Sista dansen

porträtt oskar1Dags för de sista orden och det är inte med lite vemod som jag och mina kollegor på Debutantbloggen lämnar över stafettpinnen till fem nya skribenter. Det har varit ett ytterst händelserikt och intensivt år, som framför allt har präglats av nya erfarenheter. Summa summarum så har det varit helt fantastiskt.

När jag fick reda på att Klubb Hjärta skulle bli utgiven – vi befinner oss någonstans hösten 2013 – så började jag fundera på vad jag kunde göra för att synas lite i det enorma hav som intranätet består av. Jag kände mig som ett sandkorn på bottnen av detta hav och var ytterst begränsad när det gällde mina privata simturer bland sociala nätverk och bloggar. Hashtags, Instagram, Twitter, IRL, tagga, och så vidare, och så vidare, var bara termer för mig. Och gubbe till sinnet som jag är, så förstår jag fortfarande inte vad en hashtag är för något, inte helt i varje fall. Jag hade ett konto på Facebook, men var inte aktiv, och en mail hade jag också, som jag var lite mer hemtam tillsammans med. Så jag började fundera på vad jag kunde göra för att synas lite bättre. Blogga? I min värld var det detsamma som att ha en hemsida, och det står jag fast vid än idag, för det är i stort sett samma sak. Och uppvuxen som jag är på 90-talet, hemsidans guldålder, så kände jag att en hemsida var för mig.

Det innebar att jag började kika på andra bokbloggar på intranätet och helt plötsligt befann jag mig på Debutantbloggen, och till min förvåning så ansökte de om nya bloggare för 2014. Varför inte, tänkte jag, och slängde iväg en ansökan utan att tänka så mycket mer på det. Till min förvåning så blev jag antagen och då föll polletten ner. Att skriva för Debutantbloggen skulle innebära att jag skulle klämma ur mig ett inlägg i veckan, fixa gästbloggare som skulle administreras, plus lite annan administration. Det skulle ta lite tid i anspråk, helt enkelt. Och som tvåbarnsförälder, till två småttingar på ett och fyra år, ett hus, en fru (som har varit enormt tålmodig med mitt dataknapprande) och ett heltidsarbete – det vill säga ett normalt svenssonliv – så var jag osäker på om jag skulle hinna. Inte så mycket på grund av det nyss nämnda, utan det var mer en känsla av att den lediga tid som jag trots allt hade på kvällarna, inte skulle tillbringas med mina kära texter, utan med bloggande istället.

Jag minns en kväll i november 2013, när jag skulle bestämma mig. Jag hade riktig ångest över valet, skulle jag vara med, eller inte? Hade jag bestämt själv, utan att rådfråga någon, så hade det aldrig blivit något bloggande, så illa var det, men min fru övertalade mig och mitt JA till att blogga har jag ingen anledning att ångra. Tvärtom, det har varit en ögonöppnande upplevelse, som inte bara gett mig en utveckling inom språket, utan även ett nätverk av andra som skriver, både bland mina kollegor på Debutantbloggen och bland er som följer den. Tack fina fru för detta!

Året har blandat högt och lågt. Ibland har mina inlägg varit bra, tycker åtminstone jag, och mer går det inte att göra, medan andra varit sämre. Ibland har jag försökt vara rolig, och det verkar som om en del av er har funnit dessa inlägg roande, och ibland har mina inlägg var av mer allvarlig karaktär (jag använder inte order seriös, då jag i högsta grad anser att humor är seriös och bör tas på allvar).

Jag hoppas att ni som följt mig och mina vänner på Debutantbloggen har haft det trevligt tillsammans med oss! Jag har i varje fall haft det trevligt tillsammans med er. Förhoppningsvis får vi anledning att ses igen, det blir nog lite mer bloggande för mig om jag bara får släppa en bok till. Vi får hålla tummarna. Jag lovar att lära mig vad en hashtag är för något till dess.

På återseende!

Far söker julefrid

porträtt oskar1Grisen är i ugnen. Ungarna har tomtedräkten på. Klapparna ligger klappade och klara under granen. Julgroggen är blandad. Tomten står bakom husknuten och smygröker. Allt är som det ska.

Ljusen glöder i stakarna, men ojsan ojsan, där var ett ljus slut, spring och hämta nytt så att julefriden inte blir lidande. Farbror Knut ramlar in över tröskeln. Han tog visst ett par stadiga redan till frukost, men ingen fara på taket, sätt honom i fåtöljen med en kopp kaffe så är han snart människa igen. Ta det bara lugnt. Aj då, där rev den lille ner halva julgransbelysningen, men det är fortfarande ingen fara. Farfar tycker om att pynta granen och den lille tycker att farfar är rolig.

