Kan någon vara snäll och hålla mitt hår medan jag nervositetskräks lite här borta?

Mirijam Geyerhofer. Foto Anna Hållams

Okej, gissa vem som inom kort sitter på ett tåg på väg till den kungliga hufvudstaden för att på söndag gästa Nyhetsmorgon!? En liten ledtråd: det är jag. Innan boken kom ut så var det här en av de stora marknadsföringsdrömmarna jag hade, att gästa en tv-soffa. Och snart är det dags! Blir svettig bara jag tänker på det.

TV4 har fixat resa och hotell, och bokat taxi från hotellet på söndag morgon. ”Jag har bokat tid till dig i sminket klockan 8:30 så taxin hämtar dig en kvart före det”. En ostörd natt följd av hotellfrukost, taxiresa och tv-smink på en och samma morgon, snacka om lyx för en sliten småbarnsmorsa? Och då har vi inte ens kommit till biten med att sedan synas inför svenska folket på bästa sändningstid för att prata om sin lilla bokbebis.

Sen är det dags för soffan (det är fortfarande en soffa va?) och intervjun. Programledarna har läst boken så dom har full koll på ämnet och jag har blivit förintervjuad på telefon av en medarbetare på Nyhetsmorgon, och vi har pratat lite om vilka frågeställningar som är mest intressanta att ha med. Jag kommer vara med i två omgångar, först klockan 9:15 när jag pratar om min sömnbristkrasch och hur den utmattningen påverkar en när man ska försöka vara en bra förälder. Då kommer även psykologen och sömnexperten Helena Kubicek Boye (som jag intervjuat i boken) vara med i egenskap av expert. Sedan kommer vi vara med igen klockan 10:45 och svara på frågor från tittarna. En liten nätt tvåstegsraket alltså.

På söndag kan ni se hur det går och nästa fredag kommer en bloggrapport från besöket. Håll tummarna för mig!

Min berättelse blev en förstasida i tidningen

Det är ju väldigt intressant att höra om någon som blev så sjuk av sömnbrist att hon trodde att hon skulle dö, det är det ju. Nyligen var jag med och pratade om just detta i en artikelserie om små barns sömn i Sydsvenskans Inpå livet, och lyckades då även med bedriften av bli cover girl ihop med sömnsabotören no 1.

Jag har redan fått sätta upp flera reportar på min jag -återkommer-när-det-finns-en-köplänk-lista vilket jag är glad över, för oj vad man syns när man är i tidningen!? Speciellt när man får äran att vara med på omslaget så klart, och både kunder, vänner, sociala medier-följare och barnens förskolekompisars föräldrar har nämnt att de läst om mig. Så himla glad över detta!

Här finns artikelserien för den som är nyfiken!

Att kombinera två yrken

I månadens nummer av tidningen Karriär, som går ut till alla Jusekmedlemmar, är jag intervjuad på temat att kombinera två yrken – jurist och deckarförfattare. I artikeln beskrivs bl.a. hur jag under våren varit tjänstledig varannan månad för att skriva. Ett upplägg jag valt och som för mig har fungerat bra. Det har möjliggjort att hålla kontakten med min arbetsplats under tiden jag varit borta och därför också kunna prestera fullt ut när jag kommit tillbaka. Perioderna av tjänstledighet däremellan har gett mig chansen att skriva utan stopp.

Men kan man vara tjänstledig hur som helst undrar du kanske nu? Jag har förmånen att ha en oerhört bra arbetsgivare som satsar långsiktigt och den formella grunden för min tjänstledighet har varit studier. Under tiden jag skrivit manus har jag också gått en godkänd manusbearbetningskurs som motsvarar heltidsstudier i nedlagd tid. Det är där min bok har formats och tröskats. Många arbetsgivare godtar tjänstledighet för studier av det slaget. En seriös utbildningsarrangör skriver ett kursintyg till arbetsgivaren där innehållet framgår om du funderar på denna lösning. Lösningen ger dessutom oftast möjlighet att planera tjänstledigheten och studierna så att det passar i tid både för egen del och för arbetsgivaren. Det är vad jag gjorde.

Manusbearbetningskursen var helt avgörande för boken. Jag hade aldrig fixat att skriva den utan en piska för att hålla tempot och den ovärderliga feedbacken på texterna. Min lärare, vars synpunkter jag värdesätter högt, kommer för övrigt att gästa Debutantbloggen inom kort och ge tips och råd.

Efter våren kan jag konstatera följande. Det finns jättemycket i mitt juristjobb som jag haft nytta av i arbetet som författare. I synnerhet när det gäller noggrannhet, struktur och inställningen till research. Jag har haft många roller som samordnare och projektledare och manusproduktion för mig har stora likheter med hur jag i andra sammanhang planerar och lägger upp ett projekt med leveranser och delmål. Om någon frågade min förläggare misstänker jag starkt att hon skulle beskriva mig som i och för sig lite galen men helt anal. Jag missar inte en deadline och ser helst att allt följer tidsplanen. Däremot är min ryggsäck efter femton år med rättsliga frågor att jag alltid måste ha både hängslen och livrem. ”Lägg till frasen ‘såvitt vi vet’, ‘i allt väsentligt’, ‘vid en sammantagen bedömning'” – ni fattar. Otroligt hämmande.

