Något att hålla i handen

Jag har varit på releasefest. Min skrivcoach Sören Bondeson har precis släppt sin första roman på tio år, Lögnen är en annan sanning. En historisk besättelse som bygger på verkliga personer under en mörk höst i Stockholm 1941 när fascismens vindar blåser i Europa och krigsmakten i Sverige är mobiliserad på alla fronter. Om du brukar läsa mina inlägg tror jag att du kan ha noterat att jag eventuellt nämner Sören i ungefär var tredje krönika. Anledningen till det är att jag beundrar honom och han har betytt väldigt för mitt skrivande.

Vi träffades på Löwenbräu vid Fridhemsplan. Om ni inte varit där är det värt ett besök. En legendarisk ölstuga som grundades i början av nittonhundratalet. Då låg krogen på Jakobsgatan men under 70-talet när Klarakvarteren revs fick den flytta in på Kungsholmen. Inredningen är emellertid oförändrad och atmosfären, väggarna och personalen andas tysk Bierstube.

Huvudkaraktären i Lögnen är en annan sanning rör sig på krogarna runt Klara och jag tänkte att det kanske var så här det kändes då. Tyskt öl, sillmacka och bjudcigaretter i glasen på bordet. Vad mer kan man önska?

Restaurangens övervåning blev snabbt packad och temperaturen steg i samma takt som gästernas alkoholhalt. När sorlet hade lagt sig satt vi, eleverna från den hemliga manusbearbetsningsgruppen i bankrånarkällaren, kvar runt bordet med Sören. Vi pratade om framtiden, dåliga beslut (som att följa med någon ner till lastdäcket på en finlandsfärja) och vad som gör en lycklig (tydligen inte en kärleksfull finsk dam). Några av oss kommer att släppa bok under året och jag ytterligare en ljudboksserie.

”Känn här”, sa Sören, tog min hand och strök över omslaget på den vackra romanen framför mig. ”Den här är på riktigt.”

Ett subtilt sätt att säga att han tycker att jag ska satsa på att skriva något som kan ges ut även i pappersform. Sören är traditionell i det avseendet och många med honom. Ganska ofta får jag känslan att en del inte anser att det jag gör räknas eller är lika fint. Vissa tror till och med att det är enklare.

”Men känns det inte tråkigt att du inte har något att hålla i handen”, utbrister somliga bekymrat när jag berättar att jag skriver för ljud. Ungefär som om det var poängen med litteratur. Ibland får jag frågan om man får kalla sig författare då. En del säger näsvist att författare är man först när man fått två litterära verk utgivna av ett etablerat förlag och kan visa upp ett medlemsskap i Författarförbundet. Well, jag har inte reflekterat över det men när författare som titel kommer på tal tänker jag på Ernest Hemingway, Astrid Lindgren eller Sören Bondeson. Det är något stort och nästan ouppnåeligt. Det enda jag vet om mig själv är att jag älskar att skriva och det motiverar mig om människor som tar del av historierna tycker att de väcker frågor eller har ett underhållningsvärde. Längre än så har jag inte funderat.

Därifrån gled samtalet snabbt över i andra viktiga ämnen som vad man gör om man blir jagad av en galen finne och vilka lärdomar man kan dra av att vara lättfotad på färjan. Timmarna rasslade iväg. Vi skrattade och jag hann tänka att livet tog en viktig vändning som jag alltid kommer att vara tacksam över, när jag öppnade den där källardörren en måndagkväll för drygt tre år sedan.

Jag lämnade ölstugan, glad i hågen och varm om hjärtat. På bussen tog jag fram boken vars omslag jag klappat. Jag har väntat länge på att få läsa den och ville kasta mig över den. Hans texter berör mig nästan alltid och när jag öppnade pärmarna möttes jag av följande.

En sak vet jag säkert nu. Den här boken känns finast i världen att få hålla i min hand.

Temavecka: Christinas antagningshistoria

christinas

Fotograf: Jonas Schiller

Denna vecka har vi temavecka 🙂 Vi kommer alla skriva varsitt inlägg om hur det gick till när vi blev antagna och eftersom jag bloggar på måndagar så har jag den stora äran att börja.

För lite mer än ett år sedan, i mars 2016 för att vara exakt, satt jag med ett färdigt manus. Eller i alla fall ett manus som var så färdigt som jag själv kunde göra det. Detta manus tog sina första stapplande steg hösten 2014 men det var först våren 2015 som jag verkligen bestämde mig för att skriva klart det. Nästan varje dag i sex månader skrev jag och på slutet var jag som besatt. Det enda jag tänkte på, nästan dygnet runt var mitt manus. Så osocial som jag var då har jag nog aldrig varit tidigare 🙂

I september 2015 skickade jag in det första kapitlet av manuset till Harlequins författartävling. Jag gick vidare och fick skicka in hela mitt manus. Men där tog det stopp. Jag bröt ihop i några dagar innan jag gav mig tusan på att detta manus, min berättelse om Daniel och Alexandra, skulle bli en bok. På ett eller annat sätt.

Det var då jag beslöt mig för att ta hjälp av en lektör. Jag gick igenom manuset en gång till och skickade sedan iväg det till lektören jag varit i kontakt med.

Med hjälp av lektörens feedback – som jag, om jag ska vara ärlig, gick och surade över i några dagar då jag inte kunde förstå hur hen inte kunde se hur fantastiskt mitt manus var utan hen hade hittat en hel del saker som behövde ändras, förtydligas eller plockas bort –  jobbade jag igenom manuset ytterligare två gånger och skickade det sedan till fyra testläsare. När de sagt sitt gick jag igenom manuset ytterligare två gånger.

Så satt jag där, för lite mer än ett år sedan, med ett manus som var färdigt. Jag hade lätt kunnat pilla i det i en evighet men någon gång måste man helt enkelt sätta stopp och ta nästa steg.

Jag skickade mitt manus till åtta olika förlag.

Väntan på svar var olidlig. Som att vänta barn skulle jag gissa. Vad då tänker ni nu, hon har ju två barn så hon borde ju veta hur det känna att gå och vänta på att förlossningen ska sätta igång men tji fick ni. Mina två är förlösta med planerat kejsarsnitt så jag har vetat nästan exakt på klockslaget när de ska komma 🙂

1 april fick jag den första refuseringen. Det kändes stort. Jag hade skrivit klart ett manus som ett förlag kunde refusera. Det är inte alla aspirerande författare som ens kommer så långt. De nästkommande veckorna trillade det in ytterligare några refuseringar och när det gått tre månader och jag fortfarande inte hört av några av förlagen jag skickat till så var jag på väg att gå upp i atomer. Jag skickade iväg några mejl där jag försiktigt hörde mig för hur det gick med mitt manus och fick en personlig refusering tillbaka av ett av dem och av ett annat fick jag svaret att mitt manus fortfarande var ute hos lektör och de bad mig avvakta.

