt. Jag vill gärna ha variation i texterna. Därför jobbar jag mycket i novellen med att ändra styckens inledningar.

Personers namn är för lika
Något jag ofta möter i manus jag lektörsläser är att personernas namn är alltför lika. Kanske heter någon Sara och kanske heter någon annan Saga. Läsaren kan blanda ihop dem

Även författaren själv kan bli förvirrad, har jag märkt. När två namn är så lika händer det ofta att det står fel. Sara när det ska stå Saga, Saga när det ska stå Sara.

Personer är för lika varandra
Tidigare skrev jag om samma person om och om igen. Alla var kvinnor, unga, kreativa, mörkhåriga och vegetarianer. Vet inte varför. Kanske för att jag själv är ung, mörkhårig, vegetarian och kvinna. Det blev tjatigt. Jag började rensa. Förändra. Nu har jag fått in vanan att inte skriva exakt samma person och jag känner själv att någonting händer i berättelserna. Det blir någonting nytt. Någonting annat.

Bilderna blir belastade
När jag började skriva ville jag skriva fint. Ville skriva smärtsamt. Ville skriva mycket. Använda De Stora Orden. Det var spårvagnar som körde över blödande hjärtan och det var nakna kroppar i snön och det var glitter och det var blod och det var maxat. Metaforer, Liknelser. Svulstigt. Det känns väldet avlägset. Ni som läst något av mig vet att min prosa är avskalad. Enkel. Där trivs jag bättre.

Nu vill jag absolut inte säga att en ska skriva som jag. Att mitt sätt att skriva, avskalat, är det bästa. Men jag upplever att det storslagna kan bli för mycket. De maxade bilderna kan belasta texten. Berättelsen, kärnan, personerna, kan försvinna bakom svulstigheten och läsaren kan tappa bort sig. Därför tror jag att det finns en poäng i att hålla tillbaka De Stora Orden ibland. Eller rensa bland dem i genomskrivningen.

Även jag får jobba med mitt uttryck. En vanlig respons på mina utkast till noveller är: Det blir för kalt. Jag känner mig utestängd. Alltså måste jag också hålla tillbaka ibland.

 

 

Jag hoppas att de här tankarna kan vara till hjälp i ditt skrivande!

 

p.s Har du något klurigt som du får jobba med i ditt skrivande? d.s

Lördagsenkät: Vilket är ditt bästa boktips från din egen genre/form?

20170505_145250

Foto: Jonas Schiller

Christina: Detta är en svår fråga att svara på för jag har så många böcker inom min genre som jag skulle vilja tipsa om men om jag måste välja en så får det bli En allvarsam lek av Sally Thorne. En av de bästa nutida romanceböcker som jag läst den senaste tiden.

 

 

 

 

Foto: Johan Ryltenius

Anna: Jag skriver för ljud och vill passa på att tipsa om Original-serien Härifrån till dig av Albert Lindemalm. Härligt feelgood som värmer i höstmörkret. I allmänhet gillar jag Storytel Original, de är lyssningsvänliga.

 

 

 

 

 

 

 

 

Foto: Niklas Sandström

Michaela: Oj jag vet ju inte riktigt vilken genre jag skriver i. Relationsroman? Underhållning? Chick lit? Unga vuxna? Jag tänker inte heller på genre så mycket utan skriver och läser det jag blir nyfiken på. Så konstigt nog tipsar jag nu om Maria Turtschaninoffs bok Naondel bara för att den är så bra. Men jag skriver ju inte alls i samma genre, haha.

 

 

 

Bild Marica Kallner2017

Foto:

Marica: Eftersom jag skriver både noveller och essäer ger jag två tips! Mitt första tips är Kärlek, vänskap, hat av Alice Munro. En novellsamling som jag ofta återvänder till, både i läsning och tanke. Mitt andra tips är essäsamlingen Kryddad Olja av Ylva Eggehorn. Det är en samling porträtt av kvinnor ur Bibeln. Mycket läsvärd oavsett om en är intresserad av Bibeln eller inte. Det är starka texter som ger djup åt kvinnliga gestalter från en bok som tyvärr ofta förknippas med kvinnoförtryck.

 

 

Screen Shot 2017-06-01 at 19.09.04

Foto: Ola Kjelbye

Johan: Jag har ju ingen tydlig genre för mitt skrivande, men om jag ska välja en bok som inspirerat mig under skrivandet av Down under, så blir det Jack av A. M. Homes. Den handlar om en kille som bara vill vara normal. Men när hans farsa tar ut honom på en fisketur och berättar att han är gay, blir inget ”normalt” efter det. Riktigt fin skildring av en förvirrad uppväxt.

 

Kan du skriva manuset åt mig?

Bild Marica Kallner2017

Tjo!

