Tre frågor – kanske tre svar

Minns ni mitt senaste inlägg här? Oroa er inte. Jag kom inte heller ihåg det. Åtminstone inte tillräckligt för att ta för givet att jag verkligen delgett er de där sex frågorna jag fick från en journalistkollega som bestämt sig för att det nu var dags att skriva bok. Jag gick tillbaka en vecka och konstaterade att jag verkligen skrivit ned frågorna, men eftersom jag själv inte mindes måste jag ju åter publicera frågorna. För i dag hade jag tänkt svara på en. Eller om det blir två.

  1. Hur gör jag?
  2. Var börjar jag?
  3. Hur sätter jag igång processen för att ta mig framåt?
  4. Hur finansierar jag projektet?
  5. Vad är det jag ska tänka på?
  6. Vilka misstag gjorde du till en början?

Okej, vi får kanske ta tre. De hakar i varandra så pass mycket. Innan jag gör mitt bästa vill jag åter påpeka att jag inte är någon auktoritet på området. Jag har skrivit en bok som ännu inte kommit ut, men fredagarna är mina i Debutantbloggen och mina att göra vad jag vill med. Dessutom har jag ändå hunnit skriva fyra manus vid det här laget, två refuserade, ett som ska bli roman och ett som håller på och redigeras. So here goes.

Det finns givetvis en mängd olika sätt att börja. Men skrivkurs till exempel. Jag har själv inte gått någon, men pratat med tillräckligt många som verkligen varit förtjusta och i grunden kan jag inte föreställa mig att utbildning skulle vara fel, men låt oss säga att du inte har tid, lust eller råd och så ska du ändå börja. Ja, då är det just det du måste göra. Börja.

Som jag nämnde senast tror jag inte att man kan gå och vänta på inspirationen. Då är risken att du aldrig börjar, eller åtminstone att du inte kommer vidare från nämnda inspiration.

Var börjar jag? Med slutet. Faktiskt. Se till att du har slutet klart för dig. Själv vet jag alltid hur jag ska sluta innan jag börjar, men samtidigt är det mycket möjligt att slutet blir ett annat när historien utvecklar sig. Är du en person som kräver massor av struktur är nog ett synopsis rätt väg att gå. Själv använder jag mig inte av det, men jag ser till att teckna mina karaktärer noggrant. Ålder, längd, vikt, hårfärg, ögonfärg eventuella ovanliga drag och så vidare. Annars glömmer jag bort hur tusan de ser ut ut.

När det gäller fråga tre skulle jag faktiskt vilja tipsa om att starta ett Instagramkonto och följa alla inspirerande människor som finns där ute. Du hittar etablerade författare, nyutgivna, nyrefuserade, de som precis börjat, de som hållit på i evigheter. Det är en ständig källa till den där inspirationen vi inte har råd att vänta på och det kommer att pusha dig. Det var det. Nu måste jag sova för klockan är efter midnatt och jag har en valp som det ska gås ut med tidigt. Mer om det en annan gång.

Äntligen – ett riktigt tips till den som vill skriva

Utan att ha gjort någon djupdykning i min Debutantbloggshistorik misstänker jag på goda grunder att jag sällan kommit med några direkt handfasta ”så gör du för att skriva en bok”-tips. Nu finns en given förklaring till den rådbrist bland mina inlägg. Jag känner mig helt enkelt inte kallad att sitta här och berätta för andra hur de ska göra för att lyckas. Själv är jag månader från min debut och är således inte rätt person att lita på om man vill säkerställa – så gott det nu går i denna osäkra bransch – en framgång. Dock är jag en av personerna bakom den här bloggen och den ska ju vara någon slags guide för blivande debutanter eller den som drömmer om att bli det. Således är det hög tid att jag levererar ett inlägg av den sorten.

I oktober förra året fick jag ett mejl från en journalistkollega som hamnat i den där situationen som så många i vår bransch gör förr eller senare. Han skulle snart bli utlasad, eller borttrimmad i ännu en besparingsåtgärd, och i väntan på att nästa jobb skulle infinna sig hade han bestämt sig för att skriva en bok och skrev till mig med frågor. Han hade väl följt mig på sociala medier och lyssnat på min podd en gång i tiden.

Nu ställde han sex konkreta frågor som jag försökte svara på så gott det gick. Jag tänker återkomma till dessa i framtida inlägg och försöka svara på dem ännu en gång, kanske till någon nytta för läsare av den här bloggen.

De sex frågorna är:

  1. Hur gör jag?
  2. Var börjar jag?
  3. Hur sätter jag igång processen för att ta mig framåt?
  4. Hur finansierar jag projektet?
  5. Vad är det jag ska tänka på?
  6. Vilka misstag gjorde du till en början?

Breda frågor som i mångt och mycket hakar i varandra. Jag ska ändå göra mitt bästa, men nu tänker jag komma med ett litet tips utanför dessa sex, som ändå hänger ihop med detta.

Hur fortsätter jag när jag väl börjat?

En författare som väntar på inspiration kan tvingas vänta i evighet. Vill du komma i mål med ett projekt fungerar det knappast. Samtidigt orkar du bara skriva ett visst antal tecken om dagen, oavsett om du har mycket eller lite att göra i övrigt. Mitt enkla tips är därför, att aldrig sluta skrivardagen med ett färdigt kapitel. Antingen påbörja nästa eller sluta när det är spännande. När berättelsen rör sig framåt. I nedförsbacken, så att säga. Då blir det lättare att trampa igång nästa dag. Det kan till och med bli så att du bara längtar efter att få fortsätta berätta för dig själv vad det egentligen är som kommer att hända. Där har du en inspiration som du i sådana fall kan lita på.

