Det klirrar till i swishen när jag parkerar bilen

Jag borde lyssnat på mina egna råd från Tio tips för att lyckas på bokmässa men jag var för trött för att förbereda mig ordentligt. Ni vet hur det är i semestertider, man åker från ett ställe till ett annat och glömmer bort att lägga in tid för tvätt, ompackning och att helt enkelt pausa lite mellan olika aktiviteter.

Sommarbokmässan i Lysekil, arrangerad av bokhandlarna Hallman & Ekbrand, upptäckte jag lite sent och fick därmed bord utanför själva mässan eftersom alla bokbord var upptagna. In i det sista var det oklart om jag behövde ordna bord själv eller om det skulle finnas. Jag lade alltså all min energi på att eventuellt ordna ett bord som till slut inte behövdes. Sedan vilade jag. Och upptäckte ett par timmar före mässan startade att jag inte hade packat böcker, eller valt duk, eller fixat med signeringspenna, bokgodis eller något annat heller för den delen.

Nervös och oförberedd mottar jag strax därefter min första besökare på mässan. En kvinna som vänder på boken och upptäcker att den utspelar sig i Ulebergshamn, där hon har vuxit upp. En fullträff helt enkelt och första boken säljs fem minuter innan mässan öppnas. Yrvaket gnuggar jag mig i ögonen och tänker att det är ju bra om baksidestexten syns, så jag möblerar om på bordet. Och skriver gröna post-it-lappar att den utspelar sig i Ulebergshamn, Smögen och Dingle. Så jag inte missar fler potentiella köpare.

Nästa person som köper boken säger att den står på hennes ”att-läsa-lista” och jag blir rörd och stum. Sedan dyker Ida Fryklund upp som en hägring från havet och hälsar på författarkollegor. Jag är glad att jag har fått fina bokmärken från författaren Ellinor Wikman att skicka med alla som köper min bok. Det känns fint att ha något som ser proffsigt ut, speciellt som jag inte har rollup eller något annat reklammaterial över huvud taget. Eftersom jag har bord där ute kan jag lyssna på alla författarframträdanden, vilket är en stor behållning. Men efter ett tag märker jag att parkeringen har gått ut och blir tvungen att ägna orimligt mycket tid åt att hitta ny parkeringen. Det klirrar till i swishen när jag slutligen parkerar. Mina medhjälpare vid bordet ser nöjda ut när jag kommer tillbaka. Och sedan är sommarbokmässan slut.

Det är bara att inse. När man är debutant är man rookie och så får det lov att vara. Författarrollen går att växa in i. Till nästa år kanske jag kan knipa mig en plats inne i mässan. Oklart dock om jag kommer hinna göra en rollup eftersom jag har så svårt att bestämma mig för vad det i så fall ska stå på den. Jag tvivlar på att ett år räcker. Och inte blir det någon bokmässa för mig till hösten heller. Men skam den som ger sig. Någon mer mässa eller loppis, eller bokdag eller något annat ska jag nog försöka klämma in mig på innan året är slut. För det finns inget bättre än att packa ned ett signerat ex av sin lilla bok i en kasse och låta den följa med någon hem. Det är värt den där dötiden emellan, när man står med ett osäkert leende på läpparna och undrar om nästa besökare skulle kunna vara intresserad av en sommarsöt bok som utspelar sig på västkusten, eller kanske bara undrar var toaletten finns.

Sommarbokmässa i Lysekil.

Tio tips för att lyckas på bokmässa

Jag visste redan när reklamen för Bohusläns bokmässa kom att jag inte skulle kunna stå på den med min egen bok eftersom den ligger en hel månad för tidigt i tid.

Men eftersom jag är lite klurig övertalade jag en nära familjemedlem att sälja sin barnbok istället och då föll det ju sig helt naturligt för mig att se mässan både ur utställares och besökares perspektiv.

Så – vad kom jag fram till under mitt under-cover besök? Till att börja med ökar det chanserna att sälja något (i alla fall en barnbok) om man har en unge vid bordet. Hon hade för övrigt en alldeles förtjusande försäljningsmetod:
”Tycker du om boken?” undrar en äldre dam som fingrar på den tokiga sagan och funderar på om hon har någon i bekantskapskretsen som är i rätt ålder.
”Ja – när trollet trycker på den blå knappen får man pannkakan i huvudet!” säger barnet glatt.
”Usch då!”
Reaktionen gör oss lite ställda. Det kanske är för busig saga och vi ser framför oss en potentiell köpare som vi håller på att förlora greppet om. Men då tittar barnet upp med sina stora ögon.
”Men när man trycker på den gula knappen. Då hamnar pannkakan på tallriken. Swish!”
I det ögonblicket går försäljningen igenom. Damen lägger till och med på lite extra på priset. Så nöjd blir hon med det här svaret. Lärdom: Försäljning handlar om att göra kunden nöjd.

Mina tio i topp-tips för dig som ska på bokmässa!

  • Ha realistiska mål! Överväg om det är värt det. Är mässavgiften för hög eller resvägen för lång? Tänk en extra gång innan du åker.
  • Fira varje såld bok! Min stickprovsundersökning säger mig att 5-10 sålda böcker är en mycket bra dag på mässan.
  • Sätt upp övriga mål! Knyta kontakter, se en ny stad, visa upp din bok etc.
  • Ha kul! Se mässgrannarna som dina bästa vänner och besökarna som blivande bekanta.
  • Lyssna på eventuella föredrag och föreställ dig att det en dag är du som står där på scenen.
  • Locka besökarna till dig. Allt är tillåtet! Godis, choklad och lotteri är populärt. Och du kommer att märka att ett vackert/intressant omslag drar besökarna till sig likt bin söker nektar. Men se till att du får lunch i dig, annars kommer du äta upp allt själv!
  • Tänk på höjden! Ha med dig något att lyfta upp böckerna på. Vanliga plastställ funkar, men såg även hyllor och pimpade notställ på mässan. Riktigt bra, framför allt om du har flera olika titlar med dig.
  • Stå upp, gå omkring, mingla. Du kommer rätt långt även om du måste ha ett öga på ditt eget bord.
  • Tryck upp en stor rull-up i förväg eller en lite mindre om du är blyg. Ger proffsigt intryck!
  • Leta aktivt efter kommande bokmässor och loppisar i ditt område. Kanske finns det ett tema du kan haka på, även om det inte är en renodlad bokmässa.

