Gästbloggare: Leif Eriksson

1468658957997

Jag är en berättarsjäl. Redan som liten och nyligen invigd i de skrivkunnigas skara började jag författa berättelser. Det litterära skovet slutade med en kortroman jag skrev på rasterna i åttonde klass. Alla dog. Inte i klassen, men i boken. Mer brutalt än sofistikerat. Alistair MacLean- och James Bond-inspirerat.

Musiken kom i min väg och jag föll för det lyriska formatet i låttexter. Långt från gängse berättelser om bärs, brudar och djävulskap lät jag mina säregna fantasier och funderingar blomma ut fritt i mina låttexter. Jag tror dock få, om ens någon, orkade lyssna på vad jag hade att säga. Jag ville dessutom låta publiken själva tolka det som jag innerst inne visste att jag ville berätta.

Men det var förmodligen just bärs, brudar och djävulskap som prioriterades av vår publik. Och bandets gitarrister ville riffa, basisten ville festa runt och trummisen ville hitta brudar och hitta på djävulskap, men jag kände att jag hade något att säga. Det var lönlöst. Kul som fan, men berättaren i mig kvävdes.

Efter rätt så många år då både livet och döden kom emellan tändes så gnistan till att skriva igen. Efter ytterligare smartass låttexter ingen läste eller alls skulle förstå om de faktiskt läste dem, och dessutom några noveller för byrålådan, bestämde jag mig för den ultimata utmaningen en berättarsjäl kan utsätta sig för: en fullängdsroman.

Inspirationen kom av det som händer i världen och i Sverige idag. Jag behövde få utlopp för den frustration jag kände inför all naivitet, okunskap och blåögdhet som mer och mer präglade min samtid. Jag ville bygga en historia som löst gjorde avstamp i den oro som många känner, men som så länge har avfärdats av tongivande röster i vårt samhälle. Och vad sådana avfärdanden kan leda till. Jag ville skriva en berättelse med beröringspunkter i vår egen värld.

Jag aspirerar inte till att komma med pekpinnar, sanningar, provokationer (ok, provokationer kanske ändå) eller ännu mera hat. Jag vill däremot dra allt till det absurda i en fiktiv historia driven till sin spets om galenskap, om förlorat hopp, om sökande efter manlighet och mening, om en outsiders plats i det nya hotfulla där ingen tar hans upplevelser och oro på allvar.

Ville skriva en berättelse om frustration, ilska, om dårskap. Ville skriva om då ett ledarskap glömmer ansvaret för sitt eget folk. Ville skriva om den fara en desillusionerad sökare både ser och själv kan vara om ingen lyssnar och förstår det uppenbara som händer med världen. Vad budskapet är? Tja, som vanligt är det till slut upp till publiken att hitta sina egna tolkningar. Jag är bara en berättarsjäl.

FärdenMotRagnarök
Leif Eriksson har ett förflutet inom hårdrocken med thrash metal-pionjärerna Maninnya Blade och har bland annat jobbat med låttexter i många år. Hans behov av att berätta har alltid drivit honom. Målet har inte varit självklart, men lusten har aldrig falnat.

Färden mot Ragnarök är Leif Erikssons debutroman.

Det var en gång …

Skärmavbild 2017-12-28 kl. 12.05.52

Fotografer: Pappa, Ylva Nyberg Bentancor, Ola Kjelbye

”Det var en gång en liten kille som hade väldigt många världar inne i sitt huvud. Han gick ofta lite för sig själv på skolgården. Nere vid stängslet, bakom fotbollsplanen, kunde man se honom gå och mumla för sig själv medan han slog armarna om sig, föll till marken, kämpade sig upp igen, och tycktes helt uppslukad i en sfär bortom denna. Om man smugit sig riktigt nära, utan att bli upptäckt, hade man fått ta del av en historia om en vandring i bister snöstorm, med honom som ledare för en grupp barn som alla frös, var hungriga och som drog en benig get efter sig – han hade nyligen hört Radioteaterns version av Barnen från Frostmofjället. Ett litet tillägg i hans egen tolkning var att de alla måste passa sig för att inte råka andas in dimman som dansade över den frusna fjällsjön. Gjorde man det kunde tuberkulosen slå till och då gick man en säker död till mötes, hostandes blod.