Som författare har jag lärt mig mycket om språkanvändning, gestaltning, analys men framförallt mer om mig själv. Jag kan pitcha en idé, jag kan oförberedd ställa mig på en scen och prata inför massor av människor jag inte känner, jag kan jättemycket om marknadsföring och jag har ett jävla driv. Jag vågar delge mina tankar utan att ha en aning om hur de kommer att tas emot och jag kan hitta på! Varje dag har jag som författare gjort något som jag aldrig testat tidigare och som juristen i mig egentligen är absolut livrädd inför. Kanske är detta den viktigaste lärdomen som jag tar med mig tillbaka efter sommaren – modet författarskapet innebär. Och jag tror att det är något som jag kommer att ha nytta av under resten av mitt yrkesliv även som jurist.

Kontorsbocken

Nu har det hänt något galet. Jag har dels råkat hänga ut en kollega som potentiell player, dels spridit informationen till typ alla invånare i Landskrona. Det är sant, men inte som du tror (en fras som jag har kommit på mig själv att använda oväntat ofta de senaste månaderna). Men, så här ligger det till.

Förra veckan lanserade Storytel en ny app, Stories. Appen, som är gratis, innehåller chattberättelser. Alltså små dialogdrivna historier i kortformat avsedda att läsas i en busskö eller på väg till jobbet. Lite ”SKAM-igt”, om ni fattar vad jag menar.

Hur som helst blev Originalsförfattarna inbjudna att testskriva för formatet. Jag, som är en messoman av rang, hookade direkt. Älskar messhistorier, både fiktiva och verkliga.

När jag fick förfrågan tänkte jag också att det var ett lysande tillfälle att låta mina karaktärer från Stockholm psycho få lite extra utrymme. Jag saknar dem och det är roligt att få gå in i deras liv igen. Första chatten ut blev således en glimt ur Karolinas (biroll) liv. Hon har en otrohetsaffär på jobbet med avdelningens häradsbetäckare, Olof. För er som har lyssnat på Stockholm psycho vet ni hur det går för Olof men den här lilla historien tar plats precis innan han möter den kvinna han skulle önska att han aldrig mötte.

Olof är en man på fel sida fyrtioårsstrecket med ett poppigt yttre och vingklippt inre. Ständigt på jakt efter snabb bekräftelse och nya applåder. Vad som helst bara han känner sig åtrådd. På kontoret rusar han runt och raggar upp än den ena, än den andra. Därav namnet ”Kontorsbocken”. Vad han inte vet är att Karolina inte är en fiol som låter sig spelas. I Stockholm psycho är Carro en bitch. Hennes behov och mående styr tillvaron och när berättelsen börjar har Erik, hennes ex-man, just vaknat. Karolina har lämnat honom efter otrohetsaffären med Olof. I chat storyn får man emellertid en annan bild av Karolinas relationer.

”Kontorsbocken” var en skojgrej men samma dag som den släpptes fick den 12 000 klick. På något sätt verkar det som om alla helt enkelt har en bock på kontoret. En till av mina tap-berättelser var med i släppet, ”Mördaren skickar inbjudan”.

När jag klickade upp appen i måndags höll jag på att trilla av stolen. Tillsammans hade de passerat 50 000 klick. Lika mycket som invånarantalet i  en medelstor svensk stad.”Kontorsbocken” har nu, i skrivande stund, över 35 000 klick. Som om alla invånare i Landskrona plötsligt tappat loss och läst den.

”Tjohoo”, ropade jag när jag såg siffrorna och rusade runt på min arbetsplats och visade mina kollegor. Jag har ganska nyligen bytt enhet och fått nya arbetskamrater.

Några timmar senare knackade det på dörren till mitt arbetsrum och framför mig stod en man i fyrtioårsåldern och log beklämt.

”Hej, det är jag som är Olof, jag undrar vad du får din inspiration ifrån.”

Var går egentligen gränsen för bekvämlighetszonen?

I veckan fick jag en fråga om jag kunde komma till ett företag och prata lite om att gå utanför bekvämlighetszonen. Som en inspirationsföreläsning på temat ”Lunch & Learn.”

”Gärna”, ropade jag hurtfriskt och började genast fundera. För bara ett halvår sedan hade en sådan fråga gjort mig superstressad.

Jag är jurist och har de senaste femton åren jobbat inom staten. Dötrist tänker du kanske nu, men det har sina sidor det också. Vad det emellertid inte innebär är att synas, framhålla sina egna åsikter eller på andra sätt vara personligt exponerad. Vi är formella och följer regler, det är vår grej. Att bli ombedd att prata fritt om ett ämne eller ännu värre, uttala sig medialt, är något som de flesta i vår miljö undviker. Själv har jag alltid varit livrädd för att säga fel eller för mycket. Som jurist kan man inte heller börja slira på orden eller lyfta fram ett konkret exempel bara för att poängen ska gå hem. Tack och lov har det här aldrig varit något jätteproblem i mitt yrkesliv eftersom frågorna mest intresserar en ytterst begränsad skara. De närmast sörjande och eventuellt någon bedrövad handläggare under tvång.

När jag kom till mitt första jobb som nyutexad satte någon upp en lapp utanför kontorslandskapet med inskriptionen ”Moms är sexigt”. Jag tror att det var ett desperat försök att få arbetsuppgifterna att verka spännande, men jag ville mest dö. Vi behövde inte heller sätta upp kravallstängsel framför dörren. Tro mig, folk märker skillnaden på moms och typ Mads Mikkelsen.

Med det i bagaget är ”släppa bok” det överlägset läskigaste jag har gjort. Stockholm psycho är inte politisk men i hög grad samhällskritisk och den beskriver personer och miljöer som existerar på ett sätt som inte är speciellt smickrande. När jag skrev den tänkte jag inte heller på vad andra skulle tycka utan lät mig för första gången sväva ut precis som jag ville. Därför är den uppskruvad, cynisk och makaber. När jag fick kontrakt ville jag ge ut den under pseudonym. Att det är inläsaren och inte författaren som promotas när det gäller Storytel Original såg jag som en fördel.

