Den

13934735_1596810507279804_8926557888544550005_nUnder julveckan skriver vi på Debutantbloggen varsin novell med samma start- och slutmening. ”Det här blev inte riktigt som jag tänkt mig” och ”Kanske var det inte ens meningen att den skulle finnas”.

Det här blev inte riktigt som jag hade tänkt mig. Utanför köksfönstret öste regnet ner, precis som det gjort i en vecka. Det var två dagar kvar till julafton och ännu syntes inte den minsta skymt av snö. Jag hade frågat pappa varje dag om inte snön skulle komma snart. Han svarade oftast inte utan satt bara i fåtöljen i vardagsrummet och rökte mammas cigaretter. Röken spred sig överallt. In i köket, in i mitt rum. Jag borde kanske tyckt att det var äckligt. I vanliga fall hatade jag lukten. Nu påminde den mig om mamma. Det kändes som att hon fortfarande fanns kvar.

Det ringde på dörren. Jag hoppade över klädhögarna i hallen och kanade förbi vardagsrummet. Pappa hade inte rört sig ur fåtöljen. Det spelade inte så stor roll. Det fanns ändå bara en person som ringde på hos oss.

Utanför stod Ivo. Hon hade regnkläderna på sig, de gröna som var trasiga i sömmarna och släppte in vatten. Det svarta håret låg klistrat mot huvudet. Jag öppnade munnen för att fråga om hon ville komma in, när hon sträckte sig fram och tog min hand. Hennes fingrar var kalla och blöta och lindade sig hårt om mina.

”Du måste komma. Jag har hittat något.”

Då såg jag entusiasmen som lyste ur hennes ögon. Jag hade sett den förut, när vi hittat en oväntad skatt vid vägkanten på väg hem från skolan, eller när hennes pappa hade med sig en överraskning från jobbet. Jag drog på mig den stora täckjackan och andades för en sekund in doften. Doften av mamma fanns där någonstans. Begravd under rök och minnen.

”Jag går ut en stund”, ropade jag in i lägenheten. Pappa svarade inte.

Vi gick förbi lekplatsen. Förbi de rostiga gungorna och sandlådan vi blivit för stora för. Ivo småsprang två steg framför mig. Jag hade svårt att hänga med.

”Vart ska vi?” frågade jag till slut, mest för att få henne att stanna upp. Jag trampade i en vattenpöl. Vattnet sipprade in genom de små hålen i stövlarna, där silvertejpen hade släppt.

”Till Skogen.”

Utan att tveka vek Ivo av mot den stora eken. Grenarna var nakna och kala. Löven låg i en grötig massa på marken nedanför. Hon gick fram till den förvridna stammen och satte sig ner på huk. Regnet strilade fortfarande ner över hennes rygg, men hon verkade inte märka det.

”Kom och titta”, sa hon.

Jag gick långsamt närmare. En underlig känsla av skräck kom över mig och för ett ögonblick trodde jag att jag skulle få se någonting dött. Någonting som lyckats släpa sig till vårt område innan det till slut gav upp kampen och dog. Jag ville inte se det. Döden hade varit alltför närvarande i mitt liv. Ibland kändes det som om den var allt jag var. Jag stannade, gjorde mig beredd att fly därifrån.

Då flyttade Ivo på sig, och jag såg.

Ekens stam var ihålig. När vi var mindre hade jag och Ivo krupit in där och låtsats att det var en portal till en annan värld. Ivo pratade fortfarande om det. Som om hon trodde det var på riktigt. Jag hade mest tyckt om att stå där, med hennes kropp så nära min. Fylld av känslan av värme och trygghet.

Nu låg det någonting i hålet. Skräp kanske. Folk slängde allt möjligt i Skogen. Gamla blöjor och läskburkar. Jag gick lite närmare. Det såg ut som en vanlig, vit plastpåse.

”Vad är det för …?”

Påsen rörde på sig. Den vita ytan började skimra.

”Ser du?” viskade Ivo.

Och det gjorde jag. Jag såg hur formen verkade upplösas och bli något nytt. En smäcker lång hals. Vingar som sträcktes ut så långt att de nuddade ekens inre. Den lyfte sitt huvud och tittade på oss.

”Det ser ut som …”

”En svan”, svarade Ivo.

Det var inte alls vad jag tänkt säga. Jag hade svårt att beskriva vad varelsen egentligen såg ut som. I ena stunden tyckte jag att den såg ut som en katt, med långsmalt ansikte och morrhår. I nästa ögonblick såg den ut som en duva, med näbb och nyfikna ögon som plirade mot oss.

”Jag visste att portalen fungerade”, viskade Ivo. ”Den har kommit hit från en annan värld.”

Hon vände sig mot mig.

”Jag kallar varelsen för Den. Jag tror att den vill heta det.”

Varelsen la huvudet på sned, som om den lyssnade på oss. Ett klickande, kurrande läte undslapp den.

”Vad tror du att Den vill?” frågade jag.

”Jag tror att Den är hungrig.”

Ur innerfickan fiskade Ivo fram en smörgås inslagen i plast. Försiktigt vecklade hon ut den.

”Vill du ha mat?” frågade hon och höll fram mackan mot hålet.

Varelsen sniffade några gånger i luften. Ögonen hade blivit stora. De nästan flöt runt i ansiktet som nu helt verkade sakna drag. Till slut sträckte den på den långa halsen och tog försiktigt smörgåsen ur Ivos hand. I en tugga svalde den mackan och tittade bedjande på oss.

”Vill du ha mer?”

Den utstötte det där kurrande lätet igen. Fortfarande ändrade den form, men den verkade på något sätt ha blivit fastare. Ivo torkade av brödsmulorna från handflatorna. Varelsen såg längtansfullt på dem när de regnade ner på den våta marken.

”Vi måste hitta något mer åt Den att äta. Jag tror att Den kommer kunna prata med oss då. Och berätta vart Den kommer ifrån.”

Jag tittade på varelsen. På den vitskimrande pälsen. Eller om det var fjäll. Bara tanken på att den kom från en annan värld, från någonstans som låg bortom vår fattningsförmåga, fick det att pirra inom mig.

”Jag har en idé”, sa jag och backade ut mot vägen. Motvilligt följde Ivo med. Hela vägen tillbaka sneglade hon över axeln. Jag förstod. Jag kände det också. Ett underligt drag som lockade oss tillbaka mot trädet. Varelsen ville ha oss där. Den kände sig tryggare då. Men det fanns något vi var tvungna att ordna först.

Pappa hade fortfarande inte rört sig ur fåtöljen. Han hade en ny cigarett i handen. Eller kanske var det den gamla. Han rökte dem aldrig, utan satt bara där och lät dem brinna upp samtidigt som han stirrade in i den avstängda teven. Vi passerade vardagsrummet och gick vidare in i köket. Kylskåpet var nästan tomt. Bara några ägg och en liter mjölk. Men det gjorde ingenting. Det räckte. Jag vispade ihop mjölk och mjöl. Ivo knäckte i äggen, ett efter ett.

Jag satte stekpannan på spisen. Så fort den blivit varm hällde Ivo i smeten. Vi tittade på i tystnad medan ytan bubblade upp och stelnade. Med stekspaden vände jag pannkakan och gräddade den på andra sidan också.

”Vad tror du Den vill ha på?” frågade jag. Ivo tittade in i skåpet.

”Socker och kanel”, sa hon till slut beslutsamt. Noggrant hällde hon socker på pannkakorna och rullade ihop dem. Vi la dem i en gammal glassbytta. Insidan immade igen när vi satte på locket.

Varelsen väntade på oss. Den verkade ha vuxit. Nu stack huvudet upp genom hålet, på en lång hals. Den påminde nästan om en struts. Varelsen kvittrade till när den såg oss komma närmare.

Vi tog fram pannkakorna. Varelsen slukade dem en efter en. Efter varje pannkaka gjorde den det där underligt nöjda kuttrande ljudet igen. När pannkakorna var slut la den sig ner inne i hålet. Den suckade djupt och skimret spred sig som vågor över kroppen.

”Den måste känna sig ensam här”, sa jag. Kanske hade den kommit från en värld där alla var som den. Nu var den ensam i sitt slag. Jag sträckte fram handen och smekte den långa halsen. Pälsen, nu visste jag att det definitivt måste vara päls, var mjuk och kall under mina fingrar.

”Undrar vad Den gör här”, sa Ivo och började klappa hon med. Hennes fingrar rörde sig lugnt och rytmiskt.

”Den kanske är här för oss”, sa jag. ”Kanske var det meningen att just du och jag skulle hitta den.”

Ivo nickade långsamt. Med fingret smekte hon längs varelsens smala rygg.

 

Julafton kom. Jag tittade på julkalenderns sista avsnitt. Morgonen var grå och trist. Ljusen brann i alla fönster. Det var bara hos oss det var mörkt.

Jag satt fortfarande i pyjamas när det knackade på dörren. Utanför stod Ivo. Hon hade handen bakom ryggen.

”Här.” Hon sträckte fram ett slarvigt inslaget paket. Jag började peta på tejpbitarna. Hon knuffade till mig så att jag nästan föll omkull.