Killen hade en del fina kompisar men också några grymma fiender. Individer som dök upp här och där och gjorde att han ofta gick omkring med en klump i magen och en längtan långt bort. Han försökte övertyga sig om att det måste ligga något speciellt bakom alla prövningar som skickades hans väg. Men så växte han upp och tog sig till slut därifrån. Tänkte att nu drar jag ut i världen, hittar vad jag söker, och så blir allt bra och toppen för alltid! Och mycket vackert kom verkligen i hans väg. Men såklart – instoppat mellan allt det ljusa på hans resa fanns naturligtvis även det mörka som kommer med att vara människa. Historierna i hans huvud fanns där alltid, och hjälpte till att reda i förvirringen. Att dikta ihop ett stycke liv, med karaktärer och händelser, där han bestämde vad som sades och vad som gjordes, blev ofta en räddning när demonerna knackade på dörren.

En dag efter många försök hade han fått ihop en särskild historia. En som lånade mycket från hans egen. Han skickade iväg den med posten och den hamnade på en magisk plats som samlar in berättelser, och har du tur så förvandlar de just dina ord till en bok! Han hade tur och i slutet av juli 2017 gick en dröm i uppfyllelse, när hans första bok stod i hyllorna för hela världen att ta del av.”

Ja … om det är någon som inte fattat så är killen alltså jag, boken är min debutroman Down under, och det här – är mitt sista inlägg! Jag är så glad och tacksam för att jag fått chansen att prata med er här på Debutantbloggen om allt knasigt kring processen att ge ut en bok. Tack för all uppmuntran, för frågor, för tips, och för att ni läst mina alster! Nu är det dags för mig att lämna den här arenan och ge plats åt nästa kull. Så tack för mig och hoppas vi hörs och ses i andra sammanhang där historier berättas!

Ha det gott/Johan

Veckans låt från  Down under-spellistan, musiken som flödade ur freestylen och räddade mina tonår (Och ja – den här har varit med en gång förut men den är ju så bra och passar perfekt!).

Om ni vill fortsätta att ha kontakt, kolla gärna in på mitt Instagramkonto; johanjimehn

Gästbloggare: Frida Braxell

Att skriva en treminutersroman – en låtskrivares tankar om berättande.

16521805_1310910715598813_936527542_n(1)

Foto: Pelle Piano

När jag gick i skolan älskade jag att skriva historier. Det fanns en möjlighet att bygga upp en värld, olika scenarion och utforska dem i språket. Jag läste mycket också men hämtade sällan inspiration från böckerna till mitt skrivande. I alla fall var det så fram tills dagen jag läste Harry Potter och de vises sten, mer specifikt var det sidan 95 där JK Rowling beskriver Diagongränden. Jag minns att upplevelsen av att förflyttas genom språket till gränden var så stark att jag hajade till. Jag stannade till på just den sidan, läste den igen och undrade vad i språket som gav mig en så tydlig bild i huvudet.

”Solen lyste klart på en trave med kittlar som stod utanför den närmaste affären”, stod det.

Min slutsats var att den tydliga bilden var ett resultat av det engagemang som Rowling lade ner i att beskriva detaljerna i gränden. Jag älskade att hon började med detaljerna, hon hade lika gärna börjat med att beskriva fasaden på affären eller att övergripande beskriva hela gränden. Men hon började med kittlarna i solen utanför affären. Det står inte kittlar utanför vilken affär som helst så på något sätt uppenbarade sig hela affären av att den enda detaljen nämndes, Jag blev så inspirerad av min upptäckt att jag efter det försökte efterlikna hennes sätt att beskriva miljöer i alla berättelser jag skrev efter det. Ju mer jag beskrev desto roligare tyckte jag att det var att skriva.