”Men va fan, är det inte något att vara stolt över? Klart du ska använda ditt eget namn”, tyckte min man. Han har inte gått i messkolan som jag. Efter att ha rannsakat mig själv kom jag fram till att jag måste testa hur det känns att faktiskt våga något på riktigt och tryckte morskt dit hela mitt namn på kontraktet. Alla efternamnen. (Min svärmor som är en ursnäll kvinna i 70-årsåldern från Småland heter annars samma och det kan lätt bli en rörig mix-up om hon plötsligt förknippas med en blodig thriller i storstadsmiljö. Hon skulle till exempel aldrig släpa hem någon i röda framgångsbyxor från Riche och döda bara sådär).

Min bok står jag för men jag tror inte att jag kan hitta en större kontrast till annat jag gjort när det gäller exponering. Det finns inte heller något ”skyddsnät” som fångar mig om folk misstycker – som på myndighet. ”Det här följer av reglerna, är du inte nöjd kan du överklaga”, kan jag inte snabbt ropa till den provocerade.

Jag darrade när jag satte lurarna i öronen minuten efter releasen. En enda sak snurrade i mitt huvud. ”Herregud, vad kommer folk tycka?” För en person som slösat ett liv på att försöka vara till lags är det fruktansvärt obehagligt när någon ogillar, i synnerhet som det är min egen bild som skildras. Boksläppet blev den yttersta formen av ”hets-KBT för mesproppar”. Jag kan ärligt säga att det hade känts mindre jobbigt att posera naken på varenda reklampelare längs Sergels torg den dagen.

En del blev arga och skrev otrevliga saker till mig. Det kändes som att få en smocka i magen och jag tappade livslusten och ville kräkas. Mest av allt ångrade jag mig. Varför i hela helvetet fick jag för mig att göra det här? Hur kunde jag vara så dum i huvudet? Tills jag blev kontaktad av någon som hade blivit berörd, fascinerad och uppslukad av berättelsen. Vissa förstod poängen och tyckte boken var träffsäker och viktig. Andra tyckte den var skitbra. Sakta började allt vända igen och det fanns en mening.

På ett mingel ett tag senare träffade jag en rutinerad skådespelare och beklagade mig genast. (Inte Mads Mikkelsen givetvis, då hade jag inte kunnat prata). Han sa: ”Du måste lära dig att man inte kan ta ansvar för andra människors känslor, de är aldrig rationella. Inget går att förutse och allt handlar alltid om de själva.”

Det kan låta enkelt men den tanken fick betydelse. En mycket klok man. (Lite som Mads Mikkelsen faktiskt.)

Sedan Stockholm psycho släpptes har jag blivit intervjuad i några tidningar, pratat i radio, hållit föredrag och stått på scen. Situationer som jag i min yrkesroll hade tyckt var oerhört obehagliga. Jag blir nervös nu också men skillnaden är att jag inte behöver vara rädd för att säga fel eller berätta något jag inte får. Min bok är ingen hemlighet och jag sätter själv gränserna. Inte ens rubriken ”Det är mycket knark och otrohet” på tidningen i grannskapets brevlådor bekymrar mig.  (Den rubriken hade varit en absolut katastrof i en annan situation). Jag bjuder också gärna på en historia om processen eller en galen anekdot, jag har hundra. Som hur det till exempel kommer sig att ett mänskligt revben hamnade i min grannes myrstack. När det gäller Stockholm psycho är allt rimligt. Den som inte gillar behöver dessutom varken lyssna eller läsa. Det är valfritt till skillnad från tidigare dragningar om momsregler och konsekvensutredningar. Bäst av allt är att jag inte behöver spela någon roll längre utan får vara precis den jag är.

Juristen i mig tänkte att en ”inspirationslunch” är att gå så långt utanför  bekvämlighetszon som det går men för författaren visade det sig vara precis tvärtom. Jag aldrig känt mig mer bekväm som talare.

 

Låt oss prata marknadsföring: del 1

christinas

Fotograf: Jonas Schiller

Den senaste veckan har jag funderat mycket på det här med marknadsföringen av Hemligheter små. Jag har skrivit ner tankar och idéer på hur och vad jag kan göra för att nå ut med min lilla bok, så att folk får upp ögonen för den.

Hemligheter små ges ut i Silk serien som är en del av HarperCollins Nordics massmarknads sida, dvs. Harlequin böckerna man ser i dagligvaruhandeln. Detta gör att jag inte har en PR avdelning bakom mig utan jag kommer att få sköta all marknadsföring själv. En av fördelarna med att ges ut i Silk serien är att Hemligheter små kommer att skickas ut till alla som prenumererar på Silk, så redan där har jag ett antal läsare inom rätt målgrupp som förhoppningsvis kommer att läsa och tycka om Hemligheter små. Kanske till och med rekommendera den till andra. För det är ju det man vill uppnå, att folk pratar och rekommenderar ens bok.

Men hur når man dit då? Hur når man ut genom bruset?

Det är frågan jag ställt mig själv ett antal gånger sedan jag började skriva. Och om någon sitter på svaret så får ni väldigt gärna höra av er 🙂

20170319_143101

Spenderade söndagen med att planera inför den kommande marknadsföringen av Hemligheter små.

