Vad ska de tro om mig egentligen?

Genom alla år har jag bara lagt ifrån mig en enda bok och aldrig återvänt till den. Det är den enda bok jag helt enkelt inte klarade av att läsa färdigt. Inte för att den var dåligt skriven eller ointressant eller tråkig eller någonting sådant, utan för att min hjärna och hjärta helt enkelt inte kunde hantera bilderna dess författare målade upp med sina ord. Det händer att jag funderar på vad Bret Easton Ellis nära och kära tänkte när de fick läsa hans manus till det som blev American Psycho. Jag vet ju inte, men jag vill ändå gärna tro att vi alla har någon eller några som vi först vänder oss till när vi skrivit klart, oavsett om vi har förlagskontrakt eller ej. Den där evige försteläsaren. Vad sa hen egentligen?

Min fru läser alltid mina böcker först. Faktum är att hon brukar få ett kapitel serverat sig varje kväll. På så sätt ser jag till att sätta lite press på mig själv att leverera och dessutom får hon en lagom dos av ett verk som är under utveckling. Vid det här laget har hon lärt känna mig tillräckligt för att veta hur jag skriver och jag tror att hon förstår mig. Men andra? Min käre far gick nyligen igenom manuset till Nästan Friends och det finns scener i den boken som är obehagliga. Inte American Psycho-obehagliga (det är inte ens samma sport), men ändå så där att man säkerligen känner något. Till och med min redaktör reagerade över en specifik händelse och frågade om den behövde beskrivas på det sätt den beskrivs. Det behövde den.

Det behöver den. För det är fantasi och påhitt och många gånger är verkligheten betydligt värre än vad jag någonsin skulle kunna fantisera ihop, men det är klart att jag tänker på vad folk i sin tur kommer att tänka om mig när de läser. Författarens sinne kan sannerligen vara mörkt ibland och till synes helt vanliga människor skriver och hittar på saker som skulle få oss inspärrade i ett Minority Report-samhälle.

Det är lite som när man ser någon skådespelare berätta om en scen där hen utsatts själv eller utsatt någon för något och så funderar de på vad deras mormor eller farfar ska tänka och tycka.

Givetvis finns det något av mig i de berättelser jag skriver. Men jag är inte Joakim (ni kommer lära känna honom) eller någon annan av karaktärerna i Nästan Friends, men jag vet att det finns de som känner mig som kommer tro det eller tycka sig kunna se saker som är jag. Ungefär som jag kan se och känna saker när jag läser böcker skrivna av människor jag känner.

Bret Easton Ellis fick mycket kritik i samband med att American Psycho släpptes och egentligen var det väl först efter att boken blev till film som den fick den uppskattning den har än i dag. En modern kultklassiker, om det nu finns något sådant. Jag har sett filmen och den är inte i närheten av att vara lika jobbig som boken var. Jag har som sagt var aldrig återvänt till den och jag tror inte att jag kommer göra det. Än i dag mår jag lite illa när jag tänker på en scen med en råtta (ni som vet, ni vet). Min bok är något helt annat (jag lovar), men en och annan som känner mig kommer nog att undra över en eller ett par saker. Och det är väl så det ska vara.

Hur säger man att man skrivit en bok?

Jag älskar att få beröm för det jag skriver. När det kommer ett mejl med uppmuntrande ord om någon krönika hoppar hjärtat glatt till. När tweetsen ramlar in i hejdundrande takt och det är likes och retweets känns det gott i journalisthjärnan och jag kan bara föreställa mig hur det skulle kännas om någon tycker väldigt mycket om min debutroman (mindre än fyra veckor bort).

Jag avskyr att få beröm för det jag skriver. När någon säger det direkt till mig så vet jag aldrig hur jag ska hantera det. Jag säger tack och så försöker jag snabbt byta ämne. De här två personligheterna samexisterar på något sätt i min kropp, men när det kommer till boken är det en version av den andre, den blyge, som på något sätt tar över.

Digitalt har jag inga problem att pumpa på med reklam för min skapelse. Jag bara pumpar ut information på Twitter, Facebook och Instagram. Jag ser fram emot att bli intervjuad om min bok i tidningar och eventuellt i andra medier. Jag tänker dessutom göra något helt annat i min jakt på läsare, men det är något helt annat än när själva samtalsämnet kommer upp.

Så sent som i dag (torsdag) mötte jag en läsare slash intervjuoffer som läst en krönika av mig där jag berättat om boken.

”Du har skrivit en bok?” frågade hon.

”Ja”, sa jag.

Hon frågade ytterligare någon fråga, men jag drev inte direkt på. Det var liksom inte: ”Jajamen, den bästa bok du ännu inte läst. Köp den. Här är länken förresten.”

Det här är något jag måste komma över. Jag borde egentligen slänga all självmedvetenhet överbord och bara ta upp ämnet helt apropå ingenting.

”Jaså, du mådde illa i går? Det var värst. Själv har jag skrivit en bok.”

”Ja, visst är det jobbigt att det börjar bli kallt. Å andra sidan, då kan man stanna in och läsa en bok. Apropå det så …”

”Nej, den serien har jag inte sett. Men har du sett den här boken? Den har jag skrivit.”

”Ja, jag är journalist. Men mest är jag författare. Jo, du förstår att …”

Se, det finns en mängd sätt att sälja på. Inte bara på nätet. Inte bara digitalt. Det är dags att berätta för verkligheten också att det finns en bok som heter Nästan Friends och som kommer ut den 22 september, men som redan nu kan förbeställas för den som vill. Och så ska jag förbereda mig för när någon säger jag känner säger till mig personligen att de tyckte om min bok. Jag menar, det kan ju faktiskt hända. Åh, vad jag hoppas att det händer. För även om jag avskyr att få beröm för det jag skriver så älskar jag att få beröm för det jag skriver.

Debut – men vad sedan?

Jag befinner mig just nu i ett slags limbo. Ett prokrastineringslimbo, om ni så vill. Jag har i dag, när detta publiceras, en månad och en dag kvar till dess att min debutroman släpps. Samtidigt har jag ett manus till en deckare som väntar på att jag ska göra de där förändringarna som behövs för att det ska gå från i stort sett klart till faktiskt klart. Det kan möjligen tyckas som om jag ligger rätt långt fram i mina förberedelser, jag skulle tro att ändringarna kräver ett par veckors arbete, inte mer. Så känns det dock inte. Dels för att jag har svårt att verkligen ta tag i det som ska göras eftersom så mycket handlar om att vänta.