Nu ska jag åka och lämna in bilen på service, ta en löptur hem och skriva lite i skallen när jag gör det där sistnämnda. Trevlig helg på er och häng gärna på med era förslag gällande lördagsenkäten.

När allt genast blir mer mer verkligt

Jag och mina bloggkollegor talade nyligen om att vi gärna skulle vilja ha in en omslagsdesigner bland våra gästbloggare. Det var faktiskt mitt förslag och anledningen till det var att jag just där och då gick och väntade på att förslaget skulle skicka ett förslag på omslag till mig. Det var på gång, men ännu hade det inte trillat in något och mycket av mina tankar upptogs av vad som komma skulle.

Själv är jag inte särskilt trygg i den världen, men det händer att jag känner väldigt starkt för en idé. En gång under min tid på Expressen fick jag till exempel för mig att vi skulle illustrera ett större reportage jag gjort med ett stort, svart kontokort som skulle symbolisera initiativet som kallas Svarta Massan, supportrar till AIK som skulle agera bank för klubben. Det blev riktigt bra, tack vare skickliga redigerare och det var häftigt att se min idé på papper.

För det mesta lämnade jag dock det tänket till fotografer eller redigerarna. Journalist, bliv vid ditt tangentbord, ungefär. För en kort evighet sedan fick jag frågan från förlaget om jag hade några förslag på hur mitt omslag skulle se ut. Jag funderade i några sekunder och insåg att jag faktiskt hade det. Eftersom tv-fenomenet Vänner är en oerhört avgörande fond för det som är min debutroman, såg jag framför mig den ikoniska soffan. Ni vet, den som står vid fontänen i vinjetten, men som egentligen hör hemma på Central Perk.

Förra helgen ramlade det så in ett mejl, som det ju plägar göra med jämna mellanrum. De flesta är skräp eller reklam och raderas således mer eller mindre per automatik av min hjärna med benägen hjälp av höger swipetumme. Så icke denna gång. Till att börja med för att jag såg att det var från förlaget. Och sedan för att jag såg rubrikraden. Omslag.

Jag öppnade och läste igenom den korta texten innan jag med förhöjd puls (jo, faktiskt), tryckte på bilagan. Genast blev allt så verkligt. Genast blev känslan av hur nära det är att faktiskt bli en bok av de där orden jag skrev för en annan kort evighet sedan. Jag önskar att jag kunde visa det för er här och nu, men det får anstå ytterligare ett tag. Men jag kan berätta att ”min” soffa inte fanns med. Egentligen ingenting av det jag föreställt mig och den första reaktionen blev således ett, ”vad är det här?” Men jag tillät mig att andas, läsa igenom texten ytterligare en gång och faktiskt fundera över vad det var jag såg.

Och jag insåg att det finns en anledning till att jag bör hålla mig till tangentbordet. För det här var bättre än det jag föreställt mig. Min idé var krystad och riskerade dessutom att se ut som något helt annat än det jag tänkt mig. Man måste inse att min förutfattade mening inte nödvändigtvis översätts till samma tanke i eventuella läsares skalle. Skulle de verkligen förstå min symbolik? Men det här, det känns klockrent. Det är avskalat, snyggt och ändå en tydlig anspelning på historien jag skrivit. Kort sagt, jag är mycket nöjd, och jag ser som sagt verkligen fram emot att få dela det med er, inom kort.

Är ni alltför nyfikna hänger ni på på instagram där jag heter @danielsjobergforfattare för där lär det dyka upp först.

Jag vill möta mina egna ord

Det är ju bara att erkänna rätt upp och ner att Dan Brown-fantasin tillåts ta plats ibland. Mest för att det vore för jävla skönt att säkra upp livet på det sättet. Sälja 80 miljoner exemplar av Nästan Friends för att därefter i lagom takt pumpa ut mediokra uppföljare på exakt samma tema som ändå säljer mer än de flesta kvalitetsverk andra författare får ur sig. Eller kanske bara strunta i allt, ta de där miljarderna, lägga sig i soffan och peta sig i naveln resten av livet (jag är både hårt arbetande och rätt slö i någon slags märklig kombination som jag själv inte förstår fullt ut) samtidigt som det alltid finns pengar att slänga på de flesta problem som uppstår.

För det mesta väljer jag dock att leva något sånär jordnära även i min egen skalle och om man gör det så är ju frågan vad man tillåter sig att drömma om? Nu är det mindre än fem månader till den 22 september. Mindre än fem månader till debuten och det är klart att jag tänker på vad som ska hända där och då. Jag hoppas givetvis, som jag gissar att alla som släpper böcker gör, att folk ska upptäcka den, köpa den, älska den och sedan dela med sig av den kärleken till andra som i sin tur kan upptäcka den … och så vidare.

Men om jag stannar vid en sak jag verkligen hoppas få uppleva så återvänder vi till den 11 september 2019. Det var då lektören, redaktören och coachen Erica Eklund ställde frågan på Instagram: Drömmer du om att din bok ska få stå i någons bokhylla?

Dagen efter gjorde jag ett inlägg där jag svarade på frågan. Nu kommer det knappast som någon överraskning att svaret var ett rungande JA. Vem skulle ens komma på tanken att säga eller skriva något annat? Jag valde dock att ta det vidare. För det finns en tanke jag burit på länge och det är något jag så hemskt gärna skulle vara med om. Något som går långt bortom den där bilden på en bekant bokrygg i en bokhylla någonstans i världen. Nämligen att se någon annan läsa min bok utan att vara medveten om att författaren är alldeles där i närheten. Ett slumpartat möte i tystnad mellan en omedveten läsare och en överlycklig berättare. Jag tänker mig hur jag sitter på en buss när personen framför mig plockar upp mitt verk. Eller kanske sker det på tunnelbanan. På en flygplats, på ett café, på stranden i en solstol i ett främmande land.