Orden: Om du inte syns, så finns du inte ligger det mycket i tror jag. I alla fall när det gäller att nå ut med sin bok och sitt författarskap i den stora konkurrensen som finns där ute. Och hur skrämmande det än är så är det något jag tagit fasta på när jag skrivit på min marknadsföringsplan. Ja, när jag känner mig obekväm med att göra något så gillar jag att planera och att vara förberedd. Nästan in i minsta detalj, lite svängrum måste finnas kvar för spontana saker.

Några av punkterna på min lista är följande:

  • Boka in så många signeringar som det går under veckorna efter boksläppet (först och främst i Västra Götaland, för att det är där jag bor och även i Värmland, för att det är där Hemligheter små utspelar sig)
  • Skicka ut pressmeddelande (kommer att göras ca 1 vecka innan boksläppet)
  • Ta kontakt med lokalradion (både i Västra Götaland och Värmland) och se om de kanske är intresserade att göra en intervju eller liknande.
  • Kontakta utvalda bokbloggare och se om de kan vara intresserade av att recensera boken.
  • Skapa en annons på Facebook, gärna redan när boken finns att bevaka hos diverse nätbokhandlare.
  • Var aktiv på sociala medier och posta sådant som är relevant för ditt författarskap och boken.
  • Var inte rädd för att prata om boken, med alla som visar minsta lilla tecken på att vara nyfiken. Var stolt över vad du åstadkommit.
  • Förbered en kort pitch om vad boken handlar om som du kan ta till när frågan vad den handlar om kommer, då slipper du stamma fram något osammanhängande och eventuellt tappa intresset hos den som frågade.
  • Var med på bokmässor.

Planen är att när Hemligheter små finns där ute på marknaden så ska jag göra något för boken varje dag. Ringa eller mejla om att boka in en signering, mejla tidningar och se om de är intresserade av att skriva något om mig och boken, ha en tävling på Instagram eller Facebook där man kan vinna min bok osv. Litet eller stort spelar ingen roll så länge som jag gör något varje dag.

Att nå ut med sin bok är som ett långdistanslopp tror jag och det gäller att hålla i hela vägen, ända tills man springer över mållinjen. Tills man får det där genombrottet. Så just nu laddar jag inför att startskottet ska gå och jag påbörjar mitt långdistanslopp. Hur det hela kommer att gå vet jag inte men jag kommer ge allt jag har, det kan jag lova. Och det kommer att komma en del 2 på detta ämne också. Jag måste ju hålla er uppdaterade om hur det går med min marknadsföringsplan.

Hur tänker ni om det här kring marknadsföring av er bok? Ser ni fram emot det eller är det mer en skräckblandad förtjusning som för mig?

Hur mäter du framgång?

13934735_1596810507279804_8926557888544550005_n

Innan min bok kom ut hade jag definitivt mätt framgång i just det. Att landa ett förlagskontrakt, se mig själv titulerad som Författaren. Och i förlängningen, att hålla min alldeles egna bok i handen.

Det som kom efter kändes luddigt och avlägset. Någonting som inte riktigt var relevant. Ja, det låter kanske konstigt, men jag hade så svårt att se bortom det där första hindret. Kanske för att det är ett så högt och svårt ett. Ett som ofta känns helt omöjligt att ta sig förbi. Många snubblar ju redan där. De kommer inte vidare trots att de gör hur många fantastiska försök som helst.

Att bli antagen.

Vad som kommer sedan? Tja, det fanns inte riktigt.

Men nu gör det det. Nu känns hela världen uppbyggd av siffror. För det är frågan som börjar komma allt oftare: ”Hur har den sålt?”

Det känns som en så underlig fråga. Inte ”hur har reaktionerna varit?” eller ”vad tycker barnen?” utan hårda kalla siffror. Som om det är själva måttet på framgång. Att det är svaret på om jag lyckats.
Hur mäter jag ens det? Är det just i antal sålda kopior? Positiva recensioner? Artiklar i tidningen? Mail från glada läsare? Eller ska jag basera det helt på recensionen från BTJ?

Det är svårt att komma ifrån att en boks framgång mäts i antal sålda kopior. Det är trots allt det som vi ser. Är du med i olika sociala nätverk kan det tyckas som om alla böcker trycks i en andra upplaga efter en vecka, att det rasar in beställningar redan innan boken är släppt.
För en del är det så, och det är fantastiskt roligt! Men för andra är det kanske annorlunda.

Snack har sålt väldigt bra till bibliotek, men inte till den stora massan. Det är inte så konstigt egentligen. Det hänger såklart ihop med marknadsföring. Nackdelen med att ligga på ett väldigt litet förlag är att den delen inte sker automatiskt, det är upp till dig själv. Och mitt fokus har varit just på bibliotek. Att sprida ordet om min rymdpirat till landets alla bibliotek, så att boken finns tillgänglig för barn överallt.

Så i det avseendet borde det väl kännas ganska lyckat?

Men trots allt finns det den där gnagande känslan av att det inte är riktigt bra nog. Det är svårt att göra någonting åt känslan, att få den att tystna. Den logiska delen av min hjärna vet ju att bygga författarskap är ingenting som går snabbt. Det görs över tid, med flera titlar. Att ständigt fortsätta jobba när det känns kämpigt. Och att se till sina förutsättningar. Hade jag kunnat jobba heltid med att marknadsföra boken hade det varit en helt annan sak. Nu är det begränsat till en stund på kvällen efter att alla andra måsten är gjorda.

Till syvende och sist handlar det väl att bestämma sig för hur du mäter framgång. Vad som är viktigt för just dig. Är det att få positiva kommentarer från läsarna så kanske det inte spelar så stor roll om boken säljer i 500 ex, i 800 eller 1000? Jag tror också att det är viktigt att komma ihåg att andras framgång inte förminskar din egen bedrift. Bara att komma över det där första hindret går ju att jämföra med toughest-tävlingar där hindret består av flammande eld, elstötar och hungriga krokodiler.