”Öppna det inte nu, gör det sen, annars blir det bara pinsamt. Kom, så går vi ut.”

Jag drog på täckjackan och ett par raggsockar. Ivo hade redan hunnit ut på vägen och jag fick springa för att komma ikapp. Andedräkten bolmade framför min mun.

Andedräkten … Jag stirrade på det vita molnet som sakta upplöstes framför mig. Och jag blev medveten om att jag frös.

Jag lyfte ansiktet mot himlen. Det gråa hade ljusnat, så mycket att jag fick kisa mot himlen. En ensam snöflinga singlade ner och la sig tillrätta på mina läppar. Men den smälte inte. Ännu en landade på min näsa. Snart var mitt ansikte täckt av dem. Stora, mjuka flingor föll allt snabbare. Tyst, som om de inte ville störa den sovande världen.

”Det snöar!”

Ivo tog tag i min hand och snurrade runt mig i en vild dans. Snöflingorna måste misstagit henne för marken. Mjukt la de sig tillrätta på hennes axlar och hår. Gjorde allting vitt och underbart. Plötsligt släppte hennes händer mina.

”Vi måste visa det för Den. Den har nog aldrig sett snö förut!”

Utan att vänta på svar vände hon om och sprang mot Skogen. Jag följde efter. Ett centimetertjockt lager med snö täckte redan trottoaren. Det såg inte lika grått ut då. Inte lika hopplöst.

Snön dämpade ljudet av mina steg. Som en hemlig matta. Fotspåren stannade kvar. Beständiga. Ett tecken på att vi varit där tillsammans.

När vi kom fram till den gamla eken var hålet tomt. Varelsen var borta.

Kanske var det inte ens meningen att den skulle finnas.

 

 

Ett båthus och en nyårsnatt

Anna porträtt 3

Foto: Göran Segeholm

Vissa delar av Du, bara skrev jag om en miljard gånger. Förutom att jag ändrade handlingen helt från ungefär mitten av boken och framåt två gånger finns det också några scener som existerar i så många versioner att det nästan är löjligt. En sån är båthusscenen, för er som läst. Det är en av mina favoritscener. Jag ska inte spoila den ifall någon har tänkt läsa boken, men det är en scen full av känslor och stämningar och en fysisk grej som jag ville att läsaren verkligen skulle känna.

Båthuset var en miljö jag tidigt kom på att jag ville använda, redan innan jag visste vad som skulle hända där. I en riktigt tidig version av manuset (där John större delen av boken var ensam på landet och Frank bodde i grannstugan, var hjärtsjuk och gillade kaffe) gjorde jag en så mysig scen när de skulle övernatta i båthuset. Det regnade och de hade med sig filtar och termosar och grejer och John oroade sig för att Frank som redan var lite kall skulle bli för kall, vilket han blev, vilket gjorde att de gick hem till John och det hände en grej.

Så här i efterhand känns det som om jag gör fanfiction på mig själv när jag berättar om det. Men det roliga är ju att alla de här ”extrahistorierna” skrevs först, när jag försökte ta reda på vad boken skulle handla om. Handlingen har aldrig varit det primära för mig, jag är alltid mycket mer intresserad av karaktärer, relationer, stämningar och känslor. Därför är jag inte rädd för att kasta idéer när jag kommer på något bättre, för det jag byter ut är ofta ”bara” handlingen. Det jag gillar hos karaktärerna och stämningen i scenen får vara kvar, och slipas fram mer och mer i varje ny version.

Lite så tror jag att det är med början av manuset jag skriver nu, Saker ingen ser. Den finns i många versioner. I några av dem har en av karaktärerna just blivit lämnad av sin flickvän, i några andra funderar hen på att lämna sin flickvän, i några diskuterar kompisgänget nyårslöften till sig själva, i en annan ger de varandra nyårslöften på små lappar. Ett tag blev de osams, ett tag hände ingenting. De allra flesta versionerna utspelade sig under en nyårsnatt hemma hos en av karaktärerna. Just nu testar jag en version som utspelar sig i skolans aula under första dagen efter jullovet istället, och använder en ny fokalisator (karaktär vi får uppleva omgivningen genom).

Phu. Eftersom det är starten på boken är det viktigt att läsaren dels får en känsla för själva historien och karaktärerna, men också att det faktiskt händer något som gör att läsaren vill fortsätta läsa. Det som är bra med att jag skrivit den här novellen i tusen versioner är att jag jobbat mig fram till vilken info som behöver vara med för att grunda för andra saker senare i boken, så att jag nu kan koncentrera mig på det där med handlingen.

bo%cc%88rjan

 

Jag är ett stort fan av listor. Min tanke nu är att jag kommer att ha lättare att få handlingen att falla på plats när jag har mejslat fram allt det andra. Lite på samma sätt som med båthuset. Alla miljoner versioner fick mig att komma fram till vilken känsla jag ville ha, och sen kunde jag lägga handlingen tillrätta efter det.

 

 

När det var dags att slipa båthusscenen kände jag karaktärerna väldigt väl, och visste hur de skulle reagera på varandra. Nu har jag börjat lära känna mina nya karaktärer mer och mer, och vet hur de pratar och vad de tycker om varandra. Det gör att jag inte behöver använda handlingen för att utforska det, utan kan etablera relationerna direkt, eftersom jag vet vad jag vill ha med.

Sånt här är intressant, tycker jag. Och det är spännande att bli mer och mer medveten om min egen process.

 

Plats för det roligaste

 

Anna porträtt 3

Foto: Göran Segeholm

Jag befinner mig i en rolig fas med Saker ingen ser, novellromanen jag skriver på. Som jag berättat tidigare handlar den om sex personer vi får följa under ett år på gymnasiet, och den består av noveller med övergripande dramaturgiska bågar, som tillsammans blir en roman. Jag hade tänkt ha tolv noveller, en för varje månad, men efter en insiktsfull tanke från min första testläsare beslutade jag mig för att låta novellerna bli fler för att alla karaktärer skulle få plats att komma fram ordentligt.

Det var med lite skräckblandad förtjusning jag skapade ett nytt utkast på datorn och satte igång med det här nya. De tolv novellerna var bitvis ganska tröga att skriva, så tanken på att de skulle bli fler var kanske inte vad jag var allra mest sugen på – jag längtade snarare efter att de skulle bli bättre. Hur som helst: Att ge mer plats åt karaktärerna visade sig vara ett genidrag för projektet.

De senaste veckorna har jag nämligen befunnit mig i ett skrivrus. Det har känts som om jag skrivit fanfiction på min egen historia! ”Åh, det här skulle kunna hända! Och det här! Och det här!” Det har dykt upp nya teman, utvecklingar av karaktärer och relationer, oväntade bråk, ett syskon här, en ny hobby där. Nya noveller som blivit korta fina ögonblicksbilder, sms-noveller som sprakat av undertext, och relationer som blommat ut åt oväntade håll. Allt bara växer, och min hjärna älskar det!

Så de tolv novellerna jag började med har blivit fler. Hehe. Ganska många fler. I skrivande stund lutar det åt att hela novellromanen landar på mellan fyrtio och femtio (!) noveller av varierande längd. Några superkorta, andra längre. Vissa koncentrerade till en karaktär, andra med flera personer.

Och vet ni, det här känns så mycket lättare. Trots att det är mycket nytt som ska skrivas för att jag ska få ihop alla trådar. Mitt roligaste har nämligen alltid varit karaktärerna. Att hitta på vad som gör dem speciella, att låta dem prata med varandra och se vad som händer, att låta dem överraska mig. Att jobba runt en stram form var kul ett tag, men när jag släppte på den och fick plats med fler babbliga dialoger och fler tedrickarscener och mer hångel blev allt mycket roligare. För sån är jag. I och med den nya formen finns det plats för mer av det som känns jag.

Vi får se vad jag landar i, än är ingenting skrivet i sten. Men om fyra veckor har jag manusinlämning, så tills dess ska jag ha någon sorts helhet klar. Det känns spännande. Jag har en hel del noveller kvar att skriva, men jag kommer att få ihop det, för det rasslar på nu. Jag har en tydlig riktning, och jag vet av erfarenhet att jag jobbar snabbt när jag har kul. Att få plats att vända och vrida ännu mer på de här karaktärerna är underbart. För när allt kommer omkring tycker jag att det är det roligaste.

 

 

Formen

Anna porträtt 3

Foto: Göran Segeholm

 

Min bok Du, bara är en roman med ganska klassisk uppbyggnad. Tre akter, vändningar på klassiska vändningsställen, avslut. En berättare i förstaperson. Jag ska inte säga att det var enkelt att skriva den – för när är det någonsin enkelt att skriva en bok? – men formen var bekant och något att hålla mig i när jag skrev.

Manuset jag skriver på nu heter Saker ingen ser. Det är en novellroman. Inte en roman, för den består av noveller, men inte en novellsamling, för novellerna hänger ihop och karaktärerna har övergripande utvecklingsbågar. Den utspelar sig under ett år och innehåller tolv noveller, en per månad. De är berättade i tredjeperson, med sex olika huvudpersoner. Alla har två noveller var. De här personerna känner varandra, och de återkommer ibland i varandras noveller. Övergripande teman är vänskap, kärlek, sex, ensamhet och just det som titeln avslöjar – saker ingen ser.