Ni kan ju tänka er hur jobbigt det var. Att sitta och vänta när men vet att manuset gått vidare ytterligare ett steg och man ville bara veta om det skulle bli ett ja eller inte.

Medan jag väntade fick jag ytterligare två personliga refuseringar.

Sedan kom det. Mejlet från förlaget som bett mig avvakta. Med darrande händer klickade jag upp mejlet och läste. De ville ge ut min bok.

Jag borde ha blivit överlycklig. Dansat runt av glädje men jag kände mest panik. Kalla fötter kanske man skulle kunna säga. Var jag verkligen beredd att lämna över kontrollen? Tillsammans med förläggaren kom vi överens om att jag skulle redigera mitt manus en gång till utefter deras feedback och sedan skulle vi ta ställning till det igen. Jag fick sommaren på mig.

Jag gissar att ni som läser detta kan tycka att gud vad konstigt. Att hon inte kastade sig över chansen att få sin bok utgiven av ett stort förlag, men för mig blev det bara konstigt. Inte alls som jag hade tänkt att det skulle bli. Jag ville ju bli utgiven på ett ”traditionellt” sätt. Med en inbunden bok som kommer ut i de fysiska bokhandlarna, med ett debutantporträtt i Svensk Bokhandels katalog osv. Alltså tvärtemot vad de erbjöd mig.

I två månader redigerade och funderade jag över vad skulle göra.

I augusti skickade jag in manuset till förläggaren. Jag var redo om de var det.

5 september 2016 skrev jag på kontraktet och har inte ångrat mig en enda sekund sedan dess.

Min debut blir kanske inte som jag föreställde mig det när jag satt där och skrev som besatt på mitt manus, men jag kan verkligen inte vara nöjdare. Min förläggare, mina redaktörer, min omslagsdesigner, ja alla som jag hittills kommit i kontakt med på förlaget har varit så hjälpsamma och tillmötesgående. De har svarat på alla knasiga frågor, stått ut med min envishet och varit tålmodiga när det känts jobbigt. De har verkligen haft mitt manus, Hemligheter små, bästa i åtanke under hela den här processen.

Ibland blir det inte som man planerat, men vem säger att det inte kan bli riktigt, riktigt bra ändå bara man vågar ta steget!

PhotoGrid_1487580975385.png

Cover story

Screen Shot 2017-04-19 at 18.18.21

Författarporträtt. Foto: Ola Kjelbye

Shit’s getting real!

Det är nästan som att boken redan existerar för nu finns det ett omslag! Det är min vän, den fantastiske konstnären och grafiska formgivaren Pär Åhlander som gjort det och jag är så galet nöjd. Jag har det sparat på mobilen och kan inte låta bli att ta fram och titta på det – flera gånger om dagen. Det är precis vad jag vill att läsaren ska mötas av på vägen in i min berättelse.
Men jag tänkte inte snacka så mycket mer i dag, utan låta er ta del av omslaget själva.
Så här är den – min bok:

Screen Shot 2017-04-19 at 18.22.02

Vad det ska stå på baksidan är inte riktigt bestämt men här är katalogtexten:
X
1987. Jim är nitton år och reser ensam till Nya Zeeland, lämnar Stockholm bakom sig för att bli en ny och bättre version av sig själv. Han flyttar in hos sin farbror och faster, skaffar jobb och försöker bygga upp en tillvaro. Men minnena av det kaos han lämnat förföljer honom, och hans konservativa farbror styr sin familj med järnhand. En dag hämtar Jims faster honom efter jobbet och lämnar av honom på ett hostel. De vill inte att han bor hos dem länge, eftersom de har förstått att han är homosexuell. Nu börjar en omtumlande inre och yttre resa, och till slut vågar Jim äntligen se tillbaka på allt som lett honom till andra sidan jorden – down under.

Johan Ehn är skådespelare och konstnärlig ledare för Teater Barbara i Stockholm. Down under är hans debutroman, en till stora delar självbiografisk berättelse om den svåra balansgången mellan att försöka passa in och samtidigt vara sann mot sig själv.

”Det är sexigt, sorgligt, vackert! Johan Ehn är en ny begåvad och spännande författarröst som jag vill läsa mycket av framöver.” 
Linda Skugge
X
X
Veckans låt från  Down under-spellistan, musiken som flödade ur freestylen och räddade mina tonår.

Om ni vill få en liten inblick i min vardag, kolla gärna på mitt Instagramkonto; johanjimehn

När orden försvinner

christinas

Fotograf: Jonas Schiller

Ibland kan jag uppleva att orden börjar sina. Sakta försvinner de, ett efter ett. Jag får svårt att skriva. Det flyter inte alls lika lätt och smidigt längre och jag får kämpa fram varje ord som hamnar i dokumentet.

Så har det varit ett tag nu.

Jag har suttit i timmar och redigerat men knappt tagit mig framåt. Orden som finns där inne räcker inte till för att göra texten bättre och jag blir irriterad på mig själv för att det haltar. Med Hemligheter små hade jag inte detta problemet så tidigt i processen, utan jag hann skriva råmanus och redigera flera vändor innan det slog till. Tvåan ger mig betydligt mer huvudbry tidigare i processen än vad Hemligheter små gjorde 🙂

När jag skriver råmanus eller redigerar så sjunker nämligen min läskonsumtion av böcker till nästan noll. För medan jag själv är mitt uppe i skrivprocessen har jag svårt att koncentrera mig på någon annans berättelse än min egen, det är det enda som jag tänker på. Hela tiden. Men så tar orden slut. De sinar. Och texten blir platt, saknar totalt variation.

Jag menar, när tre olika kyss scener gestaltas med nästan exakt samma ord då är det riktigt illa. För det finns ju hur många ords att använda som helst för att beskriva en kyss. Smak, lukt, känslan av den andres läppar, hur kroppen reagerar på den andres beröring osv.

Så under påskhelgen har jag fyllt på med ord. Jag har lagt undan manuset och tvingat mig själv att inte kika på det även om det kliat rejält i fingrarna och paniken lite smått kommit krypande för att inte hinna i tid till min deadline. Men jag vet att det är nödvändigt för mig att ta en paus. Att hitta orden igen. Och det gör jag genom att läsa. Och efter halva första boken lyckades jag koppla bort min egen berättelse och sjunka in i den underbara världen av en somrig romance på den svenska landsbygden. Och jag har fortsatt att plöja böcker. Tre har det blivit hittills och jag håller på med den fjärde och jag har medvetet valt att bara läsa romance böcker. Påskeromance istället för Påskekrim 🙂
Visst finns rädslan där att jag ska bli för färgad av böckerna, av att jag omedvetet ska härma dem, men samtidigt så är det i dessa böcker jag hittar min inspiration, min glädje till att skriva. Så när jag behöver fylla på med ord känns det ändå helt naturligt att det är till dessa böcker jag ska vända mig. 