Jag spelade också piano och skrev låtar, det var mest texter på engelska för när jag skrev på svenska kände jag mig alltid så löjlig. Det blev bara blasé av alla texter. Det var först som nittonåring som jag under en låtskrivarkurs insåg att jag kunde skriva mina låttexter på samma sätt som jag skrev berättelser. Där och då föddes konceptet till det som idag är min musik. En av de första låtarna jag skrev var ”När jag var barn”, den låten finns fortfarande med mig. Något år och många låtar senare skrevs låten ”Fattiga riddare”. Nu hade jag fått ordentligt grepp om hur jag ville forma mina texter och därför är den låten ett bra exempel.

Jag skulle kunna berätta i evigheter om hur jag gör för att bygga mina berättelser och vad jag tänker på för att få ett målande språk. Men min grundregel är alltid denna: använd så många substantiv som möjligt.

”Fattiga riddare” handlar om en dålig relation. Min idé var att skriva om ett par som hade gått så långt i sin brist på kommunikation att de till och med hade slutat bråka. För att få till berättelsen använde jag mig av tillbakablickar till tiden då de var nykära. Jag visste att jag vill ha en scen ur parets vardag då de hade det riktigt härligt. Jag placerade dem vid frukostbordet genom att använda mig av typisk frukostmat som bröd, ägg och mjölk. Först skrev jag ”livet var härligt och vi hade varann” men jag ville göra den meningen mer konkret. Därför funderade jag på vad ”härligt” kan vara om man översätter det till substantiv. Resultatet blev ”solsken och äppeljuice.

”Två skivor bröd och några ägg och mjölk och stek på båda sidor
solsken och äppeljuice och vi hade varann
När disk betydde vattenkrig och bädda var att brottas
och städning var en tävling som du aldrig nånsin vann”

I en annan vers skrev jag ”en fotoram på våran byrå, orkar inte se den längre” Den meningen innehåller väldigt mycket information. För det första så krävs det en viss sorts människa och ett visst sorts hem för att det skall stå en fotoram på en byrå med bilder av ramens ägare. Själva motivet blev också en tillbakablick till bättre tider. Att huvudpersonen inte vill se ramen säger också mycket om relationen.

”En fotoram på våran byrå orkar inte se den längre
du skrattar och du strålar vi var lyckliga då
Jag gömmer den i en låda långt, långt in i garderoben
och tänker: kanske, kanske kan det ordna sig ändå”

Precis som Rowling använde sig av sina kittlar utanför affären i diagongränden så använde jag mig av en fotoram på en byrå. Det är tacksamt att använda sig av saker för att föra berättelsen framåt. Hittar man bara rätt substantiv så kan de rymma väldigt mycket information. Med hjälp av det tänket får jag plats med mina små romaner i en tre minuter lång sång.

Att skriva en bok och att skriva en sång är givetvis inte samma sak. Men jag hoppas att du kan inspireras av mina texter på samma sätt som mina texter inspirerades av Harry Potter böckerna.

Hälsningar Frida Braxell

PS.
Om du vill höra hela låten Fattiga Riddare så finns den på närmaste streamingtjänst.

Frida Braxell är låtskrivare, artist och journalist med den berättande texten i fokus. Turnérar runt om i norden och har två skivsläpp i bagaget ”Fattiga Riddare” och ”Försök igen när det blir vår” Ny musik väntas år 2018.