Lycka till!

I väntan på nästa bokmässa har jag gjort ett litet arrangemang i köket. Tror familjen kommer jubla.

”Nej, jag läser inte böcker”

Helgen som gick tillbringade jag merparten av min tid i en monter på Underbara barn-mässan i Stockholm! Förutom att kränga bok till trötta småbarnsföräldrar så höll jag även två kortare föredrag om sömnbrist under fredagen och lördagen.
Beroende på genre och innehåll i ens bok så finns ju massor av ställen som passar att hänga på, även om det kanske inte i första hand är bokrelaterade event. Sveriges största barnmässa är ju perfekt för en nischad fackbok om sömnbrist, och det var supertrevligt att få träffa massor av nya läsare.

MEN – en sak som gjorde mig väldigt förvånad var andelen personer ”som inte läser böcker”. Alltså inte som i ”jag är så trött just nu att jag inte orkar läsa, finns den som ljudbok?” utan bara kort och gott inte läser. Alls. Och inte verkar anse att det är något märkligt med det. För mig är det superkonstigt! Jag har alltid läst precis allting som jag har kommit över, från mjölkpaketsbaksidor till reklamskyltar. Ser jag en text så läser jag den, oavsett var jag befinner mig. Jag vet inte om det är en generationsfråga som kanske även handlar lite om att ljudboken kommit så starkt de senaste åren, men jag tyckte att det var himla ledsamt att höra så många människor avfärda fysiska böcker på det sättet.

Ska nu lägga ner min själ i att få mina barn att älska böcker ännu mer än vad de redan gör, trots att jag hör att jag låter som en bakåtsträvande skärmhatare. Och för att förtydliga: det är jag absolut inte. Tvärtom så tror jag att ljud- och e-boken öppnar upp till berättelsernas värld för många som aldrig annars skulle hamna där. Men det känns ändå viktigare än någonsin att bereda väg för en ny generation bokmalar, för jag vill verkligen att mina ungar ska bli likadana biblioteksråttor som jag var som liten.

Samtal med Flora Wiström på bokmässan

IMG_3784

På monterscenen under bokmässan – här i samtal med Melody Farshin

 

Nu har nästan hela veckan efter bokmässan passerat och jag har fortfarande inte blivit förkyld – vilket måste ses som en seger! Bokmässan var precis som alltid högljudd, trång och med alldeles för torr luft, men också väldigt lagom. Jag fick krama bokvänner som jag träffar alldeles för sällan och leva några dagar i litteraturens famn.

På lördagen hade jag ett samtal tillsammans med Flora Wiström på bonnierförlagens monterscen, hon hade gjort en jättefin läsning av Vänd rätt upp och ställde flera intressanta frågor. Det går ju aldrig att återge ett samtal helt, men här kommer i alla fall mina svar på Floras frågor:

 

Hästarna är karaktärer i boken. Nästan lika mycket som de andra. Hur tänkte du kring det?

Det stämmer att hästarna är lika viktiga karaktärer i boken som de mänskliga karaktärerna. Jag jobbar likadant med hästarna som med människorna när jag bygger karaktärerna. Med hästarna fokuserar jag både på utseende och på egenskaper. Jag skriver ner hästarnas färger och tecken så att jag vet vilken häst som har en vit strumpa på vänster bak och hur sned eller symmetrisk en bläs är. Personlighetsdrag som jag funderar på hos hästarna är vilken rangordning de har i flocken, hur en häst reagerar vid utfodring, vid läskiga situationer och hur den visar uppskattning eller missnöje mot den människa som tar hand om hästen. Jag tänker också på hur hästen känns för ryttaren att rida, om den är känslig, lätt i handen och hur steget känns. En häst kan vara skumpig och väldigt lyhörd för vikthjälper, eller sakna framåtbjudning och kännas seg. Jag klipper ofta ut bilder på hästar som får representera mina egna hästkaraktärer. Jag har tidigare visat hur min anteckningsbok såg ut under det tidiga arbetet med Vänd rätt upp.

Ylva har toppbetyg från gymnasiet och kompisarna har börjat snacka om att flytta utomlands. Men Ylva vill vara hos hästarna. Hur hanterar hon andras förväntningar på henne? Och slitningarna mellan hennes värld i stallet och världen utanför?

Först tycker jag inte att Ylva hanterar detta alls. Hon har redan valt hästarna och det är hennes övertygelse om att det är hennes enda väg. Men allteftersom boken går upplever jag att Ylva utvecklas som person och börjar värdesätta sig själv mer. Att det faktiskt finns en värld utanför stallet och att hon skulle kunna förtjäna mer. Det ligger i hästtjejers natur att alltid sätta hästen främst, det blir nästan självuppoffrande. Kompisarna vill gärna ha Ylva med på sina drömmar och tar med henne på fester och kompishäng, men för henne är relationen till vännerna inte viktigast. Jag upplever att unga tjejers vänskap oftast skildras som den där nära, förtroliga vänskapen där de delar allt med varandra. Ylva är inte intresserad av den relationen med sina kompisar utan har istället den förtroligheten med sin favorithäst Zorba och hennes föl Uno och det är dem som Ylva hela tiden väljer.

Hästarna blir brickor i ett spel, ett triangeldrama mellan Nicole, Fredrik och Ylva. Varför blir det så?

Ja, hästarna har nästan som en egen roll i det här dramat. Fredrik är en typisk priviligerad man som är van att få precis som han vill och dessutom blir hyllad och applåderad för allt han gör. När han förstår att hans upphöjda position är hotad använder han hästarna för att spela ut Nicole och Ylva mot varandra. Fredriks finaste tävlingshäst Cortino, en stor skimmel, har Fredrik bestämt att det bara är han själv som får rida. Ylva som hjälper honom med framridningen får istället bara leda den här hästen runt ridbanan när de värmer upp. Men plötsligt får Ylva tillåtelse av Fredrik att rida den här hästen trots att Nicole egentligen är en duktigare ryttare. Att Ylva får den chansen triggar Nicole och det får stora konsekvenser för den fortsatta handlingen.

IMG_3722

Bland hästtjejer och rebelltjejer första dagen på bokmässan

IMG_3757

Skriv en bildtextSeminarium om hästboken idag tillsammans med Katja Timgren, Helena Dahlgren och Johanna Lindbäck. 45 minuter gick såklart alldeles för fort när en pratar om det bästa som finns: hästar och böcker.

img_3761.jpg

Matchade klänningen med boken av misstag.