Jag fäster små post-it lappar vid scener jag gillar extra mycket, vid gestaltningar som får mig att önska att jag skrivit det, vid meningar som fångar mig. Detta så att jag kan hitta tillbaka och läsa dem igen. Och igen. Tills orden rinner över.

Mina böcker är fyllda med små post-it lappar 🙂


På tisdag öppnar jag mitt manus igen och fortsätter redigeringen. Förhoppningvis med en mängd ord att använda mig av för att kunna göra texten ännu bättre.

Kan ni läsa böcker medan ni skriver/redigerar era egna manus?

Måste ju även visa denna fina bild som Jenny (det är hon som designat det fina omslaget) på förlaget lade upp på sin Instagram!

17807471_10154660157502620_422133845069228720_o

Påskfavoriter! @c_schiller @parlanskonfektyr 🐥#amatchmadeinheaven

Min fina lilla bok är tryckt ❤ Nu är det inte långt kvar och jag fick veta för några dagar sedan att den ligger uppe på både Bokus och Adlibris så att man kan bevaka den 🙂 Nu börjar det kännas på riktigt. Snart kommer den. Som jag längtar!

Skrivet i sten …

IMG_5559Jag sitter i lobbyn på Spar hotell i Majorna. Vi bor ofta här när vi gästspelar i Göteborg med Teater Barbara. Vi har bott här säkert 6-7 gånger under de senaste två åren. Jag gillar det. Att återkomma till något familjärt och mötas av en igenkännande hälsning i receptionen, att veta hur jag kommer till frukostrummet och vara säker på att sängarna är lagom hårda. Sist vi var här och spelade Barbie-Nils och pistolproblemet, så var det en tjej som jobbar här på hotellet som dök upp med sina barn på en föreställning. När jag träffade henne i går sa hon att hennes son fortfarande sjunger ”siffersången” och pratar om låtsasbajskorven. Den här veckan spelar vi FROSSA – en brännhet klimatfars, på lunchteatern, på Göteborgs Stadsteater. FROSSA har spelats sedan 2009 och eftersom vi ännu inte löst problemet med koldioxidutsläppen och de stigande temperaturerna så fortsätter den nog ett tag till. Pjäser är ju levande verk som aldrig blir helt klara. Och eftersom det händer nya saker inom klimatdebatten så uppdaterar vi och skriver till hela tiden.

Så är det inte med böcker.

Det drar ihop sig för min bok Down under och jag ska snart lämna in den sista redigeringsrundan av manuset. Sedan blir det sättning och korr. Då går det fortfarande att ändra lite saker men ganska snart kommer den där dagen när det faktiskt är kört. Orden sitter där de sitter och skickas iväg för att bli en bok. Jag börjar känna stressen över detta. Men jag begriper ju att för få tillbaka en färdig bok i handen så måste jag först skicka sidorna till tryckeriet. Och den kommer att bli så fin. Nu är det så gott som klart hur boken kommer att se ut och jag är kanske partisk, men jag tror det är den snyggaste omslag jag sett!

Jag bävar inför och samtidigt längtar jag till dagen när jag inte får peta mer. För tänk om jag kommer på en vecka efter jag skickat iväg texten hur allt egentligen ska vara? Vad gör jag då? Jag kan ju inte gärna skicka ut ett brev till de som köpt boken med ett tillägg till slutordet eller en uppmaning att stryka första stycket på sidan 127. Eller?

Det finns ett litet bibliotek här i lobbyn. En man som köpt en öl i baren går fram till hyllorna och sveper med handen över ryggarna. Han stannar upp och drar ut en tjock bok med röda pärmar och sätter sig i en fåtölj. Han tar en klunk av ölen och öppnar första sidan. Han ska förhoppningsvis alldeles strax uppslukas av en historia som kanske förändrar honom en aning, ger honom tröst eller får honom att förstå världen lite bättre. Kanske får han vara med när en vilsen ung man i Sankt Petersburg bestämmer sig för att den enda utvägen är att ha ihjäl en pantlånerska.

Och tänk – om det en dag i framtiden sätter sig någon i en av de bekväma fåtöljerna här på Spar hotell, och försjunker i – Down under?

Veckans låt från  Down under-spellistan, musiken som flödade ur freestylen och räddade mina tonår.

Om ni vill få en liten inblick i min vardag, kolla gärna på mitt Instagramkonto; johanjimehn

Skam som försvann

img_3395De senaste åren har jag gått igenom lådor, gamla album, kuvert och dokument på datorn, i jakt på bildbevis från min uppväxt, särskilt från tiden kring när Down under utspelar sig. Några av dessa foton har varit med och påverkat berättelsen. Jag har genom dem kommit i kontakt med minnen som behövt en extra knuff för att ta sig upp till ytläge. Till exempel den där bilden på mig när jag är 6, eller kanske 7 år. Det är en varm sommardag. Jag sitter i fören på mammas och pappas kompisars båt, någonstans i Stockholms skärgård. Jag ser verkligen jätteglad och nöjd ut, och det är väl egentligen en fin bild. Jag ser ju det. Nu. Men jag hatade den där bilden när jag växte upp. För att jag tyckte att jag satt så töntigt. Så tjejigt. Så fjolligt. Jag rev ur den ur mina föräldrars album och gömde den. Nu, många år senare dök den upp och har fått en helt ny plats i mitt minne. Den har inte den där skamliga laddningen längre. Jag blir inte påmind om att ständigt vara på helspänn, hela tiden tänka på hur jag beter mig. Så att de inte ska få rätt, när de pekar och säger att jag sitter, går, står eller skrattar som en tjej. För det fick pojkar inte göra.
Nu tittar jag på den här bilden med lite sorgsen ömhet, men också med ett leende. Han ser ju så bekymmersfri ut.
Även om han faktiskt sitter ganska fjolligt.

Jag sorterar ut foton som jag ska skicka till Pär Åhlander. Han ska nämligen göra omslag och layout till boken. Pär Åhlander är en fantastisk konstnär och vän som skapar konst i vilket medium han än använder; fotografi, akvarell, olja, collage, installation, matlagning… Pär var också en av de första som jag läste texten för på ett väldigt tidigt stadie. Jag blev otroligt glad när det blev klart att han ska göra omslaget till boken.