Att en dag bara vara där samtidigt med mina ord utan att jag burit dem dit. Att se någon ge dem liv. Den spontana träffen mellan mig själv och den värld jag skapat.

Jag försöker föreställa mig känslan, men jag misstänker att den faktiska händelsen slår allt jag någonsin kan måla med den fiktionspenna jag har i huvudet.

Glöm Dan Brown. Glöm miljonerna. Miljarderna. Ge mig det där och jag vet att det var värt allt slit.

Genreslalom

Jag är ganska säker på att jag har nämnt tidigare att jag skriver på min första deckare. Jag har till och med kommit i mål med den. Dock återstår en hel del arbete. Jag ska skriva om en nyckelscen från början och kanske ska jag ge en karaktär en helt annan bakgrund. Nu är det inte någon brådska med detta. Jag har en debut att klara av den 22 september och att innan dess försöka få ett kontrakt för deckaren känns inte så meningsfullt. Just nu är debuten viktigast och behöver allt fokus. Under sommarsemester kan jag färdigställa deckaren.

Anledningen till att jag skriver en deckare är för att jag har använt mig av en lektör som har påpekat att min stil borde passa just denna genre. Jag har dock dragit mig för det. Den rätta storyn behövdes först. Kanske har jag inte heller varit helt övertygad om att jag skulle klara av det. Det är trots allt ett rejält genrebyte för mig. I den ”vanliga” värld där jag hängt har jag på sätt och vis lite mer frihet. Det finns inga givna mallar. Till slut hamnade jag ändå där.

Så vad i framtiden? Det finns rätt många genrer att testa. Kanske vore det spännande att pröva feel good? Eller thriller? Dessa skulle jag möjligen klara av. Möjligen, men det finns några jag aldrig skulle ge mig på. Skräck och SF till exempel. Erotik tror jag inte heller är aktuellt, men mer än något annat finns fantasy.

Jag är oerhört imponerad av fantasin som krävs för att uppfinna en helt ny värld. Varelser, utseenden, förmågor och begränsningar som ändå måste finnas för att göra det intressant. Av alla genrer som finns är det här en som jag definitivt kan lova att jag aldrig ger mig på.

De flesta författare, såväl etablerade som outgivna, tycks ha en genre de föredrar och kanske är det så att man ska bli vid sin läst, men det finns för mycket att upptäcka där ute. Vem vet. Någon dag kanske man kommer på en ny genre. Faktum är att ett förlag tackade nej till Nästan Friends på det här sättet: ”Vi tycker mycket om ditt manus, men vi vet inte vilken genre det ska placeras i.” Det var den märkligaste av alla refuseringar jag någonsin fått, men okej. Kanske har jag redan hittat på en ny genre. Vi får väl se.

Jag vill att ni ska googla

Thomas Edward Lawrence glömde sitt manuskript när han skulle byta tåg i Reading. Om vi bortser ifrån att det skulle vara galet jobbigt idag och hur fruktansvärt nedbrytande det måste ha varit då, det här hände 1919, så är det kanske mer konstigt att jag vet det här. En gång i tiden, innan Ask Jeeves, Bing, Altavista eller – för att uttrycka sig tydligt – innan Google hade jag troligen inte känt till det. Jo, visst är det möjligt att informationen skulle ha kommit till mig på ett eller annat sätt ändå, men det hade varit en slump. Nu fick jag reda på det eftersom jag kände ett oerhört behov av att ta reda på mer om engelsmannen.

Jag är sådan. Jag vill ständigt veta saker och i processen lär jag mig inte sällan sådant jag inte visste. I det här fallet berodde min inhämtning av denna obskyra vetskap det faktum att Lawrence of Arabia rullade förbi som förslag på filmer jag borde se, allt bestämt av Netflix algoritmer.

Så jag googlade Thomas Edward Lawrence och bland informationen på Wikipedia fanns denna korta berättelse. Att han tvingades skriva om hela manuset och även gjorde det säger väl något om hans personlighet gissar jag, men det var inte dit jag skulle komma. För det här handlar inte om Lawrence. Det handlar om Trattminörspindeln. Och Fleury-Mérogis och om det jag hoppas få dig att googla.

I Jag är pilgrimen av Terry Hayes beskriver han ett möte med farliga män. Han låter sin huvudperson konstatera att även om du inte kan skilja på ett spindeldjur och en hund, skulle du bara genom att se Trattminörspindeln instinktivt att den är farlig. Detsamma gäller de där männen. Spindeln är i sig är alltså en metafor, men så snart jag läste de där raderna var jag tvungen att googla djuret för att se hur det ser ut. När jag läste Ett högre syfte av Malin Thunberg Schunke googlade jag Fleury-Mérogis-fängelset. I går landade Lisa Christensens Spela Roll i min brevlåda och även om jag inte hunnit börja läsa den ännu så gissar jag att jag kommer vända mig till google vid åtminstone något tillfälle. För det är vad jag gör.

Jag tycker också om tanken på att mina berättelser får människor att plocka fram mobilen eller sätta sig vid datorn för att ta reda på mer om en eller annan människa. Hittills har ju inte mina historier nått utanför den närmaste kretsen, men den 22 september är det debutdags och då kanske jag kan frammana den där ”jag måste få veta”-känslan i någon läsare.