När jag till slut släppte manuset till förlaget med de sista 150 korrekturanmärkningarna, (phu) kände jag att jag var färdig för ett tag. Att jag förtjänat rätten att använda kvällstimmarna till att ligga framför tv:n och låta någon annan berätta historier för mig. Samtidigt vet jag att om jag vill göra något mer än att ”bara” släppa en bok krävs det att jag får fart på författandet igen.

Många av de debutanter jag träffat under de senaste åren, eller sådana jag bara har digital kontakt med, visste långt innan deras första roman släpptes att det där bara var början. De skulle få ge ut nästa bok också. Åh, den måste givetvis skrivas och ingenting är givet till hundra procent, men där fanns en klar och tydlig väg att vandra åtminstone. Själv vet jag ingenting bortom den 22 september. Jag börjar på sätt och vis om snart. Jag är inte en debutant längre på jakt efter det första kontraktet, men jag är på jakt.

När deckaren skickades ut till testläsare förra(!) sommaren var responsen överväldigande positiv och jag tror på mina karaktärer och på storyn, men det har jag gjort förr. Vad om förlagen bara ”tack, men nej tack”? Då står jag där med en debut och ingenting mer. Jag har en klar idé till nästa deckare med samma karaktärer och till och med ett tydligt embryo till en tredje bok, men jag kan inte skriva tvåan om inte ettan antas.

Det är när jag tänker på sådant som jag känner att jag är så långt ifrån en ”riktig” författare man kan komma.

Om Nästan Friends mottas väl, om många köper boken och om många tycker om den, blir resan givetvis betydligt enklare. Det är så det fungerar, men det är sannerligen ingenting man kan lita på och, som jag har varit inne på tidigare, det är ju inte så att min bok kommer finnas i varenda bokhandel runt om i landet. Nej, jag måste locka in läsarna. Därför går min idéhjärna på högvarv konstant. Jo, jag må ägna mig åt prokrastinering när det kommer till själva skrivandet, men i skallen pågår det ett evigt arbete. Nu måste jag bara få fingrarna att dansa till mina textmelodier också. För jag vill verkligen inte bli debutanten som försvann ut i ingenstans.

Så nu lovar jag mig själv. Innan jag debuterar ska min deckare vara klar. Allt annat är fullständigt oacceptabelt.

Kan man redigera sig till vansinne?

Alldeles nyss gick ett mejl i väg. Ett mejl till förlaget. I det över 150 anteckningar med rena fel och förslag till ändringar i det manus som om en och en halv månad ska bli min debutroman. Så här sent in i processen trodde jag inte att jag skulle hamna i en sådan situation, men jag bad själv om att få göra just detta. På förlaget finns ett proffs vars jobb det är att läsa manus i jakt på orenheter, felaktigheter och logiska falluckor, men jag kände ändå att jag ville jaga själv först. Själv och själv förresten. Min käre far har också läst och han har haft betydligt fler synpunkter än jag själv.

Han är inte särskilt förlåtande när det gäller saker som han hakar upp sig på. En del av hans synpunkter håller jag inte med om och då går vi bara vidare, men jag måste erkänna att han verkligen satt strålkastarljuset på några oerhört viktiga saker. Som min förkärlek för vissa ord till exempel, som förekommer i en sådan utsträckning att det så här i efterhand känns rent pinsamt att jag släppte i väg texten.

Men så inser jag att det är så vi fungerar, vi människor. Vi har vissa uttryck för oss helt enkelt och dessa kan lätt hamna på papper. Särskilt när dessa papper innehåller sådär en 85000 ord i övrigt.

Men nu har jag skickat i väg manuset och jag känner mig färdig. Det är andra gången på relativt kort tid som jag går igenom texten och jag tror att jag skulle kunna fortsätta i evigheters evighet med redigering. Jaga de minsta av saker och aldrig komma i i mål. Redigera mig själv till vansinne helt enkelt.

Så ska det dock inte bli. Nu är jag klar. Jag har skickat i väg texten en sista gång och lämnar den i redaktörens betydligt mer kapabla händer. Okej. Farsan har några sidor kvar att läsa och det är inte omöjligt att han ringer mig med ytterligare synpunkter och om jag håller med lär det trilla in ytterligare något mejl till förlaget. Men snart är det helt klart.

Jag är på väg att släppa taget om den här berättelsen som jag levt med så länge, i snart tre år. Det i sig är en svindlande tanke eftersom den nu ska läsas och uppfattas av helt andra människor som i sin tur ska dela med sig av vad de tycker och tänker om texten. En text jag och farsan alltså hittat så mycket fel med alldeles nyss. Vad var det nu jag skrev om vansinne? Jo, nog står det för dörren alltid, men det är en historia för en annan gång.

Mejlet från förlaget stressade sönder mig

Ni minns det säkert inte, men för några månader sedan svarade jag på en kommentar här i bloggen från någon som uppenbarligen ville häckla mig för att min bok ”bara” skulle komma ut som e-bok. Jag svarade att jag dels inte vet om man i dag kan skriva ”bara” e-bok när det alltmer är dit vi rör oss i en bransch som givetvis också jagar kostnader och ser lösningar i den nya tekniken. Vi har redan förlag som är dedikerade endast ljudböcker, till exempel. Dessutom svarade jag att hen hade fel. Min bok skulle tryckas och den 22 september är det dags för release. Det där datumet gäller fortfarande, men häromdagen fick jag ett meddelande från förlaget som stressade upp mig och förstörde min onsdag.

Jag har länge haft en plan för min bok. En väldigt tydlig plan. Jag kommer ut på ett litet förlag. Mina förutsättningar för att nå ut är oerhört små i jämförelse med många kollegor som har en automatisk apparat i ryggen som gör det troligt att boken omnämns i tv, radio och tidningar, men jag har en story som jag tror på, och jag har märkt av ett stort intresse för min bok. Dessutom är jag beredd att jobba stenhårt för att lyckas. Jag påbörjade arbetet med den här berättelsen i slutet av 2017 och nu, tre år senare ska den komma ut, tacka f-n för att jag vill att så många som möjligt ska läsa.

