Äntligen skrivit en ny novell, och skickat till ett nytt förlag …

För två helger sedan skrev jag en ny novell. Jag skrev färdigt novellen på en dag, den bara rann ur mig och det kändes skönt eftersom jag har haft sådan skrivkramp hela året. Jag inspirerades mycket av hösten och Halloween och skrev för första gången klart en novell som skulle kunna klassas som lite fantasy-aktig, fast den behöver inte göra det … det är lite oklart och öppet hur man tolkar det. Nu är det som att jag fått lite av en reboost och känner mig taggad på att skriva mer, kanske lite mer åt magi och fantasyhållet – vi får se!

Min motivation att skriva klart novellen kom från ett inlägg Genusredaktörerna lagt upp där de sökte efter erotiska noveller till ett kommande projekt. Jag absolut älskar Genusredaktörerna, om ni inte redan har koll på dem så är det dags att ändra på nu! De ger ut litteratur som bryter mot heteronormen, bokserien ”Queerleqin” är normbrytande, queer romance i kortromans format och det finns många guldklimpar där. Det är så viktigt att förlag som Genusredaktörerna finns, både för representation, inkludering, för att queera personer ska få mer romance att läsa men även för att öppna upp övriga (inte bara queera) läsare för andra normer och litteratur.

Igår fick jag svar att de vill ha min novell och det känns så himla roligt att få samarbeta med dem eftersom deras nisch och min är samma. Vi är som gjorda för varandra.

Nu har jag (snart) fyra olika förlag som publicerat mina noveller men jag ser inget konstigt med det. Om en ger ut romaner i fysiskt format tror jag att det blir mer naturligt att ha sitt förlag, eftersom det är mycket mer redigeringsarbete och annat jobb som krävs. Mina noveller har inte det. Om jag en dag skriver en roman (som någon vill ge ut) kanske jag får ta och sluta fladdra runt, vi får se, men i nuläget får mina noveller flyga till olika förlag och olika kanaler så hoppas jag att fler läsare hittar mig på det sättet!

Längden på en mors armar

Jag tänker på min mamma. Igår skulle hon ha fyllt 74 och jag har köpt rosor i hennes favoritfärg. Orangea står de och lyser mot mig i sin vas.

68 år blev hon. Alldeles för ungt, men med den kroppen som hon hade, så fanns det ingenting kvar att längta efter. Hon var färdig, sörjde sin sons liv, men jag vet inte om hon någonsin sörjde sitt eget. Hon var så upptagen med att kämpa för olika saker: flyktingar, barnhemmet i Nicaragua, jämställdheten. Sen sig själv, tills hon inte orkade mer. 

Jag skrev en novell om mamma, och jag skickade in den till Ordberoende förlag, som då och då ger ut tematiska novellantologier. Det året var det “saknad” som var temat. Och jag kom med. 

Novellen utgick från en dikt, som i sin tur hämtade inspiration från en teckning jag gjorde av mamma. Hon ville att jag särskilt skulle titta på armarna, att de inte alls slutade vid midjan, som mitt sjuåriga jag föreställde mig (jag tror inte att jag var ensam om det). Längden på en mors armar, det kan vara hur långt som helst, vare sig man vill det eller inte. Det var något att skriva om. 

Teckningen är numera försvunnen, men jag kunde se den framför mig när jag skrev, se mamma framför mig, med armar som, om man tittar noga, når en bra bit ned på låret och vidare in i livet, även sedan hon är död. 

Dikten kommer här:

Rita mig.

Kan du se var armarna slutar?

Allt jag koncentrerade mig på var tänderna,

stora, jämna bågar och en rak tandrad. 

Relationen till överläppen som jag brukade pussa godnatt

och den bit av tandköttet som syntes

när du skrattade.

Rita mig.

Armarna når längre än du tror, 

längre än till midjan.

Längre än du nånsin tror.

När de slutat fungera,

när myelinskidorna brutits ned,

förtvinat,

och nervimpulserna reducerats 

till enstaka spasmer,

räcker en mors armar

över åren som vi knappt rörde vid varandra,

når över Östersjön,

i varje maska du stickade i våra tröjor när vi var små,

når över mina försök att vara min egen,

i plastfickorna där du samlat på dig recept från väninnor,

längre än du nånsin tror

och

en bit nedanför höften.

Rita mig.

Novellantologin ”Våreld”

Den 14 februari 2020 släpps novellantologin ”Våreld” där min novell ”Född att sticka ut” finns med. Inriktningen är ”paranormal romance” och jag ska erkänna är jag själv aldrig läst något i den genren. Personligen gillar att läsa om sånt som finns på riktig, det vanliga livet kryddat med härlig kärlek, lite humor och spänning. Å  andra sidan har jag sett både tv-serier och filmer med övernaturliga inslag, utomjordingar och annat. Och romatik är ju aldrig fel. Så jag kände att jag ville testa och se om jag kunde få ihop en novell. Jag skissade upp en handling, placerade min huvudkaraktär i gymnasieskolan, la till lite övernaturlighet och så en kärlekshistoria på det. Och vips hade det blivit en liten novell. Förlaget ville att jag skulle göra huvudpersonen mer vuxen, så jag fick skriva om lite. Inte helt lätt när man själv har barn som faktiskt är äldre än karaktären och som man ändå, trots att de är vuxna och ansvarsfulla individer som flyttat hemifrån, ser som sina små barn. Men det var bara att tänka bort det och fokusera på historien.

Jag ser verkligen fram emot boksläppet och att få hålla den fantastiskt fina boken i handen. Omslaget är helt magiskt och jag är så glad att min lilla novell ska få vara med där. 

Antologin ”Våreld”
Bild: Seraf förlag

Att debutera lite i förväg

Kommer ni ihåg att jag var med i Lovereads novelltävling? Och att det faktiskt gick ganska bra? Och vet ni vad? Nu kommer mina noveller ”Alla hjärtans längtan” och ”Alla hjärtans väntan” att ges ut som e-bok och ljudbok av Saga Egmont! Helt galet! Och roligt! Och jätteläskigt! 

Om någon tycker att titlarna låter bekanta, så har jag hämtat inspiration från Simona Ahrnstedts novell ”Alla hjärtans mirakel”. Temat på tävlingen var alla hjärtans dag, så jag tyckte att det kändes passande. Mina romancenoveller är dock inte lika heta som Simonas, men de innehåller iallafall sexscener båda två.

Lite på skoj sökte jag på mitt namn på Storytel och döm av min förvåning när novellerna dök upp där. Båda ljudböckerna och e-boken för ”Alla hjärtans längtan” ligger som kommande (11/6), men ”Alla hjärtans väntan” finns redan tillgänglig som e-bok! Herregud! Vad hände nu? Tänk om någon redan har läst? Även på Nextory, Bookbeat, Bokus och Adlibris finns ”Alla hjärtans väntan” som e-bok. Och den finns tydligen även på bibliotek.

Så plötsligt har jag väl debuterat litegrann redan då? Bara så där. Hejsan, hoppsan! Och nästa veckan, på tisdag, kommer båda novellerna att finnas tillgängliga både som e-bok och ljudbok. Samtidigt som jag givetvis hoppas att alla ska läsa och lyssna, vill jag stoppa huvudet i sanden och gömma mig. För nu är det upp till bevis. Nu är det på riktigt.

Men, bara så att ni vet:

”Anna Alemo är en prisbelönt och hyllad romance- och feelgood-författare, känd för att skapa berättelser som läsaren inte kan lägga ifrån sig.”

Kan jag verkligen det?

Anna Alemo

I somras gick Lovereads ut med att de sökte en en alla hjärtans dag-novell. Bidragen i tävlingen skulle vara på max 50 000 tecken och deadline var satt till den 30 september. Jag hade aldrig skrivit någon novell tidigare, men kände att detta måste jag prova. Tävling annonserades ut i mitten på juni, så det var gott om tid. Jag älskar böcker med kärlek, romantik och lyckliga slut och satte med stor iver tänderna i projektet. I och med att det var en romancenovell, så kände jag att det borde vara med en sexscen. Jag var väl inte helt bekväm med just den delen, men valde ändå att se det som en utmaning. 

I juli hade jag skrivit klart ett första utkast och lät det sen vila lite innan jag gick igenom det igen. Det var inte helt lätt att hålla sig till max 50 000 tecken, så redigeringen handlade mycket om att stryka och ändra, för att sen behöva stryka igen. I samband med att vårterminen drog igång i augusti kände jag ändå att jag var klar och valde att skicka in mitt bidrag. Det kändes bra. Jag hade skrivit en novell för första gången någonsin!

I mitten på september publicerade Lovereads ett inlägg på Instagram och påminde om tävlingen och att det snart var deadline. Jag kände mig nöjd. Mitt bidrag var redan inskickat, så jag var klar. Och trots att jag egentligen inte hade riktigt koll på hur man skrev en novell, så hade jag minsann gjort ett det. Men så började ändå en liten tanke gro i mitt huvud; Skulle jag kunna skriva ytterligare en novell? På typ två veckor? Deadline för tävlingen inföll dagen efter att vi skulle åka till Mallorca, så jag måste vara klar några dagar innan dess. Trots att jag försökte trycka bort idén, bet den sig fast och växte sig större och större. Jag kunde väl ändå prova? Det hade varit så himla roligt sist, så varför inte?

