Döm inte mina noveller efter deras omslag – En önskan om mer normkritiska och queera omslag

Den här veckan tänker jag skriva om något jag har haft lust att skriva om länge men som känns svårt … 

Jag kan inte blogga ett helt år och prata om hur viktigt normmedvetenhet, representation och queer litteratur är utan att nämna omslagen till mina noveller. Jag har undvikit att skriva om det här för att jag inte vill kritisera två av mina förlag, men att kritisera heteronormen är ju vad jag gör så det vore falskt att inte skriva det här inlägget. Med det sagt så vill jag fokusera på att just kritisera normen och inte enskilda förlag.

Jag har nämnt innan att omslaget till erotiksamlingen Feministisk erotik är min favorit men det är värt att upprepa. Det här är ett exempel av vad jag tycker är perfekt för erotik, och särskilt queer och normmedveten erotik. Omslaget består alltså av tre munnar och tungor som är tydligt erotiska utan att objektifiera någon. Alla munnar och tungorna är aktiva, det finns ingen ”manlig blick” och ingen kan missförstå sammanhanget. Dessutom är det tre och inte två munnar, vilket bryter mot tvåsamhetsnormen. Underbart omslag. Mycket bra exempel på hur något kan vara sexuellt utan att sexualiseras/objektifieras.

Jag älskar också mina andra omslag av Leopard förlag, som syns här ovan. Omslaget till Sexklubben i Mount Pleasantär en så kallad oneliner av två ansikten som kysser varandra och omslaget till Ett rosa begär två illustrerade armar som håller om varandra. Dessa två omslag talar för en fysisk intimitet och även om de inte är lika självklart erotiska så passar de bra in i en mer subtil och abstrakt erotik där betraktaren får fylla i resten. Det som dessa tre omslag har gemensamt är att de är utgivna under serien Feministisk erotik och därför har Leopard förlag såklart tänkt till extra i valet för att det ska vara medvetet, queert och feministiskt.

Sen kommer vi till mina två förlag som är inriktade på erotik, de som satsar helhjärtat på erotik: Lust förlag där jag gett ut nio (snart elva) noveller samt Lusthuset där jag gett ut en novell. Dessa två förlag har en mainstream approatch och väljer mer ”klassiska” erotikomslag. Omslag som säljer. Alltså normen, för det som är mainstream och säljer är det som är norm. Istället för att vara mer abstrakta illustrationer jobbar de med fotografier, ofta av en eller två modeller som står i underkläder och poserar sexigt för kameran. Ibland är modellerna mer aktiva i sin sexualitet men ofta är den manliga blicken väldigt närvarande. Jag önskar att det inte var så men så är det.

Alla mina omslag visar inte vad novellen handlar om och representerar inte queerheten i dem. Eftersom förlagen jobbar med fotografier kan det vara svårt att hitta personer som representerar innehållet i novellen, därför skapar de istället en allmän erotisk känsla för att locka läsaren. Ett exempel är två av mina lesbiska noveller där ena karaktären är snaggad men omslagen visar två tjejer med långt hår. Eller min novell som handlar om gruppsex i olika konstellationer men aldrig enbart tjej och kille men omslaget visar tre heterosexuella par … Så jag hoppas att mina läsare kan bortse från dessa omslag och istället läsa vad novellerna handlar om.

När det kommer till fotografier blir det mer direkt, istället för att vara mer abstrakt och fritt, men jag hoppas att mina läsare kan bortse från modellerna på omslaget och istället läsa mina texter och själva måla upp karaktärerna i deras inre. För många av mina omslag är inte queera, men mina karaktärer är ofta det. Det är jag som väljer vad som står men inte vilka omslag mina noveller har.

Med allt det sagt så säger jag inte att alla de normativa omslagen är dåliga, jag menar bara att de just följer normen som jag kritiserar, vilket ofta följer med en manlig blick. Mitt favoritomslag från Lust förlag är nog omslaget till min erotiksamling Passioner, där jag var väldigt noga med att jag inte ville ha en normsmal modell. Jag tycker inte att den manliga blicken är lika utpräglad på det omslaget. Jag är glad att jag kan ge ut mina noveller via dessa erotikförlag och förstår deras val att gå på det säkra säljande normativa konceptet. De har lyssnat när jag har sagt nej till omslag som jag inte varit okej med, när det blivit för mycket objektifiering och jag har tyckt att modellerna ser väldigt unga ut.

Sist men inte minst: Min senaste novell är gratis och går att läsa på Genusredaktörernas hemsida. ”Omslaget” till den är ett fotografi av en hand med långa röda naglar som håller i en ros. Jag gillar det omslaget för ena personen i novellen har långa naglar och rosen i handen är erotisk utan att objektifiera eller ha den manliga blicken.

Omslaget till Nattens färger

Äntligen, äntligen, äntligen kan jag visa er omslaget till min andra bok, Nattens färger! Vad tycker ni? Är det inte fint?