Jag har lagt (små, men ändå surt hopsparade) pengar på annonsering, jag blev en del av den här bloggen, jag har ett antal tusen följare på olika sociala medier, jag vet hur man jobbar mot medier och jag har min hemliga plan, (utfallet av den kan givetvis bli ingenting, men den finns ändå där). Allt detta fick sig alltså en törn i onsdags när ett mejl ramlade in med svar på ett antal frågor jag ställt till förlaget.

Då fick jag veta att min bok inte kommer tryckas. Inte nu i alla fall. Förlaget förklarade att det är svårt att få igång det egna tryckeriet på grund av leveransproblem av material och svårt att hitta bra tryckeri i övrigt. Det här stressade mig oerhört mycket. Jag har redan fått kommentarer som ser ut som följer: ”Kommer den som tryckt bok också? Jag läser inte e-böcker?” Jag vet dessutom att det är svårt nog att få böcker recenserade som debutant på ett litet förlag, att bli det utan att ha böcker att skicka … ja, det kändes genast hopplöst. Jag bröt ihop.

Jag kan inte sälja några signerade böcker, jag får inte se den i några bokhyllor, jag får inte bläddra i den, hålla i den, känna på den. Jag tror att e-böcker är framtiden, min fru läser gärna just detta och jag vet fler som gör det, men man är sig själv närmast. Jag älskar känslan av en bok i handen. Så enkelt är det och tanken på att hålla min egen bok i näven … ja, den går knappt att föreställa sig.

Fritt fram för häcklaren, och andra som växer av att trycka till andra, att konstatera att de hade rätt.

Eller? Nej, planen är fortfarande att boken ska tryckas. Det visade sig att jag dels missförstått förlaget, och att förlaget missförstått mina tidigare frågor, dels att den här pandemin kommit emellan och gjort hösten betydligt tuffare än man trott alldeles nyligen, men att den som vill läsa boken i tryckt version ska få göra det, dock är det tveksamt om den kommer vara på plats till den 22 september.

Som en följd av detta lät jag alltså mig själv bryta ihop i knappt ett dygn, men nu när jag sitter här och torsdagen är på väg att gå över i fredagen, har jag bestämt mig för att göra det bästa möjliga av situationen. Jag fortsätter med min plan. Jag ska göra allt som står i min makt för att så många som möjligt ska upptäcka den här boken för jag tycker att den är värd att upptäcka. Det känner jag när jag för tillfället går igenom den ännu en gång i jakt på de där små, små misstagen som är så svåra att upptäcka oavsett alla redigeringsrundor.

Slut på sammanbrottet, slut på ”tycka synd om mig själv”-fasen och jobba på. Det här är inte slutet. Det är inte ens början på slutet.

Har ni kommit så här långt kan ni ju gå in och förbeställa boken. Ni hittar länken på min instagram @danielsjobergforfattare eller på Facebook, Daniel Sjöberg Författare, eller på Twitter @Daniel_Sjoberg. Om ni inte läser e-böcker, men ändå vill läsa, hör av er här i kommentatorsfältet, på sociala medier eller via mejl: daniel.sjoberg@hotmail.com, så ska vi se om vi inte kan lösa den biten också.

Till sist är det ju bara att konstatera att jag i slutändan ändå inte kan göra något själv. Allt hänger på att ni gillar boken, att ni vill läsa den. Om inte är allt annat ointressant.

Till allra sist (jag lovar), om ni till äventyrs är helt nya följare av bloggen eller hittade hit av en slump eller nyfikenhet eller av andra skäl, kan det ju vara läge att berätta något om boken jag nu babblat på om i evigheter. Således. Här har ni baksidestexten:

Lars Johansson var en helt vanlig man med ett alldeles vanligt liv. Det fanns inget extraordinärt med honom alls. Ändå ledde hans död till rubriker över hela världen och den blev början till slutet för en av världens största filmstjärnor. Allt som en följd av att Matt LeBlanc fått rollen som Joey Tribbiani i tv-fenomenet Vänner 25 år tidigare.

Det här är historien om hur det kunde bli så och en berättelse om hur en nästan uppfylld dröm kan förgifta ett helt liv.

Min stora korrskräck

Nyligen twittrade en författare om en bok hen läst. Det var i stort sett endast en hyllning till verket, men det som fastnade hos mig var hur författaren avslutade det hela. Nämligen påpekandet om hur många korrfel boken innehöll de sista tvåhundra sidorna. Det fick mig att tänka på vilken skräck jag känner inför det som kommer den 22 september. Just nu håller jag på och jagar korrfel i mitt manus och när jag (och min lokala språkpolis, som är min farsa) är klara med detta ska det lämnas över till förlaget som ska göra samma sak och dessutom korrigera de saker vi hittar.

Manuset är rättat flera gånger redan, av mig och av den redaktör jag använde mig av innan jag skickade in manuset till något förlag. Och även hennes uppgift inte var att korrläsa på det sättet hittade hon ändå en hel del och det har jag också gjort. Ändå meddelade språkpolisen nyligen att han hittat ett flertal trots att han hittills bara läst ungefär 40 sidor.

I slutet av maj frågade jag mina följare på Instagram hur de kände inför ett språkligt val som många antagligen skulle kunna komma att tolka som en särskrivning. Det väckte en viss debatt i kommentatorsfältet. De flesta menade att mitt val var rätt och riktigt, men runt tio procent menade att de såg det som en särskrivning och att just detta skulle få dem att studsa till. I slutändan behöll vi orden som de stod skrivna och så får jag hoppas att de som inte gillar det ändå godtar det hela.

Just korrmissar är annars alltså något som oroar mig. Det är sällan jag läser en bok utan att se åtminstone något eller några fel. Vi är trots allt människor och vi vet att vi felar av just det skälet. Att skriva närmare 90 000 ord utan att snubbla till låter sig inte göras och uppenbarligen klarar inte ens proffsen av att plocka upp alla misstag som görs längs vägen, men om det är något enstaka står jag ut.

Däremot skulle även den vackraste av hyllningar fläckas ner något enormt av ett påpekande om att boken innehöll en mängd korrfel. Med det sagt fortsätter jakten på de där irriterande ordfadäserna som på sätt och vis tycks multipliceras ju mer jag tittar på texten. Det är mindre än två månader kvar innan boken kommer ut och snart kommer stressen, det vet jag. Å andra sidan jobbar jag som bäst när deadline närmar sig. Så har det alltid varit. Nu gäller det bara att jobba rätt också.