Och tänk innan dess, bara att ha skrivit ett helt manus. Shit. Vilket jäkla jobb som ligger bakom det. Det om något är väl framgång?

Det gäller nog att inte tappa bort de segrarna. Och inte bara fokusera på hur många nollor det står bakom säljbeskedet. Utan på andra saker. Saker som inte är riktigt lika hårda och kalla.

Som att få fan-art skickad till sig, från en ung läsare som gjort sin egen tolkning av robotkaninerna.

13162492_10209734038372338_2034887321_n

Det om något är väl framgång?

 

 

 

Första veckan

Anna porträtt 3

Foto: Göran Segeholm

Du, bara är ute, och wow, det har varit en intensiv vecka. Det tog ett tag att landa efter releasefesten, det var så mycket att fixa och så intensivt att jag var trött i många dagar efteråt. I och med lanseringen har det också varit en del ståhej. Till exempel har jag fått vara med i radio (den som vill lyssna kan klicka på P4 Upplands program ”förmiddag” här, jag är med precis i början av avsnittet som sändes den 30/5).

Radio var en ny erfarenhet för mig. Annorna och jag har tidigare spelat in podd, men att sändas live var en lite annan känsla. Bara vetskapen om att det inte går att klippa till något osammanhängande resonemang gjorde att jag skärpte till mig lite extra, tror jag. Det kändes som om det gick bra, och framför allt var det superkul, så jag hoppas att jag får chans att göra det fler gånger.

Jag har också blivit intervjuad av tre tidningar. Först ut var QX (intervjun går att läsa här, på sidan 15). Det var en mailintervju, jag gillade verkligen att kunna tänka igenom mina svar och slipa formuleringar tills jag blev nöjd. Samma dag som jag var i Uppsala för att spela in radio blev jag även intervjuad och fotad av UNT, och det borde komma i tidningen vilken dag som helst, tror jag. Spännande! Jag har också turen att få vara med i nästa nummer av Vi läser, vilket är jättekul.

Intervjuer verkar svåra att skriva tycker jag. Ett samtal som kan ha varat i flera timmar ska kokas ner till kanske en halv sidas text, och ändå ska en lyckas fånga kärnan i samtalet och förmedla någon sorts känsla för personen. Jag kan tänka mig att det är en konst.

En sak jag blev väldigt nöjd med är att UNT-fotograferingen blev utanför det gröna huset på Luthagsesplanaden, där min huvudperson Johns bästis Elli bor. Huset har en viktig roll i Du, bara, där John och Elli ofta sitter på taket och ser ut över stan och filosoferar över livet. Att gå runt i Luthagen nu när min bok är ute kändes så häftigt. Som om jag kunde springa in i John, Elli eller Frank närsomhelst, eftersom de bor där.

När jag ändå var i Uppsala gjorde jag lite bokhandelsbesök för att höra om vi skulle hitta på något framöver, och då insisterade en bokhandelsexpedit på att jag skulle skriva en tipslapp om min bok. Mina skrivarkompisar och jag har skojat rätt friskt om att jag kommer att vara den av oss som gör fejkade såna ”personalen tipsar”-lappar, så det kändes ju bara för kul att få göra en sån här. Jag undertecknade med mitt eget namn i alla fall.

Tips på Du, bara

Och just det ja! En annan höjdpunkt i veckan var att få göra mitt första författarbesök, på HBTQ-ungdomshänget Egalia i Stockholm. Eftersom jag är lärare i botten, jobbar i skolbibliotek och håller skrivarkurser har jag ju redan pratat rätt mycket om böcker med ungdomar i flera sammanhang, men detta var speciellt. Min bok. Det var fantastiskt kul, och vi hade jätteintressanta diskussioner om hbtq i litteraturen och vilka historier som saknas. Jag är också så svag för att få läsa högt ur boken, älskar det. Och jag älskar tanken på att kanske få inspirera unga människor till att skriva själva.

Förutom detta har jag ägnat alldeles för mycket tid i veckan åt att googla mig själv, för nu börjar det bli kul eftersom det börjat puttra lite här och där på nätet. Varje gång jag ser att någon fått en fin lässtund med min bok blir jag helt varm i hjärtat. Vad häftigt det är att det faktiskt är riktiga, fysiska människor som läser mina ord och känner något. På lördag är det första recensionsdag för boken, efter det kan det nog ramla in lite mer saker här och där. Väldigt spännande. Jag fick frågan ifall jag tycker att det känns jobbigt eller läskigt, men efter den här veckan känner jag mig rätt lugn.  Jag förväntar mig inte att alla kommer att gilla den, men att veta att den redan har landat i hjärtat på flera människor gör mig så glad. Jag vill att den ska betyda något. Har den betytt något för någon har jag lyckats.

 

 

Jag tror jag behöver mediatränas

porträtt anna1”Du är inte rädd för att skriva om sex?” frågar Lena Callne som intervjuar mig på radion.

Egentligen är det inte ens en fråga utan ett påstående. Hon har läst min bok och vet att den innehåller vissa inslag av erotik, som hon sedan kommer att kalla det, eller närmare bestämt att ett kapitel av sextiosju rör själva akten.