Mor står vid spisen och steker köttbullar – men nej nej nej! Hon glömmer Jansson i ugnen och nu är Jansson svart om nosen och brandlarmet går och gammelmormors hörapparat lägger av. ”VA SA DU HAN HETTE? HANSSON? JAG KÄNNER INGEN HANSSON.” ”INTE HANSSON – JANSSON!” ”JAG KÄNNER INGEN JANSSON HELLER.” Nu börjar den lille att gråta, bajs i blöjan. Hoppsan! Far trampar på bajsblöjan när han jagar den näst äldste, som försöker smygöppna julklapparna. Det blir bajs på foten, men bättre bajs på foten än en skitkorv i munnen, som drängen sa till godsherren. Låt oss hitta tillbaka till julefriden. Men det var ju själva FAN! Där gick strömmen. Översvämning i trekammarbrunnen och pumpen lägger av. ”Behöver ni bajsa så får ni sätta er i skogen”, muttrar far.

index

Julgrogg.

Glöggen åker fram. Hujedamej! Den näst äldste får i sig vinglögg och börjar sjunga Sean Banans greatest hits. ”Tyst nu ungdjävel”, ryter far och sveper en halv liter vinglögg. Fram med maten, så vi kan glädjas åt något. Men vad är detta? Har vi glömt sillen? Och Jansson smakar rökt trä. Det var ju själva fan. Kalle Anka då? Är det inte ganska roligt ändå? Eller är det ett falskt minne. Långben, Musse Pigg, Balou och Robin Hood. Ja, det var ett falskt minne. Inte ens ungarna orkar med det.
”PAPPA, NÄR KOMMER TOMTEN?”
”Han kommer snart.”
En minut senare.
”PAPPA, NÄR KOMMER TOMTEN?”
”Han kommer snart.”
En minut senare.
”PAPPA, NÄR KOMMER TOMTEN?”
”Han kommer snart, säger jag ju.”
En minut senare.
”PAPPA, NÄR KOMMER TOMTEN?”
”HÅLL TRUTEN NU UNGE, HAN KOMMER JU SNART SÄGER JAG!”
Två minuter senare.
”PAPPA, NÄR KOMMER TOMTEN?”

Tomten trillar in. Han luktar starksprit och piptobak. Ut med klapparna så snabbt det bara går. Ungarna gråter, de fick inte vad de önskade i år heller. Men pappa hållet tummarna. Han vill ha en ny såg. Håller tummarna så att tummarna vitnar. Men ännu en besvikelse. Strumpor och en slips. Fram med whiskeyn. Morbror Knut krusar inte. Nu börjar julefriden närma sig. Ungarna somnar, far får lugn och ro. Håll käften allihop! Nu ska far sova.

GOD JUL!

Mitt bästa tips

porträtt oskar1Idag tänkte jag skriva lite om det bästa praktiska tips jag har när det gäller skrivandet. Detta tips är (trumpeter och fanfarer): Skriv något varje dag!

Att skriva något varje dag är ett mantra som jag följt de senaste fem sex åren, om ens det räcker. Det har inneburit två och snart tre romanmanus och en del mindre texter. Självklart så räcker det inte med att skriva något varje dag för att få ihop tre romanmanus, i princip skulle sex års skrivande varje dag kunna innebära 2190 bokstäver, om du skriver en bokstav om dagen, vilket naturligtvis inte räcker så långt. I slutändan handlar det ändå om antal timmar, antal ord, effektivt, etcetera, för att få ihop en text. Men att skriva något varje dag har många fördelar, åtminstone så länge som du skriver mer än en bokstav om dagen.

Till att börja med så får du trots allt ihop lite kvantitet genom att skriva lite varje dag. Även om det bara är 100 ord om dagen, så är 700 ord i veckan bättre än en skrivdag i veckan som ger 500 ord. Ju mer du sitter med texten, och ju mer du vänjer dig vid att sitta och skriva trots att lusten inte finns där fullt ut, desto mer vänjer du dig vid att skriva på ren vilja. Jag är övertygad om att ett författarskap handlar en hel del om detta. För att komma till de där stunderna då allt flyter och du älskar allt som har med skrivande att göra, så gäller det att lägga ner din beskärda del av grovgöra också.

En annan fördel är att du aldrig tappar taget om din berättelse. Det kan räcka med ett uppehåll på en vecka för glömma väsentliga delar av historian, och att då vara tvungen att lägga ner värdefull skrivtid på att läsa igenom vad du skrev för en vecka sedan är bara dumt. Många gånger räcker det att sätta sig med texten i fem minuter för att hålla berättelsen vid liv till nästa dag. Att skriva en mening är bättre än inget och ger inte bara ”en mening till i texten”, utan det finns ett mervärde i det faktum att du har behållit historian i bakhuvudet. Ju längre tid det tar mellan gångerna som du tittar på din text, desto större risk att de där detaljerna i bakhuvud ersätts av andra detaljer, som inte har med texten alls att göra. Och det vill du inte.