Det är en riktigt cool form i mitt huvud, men det är svårt! En av de största utmaningarna är att novellerna faktiskt ska få förbli noveller, och inte bli avsnitt som bara för handlingen framåt. Jag vill att det ska vara korta nedslag, inzoomade ögonblick som visar olika sidor av karaktärerna, och att balansen mellan vad som sägs rakt ut och vad som inte sägs ska vara bra. Jag vill visa hur de här personerna ser på sig själva och varandra på olika sätt, och att de agerar på olika sätt av en anledning. I mitt huvud ser jag framför mig hur en läsare tänker ”jaha, hen gjorde så där för att hen tänker så där som i den där andra novellen!” I mitt huvud är novellerna prickar som blir till en bild när läsaren drar streck mellan dem.

I mitt huvud alltså.

I verkligheten har jag just fått ihop någon sorts sammanhängande utkast, som följer någon sorts form. Några noveller är (läs: kommer att bli) riktigt bra, en del kan knappt räknas som noveller (läs: kommer att hamna i papperskorgen tillsammans med ca 20 andra icke-noveller jag gjort under arbetet med detta manus).

Djupa andetag.

Just nu är mitt manus ute på första testläsningsvarvet. Den senaste veckan har jag gått igenom faserna ”vad kul det ska bli att få beröm för de bästa bitarna” till ”jag hoppas att de fattar att jag inte tycker att det här är klart” och vidare till ”fuck, tänk att någon ska läsa det här”. Just nu befinner jag mig i ett ”tänk vad bra det här kommer att bli när de hjälpt mig att puffa mig i rätt riktning … om det ens går att göra nåt av det här kaoset, varför gör jag det så svårt för mig?”

Det som är bra är att jag vet hur mycket bättre allt blev efter testläsning med förra manuset. Hur varje läsarvarv bjöd på nya tankar, frågor och insikter som gjorde texten och formen skarpare. Det ska bli spännande att se vad mina Annor säger den här gången, och hur de tycker att jag ska ta mig vidare. Vad de än säger kommer det nog att innebära en hel del huvudbry för mig, för jag har en bit kvar innan formen sitter. Men vet ni? Jag ser fram emot det. För även om det är svårt är det något väldigt kittlande i att simma på djupt vatten.

 

 

Tips till novelltävlingar

camilla-linde-portrait-350-square

Förra veckan skulle jag egentligen ha skrivit ett annat inlägg. Det kommer istället den här veckan. Och kanske fanns det någon högre mening med att det skulle bli just så. För att skriva det här inlägget har gett mig lite mer kraft, lite mer Känsla. Det är en fortsättning på ”novell-temat” jag varit inne på ett par veckor nu.

Idag tänkte jag prata om novelltävlingar. När du väl sitter där och är sugen på att börja skriva en novell så kan det ibland vara nedslående att titta efter novellutgivning. Även som det känns som att det hänt saker på området under de senaste åren (nu finns det t.ex. en marknad för e-noveller) så är det en utmaning att få noveller publicerade.

Därför är novelltävlingar så underbara. Visst, jag kanske är partisk för att det var så allting började för mig. Men faktum är att det är ett bra sätt att börja. Framför allt om du aldrig skrivit förut. Det kan vara lättare att komma igång om du har ett tydligt mål (en färdig novell) och en tydlig deadline. Du har någonting konkret att jobba mot. På samma sätt tycker jag att det kan vara väldigt inspirerande (och ibland frustrerande) att förhålla mig till ett tema. Det utmanar mig i mitt skrivande, får mig att vända och vrida på nya idéer.

När det gäller novelltävlingar kan jag också kosta på mig att skriva saker jag aldrig annars gör, t.ex. testa en ny genre bara för att det är utmanande. Jag tror att det kan vara ett sätt att hålla sitt skrivande fräscht och roligt.

Men hur fasen ska en hitta dem? Det finns faktiskt många bloggar därute som ägnar mycket tid åt att leta upp och sammanställa aktuella novelltävlingar. Min favorit, som jag brukar kolla av med jämna mellanrum, är Eva Ulleruds skrivarlya som jag tycker har ett lättöverskådligt upplägg.

Här finns en mängd olika novelltävlingar samlade. Från de som är väldigt nischade (t.ex. bara för en viss åldersgrupp eller studenter som bor i Uppsala) till de som är öppna för alla. Det finns på svenska och utländska, tävlingar som pågår löpande och de som har en tydlig deadline.

Vad ska en tänka på då, när en skriver noveller för att skicka in till tävlingar? Efter att ha kajkat runt i novelltävlingsträsket ett rätt bra tag så tror jag att jag i alla fall har några tips att ge!

    • Tänk på temat.
      Ofta är temat väldigt öppet, t. ex. ”kärlek”. Jag brukar försöka tänka på de vanligaste tolkningarna … och sedan välja något annat. Eller i alla fall skruva till det. Tänk på att de flesta tävlingarna får in väldigt många bidrag. Det gäller att ha något som står ut.
  • Hitta idén.
    Hur hittar du den där idén då? Finns det ett tydligt tema bygger allting såklart på att du hittar en text som anknyter till det. Stressen när en inte kommer på något kan vara förödande för kreativiteten, men försök ta det lugnt. Ha ett anteckningsblock nära till hands där du skriver upp lösa idéer, associationer till temat eller bara någon spridd dialogdel. Se om någonting växer fram, tvinga det inte
  • Kolla reglerna.
    Läs noga igenom de regler som finns kring deadline, längd och hur de vill ha bidragen. Vissa vill ha utskrivet, andra i digital form. En del kanske vill att bidragen ska vara helt anonyma. Det är lätt att diska sig själv bara genom att göra fel på någon av dessa, och det vore ju synd om din berättelse aldrig får chansen den förtjänar.
  • Planera.
    Jag vet. Jag är själv urusel på det här. Allt som oftast sitter jag och skriver och ändrar in i det sista, men det är såklart en fördel att ha gott om tid. Att kunna låta texten ligga till sig, använda testläsare osv.
  • Som jag precis skrev – använd testläsare
    Hur en kan hitta testläsare kräver nästan ett inlägg i sig, men börja kolla av i bekantskapskretsen, gärna bland vänner och bekanta som du vet läser mycket. Det kan också löna sig att fråga i olika författargrupper på sociala medier. Även till noveller kan det underlätta att skicka med ett par frågor som du vill att läsaren ska besvara, kring det du kanske känner dig osäker på.
    Här är planering en extra bra grej, för att hinna få in andras synpunkter på texten. Testläsare kanske är något folk mest tänker på när det gäller deras romanmanus, men det är minst lika viktigt här. Nya ögon ser ofta saker du aldrig ens tänkt på. Och i en tävling är det såklart viktigt att vässa din novell så mycket du kan.
  • Korrläs noga.
    Här tycker jag satt samma gäller som när du ska skicka in manus till förlag. Korrläs många gånger! Låt gärna texten vila (återigen, planering för att ha tiden till det).
  • Följebrev.
    Oftast behövs inget följebrev (ibland vill de till och med att en ska skicka in helt anonymt), annars är det trevligt att skriva ett par rader, men skicka ingen uppsats.

Och slutligen … Passar ingen tävling din idé?

Skriv ändå! Det är alltid bra träning, och det kan vara schysst att ha ett par färdiga noveller om rätt tävling dyker upp. Eller varför inte göra en novellsamling?

Som ni kunde läsa förra veckan jag har haft en rejäl svacka i skrivandet. Det har helt enkelt inte gått. Men det hände en jäkligt underlig grej idag. När jag satt och kikade på olika novelltävlingar så hittade jag Fantastiknovelltävlingen, en tävling som är öppen för science fiction, skräck och fantasy. Och när jag läste om den så började jag helt plötsligt fundera på om det inte vore roligt att damma av min gamla ”tand-novell”.

Det var någonting som började dra där. Kanske är det dags att börja fundera på vad som skulle hända om ett sorgetyngt barn börjar samla sina tappade tänder för att bygga ett monster.

 

Tips för hängmattan (dock med viss risk för att trilla ur den)

camilla-linde-portrait-350-square

Förra veckan skrev jag om novellen som räddade mitt skrivarliv. Och den här veckan tänkte jag fortsätta på samma tema. Närmare bestämt med ett par lästips i novellens tecken. De är ju inte bara roliga att skriva utan fantastiskt trevliga att läsa också! Framför allt som småbarnsförälder är novellformatet suveränt. Det passar perfekt för den där lilla stunden då barnet är i sin egen värld och leker någon lek som man absolut inte får störa. Att då hinna beta av en hel berättelse eller två, det är inte illa.