IMG_3753

Jag läser högt ur ”Godnattsagor för rebelltjejer” i Max Ströms monter, för barn och förbipasserande. Idag blev det berättelserna om Valentina Teresjkova, Vivian Maier och Sapfo.

IMG_3756

Omringad av fantastiska rebelltjejer!

IMG_3730

Får äntligen provrida Sigge!

IMG_3718

Med ”Vänd rätt upp” i Bonnier Carlsens monter.

img_3747.jpg

Rita din drömhäst och vinn Peder Fredricsons nya bok!

IMG_3748

Jättefina hästbilder utanför bonnierförlagens monter.

Förberedelser inför bokmässan

Emelie-Novotny_071_c Stefan Tell

Foto: Stefan Tell

Om en vecka är bokmässan i full gång och hos mig handlar allt just nu om förberedelser inför den. Mejlen med frågor inför samtalen börjar trilla in, biljettbokningarna är klara och böckerna lästa. Jag har till och med hämtat ut klänningarna från kemtvätten. Nu återstår bara piffet, fila på hisspitchen, måla naglarna, välja skor. Ibland är min upplevelse att bokmässan är onödigt fåfäng. Jag tror att det handlar om att författare så ofta sitter hemma i sin ensamhet med smutsig disk, pyjamasbyxor och oborstat hår. När författaren helt plötsligt ska träffa sina kollegor och prata på seminarier och träffa läsare är det som att all denna tid av glåmighet måste kompenseras med piff. Men självklart är det böcker, läsning och läsupplevelser som står i centrum. Det är med pirr i magen och stolthet i bröstet som jag tar med mig Vänd rätt upp och åker på vår första bokmässa tillsammans. Jag ser så mycket fram emot att få prata om det bästa jag vet: hästar och böcker!

Här hittar ni de programpunkter som jag medverkar i under årets mässa – hoppas att vi ses!

IMG_3630

 

Torsdag kl. 12.00 – 12.45 Hästboken idag

Det finns lika många typer av hästböcker som det finns hästboksförfattare. Finns det några grundläggande kriterier för vad som får ingå i genren? Hur ser hästboken ut i dag och vilka är dess läsare? Och vilka utmaningar möter hästboksförfattare när stereotypa uppfattningar om hästboken som rätt oseriös litteratur fortfarande är vanliga? Medverkande: Helena Dahlgren, aktuell med Star Stable: Ödesryttarna; Emelie Novotny, som debuterar med en tonårsroman i stallmiljö, Vänd rätt upp; och Katja Timgren, aktuell med Amanda & Ila. Vad som än händer, en berättelse om vänskap och hästar. Moderator: Johanna Lindbäck, författare. Följs av signering. Seminariesal A6.

Fredag kl. 15.30 – 15.50  I stall och miljonprogram – två debutanter berättar

I sin debutroman Mizeria skildrar stå-uppkomikern och debattören Melody Farshin en miljonprogramsförort där allt fler unga stryker med i meningslösa skjutningar. Emelie Novotny romandebuterar med Vänd rätt upp, en varm relationsroman i stallmiljö. Ett samtal om att debutera. Bonnierförlagens monterscen Manegen, B02:02.

Lördag kl. 12.40 – 12.50 Flora Wiström möter Emelie Novotny

Sommaren efter studenten. Drömjobb som hästskötare på toppstall. Känslor som rusar när Nicole är nära. Emelie Novotny romandebuterar med Vänd rätt upp, med en varm relationsroman i stallmiljö. I samtal med Flora Wiström, ungdomsboksförfattare och bloggare. Bonnierförlagens monterscen Manegen, B02:02.

Lördag kl. 16.30 – 16.50 Vi som älskar hästböcker

Hästboken har allt – relationer, vänskap, spänning, intriger och maktspel. Den skildrar själva livet, betraktat genom ett par rejäla stalldörrar. Tre hästboksförfattare med vitt skilda stilar diskuterar genren; Helena Dahlgren, Lin Hallberg och debutanten Emelie Novotny. Följs av signering. Bonnierförlagens monterscen Manegen, B02:02.

 

Ses vi på bokmässan i höst?

Emelie-Novotny_085_c Stefan Tell

Foto: Stefan Tell

Trots att det börjar närma sig högsommar och mångas semestrar är i full gång planerar bokbranschen nu för höstens bokmässa i Göteborg. Bok- & Biblioteksmässan pågår mellan 27:e och 30:e september och mycket av planeringen inför den är redan gjord. Bokmässan har släppt seminarieprogrammet och redan på torsdagen kl 12 ska jag göra mitt första framträdande på bokmässan.

Det är långt ifrån min första bokmässa, sedan hösten 2008 har jag varit där nästan varje år, både som representant för dagensbok.com och för Akademibokhandeln. Jag har upplevt den där speciella bokmässeglädjen när det är tydligt att vi är många som brinner och jobbar för böcker, läsupplevelser, barns läsning och det skrivna ordet. Men också den stora bokmässeutmattningen som följer efter timmar i monter på mässgolvet. Jag hoppas och önskar att bokmässan återigen ska få vara en fristad för litteratur och samtalet omkring den, för böckerna förtjänar att stå i centrum. Den här mässan, den sjunde eller åttonde i ordningen för mig, blir den första som utgiven författare. Det är ytterligare en dröm som går i uppfyllelse. Redan nu fantiserar jag om den där lilla lila namnbrickan med mitt namn på som visar att jag är en av de medverkande.

26611503249_aa4c2730d7_k

Foto: Niklas Maupoix

Under seminariet Hästboken i dag kommer jag, Helena Dahlgren och Katja Timgren att samtala tillsammans med Johanna Lindbäck som kommer att leda samtalet. I hela 45 minuter ska vi få prata om det bästa vi vet: Hästböcker. Seminariebeskrivningen är:

Det finns lika många typer av hästböcker som det finns hästboksförfattare. Finns det några grundläggande kriterier för vad som får ingå i genren? Hur ser hästboken ut i dag och vilka är dess läsare? Och vilka utmaningar möter hästboksförfattare när stereotypa uppfattningar om hästboken som rätt oseriös litteratur fortfarande är vanliga?

Jag kan inte låta bli att se det som en stor seger för hästboken att den faktiskt får vara med i det litterära samtalet på en av litteraturvärldens större scener. Att jag får göra det tillsammans med författarstjärnor som Helena och Katja är en ynnest! Om jag är nervös? Ja!