Om möjligt var jag ännu mer nyfiken (och otålig) på hur det skulle se ut med den här boken än när jag väntade på omslaget till Klar himmel. Jag funderade på om det skulle påminna om det första men kunde inte föreställa mig hur det skulle bli. Med Klar himmel önskade jag en kvinna med cykel och flygplan på himlen, jag hade inga lika starka idéer till det här även om jag hade lämnat några bilder på andra omslag som inspiration till designern. Sedan kom det här förslaget, och jag kände på en gång att det var rätt. Det är samma typsnitt, samma färgskala och samma (eller åtminstone liknande) himmel som på den första boken. Jag gillade det som sagt på en gång, men var lite orolig för att det skulle uppfattas som att Nattens färger som en fortsättning på Klar himmel eftersom omslagen påminner om varandra. Böckerna är dock helt fristående, det enda de har gemensamt är att de utspelar sig under 1940-talet.

Efter att ha ventilerat min oro med min förläggare så lugnade hon mig genom att säga att folk/läsare i allmänhet inte tänker så mycket på omslag att de skulle tro att de tillhörde en och samma serie, det är mest författaren själv och kanske förlaget som är så pass ”insatta”. Däremot tror hon att de som läst och uppskattat Klar himmel kanske kommer att känna igen sig och bli sugna på att läsa även Nattens färger när de ser det här. Och om någon har kommit så långt, greppar boken och vänder på den, kommer baksidestexten att avslöja direkt att det är en fristående bok.

Tanken är att det manus jag kallar Svarta vingar ska bli en tredje bok om andra världskriget, och den kommer faktiskt att knyta ihop de båda första böckerna genom att en karaktär från respektive bok möts i den tredje. På så sätt kommer böckerna att hänga ihop, om än löst. Det går inte kalla det för en serie eller trilogi, men jag har använt mig av ordet triptyk för att ändå markera att det finns ett samband mellan dem. Dock har jag lagt detta manus lite på is och ägnat mig åt ett helt annat vid sidan av redigeringen av Nattens färger den här våren och sommaren. Det var inte planerat så, men ibland är det inte helt lätt att styra kreativiteten… Men om/när Svarta vingar blir klar så känns det numera självklart att det också ska få ett omslag som går i samma stil som de två första. Om kvinnan får en gul klänning kan jag kalla böckerna för ”Stoppljustriptyken”. Ett namn som garanterat ingen annan redan använt. Minns var ni läste det först.

Summera sommaren

Ja, jag vet. Sommaren är inte slut än, men idag börjar jag jobba på mitt vanliga jobb igen och snart drar skolorna igång igen (eller hur blir det pga coronan?), så på ett sätt känns det som om sommaren är slut.

Till helgen ska jag skicka in manuset till bok nummer två till redaktören igen. Sedan återstår en tredje runda då det bara är småpill kvar att göra. Den här omgången känns det som om texten hittat sin rätta form. Jag minns känslan från förra boken, när man läser och tänker ”wow, nu är det snart som en riktig bok”. Missförstå mig rätt. Alla redigeringsomgångar gör ju texten bättre, men det finns alltid något att fila på och vid det här laget tycker jag att redaktören har lyckats boxa in de kvarstående problemen åt mig så att jag har haft en relativ enkel uppgift att rätta till dem. Onödiga meningar är strukna, en del passager borttagna. Det blir mer slimmat och strömlinjeformat. Det känns bra!

I förra veckan fick jag se omslaget till boken. Det känns helt rätt men som alltid får jag inte visa det för er än. Den som läst debutboken Klar himmel kommer att känna igen sig till Nattens färger för det är samma stil på dem om jag säger så. Tanken är att det så småningom ska bli en tredje roman som utspelar sig under samma tid (andra världskriget) och den ska då också få samma prägel på omslaget. Men den boken, Svarta vingar, är inte klar än och jag vet inte när den blir det heller… Det blir alltså som en liten ”serie” även om böckerna är fristående från varandra.

De sista sommarveckorna tänkte jag ägna åt att skriva nytt medan redaktören granskar manuset till bok två. Inte förrän v 44 kommer boken gå till tryck, så jag kommer ha gott om tid att fixa till de sista justeringarna.

För att summera sommaren tycker jag att den har varit bra. Vädret lämnade en hel del att önska i juli, åtminstone där jag befann mig, men samtidigt passade det mig eftersom jag slet med redigering då. Innan dess hade jag hunnit med rätt så mycket nyskrivning så jag tycker att jag har varit effektiv. Nu känner jag mig laddad för att ta mig an hösten!

Över en tröskel

Ibland när jag sitter och skriver och filar på texten kan det vara svårt att tro att det faktiskt kommer en bli en bok av alltihop. Än så länge är Nattens färger osynlig. Den finns inte om jag söker på nätbokhandlarna eller i något annat officiellt sammanhang. I förra veckan fick jag lite mer konkreta bevis på att det ändå faktiskt kommer att ges ut. Förlaget ville ha in en katalogtext, det vill säga den text som presenterar boken och även mig, inför lanseringen av säsongens böcker. När jag skulle försöka skriva den till min debutroman tyckte jag det var jättesvårt och därför hade jag förberett en text den här gången. Efter hjälp från förlaget blev texten klar under förra veckan. Samtidigt fick jag veta att samma formgivare som gjorde omslaget till Klar himmel kommer att få göra det till Nattens färger. Yippee, säger jag bara, för jag älskar det!