Eftersom jag utlyst den här sommaren till läsandets sommar så har jag redan lyckats klämma ett par antologier som jag länge varit sugen på. Förhoppningsvis kan någon av dessa passa er som vill njuta av något nytt i hängmattan. Kanske får ni rentav möjligheten att testa några svenska författare ni inte hört talas om tidigare? Noveller är grymma på det sättet, för att de ger en möjlighet att testa på författarskap. Som ett smörgåsbord. Fast mentalt mycket godare.

Först tänkte jag tipsa om samlingar med flera noveller av samma författare som är intressanta på olika sätt.

Först ut är Anders Fager med Kaknäs sista band och andra zonsagor.

kaknäsDet här är något så spännande som en novellsamling som baserar sig på ett klassiskt svenskt rollspel (Mutant år Noll). Spelet utspelar sig efter katastrofen, när mänskligheten utplånats av en dödlig sjukdom. Radioaktiv strålning har skapat mutanter och farliga områden, förbjudna zoner. Vi möter skrotletare från Dieselverkstaden, rövarhövdingar från Blackeberg och köpmän från Kungsholmen. Det som är intressant här jämfört med andra dystopier är att världen har kommit så långt från katastrofen att det inte pratas så mycket om vad det var som utlöste den. Eller att den kvarlevande mänskligheten är besatta av att hitta tillbaka till civilisationen. Här gillar de mer läget helt enkelt. En ny värld har skapats.

Det här är också ett bra exempel på världsbygge. Hur man som författare kan ta något välkänt – i det här fallet Stockholm – och vrida det så många varv att det nästan blir oigenkännligt. Men bara nästan.

Nästa tips är Stephen King, med Different seasons (på svenska Årstider)

Stephen King är en mästare på noveller. Vilket kanske kan ses som förvånande eftersom han inte direkt är känd för att fatta sig kort. Den här samlingen tycker jag är hans allra bästa, även om de inte rent sagt är just noveller. Längdmässigt befinner de sig någonstans i gränslandet mellan roman och novell.

different seasonsAlla fyra noveller i samlingen är grymt bra. Tre har filmatiserats och två av dem har blivit monsterstora (filmen Stand by me baseras på novellen The body, och The shawshank redemption blev en film som på svenska heter Nyckeln till frihet.) Men det är faktiskt inte någon av dem som är min favorit.

Jag tycker istället bäst om Apt pupil. Det är historien om den populäre high school-eleven Todd. På ytan den perfekta sonen, eleven, vännen. I alla fall tills han upptäcker att hans granne Arthur Denker, den halvblinde, nedbrutne enslingen, är en gammal nazist som lyckats hålla sig undan rättvisan. Mannen lever nu ett undanskymt liv under ett nytt namn. Men Todd konfronterar honom med hans historia, och hotar att berätta för polisen vem han är… om han inte delar med sig av sina historier. Todd vill i detalj höra allt den gamle mannen gjort med fångarna i de olika lägren. Men när Arthur börjar berätta väcks onda saker till liv både i honom och i Todd.
Det är en studie i ondska, men vem som egentligen bär ondskans ansikte är inte alltid tydligt.

Sen finns det såklart novellsamlingar med texter av olika författare, och på många sätt är de mer intressanta. Just för att det blir en möjlighet att hitta nya författarfavoriter.
De två senaste som jag läst är:

Bortom portalen. portalenOm någon skulle behöva bevis på att den svenska fantastiken inte bara lever utan sparkar rumpa så är det här en bra samling att sätta i händerna på dem. Jag brukar inte alltid känna att alla novellsamlingar är särskilt nyskapande men här blir jag förvånad, och förfärad, och förundrad över i stort sett varje text. Det är helt klart hos Sveriges indieförlag som man hittar den intressantaste fantastiken – och litteraturen överlag.

Extra roligt är att det hölls en novelltävling för att få in lite nya namn bland de mer etablerade fantastikförfattaren. Grymt initiativ tycker jag!

Sist, men absolut inte minst vill jag tipsa om min favoritnovellsamling hittills i år. Och jag tror att den kommer bli riktigt svår att slå. superhjältar13 svarta sagor om superhjältar av Swedish zombie är precis det där jag inte ens visste att jag längtade efter, superhjältar i en svensk setting. Men inte bara det, utan dessutom uppdaterade superhjältar.
Jag är en sucker för genren, men kan ibland tycka att den trampar vatten. Vilket inte är så konstigt när många av förlagorna skapades för länge sen, i en annan tid. Men så är det definitivt inte här. Trots att alla noveller har samma tema tröttnar jag inte. Tvärtom. Efter att ha bombarderats med serietidningar och filmer känns det väldigt fräscht att få läsa om superhjältar i bokformat.
Trogna debutantbloggsläsare kommer dessutom att känna igen en del av de medverkande författarna, då inte mindre än tre av dem har ett förflutet som debutantbloggare!

Och det är faktiskt just en av debutantbloggarna som jag tycker har skrivit den bästa texten. Bara att välja en var svårt – kvalitén är väldigt hög rakt igenom och alla lyckas göra superhjältegenren till sin egen. Men min favorit får ändå bli Johan Rings Den flygande mannen. En varsamt berättad och väldigt vemodig text om vad superkrafter egentligen kan innebära.

Att vara superhjälte behöver inte handla om de stora sakerna. Att rädda världen. Det kan handla om att rädda en persons värld. Och uppoffringen för att göra det. För det är ju trots allt det som är det största med superhjältar. Inte mod eller superkrafter. Utan självuppoffring.

Kanske kan någon av de här passa er att läsa i (förhoppningsvis) sommarsolen? Själv ska jag nog ge mig i kast med Joe Hills 20th Century Ghosts. Jag har hört ryktas om att det där finns en novell om en ung pojke som kidnappas och stängs in i en källare. Men han är inte ensam. På väggen hänger en svart telefon. Varje natt ringer den och kidnapparens tidigare – nu döda – offer viskar genom den.

Passande läsning för hängmattan, inte sant?

 

Novellen som räddade mitt (skrivar)liv

camilla-linde-portrait-350-square

För länge, länge sedan, i en galax långt borta, satt en flicka vid sitt skrivbord och ville bli författare. Men hon visste inte riktigt hur. Idéerna fanns, och texterna, men det var ju bara hennes egna ord. Bara tanken på att någon annan skulle läsa orden som tvingats fram med så mycket möda kändes oöverkomlig. Omöjlig nästan.

Men orden var ju värda en chans. En chans att stå på egna ben. Så trots motståndet hon kände så skickade hon in texten till en novelltävling. Den första hon deltog i.

Och vet ni vad som hände? Novellen, som hon snickrat på i sin ensamhet, som hon så länge trott bara var för hennes ögon, den gick och vann tävlingen.

Det var tio år sedan. För den som inte redan gissat det, så är jag den flickan. Novellen, Dolt i jorden, vann tidningen Mitranias förstapris. Känslan var nästan övermäktig. Att någon ville läsa det jag hade skrivit. Och tyckte det var tillräckligt bra för att sprida till andra.

Jag skulle säga att det var där det började. På riktigt i alla fall. Det gick inte att gå tillbaka till att skriva för byrålådan. Inte efter att jag sett mina ord i tryck.

För ett par år sedan slutade jag skriva noveller. Inte för att jag inte tyckte det var roligt – det tyckte jag – utan för att jag ville fokusera mer på det romanprojekt jag höll på med. Jag ville gräva ner mig i det, få klart.

Det var ingen dum tanke. Det tar mycket energi att skriva en roman, många trådar som ska hållas i huvudet. Och för vissa funkar det säkert. Att dyka in till hundra procent i någonting och bara fokusera. Men för mig var den här strategin helt fel. Jag behöver varva med att göra någonting annat. Och istället för att varva olika romanprojekt tycker jag att det är underbart att ha ett par noveller att fila på när inspirationen tryter. För med novellen är det lättare att bli färdig (oftast i alla fall). När romanen känns som ett övermäktigt projekt, där sidorna bara sväller och sväller och berättelsen aldrig tar slut, kan det vara skönt att fokusera på någonting kortare. Någonting som kommer bli klart.
Den känslan är oerhört befriande, när en som jag sitter och kämpar med romanprojekt som känns som att de aldrig kommer bli klara.

Det var först ett par år senare, när jag började skriva noveller igen, som allting lossande. Och det var med Efter stormen som allting började.
Jag hade under en tid skrivit noveller igen, men inte riktigt hittat någon tävling som passade min typ av texter. Det kändes som om jag mest skrev för byrålådan igen. Tills jag stötte på den här mycket speciella tävlingen. Efter stormen var ett projekt från Mix förlag. En samling med tre längre noveller som alla anknöt till en specifik händelse – när kärnkraftverket i Oskarshamn havererade. Tre författare hade fått skriva varsin novell utifrån temat, och tolkat händelsen på väldigt olika sätt.
Novelltävlingen bestod nu i att skriva en egen novell, som också förhöll sig till samma händelse, och de redan existerande texterna.

Kanske var det för att ämnet var så väldigt styrt, men någonting i min hjärna klickade bara igång. Som om fantasin fått en vitamininjektion. Innan dess hade jag alltid trott att jag föredrog tävlingar av typen ”skriv vad du vill”. Men det är egentligen ingen utmaning. Då skriver du ju bara om det du brukar skriva om. Det låter kanske motsägelsefullt, men de strikta ramarna gjorde det roligare att skriva novellen. Och jag tror att det gjorde den mycket bättre.