Det är inte bara historian som behöver hållas aktuell, utan även ditt sätt att skriva. Låt oss säga att du skriver på en roman som du tappar sugen på, och istället bestämmer dig för att påbörja en ny roman eller skriva noveller. När du väl tar upp ditt gamla manus ett år senare så har du antagligen utvecklats och behöver skriva om stora delar av den text du redan har påbörjat. Visst, tappar du sugen så kan det många gånger vara bättre att börja skriva på något annat, det är självklart, men många gånger är det lätt att ge upp för tidigt. Då är det viktigt att försöka hitta tillbaka till den känsla som en gång fick dig att börja skriva på berättelsen och utgå ifrån det. Ibland förlorar vi oss på villovägar och det kan ibland vara bra att vända på klacken och bege sig av hemåt igen. Hitta tillbaka till ursprunget.

Självklart har jag inte skrivit varje dag i 365 dagar i sex år. Dels har jag haft några längre uppehåll, på en månad eller två, eller kanske tre, och dels har jag haft en hel del dagar då jag inte skrivit. Ibland går det bara inte, det är bara att erkänna. Jobb, familj, vänner, och andra åtaganden kan ibland innebära att det inte ens finns en femöring att vända på. Jag har dock försökt att vara disciplinerad och tagit med mig datorn i sängen om det krisat, och skrivit lite som det sista jag gjort för dagen. En minut är bättre än inget.
Ett skönt tips är att du redan innan du drar igång med försöket att skriva något varje dag bestämmer dig för dagar då du inte behöver skriva alls, till exempel julafton, nyårsafton, födelsedag, etcetera. Ett annat förslag är att skriva sex dagar i veckan och ta exempelvis lördagar ledigt.

Hjärnan är en muskel och du använder (förhoppningsvis) hjärnan när du skriver, och även om det naturligtvis finns stora skillnader mellan hjärnan och låt oss säga lårmuskeln, så tror jag att det går att dra paralleller till vanlig träning. Om du vilar din lårmuskel i några veckor så förlorar du förvånansvärt mycket muskelstyrka, jag upplevde nyligen detta då jag var skadad och inte kunde springa i den utsträckning som jag brukar, och jag tror att det är samma sak för hjärnan. Hjärnans ”skrivdel” måste ständigt stimuleras för att utvecklas. Och vad kan vara bättre än att Skriva. Lite. Varje. Dag. Lycka till!

Mamma, när ska pappa läsa högt ur Bibeln?

porträtt oskar1Det lackar emot jul och det betyder att jag vässar min penna för alla roliga julklappsrim som ska göras framöver. Bok rimmar på klok, lego rimmar på travego, triss rimmar på fniss. Eller nja, roliga var väl att ta i, jag är inte mycket för att julklappsrimma men undrar stillsamt om det kanske förväntas av mig numera. Som utgiven storfräsare (tja) kanske det numera är givet att just mina julklappar ska vara fyllda av fyndiga nödrim (motsägelsefullt, jag vet, men jag tycker att nödrim KAN vara fyndiga).

God Jul xxx
Här få du något för din resa
Så du får ner allt du ska lesa
Du måste även få plats med dina kläder
Men den är gjord av plast, det blev för dyrt med läder

Typ…

Jag undrar om det är något mer som förväntas av mig inför julen. Är det meningen att jag ska ha lite högläsning i Bibeln på julafton? Tända en brasa och sätta mig framför den a´la Ernst, med en tjock halsduk och en lusekofta, med glasögonen på nästippen och glas glögg i närheten, och fisförnämt citera Gud. När någon i familjen börjar viska så harklar jag mig lite försynt – fullt fokus på den utgivna författaren, tack! När jag skriver detta så inser jag att detta är en tradition som definitivt måste starta i år. Mamma, om du läser detta: Har vi en lusekofta?

Något annat? Ja, jag måste kommentera alla andras bokklappar. Om någon får en bok, vilket det alltid är, så måste jag vara där som en hök och påpeka min egen förträfflighet genom kommentarer som:

”Jodå, han känner jag väl till, lite torftig i språket, men är man inte så nogräknad så ska det funka.”

”Den har jag läst och den är kass om du frågar mig.”

”Augustprisvinnare? Jaha, själv är jag på den sjunde delen i På spaning efter den tid som flytt. Jävligt tung fransk modernism.”

Ja, den stilen skulle funka, speciellt om jag inte lägger till en ironisk ton. Jag menar, självgodhet är ändå något som förväntas av en utgiven författare, så ingen lär ju bli sur för den sakens skull.

Och mer då? Alla i hela släkten förväntar sig säkert en speciell julutgåva av Klubb Hjärta, specialsignerad av mig med röd tuschpenna. Saken är den att jag inte tänker skänka bort min bok – den var ju skitjobbig att skriva, något min släkt med all säkerhet har förståelse för. Det får bli en speciell julutgåva av Klubb Hjärta, specialsignerad med röd tuschpenna + en faktura. Slitaget på min röda tuschpenna bjuder jag på, gentil som jag är.

Sist men inte minst så är det ett faktum att om man firar jul med en excentrisk konstnärssjäl som mig, så är det ingen som höjer på ögonbrynen när jag är dyngrak klockan halv tio och står och spyr i risgrynsgröten. Det hör liksom till att den där författaren dövar sina inre demoner när tillfälle ges. Det bjussar vi på! Eller hur, mamma?