Utsläppt i världen

Screen Shot 2017-05-18 at 22.50.47

Foto: Lena Stjernström

I måndags var det releasefest för maken Mats Strandbergs nya bok Hemmet. Det är en skräckroman som utspelar sig på ett demensboende, och Mats och förlaget lät festen bli därefter. Smörgåstårtor med svenska flaggor. Skålar med Bridgeblandning. Och framför allt en fantastisk DJ; Fröken Vega, en drag queen-vän till oss som kvällen till ära förvandlats till folkilsk gammal dam som spelade gamla örhängen. Dessutom visades Hemmet-kortfilmen som Mats gjort tillsammans med regissören Mattias J Skoglund. Det blev succé, förstås. Fullt med folk, och massor av blommor och presenter. Vår lägenhet luktar som en hel blomsterhandel nu. Skåpen är fulla av lyxiga chokladaskar och champagneflaskor.

Och jag var minst sagt stolt över maken. Men jag kunde förstås inte heller undvika att tänka på min EGEN release. Nu sitter jag med sista korrekturet på manuset, och det börjar kännas verkligt nu. Det kommer att bli en bok. Den ska släppas ut i världen. Och det ska firas. Datumet i augusti är redan satt. Men det är ungefär allt jag vet.

Var ska jag ha festen? Vilka ska jag bjuda? Tänk om ingen kommer? Vad ska jag bjuda på? Vad ska jag ha på mig? Ska jag slå ihop releasen med min 50-årsfest, eftersom jag fyller en vecka tidigare? Musikvalet är åtminstone ganska givet; musik är en viktig del av både själva boken och mitt skrivande av den, som ni som läser den här bloggen vet vid det här laget. Men vad ska jag ha för tema på festen? När Mats firade sin förra bok Färjan var det också enkelt; buffé, Minttu-bar och dansbandet Chinoz spelade. Men Nya Zeeland i slutet av 1980-talet? När jag (och min huvudperson Jim) drog fram längs vägarna drack vi det billigaste vi kunde hitta, och åt oftast mat som gick att laga på gasolkök. Det kanske inte är så jättekul? Sen spelar marsipan från Lübeck en viktig roll också. Det var förstås den där gången jag (och Jim) följde med en gammal sjöman till en lyxbåt som tillhörde Simon Le Bon, sångaren i Duran Duran, men det känns lite svårt att återskapa, och dessutom fångar det knappast boken som helhet. Jag måste fundera vidare. Men först ska jag bli klar med det här jäkla korrekturet.

Tills vidare, en låt med just Duran Duran från  Down under-spellistan, musiken som flödade ur freestylen och räddade mina tonår.

Om ni vill få en liten inblick i min vardag, kolla gärna på mitt Instagramkonto; johanjimehn

Svart tulpan och kajal

Screen Shot 2017-04-13 at 08.44.36

På spaning efter den tid som flytt … min vän journalisten och popkulturkännaren Elvira Barsotti och jag i olika stadier.

”Sa vi verkligen gothare redan då – var inte det något som kom senare?” Jag sitter med min goda vän Elvira som läst mitt bokmanus och faktakollat punkklubbar och svartrockarskrymslen från ett stockholmskt 80-tal. Vi kände inte varandra på den tiden men när hon visar en bild från drakfesten på Gärdet är jag ganska säker på att jag och mina kompisar satt precis utanför bild och att en Doc Martenskänga som sticker in i vänster nederkant med största sannolikhet tillhör mig.

Jag har researchat vilka band som spelade var, kollat upp hur stadsbussarna gick och vad de hette, vilka program som gick på teve, när Siouxsie and the Banshees platta Kaleidoscope släpptes. Men det räcker inte med att stoppa in en massa tidsmarkörer för att fånga en stämning av en historisk tid. Och jag blir väldigt glad när Elvira säger att texten får henne att kastas tillbaka till tiden och stämningen. Hon känner igen sig och minns sin egen uppväxt. Sökandet efter ett sammanhang. Experimenten med olika stilar och uttryck för att hitta den person man kände sig bekväm med att vara – ett tag i alla fall. Glädjen över friheten som kom med att bli vuxen, och rädslan för ansvaret. Vem ska jag bli? Vem vill jag vara? Hur ska jag få tag på pengar?