Omslag av Anna Henriksson

Vad blir det på den nya boken då? Ingen aning, faktiskt! Klar himmel var jag väldigt säker på att jag ville ha en himmel med flygplan, men med Nattens färger vet jag inte. Jag ser inte något motiv framför mig utan snarare en viss färgskala… vi får väl se vad det mynnar ut i. En moodboard och mitt senaste utkast av manuset har gått iväg till formgivaren. Faktum är att jag är lika pirrig över att få se förslagen till det här omslaget som jag var inför det första. Jag kan inte låta bli att fundera på hur det kommer att bli, men en sak vet jag – och det är att det förmodligen inte alls blir som jag inbillar mig utan mycket bättre. Om du läser bland inläggen här på bloggen med taggen ”omslag” så kommer du också att se att det är den vanligaste reaktionen 🙂

Två stora steg närmare färdig bok inträffade alltså förra veckan. Har hunnit skriva lite nytt och äta jordgubbar och grilla också (vem gör inte det på midsommar?) och känner mig allmänt uppåt!

Vad betyder ett omslag?

”Det tar emot att skriva detta och jag gör det bara för ditt eget bästa.” Gissa om hjärtat hann börja dundra i bröstet när notisen från Instagram dök upp i min telefon. Det var bara de där första raderna som syntes och på några sekunder hann min hjärna gå igenom det ena katastrofscenariot efter det andra. Snart bara tre månader till dess att jag ska göra debut och nu … vadå? Jag klickade in, trots att jag var lite stressad på väg på ett ärende som måste avklaras hyfsat snabbt.

”Jag tycker inte att omslaget är bra.” Ytterligare några sekunder av förvirring och sedan … phu. Okej. Jag kunde återgå till mitt ärende.

Lite bakgrundsinformation kanske är välkommet här. I tisdags kunde jag till slut presentera omslaget på den bok som kommer den 22 september. Det var den 30 april som ett första förslag från förlaget damp ner i min mejlkorg och sedan dess har vi skickat bilderna fram och tillbaka. De har förklarat sina tankar, frågat mig vad jag tycker, berättat om svårigheter med att få färger att fungera såväl i tryck som i sociala medier och så vidare och så vidare. I slutändan la Ted, formgivaren, till ytterligare detaljer och från att ha känts bra så blev det bara ett enda WOW! Tycker jag alltså. Så jag la ut bilden och reaktionerna kom blixtsnabbt.

Lajksen välde in på Twitter, Facebook och Instagram och kommentarerna var överväldigande positiva. 99,9 procent positiva. Från etablerade succéförfattare till nybörjare via drömmare och brinnande författarhjärtan var det bara glada tillrop. Jag är inte naiv. Ibland ljuger vi för att andra ska känna sig bättre, vilket inte sällan är ett av mänsklighetens mest vackra drag, men det är lätt att klicka i ett hjärta och gå vidare. Det är en simpel lögn, som inte kräver något av personen bakom. Att ta sig tiden att kommentera och heja på med en lögn … kalla mig naiv, men jag tänker tillåta mig att lita på att människor är ärliga. Således var det alltså på det sättet att i stort sett alla var lika förtjusta som jag. Åtminstone nästan.

Och oavsett vad man tycker om omslaget är det svårt att ignorera. Det lyser, bokstavligt tala,t och kan få läsaren att stanna till. Få denne att läsa baksidestexten.

Några få sekunder. Jag har läst sju någonstans. Det är allt vi har på oss från det att läsaren plockar upp en bok denne inte känner till till dess att denne bestämmer sig för att köpa eller inte. Seven seconds. Seven seconds away.

Jag och DM-skrivaren hade en intressant diskussion om betydelsen av ett omslag. Hen jobbar med sådant. Jag var väl inte lika övertygad om att det i slutändan är omslaget som avgör huruvida någon kommer att ta med sig min bok för att fylla ut sitt privata bibliotek. Det kan säkert stämma när man står på finhyllan i bokhandeln eller längst fram på Ica Maxi eller Coop eller vad det nu kan vara. Eller hamnar högt upp på rekommendationslistor hos Adlibris, Bokus eller vad det nu … ja, ni fattar. Jag måste nog hitta mina läsare på andra sätt.

Jag är okänd, om man inte räknar sisådär några tusen fotbollstwittrare, och kommer ut på ett litet förlag. Vi måste fightas och det tänker vi göra. Saken är den att omslaget visar just det, tycker jag. It’s not the size of the dog in the fight, it’s the size of the fight in the dog.

Jag blev inte arg eller ledsen eller något sådant över DM:et. Jag är övertygad om att det kom från det bästa av ställen. Jag är snarare tacksam för att någon tog sig tid att skriva och diskutera mitt omslag och på sätt och vis är väl det en seger för Ted och det arbete han lagt ner. Jag tror nämligen att hen har fel. Tyck om det, hata det, förundras över det, älska det, förlöjliga det, tyck och tänk vad du vill, men tyck och tänk. Något annat är inte möjlig, hävdar jag, och vi minns väl alla hur Hjalmar Söderberg uttryckte det i Doktor Glas? Mission accomplished.