Och vad önskar jag av tomten då?

  1. Nytt bokkontrakt
  2. Nytt bokkontrakt
  3. Nytt bokkontrakt
  4. Nytt bokkontrakt
  5. Lego

God Jul!

Min redigering, del tre

porträtt oskar1Jaha, nu har vi kommit till del tre i mitt kommande redigeringsarbete. I del ett beskrev jag ett distanstagande ifrån texten, där en koncentrerad genomläsning låg som grund. Ska sanningen fram så har det tillkommit vissa saker just till del ett av redigeringsarbetet, som en genomgång av dialog och en ändring av en karaktärs namn till exempel, men överlag så stämmer den graf som ni kan titta på just under mitt första inlägg angående min redigering.

I del två av mitt redigeringsarbete gick jag in på detaljerna. De tidskrävande, mångfacetterade och älskade detaljerna. Jag ska jaga adverb och adjektiv, tempus, ord som jag överanvänder, kapitelkonstruktion, dramaturgisk kurva, med mera med mera med mera med mera med mera. Läs om detta här.

Nu kommer jag alltså till del tre. En lite pinsamt kort del, knappt värt ett inlägg, om jag inte nu kommer på något annat att säga. Ibland är det ju så.

I del två så har jag pillat och pulat med texten så att det räcker. Jag ska vara riktigt trött på att pilla och pula med texten, helt enkelt. Jag ska känna att det räcker. Att texten är bra, för att inte säga excellent. Att den håller för att ges ut. Men vänta nu, det är ändå något som saknas. I del ett läste jag igenom texten och hittade förmodligen en mängd problemområden som noterades och korrigerades senare. Efterhand som del två pågick upptäcktes fler problem och felaktigheter, som också de redigerades. Vid det här laget är texten inte densamma som den var vid den första genomläsningen. Jag behöver alltså läsa igenom texten en gång till.

Den sista genomläsningen måste vara så objektiv som möjligt. Jag ska försöka låtsas att jag är någon annan än den jag är och ta mig an texten som en glad läsare med en ny bok framför sig. Är boken spännande? Blir jag berörd? Är den bra? Ja, så enkelt är det ju. ÄR den bra? Tycker jag om att läsa boken när jag sitter i soffan och tar det lugnt efter jobbet, eller som kvällslektyr när jag ska sova? Eller tycker jag bara om boken för att jag känner igen stilen, nästan som om jag hade skrivit den själv…

Det är såklart svårt att förhålla sig objektiv till något som jag lagt ner så mycket tid på. Omöjligt skulle en del hävda och det kan nog stämma. Men det är ett måste att försöka distansera sig ifrån texten för att hitta de sista problemen och sedan verkligen döda mina älsklingar. Det gäller också att inte vara lat, det är lätt att tankar som ”aah, det duger” dyker upp när man är så nära slutpunkt. Då gäller det att örfila upp sig själv och ta sig i kragen, gotta ner sig i texten igen och göra den lite, lite bättre. Det kan vara den sista förändringen som gör skillnaden.

Kanske kan ni få hjälp av den här lilla redigeringsgenomgången? Jag hoppas det. Det finns lika många sätt att bearbeta en text som det finns folk som skriver, men jag hoppas att jag kunnat bidra med lite idéer.

Nej, nu ska jag fortsätta skriva på mitt nästa manus så att jag kan komma till redigeringsarbetet så småningom. Jag kan inte vänta.

Sex minuter av mitt liv

porträtt oskar1Det började för cirka åtta veckor sedan när jag fick reda på att jag skulle vara en av nio författare som skulle hålla ett sex minuter långt framförande på Växjö Bokmässa. Med en egen presentatör dessutom. Jag hade anmält mig till detta, men nästan och i hemlighet hoppats att jag inte skulle bli utvald. Inte för att jag inte ville göra det utan för att jag har en scenskräck som heter duga. Jag vill inte bli författare för att stå på en scen och prata, jag vill bli författare för att få skriva i min ensamhet. Och det låter väl inte så konstigt? Jag kan knappast var den enda som tänker så.

Men så funkar det inte idag. Författaryrket har, precis som politiken och valfri kulturell genre, blivit extremt personcentrerad. Det gäller att vara med i så många sammanhang som möjligt – på bokmässor, vid signeringar, i sociala medier, på biblioteksträffar och i den vanliga journalistiken. Synas är lika viktigt som att skriva bra, kanske viktigare. Och jag accepterar detta, motvilligt, men om det nu är så det är, så är det bara att bita ihop – trots att jag helst bara vill sitta i min ensamhet och skriva. Kanske på sin höjd åka in till bibblan en gång i veckan och hänga lite med bibliotekarierna och sätta mig i ett arbetsrum och efterforska lite.

Därför var det helt naturligt för mig att ta chansen när jag fick den. Hoppa på tåget! Men att hoppa på ett tåg vars destination inte är helt fastställd är en chanstagning. Man kan hamna i Paris eller i Ulan Bator. Så helvetets kval skulle följa.