”En sak bara”, säger hon, ”den där Cocteau twins-konserten på Kolingsborg – som du beskriver som så himla bra – den minns jag helt annorlunda. Jag minns att vi väntade i evigheter och när de till slut gick på såg Elisabeth Fraser helt sur ut”.

Jag minns faktiskt inte så mycket detaljer från den kvällen. Jag tänker mest på att det är speciellt att den händelsen nu finns med för att beskriva vem huvudpersonen i min bok är. Och att hon som sitter framför mig och bläddrar i sina anteckningar också var där. Det visste vi ju inte då – men i dag är vi kompisar och hon hjälper mig med min debutroman.

Veckans låt från  Down under-spellistan, musiken som flödade ur freestylen och räddade mina tonår.

Om ni vill få en liten inblick i min vardag, kolla gärna på mitt Instagramkonto; johanjimehn

I begynnelsen var orden och till dem hörde en melodi …

 

 

screen-shot-2017-02-23-at-17-55-39

Har fått lite feeling i studion …

”Det börjar som det oftast gör, med en sång.
Det är ju så att i begynnelsen var orden och till dem hörde en melodi.
Så skapades världen, så delades tomrummet, på så sätt blev land och stjärnor och drömmar och de små gudarna och alla djuren – en gång till.
De sjöngs till liv.”

Det är ett utdrag ur boken Anansi boys av Neil Gaiman. Jag tycker så mycket om det. Tanken att musiken och sången varit med och dragit igång allt det här. Musiken har verkligen funnits med i många viktiga skeden i mitt liv. Det finns till exempel låtar som när jag hör dem, alltid försätter mig i en stämning eller tar mig till en särskild plats. I arbetet med boken har jag använt mig av musik för att komma åt minnen och för att få inspiration till berättelsen.

Jag har en spellista med låtar, främst från tonåren, som jag spelar om och om igen. Den har ju gått några hundra varv nu och när jag läser manuset ser jag hur mycket av den som tagit sig in i historien. För det var någon gång där i mitten av tonåren som jag verkligen började upptäcka vilket stöd jag kunde hitta i olika artister, deras musik och deras texter. Jag spelade skivan Kaleidoscope med Siouxsie and the Banshees varv efter varv efter varv. Så smärtsamt bra. Det kändes som om Siouxsie förstod mig och att hon sjöng om mitt liv. We’re happy here in the happy house. To forget ourselves and pretend all’s well. There is no hell. Det kanske inte alls var det den handlade om, men för mig beskrev den perfekt hur det kändes när jag stängde ute allt jobbigt och försvann in i mitt inre rum. Där jag styrde över allt och inget yttre skit kunde komma åt mig.

Musik och texter påverkar men på olika sätt för olika människor så klart. Jag minns att folk ibland frågade varför jag lyssnade på så ”mörk” musik. Men för mig var aldrig Bauhaus eller The Cures musik deprimerande. Den fick mig att känna att jag var en del av något. För det var tydligt att de fattade. De var mina vänner och de dömde inte. För de hade uppenbarligen själva varit där jag befann mig.

Jag spelar inte något instrument själv men jag sjunger. När jag bodde i Nya Zeeland i slutet på 80-talet så hängde jag med en amerikan i några veckor. Han var musiker och tillsammans sjöng och spelade vi en del på gatorna i Christchurch på södra ön. Amerikanen reste vidare till Australien och vi tappade kontakten i över tjugo år. Men så hittade jag honom för några år sedan och sedan dess har vi haft tät kontakt. Min man och jag har varit i USA hos hans familj flera gånger, han spelade på vårt bröllop, jag sjunger på två av hans skivor och vi planerar flera nya projekt ihop. Första gången vi sågs igen efter alla dessa år gick han och hämtade en gitarr i sin studio. – Känner du igen den här? frågade han. Han höll fram en akustisk gitarr med en massa klistermärken och inskriptioner på. Det var ju den gitarren som han köpte då – när vi var gatumusiker i Nya Zeeland! Och så började han spela en av låtarna som vi hade på repertoaren – Morrisseys Angel, angel down we go together. Och då lät det så här:

(och även om det är en cover, så får det här bli veckans låt från  Down under-spellistan, musiken som flödade ur freestylen och räddade mina tonår.)