Dessutom kommer det att bli flera evenemang i Bonnier Carlsens monter på mässgolvet där jag ska medverka. Mer info om detta kommer så snart allt är spikat och klart. Om ni vill prata hästböcker eller skrivande, eller få Vänd rätt upp signerad kommer jag att vara på plats torsdag-lördag. Ses vi där?

Hästboken som feministisk strategi

Emelie-Novotny9_001_c Stefan Tell

Foto: Stefan Tell

Under Littfest i Umeå i mars höll bloggen Bara Hästböcker ett samtal om Hästboken som feministisk strategi. Med på samtalet var Katja Timgren och Malin Eriksson, båda hästboksförfattare.

De ställde frågan till varandra om hur deras hästböcker och författarskap är feministiska. I samtalet pratar både Katja och Malin om stallet som ett matriarkat, alltså en plats där kvinnan har makten. Men det betyder inte att det endast existerar kvinnor i stallet. Katja pratar om stallet som en värld av tjejer och kvinnors relationer till varandra, där männen oftast inte står i centrum. Det är en plats där det råder andra normer och tjejer till exempel måste vara starka. Framförallt så har de sitt fokus på hästtjejen, de vill vara lojal mot henne och ta hennes frågor på allvar.

30703876_10216026817733429_4055138821862326272_n.jpg

Jag ska försöka svara på samma fråga som Katja och Malin ställde till varandra utifrån mitt eget skrivande:

Det som intresserar mig mest med stallet är precis som Katja och Malin redan sagt relationerna, både de mellan människa och häst och de mellan människor. Hästtjejen ligger även mig varmt om hjärtat och jag har tidigare skrivit om henne här på bloggen. Att skildra ett intresse som utövas av tjejer i så stor majoritet är i sig feministiskt eftersom det innebär ett synliggörande av tjejers intressen. I stallet finns det ofta både uttalade och outtalade hierarkier och statusmarkörer och precis som Malin är inne på i samtalet är stallet ingen oproblematisk plats. De strukturer som ligger bakom detta har jag velat utforska, även om jag inte hade en formulerad feministisk problemställning när jag påbörjade skrivandet.

Vänd rätt upp utspelar sig i ett litet stall med få karaktärer och tydliga arbetsuppgifter och ansvarsområden. En av karaktärerna är dressyrryttaren Fredrik. Han är en typisk man i ett kvinnodominerat område och han blir hyllad för allt han gör, ett fenomen som jag har varit väldigt intresserad av att utforska. På ett sätt blir stallet i Vänd rätt upp inte ett matriarkat då den manliga karaktären till en början formar de övriga karaktärerna efter sig själv. Men berättelsen och miljön rör sig fortfarande i en matriarkal struktur där hela världen formas av kvinnor, även om ryttareliten fortfarande är orimligt mansdominerad. Det är först när huvudkaraktärerna i boken börjar ifrågasätta Fredriks roll som eftertraktad man och slutar att anpassa sig efter honom som deras egna relationer hamnar i fokus. För mig har det varit väldigt viktigt att låta karaktärerna genomgå den utvecklingen.

I Vänd rätt upp har jag också ställt mig frågor om kvinnlig vänskap i sena tonåren. Oftast skildras den vänskapen som nära och förtrolig, att ha en bästa vän i den åldern är att ha någon att dela allt med urskiljningslöst. Den vänskapen ses oftast som den mest åtråvärda och mest värdefulla. Huvudkaraktären i Vänd rätt upp, Ylva, och hennes kompisgäng från skolan har helt olika behov av deras vänskap. Ylva vänder sig istället till hästarna för närhet, förtrolighet och stöd. Det har också varit viktigt för mig att skildra tjejers sexualitet utan pekpinnar och skambeläggande.

Katja och Malin samtalar också om vad tjejer egentligen gör i stallet och vad utomstående och medier tror eller framställer att tjejer gör i stallet. Dessa bilder visar sällan samma sak och därför tycker jag att det är så viktigt att vi både skildrar stallet och pratar om hästböcker på ett mer nyanserat sätt. Där fyller Bara hästböcker en jätteviktig roll för hästboken, har ni inte tittat in hos dem än, gör det nu!

Samtalet mellan Katja och Malin kan ni titta på i sin helhet på Bara hästböcker.

Bara Hästböcker som består av Anna Nygren, Katja Timgren och Malin Eriksson har tidigare gästbloggat här på Debutantbloggen.

En lördag som gav blodad tand

christina3

Fotograf: Jonas Schiller

Sitter här med en hjärna som är ofantligt trött efter en riktigt rolig bokmässa i lördags.  Som jag berättat innan så är jag ju otroligt introvert vilket innebär att det tar otroligt mycket kraft/energi från mig att vara i stora sociala sammanhang där jag måste vara just social och framåt.

Extroverta personer får istället energi av detta och jag kan ärligt säga att jag ibland önskar att jag kunde vara extrovert istället 🙂

Men tillbaka till mässan 😉 Det var en ny och mycket rolig erfarenhet att vara med som utställare på en bokmässa (jag har ju varit med på Bokmässan i GBG men då var det ju förlaget som roddade allt och jag bara dök upp).
Förväntningarna var höga och efter en seg start så blev det ändå helt okej måste jag säga. Jag sålde hyfsat med böcker, flera var framme och läste och kände på dem, några skulle gå hem och lyssna på den hos Storytel eller Nextory och andra ville bara prata lite skrivande eller säga hej.

Även om jag just nu är helt slutkörd så har jag fått blodad tand och till våren så har jag satt upp som mål att komma ut lite mer på signeringar, författarframträdanden osv. För ag tycker ju att det är hemskt roligt att få prata om skrivandet och mina böcker och jag kan inte hjälpa att blicka lite framåt, till när (ja jag skriver när och inte om eftersom jag gett mig tusan på att jag ska lyckas) man blir kontaktad och tillfrågad (och inte behöver jaga dem själv) av bokmässor, bokhandlare och bibliotek och de vill att man ska komma dit och prata om sitt skrivande.

Jag längtar.

Men tills jag kommit dit i min författarkarriär så får jag fortsätta att ta första steget och hoppas på att så många som möjligt nappar 🙂

Brukar ni gå på bokmässor? Även de lite mindre?
Om ja, varför går ni dit?