Ibland händer det att jag läser något om någon person eller händelse och känner mig så dragen till det att jag i det närmaste tvingas hitta en ursäkt för att ha med det i mitt manus. Det är kul att lära sig saker. Det är kul att lära saker.

Idag är kunskapen så lättillgänglig och det i sig är fantastiskt. Det i sin tur betyder också att källkritiken är viktigare än någonsin. Allt som står i böcker är inte sant. Allt som står på nätet är verkligen inte sant, me ni kan lita på att Trattminörspindeln är farlig. Det förstår man bara av att se den på bild och det kan ni också göra nu. För jag vet att ni vill googla den. Och det här inlägget har nått sin slutpunkt.

Och vad sysslar du med?

Det är ju inte så många möten med nya människor nuförtiden, men det hände en gång i tiden och det kommer att hända igen. Nu behöver det inte nödvändigtvis vara nya människor, men det är oftast i dessa sammanhang frågan kommer:

Och vad sysslar du med?

Ett gyllene tillfälle att bara slänga ur sig det förstås.

Jag är journalist. Och författare.

Men så har jag aldrig sagt. Aldrig någonsin. Journalist och därefter stannar det. Vid ett enda tillfälle det senaste halvåret har saken kommit upp i samtal med någon jag egentligen inte känner. Det var när vi pratade om Instagram och hon, en mamma med barn på vår förskola, förklarade att hon inte hade Instagram.

Jag har det, men jag använder det som ett arbetsverktyg kan man säga. Jag har skrivit en bok som kommer ut senare i år (då hade jag inte datumet, men nu har jag det och ni vet givetvis att det är den 22 september som gäller. 22/9).

Jaha. Vad är det för bok?

Så är vi igång.

Men det var då. En gång. På just Instagram är mitt användarnamn danielsjobergforfattare, men det är den enda världen där jag känner mig helt bekväm med epitetet. Vi är likadana, vi som följer varandra där. Många som ännu inte gett ut en bok kallar sig forfattare. IRL kallar jag mig inte författare. Det är rätt naturligt. Jag menar inte att man måste jobba exklusivt som författare för att kalla sig det, i sådana fall har vi rätt få författare där ute, men man bör väl åtminstone ha en bok som sett dagens ljus.

Det är paradoxalt att jag älskar att prata om min bok samtidigt som jag känner mig väldigt förlägen inför det hela. Man vill ju inte framstå som skrytsam direkt. Så småningom kommer jag behöva tvinga fram den sidan ur mig själv. Pressmeddelanden ska skickas ut, intervjuer ska genomföras och sedan handlar det om att sälja in boken på andra sätt. Jag har säkert nämnt tidigare att jag har en rolig, galen plan för hur Nästan Friends ska nå in i folks medvetanden.

När det har skett är vi förhoppningsvis i en tid då man träffar helt nytt folk. När man åter får frågan.

Och vad sysslar du med?

Då vet jag vad jag ska svara.

Och där dök coronaromanen upp i skallen

Det är klart som tusan att det skulle bli så. Den bara dök upp i skallen och nu tvingas jag kämpa för att lägga den åt sidan. Vad? Coronaromanen såklart. För några veckor sedan skrev jag ett inlägg om hur jag tror att den här pandemin kommer påverka litteraturen framöver och nu går jag runt och funderar på den där historien som alltså helt och hållet hänger ihop med allt som pågår runtomkring oss för tillfället. På gårdagens vårpromenad, årets första, men inte sista, (åh, säg att det är så) var det allt jag kunde tänka på. Med andra ord vet jag nu hur den ska börja, vad som ska hända och hur den ska sluta. Jag har till och med utvecklat tre karaktärer och ändå finns det inte en möjlighet att jag kan ägna mig åt någonting sådant nu. Jag har massor av annat att göra.

Till att börja med ska jag ägna fredagen åt att fortsätta skriva om den deckare jag nu håller på med. Jag nådde ett slags delmål i somras och i slutet av augusti gick den ut till testläsare (jag efterfrågade sådana på Instagram och det kan jag verkligen rekommendera) som återkom med oerhört positiva omdömen, men också en del förslag på sådant som kan förstärkas. Eftersom jag inte har någon brådska att bli klar med denna berättelse, det är liksom ingen idé att försöka få den utgiven innan debuten är avklarad, har jag tagit det ganska lugnt. Låtit den ligga och gosa till sig i skallen. Men idag (fredag alltså) finns det möjlighet att göra detta så nu ska jag påbörja det arbetet på allvar.

Dessutom håller jag ju på med redigeringen av debutboken och jag väntar just nu in nästa vända från förlaget. Att mitt i allt detta ge sig på ytterligare en bok vore inte rättvist mot mig själv eller de manus som måste få ligga först i kön. Jag vet att det finns gott om människor där ute som gärna skriver på tre, fyra böcker samtidigt. Det är inte jag. Det må vara full fart i berättardelen av hjärnan, men den delen som faktiskt arbetar måste ägna sig åt viss återhållsamhet.

Annars då? Tja, igår fick jag de författarfoton som min syster Signe tog på mig på platsen där en stor del av min roman utspelar sig. För drygt ett år sedan var vi på plats i Vemdalen och Signe, som studerar till fotograf, tog med sig mig och kameran och så gjorde vi slag i saken i ett förberedande syfte. Nu har jag bilder som jag kan använda när det är dags att börja skicka ut pressmeddelanden och även om vi också tagit bilder i studio kan jag inte föreställa mig att de är i närheten av att vara lika bra som de som tog där.

Det var en fin känsla att stå där, mitt i den verklighet jag valt till min historia, och jag blir glad när jag tänker på bildbylinen som kommer synas i de medier som väljer att skriva om min lilla bok.