Jag kollade igenom allt som hade publicerats om tävlingen och ingenstans hittade jag att man var begränsad till endast ett bidrag. Så, sagt och gjort – vi kör! Jag skissade ihop en liten plan för handlingen och vem huvudpersonerna var, och satte sen igång att skriva. Så kul det var! Tidspressen var rent av sporrande och rätt vad det var hade jag ett nytt litet novellmanus. Det var bara att redigera igen – stryka, justera, ändra och stryka lite till. Några dagar innan deadline mailade jag in mitt andra bidrag till förlaget och fick till svar att de skulle läsa även detta. Kul! Nöjd och glad åkte jag med familjen till Mallorca och snart hade jag ett påskrivet kontrakt för min debutbok Emmas nya liv. (Vilket man kan läsa mer om här.)

I december fick jag helt plötsligt ett mail om att jag hade blivit utvald till att blogga här på Debutantbloggen och det kändes helt fantastiskt. Och därefter, bara några dagar senare, trillad det in ett mail som sa ”Grattis! Du är en av finalisterna i vår novelltävling”. Vaaa? Final? Vad hände nu? Hade de verkligen mailat till rätt person? Vad betydde final egentligen? Jag fattade ingenting och frågorna åkte runt i huvudet som ettriga små studsbollar. Visst är jag van vid att det ibland sker mycket på en gång, men då brukar det oftast vara saker som frakturer (sönerna lyckades för något år sedan med konststycket att ha gips samtidigt), kräksjuka, feber, vattenläckor (varför inte både hemma och i sommarstugan?) och annat skoj. Men det här var ju helt galet!

För någon vecka sedan presenterades vinnaren och många av er känner säker till att det inte var jag som vann. Själv fick jag beskedet någon gång före jul, så jag visste redan att någon annan hade tagit hem första priset. Men det jag också hade fått reda på var att final faktiskt innebar topp tre och att det var min andra novell som hade kommit så långt. Hur gick det då för den första novellen jag skickade in? Jo, hör och häpna, den hamnade faktiskt på fjärde plats och missade alltså precis finalen. Helt galet och fantastiskt roligt! Att det skulle gå så här bra var långt över min förväntan och ibland undrar jag om det ens har hänt. Men då och då öppnar jag det där mailet jag fick från Lovereads förläggare och läser igenom det igen. ”Du kan verkligen skriva” står det och jag försöker ta in att det faktiskt är mig hon menar.

Jag var såklart tvungen att läsa vinnarnovellen när den kom ut och jag förstår att juryn valde den. Och att någon av mina noveller skulle ha vunnit istället och blivit publicerade med omslag, mitt namn (nåja, författarnamn) och allt, känns helt absurt. Sånt händer inte. Och jo, jag vet att min bok kommer att ges ut senare i år, men även det är så overkligt att det inte ens går att ta på. Jag lär väl inte fatta det förrän jag har den i min hand, om ens då…

Sommarnovell: Eftergifter

Eftergifter

Av: Emelie Novotny

 

Första gången Winston bet henne var hon helt oförberedd. Hon hade dröjt sig kvar länge hos hästen i boxen efter hoppträningen. Winston hade gjort det hon bad honom om, galoppen var reglerbar och sprången runda och välbalanserade. Därför borstade hon med hela uppsättningen borstar i ryktlådan. Tänderna gick ner i huden, det blödde lite och stort blåmärke framträdde på underarmen.

 

lorene-farrugia-386934-unsplash

Foto: Lorene Farrugia

 

Strax därefter började hon binda upp honom för att han inte skulle komma åt henne. Hon valde de mjukaste borstarna och köpte en längre sadelgjord som hon spände så löst som möjligt i boxen. I stället drog hon åt den när hon kommit ut.

*

Hjärtat expanderade av Winston på ett sätt som det aldrig hade gjort med Huckleberry. Ponnyn hade varit ett tävlingsredskap, en rosettplockare, möjligtvis en oberäknelig sådan, men ändå alltid på topp. Med Winston var det som att han kröp under skinnet på henne.

Nu hade Huckleberry gått vidare till syrran. Han var egentligen inte för liten för henne själv ännu, men syrran hade vuxit ur sin b-ponny och då var det syrrans tur att tampas med Huckleberry på hoppbanorna.

Så hade Winston kommit till gården. I annonsen hade han presenterats som en ”smäcker, liten häst, perfekt som övergång efter ponny”. Hon mindes inte att hon hade provridit honom, men det måste hon väl ha gjort. Inte ens hennes föräldrar köpte hästar osedda.

Han var 158 cm hög, kritvit på kroppen med grå man och svans och gråa ben. En häst som ”står ut från mängden” som det också hade stått i annonsen. De första dagarna hemma hade hon gått på promenader med honom. Låtit honom bekanta sig med omgivningen. Hon visade honom gärdet där de brukade galoppera, barndomens klätterträd och bäcken som porlade om våren.

Därefter började hon ta korta skrittrundor tillsammans med honom. Han bar henne och hon lät honom gå dit han ville.

*

Winston slutade att gå förbi grejer på ridturerna när de var själva, det kunde vara soptunnor, brevlådor och parkerade bilar eller cyklar. För varje ny sak som Winston blev rädd för ökade det ömma i hjärtat i styrka. Hon strök honom långsamt över den sidenlena pälsen, blank av alla timmar som hon lagt på att rykta. Valacken var den finaste, bästa, mest älskvärda hon visste.

Föräldrarna köpte nya hjälmar för varje avramling och förbjöd henne från att rida ut själv, ville inte ta emot en skenande häst utan ryttare fler gånger. Syrran fick vänta på henne efter skolan så att de kunde rida ut tillsammans. Huckleberry travade på i perfekt form och Winston gick efter.

I ridhuset på hoppträningarna började han skygga för speglarna. Inte varje gång, men så ofta att det inte gick att rida an på hinder när de kom ur vänster varv och var tvungen att passera kortsidan. När han började resa sig och hon hade åkt av ytterligare några gånger hängde tränaren upp lakan framför speglarna. Det var för att de andra deltagarna på hoppträningen inte skulle bli lidande av Winstons ”olydnad”, som tränaren sa. Det var svårt som det var att upprätthålla nivån på undervisningen med en häst som Winston i gruppen.

*

Winston började resa sig utomhus också, trots att Huckleberry gick före och inte brydde sig om något. Ibland satt hon kvar, men lika ofta for hon i backen. Det var inte alls lika mjukt att landa på landsvägen som i ridhuset. Hon vädjade till syrran att inte berätta något för föräldrarna, att det bara var en fas och att det skulle gå över. Syrran blev allt bättre på att fånga in honom.

Winston var fortfarande ung. Och hon stod inte ut med tanken på vad föräldrarna skulle göra om de visste. Hon kunde inte ta orden i sin mun, de bara snurrade igenom hennes hjärna: tillridning, försäljning, somna in, ta bort, avlivning, slakt, hamburgerkött. I hennes värld var de alla lika förödande. Hon ville behålla Winston för sig själv. Älska honom ifred.

*

Tidigare hade hon föraktat dem som var rädda för hästar. Sett de små flickkropparna ligga hopkurade på ridbanorna för att ponnyn hade tvärstannat vid en för bred oxer eller ett utsmyckat räcke. Visst hände det att hon också hade landat i den mjuka fibersanden när hon tävlat med Huckleberry och förödmjukad fått leda ut sin ponny från paddocken.

Huckleberry hade varit en typisk ponny, samarbetsvillig till tusen när han var på det humöret och envist tjurig andra dagar. Men varje gång hon låg där i sanden stannade han och sänkte sitt huvud mot henne. Blåste varmluft genom näsborrarna och lät sig villigt fångas in. Hon minns inte att hon någonsin blev rädd.

När hon hoppat upp igen gick det oftast bättre. Det var som om avramlingen gjorde henne mer avslappnad. Hon visste inget om vapen, men det var som att varken ponnyn eller hon var laddad längre.

*

Hon hade sedan länge gått med långärmade tröjor och långa byxor oavsett väder för att dölja märkena efter Winstons tänder och alla avramlingar. På idrottslektionerna i skolan försökte hon byta om under handduk. Hon väntade till sist med att duscha. I början hade kompisarna erbjudit sig att vänta på henne medan hon duschade efter alla andra, men till slut tröttnade även de. En gång kom idrottsläraren in för att låsa omklädningsrummet när hon fortfarande var kvar. Hon stod med ryggen mot dörren och förstod på en gång att idrottsläraren sett hennes blåslagna rygg. När Winston reste sig landade hon ofta på ryggen och trots att säkerhetsvästen skyddade hennes ryggrad och revben så fick hon blåmärken av slagen.

Kort därefter kom kallelsen till skolkuratorn. Hon gick dit för att inte avslöja honom. Dagarna innan hade hon låtit bli att rida, sagt till både syrran och föräldrarna att hon hade mensvärk och att Winston kunde stå två dagar. Det kunde till och med vara bra för honom, han var ju fortfarande så ung. Föräldrarna skakade på huvudet och tyckte att en sjuåring inte längre räknades som unghäst, men visst kunde han stå två dagar om hon mådde dåligt.