Låt mig avsluta med att förklara varför jag älskar det så mycket som jag gör. Det hade kunnat bli tvärtom. Jag var faktiskt livrädd för att jag skulle avsky omslaget, men jag har varit ärlig från början och att det stannade här gör mig lycklig. Så igen. Varför är jag lycklig?

Den som läser kommer att förstå omslaget. Det är fullt av symbolik. Norrskenet, eller är det möjligen strålkastare? Stjärnorna på himlen eller stjärnorna vi beundrar? Neonljuset eller drömmar som brinner upp? Vemdalsskalet eller Hollywood Hills. Mörkret före ljuset eller bara ett nattsvart berg fullt av hot? På väg upp till toppen eller på väg ned till botten?

Det var det och nu när jag har tvingat er att ta sig igenom detta alldeles för långa inlägg (som kunde ha blivit längre, tro mig. Jag hade mer att säga i ämnet) är det väl inte mer än rätt att jag delar med mig av omslaget. Så kan ni själva känna efter, helt ärligt.

När allt genast blir mer mer verkligt

Jag och mina bloggkollegor talade nyligen om att vi gärna skulle vilja ha in en omslagsdesigner bland våra gästbloggare. Det var faktiskt mitt förslag och anledningen till det var att jag just där och då gick och väntade på att förslaget skulle skicka ett förslag på omslag till mig. Det var på gång, men ännu hade det inte trillat in något och mycket av mina tankar upptogs av vad som komma skulle.

Själv är jag inte särskilt trygg i den världen, men det händer att jag känner väldigt starkt för en idé. En gång under min tid på Expressen fick jag till exempel för mig att vi skulle illustrera ett större reportage jag gjort med ett stort, svart kontokort som skulle symbolisera initiativet som kallas Svarta Massan, supportrar till AIK som skulle agera bank för klubben. Det blev riktigt bra, tack vare skickliga redigerare och det var häftigt att se min idé på papper.

För det mesta lämnade jag dock det tänket till fotografer eller redigerarna. Journalist, bliv vid ditt tangentbord, ungefär. För en kort evighet sedan fick jag frågan från förlaget om jag hade några förslag på hur mitt omslag skulle se ut. Jag funderade i några sekunder och insåg att jag faktiskt hade det. Eftersom tv-fenomenet Vänner är en oerhört avgörande fond för det som är min debutroman, såg jag framför mig den ikoniska soffan. Ni vet, den som står vid fontänen i vinjetten, men som egentligen hör hemma på Central Perk.

Förra helgen ramlade det så in ett mejl, som det ju plägar göra med jämna mellanrum. De flesta är skräp eller reklam och raderas således mer eller mindre per automatik av min hjärna med benägen hjälp av höger swipetumme. Så icke denna gång. Till att börja med för att jag såg att det var från förlaget. Och sedan för att jag såg rubrikraden. Omslag.

Jag öppnade och läste igenom den korta texten innan jag med förhöjd puls (jo, faktiskt), tryckte på bilagan. Genast blev allt så verkligt. Genast blev känslan av hur nära det är att faktiskt bli en bok av de där orden jag skrev för en annan kort evighet sedan. Jag önskar att jag kunde visa det för er här och nu, men det får anstå ytterligare ett tag. Men jag kan berätta att ”min” soffa inte fanns med. Egentligen ingenting av det jag föreställt mig och den första reaktionen blev således ett, ”vad är det här?” Men jag tillät mig att andas, läsa igenom texten ytterligare en gång och faktiskt fundera över vad det var jag såg.

Och jag insåg att det finns en anledning till att jag bör hålla mig till tangentbordet. För det här var bättre än det jag föreställt mig. Min idé var krystad och riskerade dessutom att se ut som något helt annat än det jag tänkt mig. Man måste inse att min förutfattade mening inte nödvändigtvis översätts till samma tanke i eventuella läsares skalle. Skulle de verkligen förstå min symbolik? Men det här, det känns klockrent. Det är avskalat, snyggt och ändå en tydlig anspelning på historien jag skrivit. Kort sagt, jag är mycket nöjd, och jag ser som sagt verkligen fram emot att få dela det med er, inom kort.

Är ni alltför nyfikna hänger ni på på instagram där jag heter @danielsjobergforfattare för där lär det dyka upp först.

Kostym

Dömer du också boken efter omslaget? Som du nog vet vid det här laget, är jag en sucker för yta. Älskar kläder och smink och variationen av uttryck som jag kan frammana genom rätt kombination av tantkavaj och bohemiska örhängen

Däremot tycker jag inte om det förväntade och skulle aldrig ta på mig en klassisk kostym eller pennkjol med blus. Gärna blus, men till jeans eller shorts kanske. Och kavajen, ja tack, men inte med matchande byxa. Jeansbyxor och rutig skjorta funkar inte heller, men kanske mest för att jag känner mig som en karl i det. Volanger och puffärm är mer min melodi. Men poängen: Jag vill inte bli förutsägbar, inte bli kategoriserad, inte bli dömd efter omslaget. 