Hur gick det då? Jo, min novell De kom efter stormen, utsågs faktiskt till hederspristagare. Jag fick möjligheten att för första gången jobba med en lektör som tillsammans med mig gjorde texten ännu bättre.

Och jag var fast. På riktigt. Jag ville ha mer av det här. Mer av kicken. Av bekräftelsen (ja, det känns lite underligt att skriva det så, men jag är rätt säker på att ni skrivande människor kan förstå vad jag menar).
Novellen kom ut i december 2014 och efter det tog det verkligen fart. Under 2015 publicerades jag i tre olika antologier, med tre väldigt olika noveller.

Och genom det fick jag ett annat kontaktnät. Det var till exempel genom en av dessa antologier som jag kom i kontakt med Whip media som sedermera skulle bli mitt och Snacks hem.

Det känns ödesmättat att skriva det, men jag tror inte att jag skulle vara där jag är idag, med en utgiven barnbok, om det inte varit för den där första novelltävlingen. Det var Efter stormen som förändrade allt för mig. Som fick mig att på allvar leta mig ut i författarvärlden och börja ta för mig.

Novelltävlingar kan skaffa dig värdefulla kontakter, du lär känna fler författare och förhoppningsvis kan du få in en fot eller två hos ett förlag. Du riskerar inte att lägga flera år i ”onödan” på ett manus om det skulle visa sig att det inte blir utgivet. Dessutom går det snabbare att skriva och är en möjlighet att testa idéer, testa karaktärer. Sen att det skulle vara enklare att skriva… det kanske vi bara ska sluta anta. På samma sätt som det skulle vara enklare att skriva barnböcker. Noveller är svårt. Många tänker att det är ”värre” att skriva långt, och det är klart att det är det. Fler ord, fler trådar att hålla koll på. Men jag tror banne mig att det kan vara svårare att berätta kort än långt ibland. Du måste vara mer kärnfull. En dålig sida i en roman glöms snabbt bort, men en dålig sida i en novell kan avgöra hela intrycket. Det kräver mycket mer av berättelsen, av berättaren.

Jag är såld på novellen som form. Jag kommer fortsätta att skicka in till tävlingar, och vårda de där idéerna som kommer.

För de kan vara de som räddar mig när jag hamnar i skrivsvackorna.

 

Gästblogg: Oskar Källner om fem år senare – en författares resa

Foto: Angelica Klang

Foto: Angelica Klang

Fem år. Fem år sedan jag skrev på debutantbloggen. Fem år sedan jag gav ut min första bok, och fem år sedan jag klev in i en annan värld, och fann en gemenskap.

Den 17:e mars 2011 släppte jag Drakhornet. Det var min första bok. Ärligt talat var det mitt första manus. Den boken var min stora läromästare. Det slit jag lade ner där är basen för allt jag kan idag, Egentligen var det ett sånt där första manus som många brukar rekommendera att man stoppar i byrålådan och inte ger ut. Men jag hade slitit med det i fem år, skickat till testläsare, redigerat, och redigerat igen, skrivit om och hållit på tills manuset hade genomgått ett antal förvandlingar. Jag trodde på det och ville att min text skulle få leva, andas och färdas ut i världen.

Drakhornet framsida midiFörhoppningsfull skickade jag in Drakhornet till ett större antal förlag, men fick bara refuseringsbrev tillbaka. Några av dem var dock väldigt positiva, vilket motiverade mig att våga fortsätta. Jag bestämde mig för att starta eget förlag och ge ut på egen hand. År 2011 var egenutgivning i stort sett en okänd kvantitet, och jag möttes av både hurrarop och ifrågasättanden.

Roligt nog fick Drakhornet ett mycket positivt mottagande med fina recensioner. Så bara ett halvår senare släppte jag uppföljaren Skogens hjärta. Även den möttes av glada läsare och de sålde så pass bra att de betalade sig själva. Jag trodde att jag hade det bästa av alla världar, total kontroll över min egen publicering, och det kostade mig inte ett öre.

Men så kom livet emellan. Vårt andra barn föddes. Det var fantastiskt på många sätt, men jag pluggade och arbetade samtidigt, och kombinationen med studier, arbete och en nyfödd gjorde att jag fick lägga skrivandet på hyllan. Det fanns helt enkelt inte tid. På ett år skrev jag ingenting. Och till slut var jag tvungen att erkänna att jag inte mådde bra av det.

Något hade hänt i mig när jag skrev mina två första böcker. Något hade förlösts inuti, en del av min själ hade blommat ut. Vad det än var så gick det inte att trycka tillbaka igen. Skrivandet var en värk, ett behov, ett måste. Jag hade tänkt skriva den tredje fantasyboken, men det fanns inte längre tid eller energi att fokusera på så stora projekt.

YiAtt skriva noveller passade mig bättre. På grund av sin mindre storlek kräver de inte lika mycket överlåtelse och tid, vare sig i råskrivandet eller i redigeringen. Men jag var inte säker på hur bra mina försök egentligen var. Men våren 2013 så arrangerade SF-bokhandeln och Mix förlag (ett av Bonniers imprints) en science fiction-novelltävling. Jag skrev novellen Yi; om en mörk framtid med ett bioteknologiskt krig på en skogsbeväxt måne. Det kom in nästan 400 bidrag. Jag kom på delad andraplats. Det var stort.

Mix gav ut Yi som e-novell, och jag fick då skriva på mitt första Bonnierkontrakt. Allt detta var en rejäl bekräftelsekick, och något som jag så väl behövde efter ett år i skrivardvala. Efter det började även folk höra av sig om huruvida jag ville vara med i deras antologier, vilket jag gärna ville. Sedan dess har jag vunnit ytterligare två tävlingar, varit med i massor av antologier, gett ut flera e-noveller och blivit översatt till engelska och finska.

När jag insåg att jag inte längre hade möjlighet att överlåta mig till att skriva en hel roman så trodde jag att mitt författande var dödsdömt. Jag såg novellskrivandet mer som något jag kunde göra terapeutiskt för att hålla hantverket igång medan jag väntade på bättre tider. Istället har jag kunnat konstatera att mina noveller har expanderat min författarplattform något helt enormt. Idag tror jag att det framförallt är de som folk relaterar till när de hör mitt namn.

Fem års utgivning. Mina egna böcker samt alla antologier jag deltagit i.

Fem års utgivning. Mina egna böcker samt alla antologier jag deltagit i. Jag lade upp dem på vardagsbordet inför att jag skulle skriva det här inlägget och blev själv överraskad över hur många de är. Det har varit mycket roligt att få delta i så många spännande projekt.

Men kommer inte den tredje fantasyboken någon gång? Jo då. Jag lovar. Idag finns det plats igen i mitt liv för att ägna mig åt lite större projekt. T.ex. släppte jag Stormvinge i somras, en hästbok, fast med flygande hästar. Jag tror jag är den första personen i världen som kombinera hästbok och science fiction.

Att dö väl. En E-novell som jag skrev tillsammans med en av mina författarvänner Eva Holmquist.

Att dö väl. En E-novell som jag skrev tillsammans med en av mina författarvänner Eva Holmquist.

En annan stor skillnad mellan nu och då är den dynamiska indiescen med fantastikförlag som växt fram i Sverige. Det finns ett antal riktigt spännande mindre förlag som ger ut kvalitetsfantasy, science fiction och skräck. Och jag är stolt att kunna räkna mig ibland dem, och att få vara en del av den gemenskapen. För när jag började den här resan 2011 så var det ganska ensamt, idag är jag en del av en mycket större gemenskap, där vi hjälper, stöttar och tipsar varandra. Det är människor som har kommit att bli en viktig del av mitt liv, och tillsammans arbetar vi med det som vi alla brinner för, den fantastiska litteraturen.

Jag vet inte vad framtiden bär i sitt sköte. Jag vet bara att jag har många fler berättelser inom mig som vill ut. Vi får helt enkelt vandra in i framtiden steg för steg. Och vem vet, kanske möts vi där, i en större gemenskap. Det kommer bli fantastiskt.

Gästblogg: Håkan Lindgren – Roman eller novell, spelar storleken någon roll?

IMG_2516 v2 10x15Jag heter Håkan Lindgren och debuterade 2015 med romanen Att raka en zebra. Innan dess hade jag gett ut flera noveller. Titta gärna in på min hemsida http://www.hakanlindgren.com. Ett stort tack till Debutantbloggen, som låter mig komma hit och ”prata”.

Vad är skillnaden på att skriva noveller och att författa en hel roman, förutom det uppenbara, kan man undra.

När jag började skriva var det vare sig det ena eller det andra, utan någonting helt annat, nämligen låttexter. Det var fantastiskt roligt, men också väldigt begränsande. Gränserna sattes av musikens ramar liksom av att hela storyn måste vara klar och färdigberättad på cirkus tre minuter. Lika underbart som det var när den var klar, lika frustrerande var det innan man nått så långt.