Hon berättade för skolkuratorn att hon hade varit i ett destruktivt förhållande men att hon tagit sig ifrån det. För trovärdighetens skull grät hon lite och kavlade upp ärmarna där det inte fanns några nya bitmärken eftersom hon inte varit i stallet. Ärren och de gamla blåmärkena som nu gulnat var beviset för att hon tagit sig ur. Skolkuratorn var deltagande och sa att det bara var att komma tillbaka om hon behövde det, eller för all del om hon ville ”prata om livet eller kärleken”.

*

Hon funderade på vad hon skulle säga om Winston om hon blev tvungen att prata om honom. Hon var övertygad om att han var hennes livs kärlek och att hon aldrig skulle kunna älska någon så som hon älskade honom. Så fort hon gick över stallplanen gnäggade han efter henne. Innan hon hann sätta på grimman och binda honom högg han henne nästan alltid i armen eller i sidan, hon hade för vana att alltid ha säkerhetsvästen på. Hon var övertygad om att det var hans sätt att visa att han älskade henne lika mycket som hon älskade honom.

När det närmade sig ridning kom illamåendet så fort hon hämtade sadeln, martingalen och tränset. Ibland var hon tvungen att rusa in på stalltoan och kräkas mellan sadlingen och tränsningen. Hon förstod att det var ett säkert tecken på förälskelse eftersom pirret i magen aldrig släppte tillsammans med Winston.

Efteråt var hennes knän svaga som gelé. Det hände ofta att hon sjönk ner i halmen inne i boxen efter ridpassen, de bara vek sig under henne. Hade hon trillat av under ridturen kände hon aldrig någon smärta då. Hon tänkte mycket på hur stor kärleken mellan henne och Winston var när hon fortfarande efter ett år ihop med honom blev knäsvag av hans närvaro.

*

Till slut var det dags att börja tävla med Winston. Trots att varken hennes föräldrar eller ridläraren var speciellt nöjda med hoppträningarna. Vissa ekipage behövde längre tid på sig att komma igång. Tidigare hade hon hoppat en och tjugo med Huckleberry, men de bestämde sig att börja försiktigt med Winston. Det var trots allt deras första tävling ihop. De gick banan tillsammans hon och syrran. Först skulle de stora hästarna hoppa och sen ponnyerna. Trots att Winston var två decimeter högre än Huckleberry skulle han hoppa fyrtio centimeter lägre. För ett år sedan hade det känts som ett nederlag, nu var hon bara glad över att få vara honom nära.

Speakern hälsade dem välkomna in på banan, sa ”varsågod och rid” och hon fattade höger galopp trots att de kom i vänster varv. I ridhuset hemma hade de inte fått till den vänstra galoppen på flera månader, så det var ingen idé att försöka här heller, tänkte hon. Winston visade tydligt att han hellre gick i förvänd höger galopp än i vänster och då kunde han få göra det, tyckte hon. Att Winston trivdes var viktigare än allt annat.

Två hinder gick bra, sen var det en skugga på marken från domartornet som skulle passeras. Hon var inte beredd när Winston reste sig, hon kunde ännu inte läsa hans tankar. Publiken drog unisont efter andan redan innan hon hade landat i sanden.

Tvärtemot Huckleberry började Winston alltid springa när hon trillade av på banan. Ute var han bättre, eller snarare: där fanns syrran som alltid fick fatt i honom. Nu galopperade han runt och det var inte längre några problem att springa över skuggan på marken. Han hoppade ett par hinder själv och det var först när syrran lämnade sin ponny till någon annans förälder på framridningen som syrran lyckades fånga honom.

Hon var övertygad om att hon inte gjort sig illa, men när hon inte kunde lyfta armen ville föräldrarna ta henne till sjukvårdstältet och sjukvårdarna där skickade henne till röntgen på sjukhuset. Röntgenplåtarna visade att armen var av, men det var ett okomplicerat brott ”snart skulle hon vara tillbaka i sadeln igen”, tröstade de.

*

Hon hade inget emot att inte rida, huvudsaken var att hon fick vara honom nära. Men det var svårt för henne att hantera Winston själv när hon bara hade en arm. Det gick inte att ha honom lös tillsammans med henne i boxen, så syrran fick binda upp honom åt henne. Då var han alltid from som ett lamm och la huvudet på syrrans axel.

Syrran red honom ett par gånger i veckan under tiden som armen läkte. Då tog han eftergifterna och trampade på med bakbenen under sig. När syrran tog bort martingalen blev han än mer lösgjord i ryggen.

Hon hade bra läkkött och när gipset rök sa läkarna att det var okej att hon började rida lite smått, de visste ju hur det var med hästtjejer som riskerade att dö om det dröjde för lång tid innan de kom upp i sadeln igen.

Hon red honom med ledare de första gångerna eftersom hon absolut inte fick ramla av igen och slå upp brottet. De turades om att gå med henne. Syrran kom med tips på hur hon skulle rida Winston. Hon låtsades lyssna men inom sig väste hon ”han är min”. 

*

Det blev vinter igen. Eftersom syrran var borta över helgen red hon ut själv. Winston spetsade öronen mot den vita snön i träden och på åkrarna och skrittade på som han inte gjort annat. Så föll det en istapp från ett garage ner på stenläggningen nedanför och hon åkte av. Den här gången kunde hon inte ställa sig upp. Föräldrarna kom i bilen och hittade henne. Winston hade sprungit raka vägen hem. Till dem sa hon att han hade halkat på en isfläck och gått omkull.

Det var bäckenet som fått en spricka. ”Men det var ingen svår fraktur”, poängterade läkaren igen. Snart skulle hon vara tillbaka i sadeln igen, även om det skulle ta lite längre tid den här gången. För henne var det inte tiden fram till sadeln som var viktig utan tiden utan Winston. Hon skrev ideligen sms till föräldrarna om hur de skulle sköta honom, vilket godis han ville ha när och hur halmen skulle vara fördelad i boxen. Hon hatade sig själv för att hon hade övergivit honom.

Föräldrarna bestämde sig för att det var lika bra att låta Winston vila tillsammans med henne. ”Han kanske rent av var farlig?” frågade de sig. När hon fortfarande låg kvar på sjukhuset tog de ut veterinären som undersökte honom. Kanske hade han ont någonstans? Veterinären gick igenom kroppen, röntgade ben och rygg, kände och klämde. Det var inget fel på honom, ”trevlig häst med bra psyke”, skrev veterinären längst ner i protokollet.

Hon blev rasande när hon fick veta att veterinären hade varit där utan hennes vetskap. Innanför ögonlocken brände bilder på sprutor och pistoler. På verktyg för att ge hästen vingar att flyga till Trapalanda på.

*

Efter rehabiliteringen hoppade hon upp på Winston igen. Det var försommar igen och växtligheten skir. Han hade blivit riden av syrran så han var i god kondition. Syrran hade till och med startat honom ett par gånger, först nittio centimeter, sedan en meter och en och tio. Han seglade över allt.

Föräldrarna tyckte att nu fick det vara nog. Om hon inte slutade ramla av så kunde hon inte ha kvar hästen, så var det bara. De orkade inte med några fler sjukhusvistelser, hon måste ju förstå att de blev oroliga för henne.

Winston var sen tidigare anmäld till en tävling som det var tänkt att syrran skulle rida. Men nu när hon var tillbaka i sadeln kunde hon ju rida själv. Det fick bli hennes chans att visa att hon fortfarande behärskade honom.

Hon visksjöng kärleksballader i hans öron. Försökte få honom att förstå att han måste hoppa den där banan, annars skulle hon förlora honom. Och han henne. Det fick bara inte ske.

Hon övertalade syrran att rida honom i hennes ställe. Syrran hade vuxit mycket det senaste året och var nu nästan lika lång som henne själv. Om syrran dessutom lånade hennes ridkläder och hjälm skulle ingen märka någon skillnad. ”För din skull”, sa syrran.

Dagarna före tävlingen var Winston som en annan häst, kelig och tillmötesgående. Som om den annalkande sommaren fick honom på andra tankar. Han reste sig inte en enda gång. Hon började fundera på om hon ändå inte skulle tävla honom själv. Men för Winstons skull ville hon inte ta den risken. Han behövde sitt resultat för att få stanna hos henne. Och med Winston chansade hon inte, han var oersättlig för henne.

*

Tävlingsdagen gick som planerat. Hon gjorde alla förberedelser och syrran hoppade upp obemärkt inför framridningen. Föräldrarna misstänkte ingenting, de var ändå upptagna med att diskutera om en av de andra hästarna var halt och om en av ponnyryttarna hade använt ett otillåtet bett. 

Syrran och Winston fick startsignal, han hoppade som en katt över hindren. Precis innan sista hindret föll han omkull och syrran slungades iväg av fallet. Syrran reste sig snabbt, men Winston blev liggande.

Hon sprang från sin gömda plats vid bajamajorna ner till banan där funktionärer tillkallade veterinär och folk sprang åt alla håll. Winston låg fortfarande stilla, ögonen var slutna. Det sista andetaget nuddade hennes kind. Hon lade sitt öra mot hans hjärta utan att höra något men sedan blev hon bortkörd av veterinären. Syrran drog henne till sig.