Något jag aldrig gjort förr

I veckan gjorde jag något jag aldrig trodde jag skulle göra. Jag har varit egen företagare i många år i omgångar i mitt liv och som sådan tvingas man ibland jaga sina kunder, men det här … det var något annat. Det var minimalt i sammanhanget och om det ger någon effekt i långa loppet har jag ingen aning om, men det var ett försök att nå bortom den vanliga kretsen av människor som redan känner till Nästan Friends. Har jag hållit er på halster länge nog? Okej, here goes. Jag köpte en annons. Jag vill inte göra reklam för något företag här på bloggen, men kan väl nämna att annonsen delades på sociala medier. Om det blivit några reaktioner? Jag är halvvägs in i köpet ungefär och jag kan konstatera att jag ändå nått människor jag aldrig skulle nått annars.

En del fullständigt ointressanta eftersom de bor i andra länder, knappast talar eller läser svenska och uppenbarligen inte är potentiella köpare av min debutroman, (så länge den inte når långt utanför våra gränser och skulle det ske lär inte marknadsföring vara något problem för mig så det är en helt annan fråga) men majoriteten tycks ändå vara helt vanliga människor i vårt avlånga land. Bara tanken på att någon eventuellt kittlats av beskrivningen av min berättelse gör mig lite fnissig.

Jag har således, mitt i semestern, påbörjat det arbete som jag hoppas ska göra det möjligt att folk hittar en debutroman som ges ut på ett litet förlag. Små resurser behöver inte nödvändigtvis översättas i små möjligheter.

Jag har tänkt på det här länge och tankarna fick ny frukt när jag läste Hannas inlägg i går (scrolla nedåt) om hennes förhoppningar att recenseras framöver. Jag intervjuade en av förra årets stora succéförfattare och hon berättade om en konversation hon hade med en relativt väletablerad kollega som berättade att hen aldrig recenserats. Aldrig.

Själv har jag en i det närmaste löjligt lång lista på recensenter som jag hoppas ska vilja läsa min bok och dela med sig av sina åsikter. Här är jag givetvis i händerna på förlaget till viss del, men det gäller också att jag själv fortsätter bygga upp ett intresse för det jag skapat. För det räcker ju inte att förlaget skickar ut ett recex. I den enorma konkurrensen från bjässarna och de halvstora krävs det att recensenten väljer att plocka upp just min bok. Om det är möjligt att nå dit återstår att se. Jag är hur som helst beredd att göra allt för att det ska bli så: Jag kan till och med tänka mig att göra bort mig fullständigt.

Beviset? Jag har ju redan hunnit med att testa något helt nytt. Ju mer vi närmar oss den 22 september, desto fler idéer har jag att sjösätta. Om inget annat ska det bli intressant och spännande.

Psycho Killer

Ni får ursäkta, kära läsare, men i dag är Debutantbloggen inte det jag har närmast hjärtat. När detta skrivs sitter jag på ön där solen har befunnit sig i en vecka samtidigt som regnet och hösten tycks ha tagit greppet om landet i övrigt (även om det ser ut att bli bättre just när dessa ord sätts på pränt), jag har tänt grillen och känner fortfarande hur mjuk magen är efter den finfina våffelbehandlingen den fick vid en sen lunch. Det är så mycket semester det någonsin blir och det fina i kråksången är att jag har mer än tio dagar kvar innan jag är halvvägs framme vid slutet.

Allt detta till trots måste givetvis jobbet ändå göras. Få vet det bättre än författare, blivande, vardande, drömmande. Orden får aldrig vila och Debutantbloggen rullar på. Låt mig därför vända mig till ett ämne jag är förtjust i, så blir det ändå lite lättare det här. Talking heads.

Tills för bara ett par år sedan kände jag endast till bandet. Uttrycket i övrigt var främmande för mig, men en redaktör jag använde mig av lärde mig att jag använder mig för mycket av just detta. Talking heads.

Fritt ur minnet skrev hon: ”Du är väldigt bra på dialoger, men du måste bryta upp lite så att det inte bara blir en massa talking heads.”

Om jag är bra på att skriva dialog får andra bedöma, men då jag älskar själva ”tekniken” och då ett proffs berömt mig för det, låter jag det stå. Men jag är alltså väl kär i det hela. Jag lät mina karaktärer prata, prata och prata. Det var alldeles för lite känslor. Bara när jag skrivit det här har jag kliat mig i pannan (en gång), kliat mig i örat (två gånger) och dragit mig i örsnibben (en gång). Nyss lyfte jag upp mobilen och precis i detta nu förlorade jag koncentrationen då en tillfällig sommargranne stannade till för att flytta på en barncykel som någon lämnat på gången.

Poängen är. Under ett samtal händer en massa saker som kan uttrycka känslor. I det här fallet att jag inte här helt koncentrerad på vad jag sysslar med (jag ber om ursäkt för det, kära läsare). Det kan vara oro, glädje, nervositet, ilska och en massa annat som bubblar under ytan samtidigt som man pratar. Sedan denna lektion har jag lärt mig att låta min karaktärer ta en klunk vatten, läppja på kaffet, riva sönder en servett eller riva av etiketten på colaflaskan, vrida på kroppen, klia sig i pannan (det här med att inte röra sig i ansiktet är förresten omöjligt) och en massa annat under samtalens gång.

Jag älskar fortfarande dialogen. Att läsa den och att skriva den. Jag tycker att det är ett bra sätt att föra historien framåt, men jag har lärt mig att tänka på alla dessa talking heads och kanske har jag även lärt någon av er att tänka på samma sak i framtiden. I sådana fall har detta inlägg i Debutantbloggen sannerligen uppfyllt sitt syfte. Nu ska jag kolla in glöden och återgå till semestern. Hoppas ni har det alldeles underbart var ni än befinner er.

Hur anstår du dig?