Friheten kom när jag började skriva på min första roman. Det var snart fem år sedan och jag hade hunnit samla på mig en del livserfarenheter, jag hade träffat min man och vi hade redan påbörjat vår långa resa att skaffa barn. För den som missat det, så är jag också en man och vårt beslut att skaffa barn var kanske inte riktigt lika självklart som för ett heterosexuellt par, och hur vi skulle gå tillväga var inte heller lika enkelt som för de flesta familjer. Romanen som föddes blev, även om det kanske inte var tänkt så till en början, en samling egna erfarenheter, blandat med min ibland alltför livliga fantasi. Friheten var den att kunna sätta sina egna ramar, att välja sitt eget språk, att hitta sin egen rytm, sin egen musik. Romanen kändes som det ultimata uttryckssättet.

Så utlyste skrivarsajten Kapitel1 en novelltävling. Jag hade aldrig skrivit en novell, om man inte räknar försöken i grundskolan (och det var mååånga år sedan), men jag tänkte att ”varför inte?”. Resultatet blev 15 minutes, en småtokig och dråplig historia om Ann-Sofi Munter, en kvinna som just blivit lämnad av sin drummel till man och som finner spänningen och lusten att leva på ett mycket oväntat sätt. Novellen vann inte tävlingen, men den kom med i novellantologin Vildsint Gryning året därpå.

Man skulle kanske kunna tro att det kortare formatet som novellen har skulle göra att den var mer begränsad än romanen. Men det är snarare tvärtom, skulle jag säga. Visst finns det begränsningar i hur mycket du hinner utveckla en karaktär och det blir kanske svårt att skriva sida upp och sida ned med miljöbeskrivningar, men i gengäld får du andra möjligheter.

En roman måste hållas samman från början till slut i hela bokens kanske trehundra sidor eller mer. Det ger dig oanade möjligheter att göra just det novellen inte klarar, du kan gå på djupet, du hinner utveckla långa och komplicerade sammanhang, du kan måla bilden med så mycket detaljer du önskar.

När du skriver en novell måste du hitta rätt direkt. Upp till 8.000 ord i Hoi’s modell (mina noveller är utgivna hos Hoi Förlag), jämfört med 110.000 i Att raka en zebra. Snacka om att raka bort allt överflödigt! Men vilken frihet att skriva om den mest befängda idé du kan drömma om! När du ser en händelse framför dig, när någon eller någonting inspirerar dig på tunnelbanan, i bussen, på stranden eller var som helst, så behöver det inte bli en hel roman. En scen, det behöver inte bli mer än en enda scen.

Min första novell som blev utgiven på egen hand var Lunatique. Det var ännu en tävling som låg bakom den. Jag bodde länge i Paris, och tävlingens tema ”Mångalen” födde en tanke som ledde till novellen. När den sedan gavs ut, gjorde förlaget det som sin första erotiska novell, fast det inte ens var tanken när jag skrev den. Novell nummer två, Soldier, skrevs å andra sidan som en erotisk novell, men hamnade i stället i genren skräck, eftersom man tyckte att den gav en slags ”Dr. Jekyll och Mr. Hyde”-känsla. Sedan kom en novelltrilogi om min kära Ann-Sofi Munter, med en omskriven 15 minutes som utgångspunkt. Den klassificerades som humor. Nästa novell, som också var skriven som en erotiknovell, kategoriserades som livsberättelser. Novellerna ger med andra ord en möjlighet att prova på olika stilar, olika genrer, som du inte skulle gjort annars. Vem vet, kanske jag ska prova på fantasy härnäst?

För mina noveller skriver jag inte heller någon storyboard eller liknande. Jag vet var jag skall börja och ungefär vart jag vill komma, sedan får karaktärerna gå och springa lite som de vill. Precis så som jag försökte med romanen första gången och som jag upptäckte inte alls fungerade för mig, då.

Jag älskar numera både roman- och novellskrivandet. Inte minst för att det ger mig möjlighet att blanda kortare och längre projekt. Romanskrivandet, som just nu upptas av uppföljaren till ”zebran”, Moscow Baby, har synopsis klart sedan länge och jag har skrivit närmare tre hundra sidor. Kanske femtio till, sedan är det dags för första redigeringsomgången. En novell kan man alltid ha i bakfickan, en tanke att arbeta på, en idé som inte passar in i romanen eller vad som helst. Någonting att skriva på när man reser, eller helt enkelt behöver byta infallsvinkel, tänka på någonting annat om man kört fast i den ”stora” boken.

Novellen är för mig ett fantastiskt komplement till romanen. För andra kanske det är tvärtom, men romanen har ändå alltid varit huvudmålet, den stora utgivningen jag väntat på, boken som förhoppningsvis kommer att synas hos bokhandlarna, den man får signera. Men novellen ger dig friheter, den ger dig utlopp för frustration, för galenskap och för mer eller mindre hemliga lustar som du behöver få ur dig. Dessutom kan de tjäna som reklampelare, så att fler läsare upptäcker dig och hittar till din(a) roman(er).

”Novel” på engelska betyder roman. Att ordet ligger så nära ”novell”, samtidigt som det betyder det motsatta, är egentligen ganska passande. Skillnaderna är i vissa hänseenden små och knappt märkbara, i andra lika stora som möjligheterna.

Vad skriver du om, egentligen?

camilla-linde-portrait-350-square

Det är inte ofta jag funderar på teman i mina texter. I alla fall inte innan, när jag sätter mig framför datorn med ett helt tomt dokument framför mig. Jag börjar aldrig skriva med ambitionen att texten ska handla om en viss sak, ett visst tema. Jag tänker inte att jag vill skriva om mobbing eller att inte passa in.

Jag skriver för att jag har en historia att berätta, en idé som ligger och spinner inom mig, som kämpar för att slå sig fri. Historier om mordiska datorprogram eller en förskollärare som börjar arbeta i ett hus där någonting urgammalt vilar innanför väggarna. Det är historierna jag skriver. Berättelserna som kämpar inom mig.

Men i efterhand kan jag se att de handlar om någonting helt annat.

Det är underligt, egentligen. Hur jag lyckats gå större delen av mitt skrivande liv utan att upptäcka det. Först på senare tid har jag kunnat titta tillbaka på mina texter och se den. En skimrande, röd tråd som går genom nästan alla berättelser, oavsett vad de egentligen handlar om.

Jag skriver ofta om att komma hem.

Inte alltid rent fysiskt, såklart. Det är sällan episka skildringar i stil med Odysseus där hjälten kämpar över stormiga hav för att komma hem. Oftast är det någonting helt annat. En känsla av att få höra till, av sammanhang.

Att hitta hem.

Det där med att komma hem, det är ingen enkel fråga. Framför allt för någon som aldrig känt sig riktigt hemma någonstans. Och jag tänker att det är just sådana saker som formar oss som skrivande människor. Den längtan vi bär med oss inombords är den som skiner igenom allra starkast i våra texter. Den som kommer tillbaka igen och igen.

Den vi aldrig riktigt kan skriva oss fria ifrån.

På så sätt är nog skrivandet ändå väldigt mycket terapi. Om du tittar tillbaka på dina texter tror jag att du kan finna saker du inte visste om dig själv, om du bara tittar noga under ytan, under orden.

Just nu tänker jag extra mycket på det där med att komma hem. I dagarna släppte jag nämligen en novell på Epok förlag, med den passande titeln Du kan alltid komma hem. En 90-talsdoftande historia om att återvända till det du trodde du lämnat bakom dig för alltid. Även om jag inte delar huvudpersonens upplevelser så kan jag känna igen mig i känslan. För det finns någonting bitterljuvt i att komma hem. Just konceptet ”hem” är också någonting som är i konstant förändring. Så på ett sätt är titeln lögn. Du kan egentligen aldrig komma hem. Inte till det hem du en gång lämnade. På vägen kommer någonting ha förändrats, du kommer att ha förändrats. Du kommer inte att vara samma person nu som då.

Ingenting kommer att vara så som du lämnat det.

Det är trots allt ett bekymmer som huvudpersonen i min novell inte har. När hon kommer tillbaka till sin barndomsstad, redo att möta sina demoner, väntar någonting helt annat.

komma hemOm ni vågar och vill läsa hittar ni denna skräckis i Epoks webbshop eller på andra ställen där e-noveller finns.

Och jag uppmanar er att tränga in under orden i era texter. Rota och se vad som finns där.

Vilka omedvetna teman hittar du?

 

 

 

 

Att hålla låda inför folk

porträtt johannes2

Roman. Mässa.
Och så det där med att stå och prata inför folk.
Det är många debuter nu.

Det har under veckan varit högläsningsvecka på Uppsala stadsbibliotek. Och som ett led i detta bjöd de in förlaget Eskapix och några av dess författare för att i onsdags diskutera novellen som genre och format.

Vi var tre som på onsdagsförmiddagen åkte från huvudstaden: förläggare Henrik Holmström och författarna Sofia Albertsson och jag. Och det var inte utan att det var lite nervöst i bilen. Varken Sofia eller jag är speciellt vana att hålla låda om vårt skrivande inför publik.