För det mesta gick dagarna bra, jag tänkte inte så mycket på mitt lilla tal, men så plötsligt, mitt i en veckohandling en måndagsmorgon med yngsta sonen så började jag fundera på det där talet. Vad skulle jag prata om? Vad händer om jag glömmer bort mig? Tänk om folk tycker att jag suger balle? (Jag bjussar på detta härliga uttryck) Och så var den förmiddagen förstörd och jag gick där bland ostar och korvar och tyckte att världen var en trist plats. Det fortsatte så. Till och från fick jag en ångestattack och blev en surbulle som förpestade tillvaron för nära och kära.

Min fru undrade vad som var fatt. Var jag sjuk? Hade något hänt? Och jag förklarade och hon förstod och jag skrev ett inlägg på Debutantbloggen och då var det fler som förstod. Bra råd strömmade in ifrån höger och vänster: ”Låtsas att publiken ställer frågor till dig”, ”Publiken är där för att de är intresserade”, ”Mata dig själv med positiva bilder”, och jag blev återigen människa och den värsta ångesten försvann. Jag kände mig inte längre som den ensammaste ensamvargen söder om Haparanda.

Men nervositeten stannade såklart kvar, så lätt blir man inte av med den, och när det började närma sig så förstod jag att det var allvar, ingen återvändo var nu möjlig. Eller? Skulle jag ändå inte skicka iväg ett mail och skylla på något. Dödsfall i familjen? Sjuka barn? Det är ju så lätt att skicka ett mail och det var nära ett tag, men jag bet ihop och förstod att detta var något jag måste göra. Jag skulle inte kunna se mig själv i spegeln annars. Jag började därför med en noggrann förberedelse. Jag skrev ner vad jag skulle säga och började öva. Gick runt i huset med handen som en mikrofon och mumlade mitt tal och tänkte: ”Det var ju själva fan vad självsäker och cool jag låter”, för att vid nästa repetition börja avvika ifrån manus och prata om ingenting och hata mig själv för detta och fullkomligt känna hur självförtroendet hoppade ut ur mig och gick och gömde sig. Och hata mig själv för det också. VARFÖR SKA DET VARA SÅ JÄVLA SVÅRT ATT STÅ PÅ EN SCEN OCH PRATA LITE INFÖR MÄNNISKOR!!???

Men likt förbannat fortsatte jag att förbereda mig. Det är en väldigt konstig känsla att förbereda sig för något som man antar ska bli ett fiasko. Jag kämpade i vilket fall på och gick så småningom in i ett transliknande tillstånd. Jag rabblade mitt tal i sömnen och när jag vaknade på dagen D så fanns det inget mer jag kunde göra angående detta i varje fall. Nu gällde det! Men vad nu? Jag var helt plötsligt inte så nervös som jag trodde att jag skulle vara. Visst, jag var nervös, tro inget annat. På gränsen till gränsen. Men inte så att jag ville gömma mig under täcket, utan mer som: ”Nu gör jag detta, det kommer att gå bra och är snart över”. Så jag drog till Bokmässan, spänd, nyfiken och rädd, och kom såklart för sent. Inte till mitt tal, men väl till mässan. Alla bord var fullbelagda och det var redan fullt med besökare när jag snubblade in igenom entrén. Jag blev hänvisad till mitt bord och packade upp mina böcker och mina hemgjorda skyltar med priser och recensionscitat. ”Kom och köp!” var jag nära att börja skrika, men jag började småprata med grannarna istället. De var riktigt trevliga skulle det visa sig, inte för att det förvånade mig.

1508504_10153347801532501_4531818070988644874_n

Det är jag i bakgrunden. Jag står och hänger lite nonchalant på ett bord, men det är bara en fasad, en lite sorglig sådan.

En av mina grannar skulle utföra exakt samma sak som jag, fast lite tidigare, och hon gav mig fina råd och ryggdunkningar innan jag traskade iväg till mitt eget lilla helvete. Men toaletten först, nu var goda råd dyra, jag var plötsligt superkissig. In på dass och fem sura spänn fick jag hosta upp för något jag gör bakom husknuten i vanliga fall (att man ska behöva betala för att få pissa, det är för jävligt) och när jag kommer ut ifrån toan står det en gubbe och hoppar på ett ben. ”Jag hade inga mynt”, skyller den snåla smålänningen på och jag erbjuder gentilt min nykissade toastol åt honom. ”Jag behöver all positiv karma jag kan få”, tänker jag, och traskar bort emot scenen. Där står Pelle, vår presentatör och tar emot. Det visar sig att han är nordisk mästare i berättande på scen vid ett flertal tillfällen. ”Jaja”, tänker jag, ”det var ju bra för dig det”. Pelle visar sig vara genomtrevligt, trygg och stöttande, precis vad jag behöver, och plötsligt sitter jag där på scen, med två andra författare, och snart är det min tur. Men vad händer? Ingen mikrofon? Öronsnäcka! Va? Jag har ju övat med mikrofon, för bövelen! Eller hand formad som mikrofon då. Det slutar med att jag inte vet var jag ska ha mina händer. Den ena hamnar i högerfickan, den hand som skulle hålla i mikrofonen, och tror ni inte att jag har knycklat ner apparaten till öronsnäckan i vänsterfickan så att vänsterhanden istället hamnar i en konstig vinklad form i bakfickan. Suck.