Bokbranschen vet hur den ska paketera varan. Pastellfärger och titeln i skrivstil signalerar en viss genre, medan svart botten och eldsflammor signalerar en annan. Läsarens öga orienterar sig lätt i bokhandeln. Ska man se det som en tjänst för läsaren, som underlättar inköpet? Eller ska man se det som en förolämpning, att man inte förväntas kunna tänka själv? Läsaren förvandlad till en målgrupp vars mest intressanta tillgång är dess plånbok? 

Min bok har inget omslag än. Det är på gång, men jag har inte sett det. Och jag är inte säker på att min egen input var till någon större hjälp. Något abstrakt, lite vasst, föreslog jag. Kanske de där händerna som finns i dikten, men bara inte några händer som kupar sig runt ett ljus eller en fågel. Ett shabby chique-foto i krusidullig ram. Vit. Eller såna där gamla kloka händer, händer som har varit i koncentrationsläger och har något viktigt att säga dig. Svartvitt, hög kontrast. Nä, inga sådana händer. Hellre inga händer alls. 

Vi får se hur det blir. 

Jag gillar omslagen till Bukowskis pocketböcker. Svart botten, svartvitt foto på författaren i sunkig t-shirt, magen som sticker fram, cigg i handen. Kanske en öl, ett billigt hotellrum. Skrivmaskinstypsnitt och något postmodernt grafiskt inslag i pastell. Det omslaget gör sig liksom inte till. Eller gör det? Det påstår att det inte bryr sig, men kanske bryr det sig i allra högsta grad just om att ta avstånd. Som jag, kostymen jag inte vill ha, men kanske hamnar jag i ett annat fack när jag undviker den, får en annan kostym bara, en som jag tror att jag har valt själv. 

De där röda biblioteksomslagen till böckerna som de går ned i magasinet och hämtar åt mig, de som har en hel radda av läsare som satt sina avtryck i dem: en mygga, en fettfläck, ett utsmetat chokladflarn. Men omslaget, mjuknat i kanterna och den speciella lukten. Ingen retorik som riktar sig till just mig, bara författaren och titeln i mörknat guld på bokryggen, annars ingenting. 

Vi poeter håller inte på liksom. Marknadsanpassar. Når ut. Ler. Nej, poeter håller inte på; vi läser utan intonation, ger fan i att le på foto, och hoppas att åtminstone några av de 150 exemplaren som ska tryckas, säljer sig själva.

Och det är också en kostym. Hoppas att ingen dömer oss för det.

Att inse att det närmar sig

Trots att jag i sommar har jobbat en hel del med redigeringen av ”Emmas nya liv” har det varit svårt att ta in att texten på skärmen faktiskt kommer förvandlas till en bok. En riktig bok med omslag, baksidestext och sidor som man kan bläddra mellan. Men när det i förra veckan dök upp ett första utkast till omslaget började det så sakteliga sjunka in. Det ska faktiskt bli en bok! På riktigt!

Omslaget nu klart och i september blir det boksläpp.

Det är även klart att ”Emmas nya liv” ska vara med på bokmässan i slutet av september. Att jag ska vara på bokmässan. Hur galet är inte det?! Jag har aldrig varit där och ska bli så himla kul. Jag ser verkligen fram emot det. Just nu i alla fall. Jag vet att när det närmar sig kommer jag att bli supernervös. Mitt introverta och blyga jag kommer att fråga vad jag egentligen gett mig in på och undra om jag inte kan slippa. Det är lätt att sitta här idag och fantisera om att prata med en massa skrivande människor och knyta nya kontakter, men när det kommer till kritan är det ju jätteläskigt. Men jag tänker inte banga ur. Jag ska minsann våga. Mitt förlag och mina författarkollegor borde jag åtminstone våga prata med. Det blir ändå ganska naturligt att göra det när man träffas i samma monter. Och det skulle vara ganska suspekt om jag stod där och inte yppade ett ord 😉  

Kolla in detta! Det finns ett omslag!

Frågan är om min redaktör visste vad hon gav sig in på när orden ”Hur känner du inför omslaget, vill du vara med från början och ge input där?” lämnade hennes kontor och flög in i mitt öra.

EH JA!? DET VILL JAG VERKLIGEN! var väl mitt svar, och sedan dess har jag fått tycka till om allt från de första skisserna till slutresultatet. Dock har det alltid slutat med att förlaget fått sin vilja igenom vid eventuella meningsskiljaktigheter, dom vet trots allt bäst vad som kommer dra blickarna åt sig i en butik.

Och ja, mot detta omslag – formgjort av fantastiskt duktiga Eva Lindeberg – är det tänkt att blickar ska dras något så in i norden denna hösten! Och nu känns det mer på riktigt. Mycket mer! När jag pratar om ”boken” nu så är det inte vilken bok som helst, utan den turkosa boken med mitt namn i en kopp kaffe. Kunde ju inte bli mer rimligt? Jag kan inte vänta tills jag får hålla den i min hand första gången, hur galen kommer inte den känslan vara?