”Får vi be alla obehöriga att lämna banan”, hördes det i speakern. Folk skingrades och en funktionär kom fram till henne för att leda henne ut. Trycket över bröstet gjorde det omöjligt för henne att säga något. ”Det är hon som är ägaren”, sa syrran. Hade hon kunnat hade hon rättat syrran, hon ägde inte Winston, hon älskade honom.

 

Sommarnovell: En erfarenhet rikare

För 25 år sen vann jag Veckorevyns stora novellpristävling. Publicerar vinnarnovellen som ett vykort från tidigt 90-tal och mitt tonårsförfattarjag. I år strax innan jag fyller 45 debuterar jag. Så kom ihåg, det är aldrig för sent att börja skriva igen!

Novellen är minnen som kommer till liv en het sommardag på centralstationen i Göteborg.

JennyGROMARK_1993_Veckorevyn

Från reportaget i Veckorevyn. Jag var nyss fyllda 20 år.

En erfarenhet rikare

Det ligger intrampade tuggummin och fimpar på golvet. Inredningen är sliten och maten som serveras är av lägsta kvalitet.

– Vi tackar Findus för maten!

Svett, flott och cigarettrök blandas till en internationell och genomträngande doft. Byggnaden är gammal och det är högt i tak. Duvor och småfåglar äter av resterna som lämnas kvar av besökarna. En gång såg jag några duvor äta sig mätta på en spya. Det kostar tre kronor att gå på toaletten, kanske var det därför någon valde att kräkas på golvet. Jag ska träffa Morsan.

I mitten av Centralstationen möts människor från hela världen. På väg mot nya mål, passerar de varandra i alla väderstreck. De enda som stannar kvar och låter tiden stå stilla är afrikanerna vid den långa raden av telefonautomater, och de rödsprängda herrarna i väntsalarna. Jag undrar hur länge de har väntat.

Pulsen av tågen känns i hela kroppen. Dunket när hjulen korsar landet på en bit räls. Jag vill inte minnas, men det går inte att förtränga. Alla minnen blir så mörka när jag kopplar samman dem med Morsan. Hur jag satt i en andraklassvagn och dunkade genom Sverige, samtidigt som jag önskade mig därifrån. Fönstren i vagnen står vidöppna och de randiga gardinerna lyfts högt upp i vinddraget. Galonsätet är klibbigt och batterierna till bandspelaren är slut. Jag somnar när tåget rusar in i den mörka och evighetslånga skogen.

Tågresan slutar i Morjärv. Anslutningsbussen stannar utanför biblioteket. Morsans nya arbetsplats. Busshållplatsen i Överkalix är nyasfalterad. Alla människor bär gummistövlar och shorts. Väderbitna herrar och damer med liktornar samlas vid biblioteket. Det ser ut som om de flesta lider av förhårdnader av olika slag. Morsan har skickat en taxi.

Samhället är delat av Kalixälven. Hyreshusen och centrum ligger på udden, där älven delar sig. Om en vecka ska jag börja klass åtta på Centralskolan. Vi åker över två broar och in i skogen.

Det är en typisk 40-talsvilla och fasaden såg ut som beläggningen på mormors tänder. De gråmelerade asbestplattorna som skulle vara underhållsfria, påminde om snöslask i innerstan, färgat av avgas från hundratals bilar. När Morsan såg min besvikelse, lät hon mig ha hela övervåningen för mig själv. Jag förlät henne nästan genast och började inreda kontor, gymnastikhall och sängkammare. Gymnastikhallen var inte riktigt planerad, men i ett av rummen fanns en grön plasttapet uppsatt, och jag kunde inte associera till något annat än en kladdig gymnastiksal.

Huset låg precis vid älven, och vi fick en privat strandremsa. Jag satt där nere och byggde landskap av drivved, gräs, mossa och småsten. Det retade mig att jag var för gammal för dockor, och att de jag en gång haft låg hemma hos mormor och morfar. Mina landskap fylldes istället av osynliga tomtar. Det var vänliga varelser som höll mig sällskap.

Det var två kilometer till bensinstationen. Skyltningen utanför Q8 var ganska spartansk, bortsett från det stora plakatet som varnade tjuvar för följderna efter en bensinstöld.

”Vi skriver upp namn och visar foto på kända bensintjuvar.”

På eftermiddagen gick jag hela vägen fram och tillbaka för att hyra ett TV-spel. Det existerade ingen lokaltrafik, så jag fick använda apostlahästarna innan jag vågade börja lifta. I flera timmar spelade jag Pac-man och slog rekord efter rekord. Jag fick ett fotbollsspel på köpet, men då skulle man vara två. Jag var fortfarande ensam.

Ingenting skulle få mig att trivas i Norrbotten, där kommunalråd och socialdemokrater hyllades, som framstående personer i societeten. Jag kunde ju dansa som Michael Jackson och jag trodde att jag kunde sjunga som Whitney Houston. Slöjan över granarna och metropolen Folkets Hus fick mig att gråta i sömnen. Jag skrev tre brev om dagen till mina gamla klasskamrater, för att lätta den vanmakt jag kände över att Morsan tvingat mig till Överkalix.

När jag trots allt lärde känna Ellen, slutade jag och Morsan att ta ridlektioner ihop. Jag bodde hemma hos Ellen och hennes familj flera dagar i veckan. Vi tränade hoppning på deras gamla travare. Han hette Silver och var valack. Silver fick en väldig fart de gånger vi tog ut honom. Kraftfodret verkade extra på vintern, eftersom Ellens mamma vägrade släppa ut Silver i hagen då det var kallare än 30 minusgrader. Silver mobiliserade hela sin styrka till ridturerna i skogen.

Granarna var täckta av snö och isen var helt blank på älven. Vi hoppade frenetiskt med Silver över hinder som vi byggde av lössnö på stubbåkern. Klockan tre på eftermiddagarna avslutade vi övningarna, sedan blev det kolmörkt ute. De såg scootrarna ut som avlånga lysmaskar på väg ut i rymden.

Ellens familj levde på inkomsterna från jordbruket. Lantgården innehöll 75 kor och ett tiotal grisar. Alla tjejer i klassen var platoniskt kära i Ellens storebror. Thomas hade gått lantbruksskola och arbetade på familjeföretaget som avbytare. Jag blev nog också lite kär i honom, då han hälsade på i källaren när vi låg och läste Starlet.

På kvällarna stod vi uppe i vindskupan och tittade ut över landskapet. På avstånd och i mörkret, såg lamporna i centrum så internationella ut. Ellen låtsades att hon bodde i Stockholm, och att lysmaskarna var delar av tunnelbanan. Jag låtsades att jag bodde på Miami Beach, och att lysmaskarna var lyxkryssare på väg mot Västindien. Ellen tyckte att jag var töntig som ville bli sångerska.

– Du spelar ju ändå bara pajas i revyn.

Vi repeterade revyn varje dag efter skolan. Vem som helst kunde få vara med. Jag fick spela skåning, för de tyckte att jag pratade så fult. De tyckte att jag var en utmärkt pajas.

Lite utanför byn, vid kullen bortanför Q8-tappen, låg Vippabacken. Där anställdes jag som extrapersonal och fick mitt första arbete. Vippa-Tore som anställde mig, en korpulent herre, ägde detta turistcentrum. Vippabacken var Överkalixs enda turistattraktion. De bestod av stugby, kiosk och antikhandel. Här kunde trötta turister, som gjorde av avstickare från Inlandsbanan, vila upp sig. Mestadels var det amerikaner och fransmän som besökte den förvildade slutstationen i ödemarken. Jag tyckte särskilt mycket om den mörka serveringen, där uppstoppade djur och böcker trängdes utmed väggarna. Gästerna fick sitta vid massiva ekbord och lyssna på den äkta Wurlitzerjukeboxen. Alltihop inramades av Vippa-Tores fräcka historier om stugbyns rinnande toaletter. Den glade, röde och korpulente mannen brukade skoja med sin unga hustru och säga:

– Eva, ska vi älska under tiden degen jäser?

Turisterna var aldrig nere i byn.

Det bestämdes i kommunen att två familjer från Eritrea skulle få flytta in i byn, för att främja kampen mot invandrarfientlighet. Ingen i byn brukade umgås med främlingar, det hade både jag och Morsan fått känna på i början av vår vistelse i Överkalix. Genast startade en rörelse mot flyktingarna, som vågat sig in i bygdens skyddade värld.

Raggarföreningen All Time Cruisers, som bestod av äldre och arbetslösa killar, skrev WHITE POWER med svart airbrush på sin smutsvita Ford. De åkte fram och tillbaka i centrum som vanligt, enda skillnaden var att de skrek slagord mot invandrare istället för socialistiska hyllningsramsor om arbetarklassen. Jag och Ellen fick åka med ibland. I baksätet serverades Explorer eller hembränt ur en fickplunta. Hela bilen stank bensin. Om passagerarna inte blev fulla av spriten, kunde de bli höga av ångorna från den läckande tanken.

Den yngre ortsbefolkningen hälsade familjerna från Eritrea välkomna med avföring i plastpåsar och kinapuffar i brevlådan. Några av de pensionsfärdiga handlarna muttrade något om kommande stölder. Jag såg aldrig någon av afrikanerna och jag undrar hur jakten avlöpte.