Det är en bit in i intervjun. Jag har börjat känna mig bekväm vid både Lena som intervjuar och vid formatet. Nej, jag har aldrig pratat i radio förut. Men det känns tryggt. Lena är van vid det här och har den där radiorösten ni vet, den lugna, varma och mörka. Den som vaggar in en i visshet om att det här kommer att bli bra. Pö om pö slappnar jag av. Jag kan min roman och jag känner mina karaktärer, och jag vill inget hellre än att samtala om Tills kärleken skiljer oss inför lyssnarna.

Vi pratar om Norrbotten och att David, som Lena kallar för hjälten i romanen, kommer från Luleå. Hon undrar varför jag valde samma uppväxtort för honom som jag själv haft. Jag förklarar att Luleå anknyter bra till Davids personlighet. Han är snäll och trygg, precis så som jag tänker mig att norrbottningar, och Lulebor i synnerhet, är. Lena skrattar och säger att nu får jag många pluspoäng hos de norrbottniska lyssnarna, och jag ler. Det går ju bra det här. Sen tänker jag på att hon nyss kallade en av mina favoritkaraktärer för hjälte, och jag smälter som en glass i gassande solsken. Atmosfären i studion blir alltmer mysig och jag känner hur befriande det är att prata i radio. Inga krav på kläder, hår eller make-up. Bara stå rätt upp och ner framför en mikrofon och vaggas in i radiorytmen. Det här kan jag göra för alltid tänker jag.

Så kommer frågan om sex och jag blir lite ställd. Visserligen har flera som recenserat boken berört ämnet och tycker att jag bemästrar konsten att skriva bra sexscener. Det är fint, jämställt och hett skildrat. Sägs det. Ändå skruvar jag mig framför mikrofonen och det här mysiga kommer av sig lite. Men sen återfår jag fattningen och tycker att jag får till ett bra svar.

Anna_radion

Jag i studion hos Sveriges Radio P4 Norrbotten

Lena intervjuade mig i tjugo minuter. Hon klippte ner inspelningen till tio. En fråga handlade om sex. Ett kapitel i romanen beskriver hur det går till. Rubriken hon sätter på intervjun blir: Anna Lönnqvist antar utmaningen att skriva om erotik. Jag tror att jag behöver mediatränas.

Finns du om du inte syns?

Häromdagen hörde ett bibliotek av sig och bokade in mig på ett författarbesök i april. Det kändes stort. Bokhandlare har föreslagit författarsamtal när nästa bok kommer ut. Mitt förlag bokar in signeringar. För det mesta tackar jag ja, jag vet hur viktigt det är att vara ute och synas, bygga på sitt varumärke som det så vackert heter. Att vara författare räcker inte längre, idag ska man också vara estradör, om detta har jag skrivit tidigare och det handlade då om att synas i sociala medier.

Så tack mamma och pappa för att ni satte mig i balettskola när jag var sex år gammal, där lärde jag mig att stå på en scen och visa upp mina konster. Och tack för att jag fick träna konståkning i flera år, där lärde jag mig att ramla på rumpan inför publik utan att bryta ihop. Tack också för åren som gymnast – att komma fel mot en barr eller ramla av en bom lärde mig att bita ihop när det gör ont. Slutligen tack för att vi flyttade så mycket och bodde i olika länder, det lärde mig att vara anpassningsbar. Mina olika jobb har lärt mig att tala inför stora grupper, små också för den delen. Tack för det.

Jag har alltså inga problem med den extroverta delen av författaryrket och är det någonting som jag älskar så är det att prata om mitt skrivande. Samtidigt har jag en annan sida. Den som egentligen skulle vilja slippa visa upp sig, den som, om den fick välja, skulle ta till flykten istället för att exponeras. En författarkollega tyckte att det kändes som att prostituera sig när hon stod vid ett signeringsbord och bad alla som gick förbi att köpa henne – jag menar boken … Det ena hänger onekligen ihop med det andra och jag förstår mycket väl hur hon upplevde situationen. Men jag tror inte att vi kommer undan.

Förlaget gör en del för att marknadsföra mig men det räcker inte. Jag måste själv initiera olika aktiviteter och intervjuer och har därför tagit kontakt med media, sagt att hej, här och jag och jag svarar gladeligen på alla era frågor. För det mesta får jag kalla handen, jag är ju liksom inte den enda som vill ha uppmärksamhet. Dessutom är jag faktiskt rätt så ointressant för till exempel veckotidningar som vet exakt vilken sorts artiklar som deras läsare vill ha. Eller som en tidning krasst konstaterade: ”Du är för nöjd och lycklig, du har inte råkat tillräckligt illa ut. Lycka säljer inte.”

Vad svarar man på det? Ursäkta mig? Ska jag kanske uppfinna mig en hemsk barndom, en hemlig sjukdom, en elak svärmor? Skulle det ge mig några spaltmilimetrar? Ska jag uppföra mig skandalöst? Det skulle i och för sig vara lite intressant …

Äsch, lika bra att jag koncentrerar mig på att skriva så bra som möjligt istället. De mörkare delarna av mitt liv behåller jag för mig själv, även om det innebär mindre medial uppmärksamhet.

image

Fyra författare och en signering

Sälja! Sälja! SÄLJA!

Förra veckan var jag i Skövde på något som kallas Bokinfodagarna. Det är ungefär som Bokmässan i koncentrat, fast med enbart branschfolk. Över 200 personer från 150 olika butiker var där, plus en hel del författare och förlagsfolk. Det primära syftet med arrangemanget är att informera och göra reklam. Ärligt talat visste jag inte ens att det fanns något sånt som Bokinfodagarna innan jag blev tillfrågad om att vara med. Och jag hade verkligen inte väntat mig att det skulle vara så stort.