Jag är iofs inte helt ovan vid att stå framför människor. Har under min filmkarriär stått på ett antal scener och pratat om mina filmer inför visningar. Och hållit föredrag om att göra film.
Men att prata om mitt författande har jag aldrig gjort.

Nu var det inte först och främst mitt författarskap som var ämnet för dagen, utan som sagt att skriva noveller. Och det var både vansinnigt roligt och en stor ära att få göra. Alla som känner mig vet hur mycket jag älskar novellen som form och vilket fantastiskt uttrycksmedel den är!

Publiken var ett antal gymnasieklasser som haft som arbete i skolan att läsa noveller, och då skräcknoveller från Eskapix. Wow, säger jag bara. Tänk om vi fått skräcknoveller stuckna i händerna i skolan på den gamla goda tiden istället för gamla dammiga klassiker, då hade nog betydligt fler gått igång på att läsa. Hela Kerstin Ekman-salen var fullbokad med tonåringar. Och det roliga var att i princip hela rummet fortfarande satt som tända ljus när samtalets femtio minuter var till ända.

uppsalabibl04

Sofia Albertsson, Henrik Holmström och jag

Vad pratade vi om då? Såklart om våra respektive noveller som de hade fått läsa, och det blev högläsning ur dessa. Mycket av ungdomarnas intresse låg nog i att det var just skräck det handlade om, en genre som de ju är mer än förtrogna med från filmtittandet.
Sofias novell ”Den plötsliga dörren” handlar om en kvinna som en dag upptäcker en ny dörr i sin hall när hon städar, och den lästes det upp ett stycke ur av en skådespelerska som var med.
Min novell ”Kittens with chainsaws” är en rätt extrem skräckkomisk historia om en skräckförfattare som ute i sin sommarstuga sysslar med att skriva klart romaner och tortera ihjäl katter. Vid ett kraftigt blixtoväder kommer alla de döda katterna tillbaka för att hämnas på honom enligt devisen öga för öga. Jag läste själv ett stycke ur den.

Efter högläsning och prat specifikt om texterna övergick vi till att prata om att skriva noveller. Varför vi skriver noveller. Varifrån vi får våra uppslag. Hur vi väljer perspektiv i berättelsen. Hur en novell kan struktureras för att bli mest effektiv. Varför Sofia valt att bara skriva noveller och inte romaner, och vad jag ser för stora skillnader i att skriva roman och novell. Varför bokköparna hellre köper romaner än novellsamlingar. Favoritnovellister. Och en hel del annat.

En av de roligaste sakerna var att vi under diskussionen upptäckte hur diametralt motsatt Sofia och jag arbetar. Sofia vill inte förplanera alls, medan jag är en planerare av guds nåde som vill ha hela storyn noga uppunktad, och sen ha händelserna i respektive scen noga uppunktade också innan jag börjar skriva. Det bästa med detta är att båda har lika rätt – whatever works. Inte minst är det viktigt när samtalet förs framför blivande skribenter, ett tiotal ungdomar räckte upp händerna när vi frågade om någon skriver.

uppsalabibl02

På Uppsala stadsbibliotek: Ajvide Lindqvist. Sjölin och von Zweigbergk. Och så vi. En av showerna är fullbokad…

Det blev en rätt intressant resa genom samtalet, där vi inte hade planerat mer än stolpar om vad vi skulle ta upp. Att inte vara detaljplanerad brukar kunna leda till två saker: antingen tunghäfta och pinsam tystnad, eller till ett kul och avspänt samtal där erfarenheterna och infallen får styra. Som tur var blev detta samtal av det senare slaget. Och det var ungefär så som Henrik hade tänkt sig att det skulle bli också – ett samtal som lika gärna skulle kunna utspelats i någons vardagsrum en fredagskväll med varsitt glas vin i handen.

Kontentan av det hela: det var nervöst innan, men inte när det väl satte igång. Det var mest roligt, och lite jobbigt när jag gjorde en onödig utsvävning om nånting där jag fick krysta till en poäng för att få ihop det.
Nu har pratat författarskap och skrivande en gång, och ser fram emot att göra det en andra. Och sen en tredje…

Glöm inte novellutmaningen

Kära bloggbesökare, ni glömmer väl inte bort vår novellutmaning? Ta chansen att skriva en novelltext på max 1000 ord (s.k flash fiction), bli publicerad här på bloggen och nå en månghövdad och entusiastisk läsekrets av likar. Senast den 15 juni vill vi helst ha din text (men vi är inte stenhårda på minuten). Under sommaren kommer vi sen att publicera ett antal noveller här på söndagarna.

Information:

  • Välj ett litterärt motiv från listan längst ner.

  • Längd: max 1000 ord.

  • Skicka in novellen till oss senast 15 juni på debutantbloggen (a) gmail.com

  • Vi väljer de bästa fem novellerna och postar dem här under söndagarna i juli för att ge er möjlighet att ge respons på varandras texter. Naturligtvis ger vi också respons!

  • Alla får nya idéer, ny input och växer som författare!

Välj ett av dessa litterära motiv till din text:

  • Att fly från sitt öde
  • Efter undergången
  • I gränslandet
  • Antihjälten
  • Kvinnan av börd, mannen av folket

Vill du ha lite inspiration och riktlinjer för hur en flash fiction-text ska utformas kan du se inlägget om flash fiction för ett par veckor sedan.

Flash fiction-tänk

porträtt johannes2

Micro fiction. Short-short fiction. Postcard fiction. Furious fiction. Pocket fiction. Sudden fiction. Palm fiction. Smoke-long fiction. Kärt barn har många namn. De flesta känner den dock som flash fiction.

I och med skrivutmaningen som debutantbloggen sjösatte i söndags, där läsarna ska skicka in noveller på max 1000 ord och eventuellt få dem publicerade på bloggen, kan det kanske vara läge för en liten lektion i den form vi valt på novellbidragen.

Med tanke på att texter brukar kunna dra iväg i längd om man inte sätter gränser, och att en blogg lätt blir överlastad om man klämmer in för långa texter, så valde vi att sätta gränsen på max 1000 ord.
För att det är hanterbart att publicera. Att det är en utmaning för skribenten att hålla sig kort. Och för att det idag är en vedertagen form för kortkorta texter: i Storbritannien har de till och med en national flash fiction day den 21 juni (vore kul om det gick att göra här i Sverige – tankar kring det mottages i kommentarsfältet!)

Ett av de första tillfällena som denna litterära form var en uttalad och central del av ett verk var i boken ”Flash fiction: 72 very short stories” sammanställd 1992 av James Thomas. Tanken var att varje berättelse skulle rymmas på ett bokuppslag.
Den kortkorta formen av berättande går dock så långt tillbaka i tiden som till grekiske Aisopos fabler och de japanska 101 zen-historier.
En av de mest kända är väl Ernest Hemingways text hämtad ur novellsamlingen ”I vår tid” från 1925: ”For Sale, Baby Shoes, Never Worn”.

Den längd som oftast brukar nämnas som den brukliga i sammanhanget är 1000 ord. Puritaner vidhåller att man inte ska behöva mer än 75 ord för att berätta en historia, andra talar om 100 ord. Någonstans mellan 500 och 1000 ord är dock det mest spridda längden.

flashfiction

Hur gör man då för att bygga upp en historia på bara 1000 ord som ska fungera lika bra som en längre text?

Det måste finnas en början, en mitt och ett slut. Men de behöver inte nödvändigtvis komma i den ordningen. Och de behöver inte alla nödvändigtvis finnas med inom de 1000 orden – huvudsaken är att det inte finns någon tvekan om hur det börjar och hur det slutar. Hemingways text ovan är ett utmärkt exempel på detta, att man kan utläsa en börja och ett slut utan att de beskrivs i texten.

Börja i mitten. Med tanke på att det 1000 ord ÄR väldigt kort (ca 2 A4-sidor normalformaterad text), så är det lämpligt att start with a bang. Läsaren kommer att vara med på noterna om du formulerar dig rätt. Sen kan man förmedla hur huvudpersonen hamnade i denna situation i en tillbakablick.

Ha inte för många karaktärer, platser eller tidslager. Ju fler ingredienser, desto svårare blir det att förmedla dem alla logistiskt inom ordramen, och samtidigt få utrymme att berätta din historia.

Hitta det ultimata sättet att förmedla ditt tema. Du kanske har fått en himla bra storyidé. Men när du skriver den så känns novellen avslagen, ofokuserad och oinspirerad. Då ska du fråga dig själv om du valt rätt intrig för ditt tema. 1000 ord kanske inte räckte för att berätta just den historien. Kanske kan du hitta en bättre intrig eller en lämpligare huvudperson för att temat ska komma fram tydligare på det korta utrymme du har på dig.

Tänk inte på längden vid första genomskrivningen. Skriv bara på, det spelar ingen roll om du landar på 3000 ord. Du går ju över texten med rödpennan vid rewrite, och då kan du bedöma var du ska börja kapa när du vet var du har allting.