Pär har även gjort omslagen till Mats och Saras Engelsforstrilogi:

engelsfors

Grafisk design: Pär Åhlander, Illustrationer: Kim W Andersson

farjan

Grafisk design: Pär Åhlander, Illustration: Kim Petersen

Och han gjorde omslaget till Mats skräckroman Färjan, och de kommer att fortsätta samarbeta med Mats kommande bok Hemmet som kommer i maj.

 

Kolla in Pärs fantastiska Instagramkonto för att se fredagsbananer och hans kamp mot den skeva censuren på sociala medier.

 

 

 

 

Veckans låt från  Down under-spellistan, musiken som flödade ur freestylen och räddade mina tonår.

 

Om ni vill få en liten inblick i min vardag, kolla gärna på mitt Instagramkonto; johanjimehn

Att hantera feedback

Charlotte CederlundDen här veckan har jag fått feedback på Gryningsstjärna från mina tre testläsare och från mitt förlag. Jag hade sett fram emot den med skräckblandad förtjusning, för samtidigt som jag vet att feedbacken är a och o för att göra mitt manus bättre så kändes det skitläskigt att jag låtit dem läsa ett manus jag pressat ur mig på bara tre månader. Tänk så hatade de hela skiten? Tänk så tyckte de att jag skulle slänga allt och börja om – igen?

Feedbacken jag fick var omfattande, allt från små detaljer till förslag om delar av handlingen som helt kan tas bort. Alla hade läst på sitt sätt och fokuserat på det som var viktigt för just dem. Sammanfattningsvis kan man säga att storyn är lite tunn, vissa händelser upprepas för mycket, det finns ett par onödiga klichéer, en karaktär blir lite väl mycket karikatyr, en annan karaktär är alldeles för vag.

Att höra sådana kommentarer kan såklart svida. Det är lätt att känna att man inte räcker till, att man aldrig lyckas hela vägen trots att man gör så gott man kan. Kanske vill man ge upp. Slänga manuset man jobbat så hårt med och börja om på något nytt. Men det ska man såklart inte göra. För feedbacken, hur hård den än må vara, finns där av en enda anledning. Att hjälpa ditt manus att gå från okej till briljant.

Kanske var det i just detta fall en fördel att jag skrivit manuset så fort. För så snart jag försäkrat mig om att ingen av läsarna hatade mitt manus och att ingen tyckte att det passade bäst som brasvirke så sög jag i mig kommentarerna med hull och hår. Jag vet att mitt manus inte är färdigt, jag vet att det kan bli så mycket bättre. Och feedbacken har gett mig massor med idéer och nya uppslag och nu känner jag mig riktigt taggad att ta fram köttkniven och karva fram en ännu bättre historia.

För att hantera feedback måste man se den för vad den är, tips som kan göra din text mycket bättre. Det handlar också om att lära sig skilja på texten och det egna jaget. Du är inte din text, därför är kritik mot din text inte kritik mot dig utan bara mot något du skapat. Och du kan alltid skapa bättre!

Naturligtvis är det lättare sagt än gjort att tänka så, men samtidigt är det nog något man måste lära sig om man vill bli en publicerad författare. För innan din bok ens når Gryningsstjärna3bokhandelns hyllor så har den troligtvis kommenterats av såväl testläsare som lektörer, redaktörer och förläggare och när den väl är ute i handeln är det fritt fram för recensenter och läsare att säga sitt. Om man skriver för att läsas kommer feedbacken komma oavsett om man vill det eller inte, då gäller det att man har övat sig på att hantera den. Att man helt enkelt har lärt sig att suga åt sig de positiva bitarna för att stärka självförtroendet och sedan sortera de negativa bitarna i två högar, det man håller med om och vill använda för att ändra texten och det man inte alls håller med om och därför ignorerar.

Jag höll faktiskt med om den mesta feedbacken jag fick, däremot håller jag inte alltid med om de föreslagna lösningarna jag fått utan kommer hitta mina egna vägar. De positiva åsikterna har jag sparat långt in i hjärnbarken för att ta fram igen när skrivandet känns tungt och tråkigt. För Gryningsstjärna är spännande, imponerade välskrivet med tanke på min korta skrivprocess och det är tydligt att jag har utvecklats i mitt skrivande sedan Middagsmörker! Hur peppande är inte det att höra? 🙂

Svar på alla mina frågor

Den eviga väntan är över, min bok är här!

Dubis på Rabén

 

Här är jag första gången jag håller i Du, bara på förlaget. Vilken känsla. Wow.

 

 

 

 

 

I mitt måndagsinlägg förra veckan ställde jag en massa frågor. Här kommer svaren:

 

Dubis i handen 4

 

  • Ytan är matt och len.
  • Hörnen är mittemellan vassa och rundade.
  • Den luktar varken som tidiga Harry Potter eller efter omtryck, den luktar eget. Varmt. Ljust och lite syrligt. Papper. Som jag tänker mig att det luktar i Franks pappershandel.
  • När jag bläddrar med tummen låter det mäktigt. Hemlighetsfullt. Mjukt.
  • Att lägga ner den i väskan känns läskigt, eftersom jag fortfarande är så rädd för att den ska bli repig eller kantstött. Jag löser det genom att ha den i ett örngott i väskan när jag bär runt på den.
  • Att ta upp den ur väskan känns SÅ COOLT, speciellt när någon ser. Om jag lyckas trassla upp den ur örngottet med stil dvs, det har varit lite si och så med det.Dubis turkost papper

 

  • Framsidan glappar lite när jag läst halva boken. Precis så mycket att det syns att försättsbladet är turkost. Det där försättsbladet alltså. Jag skulle kunna skriva att eget blogginlägg bara om hur mycket jag tycker om det.

Dubis tack

  • Det lilla hjärtat bredvid ”författarens tack” gav mig en liten tår i ögonvrån när jag kom dit, för att det är så fint.
  • Jag tänker inte visa boken bredvid min releasefestsoutfit än, det får bli nästa vecka när festen har varit, men jag kan säga att matchningen är bättre än någon någonsin vid NÅGOT TILLFÄLLE releasefestsmatchat med sin debutbok.
  • 344 sidor är knubbigt. Och ljuvligt. Ljuvligt knubbigt.

Dubis i hylla

  • Färgerna på framsidan blev POW! Jag är så glad åt det, för den lyser verkligen i hyllan. Jag tycker också att ryggen blev så galet snygg, och syns bra i hyllan den med. All cred till Sepidar Hosseini som står för omslagsmagin.
  • Papperstranorna på insidan är ljuvliga. Och jag älskade att läsa boken och låtsas att jag inte läst den förut och tänka ”undrar om de där tranorna kommer få betydelse för handlingen längre fram?”