Nu är Vemdalen snart stängt. Det blir ingen påsk i den där korsningen 2020. Det är fullständigt naturligt. Corona måste få bestämma nu så att vi kan rädda så många liv som det bara är möjligt, men den får inte bestämma över mitt skrivande.

Dags att väcka skrivbordsmanusen till liv

En bekant twittrade häromdagen att han lägger ner sin blogg. ”Från och med nu ska mitt skrivande ägnas åt min roman som vilar sig i form”, skrev han. Vilar sig i form. En klassisk form av träning jag ägnat mig framgångsrikt åt genom åren vid olika tillfällen. Förr eller senare kommer man alltid tillbaka till löpspåret, eller gymmet, eller fotbollsplanen eller dansgolvet eller vad det nu månde vara och detsamma gäller ju datorn. Och skrivmaskinen dessförinnan. Där ligger berättelserna och jäser. Förr eller senare får de åter liv och till slut tar man det hela vägen i mål, skickar in och sedan … ingenting. Oftast är det ju så.

Runt en promille av alla manus som skickas in blir någonsin utgivna och även om egenutgivning och hybridförlag förbättrat möjligheterna tänker jag ofta på alla dessa historier som aldrig når någonstans. Skrivbordsmanusen.

Förra året erbjöd jag den som var intresserad att få läsa romanen ”M finns bara i fantasin.” Jag skickade helt sonika ut frågan på Instagram och flera anmälde intresse. Jag mejlade iväg de 83000 orden till människor jag aldrig träffat. Sedan dess har jag inte hört något och jag gissar att det beror på att de aldrig läste. Eller möjligen att de lästes, men att de inte föll någon i smaken och så anammade man den gamla sanningen att den som inte har något snällt att säga bör inte säga något alls. Jag tror dock främst på det förstnämnda.

Tiden rinner ifrån en och det är så mycket man ska hinna så varför läsa en saga som inte var tillräckligt bra för att ges ut. Saken är den att jag tycker att den är tillräckligt bra och jag är inte ensam. Min lektör var väldigt imponerad och en redaktör på ett av de största förlagen i Sverige skrev ett långt brev där hon förklarade att de ville uppmuntra mig att fortsätta skriva, att jag behärskar det skrivna ordet väl och att på många sätt var mitt manus en gedigen roman. Ett mindre förlag bad om ett möte och redaktören tog tåget från Malmö till Stockholm för att träffa mig, men i slutändan blev det nej där också. En gedigen roman, som ingen någonsin kommer läsa.

Det kändes lite sorgligt så jag ställde frågan, skickade iväg det till främlingar och någon dag, någon gång kommer någon kanske läsa det. Någon dag, någon gång kanske jag skriver om det och får det utgivet. Vem vet?

Jag svarade min bekant: ”Ser fram emot när romanen bestämmer sig för att börja arbeta sig i form istället.” Är det en historia värd att berätta början på är det en historia värd att berätta till slutet. I slutändan kanske de enda som kommer att läsa den är en handfull redaktörer på olika förlag runtom i landet. I slutändan kanske de inte ens läser mer än några sidor, men om det aldrig blir färdigt finns det inte en chans att de ens belönas med detta. Jag är övertygad om att det ligger skrivbordsmanus i mängder som förtjänar att läsas. Vissa rentutav förtjänar att läsas av tusentals. Hundratusentals. Miljontals. Det kan vara Ditt manus.

Vilan är över. Det är dags att börja arbeta. Nu kör vi.

Den påhittade världen är ett bra alternativ till den galna verkligheten

Jag nyser. Min fru vänder sig om och stirrar på mig som om jag dragit fram en pistol och skjutit i taket. Vi går till affären i jakt på blöjor (det är fortfarande tomt på hyllorna och jag kan inte låta bli att tänka att några vuxna på desperat toalettpapperjakt valt ett annat alternativ) och ett äldre par går och hostar rakt ut. De får onda ögat av alla runtomkring. Jag går till gymmet. Det är i stort sett tomt, men när jag snörvlar på grund av ansträngning känner jag mig skyldig till mord och väljer att inte möta några blickar.

Det här är en fullständigt galen tid. Just när jag skriver det här hör jag min son hosta från sitt rum där han leker för sig själv (tack gode leksaksgud för det). Han är alltså hemma från förskolan för att han hostar lite. I förra veckan höll jag honom hemma för att han var lite snorig och snörvlig. Ett snorigt, snörvligt barn. Det vill säga, alla förskolebarn någonsin. Men hemma är han för jag vill inte vara den där föräldern som struntar i alla andra och bara tänker på mig själv. Så tycks de flesta tänka förresten för när vi lämnade honom dagen innan vara det färre barn än lärare och barnskötare på plats.

Mitt i allt detta ska man försöka arbeta och dessutom skriva böcker. Det är inte helt lätt när jag gör en mental notering av varje gång jag rör mitt eget ansikte. (Ah, nu kliade jag mig vid näsroten igen) Det är ungefär som när man har halsfluss och inser hur många gånger man sväljer på ett dygn, förutom att det gör ont. Det här gör inte ont. Det här är ingenting för mig eller min familj. Det är en osynlig fiende som hotar andra, men som samtidigt stjäl små, små delar av ens liv och tvingar en att leva lite, lite mindre.

Det är ändå tur att den påhittade världen finns. Jag skrev senast att det inte existerar någon corona i den värld jag uppfunnit trots att den i övriga beståndsdelar påminner väldigt mycket om den vi lever i. Det är bara människorna (åtminstone en hel del av dem) som är påhittade. Den upptar mina tankar med samma kraft som tidigare, trots ansiktskliandet. Jag väntar på att nästa vända av redigering ska komma från förlaget och jag går och funderar på ett par scener som kommer dyka upp och som jag kanske vill skriva om. Det är en bra distraktion och jag kan starkt rekommendera den.