Men så är det plötsligt över och jag ser ljuset igen. Fjärilarna omvandlas till trygga bajskorvar och jag kan äntligen börja planera för framtiden igen. Jag får till och med beröm efteråt. Jag gav ett lugnt intryck, inte alls nervöst, det jag sa var tydligen småroligt åtminstone, och lite tänkvärt kanske. Det var ju inte så illa, även om jag misstänker att alla bara är sådär snälla som man är mot någon som är lite vilse i pannkakan. Men rak i ryggen beger jag mig i varje fall tillbaka till mitt ordinarie liv med vetskapen att jag kan om jag bara ger mig fan på det. Det är inte annat än att jag är lite stolt. Det är konstigt att sex minuters framträdande kan ge åtta veckors vånda och 24 timmars ångest – men likt förbannat vara värt det.

Min redigering, del två

porträtt oskar1I förra veckan så presenterade jag del ett av min redigeringsplan. Denna vecka är det dags för den lite matigare del två. I denna fas kommer jag börja pilla i detaljer, men även se över vissa grundläggande aspekter av mitt skrivande, som kan vara nog så tidskrävande.

DEL TVÅ

Förhoppningsvis har jag redan i genomläsningen, i redigeringsfas nummer ett, reflekterat över gestaltning kontra beskrivning och markerat problemområden för en senare djupdykning. Nu är det dags att ta tag i detta och eventuellt lokalisera fler ställen där jag kan liva upp texten. Jag tänker inte fördjupa mig i ämnet, utan hänvisar istället till ett tidigare inlägg här. Detta kan vara ett av de viktigaste momenten i redigeringen, så det gäller att vara skärpt. Jag tänker dock inte läsa igenom texten en gång till, med enbart koncentration på gestaltning kontra beskrivning, utan tittar bara på det som jag tidigare markerat.

När de redan markerade områdena är justerade och genomtänkta så tänkte jag fortsätta med gestaltning kontra beskrivning. Nu använder jag mig av den fina sökfunktionen som säkert många av er är väl förmögna med. I det här fallet kan det vara bra att söka efter beskrivande ord, det vill säga adjektiv, men det kan även vara bra att söka efter adverb, som ibland förstärker ett adjektiv. Problemet med adjektiv är att det finns väldigt många. Eller det är såklart inte ett problem för ett språk i sin helhet, men för en som sitter i min stol så blir det lite jobbigt att gå igenom det svenska språkets alla adjektiv. Därför gäller det att lokalisera just mina favoritadjektiv och arbeta med dessa. Adverb är däremot något lättare. Det finns ett par adverb som överanvänds av många och som kan vara värda att gå igenom och fundera lite mer på. Hanna skrev ett inlägg om detta som ni bör kolla närmare på om ni är intresserade av adverbsjukan. Här kommer hennes lista på adverb som är viktiga att kolla in:

någorlunda annorlunda förmodligen lyckligen visserligen möjligen lämpligen slutligen troligen verkligen onekligen uttryckligen obönhörligen oundvikligen uppenbarligen nämligen alltid aldrig genast nu ganska mycket väldigt ordentligt så innerligt rysligt förskräckligt försiktigt nyfiket också kanske naturligtvis ju tyvärr lagom riktigt nog just precis plötsligt

Nog om gestaltning. Nu tar vi tempus. Jag har en förkärlek, eller snarare svaghet, att blanda in order ”hade” vid alldeles fel tillfällen. Detta kommer jag att titta igenom. Tempus är annars ett problemområde för mig, något jag måste jobba vidare på. Det är viktigt att jag hittar partier där mitt tempus havererar och då försöker fundera ut vad det är jag gjort fel, vad det är som inte fungerar.

Jag kommer även titta på mina kapitel. Hur är de konstruerade? Bryter jag vid fel tillfällen? Ska kapitlen få namn? Eller ska de inte ens få nummer?
Jag kommer att titta på texten och försöka avgöra när det egentligen krävs en brytning. Två saker kommer jag tänka på:
1. Bryt när handlingen kräver det. Det vill säga när handlingen sticker iväg åt ett annat håll, när jag hoppar i tiden, ändrar perspektiv, ändrar karaktärsperspektiv, etcetera.
2. Bryt när det finns en snygg cliffhanger. Det är aldrig onödigt att skapa extra spänning.

Precis som adverbsökningen ovan så kommer jag även söka efter ord som jag vet att jag tenderar att överanvända. Ord som: honom, henne, man, skulle, däremot, alltså, och, men, som, att, med, det etcetera. När det gäller det så kan det också vara en poäng att titta på ovan länk till Hannas tidigare inlägg om adverbsjukan, som även behandlar formellt subjekt.