Dubis pizza med svamp

  • Bläcket är svartsvart och pappret gulvitt. Det var som jag hoppats. Det raspar det inte när en drar fingret över det. Det är bara lent och fint.
  • Beträffande om jag kan ta in att det är jag som har skrivit boken är klurigt. På ett sätt ja, eftersom jag får en så varm och fin känsla i magen var jag än slår upp den. Jag älskar verkligen den här kärlekshistorien, jag älskar karaktärerna, jag älskar stämningen. När jag själv läser boken och håller i den förstår jag att det är en bok, men tanken på att en hel drös människor jag inte känner kommer att läsa boken utan att jag vet om det är svår att greppa.

Dubis och trana

  • Det här med att den är klar nu är också svårt att greppa. Nu när jag haft boken i några dagar känns det naturligt att bläddra i den och att den fysiskt finns här. Men nu när jag hört att några har läst den och tyckt och tänkt saker inser jag att historien nu börjar finnas på ett nytt sätt. Utanför mitt huvud, i relation till läsares upplevelser och tolkningar. Därför vet jag inte om jag längre tänker på den som ”klar”. På ett sätt är det precis nu allt börjar. I mötet med den som läser. Den tanken är kanske det vackraste med hela bokskrivargrejen.

 

Läsarfråga

Vi vill gärna ha fler frågor från er läsare att svara på så det vore jättekul om ni ville fortsätta ställa dem och så svarar vi på lördagarna. Bombardera oss, bara! =)

Veckans frågor är från Susanne och lyder:

”Hur gör man om det skulle bli så att fler än ett förlag är intresserade? Och får man själv vara med och göra omslaget till sin bok om man vill det?”

7D__8786 2 - kopia Jannice: Jag har ingen egen erfarenhet av flera förlag som slåss om mitt manus (tyvärr) men jag tror mig ha förstått det som att man i ett sånt läge helt enkelt får väga de olika intressenterna mot varandra och välja det man tycker passar bäst. =)
När det gäller omslag tycker jag det verkar som att man har en hel del att säga till om som författare, men jag kan förstås bara tala för min egen upplevelse av det. I mitt fall frågade förläggaren mig om jag hade några egna idéer om hur jag ville att det skulle se ut (det hade jag inte) och i brist på det fick jag ta fram nyckelord och sånt som jag ville skulle finnas med på ett eller annat sätt. Sedan lämnades de ytterst bristfälliga instruktionerna till en formgivare som återkom med förslag, som vi sedan filade på tills alla var nöjda. Jag har svårt att se att en förläggare skulle tycka det var negativt med en författare som vet vad hen vill ha i omslagsväg så jag tror att du har allt att vinna på det. =)

 

IMG_8645Ida: Vad gäller första frågan är min uppfattning densamma som Jannices. Angående omslag skiljer det sig säkert mellan förlagen, men själv har jag fått påverka utseendet på omslaget mycket. Jag var och fotograferade potentiella omslagsbilder innan allt ens var klart med förlaget (var tvungen att göra så av årstidsmässiga skäl), och just nu diskuterar vi ju för fullt. Jag upplever att min åsikt och mina idéer är lika viktiga som förläggarens och grafikerns.

 

 

 

Profilbild

Anna: Jag skulle kolla på förlagens tidigare utgivning och känna efter om det verkar vara böcker jag gillar. För mig är det viktigt att människorna som ska jobba med boken känns bra och att vi tycker att samma saker är viktiga. Beträffande omslag tror jag att det skiljer sig en del mellan förlag, och vad det är för typ av bok. I mitt fall diskuterade min förläggare och jag stil och känsla och färger, sen fick omslagskonstnären läsa manuset och så bollade hon och förlaget fram och tillbaka och jag fick titta till då och då och komma med funderingar.

 

camilla-linde-portrait-350-square

Camilla: Håller med Anna! Försök att få en känsla för de olika förlagen. Det är väl inte helt fel att fråga runt lite också, bland författarvänner och bekanta som kanske är utgivna på något av förlagen.

Gällande omslag tog jag och illustratören fram dessa och pitchade till förläggaren. Det första blev det toknej på (vilket jag ä glad för idag). Det andra gick dock hem, efter att vi pillat lite med färger och typsnitt.
Jag har en känsla av att när det gäller min typ av förlagslösning så är friheten att själv vara med och utforma ett omslag större.
På gott och ont.

Hur det kan gå till när illustrationer växer fram

camilla-linde-portrait-350-square

Eller: hur jag lyckats undvika att strypa min illustratör, tillika partner, är ett stort jäkla rymdmysterie!

Jag hade som ni ser lite svårt att välja titel på det här inlägget. Det är en delikat situation, att jobba i ett kreativt projekt med någon du också lever tillsammans med. Såklart är det väldigt roligt och utvecklande, men det kan också vara oerhört frustrerande.

Men nu börjar vi se ljuset i tunneln.

Och jag har tänkt en hel del på just det här med bilder.

Att berätta en historia i bilder kan vara oerhört effektivt. Det vet alla som läst en riktigt bra bilderbok. Hur illustrationerna kan ge nya dimensioner till texten, eller ibland raka motsatser. Hur bilden kan ifrågasätta texten, lyfta den.

Det skapas någonting väldigt spännande i mötet dem emellan.

Snack är inget bilderboksmanus, men det innehåller ändå ett gäng illustrationer. Och det har varit en balansgång för mig. Å ena sidan vill jag att läsaren själv ska få bilderna i huvudet. Jag vill inte skriva någon på näsan hur saker och ting ska se ut. Framför allt när det handlar om varelser som inte finns i vår värld. Då borde det inte finnas något rätt och fel.

Jag har varit lite orolig för att illustrationerna ska uppfattas just så. Som någon slags facit. Som att se filmen innan du läst boken. Ni vet hur det är, om ni någon gång gjort det. För mig innebär det att jag inte får några egna bilder i huvudet av hur karaktärerna ser ut. Istället ser jag bara skådespelarna. Det var något jag ville undvika.

Jag ville helt enkelt inte att min bild skulle bli den enda rätta.

Det jag nu har insett, när vi går in på upploppet och illustrationerna i stort sett är klara, är att det inte blivit så. Och att jag egentligen aldrig hade behövt vara rädd för det.

För det är inte mina bilder. Inte alls faktiskt.

Det är en tolkning av mina ord. Av någon annan.

För precis som för vilken läsare som helst får illustratören bilder i huvudet av texten. Och det är inte säkert att de bilderna stämmer överens med vad författaren tänkt. Det är väldigt häftigt, hur två personer kan läsa samma text och se saker så olika.