Morsan och jag reste hem till mormor och morfar över jul. På julaftons morgon drack jag choklad vid det brandgula matbordet. Proportionerna i köket stämde inte överens. Bordet var för stort, de röda stolarna såg ut att vara gjorda för en lekstuga. De bruna skåpen var jättelika, höga och avlånga. Spisen såg ut som en bärbar gasolplatta, att ha på semestern i husvagnen. Allt i huset var genuint hemslöjdat.

Tusse jagade harar bland klipporna. De gräver sina hålor under ljungen, där det finns jord att bosätta sig i. På vintern ser man med lätthet var de bor, då de gör avtryck med tassarna i snön.

Jag såg Julia och Oscar i huset tvärs över. Vi lekte på den tiden Morsan var nyskild och inte hade någon annanstans att ta vägen, än hem till mormor och morfar. Det är mina morföräldrar som har uppfostrat mig.

Morfar tände sin Ultra Blend och lutade sig tillbaka bland de stickade lapptäckena i soffan. Mormor spelade ”Gläns över sjö och strand” på pianot. En gång var de den borgerliga kärnfamiljen, och nu hade de svårt att bryta traditionerna. Morsan ringde hysteriska telefonsamtal hela förmiddagen.

Timmarna gick långsamt. Jag ville så gärna gå över till Blombergs, men jag vågade inte. Vad skulle jag säga?

– Ska vi leka pantgömme eller cykla ner till havet?

Oscar leker säkert inte längre, han är ju lika gammal. Tusse jamade utanför köksingången. Han följde med upp till skrubben där Morsan och jag sov på tagelmadrasser. I min madrass fanns det små hål vid fotändan. Tusse pillade upp strån med tassen och jag rullade dem till en boll. Vi lekte säkert i en halvtimme, innan mormor pinglade i matklockan. Morsan slutade inte att prata i telefon, så vi andra fick äta julbord utan henne. Morfar grymtade lite, men sa inget för julfridens skull. Efter lunchen blev jag ensam igen. Morsan hade talat färdigt i telefon och diskuterade istället politik med mormor och morfar.

Det började snöa. Jag såg hur Julia och Oscar stormade ut i trädgården för att kasta snöboll. Jag sprang också ut och vi kastade allihop. Oscar kramade mig och jag ville aldrig åka till Överkalix igen. Jag struntade i Kalle Anka fastän mormor ropade. Vi lekte till och med pantgömme och jag gömde mig under deras segelbåt som stod uppställd på tomten. Jag var så glad att Oscar inte hade slutat leka.

När vi skildes åt, sprang jag för att se om det vuxit fram några julklappar under granen. Det låg fem eländiga paket vid julgransfoten. Morsan var försvunnen. Jag fick två paket. Det låg gula underbyxor med bred kant, sydda i frotté, i det lilla paketet. I det stora paketet doldes min hemliga dröm, en riktig synt. Jag log saligt åt morfar, och hela min karriär rullades upp för mitt inre.

Jag fick inget av Morsan. Morfar sa att hon skulle komma tillbaka dagen därpå. Hela natten satt jag vaken i skrubben, och övade ”Für Elise” och ”Sov du lilla videung” på mitt elektroniska piano, som hette Roland. Det var snålt med eluttag i skrubben, men jag låtsades hur det skulle låta.

Morsan kom tillbaka på juldagen. Hon hade tagit med sig Grönis. De träffades på bibliotekshögskolan i Borås. Den lila palestinasjalen, som var virad kring hans nikotinfärgade hals, gjorde mig allergisk. Han ägde tre vinthundar som också traskade över tröskeln i mormor och morfars villa. Grönis klagade på mormors konserver, men såg ut att trivas bland lapptäckena i plyschsoffan. Han kliade sig frenetiskt på det smala vänsterbenet. Morsan såg nöjd ut med sin provokation. Vinthundarna försökte jaga Tusse, men jag hann före och stängde in oss i skrubben. Innan jag stängde dörren spottade jag på Ludvig, den fulaste av hundarna.

Grönis knackade på dörren efter skymningen. Jag öppnade med Tusse på ryggen. Grönis backade, han var rädd för katter.

– Jag vill inte vara din farsa om du tror det.

Jag skrek tillbaka, att det hade ingen av mammas proletär- eller knarkargubbar velat vara, och för resten skulle jag aldrig vilja ha en nikotinfärgad biblioteksröv till farsa. Tusse klöste Grönis och försvann ner till den trygga plyschsoffan.

Jag ringde upp Pippi, en gammal klasskompis, på nyårsafton. Det skulle ordnas en fest i en oanvänd lagerlokal och jag blev bjuden dit. Morsan sa nej.

– Du kommer bara att supa dig full och hångla med pojkar.

Själv drack hon upp morfars whisky för att sedan ta en taxi in till stan. De skulle gå på en illegal klubb och dricka billig sprit från hamnen.

Grönis flyttade upp till Norrland efter jullovet. Han bosatte sig i ett grönt skjul som saknade både vatten och el. Det var långt innan våren och värmen, så han tillbringade de flesta timmarna på dygnet i vårt garnityrpalats. Morsan och Grönis höll hårt på människans integritet, därför hade han envisats att hyra skjulet.

– Ett utmärkt sätt att få inspiration på.

Jag stannade hemma hos Ellen tills Morsan och Grönis hämtade mig.

– Jag kan inte handskas med barn.

Tonåring, Grönis, tonåring. Morsan och även Grönis trampade hela tiden in på mitt område och struntade i min integritet.

Alla i klassen visste att jag var kär i Lasse. När jag pratade med Ellen efter revyrepetitionerna sa hon inte särskilt mycket. Jag talade om honom tills jag inte längre kunde skilja på verklighet och dagdrömmar. Ellen lyssnade frånvarande, något höll på att hända med vår vänskap. Jag läste intensivt alla horoskop i Starlet som jag kunde komma över. Lasse var så annorlunda, om jag jämförde med killarna i klassen. Jag identifierade mig med dem som om möjligt skiljde sig från mängden, eftersom jag själv kände mig som utomstående. Lasse var en riktig renässansmänniska. Han planerade för framtiden och ville gå musiklinjen i Piteå. Det behövdes knappt någon studievalsinformation i Centralskolan, då de flesta elever inte skulle gå på gymnasiet. Om de sökte var det oftast en praktisk utbildning. Lasse var annorlunda, en hjälte. Min stora kärlek spelade trummor i ett band, och under varje skoldans eller fest framförde de paradnumret ”Johnny Be Good”.

Ellen sa aldrig något, men en dag efter repetitionen skulle hon och Lasse stanna kvar i Folkets Hus. De skulle gå på fredagsbion klockan sju. Jag gömde mig i kulisserna och skämdes. Han visste också. Då grät jag.

Jag slutade att sova över hos Ellen. Lasse tog min plats i den fuktskadade källaren, bland skumgummitidningar och Starlet-tidningar. I skolan höll de varandra i handen, och under premiären av revyn kysstes de mitt framför publiken. Det tröstade mig att min bild fanns med i det senaste numret av Norrländska Socialdemokraten, efter min insats i revyn.

Jag blev ensam igen, men efter många brev och telefonsamtal skulle Pippi komma upp till Överkalix och hälsa på. Veckorna trevade sig fram. Jag var nervös, tänk om Pippi tyckte att min ensamhet var pinsam? I flera dagar stod hennes tältsäng i gymnastikhallen färdigbäddad, innan Valborgsmässoafton och första maj-helgen kom. Pippi slapp tåget, hennes föräldrar betalade flygbiljetten.

Under Pippis första dag i lappmarken gick vi ner till älven och byggde en flotte. Den kallade vi för Bompflotten. Vi lekte hiphopare, för Pippi ville också bli sångerska. Froggy B and the Bomp. Det kändes som om vi aldrig hade skiljts åt. På stranden hittade vi sprayburkar med svart färg, så vi skrev tags över hela badplatsen. En vild granntant ångade ut ur sin laserade, bruna villa och skrek efter oss när vi flydde.

– Jädra knarkarungar, ni kanske gör så i Göteborg, men så gör man inte här!

Pippi blev rädd, men på kvällen skrev vi rhymes med hjälp av min Roland.

På valborgsmässoafton spelade Snowstorm i folkparken på Grännaberget. Det var nypremiär på det stora utomhusdiscoteket som ordnades för ungdomar i bygden. Jag och Pippi liftade dit med en långtradare som körde timmer. Hundratals Fordar, EPA-traktorer och äldre BMW:s stod på gräsmattan utanför den stora slussen av trä. Snowstorm hade redan börjat med sitt framträdande, men både jag och Pippi var införstådda med att de var mesiga. Bönder i blå Helly Hansen-tröjor och med scooterkepsar på huvudet, som vinglade omkring bland bilarna och tog klunkar ur det medhavda, imponerade inte på Pippi. Så vi betalade inte ens inträde utan gick ned till vägkrysset för att få lift hem igen.