Semestern är i full gång. Jag sitter och skriver det här i en liten stuga mitt i ingenstans, men nära Ängelholm. Nätet är minst sagt skakig och jag är långt ifrån säker på att allt kommer att gå som jag vill, men jag måste ju försöka. I dessa tider låter jag i mångt och mycket även sociala medier vila, men i och med att följarna ändå ramlar in i jämn takt kan det vara bra att påminna om att det kommer en bok den 22 september och vad den handlar om. Jag bjöd därför på något jag kallade en ”baksida de luxe” på Instagram häromdagen. Givetvis bör jag göra samma sak här, för att ni ska förstå vad jag skriver om.

Here goes.

Den 22 september släpps romanen Nästan Friends, ett familjedrama som utspelar sig i Vemdalen. Där träffas familjen Bonde för att fira påsk. Alla bär med sig hemligheter upp till den stora stugan och innan helgen är över kommer dessa att krossa den falska idyllen och kosta en människa livet, något som i förlängningen får konsekvenser långt bortom Sveriges gränser och som innebär att en ny historia skrivs om en av världens mest kända tv-serier.

För vana läsare av bloggen på just fredagar är det ett välbekant faktum att det är just Friends, Vänner för den som hellre vill, ligger som fond för min debut. För nytillkomna läsare ser min ”vanliga” baksida ut som följer

Lars Johansson var en helt vanlig man med ett alldeles vanligt liv. Det fanns inget extraordinärt med honom. Alls. Ändå ledde hans död till rubriker över hela världen och den blev början till slutet för en av världens största filmstjärnor. Allt som en följd av att Matt LeBlanc fått rollen som Joey Tribbiani i tv-fenomenet Vänner 25 år tidigare.

Jag har alltså hittat på en historia, men använt mig av något som existerar i verkligheten för att göra det. Jag har egentligen inte funderat särskilt mycket över detta, men under mitt senaste Instagraminlägg skrev en följare: ”Som den stora Vännernörd jag är ska det bli otroligt spännande att läsa din bok.”

Jag svarade att jag hoppade att jag inte skulle göra henne besviken. Därefter började jag tänka på just Vänner. På serien jag sett varenda avsnitt av hur många gånger som helst. På hur många människor som har gjort exakt samma sak. Det finns en anledning till att det skrivits en faktabok om den där enorma succén. Det finns en anledning till att det har spekulerats, önskats och ryktats om en återförening år efter år. Det finns en anledning till att den ligger där på Netflix, till att den gått i repris på olika kanaler år efter år och att det nu faktiskt blir en HBO-special, när Coronakrisen väl tillåter det att ske.

Jag kallar det ett fenomen och det är vad det är. Miljoner människor har ett förhållande till Monica, Rachel, Phoebe, Ross, Joey och Chandler. Var som helst i världen kan du säga: ”How you doin’?” och få ett igenkännande leende till svar. Serien hittar nya tittare år efter år och vi som var där när allt började hänger i ännu.

Med allt detta i åtanke är det sannerligen inte märkligt om det finns en och annan som har vissa förväntningar på det jag ska berätta. Inte för att det är jag som har skrivit det. Jag menar, det här är ju det första jag skrivit som fler än mina närmaste får en chans att läsa om de vill. Nej, det handlar snarare om att de älskar serien. Om någon berättade för mig att de skrivit en bok som behandlade The Shield (heja, Bodil Malmsten) eller om Mats Wilander (Heja Per Yng) skulle jag ha höga förväntningar. Således. Hur anstår jag mig egentligen att ge mig på den sådan här institution? Svaret är att jag aldrig ens tänkt tanken att jag skulle kunna göra någon besviken beroende på ämnet jag valt. Jag har bara skrivit det jag ville skriva för att jag såg att historien fanns där och således måste berättas.

Med det sagt. Om det nu är så att du är nyfiken eller spänd på Nästan Friends och bekänner dig som Vännerälskare eller, som i kommentaren som återgavs ovan, Vännernörd, kan jag bara upprepa mig. Hoppas att jag inte kommer göra dig besviken.

Do you here me when I sing

Där satt vi i bilen, jag och min praktikant. Ett halvt liv skiljde oss åt och då blir det lätt att man inte vet vad man ska prata om. Alltså söker man med ljus och lykta efter ämnen att konversera om som inte har med väder och vind att göra. Så han frågade: ”Vilken är den bästa konsert du varit på?” Jag behövde inte tänka länge. ”U2, på Ullevi. 1997”, svarade jag. Han tittade på mig som om jag precis svarat på ett främmande språk. ”U2? Vilka är det?” Jag trodde givetvis att han skämtade, men efter att vi bytt meningar några gånger förstod jag att det gjorde han inte alls. Där satt denna 20-åring, totat okunnig om detta monsterband.

Där satt jag i taxin. Mitt i natten på väg mot morgonen. Arlanda bakom mig, hemmet framför mig. Planet från Österrike hade landat någon timme tidigare. Jag var färdigt med jobbet. Krönika lämnad, mixad zon avklarad. TV-sändning gjord. Sverige hade spelat 1–1 i VM-kvalet och känslan var att det nog kanske kunde gå i alla fall. Det kunde nog bli Brasilien. Jag var slutjobbad efter dagar av blågul bevakning och längtade bara hem till min fru. Få ligga nära och känna min ofödde son sparka mig i ryggen.

Där satt jag, lutade huvudet tillbaka och försökte stänga av alla tanker på arbete som ännu snurrade i skallen. Det plingade till i mobilen. Där låg den plötsligt. Skivan jag väntat på i fem år. På något sätt fanns Songs of Innocence bara där. Jag visste inte då hur det hade gått till. Jag hade ingen aning om att världens största rockband gått samman med världens rikaste företag för att skänka sitt senaste album till alla som köpt en telefon av nämnda företag. Att de precis genomfört en gigantisk, och i förlängningen totalt misslyckad, PR-kupp. Jag satte hörlurarna i öronen och lyssnade när Every Breaking Wave nådde stranden. Jag hörde den lille pojken med den stora rösten sjunga för sin mamma som han förlorade när han bara var 14 år gammal. Jag lyssnade på bandet jag älskat sedan innan jag visste något om vad jag skulle göra med mitt liv.

Jag var en av de som tacksamt tog emot gåvan. Än i dag ligger den i min mobil, även om det är en annan telefon än det var då. Många var dock förbannade och Apple tvingades uppfinna ett sätt att ta bort den. Man kan fråga sig varför U2 valde att göra på det sättet? Varför de tvingade sin musik på så många människor? Svaret? Världens största rockband var rädda att drunkna i massan. Att se sin musik försvinna i det eviga surret. Jag kan tänka att de hade rätt.