Mitt jobb som författare bestod i att vara representativ och trevlig under middagen på tisdagskvällen och sen ge en kort intervju (6 minuter för att vara exakt) på scenen på onsdagsmorgonen. Jag gruvade mig mer för middagen än för intervjun, jag är inget vidare på att mingla, men det löste sig rätt bra det med.

Det här låter kanske inte som en stor grej, men jäklar vad välplanerat det var. Min förlagsgrupp hade exakt en timme på sig att presentera sina nio författare och inte en sekund fick gå förlorad. Jag var dessutom sist ut, vilket hade både sina för- och nackdelar. Å ena sidan fick jag en ganska god förvarning om vad frågorna skulle handla om och hann tänka ut lite bra svar, å andra sidan fick min nervositet gott om tid att eskalera. Men väl på scen kändes det ändå rätt bra. Jag märker att jag inte har så värst mycket emot att prata inför stora folksamlingar (och det här var nog den största jag möt hitintills). Jag har inte så tydligt minne av vad jag egentligen sa (jag tror att jag gjorde en hel del reklam för Debutantbloggen av bara farten) men av surret som gick efteråt verkade det som att de flesta varit väldigt nöjda med våra presentationer.

Det är intressant att se hur mycket förlagen faktiskt använder sig av författaren i marknadsföringen numera. Det räcker tydligen inte med att bara visa fram en bok, det måste finnas en person bakom också. Har du skrivit en bok förväntas du göra reklam för den, annars är den nästan chanslös på marknaden. Jag vet egentligen inte vad jag tycker om det här. Personligen tycker jag att det är roligt att få komma ut och prata böcker och skrivande, det är ju något jag brinner för, men jag känner andra skrivande människor som inte alls lockas av den här delen av branschen, som mest tycker att det är obehagligt. Naturligtvis är det ingen som tvingar en att ställa upp, men samtidigt vill man göra det man kan för att boken ska sälja.

Det slår mig att det kanske är bra att ha någon sorts säljstrategi som författare, att redan från början vara på det klara med hur man vill ställa sig till det här. Vad är du beredd att göra för din bok? Var går dina gränser? Vad är du okej med och vad är bara jobbigt och obehagligt? Vad kan du i så fall göra i stället som känns bättre? Förlagen är för det mesta duktiga på att lyssna på sina författare och är måna om att vi ska känna oss trygga och omhändertagna.

Själv kan jag absolut tänka mig att vara med på liknande arrangemang i framtiden. Vem vet, jag kanske till och med utvecklar lite mingeltalanger.

Recensionsdag – och sen då?

imageI dag är det den 27 maj och maken fyller jämt. Så pass jämt att vi trots regnet som smattrar på stugtaket och ner över sundet, stannar kvar på landet – som vi stockholmare kallar våra fritidsställen för – stänger av mobiltelefonerna och tar ut en ledig dag.

I dag är också den första officiella recensionsdagen för Solviken vilket betyder att hugade dagstidningar har ”rätt” att från och med nu tycka till. Förlaget har skickat ut en drös med recensionsex, 100 st, och givetvis hoppas jag att åtminstone ett par tidningar recenserar min bok. Men den krassa sanningen är att en debutant, som dessutom skriver underhållningslitteratur, knappast lär väcka något större intresse, inte förrän den blivit en storsäljande överraskning förstås …

Två magasin har dock redan gett sin syn på Solviken – Damernas Värld och tidningen Mama. Boken fick en 3:a av båda och jag är nöjd med att den överhuvudtaget blev uppmärksammad, trots att båda tidningarna tycker att den tillhör chiclit-genren. Inte mig emot i och för sig, men är inte mina romanfigurer lite väl gamla för att platsa i den kategorin? Kalla det för womenlit istället. Men tack Mama för att ni tycker att Solviken passar den som gillar Kajsa Ingemarsson och Marian Keyes!

Jag pratade med mamma i telefon i går för att gratta henne på morsdag och hon skällde på mig eftersom jag förstört hennes helg genom att ge henne min bok i present; hon satt bara och läste, kunde inte sluta och fick ingenting gjort. Ja, mamsen kan jag lita på när det gäller att bli egoboostad!

Men hur lycklig jag än blir av all den positiv feedback jag hittills fått av mina läsare, såväl kända som okända, nyper det ändå till i hjärteroten när jag tänker på vad recensenterna kommer att skriva. OM de skriver och OM de i så fall förstår vad jag velat åstadkomma. Kommer de att lägga märke till hur noga jag varit med språket, hur jag ansträngt mig för att få det att bli blommigt och omväxlande och rytmiskt? Kommer de att uppskatta mina miljöskildringar, känna sig förflyttade i tid och rum? Kommer de att flina åt sarkasmerna och ironierna som Ylva och Gabriel droppar omkring sig, förstå den krassa humorn? Kommer de att tycka om karaktärerna och engagera sig i deras öden, kanske plocka ut en favorit till och med? Kommer de att upptäcka svärtan under det glättiga, se hur jag jobbat med detaljerna, inte lämnat något åt slumpen? Kanske, kanske inte, har ingen aning, kan bara hoppas.

Oavsett vilket tänker vi ha en underbar dag, maken och jag. Klappa på varandra, äta tårta och skaldjursplatå, hurra och skåla i äkta champagne. För såväl honom som för Solviken.