20171202_085006

Romance bordet på mässan 🙂 Jag delade plats tillsammans med Sofia Fritzson och Sara Dalengren.

20171202_085109

Min fina bok ❤ Några inslagna för att locka till att köpa julklappar 🙂

20171202_130146

Givetvis passade jag på att lyssna på Simona Ahrnstedt som var där och pratade om sitt skrivande, romance, kvinnohat och sin nya bok.

Listornas återkomst

christina3

Fotograf: Jonas Schiller

Just nu är det mycket att hålla reda på.

Det är redigeringen av Brutna små Regler och alla idéer på förändringar och förbättringar som ploppar upp i tid och otid. Det är förberedelserna inför mässan på lördag och bokningar av signeringar och fler mässor + allt som ska fixas inför familjens resa om en vecka.

Så mina listor är tillbaka.

De bringar ordning i kaoset och får mig att slappna av.

Sen är det ju en otrolig tillfredställelse att kunna bocka av sak efter sak också 🙂

Bokmässan på lördag (Linköpings bok- och berättarmässa) är den första stora grejen jag gör med min bok där mitt förlag inte är med i bakgrunden och håller i trådarna så det är lite nervöst.

Kommer jag att ha tillräckligt med böcker med mig?
Vad behöver jag ha med mig förutom böcker?
Hur är lättast att ta betalt?
Tänk om jag inte säljer en endaste bok?
Vad ska jag ha på mig?

Okej, den sista skulle jag haft ångest för oavsett om mitt förlag höll i trådarna eller inte 🙂 Ständigt denna ångest för vad man ska ha på sig. Jag kan inte förstå det. Det är som att när man ska iväg på sådana här saker så ekar garderoben tom för att alla andra dagar vara så överfull att man knappt kan stänga dörren. Vad beror det på?

Även om nervositeten finns där så tycker jag att det ska bli fantastiskt roligt och efter att ha varit instängd i redigeringsbubblan i några veckor ska det bli kul att få komma ut och träffa läsare och andra författare.
Det har ju tyvärr inte blivit så många signeringar under sommaren och hösten eftersom min rygg beslutade sig för att gå sönder (diskbråck), men nu är jag på G. Och nu ska vi ut på äventyr, min bok och jag. Så många vi bara kan hitta 🙂

Och på detta äventyr åker jag som tur är inte ensam utan jag har med mig två författarkollegor som jag kan bolla mina funderingar med och som hjälper mig att fylla på listan över saker jag inte får glömma att ta med eller som ska fixas innan.

Som det jag ska göra idag.

Slå in några av böckerna som paket.
Perfekta att lägga under julgranen 🙂

Jag älskar att göra paket. Så jag har laddat upp med en rad olika inslagspapper, rosetter, lappar och snören.
Jag har redan på förhand bestämt hur många böcker jag ska slå in, annars finns risken att jag inte slutar förens alla är inslagna 🙂 och alla kanske inte vill ha inslagna böcker 🙂

Ja, jag är en pyssel missbrukare och måste ha tydliga gränser annars kan det sluta hur som helst. Glitter och snören och rosetter överallt.

Men för att inte helt tappa tråden i det här inlägget (som sagt, mitt fokus är inte på topp just nu) så tillbaka till listorna. Jag älskar verkligen mina listor när livet är lite rörigt och min fokusering inte alltid är så bra. De får mig alltid att göra det som jag måste.

Jag är en listmänniska helt enkelt.

 

Lite upplöst i konturerna …

IMG_3643

Jag önskar att jag kunde få ihop en peppig text som fick alla att känna att ”Fan vad kul allt är ändå! Alla verkar ju på väg att bli sams här på jorden, det där med klimatförändringar är nog snabbt avklarat och Trump är inte alls president i USA – det är en kollektiv mardröm och snart ska vi alla vakna upp till ännu en partydag i Feelgoodien!”

Men det kan jag inte. För så är det inte. Så känner inte jag.

Jag har ju verkligen en jäkla toppensits i tillvaron egentligen. Jag älskar att gå till jobbet (vare sig det är till teatern eller att sätta mig framför skrivardatorn), jag kan leva på min konst, jag älskar min man, vi bor fint, jag har superfina vänner. Men. Ibland så rycks ändå mattan undan och jag rasar ner i mörkret och får svårt att andas.

Jag har levt med perioder av panikångest ända sedan tonåren. Första gångerna var det fruktansvärt och skrämmande när luftrören bara drog ihop sig och det kändes som om syret faktiskt skulle ta slut vilken sekund som helst. Inget synligt var ju fel på mig. Varför kunde jag inte bara andas normalt? Första gången jag sökte hjälp var jag övertygad om att det var något fel med lungorna. Emfysem? Men det visade sig att det satt mer i huvudet. Med åren har jag lärt mig tekniker för att hjälpa mig själv att ta mig ur dessa episoder. Jag kallar det att jag ”ankrar mig” i den fysiska världen, för att inte dras iväg i en abstrakt ångest. Jag känner efter hur underlaget känns under fötterna. Hur luften rör vid näshåren när jag andas in. Vilka ljud hör jag just nu? En avlägsen lastbil … någon som vrider sig i en kontorsstol … en fläkt som surrar … Och så listorna. Mina listor hjälper mig att få kontroll och överblick. Men så fylls de på för mycket. Jag glömmer att kolla dem. Missar ett möte. Missar en betalning. Och plötsligt är kontrollen borta.

Jag tror faktiskt att det kommer att gå över ganska snabbt den här gången. För det är inte några abstrakta faktorer som framkallat det här. Jag har för fan skrivit klart och fått en bok utgiven! Jag har skrivit och regisserat en pjäs som haft premiär. Och – jag har varit på bokmässan! Jag har hört från vänner och kollegor om den nästan posttraumatiska stress som kan infinna sig efter Göteborgsdagarna, så jag är inte helt förvånad. Jag hade det verkligen fantastiskt där på många sätt. Träffade läsare, blev intervjuad, fick prata om min bok, signera den, delta i intressanta samtal och träffa andra underbara författare. Jag fick känna att jag är del av någonting stort.