Där satt vi i bilen och jag förklarade. ”U2. Det är typ världens största rockband.” Han tittade på mig och sa med misstro i sin 20-åriga röst: ”Vadå, större än Kiss?”

Den 22 september släpps min debutroman. Jag har funderat mycket på hur jag ska göra för att nå igenom surret. Jag kommer ut på ett litet förlag, men, vilket jag har konstaterat tidigare, även om jag kom ut hos en bjässe är det ändå så att det bara är giganterna som får reklamen som når bortom bokindustrin. Även hos en gigant i branschen hade jag varit en i mängden och om U2 är rädda för att drunkna i bruset, hur ska då en sådan som jag känna?

Well, jag har mina idéer. Det har jag också berättat tidigare. Några självklara, några simpla och en som sticker ut rejält. I slutändan handlar det ändå om boken jag skrivit. Jag har märkt av ett sug efter själva historien. Många är nyfikna, men det handlar ändå bara om en liten grupp i det stora hela. Ska jag synas bortom den invigda kretsen krävs det att jag skrivit något som tilltalar människor så pass att de börjar prata om det jag gjort.

1987 släppte U2 en skiva så briljant att det inte krävdes något mer än så. 1992 gjorde de om bedriften. Jag har sett bandet live tillsammans med 50 000, 60 000, och så vidare, många, många gånger. Men där satt jag i en bil med en 20-åring som inte hade en aning om vilka det var jag pratade om. Jag var förundrad, men så här i efterhand var det något fint över det. Jag fick visa en ung man något han inte hade en aning om existerade.

Den senaste tiden har jag sett en kille på Youtube flera gånger. Han kallar sig JB. Han tittar på musikvideor. Många från den tid som var min musikaliska födelse. 1980-talet. Jag har sett glädjen i hans ansikte när han upptäckt sådant som jag aldrig kan glömma bort. Bland annat U2. Det är fint.

När vi kom tillbaka till kontoret satte jag den unge praktikanten framför datorn. Jag gick in på just Youtube, tog fram ett klipp från de drygt 10 bästa konsertminuterna någonsin, höjde volymen till max och gav honom en musikaliskt religiös upplevelse. Jag avundades honom. Han fick se och höra något för första gången som jag själv hört så många gånger. Något jag aldrig kommer sluta lyssna på.

Om jag skrivit mitt Joshua Tree eller om det är mitt Songs of Experience återstår att se. Några kommer att läsa. Några kommer att tycka om det, några inte. Jag kan bara hoppas att några blir många. Att jag når igenom bruset. Jag ska sannerligen göra mitt bästa. Förresten. Är det någon som har numret till Tim Cook? Det kan vara bra att ha i framtiden, tänker jag.

Jag har sett min bok

Det kom ett mejl med en bok. Jo, faktiskt. I dag (eller i går för er då) fick jag se hur boken kommer att se ut när den trycks. I förra inlägget fick jag dela med mig av omslaget och nu tar vi alltså nästa kliv. Allt går undan nu. Det är märkligt. Så länge har jag levt mitt författarskap i något slags ultrarapid. Det var den 17 februari 2019 som jag drog igång mitt konto på Instagram, det som är dedikerat boken och mitt skrivande och nu väntar sommaren 2020 på mig. För så är det. Jag har knappt en vecka kvar av jobb innan det är dags för semester. Sex veckors efterlängtad ledighet väntar, men jag kommer ägna en stor del av tiden åt min bok.

Det blir helt enkelt en redigeringsrubrik på vilan från jobbet och jag ser faktiskt fram emot det. Jag tänker annars på just redigering mer som ett nödvändigt ont, men redan att gå igenom boken i en första runda för några veckor sedan var tillfredsställande. Nu blir det en jakt med förstoringsglas efter minst smuts som kan komma att störa läsupplevelsen.

Att få se hur boken kommer att se ut var stort. Större än att se omslaget på sätt och vis. Det blev än mer verkligt. Jag ägnade början av veckan åt att skriva ihop mina TACK TILL i slutet av boken. Det är inte särskilt enkelt. Det finns så många som har varit med på resan på ett eller annat sätt, men någonstans måste gränsen dras och då tror jag på att dra den tydligt. Därför var valen i slutändan ganska självklara. Jag hoppas att ingen kommer att känna sig förbisedd.

Jag lyckades även hitta ”citatet.” Ni vet.

Att inleda sin bok med ett citat som på något sätt relaterar till historien är vanligt och personligen är jag mycket förtjust i just detta. Ända sedan jag bestämde mig för att jag skulle skriva en bok som skulle ges ut har jag tänkt på detta. Faktum är att jag har haft citat till de manus som aldrig blev något annat än just manus. Således var valet viktigt. Först funderade jag på det lite mer pretentiösa, men när jag insåg vem det måste bli handlade det snarare om att välja rätt bland en mängd alternativ.

Jag vågar påstå att jag hittade det rätta och jag är övertygad om att ni kommer att hålla med mig när ni läst boken. För det kommer ni få göra, om ni vill. Nu är den så verklig den kommer bli fram till den dag då den verkligen går i väg till tryckeriet. Jag längtar dit, men jag vill samtidigt stanna i den här stunden. Och i och med sommaren får jag chansen att göra det. Nästa gång vi hörs har min semester börjat, men bloggen jobbar på, det vågar jag faktiskt lova.

Vad betyder ett omslag?

”Det tar emot att skriva detta och jag gör det bara för ditt eget bästa.” Gissa om hjärtat hann börja dundra i bröstet när notisen från Instagram dök upp i min telefon. Det var bara de där första raderna som syntes och på några sekunder hann min hjärna gå igenom det ena katastrofscenariot efter det andra. Snart bara tre månader till dess att jag ska göra debut och nu … vadå? Jag klickade in, trots att jag var lite stressad på väg på ett ärende som måste avklaras hyfsat snabbt.

”Jag tycker inte att omslaget är bra.” Ytterligare några sekunder av förvirring och sedan … phu. Okej. Jag kunde återgå till mitt ärende.