Det har såklart lett till en hel del diskussioner. Flest, och längst, diskussioner har vi haft om Flax. Flax är bokens berättarjag, med ett utseende inte beskrivs särskilt mycket. Förutom då att hen har tentakler. Istället framkommer detaljer genom det som sker. Hur Flax till exempel har en vana att sätta sig på Snacks axel (även en rymdpirat behöver väl en ”papegoja”!)

Flax utseende har under den här processen gått igenom ett par olika faser.

12077210_10209065691784091_1023374389_n

I det första utkastet blev hen väldigt alienlik. Jag gillade det här utseendet, det låg väldigt nära det som jag själv föreställt mig. Men illustratören var inte nöjd. Det var något med ögonen som störde. Känslor var svåra att få fram. Kanske blev Flax helt enkelt lite för läskig. Som ni ser ritades Snack ursprungligen som mycket äldre (jämför med omslagsbilden längre ner).

I andra versionen jobbade vi istället mer mot en ren seriefigur. Utseendet i sig tyckte jag om, men den stora missen … var storleken. I den här versionen nådde Flax plötsligt upp till Snacks midja. Hur skulle hen då kunna sitta på hans axel? Tillbaka till skissbordet.

Det krävdes ett par omgångar till, och en del diskussioner, innan vi till slut landade i ett utseende vi båda var nöjda med. En mer slimmad version, med uttrycksfulla ögon. Och tentakler!

Nu är illustrationerna i alla fall nästan färdiga. Sättning och tryck är på gång. Och jag vill bara känna boken i min hand! Hur den ser ut, hur den luktar, hur den känns.

Snart så. Snart.

Till dess tänkte jag bjuda på omslaget. Hur det nu blev till slut!

snack

Även här blev det en hel del … kreativa diskussioner. Men det är väl precis det som får texten att lyfta? Att någon annan ser det du själv inte gör. Och att ni kan skapa någonting, tillsammans.

 

 

 

 

 

Säljkonferens, omslag och saker som börjar kännas på riktigt

Anna porträtt 3

Foto: Göran Segeholm

I veckan var jag med på Rabén & Sjögrens säljkonferens för sommarens böcker. Jag var där för att prata om mig och min bok, vem jag är, vad boken handlar om, varför jag skrev den och sånt, och läsa upp ett stycke.

Jag valde att inte ha ett manus, utan att utmana mig själv att hålla presentationen utantill. Jag vet inte hur ni känner, men för mig är det lockande att luta mig tillbaka och lita på text som jag pillat med, ändrat i, och fixat med i massor av varv. Det ger en trygghet, för då vet jag att det blir bra. Nackdelen med skrivet manus är för mig att jag ofta har svårt att lämna det ifall det finns, för om jag har petat med formuleringar blir jag lätt mån om att säga dem exakt som jag skrivit ner dem.

Jag la ganska många timmar på den där presentationen, och jag är glad för det, för det känns som om det blev bra. Dagen innan kändes det kanske lite larvigt att öva in skämt, men när det var skarpt läge var jag glad åt det. Jag kände mig förberedd, och trots att mina knän skakade kändes det som om jag gjorde bra ifrån mig.

Och nu är mitt omslag officiellt! Tada:

Du bara, omslag.jpg

Det är gjort av Sepidar Hosseini, och jag tycker så mycket om det. Jag gillar det ömma och sensuella i bilden, och att den signalerar unga vuxna.

Nu finns boken uppe på Rabén & Sjögrens hemsida! Och den går att bevaka på Bokus och Adlibris. Det känns häftigt. Jag har haft en återkommande fantasi de senaste månaderna som går ut på att jag har hittat på allt, och att jag liksom bara sagt överallt att jag blivit antagen, och att alla gått på det? Men nu står det ju faktiskt där, på hemsidan. Och på Bokus och Adlibris. Och det står tjugofemte maj. Plötsligt blev allt så mycket mer på riktigt.

 

Ahlund, A - Du, bara - 29699517

Säljkonferensbild

Foto: Cecilia Knutsson

 

Folket jag höll min presentation inför var riktiga, häftiga bokmänniskor, som ska jobba för att Du, bara ska nå ut till så många läsare som möjligt. Det kändes så svindlande att stå där på scenen framför en bild av mig själv och prata för dem. Att få se dem le mot mig när jag berättade om boken jag har skrivit. Hur de nickade när jag pratade om att det behövs litteratur där kärlekshistorier med samkönad kärlek inte behöver framställas som ett problem. Att jag vill att unga läsare ska se att det inte handlar om något konstigare än att två människor blir kära i varandra. Kärlek, bara.

Det börjar kännas på riktigt nu. Och det är så häftigt.

 

Omslag nu igen

 

Ti bloggMin ännu icke utgivna ungdomsbok har fått nytt omslag. Jag storgillade det första förslaget så mycket att jag fick anstränga mig en del för att ställa om när jag hörde att Wahlströms hade en ny idé. Jag hyperventilerade och var tvungen att äta crunchy direkt ur paketet en lång stund.

Hyperventilera, äta crunchy. Hyperventilera, äta crunchy.

Sedan vande jag mig långsamt. Nu är jag faktiskt småkär i det nya också. Älskar färgerna.

Flera ungdomar har sett båda omslagsförslagen och ganska många har sagt att de gillade det första bättre men också att det nya är – trumvirvel – ”minst halvfett”! (Jag vill tro att det är något bra, därav mitt lätt desperata utropstecken.)

Och jag tycker själv om. Har mina rötter i Västerbotten så jag tycker till och med schjjuukt mycket om.

jack bokus

(Jack kommer ut i slutet av mars.)

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Vilket är ditt absoluta favoritomslag?

Felicia låg nära

Don’t judge a book by it’s cover – heter det visst. Men i bokbranschen är det ju precis det man gör. Det är via omslaget vi får det första intrycket, blir sugen på att läsa (eller inte läsa) och det är där vi tar vårt köp- eller lånebeslut. Några av de vackraste omslagen jag vet, är till exempel The human factor av Graham Greene, Travels in the scriptorium av Paul Auster och Vem ska trösta knyttet av Tove Jansson:

 

Greene

Paul Auster

Tove

Så när förlaget, formgivaren och jag började arbeta med omslaget till Kanske imorgon, så kände jag vilket viktigt beslut det var. Och jag hade redan då en ganska klar bild i huvudet: Eftersom huvudkaraktärerna Monikas och Evas, till en början ofrivilliga, vänskap börjar på Roslagsbanan så tänkte jag mig ett tomt tågsäte på framsidan. Melankoliskt, så där. Kanske med några bortglömda lurar på.

En riktigt, usel idé skulle det visa sig.