I huset med skal av eternitplattor lyste det i undervåningen. Morsan väntade oss inte så tidigt. Hon och Grönis var helt nakna när jag och Pippi kom in i rummet. Pippi grät hela natten för hon längtade hem. Jag blev sur för att hon klagade på Överkalix. Pippi ringde sina föräldrar mitt i natten och jag blev avundsjuk på hennes gulliga familj. Samtidigt gjorde jag mig rolig över att hon aldrig varit hemifrån förut och att hon var en fegis.

Så fort demonstrationerna och första maj-tåget avklingat, reste Pippi hem. Vi hann precis bli vänner igen innan hon åkte. Jag saknade henne. Då tänkte jag med förhoppning om framtiden, hur vi skulle turnera som Froggy B and the Bomp och erövra Gränna Folkpark under jubel från bönder i glesbygdskostym.

Grönis flyttade ner till Stockholm. Han stod inte ut i lappträsket, och menade att folk var helt okulturella i Överkalix.

– Det är skapta som neanderthalare.

Morsan gjorde abort.

Jag låg under handfatet på den ljusblå heltäckningsmattan. Det enda som jag kunde urskilja var smutskorgen i storrutiga metallslingor. I korgen flöt bruna strumpor och urtvättade trosor. Ellen låg nedanför toaletten, bredvid tröskeln och gurglade. Vi hade precis blivit vänner igen och förenat oss under konfirmationslägret i Gällivare. Hon rullade runt och kröp bort mot min plats under handfatet. Jag klängde mig upp via vattenledningen och handdukshängaren. Ellen spydde i toalettstolen. Jag såg mig själv i spegeln, det snurrade och jag höll mig krampaktigt fast i handfatet. Jag spydde och skrattade.

– Fan, vi är ju fulla! skrek jag till Ellen.

Hon vände sig om och log, för att sedan spy i handfatet. Den gulröda smörjan ville inte rinna bort. Jag sträckte ner handen men hittade inte någon propp. Jag somnade på golvet. Vi var nyblivna konfirmander, utslagna på en flaska hemkört.

Efter utegångsförbud och långa nätter av bråk med Morsan, fick vi äntligen åka. Tidigt på fredagsmorgonen stod jag och Ellen i centrum och väntade på långfärdsbussen till Piteå. Häcken utanför ICA blomstrade. Buss 97 rullade ner för Storgatan och in på torget. Chauffören sa, att om vi låtsades vara under tolv, kunde vi få åka på halv biljett.

När vi klev av bussen i Piteå tog Ellen genast fram cigaretterna och bjöd mig. Det kändes så underbart att stå i försommarsolen och vara fri, helt fri. Myllan pyste i parken och människor i shorts och gummistövlar flanerade i centrum. Vi skulle tillbringa helgen i Ellens storasysters lägenhet.

Rummen svämmade över av rosa porslinsfigurer och kort på Silver i fururamar. Ulrika hade nästan blivit en byfåne i Överkalix. Folk hade pratat om henne och viskat att hon var psykiskt sjuk. Innan Ulrika flyttade hemifrån höll hon sig mycket för sig själv och läste kärleksromaner. Nu studerade Ellens storasyster på sekreterarskolan i Piteå. Ulrika var ett mysterium för mig, men samtidigt en vinnare.

På kvällen gick vi på ”jättedisco” i centrum. Arrangörerna Janne Vax och Gummi från Göteborg tjänade stora summor på danskvällar med dragplåster som Robert Jelinek från PS. Sista sommaren. Tjejerna skrek, men han sålde ändå inte någon av sina 2000 signerade planscher. Jag var lycklig, inte bara för min nyvunna frihet, utan också för Morsans löfte om att flytta hem till Göteborg efter sommarens slut. Morsan menade att det behövdes ingen utbildad bibliotekarie i Överkalix, eftersom ortsbefolkningen ändå inte krävde hennes tjänster och kunskap.

Nu under kvällen tonas belysningen ned i Centralstationens cafeteria. Ljuset från takfönstren försvinner och den ljumma försommarvärmen blir till ånga, som i ett drivhus. Den internationella pulsen växer sig allt starkare. Jag känner mig bättre till mods när det dunkla sköljer över taklampornas tafatta försök att avslöja defekter i gästernas ansikten.

Mormor och morfar har betalat min tågluffarbiljett längs Inlandsbanan. Jag och Pippi rymmer till Norrland i sommar. Vi ska bo på det nybyggda lyxhotellet och storsatsningen i Överkalix. En Froggy B and the Bomp-turné.

Jag undrar hur det går för Vippa-Tore och hans kontinentala turistcentrum. Pippa har börjat snatta på Hennes & Mauritz, så hon är inte så feg längre. Jag har fått brev från Ellen. Hon skriver att Lasse hoppade av från musiklinjen i Piteå för att gå lantbruksskola i Kalix. Ulrika gifte sig tydligen med sin chef och drömprins, för att flytta till Stockholm. Det som förvånar mig mest är att Grönis faktiskt fått gehör för sina åsikter. Han har skrivit en analys av ett postorderkatalogomslag på kultursidan i Svenska Dagbladet. På bilden finns mamma-pappa-barn och Grönis kallar dem för ”den moderna splittrade familjen”. Det kunde ha varit jag, Morsan och farsan som aldrig funnits.

Lilla Morsan står i dörröppningen. Hon kryssar mellan borden, möter min blick och sätter sig ned. Morsan kommer att klaga på mina rymningsförsök och på min avbrutna skolgång.

– Kan du inte flytta hem igen?

Jag tänker på all förödmjukelse som hon har utsatt mig för, men samtidigt ser jag hela henne och hur lika vi egentligen är.

– Mamma, jag flyttar aldrig hem igen.

SparaSpara

Ett vykort från mitt tonårsförfattarjag

JennyGromark_1993_Veckorevyn

En bild från fotograferingen för Veckorevyn. Jag var nyss fyllda 20. Foto: Frank Palm

Jag skrev en novell när jag var 17 år. Vi fick det som uppgift andra året på gymnasiet av vår lärare Caroline. Hela klassen skrev. Jag gjorde research genom att intervjua en vän om hennes tonår i Överkalix. Hennes berättelse blev min berättelse. En fiktion.

Novellen vann Veckorevyns stora novellpristävling 1993. Det är svindlande länge sen. Jag minns hur jag stod i köket i mitt barndomshem och svarade i telefonen. Det var ingen mindre än Amelia Adamo, då chefredaktör på Veckorevyn, som berättade att jag vunnit förstapriset och 10 000 kronor. Senare ringde även en förläggare från förlaget Wahlstrand & Widstrand. Han gratulerade till vinsten och ville gärna läsa om jag skrev något mer.

Jag fick flyga upp till Stockholm och ta emot vinsten på Veckorevyns redaktion. Senare kom en journalist till Göteborg och intervjuade mig i timmar. Jag blev fotograferad. Det blev sju sidor i tidningen. Det var en häftig upplevelse för en 20-åring som praktiserade på en liten teater i Göteborg och aldrig kunnat drömma om den typen av uppmärksamhet. Jag fick till och med brev från läsare! Det finaste en författare kan få.

Jag skrev en pjäs och satte upp på Marstrand, skrev en monolog för radioteatern och jag hade ett utkast till en roman. Men det blev inte mer. Jag vågade trots vinsten inte tro tillräckligt mycket på min egen förmåga som författare. Jag hade heller inget litterärt sammanhang. Det verkade orimligt att satsa på en sådan dröm. Novellen blev istället min biljett in i reklambranschen och första frilansuppdraget som copywriter när jag var student i Lund.

Det som hände för 25 år sen påminner mycket om det som hände när jag vann tidningen Skriva och Storytels stora ljudbokstävling 2017. Jag fick ett samtal och plötsligt var jag en vinnare igen. Jag blev intervjuad och fick en chans att satsa på mitt författarskap. Hur läskigt det än är måste jag ta chansen den här gången och fortsätta skriva. Våga!

På söndag kommer Veckorevyn-novellen En erfarenhet rikare att publiceras här på Debutantbloggen. Ett vykort från mitt tonårsförfattarjag. Jag hoppas att du kommer att gilla den!

motivering_Jenny_Gromark_Veckorevyn_1993

Ur Vecko-Revyn.

Lördagsenkät: Vilket är ditt bästa boktips från din egen genre/form?

20170505_145250

Foto: Jonas Schiller

Christina: Detta är en svår fråga att svara på för jag har så många böcker inom min genre som jag skulle vilja tipsa om men om jag måste välja en så får det bli En allvarsam lek av Sally Thorne. En av de bästa nutida romanceböcker som jag läst den senaste tiden.

 

 

 

 

Foto: Johan Ryltenius

Anna: Jag skriver för ljud och vill passa på att tipsa om Original-serien Härifrån till dig av Albert Lindemalm. Härligt feelgood som värmer i höstmörkret. I allmänhet gillar jag Storytel Original, de är lyssningsvänliga.

 

 

 

 

 

 

 

 

Foto: Niklas Sandström

Michaela: Oj jag vet ju inte riktigt vilken genre jag skriver i. Relationsroman? Underhållning? Chick lit? Unga vuxna? Jag tänker inte heller på genre så mycket utan skriver och läser det jag blir nyfiken på. Så konstigt nog tipsar jag nu om Maria Turtschaninoffs bok Naondel bara för att den är så bra. Men jag skriver ju inte alls i samma genre, haha.