Lite bakgrundsinformation kanske är välkommet här. I tisdags kunde jag till slut presentera omslaget på den bok som kommer den 22 september. Det var den 30 april som ett första förslag från förlaget damp ner i min mejlkorg och sedan dess har vi skickat bilderna fram och tillbaka. De har förklarat sina tankar, frågat mig vad jag tycker, berättat om svårigheter med att få färger att fungera såväl i tryck som i sociala medier och så vidare och så vidare. I slutändan la Ted, formgivaren, till ytterligare detaljer och från att ha känts bra så blev det bara ett enda WOW! Tycker jag alltså. Så jag la ut bilden och reaktionerna kom blixtsnabbt.

Lajksen välde in på Twitter, Facebook och Instagram och kommentarerna var överväldigande positiva. 99,9 procent positiva. Från etablerade succéförfattare till nybörjare via drömmare och brinnande författarhjärtan var det bara glada tillrop. Jag är inte naiv. Ibland ljuger vi för att andra ska känna sig bättre, vilket inte sällan är ett av mänsklighetens mest vackra drag, men det är lätt att klicka i ett hjärta och gå vidare. Det är en simpel lögn, som inte kräver något av personen bakom. Att ta sig tiden att kommentera och heja på med en lögn … kalla mig naiv, men jag tänker tillåta mig att lita på att människor är ärliga. Således var det alltså på det sättet att i stort sett alla var lika förtjusta som jag. Åtminstone nästan.

Och oavsett vad man tycker om omslaget är det svårt att ignorera. Det lyser, bokstavligt tala,t och kan få läsaren att stanna till. Få denne att läsa baksidestexten.

Några få sekunder. Jag har läst sju någonstans. Det är allt vi har på oss från det att läsaren plockar upp en bok denne inte känner till till dess att denne bestämmer sig för att köpa eller inte. Seven seconds. Seven seconds away.

Jag och DM-skrivaren hade en intressant diskussion om betydelsen av ett omslag. Hen jobbar med sådant. Jag var väl inte lika övertygad om att det i slutändan är omslaget som avgör huruvida någon kommer att ta med sig min bok för att fylla ut sitt privata bibliotek. Det kan säkert stämma när man står på finhyllan i bokhandeln eller längst fram på Ica Maxi eller Coop eller vad det nu kan vara. Eller hamnar högt upp på rekommendationslistor hos Adlibris, Bokus eller vad det nu … ja, ni fattar. Jag måste nog hitta mina läsare på andra sätt.

Jag är okänd, om man inte räknar sisådär några tusen fotbollstwittrare, och kommer ut på ett litet förlag. Vi måste fightas och det tänker vi göra. Saken är den att omslaget visar just det, tycker jag. It’s not the size of the dog in the fight, it’s the size of the fight in the dog.

Jag blev inte arg eller ledsen eller något sådant över DM:et. Jag är övertygad om att det kom från det bästa av ställen. Jag är snarare tacksam för att någon tog sig tid att skriva och diskutera mitt omslag och på sätt och vis är väl det en seger för Ted och det arbete han lagt ner. Jag tror nämligen att hen har fel. Tyck om det, hata det, förundras över det, älska det, förlöjliga det, tyck och tänk vad du vill, men tyck och tänk. Något annat är inte möjlig, hävdar jag, och vi minns väl alla hur Hjalmar Söderberg uttryckte det i Doktor Glas? Mission accomplished.

Låt mig avsluta med att förklara varför jag älskar det så mycket som jag gör. Det hade kunnat bli tvärtom. Jag var faktiskt livrädd för att jag skulle avsky omslaget, men jag har varit ärlig från början och att det stannade här gör mig lycklig. Så igen. Varför är jag lycklig?

Den som läser kommer att förstå omslaget. Det är fullt av symbolik. Norrskenet, eller är det möjligen strålkastare? Stjärnorna på himlen eller stjärnorna vi beundrar? Neonljuset eller drömmar som brinner upp? Vemdalsskalet eller Hollywood Hills. Mörkret före ljuset eller bara ett nattsvart berg fullt av hot? På väg upp till toppen eller på väg ned till botten?

Det var det och nu när jag har tvingat er att ta sig igenom detta alldeles för långa inlägg (som kunde ha blivit längre, tro mig. Jag hade mer att säga i ämnet) är det väl inte mer än rätt att jag delar med mig av omslaget. Så kan ni själva känna efter, helt ärligt.

Ingen sommarläsning i deckarskuggan

Vad ska man göra för att komma igång när skrivkrampen slår till? Det finns en mängd trick, men för mig är det absolut bästa sättet att börja läsa. När jag gör det kommer längtan, inspirationen och behovet att skriva själv tillbaka. Lägg på en löprunda eller en timme på crosstrainern och jag är där jag måste vara. Det blev extremt tydligt förra sommaren. Jag hade länge gått och burit på idén till en deckare, men eftersom det var över ett år kvar till dess att min debutroman skulle släppas hade jag inte känt den där piskan mot nacken. Jag hade svårt att komma igång trots att jag redan ”skrivit” hela berättelsen i mitt huvud.

Så började jag läsa Sanna Mac Donalds Om allt vore annorlunda på stranden i Danmark (den rekommenderas härmed) och (ja, boken alltså, inte stranden) plötsligt (alltså, stranden var fin och så, men det var en strand bland alla andra, boken var bättre) kom längtan tillbaka. Till slut gick det inte längre. Jag kunde inte koncentrera mig på Sannas ord för mina egna sprang framför ögonen gång på gång. Till slut gick det inte längre. Jag fick pausa min läsning och påbörja mitt skrivande.

På några veckor blev jag ”klar” med mitt manus. Med ”klar” menar jag att det började, det slutade och det hade en mitt. Sedan dess har jag kört en första redigeringsrunda och dessutom låtit det gå ut till testläsare (som jag hittade via Instagram) med mycket positiva reaktioner. Därefter har det fått vila när jag jobbat på debutromanen, men nu i sommar ska jag göra om det där och se till att deckaren går från ”klar” till klar.

Vi får väl se vilken bok som kommer att tvinga fram inspirationen. Vilken bok jag måste lägga ifrån mig för att återvända till någon gång i höst. Det var vad som hände med Om allt vore annorlunda och det lär hända i år igen med någon ny. Någon gång i framtiden kanske, kanske jag kan inspirera någon till att få fart på hjärna, fingrar och fantasi igen. För ett bättre skäl att se ens bok hamna på hyllan halvt genomläst kan jag inte föreställa mig.