Här är lite länkar som du kan botanisera bland för att förkovra dig i flash fiction-formatet:

  • Flash fiction online. En sida där man kan få sina flash fictiontexter publicerade online mot ersättning.
  • Flash fiction chronicles. En ambitiös blog som listar olika flash fictionantologier, uppspaltat i kategorierna 50-100 ord, 101-599 ord, 600-999 ord och upp till 1000 resp 1500 ord. Betalande antologier är speciellt uppmärkta.
  • Katriena Knight’s list. En lista på olika flash fictionmarkets inom allehanda genrer.
  • Engelska Wikipedia om flash fiction.
  • The review review om flash fiction: what’s it all about?
  • WikiHow om hur man skriver en flash fiction-novell.
  • Fiction factor har sju förslag på hur du lyckas med din flash fiction-novell.
  • Buzzfeed presenterar 17 bra flash fiction-noveller.
  • Goodreads lista på flash fictionnoveller att läsa.
  • Morgen Baileys flash fiction list.En galet lång och matig lista på olika webbsidor om att skriva flash fiction, samt om förlag och tidskrifter som söker flash fictiontexter.

Novellutmaning!

Debutantbloggen inbjuder sina läsare att delta i den första, stora novellutmaningen i bloggens historia! Tanken är att ge nya möjligheter till interaktion mellan läsare och skapa ett litterärt forum med högt i tak.

Information:

  • Välj ett litterärt motiv från listan längst ner.

  • Skriv en novell på max tusen ord (s.k flash novell) som behandlar det valda motivet i vilken genre som helst.

  • Skicka in novellen till oss senast 15 juni på debutantbloggen@gmail.com

  • Vi väljer de bästa fem novellerna och postar dem här under söndagarna i juli för att ge er möjlighet att ge respons på varandras texter. Naturligtvis ger vi också respons!

  • Alla får nya idéer, ny input och växer som författare!

Vi hoppas att så många som möjligt vill delta! Välkomna!

Litterära motiv:

Att fly från sitt öde

Efter undergången

I gränslandet

Antihjälten

Kvinnan av börd, mannen av folket

Vid vägskälet, del 4

porträtt johannes1

Om man har svårt att bestämma sig för en idé, varför inte ta alla då?

Jag fortsätter mina funderingar kring nästnästa bokprojekt. Vill ju hitta en idé som kan få ”ligga till sig” i bakhuvudet medan jag arbetar med nästa manus. Det första inlägget om att stå vid vägskälet handlade om att välja en populär genre som crime eller young adult. Andra handlade om att skriva bokserie. Den tredje handlade om att hitta en skrivarpartner.

Men om man verkligen inte kan bestämma sig? Att man har en massa spridda idéer som verkar lika kul? Eller att man samlat på sig en bunt uppslag där man kommit på själva premissen men ännu inte har någon utarbetad story?

Då kan man plocka ihop de som verkar passa ihop och göra en tematisk novellsamling!

Det finns många fördelar med tematiska novellsamlingar. Och en nackdel.

Vi kan ju börja med nackdelen.

Novellsamlingar är svåra att få utgivna. Sen kan folk säga vad de vill om att en novellist vann Nobelpriset. Titta på topplistorna, strosa runt bland bokhyllorna i bokhandeln: novellsamlingarna lyser med sin frånvaro. Och det tror jag (utan att ha gjort en vetenskaplig undersökning) spelar in när förlagen får in sådana för läsning och bedömning.

Sådär. Då kan vi fokusera på det roliga, på fördelarna.

Först och främst: en novellist vann Nobelpriset senast! Yay! Det säger väl en hel del om novellens status!

Sen: det är ju så vansinnigt kul att skriva noveller! Man kan ta en briljant idé och polera upp den och presentera den som just det – en briljant idé. Många idéer är inte skapta för att göras 200 eller 400 sidor roman av, ska inte de få bli skrivna?

Det behövs inte en massa utfyllnad för att komma upp i acceptabel längd. Det kanske bara behövs en A4-sida för att idén ska få lämna din fantasi och komma ut i ljuset till allmän beskådan.

Man kan börja skriva på en bra idé, och en kväll, en helg eller en vecka senare har man en färdig text. Försök förvalta en idé på samma sätt i romanform…

En väldigt stor fördel med en tematisk novellsamling är att den inte behöver skrivas på ett bräde. Man kan pyssla med den då och då, återkomma när man känner för det under obegränsad tid. Man kan skriva en novell, och sen skriva nästa en månad senare eller när nu andan faller på.

Man kan jobba på den parallellt med ett romanprojekt. Ibland kan det vara skönt att ta en liten paus från romanen man arbetar med. Varför då inte ägna pausen åt något som skulle kunna bli ännu ett bokprojekt? Att skriva en novell kan vara befriande när man aldrig verkar bli klar med sin pågående roman: att få sätta punkt för en färdig text, om den så bara är 10 sidor, är stärkande för moralen.

Man kan under vägens gång bestämma hur lång den ska vara. Kanske är 150 sidor nog för att täcka temat man valt. Eller så blir den 400 sidor av bara farten eftersom det fanns så mycket att skriva om inom temat. Eller så räcker inte en bok, utan man gör en bok till, och kanske en tredje, på samma tema eftersom det finns så oändligt mycket att utforska.

Men en tematisk novellsamling behöver ju ett tema. Hur ska man veta vilket tema man ska välja?

crossroadvinjett4

Kanske en tematisk novellsamling?

Det underbara med en tematisk novellsamling är att det inte finns några gränser. Temat kan vara glasklart, eller ganska fritt tolkat. Det kan vara väldigt snävt, eller otroligt vitt och brett. Och du väljer såklart det tema som passar dig själv bäst.
Här kommer lite idéer på gemensamma nämnare som Du kan välja till Din tematiska novellsamling:

  • Om en geografisk plats.
    Låt novellerna kretsa kring en gemensam plats, som ges en själ och ett värde. ”Det andra målet” av Jonas Karlsson roterar några av novellerna runt restaurangen Gondolen på söder i Stockholm, där vi får följa ett skeende ur de olika karaktärernas perspektiv.
    Jag håller faktiskt på att dra upp riktlinjer för en antologi med noveller som har det geografiska gemensamt, och samlar nu på mig bra uppslag, bl.a ska jag hitta på eller sampla en passande mytologi som ska vara genomgående (se punkten om detta längre ner).
  • Om en företeelse.
    Företeelser är ett brett område då det kan vara många saker: fenomen, egenheter, särdrag, intressepunkter.  Det kan handla om husdjur. Julfirande. De sju dödssynderna. Blind dates. Fotboll. Rasfientlighet. Har man något som man är intresserad av – varför inte skriva en novellsamling om det.
    Jag läste en faktabok som heter ”501 saker du borde lära dig om filosofi”, och då funderade jag lite på att det vore kul att skriva en skräcknovellsamling där novellerna innehåller tvister på olika filosofiska tankar.
  • Om en händelse.
    Någonting händer – vad blir följderna?
    ”After 9/11” är en samling texter av bl.a Susan Sontag och John Updike som skrevs efter terrordådet mot World Trade center.
    ”Crash” är inte en bok utan en Oscarbelönad film, men ett bra exempel under denna kategori, eftersom den på ett novelliknande sätt följer ett antal människor i rasmotsättningarnas Los Angeles och hur de påverkas av en för storyn central bilkrasch.
  • Om ett mentalt eller känslomässig tillstånd.
    Olika människor på olika platser som inte har något annat gemensamt än en gemensam känsla.
    I Joyce Carol Oates ”Vredens änglar” möter vi nio olika kvinnor och flickor som var och en hamnar i utsatta situationer som driver dem till mörka handlingar.
    Bernhard Schlinks ”Kärleksflykter” handlar om vilka märkliga saker folk kan ta sig till när de drabbas av kärleken.
  • Om en värld eller mytologi.
    I ”Samlade svenska kulter” skriver Anders Fager om ett Sverige där det bakom den vardagliga fasaden pågår ett mörkt, ont, ofattbart spel drivet av djävulska krafter delvis inspirerat av HP Lovecrafts Cthulhu-mytologi.
    I Hasse Alfredsons ”Lagens långa näsa” möter vi poliskommissarie Albin Winkelryds värld av brottsbekämpning, när han under ett cafebesök berättar för en god vän om 21 olika kriminalfall han löst under sina år.
    I ”Stridens skönhet och sorg” berättar Peter Englund om nitton verkliga personer och deras öden under första världskriget.
  • Upphovsmannen är den gemensamma nämnaren.
    John Ajvide Lindqvists ”Låt de gamla drömmarna dö” är en salig blandning av texter, mestadels noveller, som han skrivit genom åren, som ger en kul och komplex bild av hans skapande.
    Förlaget Eskapix press börjar i år att ge ut en rad novellsamlingar, ”Mitt svarta hjärtebibliotek”, där varje bok fokuserar på specifika författares texter.

Summa summarum: en tematisk novellsamling är rolig att tänka ut och går relativt lätt att skriva, och den kan skrivas parallellt med en roman. Så en sådan kommer definitivt att bli ett sidoprojekt som jag kommer att sparka igång oavsett vad jag sen väljer för annat romanprojekt!