Amerikanen heter Aaron Flinn och hans musik hittar ni på Spotify. Lyssna till exempel på albumet Miss Ready Blossom!

Om ni vill få en liten inblick i min vardag, kolla gärna på mitt Instagramkonto; johanjimehn

Skam som försvann

img_3395De senaste åren har jag gått igenom lådor, gamla album, kuvert och dokument på datorn, i jakt på bildbevis från min uppväxt, särskilt från tiden kring när Down under utspelar sig. Några av dessa foton har varit med och påverkat berättelsen. Jag har genom dem kommit i kontakt med minnen som behövt en extra knuff för att ta sig upp till ytläge. Till exempel den där bilden på mig när jag är 6, eller kanske 7 år. Det är en varm sommardag. Jag sitter i fören på mammas och pappas kompisars båt, någonstans i Stockholms skärgård. Jag ser verkligen jätteglad och nöjd ut, och det är väl egentligen en fin bild. Jag ser ju det. Nu. Men jag hatade den där bilden när jag växte upp. För att jag tyckte att jag satt så töntigt. Så tjejigt. Så fjolligt. Jag rev ur den ur mina föräldrars album och gömde den. Nu, många år senare dök den upp och har fått en helt ny plats i mitt minne. Den har inte den där skamliga laddningen längre. Jag blir inte påmind om att ständigt vara på helspänn, hela tiden tänka på hur jag beter mig. Så att de inte ska få rätt, när de pekar och säger att jag sitter, går, står eller skrattar som en tjej. För det fick pojkar inte göra.
Nu tittar jag på den här bilden med lite sorgsen ömhet, men också med ett leende. Han ser ju så bekymmersfri ut.
Även om han faktiskt sitter ganska fjolligt.

Jag sorterar ut foton som jag ska skicka till Pär Åhlander. Han ska nämligen göra omslag och layout till boken. Pär Åhlander är en fantastisk konstnär och vän som skapar konst i vilket medium han än använder; fotografi, akvarell, olja, collage, installation, matlagning… Pär var också en av de första som jag läste texten för på ett väldigt tidigt stadie. Jag blev otroligt glad när det blev klart att han ska göra omslaget till boken.

Pär har även gjort omslagen till Mats och Saras Engelsforstrilogi:

engelsfors

Grafisk design: Pär Åhlander, Illustrationer: Kim W Andersson

farjan

Grafisk design: Pär Åhlander, Illustration: Kim Petersen

Och han gjorde omslaget till Mats skräckroman Färjan, och de kommer att fortsätta samarbeta med Mats kommande bok Hemmet som kommer i maj.

 

Kolla in Pärs fantastiska Instagramkonto för att se fredagsbananer och hans kamp mot den skeva censuren på sociala medier.

 

 

 

 

Veckans låt från  Down under-spellistan, musiken som flödade ur freestylen och räddade mina tonår.

 

Om ni vill få en liten inblick i min vardag, kolla gärna på mitt Instagramkonto; johanjimehn

Först skulle det inte alls bli en bok…

img_3384

En rejäl klick raklödder och sedan var det bara att tupera.