En bokrecensents vidare bekännelser

Något som många har frågat mig om är hur det känns att bli recenserad när jag själv är verksam som recensent. Jag brukar svara att det nog inte är någon större skillnad på mig och på en debutant utan de erfarenheterna. Att få sin text bedömd är helt enkelt läskigt, oavsett vem du är. Möjligen har det hjälpt att jag har en större förståelse för hur dagstidningarnas kultursidor funkar. Jag blev till exempel inte särskilt överraskad eller upprörd över av att jag bara fick en förstadagsrecension i dagspressen. Många ungdomsböcker får inga recensioner i traditionell media alls. I stället är det bokbloggarna som tagit över och som levererar de flesta recensioner inom ungdomslitteraturen i dag. Att jag hitintills ändå fått två dagspressrecensioner måste i sammanhanget anses som helt okej. Det är möjligt att det trillar in fler eftersom recensionsperioden på ungdomsböcker oftast är längre än för vuxenböcker.

Men ju mer jag tänker på det desto mer saker upptäcker jag som stör bokrecensenten i mig. Jag har själv en väldigt tydlig mall som jag utgår ifrån när jag recenserar. Jag har ett mycket begränsat utrymme och det gäller att få med det som faktiskt är intressant för läsaren. Det gör att jag till exempel sällan ägnar någon större plats åt att prata om författaren. Jag kan nämna att det är en debutant, eller vilken bok det nu är i ordningen som författaren i fråga ger ut, jag kan nämna att författaren fått något uppmärksammat pris eller på annat sätt utmärkt sig. Annars tycker jag att det är tämligen ointressant att prata om författaren i samband med bokrecensionen. Det är ändå boken som ska läsas och information om författaren kan den som är intresserad lätt hitta på andra ställen.

Men jag märker att det är många som gör just så. Skriver om författaren, det vill säga att de i det här fallet skriver om mig. Att ha en blogg kan i de här fallen vara lite vanskligt. Vad en författare skriver i sin blogg behöver inte nödvändigtvis ha något med den aktuella boken att göra, så att hämta information och citat därifrån har aldrig lockat mig. Men det görs tydligen. Att jag personligen tycker att det är olämpligt stoppar ju inte andra från att göra det, vilket förstås är helt okej. Jag får helt enkelt acceptera att skribenten i fråga har en annan åsikt.

En annan sak som jag ofta upptäcker främst i bloggrecensioner, men även en del i dagspressen, är hur skribenten fixerat sig vid någon enstaka detalj i boken och låter hela recensionen kretsa kring detta. Vad läsaren får ut av en sådan recension är oklart, förutom att den får veta allt om recensentens personliga hang-ups. Naturligtvis har vi alla personliga hang-ups. Jag också. Men jag strävar efter att hålla dem borta från mina recensioner. Jag har aldrig förstått varför man vill skriva så. Varför ens bry sig om att skriva en recension om nästan allt du har att säga kretsar kring en enda liten aspekt av boken? En annan läsare kanske inte alls stör sig på nämnda del, men får genom recensionen inte veta något annat än just detta.

Anmärk på tråkig stil, slarvigt språk, ospännande handling, platt dialog, vad som helst, men kom inte dragande med småsaker bara för att du inte råkat gilla just den detaljen. Som recensent är du förstås alltid subjektiv i någon mening, men det måste finnas gränser. För mig handlar det om hur jag motiverar min åsikt, om jag i någon mån kan förankra den i något utanför mig själv. Att jag kan förklara varför jag tycker som jag tycker, och det räcker inte med att bara säga ”jag gillar det inte”.

Men återigen, allt det här är mina personliga övertygelser. Det är inga lagar som måste följas och jag måste förstås acceptera att andra recensenter tycker annorlunda än jag, även när det är min bok som ska recenseras. Så kanske hade det faktiskt varit lättare att läsa recensioner utan att ha så bestämda åsikter om dem. Att det finns läsare som inte gillar boken kan jag ta, men att läsa tråkigt skrivna recensioner stör mig.

Har ni hört den här?

När jag gjorde en sökning här på Debutanbloggen för att kolla om jag redan vid något tillfälle hade tipsat om det jag tänkte tipsa om idag, upptäckte jag att jag inte hade det. Däremot hade någon annan gjort det. Oskar Källner som debutantbloggade 2011 gillar uppenbarligen samma grejer som jag, för han hade, förutom det som jag strax ska tipsa om, tipsat om den filmade föreläsningen med Dan Wells som jag tipsade om i påskas. Bra smak du har, Oskar!

Men eftersom det är två år sen och bra grejer inte kan lyftas fram för många gånger, gör jag som jag tänkte ändå. Här kommer tipset:

Lyssna på Writing Excuses! 

En sjukt bra amerikansk podcast, med bland andra Dan Wells (och min idol Mary Robinette Kowal. Om ni gillar Jane Austen och magi och inte har läst hennes Gla2013-04-11 14.27.45mourist Histories måste ni genast läsa dem!) Writing Excuses görs av science fiction-, fantasy- , skräck, och serieroman-författare och tar naturligtvis upp genrespecifika frågor. Men också en hel massa andra, sjukt intressant saker: hur skriver man trovärdiga psykiskt sjuka karaktärer? Hur gör man en bra intrigskiss? Hur beskriver man djur i berättelser så att de känns som personligheter? Hur jobbar man med cliffhangers? Vad är skillnaden på att skapa intrig för en novell eller en roman? Och tusen andra ämnen.

Varje avsnitt är 15 min och tro mig – det är 15 värda minuter! Writing excuses finns inte bara på sin egen site utan också på audible och itunes.

 

Det var dagens tips. Nu tänker jag återgå till min sista skrivlediga vecka och fundera på vad jag kan göra för att komma igång igen med bok två. Vd brukar ni göra efter ett skrivuppehåll? Läsa nåt särskilt?  Göra uppvärmningsövningar? Bara dyka med huvudet före och se vad som händer?