Det här med att skriva igen. På någonting nytt. Jag skriver mycket. Skriver korta texter, texter som jag inte vet vad jag ska göra med eller var de hör hemma. Det är härligt och befriande. Men att skriva på någonting nytt. Ja, det gör jag också. Skriver på ett nytt manus. Det är svårt. Jag är förvirrad och vilsen och tappar självförtroendet och vet inte vad jag ska göra. Allt jag vill är att någon ska sparka in dörren och skriva manuset åt mig. Skriva ett första utkast.

I en av essäerna i Det som får plats erkänner jag att jag har svårt att skriva fram en berättelse. När jag skriver har jag svårt att veta vad texten egentligen handlar om. Jag skriver ett händelseförlopp och skriver fram en person som gör och tänker en massa saker. Ofta har jag en idé om ett tema som jag vill undersöka. Typ våld i nära relationer, mobbning, gruppdynamik osv. Jag utsätter mina personer för det här temat. Men jag tänker att tema och handling inte är samma sak. Tänker att handlingen är händelseförloppet, dramaturgin. Om texten inte har handling, bara ett tema, faller den.

I mitt nya manus vet jag vad jag vill undersöka och problematisera. Men jag har svårt att hitta handlingen. En berättelse. Just nu är det en mängd scener staplade på varandra – och det är okej. Det är det första steget i min skrivprocess. Men jag längtar efter att scenerna ska ta slut och jag får börja rota i texten och hitta berättelsen. Därför: Kan någon skriva färdigt det första utkastet åt mig?

p.s Mitt forskningsprojekt om flickor i mina och andras texter går framåt. Jag börjar hitta en struktur och plan. Hoppas på att kunna dela med mig av mina tankar och idéer i ett inlägg snart d.s

Ett eget skrivrum: en plats för kreativitet?

Bild Marica Kallner2017

Tjo!

Ni som har läst min bok vet att jag inte vill skriva om mitt skrivbord.

För det finns inte mycket att skriva om det.

I våras flyttade jag och min snubbe från en etta till en trea och jag skulle få ett eget arbetsrum. Jag skulle köpa ny skrivbordsstol och fixa till skrivplatsen så den blev mysig och inspirerande. En plats för skrivande, för skapande, för kreativitet.

Nu har jag mitt eget rum med skrivbord, ergonomisk stol, fotpall och krukväxt. På ena väggen hänger mina diplom och kursintyg och när jag satte upp dem tänkte jag att nu får jag ett sådant där skrivrum som alla pratar om. Ett rum för skrivande och allt det där.

Förutom krukväxten och diplomen är rummet kalt. Ingen matta, inga tavlor, inget mys belysning. Skrivbordet är en röra av papper och kvitton och fönsterkuvert. Rummet är så kalt att varje tangentslag ekar när jag skriver. Alltså hände det inte så mycket med min skrivplats när jag fick ett eget rum – trots att jag åkte till Ikea och tänkte att nu ska jag fixa till rummet.

Den första essän i Det som får plats handlar om skrivplatsen, och kanske en motreaktion till alla texter om skrivrummet. När jag skrev essän bodde vi fortfarande i ettan och skrivbordet var ännu stökigare då än nu. Jag förstår glädjen i en inspirerande plats, jag förstår glädjen i att omge sig med saker som får en att må bra. Men jag tröttnar på att läsa om hur författare smyckar skrivplatsen med dikter och artiklar och affirmationer. Tröttnar på skrivövningar i stil med:”Visualisera ditt drömskrivrum Som om rummets attribut avgör om det blir något skrivande.

Det egna rummet. Ett rum för skrivande. Jag förstår vikten av skrivplatsen och jag har läst och älskar Virginia Wolfs Ett eget rum. Men jag tror det är viktigt att komma ihåg att det egna rummet är större än bara en fysisk plats. Wolfs Ett eget rum handlar i första hand om tillåtelse.

Att ha ett eget rum är att ge plats åt skrivandet. Att ge skrivandet ett rum i livet. Lättare sagt än gjort. Och lättare gjort när en faktiskt har ett fysiskt rum. Jag är oerhört glad över mitt arbetsrum och jag vill inte flytta ut skrivplatsen till vardagsrummet eller sovrummet. Befriande att stänga dörren, att vara ifred och att gå in i rummet på morgonen och lämna det på eftermiddagen. Sedan jag fick rummet har jag fått bättre disciplin och bättre rutiner. I ettan var sängen och teven bara en halvmeter från skrivbordet. Ofta blev det långa morgnar i sängen.

Rummet är viktigt för mig – men det verkar mindre viktigt att ha det fint. Jag skriver ändå. Utan inspirerande affirmationer och dikter och tidningsartiklar.

Fast det vore trevligt med en matta …

p.s Var sitter du när du skriver? d.s