Briefen jag lämnade till formgivaren var inte heller särskilt enkel att tyda: Omslaget ska utstråla den värme och humor som finns i boken – men samtidigt tragiken. Locka – men inte vara påträngande. Skapa nyfikenhet – utan att avslöja för mycket. Kommunicera vilken genre boken rör sig inom – utan att skriva på näsan. Sticka ut i butikshyllan _ utan att skryta… 

Den stackars omslagsformgivaren försökte tyda mina instruktioner och det blev… Tja. Det blev väl ungefär som man kan vänta sig när en ordperson lägger sig i vad en formperson gör.

Så vi strök det och jag bad henne (Karolina Furtenbach) att istället utgå från sin egen känsla av boken och skapa något utifrån det. Och den här gången blev resultatet fantastiskt! Det blev till och med flera varianter av fungerande omslag – och när vi tillslut enades om den som jag, förlaget och formgivaren tyckte var bäst, så kändes det helt rätt i magen. Så den 19 mars är det… *trumvirvel*… den här som landar i butik:

Omslag

Nu är jag väldigt nyfiken på vad du tycker om resultatet – och vilka omslag som är dina favoriter?

Om ett omslag

ThomasFredrik skrev igår om sitt omslag. Jag tänkte knyta an till det lite idag.

Det här med att vara debutant är ju lite spännande. Det är trots allt steget från opublicerad till publicerad författare det handlar om. Jag tyckte det var skoj att få en novell med i en antologi. Men att ge ut en roman – alldeles bara jag – det är större. Och overkligare.

Jag måste erkänna att jag inte riktigt har insett vad det är jag har gett mig in på. Framförallt har jag inte riktigt fattat att jag skall få en bok utgiven. Jag. En roman. Så är det, säger de som vet.

Men ändå. Just nu finns det ju ingen bok. Jag är egentligen precis lika outgiven som jag var för ett halvår sedan – innan jag ens hade sökt till Debutantbloggen.

Att sitta och diskutera omslag med förlaget är kul, men även det ganska overkligt. Vad hade du själv för tankar? Skulle något i den här stilen vara ok? Och jag sitter där och försöker få ur mig vad jag känner – vilken känsla jag skulle vilja att omslaget skall förmedla. Inte helt lätt. Till skillnad från Fredrik hade jag inte någon klar bild av hur det skulle se ut. Inte alls. Eller, jag hade en idé, men en extremt vag sådan, och i slutversionen finns faktiskt en antydan till den kvar. Men jag gillar känslan i bilden. Jag gillar skogen skarpt.  Om det är säljande, om det är rätt för målgruppen? Ja det vet inte jag, jag kan bara hoppas att det är det, och att andra än jag har bättre koll på just de delarna.

Men återigen. Det kändes extremt hypotetiskt, teoretiskt, inte ”på riktigt”. Missförstå mig inte. Det var inte så att jag inte brydde mig. Men det finns ju som sagt ingen bok än…

Så i förra veckan publicerade förlaget en bild på den kommande boken.

Jag blev lite tagen.

Inte för att jag upptäckte något fel. Inte heller för att jag ”ångrat mig”.

Men helt plötsligt blev alltihop lite mer verkligt.

Det var min bok som det gjordes reklam för – med bild.

Det var en häftig känsla. Jag vet inte om ni andra, ni som redan varit där, känt något liknande vid något tillfälle i processen?

Jag unnar verkligen alla er blivande/aspirerande debutanter därute den känslan. Hoppas den kommer snart för er också!

Omslaget till Incidenten i Böhmen

Att sälja in sin bok med text

porträtt johannes2 Idag kommer Svensk bokhandels vårnummer ut. I det får alla de författare som debuterar under våren 2015 presentera sig (vårsäsongen börjar enl SVBs tideräkning i december). Bland annat jag.

I linje med det, och nu när jag bara är dagar från att min debutroman ”Vackra kyrkor jag besökt” kommer från tryckeriet, så tänkte jag här publicera några olika texter som jag skrivit under färdens gång med boken, från början fram till nu.
Du vet, såna där superviktiga texter. Såna som man aldrig blir riktigt nöjd med, eftersom man känner att hur mycket man än sliter med dem så kan de bli lite bättre.

Det kanske är dumt att visa upp dem: de allra flesta som läser dem nu kommer garanterat se saker som hade kunnat göras bättre (jag ser ju saker som hade kunnat göras bättre nu efteråt). Men hey, att skriva på debutantbloggen är att bjuda på sig själv. Så jag bara kör. Det är tre olika texter: Följebrev, debutantpresentationen till SVBs vårkatalog och bokens baksida.
Here we go.

1: FÖLJEBREVET
(längd: 1 A4)

Hej, mitt namn är Johannes Pinter. Jag sänder er härmed manuset till den övernaturligt orienterade romanen ”Vackra kyrkor jag besökt”, med undertiteln ”och de fruktansvärda väsen jag där mött”.
I ”Vackra kyrkor jag besökt” har jag velat skapa en mytologi kring en övernaturlig värld som existerar mitt i dagens Sverige, strax utanför vårt synfält, med sina epicentra runt landets alla kyrkor.

Huvudperson är Valdemar Aurelius, 58, vars kall är att bekämpa den uppsjö av mytologiska varelser och väsen som rör sig i och omkring dessa kyrkobyggnader. ”Vackra kyrkor jag besökt” är en skräckroman. Men det är inte den typ av skräck som smyger sig på dig, skickar ilningar längs din ryggrad och får dig att drömma mardrömmar. Det är skräck i mustig äventyrsförpackning som till formen – men utan att glömma sina svenska rötter! – influerats av popkulturhorror som ”Van Helsing”, ”Hellboy” och ”Hansel & Gretel: Witch hunters”, och som utspelar sig på gränsen till en värld befolkad av varelser och företeelser hämtade ur välkänd nordisk sago- och skräckmytologi.
Men det är mer: ”Vackra kyrkor jag besökt” är dessutom ett mörkt drama om en man som ska rädda världen, och parallellt kämpar mot ett dödligt hot inom honom själv – cancern. Det är även en ”road movie”, som förflyttar läsaren mellan ett antal av de vackra kyrkomiljöer vi har i Sverige, från Halland i söder och Gotland i öst till Norrbotten i norr.

Manuset har kort och gott ett antal tydliga ”krokar” att fånga in en potentiell läsekrets med: det är en väldigt ”filmisk” läsunderhållning med spänning och framåtrörelse, och modernt och lustfyllt användande av nordisk mytologi som idag blivit en populär nisch inom genrelitteraturen. Det är en gripande resa på flera plan med starka, mångfacetterade karaktärer.
Det är (om jag får säga det själv) infallsrikt, intelligent och välskrivet!