Att läsa sig själv

Tiden är relativ, sa någon Einstein någon gång. Tja, vad vet jag. Jag vet bara att jag påbörjade det manus som nu ska bli boken Nästan Friends när året var 2017. Minns ni 2017? Jag var i USA och såg på TV hur Donald Trump svors in som president och tänkte att ”det här kommer inte sluta väl.” Jag tänkte dock mest på det där med nästa manus. Det som jag kallade ”M finns bara i fantasin” hade refuserats färdigt och det slutade bara med några ”nästan.” Jag var rätt färdig faktiskt, men någonstans började jag längta efter att få skriva igen och under sommaren kom jag igång.

2018. Minns ni 2018? Jag var i Mexiko och konstaterade man brydde sig inte ett dugg om vinter-OS. Inte en skida så långt ögat kunde nå, men jag var ”färdig” med mitt manus. Jag skickade in det till några förlag. Ett par månader senare hade refuseringarna ramlat in och jag tog hjälp av en redaktör. Jag ville veta vad som var fel. Hon hade några synpunkter på att dialogen behövde brytas av och lite annat småpet, men i övrigt var det inte mycket. ”Jag är säker på att du kommer att bli utgiven”, skrev hon avslutningsvis.

2019. Minns ni 2019? Jag skrev på kontraktet och startade ett instagramkonto dedikerat min författarpersona.

Nu lever vi mitt i ett 2020 som får en att längta tillbaka till då, men vi ska vara här och nu och det är ju tur det för det är i år min bok kommer ut. Den kommer ut och jag har för första gången sedan 2018 läst mitt eget manus från början till slut. Tidigare har det bara varit för att följa redaktörens anteckningar. Först den jag betalade för och alldeles nyss förlagets. Men i väntan på att Linda på förlaget ska läsa igenom det en andra gång och komma med en bredare bedömning om vad som eventuellt behöver göras bestämde jag mig för att utnyttja tiden på bästa sätt.

Jag kom fram till att det är lika bra att gå igenom vartenda ord, alla kommatecken och tidsangivelser. Jag insåg att jag hade glömt vissa saker och trots att jag själv hittat på historien höjdes pulsen vid ett par tillfällen. När jag var färdig bestämde jag mig för att lägga tvivlet åt sidan. Åtminstone för ett tag. Jag inser att det kommer att återkomma och så snart någon tycker mindre bra om det jag skrivit – något man måste räkna med – lär det gripa tag om hjärta och hjärna bara för att vägra släppa taget. Men för nu, när jag precis läst min egen berättelse för första gången på två år kan jag ärligt säga: Det är en jäkla bra bok jag skrivit faktiskt.

De sista frågorna – de sista svaren

Ja, vi återvänder till det vi hade kvar. De tre sista frågorna jag fick av en kollega som var sugen på att använda sin nu mer lediga tid till att skriva böcker. För den som inte minns en vecka tillbaka (jag, till exempel), får ni frågorna igen och för sista gången.

Hur finansierar jag projektet?

Vad är det jag ska tänka på?

Vilka misstag gjorde du till en början?

I veckan som gick var jag med en kortis (jag har fått lite annat att tänka på i livet vilket jag lovar att återkomma till nästa fredag och det gjorde att jag inte kunde hänga där så länge som jag ville) på en releasefest. Den pågick givetvis digitalt, som så mycket annat gör nu, men glädjen hos författaren gick inte att ta miste på. Jag har följt hennes jakt på debutboken en längre tid, vi har träffats i samband med våra författarhäng och så snart hennes bok kom ut köpte jag den. Hon har nämligen gett ut den själv. Jag har smittats oerhört mycket av hennes entusiasm och jag kan se nu att läsarna älskar boken. Själv har jag inte läst den ännu då jag ska ge den till min fru som en av mors dag-presenterna, men jag lär göra det sedan.

Vad jag vill säga med det här är det finns olika sätt att göra det på. Jag har ingen aning om hur hon har löst allt det praktiska – förhoppningsvis får jag chansen att fråga henne på något framtida häng – men jag vet att det finns mängder av exempel på till exempel egenutgivare som har lyckats slå igenom stort, vilket är ytterligare ett bevis på att förlagen inte alltid vet bäst. Med andra ord. Låt dig inte nedslås av ett nej från bjässarna eller mellanbjässarna, eller de små för den delen.

Nu var den första frågan inte nödvändigtvis direkt kopplad till egenutgivning eller hybridutgivning, men det är värt att nämna att oavsett vilken väg du väljer måste du investera dig själv. Din tid. Jag vet inte hur många obetalda arbetstimmar jag lagt på refuserade manus genom åren. Det har kostat, men det finns ändå en belöning i att skriva en hel bok, från början till slut, även om du och kanske några nära och kära är ensamma om att ge den liv bortom papperet. Hur som helst, måste alla se till sig själva, men har du en dator har du en början.

Vad ska jag tänka på? Frågan är egentligen för bred för att ge ett svar på. Det finns massor att veta, men om vi går till den sista så kan jag konstatera att jag från början underskattade arbetet som skulle krävas. Visst, det finns vansinniga talanger där ute som bara skriver och så är det klart, men de är mer sällsynta än hjortron i blåbärsskogen. De flesta måste jobba på sina manus och jobba hårt och det bör man vara medveten om. Jag skrev bara. Jag tänkte att jag kunde skriva eftersom jag jobbat som skribent hela mitt vuxna liv, men det här var något annat.

Inget reportage, hur långt och genomarbetat det än är, kan jämföras med att hitta på en helt egen historia och sedan skriva 80 000-90 000 ord om den. Så förbered dig på att det kommer att ta tid att bli färdig, oavsett vilken väg du sedan väljer i jakten på den där boken.

Till sist. Igen. Starta ett konto på Instagram. Där finns glädjen, stöttningen, inspirationen och vänskapen. Jag såg den så oerhört tydligt i Annelies ögon i min telefon alldeles nyligen. Jag önskar att jag kunde ha varit där och sett den personligen, men någon gång kommer vi väl vidare från det här och jag vet att hon redan planerar nästa bok. Det hoppas jag att du gör också, oavsett om det är din tionde eller din första. Skriv. Skriv för glatta livet. Hur det än slutar är det värt det, jag lovar.