Men så var dom där. Både inne på mässan och runt omkring. Dom som inte alls håller med mig. Som inte tycker att vi alla har rätt att vara här. Vars mål och önskan inte är att alla ska kunna leva som kompisar och ta hand om varandra. Som faktiskt tycker att världen vore bättre om sådana som jag inte fanns – en man som älskar en annan man. Som rangordnar folk och vill utplåna de som inte uppfyller deras kriterier på vad en människa är. Det är stressande. Jag tror väl inte riktigt på att vi kommer kunna skapa ett paradis på jorden. Det är för trögt här. Men lite jäkla grundläggande basic-värderingar kunde vi väl ändå dela? För fasen. Jag blir tokig av att inte fatta hur ni funkar!

Så. Jag är lite låg. Lite upplöst i konturerna. Har stundom svårt att få ner tillräckligt med syre i lungorna. Men jag ger inte upp. Jag kommer att fortsätta föröka göra vad jag kan för att göra det lite drägligare här. Och berätta historier. På teatern och i böcker. För något jag kände på bokmässan var också att jag är del av en mäktig berättartradition – som skapar en livsnödvändig möjlighet för oss alla att förstå livet. Lite bättre.

 

Veckans låt från  Down under-spellistan, musiken som flödade ur freestylen och räddade mina tonår.

Om ni vill få en liten inblick i min vardag, kolla gärna på mitt Instagramkonto; johanjimehn

 

Debutant på stora bokmässan

20170505_145250

Fotograf: Jonas Schiller

Det är en trött författare som sitter här och ska försöka sammanfatta upplevelsen på bokmässan i ord.

Omtumlande är nog det ord som beskriver upplevelsen bäst.

 

Bara att komma dit, inte som besökare utan som författare, var verkligen en speciell upplevelse. Att dessutom få se sin egen bok där i förlagets monter och att se hur folk klämde och kände på den och i de flesta fall också köpte den :-), såpass mycket att förlaget faktiskt fick beställa fler böcker till lördagen :-), var smått galet. Jag hade lite svårt att greppa det först och stod lite handfallen när jag skulle signera första boken. Huvudet blev helt tomt. Vad skulle jag skriva? Tänk om jag stavar fel? Ni vet, varje katastroftanke som kunde dyka upp gjorde det. Men det gick bra. Jag skrev något klämkäckt om att Romance gör livet mycket bättra (vilket är så sant) och jag stavade inte fel 🙂
Att få signera sin bok är både roligt och skrämmande på samma gång. Men mest roligt. Frågan är bara om man någonsin kommer att vänja sig vid det 🙂 Jag tänker på dessa stora författare som signerar hundratals om inte tusentals böcker under en mässa, blir de trötta på det vid någon punkt? Kommer jag att någon gång känna att fasiken vad jobbigt det är att behöva signera min bok?

Jag tror inte det va 🙂 Jag skulle ha kunnat signera tills fingrarna blöder. Att någon vill köpa och läsa boken du skrivit och dessutom vill att du ska skriva ditt namn i den tillsammans med en hälsning till personen som köpt den är en sådan kick att jag tror att jag är smått beroende 🙂 och just nu kan jag bara tänka på hur jag ska göra för att få min nästa fix. Måste helt enkelt boka in lite fler signeringar här under hösten!

Förutom att hänga i montern med de underbara människorna från förlaget (och de fantastiska författarna som ligger vid samma förlag som mig) så har jag passat på att prata med läsare, träffa andra författare (som man lärt känna via sociala medier och nu äntligen fick träffa IRL). Jag åt lunch och pratade romance tillsammans med Sara och Veronica. Så himla roligt. Det är verkligen en ynnest att få sitta ner och prata tillsammans med andra som brinner för genren lika mycket som en själv gör.

Och givetvis handlat ett helt gäng med böcker 🙂 så nu har jag nog köpstopp på böcker ett tag framöver.

 

Min bokmässa avslutades med en förlagsmiddag i lördagskväll. Ett perfekt avslut på mässan om jag får säga det. Det var min första, men förhoppningsvis inte sista, förlagsmiddag och det var så roligt att få sitta och prata och umgås med både de andra författarna och de som arbetar på förlaget. Att vi dessutom fick gudomligt god mat gjorde ju inte saken sämre. Jag måste dock erkänna att jag blev lite starstruck när jag hamnade snett emot Emelie Schepp och mittemot hennes man Henrik vid middagsbordet. Min första tanke var: vad pratar en debuterande författare som lilla mig om med en bästsäljande författare som Emelie? Men sen insåg jag ju att hon faktiskt också befunnit sig där jag är nu en gång i tiden. Ja, för fyra år sedan för att vara mer exakt och då försvann tunghäftan lite 🙂

20170930_200927

Förrätten .-) Det var den enda jag fick bild på 🙂

Nästa år ska jag vara med alla fyra dagar 🙂 Eller i alla fall tre. Då kommer jag att ha med två böcker (fatta peppen på det) i förlagets monter och jag har efter dessa två dagar på mässan i år satt upp lite mål som jag ska nå under detta år som är kvar till nästa bokmässa 🙂

Jag är så peppad, även om jag är helt slutkörd i kropp och knopp efter dessa intensiva dagar (vilket inte är ovanligt för en introvert person). Jag har så många ideér, så många tankar på hur jag ska förvalta mitt författarskap på bästa sätt och jag har fått en liten nytändning kan man säga efter att ha tappat gnistan lite då sommaren och den tilltänkta marknadsföringen inte riktigt blev som jag hade tänkt mig på grund av en rygg som inte ville sammarbeta. Dessutom känns det inte fullt så jobbigt att ta tag i det sista som ska redigeras på manus två nu efter den helg 🙂

Nu kör vi järnet mot nästa år!!

Kram på er!

20170930_150057

Trött, men lycklig, författare som signerade böcker på lördag eftermiddag 🙂

PS. Jag vill tacka alla fina läsare som kom och sa hej, alla som köpte min bok och alla underbara människor från förlaget som verkligen fick mig att känna mig väl omhändertagen ❤
Ni är alla guld värda!

Med Albert i baksätet

Tjugofyra är inte bara min mentala ålder, det är också antalet dagar som återstår till bokmässan. Jag insåg det just. Och blev överdrivet uppspelt. Därför kommer detta inlägg också handla om det.

Det var ett halvår sedan vi bokade biljetter, jag och min speciella vän Albert. Nä alltså, Albert är normal (fast han skrattar jättehögt), men vår vänskap är speciell. Han är också författare, har skrivit en ljudboksserie (Härifrån till dig, Storytel Original) och vi har en hemlig vip-förening: ”Urtrevligt AB”- för särskilt utvalda författare.