Nu är det dags för nästa riktigt kluriga nöt att knäcka: baksidestexten! Den viktigaste av dem alla, den som kommer få folk att antingen stoppa boken i sin kundvagn och gå/klicka sig vidare till kassan och betala för den, ELLER bara scrolla förbi/sätta in den i hyllan igen. Känn ingen press Mirijam…

Att tillhöra en förlagsfamilj

Emelie-Novotny_071_c Stefan Tell

Foto: Stefan Tell

Vänd rätt upp blev antagen av Bonnier Carlsen i november 2016. Redan i maj 2017 blev jag bjuden på deras vårfest. Visst, det är alltid roligt att gå på fest, men för mig har det viktigaste varit att bli inkluderad och välkomnad – och det har jag verkligen blivit!

På den första festen vågade jag knappt andas om att jag skulle ge ut en bok, men var ju tvungen att svara på frågan vem jag var och vad jag gjorde där. Jag möttes av flera etablerade författare som var imponerade av mig, av att jag fått min debut antagen där. För mig har det aldrig varit viktigt att tillhöra ett stort förlagshus, men det har varit viktigt för mig att ha ett sammanhang. Förra året var jag på bokmässan och jobbade i Akademibokhandelns monter. Jag hade inga uppdrag eller åtaganden för förlaget ändå blev jag återigen medbjuden på förlagsmiddag, omhändertagen och delaktig.

I tisdags var det dags igen när Bonnier Carlsen firade sitt 25-års jubileum. Förutom att träffa min förläggare och redaktör och alla andra som varit delaktiga fick jag träffa den person som var den första att lektörsläsa mitt manus. Jag har såklart vetat att manuset blivit läst och bedömt många gånger innan utgivningsbeslut fattats, men det blir så verkligt när alla anonyma bedömare plötsligt står framför en. Det är hisnande att hon har haft så stort inflytande över mitt och Vänd rätt upps väg ut i offentligheten utan att jag har kunnat påverka det. Det kändes som att få sluta en cirkel när jag fick signera hennes tryckta version av boken och jag tackar min lyckliga stjärna för att det var just hon som fick läsa just mitt manus.

IMG_3545

Jag fick också träffa Sara Edström som har gjort det fantastiska omslaget till Vänd rätt upp och vi började genast att tänka i hisnande tankebanor om vilka fler omslag vi skulle kunna samarbeta med framöver. Flora Wiström som jag ska ha ett samtal med på bokmässan var också där. Och så fick jag träffa både Lin Hallberg och Åsa Larsson som jag också kommer att samtala med på bokmässan. Åsa Larsson skriver ju spänningslitteratur för både barn och vuxna men är också hästtjej. Hon överväldigade mig med fina ord om min bok och jag påmindes om hur viktigt det är att få höra det (helst om och om igen). Vi pratade om att hästboken gör barn till läsare och om att tonårstjejer marginal för att göra rätt är så snäv och om hästtjejen som så ofta sliter i det tysta.

Det här sammanhanget är det som ger mig energi och inspiration att ta tag i skrivandet, bokmässan och hösten, för det är ett sammanhang som jag vill fortsätta att tillhöra.

Det händer nu!

IMG_2245

Det har hela tiden varit sagt att boken skulle komma från tryckeriet den här veckan. Jag har tänkt att jag inte ska lägga så stor vikt vid vilket datum det var sagt, tänkt att den kommer väl när den kommer. Den kommer inte att komma snabbare för att jag mejlar förlaget stup i kvarten. Och framförallt så kommer förlaget att höra av sig när de får den – hör de inte av sig har de inte fått den.

Men så blev det måndag och jag hade varit tålmodig hela dagen och inte ens skickat ett endaste litet mejl om en endaste liten bok. När jag öppnar dörren hemma till lägenheten ligger det sex postavier på hallmattan. Trots att jag vet att böcker alltid kommer till förlaget först kunde jag inte låta bli att tänka att kanske, kanske. Jag höll mig lugn, det var middag och simskola. Sen gick det inte mer, in i bilen, ner till Ica. Personalen som tillmötesgående tar fram paket efter paket som det står Förlagssystem på. Bonnierförlagen använder sig av Samdistribution som distributör så det var tydligt redan innan jag ens öppnat paketen att det inte var min bok. ”Det var inte vad jag ville ha” muttrade jag och gick hem. Jag hade kunnat lämna kvar de där bokpaketen som jag egentligen är alldeles tacksam för att förlagen skickar till mig.

Det blev tisdag och jag hade lärt mig av gårdagens överilade förhoppningar och satt någorlunda lugnt och stilla på mitt kontor. Hade sen tidigare ingen aning om att vänta på en bok är ett prov i självbehärskning.