Snart ska jag resa till platsen där den utspelar sig. Jag ska vara där i några dagar och hämta kraft och inspiration. Ta del av dofterna, känslan, ljuden och allt annat som gör en berättelse levande. Det blir en mental omstart som behövs inför det som väntar. För det här ska inte stoppa mig på något sätt. Boken ska bli så bra den någonsin kan bli och jag tänker inte lämna något åt slumpen. Mer om det nästa vecka. För nu har jag skrivit klart om virus och annat.

Så. Nu ska jag klia mig i ansiktet och gå och tvätta händerna. Ha det bra och ta hand om er.

Allt handlar om Corona – eller?

För en vecka sedan satt jag i ett möte på jobbet. Vi skulle prata om Corona. ”Jag fattar inte varför folk är så upphetsade. Tvätta händerna noga och ta det lugnt”, sa jag. En vecka sedan. En livstid sedan. Ja, det som har hänt efter det där mötet saknar motstycke i den tid vi lever i. Mitt jobb kommer nu i mångt och mycket handla om att rapportera om Corona och det gäller oavsett om jag skriver mina fotbollskrönikor eller nyhetsrapporterar om vardagen för vanliga människor och politiken som omger dessa.

Jag tänker på detta samtidigt som jag sätter mig ner och går igenom de senaste ändringarna som Linda (min redaktör) skickat in i dokumentet som innehåller debutromanen.

Jag påbörjade min bok i slutet av 2017 och när den kommer ut har det gått mer än tre år sedan jag satte fingrarna mot tangentbordet för första gången. Om en vecka är en livstid vad är då inte tre år? I min bok finns ingenting om något virus och jag kommer inte heller lägga till det. Det är helt enkelt omöjligt. Det skulle inte gå att göra utan att skriva om i stort sett allting och då får vi bara konstatera att historien som är Nästan Friends utspelar sig i ett universum som liknar vårt till punkt och pricka, så när som på en liten grej som alltså kallas Corona, men egentligen heter Covid-19.

Och vad med min deckare? Den som utspelar sig 2022? Nej, inte heller där kommer Corona ta någon plats. Det skulle distrahera för mycket från historien, men jag misstänker att jag kommer att nämna det i nästa manus, vad det än handlar om. Jag tänker också att vi kommer se ännu fler böcker med Pandemitema i framtiden. Oavsett hur det här slutar har det satt ett kraftigt avtryck i historien.

Själv är jag inte det minsta orolig. Det finns helt enkelt inte i min natur att gå runt och oroa mig för sådant jag inte kan påverka det allra minsta. Jag tvättar händerna, men det har jag alltid gjort. Jag tänker på mina nära och kära som befinner sig i det som kallas ”riskgrupper”, men inte heller detta kan jag påverka. Men oavsett hur lite jag låter det ta plats i mitt liv är jag ändå just påverkad. Det påverkar helt enkelt oss alla och jag är säker på att det kommer att påverka den framtida litteraturen, men i min debutroman blir det inget om Corona. Däremot kanske något om plastskatten, men det återstår att se.

Ta hand om er nu och kom ihåg att tvätta händerna.

Lördagsenkäten – The Actors Studio – del 2

I veckan somnade James Lipton in. Programledaren för The Actors Studio förvandlade ett intervjuprogram till en njutning och jag har alltid tänkt att jag skulle velat sitta där och svara på hans 10 frågor. Så skulle det aldrig bli givetvis. Jag är ju inte skådespelare. Men jag fick åtminstone en chans att leka lite James Lipton här under mina två första veckor som administratör för Debutantbloggen. I förra veckan ställde jag de sex första frågorna. Nu tar vi de avslutande fyra.

Daniel Sjöberg

  1. Vilken är din favoritsvordom?Helvetes jävla skit. Eller bara Fuck.

2. Vilket annat yrke än det du har idag skulle du vilja ha?Antingen musikalartist (en gång i tiden kunde jag hela Fantomen på Operan utantill – alla roller) eller rymdforskare. Jag är fascinerad av rymden, men tyvärr usel på matematik. Ja, och så författare förstås. Jag jobbar på det där sista.

3. Vilket yrke skulle du inte vilja ha?Vilket som helst som innefattar starka dofter. Jag är väldigt känslig för saker som luktar illa.

4. Om himlen existerar, vad skulle du vilja att Gud säger när du anländer? – Jag vet, du är chockad. Du hade fel. Jag finns faktiskt på riktigt. Men du hade helt rätt i att jag struntar fullständigt i och vem som ligger med vem, om man tror på mig eller ber. Det enda som spelar någon roll är att du är en schysst människa. Donald Trump? Nä, han är inte här.

Hanna Nordlander

1. Vilken är din favoritsvordom? Helvete, tror jag. Eller Fuck. Eller Helvetes jävla bajskorv; det beror på situationen.

2. Vilket annat yrke än det du har idag skulle du vilja ha? Biblioterapeut. Ibland drömmer jag om en enklare tillvaro, sortera skruvar eller något, och gå hem och glömma jobbet tills nästa dag. 

3. Vilket yrke skulle du inte vilja ha? Chef.

4. Om himlen existerar, vad skulle du vilja att Gud säger när du anländer? Biblioteket ligger rakt fram, chokladen är gratis och det finns inga celluliter här.