Hittills är det förstås bara vi som är särskilt utvalda. Föreningens medlemmar träffas regelbundet, läser varandras texter, försöker äta något vegetariskt och tiden däremellan chattar de hejdlöst. Det är kriterierna för medlemsskap. Inga orimliga krav, det är enormt mycket som måste avhandlas. Våra böcker, recensioner, Tiny Kitchen (oerhört roligt konto på instagram), den trubbnosiga missförstådda katten Maggan (mjawsbaws, också instagram) och Alberts tax Harriet (misstänkt laktosintollerant). Även huvudkaraktären i min kommande bok heter förresten Harriet vilket ibland bidrar till förvirring.

”Nu är Harriet sur.”

”Jag vet, men tro mig, när hon börjar röka blir det bättre. Jag känner på mig att hon är en dubbelrökare. En sån som tänder en ny cigarett direkt på den gamla.”

”Ehh…”

”Pratar vi om min text eller din tax nu?”

Ungefär så.

Jag och Albert kan skoja om sådana allvarliga saker eftersom vi känt varandra länge. Vi träffades första gången i skolans aula. Fortfarande minns jag hur nervös jag var. Inte för att träffa Albert men för att börja högstadiet. I vita jeans, munkjacka och en tröja som det stod Levis på (asviktigt på 90-talet) steg jag in på första lektionen ”Musik och rörelse”. Det kändes fräscht att få börja med ett ämne som inte var teoretiskt. Som om jag var någon av karaktärerna i filmen Grease. Jag är förstås totalt taktlös men försökte ge sken av att detta var något jag hade gjort sedan dagis. En bluff som snabbt genomskådades. Albert satt längst fram tillsammans med de tuffaste tjejerna i sjuan. De som jag med skräckblandad förtjusning bara hade hört talas om. Direkt la jag märke till honom (det höga skrattet). Det ena ledde till det andra. Under ett ögonblick blev vi lite kära och hade ett oerhört kort förhållande vars största spänningsmoment infann sig när vi samåkte in till stan för att köpa ett SL-kort. Vår första och enda resa som förhållandemässigt slutade i en krasch. Sen dess har vi varit vänner. Och nu ska vi snart åka på vårt nästa gemensamma äventyr. En roadtrip till bokmässan. Urtrevligt AB:s första tjänsteresa. Men den här gången tar vi bilen. Det där med lokaltrafiken spårade ju ur för oss.

Som en förberedelse inför mässan tänkte jag läsa ikapp. Jag har nämligen skaffat mig otroliga litteraturluckor under skrivprocessen och bokhögen vid min säng har växt till astronomiska höjder. Jag rusade till Akademibokhandeln och fick omedelbart syn på en bok, ”Med Albert i baksätet.” Its a sign, tänkte jag och högg den. Den framstod som en närmast perfekt och mycket peppande överraskningspresent till Albert, inför vår resa. Väl hemma läste jag baksidestexten och insåg att den handlar om en tvär och helt omöjlig krokodil som heter Albert och som huvudkaraktären försöker göra sig av med. Jag skickade aldrig boken. Jag vill ju absolut inte paja vår andra tur. Och ur det perspektivet framstår det som världens sämsta uppladdning att skicka anonyma bokpaket till sitt sällskap där denne liknas med en gammal skräcködla. Motsatsen till urtrevligt.

Istället har vi bokat ett hotell med pool i källaren och smågodis som ett stående inslag i frukostbuffén.

Och nu känns det stort, till och med historiskt, att vi snart är på väg.

Under fredagen kommer vi att delta i underhållningen på Storytels montermingel. När frågan ställdes ropade vi omedelbart och osett ja! (Ett förhållningssätt vi har i Urtrevligt AB, #Tackaja!) Hur läskigt kan det vara? frågade vi oss på nästkommande Vip-träff. Har vi inte alltid levt efter devisen ”att öva är fegt”?

Senast vi uppträdde ihop var förstås för ca 27 år sedan i högstadieskolans aula. Som jag minns det sjöng Albert ett talangfullt solo ur musikalen Cats (eller om det var en låt med Rick Astley). Jag var utsedd till dansare men efter repet degraderades jag till någon form av bakgrundskatt. Ungefär som Anki Bagger fast med spetsiga svarta öron. Det slutade med en sur och mycket osynlig katt iförd silverhatt och slafsigt påmålad nos som dansade en arg liten dans helt i otakt någonstans bakom dekoren.

Vad jag hoppas nu är att det inte är den typen av underhållning som efterfrågas vid monterminglet utan snarare någon skojig frågesport som går utmärkt att genomföra sockerhög med klorgrönt hår och munnen full av hallonbåtar.

Om du är på bokmässan kom förbi och säg hej till Utrevligt AB vetja. Om du inte ser oss kommer du säkert höra oss (en av oss skrattar jättehögt, den andra kan mycket väl ha spetsiga öron och slafsigt påmålad nos).

Med Albert i baksätet misstänker jag slutar med att krokodilen släpps ut i frihet – hur det går med vår roadtrip vet vi först om en månad. Men jag hoppas på ett lyckligt slut även där.

Ps. Debutantbloggarna kommer också träffas. Under lördagen. Mer info om det kommer.

Läser Jan Guillou Debutantbloggen?

13934735_1596810507279804_8926557888544550005_n

Den frågan känns efter årets Bokmässa väldigt befogad. Varför återkommer jag till lite längre ner i inlägget.

Den som läste mitt inlägg förra veckan kanske förstod att jag inte var så jättepeppad på Bokmässan. Jag var i alla fall medveten om att den inte är så rosenskimrande som det ibland kan se ut i flödena i sociala medier.

Och kanske var det just på grund av de (ganska låga) förväntningarna som jag hade min bästa mässa någonsin. Mycket, kanske, för att jag faktiskt följde en del av mina egna råd. Jag undvek helt att gå dit på lördagen och jag försökte inte stressa för att hinna med så mycket som möjligt, utan tog mig istället tid att hänga i montrar och prata med folk.
Och det är just det sistnämnda som gör hela skillnaden. Det blir faktiskt roligare och roligare att åka till mässan. Mycket för att jag hela tiden lär känna fler personer. Genom bloggen, genom instagram. Nya och gamla bekantskaper som samlas på samma plats. Det är en helt annan grej än att gå dit ”bara” som besökare. De där jobbiga intrycken som annars riskerar att ta över, människorna, ljuden, blir något sekundärt.