Jag kommer också att kolla alla mina frågetecken och försöka jobba bort retoriska frågor. Min erfarenhet, som i och för sig inte är så stor, säger ändå att retoriska frågor ofta används för att gestaltningen inte är tillräckligt bra. Man ska inte behöva förstärka något genom en retorisk fråga, eller rättare sagt: Om man använder en retorisk fråga så finns det risk att man inte varit tillräckligt tydlig tidigare.

Jag måste åter igen lyfta fram ett inlägg av Hanna, som handlar om hur man kan skruva sitt manus ett varv till. Tipsen och råden är grymma och kommer ligga i bakhuvudet, men även sättas under lupp under min redigering. Jag kommer inte att gå in i detalj på detta, utan hänvisar till hennes inlägg.

Särskrivningar är ett gissel. Jag väljer att inte rada upp för många, men jag kommer att kolla upp:

imorgonkväll eller imorgon kväll?
skitsamma eller skit samma?
så klart eller såklart?
i så fall eller isåfall? Eller snarare i sådana fall…
efterhand eller efter hand?
såhär eller så här?
där inne eller därinne?

Jag har koll på de flesta redan, alltså hur jag ska göra, men så var kanske inte läget för ett halvår sedan. Så lite särskrivningar som möjligt är en ganska bra regel, kan jag tycka.

Sedan finns det en mängd ord som blir fel i ordbehandlaren, men ändå rätt. Ja, ni vet vad jag menar när ni ser nedan tvillingord:

vaknade och vakande
förställde och föreställde
släkte och släckte
samtidig och samtidigt
bror blir bor
orolig och oroligt
tycker och tycket
bra och bar
kris och Kristy (ett namn på en av mina karaktärer)
vara och var

Som jag nämnde i inledningen av detta inlägg så kommer jag att gå in i detalj på texten i denna fas av redigeringen. Jag antar att det märks och ber om ursäkt om det är det tråkigaste inlägget i världshistorien. I och för sig så vet jag att Debutantbloggens läsare är intresserade av sådant här, så kanske har jag skrivit världshistoriens bästa inlägg, eller i varje fall något mitt emellan. Jag väljer i vilket fall att avbryta här, även om det är en mängd fler saker som jag kommer att titta över. Det är detaljerna som gör det. Delvis i varje fall.

Nästa vecka tar jag en paus i redigeringsbloggandet och kommer istället att redogöra för min debut på Växjö Bokmässa, där jag för första gången ska tala inför folk om mitt författarskap. Missa inte detta, jag anar hög pinsamhetsfaktor.

Min redigering

porträtt oskar1Jag är inte riktigt där ännu. I slutet av mitt nya manuskript. Men snart så sätter jag punkt för denna gång och prövar min lycka i den benhårda förläggarbranschen igen. Eller punkt och punkt, jag sätter punkt för mitt råmanus, en betydligt mer korrekt beskrivning av det hela. För även om ett råmanus innebär timtals av arbete och slit så återstår det många timmar till. Jag pratar om redigeringen.

Ett redigeringsarbete kan pågå hur länge som helst. Det går i princip att aldrig vara klar med en text. En text är levande på sätt och vis. Ständigt mottaglig för förändringar, som inte automatiskt innebär förbättringar. Det gäller att veta när det räcker, när manuset är så bra som det över huvud taget kan vara vid en given tidpunkt, det vill säga just den tidpunkt då du känner att manuset är redo att läsas av hårdhudade lektörer. Då måste man våga släppa taget och låta manuset se världen.

Så jag tänker att det gäller att ha en plan för redigeringsarbetet. Annars sitter jag väl med mitt manus om ett år och funderar på kommatecken och persongestaltning för sjunde gången gillt. Därför kommer jag de följande veckorna redogöra för hur jag tänker lägga upp mitt arbete.

Till att börja med så tänker jag mig arbetet som tredelat:

  1. Den första delen av arbetet kommer att stå för cirka 20 procent av det totala arbetet. Denna del förklarar jag utförligare längre ner i detta inlägg.
  2. Den största delen av arbetet kommer att stå för cirka 70 procent av det totala arbetet. Denna del förklarar jag utförligare nästa vecka.
  3. Den sista delen kommer att stå för cirka 10 procent av det totala arbetet. Det blir ett senare inlägg.

Se graf för en mer detaljerad version av denna oerhört komplicerade ekvation.

Graf

DEL ETT

I det här stadiet så har jag precis avslutat en ganska intensiv skrivperiod och jag tänker inte gå in i detalj på texten utan istället försöka få en viss distans till den. Jag känner att det ibland kan vara bra att ta ett steg tillbaka och försöka se på texten objektivt.

Det första jag ska göra är att kolla på de första kapitlen och det sista. Håller dessa viktiga kapitel måttet? Om inte, så skriver jag om direkt.