På onsdag morgon skrev jag ett mejl till min förläggare och min redaktör redan när jag stod i hissen på morgonen. Jag tänkte inte. Jag bara gjorde. Ungefär sådär som på den tiden när jag fortfarande dejtade och funderade på om jag skulle höra av mig eller inte. De sms:en följdes alltid av ångest, men nu fick jag snabbt svar om att den hade varit väntad igår men inte dykt upp. ”Kanske kommer idag”. Jag fortsätter in på kontoret, slår på datorn, gör sånt som en gör på kontor. Det går tio minuter, eller en kvart. Jag kanske måste kolla mejlen igen. Och så plötsligt trillar bilderna in, den är här nu!

IMG_2251

Jag visar bilderna för kollegorna på kontoret, bestämmer med förlaget att jag ska komma till lunch och få mitt exemplar. Men hur lyckas en jobba fokuserat när det ligger en helt ny bok och glittrar ett par tunnelbanestationer bort? Det bor luft i mina steg och en förväntan som expanderar i bröstet – det händer nu!

På förlaget kommer redaktörs-Karin ner i receptionen med boken. Guldet som blänker, pärmarna som är perfekt mjuka, lukten av nytt papper och att den är min. Hästen som framträder mer när ljuset ligger rakt på och i en annan vinkel nästan försvinner. Vi står och pratar en stund, om boken och releasen, om hästar och skrivandet. Jag tummar och tummar, vill inte ens lägga ner den i väskan, vill bara vara kvar i det där första mötet. Då när allt fortfarande finns kvar. Jag går hem med den när maj är som finast, precis när syrenerna står i full blom, det doftar vemod och förväntningar.

 

Det är en lättnad att Vänd rätt upp är här nu – jag gjorde det verkligen – jag skrev en bok! Nu ser jag fram emot att fokus ska flyttas från mig till boken. Att läsare ska få ställa sina egna frågor till berättelsen och hitta sina egna svar. För egentligen är det ju nu allting börjar.

Korrektur-yra

Emelie-Novotny_021_c Stefan Tell

Foto: Stefan Tell

Förra veckan gjorde jag ingenting förutom att läsa korrektur på romanen (och jobba på mitt dagjobb förstås). I vadderat kuvert kom den hem till mig, 326 sidor text satt på boksidor.

Jag har väntat länge på den dag när jag på allvar ska förstå att jag ska ge ut en bok. Att det är svårt att förstå att det ska bli en bok när det enda som existerar av den är ett råmanus och ett samtal på förlaget är inte så konstigt. Men jag har hela tiden tänkt att när vi påbörjar redigeringsprocessen, när vi skriver kontrakt eller när jag får förskottet utbetalat skulle vara så konkreta händelser att jag efter det inte skulle kunna undvika att förstå att det är på riktigt. Men den där känslan infann sig aldrig riktigt. Jag satte hela tiden upp nya mål för när jag skulle börja förstå att manuset skulle bli till bok. Inte ens att få se omslaget ändrade overklighetskänslan.

IMG_1735

 

IMG_1732

Det är först nu, när jag långsamt, långsamt läser mina egna ord på de där utskrivna papperna och börjar blir osäker på om det verkligen är jag som skrivit dem som det börjar gå upp för mig. På ett sätt älskar jag främlingsskapet med texten. När det plötsligt skulle kunna vara vem som helst som har skrivit de där orden vill jag så gärna tänka att jag är redo för att släppa den.

Samtidigt blir jag smått panikslagen när jag läser alla de där orden som jag har satt i följd efter varandra, för nu är det min sista chans att ändra något. Eller rädda det som räddas kan. Det är precis så dramatiskt som det låter.

img_1738.jpg

Jag flyttar kommatecken, korrigerar stavning, funderar över vilket som är mest rätt ”som om” eller ”som att”, försöker att vara konsekvent trots att jag egentligen inte är ett dugg konsekvent. Försöker att vara pigg, alert och noggrann trots att kvällarna i februari är så vansinnigt korta och mörka. Jag börjar kalla mitt barn för Ylva som är huvudpersonen i Vänd rätt upp. Egentligen är det omöjligt att korra sin egen text, därför läser en korrläsare som inte har läst texten förut. Både jag och redaktören har läst manuset så många gånger nu att det är lätt att bli blind för de fel som smugit sig in. Jag slutar oroa mig för korrfel, tänker att det värsta redan är förbi trots att jag vet att det inte är sant.

 

9789163898174-1

 

Över en natt finns boken att bevaka på alla internetbokhandlare, den är upplagd i Bokinfo och sökbar på förlagets webbsida. Den finns tryckt på en hel sida i Bonnier Carlsens sommarkatalog. Det är både brutalt och en lättnad. Den guldfolierade hästen på omslaget som Sara Edström gjort tittar på mig med lite distans. Jag har inte hittat på, det är fler än jag som tror och jobbar för att det ska bli en bok på riktigt.

Nu har Vänd rätt upp fått ett släppdatum också – 4 juni kommer den att finnas i fysisk form. Och jag har ännu några månader på mig att vänja mig vid att jag faktiskt har skrivit en bok!

Ögonvittnet

Omslag betyder inte bara skyddspapper, bokpärm eller bandage. Ordet kan också användas för att beskriva en plötslig förändring. Och varje definition är applicerbar på mitt känsloläge just nu.