Jag har aldrig riktigt känt att jag är del av en gemenskap. Snarare att jag stått lite vid sidan av. Ibland har det varit självvalt, men inte alltid. Nu kändes det mer som att komma hem.

bokmassan2Tycker ni att mitt leende ser lite smått psykotiskt ut? Kanske det, men då skulle ni se de andra jag ratade! Så här kan en i alla fall se ut i mötet med en av sina favoritförfattare (Julie Kagawa kommer på en solid tredjeplats efter Stephen King och Suzanne Collins). Dessutom gav jag min bok till henne. Det var inte planerat men jag hade ett ex i väskan och fick ett infall. När hon bad mig signera den fick jag totalt och paralyserande hjärnsläpp.

14433080_10210462090819343_4626911329163600242_nVi hade också en träff med debutantbloggarna och läsarna. Väldigt roligt att så många hittade dit – trots den undanskymda placeringen av lokalen.
Jag träffade även två av förra årets debutantbloggare (Fredrik och Christina). På något sätt kändes det trösterikt att vissa saker som jag känner är kämpiga i år var något de också kämpade med.
(
Det är för övrigt inte en audition för top model på bilden, jag lovar. Jag vet faktiskt inte vad jag pysslar med. )

bokmassan3

Jag fastnade på bild när vi helt spontant (och inte alls färgkodat) kollade in sista delen i Anna Jakobsson Lunds trilogi om Systemet. En bok som jag dessutom fått äran att testläsa. Det kändes väldigt speciellt att få den i sin hand!


Jag kan lätt säga att Fantastikgränden levererade. Den var precis lika underbar som jag trodde att den skulle vara. Att ingen tänkt på det tidigare – framför allt Bokmässan – att samla alla fantastikförlag på en plats. Min enda sorg var att mitt förlag inte stod här.

bokmassan

För så var det ju signeringar som gällde också, och det kanske är biten som hade kunnat gå bättre. Jag tror att jag hade tjänat mer på att vara placerad i Fantastikgränden, men å andra sidan ser inte jag signering som det främsta skälet att vara på Bokmässan. Och det blev trots allt möten med ett par unga (och lite äldre) läsare som var sugna på att ta sig an Snack och hans kompanjoner.

Till nästa år skulle det dock behöva göras ett stort tillägg i min ”anti-lista”:

Priserna.

Alltså, det här cafémonopolet. Samma (dåliga) mat på alla ställen. Och så dyrt. Och då var jag ändå fullt inställd på att det SKULLE vara dyrt. Men 15 spänn för en banan? Verkligen? Att bråka med en gravid kvinna när det gäller mat är inte ett smart drag.

Och så var det det här med Jan Guillou då. Vad handlar det om?

Jo, som jag skrev i förra veckans inlägg har jag vid två tidigare mässor varit nära att bli nermejad av en springande Guillou som tjurrusar genom folkmassan. I år såg jag honom vid fem olika tillfällen. Vissa gånger satt han visserligen på scen, men de andra gångerna rullade han inte fram som en fyraarmad bulldozer utan gick lugnt, nästan långsamt, men väldigt sammanbitet genom folkmassorna. Den spontana frågan är då direkt, har hans PR-folk sett mitt inlägg och sagt: ”Fan Janne, nu MÅSTE du börja ta det lugnt med att preja folk.”
Eller är det så att han själv sitter och läser bloggen?

Jag vet inte vilket. Men kanske är mässan från och med nu prejningsfri.

Varsågod, världen.

 

 

Ett kliv ut ur skrivarensamheten

Charlotte CederlundFörfattaryrket är ett ensamt yrke. Man skriver själv, våndas själv och gläds också ofta själv. Vill man vara författare måste man älska ensamheten, eller åtminstone acceptera den. Jag är en väldigt social person men trivs också med att vara ensam. Jag tycker om att ha det lugnt och tyst runt omkring mig och att få dyka ner i mina karaktärers liv. Men det betyder inte att jag ibland vill ha lite social fägring i mitt författarliv. Och det var precis vad jag fick i helgen. Hela lilla familjen tog sitt pick pack (kan informera att det blir orimligt mycket saker när man reser med en liten bebis!) och åkte upp till Stockholm för en riktig författarhelg.

Det började med förlagsfika på fredagen. Mitt förlag (Opal) har sitt kontor i ett gulligt hus i Bromma. De bjöd på fika i trädgården och vi pratade om Gryningsstjärna; om jag kommer klara min deadline (JA!), om de redan färdiga omslaget, om att synas bättre i bokhandlarna etc. IMG_4620Det var roligt att få prata om min blivande bok, om Bokmässan och allt annat roligt som händer i höst och när jag åkte tillbaka till centrum (med världens största säck barn- och ungdomsböcker som jag fått plocka på mig i bokförrådet!) kände jag mig mer peppad än på länge.

Peppen fortsatte på kvällen när jag åt en extremt god middag på en Söder-restaurang tillsammans med två personer som är intresserade av min bok på ett extra roligt sätt. Tyvärr kan jag inte säga vad det gäller (jag vet, hur tråkig är jag inte som ens nämner det då!) men det blev i alla fall en härlig kväll med mycket prat om karaktärer, inspiration mm.

På lördag var den sen äntligen dags för det som egentligen var Stockholmshelgens IMG_4649huvudsyfte, nämligen författarpanelen på Multicon i Sollentuna. Karl skrev ju om sin upplevelse i tisdags så jag ska inte tråka ut er med en massa upprepningar men det var hur som helst en riktigt rolig upplevelse, både att diskutera intressanta frågor med de andra panelförfattarna och att prata böcker och skrivande med de unga konvent-deltagarna. Jag blev verkligen taggad och kände direkt när vi gick av scen att det är något jag gärna gör om!

Summa summarum har det varit en fantastisk författarhelg. Att få känna sig som en del av ett skrivande sammanhang var välbehövt och att få träffa förlag, andra författare och läsare har definitivt gett min inspiration bränsle. Och det behövs för nu är det snart bara en månad kvar till min förlagsdeadline och jag har fortfarande tre kapitel kvar att skriva. Men nu är jag övertygad om att det kommer gå hur bra som helst!

Vad tycker du om ensamheten i skrivandet? Gillar du eller hatar du? Och tror du att du kommer uppskatta författarpaneler och andra liknande event eller är det något du helst håller dig långt borta ifrån?