 

 

 

Bild Marica Kallner2017

Foto:

Marica: Eftersom jag skriver både noveller och essäer ger jag två tips! Mitt första tips är Kärlek, vänskap, hat av Alice Munro. En novellsamling som jag ofta återvänder till, både i läsning och tanke. Mitt andra tips är essäsamlingen Kryddad Olja av Ylva Eggehorn. Det är en samling porträtt av kvinnor ur Bibeln. Mycket läsvärd oavsett om en är intresserad av Bibeln eller inte. Det är starka texter som ger djup åt kvinnliga gestalter från en bok som tyvärr ofta förknippas med kvinnoförtryck.

 

 

Screen Shot 2017-06-01 at 19.09.04

Foto: Ola Kjelbye

Johan: Jag har ju ingen tydlig genre för mitt skrivande, men om jag ska välja en bok som inspirerat mig under skrivandet av Down under, så blir det Jack av A. M. Homes. Den handlar om en kille som bara vill vara normal. Men när hans farsa tar ut honom på en fisketur och berättar att han är gay, blir inget ”normalt” efter det. Riktigt fin skildring av en förvirrad uppväxt.

 

Möter text, litteratur och skrivande personer

Bild Marica Kallner2017

Tjo!

Lördag och Novellfesten i Lund. Jag vaknar. Inser två saker: 1. Jag har inget kaffe hemma. 2. Klänningen jag tänkt ha är för liten eftersom bebismagen växer för varje dag.

Jag får på mig klänningen men den sitter hårt runt magen och jag får andnöd. Drar av mig den. Rotar i garderoben. Hittar ingenting. Nyvaken och tänker: Kan jag gå i pyjamasen? Längst in hittar jag en klänning som är lite skrynklig men ren och luktar gott och jag skakar ut skrynklorna. Tar på mig den. Den är kortare nu än den var när jag köpte den – före graviditeten. En tröja över klänningen. Borstar håret. Äter frukost. Inget kaffe. Tar en tidigare buss in till Lund och köper dyrt och gott kaffe på ett kafé. Tänker att den här morgonen blev kaos. Tänker att det inte gör någonting. Det regnar när jag går till biblioteket, men det gör inte heller någonting för jag har regnjacka och jag har kängor och jag har varmt kaffe.

Det här är första gången som jag medverkar under Novellfesten. Tidigare år har jag varit där som besökare. Jag ska leda en skrivarworkshop och festivalens publik kommer själva att få skriva noveller.

Gänget som möter mig är glada och pratar mycket. Inte en grupp som är svår att få kontakt med. Inte heller svår att få igång att skriva. Jag behöver knappt ge instruktioner till övningarna innan de är igång. Älskar ljudet av pennor som skrapar mot papper och fingrar som slår mot tangenter. Älskar sorlet när deltagarna läser texterna för varandra. De är för många för att alla ska läsa för alla. De läser två och två eller tre och tre. Jag går runt och myser och lyssnar.

När jag leder workshops och kurser försöker jag att kolla så lite som möjligt på mina anteckningar. Jag försöker göra det när deltagarna är upptagna med annat – som att skriva. Då läser jag anteckningarna och påminner mig om vad jag ska säga och göra. Sedan lämnar jag datorn. Pratar direkt med deltagarna. Försöker vara i rörelse. Står inte kvar på samma ställer. Rör jag mig får jag kontakt med fler och fäster inte blicken på bara en person.

Många frågar mig om jag inte är nervös, och jo det är jag. Det är läskigt att ställa sig framför en grupp främlingar och prata och ge övningar och frågor och samtalsämnen. Det är skitläskigt. Men det går och det är kul. Och en vänjer sig. I början var det svårt och jag var rädd för knepiga frågor. Med tiden har jag vant mig vid dem. Ofta är det samma frågor som dyker upp varje workshop eller kurs.

Jag tycker om att stå framför en grupp och prata om skrivande och prata med deltagarna om skrivande. Det blir ett konstnärligt möte som ger energi till mitt eget skrivande.

Mötet är viktigt. Mötet med text, litteratur och andra skrivande personer. Efter workshopen på Novellfesten går jag till konsthallen och lyssnar på författare som läser noveller. Utdrag ur noveller eller hela noveller. Jag sitter och tar in texterna. Möter texterna. Det är härligt att bara sitta och ta in dem. Tänker att fler litteraturfestivaler borde ha längre uppläsningar. Tänker att det är kul att höra författare prata om sitt skrivande men det är roligare när de läser sina texter.

Nu är det en ny vecka och jag sitter med texterna av workshopens deltagare. Jag ska läsa och ge respons. Ser fram emot att dyka ned i deras noveller. Att möta deras texter.

p.s Har du varit på någon litteraturfestival i år? d.s

p,p.s Jag skrev en berättelse om skor och ålder, läs den här om du vill! d.d.s

Vinn debutanternas böcker

Denna lördag bjuder vi på något alldeles extra, nämligen en chans att vinna ett bokpaket med alla våra böcker 🙂

För att vara med och tävla lämnar ni en kommentar under detta inlägg där svarar på dessa två frågor:

  1. Vad är ditt bästa skrivtips?
  2. Vad vill du läsa mer om här på bloggen?

Vinnaren utses av oss fem debutanter och tävlingen pågår tom. lördag 19 augusti klockan 23.59.

Det finns väl inte så mycket att säga om novellkonsten?

Bild Marica Kallner2017

Tjo!

I måndags skrev Christina Schiller om fördomar om romancegenren. Inspirerad av hennes inlägg vill jag plocka upp några föreställningar om novellformen.

 

En novell beskrivs bäst som en kort prosatext
Ja, enligt uppslagsboken. Men den beskrivningen är trist och intetsägande. Novellen är mycket mer än sin längd. En novell är en berättelse och kvantiteten varierar från berättelse till berättelse.

Noveller följer en tydlig dramaturgisk kurva
Vissa noveller gör det, särskilt de som kategoriseras som klassiska. Men alla noveller har inte en tydlig dramaturgisk kurva och alla noveller följer inte samma kurva. Precis som romanen är det svårt att göra generella beskrivningar. En text är sin egen form och sin egen struktur. Alla romaner går inte att likna vid varandra, alla noveller går inte att likna vid varandra.

Noveller har alltid ett litet persongalleri
Nej.

Noveller kan inte ha miljöbeskrivningar
Jo.

Det är lättare att skriva en novell än en roman
Korthet gör det inte lättare. En novell är en berättelse och en berättelse kan vara svår och komplex och förvirrande att bygga. Huruvida det är lätt eller ej varierar från text till text.

Det är lättare att skriva en roman än en novell
Att trycka ur sig text. Att skriva sida efter sida utan att veta vad som händer i berättelsen eller undersöka hur den fungerar. Att kalla alla dessa sidor för roman. Det är lätt. I övrigt: se ovanstående svar.

Det är tråkigt att läsa noveller
Nu tjatar jag: Det varierar från novell till novell.

Folk läser inte noveller
Novellen är inte lika populär som romanen. Varför vet jag inte. Men jag vet att det inte är sant att folk inte läser noveller. Det gör de visst.

Det går inte att vara novellförfattare för det finns inga pengar att tjäna
Hur många romanförfattare lever enbart på intäkter från bokförsäljningen?

Att skriva noveller är bara ett sätt att utveckla sitt skrivande
Det här påståendet tycker jag är ett av de mest intressanta. Novellen som en lekskola. En form för att experimentera och lära sig hantverket.

Allt skrivande är, eller kan vara, ett sätt att utveckla sin konst och att novellen i sitt korta format har blivit extra populär är inte konstigt. Att leka med stilfigurer är kul i kanske femton sidor men kanske inte lika kul i hundrafemton. En kort text är överskådlig och därför är det lättare att undersöka vad en har gjort i texten.

Men det är trist att se på novellen som enbart en läroplattform. Dels för att det ger formen dåligt rykte. Dels för att den som endast använder novellen för att lära sig skriva kommer missa möjligheterna som formen kan ge.

Jag läste Alice Munro och insåg att noveller inte är min grej
Detta är det mest knepiga påståendet.

Munro är bara en av många novellförfattare. Självklart gillar inte alla hennes berättelser. Ändå blir hennes texter bild av vad en novell är. Jag fattar att nobelpriset ger hennes texter tyngd. Men påståendet är absurt. Ingen skulle säga: ”Jag läste Doris Lessing och insåg att romaner inte är min grej.”

Det finns väl inte så mycket att säga om noveller
Jo. Jag har skrivit en hel bok om novellistik. Det som får plats Winai Books 2017.

 

p.s Vad tänker du om novellkonsten? d.s

 

Sommarföljetongen del 5

Söndagarna i juli bjuder Debutantbloggen på en äkta sommarföljetong. Alla fem debutanter skriver varsitt avsnitt. Här kommer femte (och sista) delen – av Christina Schiller.

patrick-hendry-217599

Photo by Patrick Hendry on Unsplash

”Släpp mig!”

Rösten skär sig och jag försöker förtvivlat ta mig loss ur Veronicas grepp. Kvistarna skär djupare och djupare in i ryggen för varje rörelse jag gör, men jag bryr mig inte. Luften fylls av hennes skratt, mjukt klingade som bjällran på ett katthalsband. Förvåningen får mig att tveka en sekund och jag möter hennes blick. De mörka ögonen glittrar och ser roat på mig.