Malin Edholm

1. Vilken är din favoritsvordom?Fan! Men jag uppskattar också kreativa, långa haranger som man kan höra någon säga ibland. Jag har en vän som ofta säger: ”Satans lille pung”, det är ganska roligt.

2. Vilket annat yrke än det du har idag skulle du vilja ha?Jag skulle inte ha något emot att få vara författare på heltid

3. Vilket yrke skulle du inte vilja ha?Det finns nog många .. men kanske ekonom eller rörmokare, det hade jag förmodligen inte varit bra på.

4. Om himlen existerar, vad skulle du vilja att Gud säger när du anländer?Är du redo att äntligen få träffa din bror?

Sara Molin

1. Vilken är din favoritsvordom? Generellt gillar jag inte svordomar. Det är klart att det behövs kraftuttryck ibland (oftast blir det något på temat avföring), men favorit? Nej, jag får passa på den

2. Vilket annat yrke än det du har idag skulle du vilja ha? Jag har redan två jobb som jag gillar väldigt mycket (om man nu kan säga att jag jobbar som författare – det är ju en omtvistad fråga när man får börja använda den titeln, men hur som helst utför jag arbetet). Ett annat yrke skulle innebära att jag fick släppa lärarjobbet eller skrivandet, och det vill jag inte. (Det är inte på något sätt meningen att verka motvalls och undvika att svara på frågorna! Jag är bara väldigt nöjd med tillvaron som den ser ut nu.)

3. Vilket yrke skulle du inte vilja ha? Ja, men här finns det mycket att säga. Kirurg är det första jag kommer att tänka på. Bara tanken på en kirurgs arbetsuppgifter får mig nästan att svimma

4. Om himlen existerar, vad skulle du vilja att Gud säger när du anländer? Det tror jag absolut att den gör. Huruvida det är upp till mig att önska hur jag ska bli mottagen är väl mer tveksamt. 🙂 Men ”välkommen in” hoppas jag på..

.

Kristin Fägerskjöld

1. Vilken är din favoritsvordom?Får jag vara så präktig att jag säger att jag inte gillar svordomar och att jag försöker att låta bli att använda det? Om jag ändå gör det blir det nog mest ett vanligt ”jävla”..

2. Vilket annat yrke än det du har idag skulle du vilja ha? Florist eller fotograf.

3.Vilket yrke skulle du inte vilja ha? Politiker.

4. Om himlen existerar, vad skulle du vilja att Gud säger när du anländer? ”Kul att du är här, ta på dig ett par änglavingar så går vi och käkar.” Nej. Vilken svår fråga. ”Allt kommer att bli bra”, är nog mer troligt att jag skulle vilja höra.

Hör du röster?

Se till att karaktärerna har olika röster”, skrev lektören i en av sina kommentarer.

Jag kliade mig i huvudet. Det var andra gången jag fått det rådet av samma lektör och jag insåg att det här var något jag inte bemästrade. Jag vet inte hur det är med er när ni läser en bok, men om det inte är en serie har jag väldigt svårt att upptäcka de där olika rösterna. Jag tänker aldrig. Så skulle han inte ha sagt, det passar inte ihop med karaktären. Möjligen är det en svaghet hos mig, men är boken bra nog så flyter det liksom ihop. Visst, är det extremt tydligt att någon talar på ett visst sätt så noterar jag det, men jag kan inte minnas att jag någonsin stört mig på att karaktärerna låter för lika varandra.

Men när jag satte mig ner och skrev mitt tredje manus ansträngde jag mig för att göra just detta. Ge mina karaktärer olika röster. Om jag lyckats vet inte jag, men min redaktör hade inga synpunkter på att de lät för lika varandra och jag tycker nog att deras personligheter syns även i sättet de uttrycker sig på. Samtidigt tycker jag fortsatt att det är svårt att göra detta bara genom sättet de uttrycker sig på.

För det är vad det hela handlar om här.

Just karaktärer är utmaningar i sig. Min fru brukar förundras över min fantasi. Det tror jag inte är ovanligt. Jag misstänker att alla som inte skriver tycker att det är fantastiskt att vi som skriver kan hitta på så mycket. Herregud, jag som skriver själv blir ofta förundrad över hur mycket folk som skriver kan hitta på. Samtidigt kan jag ibland känna att det finns områden där min fantasi brister. Att ge karaktärerna ett utseende, utan att skriva läsaren på näsan: Hon stod framför spegeln och kammade sitt långa, blonda hår. De gröna ögonen fastnade åter på den lite sneda näsan. Hon avskydde den. Avskydde den lika mycket som hon tyckte om sina perfekta, vita tänder. Ja, ni fattar. I min debutroman är det mer än ett dussin personer som dyker upp i relativt stora roller. Det är många ögonfärger att hålla reda på. Det är trixigt nog. Lägg till rösterna och … ja, det blir lite halvsvettigt.

Vana läsare av denna blogg vet att jag håller på med redigeringen av mitt manus. Jag redigerar samtidigt, och skriver om en rejäl del, av mitt livs första deckarförsök. I deckarmanuset har jag för första gången verkligen satt rösterna. Det känner jag. De är oerhört distinkta. I slutändan vet jag inte hur stor roll det spelar dock. Spänningen ligger i någon helt annanstans och hur jag har fått till den tror jag är betydligt viktigare.

SKRIVHÄNG

Apropå något helt annat. Imorgon, lördagen den 7/3 är det #skrivhängStockholm igen. Kolla in hashtagen på Instagram och häng på, vet jag. Då kanske vi kan snacka om det här med karaktärer, röster, fantasi, spänning och en massa annat som har med skrivande att göra. Ha det bra.