När jag var 19 år så blev jag utkastad ur min farbror och fasters hus i Nya Zeeland. Motiveringen: ”Du kan inte bo hos oss eftersom du är homosexuell!” Det hade jag nyligen kommit underfund med själv och var inte alls klar över vad jag kände inför detta faktum. Hela tanken med att fly till andra sidan jorden var just att komma bort från röran jag lyckats ställa till hemma i Sverige, och försöka komma underfund med vem jag skulle vara från och med nu. Plötsligt stod jag där på en trottoar i Auckland, med alla mina personliga tillhörigheter nedslängda i plastpåsar.
Först var jag helt förlamad. De hade inte gett mig någon möjlighet att förbereda mig. Min faster plockade upp mig på jobbet och sa att hon hade ett ärende i stan innan vi skulle hem. Men utanför ett vandrarhem i Ponsonby bad hon mig att förvinna ur deras liv för alltid. Dessutom fick jag lova att inte ta kontakt med mina kusiner. Och så körde hon därifrån.

Jag har tänkt mycket på den händelsen genom åren. Hur det blev en vändpunkt i mitt liv. Hur jag till en början tog på mig skuld – jag hade ju faktiskt undanhållit sanningen om vilket kön jag föredrog på den person jag hoppades hitta och älska. Hur skulden efter ett tag vände till att jag hatade dem för vad de gjort. Hur det hela till slut mest blev till en historia som jag drog när jag var full. Men det är faktiskt inte förrän på senare tid som jag fattat att det där året i slutet på 80-talet var viktigt och avgörande för vem jag blivit. Jag ville skriva om det för att själv förstå.

Jag jobbar som skådespelare och dramatiker, så när jag bestämt mig för att försöka skriva en berättelse baserad på mitt liv, tänkte jag automatiskt att det skulle det bli i form av en pjäs. Den lilla bögprinsen, skulle den heta. En monolog med direkt tilltal till publiken. Kanske skulle jag till och med involvera dem genom frågor? Eller vid något tillfälle be någon spela min mamma och läsa mot mig? Insprängt i monologen skulle det vara musik. Jag skulle sjunga mina versioner av låtar som var viktiga för mig under tonårstiden: Cure, Smiths, Ramones, Depeche, Siouxsie and the Banshees. Jag skrev och skrev. Inte helt lätt att hitta tonen. Jag ville att det skulle vara underhållande, men samtidigt naket och ärligt. Jag försökte gå in i mig själv och samtidigt se mig själv utifrån, som en karaktär. Första utkastet visade jag för en av de viktigaste personerna från min uppväxthistoria; Ylva, som var min första och enda tjej. Hon var också ett offer för kaoset jag lämnade bakom mig när jag flyttade till Nya Zeeland. Idag är jag gudfar till hennes förstfödde son och hon är fortfarande en stor del av mitt liv. Hon tyckte att det jag skrivit var bra, men att jag måste gräva djupare. Att det kändes som om jag inte riktigt vågade komma åt kärnan i berättelsen. Jag visste att hon hade rätt. Jag skrev om och skrev om.

Jag är gift med en författare (Mats Strandberg som bl a skrivit Färjan och Engelsforstrilogin, den sistnämda tillsammans med Sara Bergmark Elfgren). Under en middag berättade jag om pjäsen och lite om min historia. ”Det låter som om det borde bli en bok också”, sa en förläggarvän till oss. ”Har du aldrig tänkt på att skriva litterärt?” ”Njaa…”, sa jag, ”det kanske räcker med en författare i familjen”. Jag skrattade bort hennes fråga, men den satte igång något. Jag hade ju trots allt drömt ibland om att skriva en bok. Men var det verkligen något jag kunde göra? Vore det inte bättre att hålla sig till en form jag var mer van vid? Jag skulle ha en läsning av pjäsen för en regissör och en producent om ett par veckor. Jag bestämde mig för att vänta med ett beslut till efter det mötet.

Hm… bli författare? Går det?
Ja… det verkar som det – för i augusti kommer min debut – den självbiografiska romanen Down under, på Gilla Böcker!

 

Veckans låt från  Down under-spellistan, musiken som flödade ur freestylen och räddade mina tonår. Först ut är The Smiths – Heaven knows I´m miserable now.

 

Om ni vill få en liten inblick i min vardag, kolla gärna på mitt Instagramkonto; johanjimehn