Jag är född 1965, är gift och har två tonårsbarn. Till vardags frilansar jag inom filmbranschen där jag behärskar ett antal olika yrkesroller. Som manusförfattare har jag bl.a varit delaktig i manuskripten till amerikanska ”Pathfinder” och filmatiseringen av Roslund & Hellströms ”Odjuret” för SVT (så jag är van att färdigställa texter på deadline). Jag har regisserat två långfilmer: ”Sleepwalker” 2000 och ”Skills” 2011 (den sistnämnda skrev jag även manus till). Jag klipper även film, och har jobbat med exempelvis vampyrfilmen ”Frostbiten” och norska ”Trolljägaren”.
Jag är i skrivande stund publicerad eller antagen med nio olika novelltexter: två i antologin ”Eskapix”, en i Swedish zombies antologi ”Bländverk” och en i tidskriften Bonne Nouvelle. Dessutom i inte mindre än sju olika amerikanska antologiböcker (mer om detta på min hemsida johannespinter.se/litteratur.htm). Kontaktuppgifter…

  1. DEBUTANTPRESENTATION SVENSK BOKHANDEL
    (längd: max 3000 tecken)
artikel SVB

Artikeln i Svensk Bokhandels vårnummer.

Svenska väsen och myter. Finns det något mer spännande? Jag har alltid fascinerats av det vackra, skrämmande och gåtfulla. Det där som rör sig i verklighetens utkant, som en skugga i ögonvrån. Det där som fortfarande var en realitet när livet i Sverige främst levdes på landsbygden, och formades av händer istället för av maskiner och datorer. På den tiden då man trodde att det fanns saker i skogarna som förvred huvudet på människor. Som rövade bort dem, eller rätt och slätt dödade dem om de inte hade vett att akta sig för det sällsamt vackra nere vid bäcken eller inne bland granarna… Som liten fångades jag av sagornas och myternas känslor och fantasirikedom, som äldre av deras symbolvärde och allegoriska kraft. Och de nordiska väsenas dunkla, melankoliska nyanser har alltid legat mig extra varmt om hjärtat. Senare har jag kommit att roas av filmvärldens lekfulla användande av sagostoff och mytologier, såsom ”Trolljägaren”, ”Ghostbusters” och ”Hansel and Gretel, witch hunters”.
När jag fick idén till min debutroman så såg jag en möjlighet att kombinera dessa saker.

I ”Vackra kyrkor jag besökt” har jag skapat en värld där alla upptänkliga mytologiska väsen och fasor existerar i dagens Sverige, parallellt med vår värld, i och omkring alla de kyrkor som finns runt om i landet.
Historien kretsar kring Valdemar Aurelius, som tillsammans med en liten skara medhjälpare arbetar han med att hålla dessa varelser i schack. Hans kall är att se till att varelserna inte tar sig in i vår verklighet till allmänheten som lever i lycklig ovetskap om deras existens. Redan på romanens allra första sida ställs Valdemar inför två fakta: det är nånting i görningen i världen bredvid, nånting som hotar att ödelägga vår värld. I samma ögonblick får han veta att han har cancer.
Valdemar måste nu gå i strid mot förgörande ondska på två flanker – utom och inom honom själv. Frågan är om det är en strid för mycket, och i så fall vilken strid han ska välja.

Jag har velat skriva en bok som tar avstamp i den svenska sago- och mytmyllan. Som kombinerar min fascination för skräck med lustfyllt äventyr. Stråket av mörkare mänskligt drama är delvis självupplevt: jag har sett cancern härja i min egen närhet och vet att denna osynliga, destruktiva kraft är en minst lika fruktansvärd ondska som någonsin ett troll eller en svulten odöd.
Sammanfattningsvis är ”Vackra kyrkor jag besökt” en roman så som jag själv vill ha den: en känslomässig, filmisk, dramatisk bergochdalbana som inte låter läsaren vila förrän resan är över. Glädjande nog är denna skräck-subgenre med fokus på nordisk mytologi dessutom något som blivit alltmer populär på senare år.
När jag inte författar så arbetar jag i den svenska filmbranschen som regissör (två långfilmer), manusförfattare och klippare. Jag har fått ett antal noveller publicerade i svenska och amerikanska antologier. Under 2014 har jag varit en av fem skribenter på debutantbloggen.

  1. BOKENS BAKSIDESTEXT
    (längd: lagom för en bokbaksida)
VK_baksida_FINAL

Baksidan på ”Vackra kyrkor jag besökts” omslag.

Du kommer att se dig över axeln nästa gång du stiger in i en kyrka…

”Vackra kyrkor jag besökt” utspelar sig i Sverige idag och handlar om Valdemar Aurelius, väktare och väsenjägare. De gamla nordiska sagorna och myterna är sanna, och dess varelser och väsen lever bland oss, strax utanför vårt synfält, i och omkring landets kyrkor. Det är Valdemar som håller ordning på dem.
Nu måste Valdemar möta ondskan på två flanker: han finner inte bara att det är något stort i görningen i denna övernaturliga värld parallell med vår, han får dessutom diagnosen cancer. Kommer två strider att bli en för mycket?

Johannes Pinter har med ”Vackra kyrkor jag besökt” skapat en mytologisk värld mitt i dagens Sverige som kryllar av fantastiska, välkända väsen – fast på ett sätt du inte upplevt tidigare.
Han är till vardags filmmanusförfattare och regissör med tre långfilmer och mängder av kortfilmer bakom sig. I debutromanen ”Vackra kyrkor jag besökt” har han överfört den filmiska, visuella energin till bokform.  Inspirationen kommer från böcker som ”Bland tomtar och troll” och ”Nordiska väsen”, och filmäventyrsskräck som ”Trolljägaren” och ”Van Helsing”.

KOMMENTAR TILL TEXTERNA:

Faktabiten om mig själv är mer eller mindre detaljerad beroende på dokument. Det knepigaste har varit att på ett ”säljande” sätt formulera bokens koncept, det märks genom att varje texts konceptbeskrivning ser rätt olika ut (även om jag använder ungefär samma vokabulär osv). I brevet till SVBs vårkatalog får man dessutom egentligen inte skriva något om bokens handling, vilket gjorde det extra svårt.
Det gick ju bra med följebrevet.
SVB-texten är inte så mycket orda om, den vet jag inte hur säljande den egentligen är för boken (speciellt som man inte fick skriva om handlingen).
Nu återstår det att se om baksidestexten gör jobbet… Winner-2014-Square-Button

PS: måste bara nämna att jag gick i mål i NaNoWriMo. Landande till slut på drygt 53300 ord.
Om romanen sen kommer ut är en annan femma, men det var himla kul att skriva den (och jag tror att folk som läser den också kommer ha, ehum, kul)!