Det var ju inte så farligt

Så kom det då tillbaka. Mitt manus. Det arbete som påbörjades för en evighet sedan går in i någon slags lång slutspurt. Jag ska erkänna att jag var lite nervös när jag öppnade upp det. Nej, det där är inte helt sant. Jag var livrädd. Tänk om det skulle vara fullt med kommentarer och missar jag själv inte noterat. Tänk om de kommit fram till att massor måste skrivas om. Att det egentligen inte duger. Jag visste givetvis att det inte skulle vara på det viset då jag använt mig av en professionell redaktör som gått igenom manuset i ett par vändor innan det ens skickades in, men vad hjärnan vet är inte alltid samma sak som det hjärtat vet. Pulsen hamrade med andra ord när jag väl satte mig ner under onsdagskvällen. Manuset hade kommit några dagar tidigare, men dels har jag haft fullt upp, dels har jag medvetet skjutit lite på det just eftersom jag var så orolig. Jag ville vara säker på att jag hade tid med min ångest om det var så att den skulle blomma.

Nu känns det bättre. Åh, vi är långt ifrån färdiga. Vi har bara hunnit med prologen och inledningen på boken och jag misstänker att vi dessutom kommer återvända dit då vi hade en del frågetecken. Många dagar återstår, men att arbetet har inletts skänker ro. Jag är dock glad att en redaktör redan gått igenom manuset. Jag kan bara föreställa mig hur det skulle sett ut annars.

Faktum är att när jag fick tillbaka det från Caroline Grimwalker, som jag anlitade som redaktör, var det fullt av kommentarer. Ett par tusen faktiskt. Nu vill jag inte avskräcka eventuella läsare. Det var inte så att det var uselt skrivet. Nej, det var tekniska misstag till 90 procent och resten handlade mer om slarvfel och stavfel än att saker behövde skrivas om, ett men när det ska stå män, ett enda istället för ända eller tvärtom, ja ni fattar. Och så de där tekniska missarna. Indrag, till exempel. Sååååå många indrag.

Fortfarande återstår som sagt en hel del arbete, men mycket handlar ändå om finputsning och att jag nu får ytterligare ett proffs som läser min berättelse får hjärtat och hjärnan att må riktigt bra. Förstå vilken ynnest det är och om det här inte blir en bra bok till slut så är det sannerligen bara mitt fel, med tanke på all hjälp jag får och har fått.

Nu känner jag mest att jag bara vill fortsätta arbetet och ta mig närmare målet. Resan har ändå pågått sedan jag satte händerna mot tangentbordet någon gång den där hösten 2017, men även om det är en slutspurt som inleds är den som sagt lång. Det är som de sista fyra komma två milen på en ultramara och det är trots allt en hel mara. Det återstår fortfarande mer jobb än de flesta lägger något på något enstaka projekt, helt enkelt. Samtidigt ser jag en färgskiftning långt där borta. Kan det vara ljuset i tunneln?

Sju månader och en dag

Vill du skriva böcker? Se till att du blir bra på att vänta. Att skriva böcker är att vänta. Vänta på att idén ska komma till dig. Vänta på att tiden finns att skriva. Vänta bara för att vänta när manuset behöver vila. Vänta på att bli färdig så att du kan skicka in det till förlagen. Vänta på svar från förlagen och sedan, om svaret är ja, vänta på besked om när boken ska komma ut. I dag är det sju månader och en dag till debuten och vad tror ni att jag gör? Väntar såklart.

Jag väntar på att få tillbaka manuset från förlaget. Väntar på att få se vad de egentligen tycker och tänker. Att de vill ge ut det är en sak. En fantastisk sak, men hur tycker de att det ska se ut när det väl ges ut? Jag väntar på svaret på den frågan.

Jag har låtit det ligga. Låtit det vänta. Dels för att det vore fullständigt onödigt att gå in och peta i det innan förlaget kommit med sina synpunkter, dels för att jag är rädd för vad jag ska upptäcka. Rädd för att det ska piska mig skör med tvivlet jag ständigt bekämpar inombords. Rädd att jag ska upptäcka att manuset är kasst. Rädd att jag ska vilja peta sönder det och analysera varje bokstav i röntgenmaskin.

Förr eller senare kommer jag givetvis tvingas ta mig an mina ord och jag kan bara hoppas att jag går stärkt ur den upplevelsen. Jag brukar inte tvivla och jag försöker luta mig mot berömmet från alla som har läst, såväl amatörer som proffs, men det här är annorlunda. Ingenting jag skrivit i livet har burit sådan prägel av mig och min person trots att historien är påhittad.

När jag läser gamla texter i dag kan jag rynka på näsan åt vissa formuleringar. Ja, det händer med nya också för den delen. Bara häromdagen läste jag en krönika jag författat åt FotbollSthlm och kände hur det kliade av obehag i hjärnan över en viss formulering. I någon minut eller så. Därefter släppte jag det och har inte tänkt på det förrän jag tvingade mig att minnas alldeles nu. Det skaver inte. Jag har skrivit en ny krönika sedan dess och innan veckan är över kommer jag ha skrivit ytterligare en eller två förutom alla andra texter jag får ur mig på jobbet.

Dessa tillhör således en flyktig värld. En där jag hela tiden går vidare. Jag behöver inte vänta på nästa chans att bli bättre. Men med boken kommer det inte fungera. Jag misstänker att eventuella misstag kommer att förfölja mig i en evighet och ligga som en sticka i mitt medvetande. Svida till när jag minst anar det. Därför vore det bästa nog om jag såg till att det inte finns något att ångra. Men innan jag gör det måste jag vänta. Bara lite till. Det är tur att jag är van.