Jag har sett utkast tidigare, under produktionen, men det var inte förrän idag när en nyhetsflash dök upp framför mig på skärmen som jag fattade. Min bok är på väg!

Som en dåre har jag slitit med omskrivningarna, och texten kommer säkert redigeras många vändor till, men jag är över krönet och nu finns det en tydlig målbild. Vill ni se?  Låt mig presentera: Ögonvittnet!

Den utspelar sig i Lerviken vid Öresund och handlar om Harriet som är en ung brottsutredare i den nya polisorganisationen i Skåne. Harriet flyttar söderut för att ta hand om sin pappa som börjar bli till åren men dras istället mycket snabbt in i ett brutalt mord. Spåren pekar mot den närmsta kretsen. Sakta börjar hon förstå att det finns någon som sett, någon som blundat och någon som fortfarande betraktar.

Så är den, min kommande bok, och jag blir så otroligt glad när jag ser det fina omslaget!

 

 

It’s my party and I cry if I want to

IMG_7150
Kanske finns det någon som tycker: ”Har han skrivit en jäkla bok så borde det väl inte vara för mycket begärt att han får ur sig några väl valda ord om hur det var att ha releasefest för den”. Men jag är ledsen … och även om det är glädjetårar som strilar, så är sanningen den att jag fortfarande är alldeles för omtumlad efter gårdagens händelser för att lyckas formulera något värt att dela med mig av. Så jag ger er en mosaik av bilder på några av de fantastiska personer som var med och delade denna magiska kväll med mig. Och så får jag återkomma och berätta mer när jag landat!

Tack alla!

 

Bilder tagna av paparazzifotograf (och författare) Mats Strandberg.

 

Veckans låt är inte riktigt från  Down under-spellistan (musiken som flödade ur freestylen och räddade mina tonår) utan här kommer ett nummer vi drog av på festen. Jag sjunger och min fantastiske vän Aaron Flinn (Adam i boken) spelar gitarr. Aarons musik finns t ex på iTunes och Spotify.  Nature Boy skrevs av Eden Ahbez. 

Ett besök på tryckeriet

michaela avdrag

Jag fick hålla i skalet till min bok och det kändes så häftigt!

Exakt en vecka sedan fick jag chansen att besöka tryckeriet där min debutroman trycks. När någon säger tryckeri tänker jag enorma salar och apparater, men Nord Print där min bok trycks är relativt litet. Det handlar naturligtvis om att vi kommit en bit vidare från Gutenbergs tider och det mesta sker digitalt. Trångt var det ändå mellan maskinerna, varje kvadratcentimeter är utnyttjad.

Jag fick känna på ett avdrag av omslaget och Heigo som jobbar på tryckeriet skar ut det och vek sedan det så att det blev en liten bok – utan alla sidor så klart. Men det kändes otroligt magiskt att få hålla i min bok fastän den inte alls var färdig.

19911731_10154853726967711_1407330318_o 2

Heigo Anto från Nord Print skär ut avdraget så att vi ska få känna på det.

Omslaget är strävt och sitter bra i handen och boken kändes som en härlig karamell. Kan inte nog berömma Linn Henrichson för det fantastiska omslaget – och om du inte redan gjort det ska du absolut läsa inlägget om omslagsprocessen!

Jag fick också lära mig att omslag och själva boksidorna trycks i olika maskiner. Egentligen säger det ju sig själv, men jag hade nog aldrig reflekterat över detta. Min bok är mjukpärmad med flikar och när omslaget är tryckt och utskuret ”paras” det ihop med boksidorna och till slut skär en maskin övre och undre kanten så att det blir perfekt.

 

19893682_10154853726957711_1274464361_o 2

Jag tillsammans med Linn som gjort omslaget.

Fastän jag älskar ord och bokstäver (föga överraskande va) älskar jag också siffror. Jag tycker om att veta exakt hur långt jag sprungit och hur många steg jag gått under en dag. Därför frågade jag naturligtvis hur länge det tar att trycka en bok. Jag fick genast en motfråga – hur stor bok, hur många sidor och hur många exemplar. Ja, det här är som frågan hur lång tid det tar att skriva en bok. Det beror ju liksom lite på.

300 sidor och A5-storlek sa jag då. Som svar fick jag att det tar ungefär tre dagar. TRE! På något sätt känns det som att trycket tar en evighet men det måste nog vara den snabbaste biten i en skrivprocess. Så klart har tryckeriet andra projekt än min debutroman, men om några veckor kommer boken att finnas. I måndags gav vi nämligen äntligen trycklov med min redaktör Amanda!

Efter att ha besökt tryckeriet och träffat dem som jobbar där känns det väldigt bra. Jag vet att min bokbebis är i trygga händer och att slutresultatet kommer att bli fantastiskt fint. Nästa gång får jag hålla i hela boken, inte bara skalet. Kan knappt förstå att det verkligen händer snart. 4,5 års slit resulterar i en riktig bok. Wow!

Har du någon gång besökt ett tryckeri?