”Du skulle ha sett din min”, skrattar hon fram. ”Jag önskar att jag hade filmat det.”

Hennes starka händer släpper taget om mig och jag sätter mig hastigt upp, kravlar mig undan henne så fort jag bara kan. Blåbärsriset river mig på armarna men jag känner det knappt.

”Du är ju för fan inte helt klok”, spottar jag fram och fortsätter att kravla bakåt.

Veronica sätter sig i skräddarställning, lägger huvudet lite på sned och jag tror att hon flinar. Det är svårt att avgöra på det här avståndet.

”Jag vet, men att vara normal är sjukt tråkigt. Tycker du inte?”

Jag stannar upp. Stirrar på hennes mörka silhuett där hon sitter. Alldeles stilla.

”Kanske. Jag vet inte”, stammar jag fram.

”Skulle du inte hellre göra precis vad som faller dig in, hela tiden?” frågar Veronica och ställer sig på alla fyra. Långsamt kryper hon närmare mig och jag är på väg att rygga tillbaka men hennes blick håller mig kvar. Det är som att jag inte kan slita mig loss.

”Jag skulle kunna visa dig”, viskar hon.

Veronica lutar sig in mot mitt ansikte, sin blick fäst i min och utan att släppa den låter hon sina läppar nudda mina. Mjuka och varma. Trevande. Jag för mina händer till hennes ansikte, känner hennes mjuka varma hud under mina fingrar. Jag har kysst andra, men inte så här. Detta är något helt nytt och det är som att något brister inom mig. Längtan efter att inte behöva behaga andra, att ständigt låtsas vara den perfekta dottern, är överväldigande och jag orkar inte stå emot längre. Jag ger efter. För mörkret inom mig. Jag tvingar isär Veronicas läppar med min tunga och nafsar i hennes underläpp, först försiktigt och sedan hårdare.

”Aj”, väser hon och försöker dra sig undan, men jag håller fast hennes ansikte. Såret i hennes underläpp lyser ilsket rött när hon ler mot mig. ”Du är visst inte så oskyldig som du ser ut.”

”Veronica! Asta! Var tog ni vägen?” Sebastians röst får mig att rycka till. Jag släpper taget om Veronica och kravlar mig upp på ostadiga ben. Vad har jag gjort? Veronica skrattar och reser sig. En bloddroppe rinner ner för hennes haka och hon torkar bort den med baksidan av handen.

”Vi är här”, ropar hon och jag kan höra hur Sebastian svär till. Hur han kommer närmare.

”Jag måste nog sticka hem innan mamma kommer och letar igen”, säger jag och väger från fot till fot. Det kryper i kroppen och jag har svårt att stå stilla. Jag vet precis vad det är, vad jag råkat öppnat portarna till.

”Okej. Ska vi hitta på något i morgon? Bara du och jag?”

Tonen i hennes röst avslöjar vad hon egentligen menar och jag borde säga nej, men precis som malen som dras till lågan dras jag till henne. Och om jag ändå är tvungen att spendera sommaren här, tillsammans med mina dysfunktionella föräldrar, så kan jag ju lika gärna testa på att vara allt annat än ansvarsfull och ordentlig. Det är ju trots allt långt kvar till nästa sommar.

Biografi eller fantasi?

bildmaricakallner16Tjo!

Livet som debutant lunkar på. Förra helgen var det Litteraturrundan i Skåne. Härligt. Jag och Peter Winai höll ett samtal om vårt skrivande med fokus på biografiskt stoff och rena fantasier. Ämnen jag kan babbla om i timmar.
 

 

På författarframträdanden får jag ofta frågan: ”Har du själv upplevt det du skriver om?” Svår fråga tycker jag. Första och enkla svaret är: Nej!

Jag har inte upplevt och upplever inte det mina fiktiva personer upplever. Samtidigt finns det ett spår av en egen erfarenhet. Jag har inte suttit på Nässjös tågstation och skrivit en erotisk berättelse, som kvinnan i novellen Och jag sa ja. Men många gånger har jag suttit på Nässjös tågstation. Jag har aldrig stått vid en spårvagnshållplats och bråkat om ett löv, som paret i novellen Lövet. Men många gånger har jag grälat och bråkat och skrikit vid en spårvagnshållplats. Novellen Bullerbyn finns inte utspelar sig på en folkhögskola som jag själv har bott på, men berättelsen är helt påhittad.

”Har du själv upplevt det du skriver om?” Nej, inte situationen som den är i novellerna, men jag har upplevt någonting av det. Upplevelsen behöver inte alltid finnas i situationen, den kan också finnas i platsen.

Detta rör bara novellerna, alltså fiktionen. I Det som får plats finns också reflektion i essäerna.  De är självbiografiska på så sätt att det är jag som reflekterar och samtalar. I essäerna reflekterar jag om skrivandets hantverk och utgår från min egen skrivpraktik – men de handlar inte om mig utan om skrivande.

En kul grej, eller kanske inte så kul, är att många läsare tror att novellen Och jag sa ja handlar om mig. Det gör den inte. Verkligen inte. Vet inte varför den läses på det sättet. Kanske för att den handlar om en författare som gått Författarskolan.

Men en av novellerna är faktiskt helt självbiografisk. Den heter Palmerna och tänderna och i den valde jag att skriva om mig själv i tredjeperson. Det var första gången jag gjorde det och jag tyckte om det. Det skapade en skön distans mellan mig och texten. Den handlar om mig, men den känns inte utlämnande. Inte privat. Novellen blev fiktion även om den är biografisk.

På Litteraturrundan pratade alltså jag och Peter Winai om skrivande utifrån biografiskt stoff eller rena fantasier. Det blev ett bra samtal och jag älskar att vifta med min bok och säga: ”Den här har jag skrivit.”

p.s Hur går dina tankar om skrivande utifrån självbiografiskt stoff och rena fantasier? d.s

 

Skriva och tro

bildmaricakallner16Tjo!

Nu är det påsk. Fint att blogga på torsdagar och självaste skärtorsdagen.

Påsken är viktig för mig. Viktigare än julen. Det är vår och snart sommar och något nytt kommer att ske. Julen är vinter och det kommer att fortsätta vara vinter och lägenheten blir full av mat och värme och det är härligt ett tag sedan kväver det mig. Påsken för med sig vår och syre och förnyelse.

Påsken är också viktig för att Jesus dog och uppstod. Jag firar påsk som kristen. Jag är kristen. Tror på Gud och Jesus. Har alltid varit troende och har alltid kallat mig kristen – även om min tro har utvecklats och utvecklas och är i rörelse.

Att skriva om tro är svårt och att skriva om tro är kul. Det är svårt för att religion är problematiskt. Det kan bli fel. Väldigt fel. Jag är rädd för att skriva om tro. Rädd för att säga att jag är kristen. Det finns många föreställningar om kristna, jag vill inte bli insorterad. Vill inte bli placerad i åsikter som inte är mina.

Men det är också kul. Religionen bär med sig många berättelser och personer och miljöer. I Det som får plats finns novellen Fredrika som till viss del utspelar sig i en kyrkomiljö.

Novellen handlar om Tina. Hon är kristen och hennes tro följer genom hela berättelsen och för henne är den en tröst. I novellen använde jag bönen som ett grepp. Bönen visar hennes sorg och rädsla. Bönen finns också med som någonting störande, något som visar på en syskonrivalitet.

Tina återvänder till sitt barndomshem med ett krossat hjärta. Hennes flickvän Fredrika har lämnat henne och Tina orkar ingenting. Hon bara ligger i sängen och stirrar i taket. Vid middagsbordet sitter hennes präktiga lillasyster. Hon är duktig och snäll och vegetarian och då måste alla andra också äta vegetariskt. Föräldrarna frågar vem som vill be bordsbön. Tina vill det inte. Lillasyster ber. Ber spontant och vackert och bönen rör vid föräldrarnas hjärtan. Tina bara genomlider det. Bönen blir inte tröst. Bönen blir ett sätt för lillasystern att visa sig duktig.

När jag skriver om tro blir det en röra av känslor: rädsla, oro, glädje och spänning. Iver att skriva och utforska. Längtan efter att hålla tillbaka texten. Jag vill välja att se tron som en tillgång i skrivandet. I skapandet av berättelser. Troende personer är intressanta och i en berättelse om tro finns någonting mer som måste framträda. Jag kan inte skriva en berättelse om någon som är kristen och utesluta Gud. Hon/han/hen måste vara med i berättelsen – på något sätt. Men hur? Bilden av Gud är spretig och ofta förlegad. Gud är olika för olika personer. Hur kan jag gestalta Gud? Frågan ger energi till skrivandet och jag vill utforska det i mina berättelser.

Kanske är religionen bortglömd i samtida skönlitteratur? Jag möter sällan troende personer i fiktionen. När det händer blir jag glad. Tänker på boken Ser mitt huvud tjockt ut i den här av Randa Abdel-Fattah. En roman om en ung tjej som bestämmer sig för att bära slöja. Det är en jättebra bok där tron finns med genom berättelsen. Läs den om du inte redan gjort det.

p.s Har du tips på böcker som handlar om troende personer? d.s