Sedan hade jag tänkt att jag skulle läsa hela texten i ett hyfsat tempo, rakt upp och ner. Det enda jag ska tillåta mig är att rätta uppenbara korrekturfel, alltså stavfel, tecken som är på fel ställe, etcetera. När jag hittar ett ställe som jag behöver skriva om (jag säger När, inte Om), så kommer jag markera detta parti och i ett senare skede återkomma till det. På så vis kommer jag få en bra bild av vad som funkar och vad som behöver bearbetas, ett arbete jag sedan kan sätta tänderna i.

Ja, mer komplicerad än så är inte den första delen av mitt tänkta redigeringsarbete, men nästa vecka är det dags för del två, vilket innebär att detaljarbetet inleds. Det där pillandet som jag faktiskt längtar till.

Jag skrev nedan för att det kändes lite som terapi

porträtt oskar1Om 19 dagar så ska jag göra något som får mig att våndas. Nej, våndas är helt fel ord – jag ska göra något som ger mig ångest.

Det jag ska göra är en petitess, något obetydligt och knappt märkbart, fullt jämförbart med ett sandkorn i världens totala utbud av kulturella yttringar. Men inte för mig då. Jag ska stå på en liten scen, alternativt ett golv, på en liten bokmässa i Växjö, inför en förmodad liten publik, och tala om mitt författarskap i pyttelilla sex minuter. Och jag har ÅNGEST!

Hur kan ett sex minuter kort framförande kännas som ett berg som ska bestigas?

Jag försöker att begripa mina känslor för det här men når inte helt fram, det är som en mur i mina tankar som det inte går att komma över. I vanliga fall kan jag, i likhet med de flesta andra människor, dra logiska slutsatser, som att jag fryser för att jag inte tog på mig min jacka (trots att min mamma sa det), eller att jag får ont i benet när en bil kör över det. Men i det här fallet står det stilla, jag vet inte varför jag är så rädd för att stå framför folk och prata lite. Osäkerhet kanske? Prestationsångest? För höga krav?

Saken är att rädslan och nervositeten inte infinner sig i samma utsträckning i många liknande situationer. Visst, jag kanske inte är Jonny Depp i intervjusituationer eller på boksigneringar (även om jag liknar honom enligt han bakom disken på Video68 i Osby för 15 år sedan och som inte var allvarlig men likt förbannat har det satt sig och det är ju ännu en nyckel till min osäkerhet kanske), men jag är inte illamående innan i varje fall. Det kommer jag att vara om 19 dagar, spyfärdig alltså, för jag känner igen känslan. Den känsla jag har just nu, 19 dagar innan avrättningen författarpresentationen, är exakt samma känsla som jag brukade ha innan jag skulle ställa mig på scen tillsammans med mitt band för en tio år sedan. Jag tror att det beror på att jag ensam ska tala om något som ska intressera de som lyssnar. När jag blir intervjuad så kan jag ändå inbilla mig att den som ställer frågan faktiskt är intresserad av att höra svaret. Med en mikrofon i handen och en publik som stirrar på mig så vet jag att den ofrånkomliga tanken kommer att komma: Att de som sitter i publiken inte är där för att lyssna på mig, utan väntar på att någon annan ska tala. Och då kommer jag prata snabbare och otydligare, mumla lite, och kolla på klockan. HAR INTE SEX MINUTER GÅTT SNART!!! Sedan kommer jag traska bort till min stol med blicken i golvet och sätta mig och vara ganska nöjd att jag vågade, men samtidigt pinsamt medveten om uselheten.

Med tanke på denna intressefixering så fick jag ett bra råd av min fru. Hon sa: ”Om du nu är orolig för att ingen egentligen ska vara intresserad av det du säger, så låtsas att de ställer frågor till dig, som du sedan svarar på”. Detta ska jag ta fasta på när jag förbereder mig. Jag ska ställa frågor till mig själv. Och förbereda mig. Jättemycket. Skriva ner det jag har tänkt att säga och plugga in det tills jag kan det utantill, sedan plugga in det lite till så att jag dessutom kan presentera det på ett skenbart avslappnat sätt. Då blir ju förutsättningarna de rätta i varje fall.

Frågan hänger i luften och dallrar: Varför utsätter jag mig för något jag inte vill? När jag tänker på det så har jag inget bra svar. Alla mina svar gränsar dessutom till fåfänga, framgångsönskan, och lögn. Jag vill inte växa som människa egentligen, jag vet i själva verket inte riktigt vad det betyder – däremot säljer jag gärna fler böcker, så att jag så småningom kan få ett jobb som jag verkligen vill ha (som jag vill ha av egoistiska skäl då, så klart). Då måste jag väl kunna prata inför en publik? Det kan ju alla författare idag, tycks det.

Det slår mig att jag inte blev författare för att jag skulle stå framför folk och prata om mitt författarskap. Snarare tvärtom. Eller inte snarare. Tvärtom. Punkt slut. Jag vill ju sitta och skriva, inte stå och prata.

Om ni inte har förstått det så sitter jag och skriver när jag befinner mig på en vertikal del av det berg som jag försöker bestiga. Det finns ljusare stunder också. Stunder då de där sex minuterna inte känns ett dugg märkvärdiga, stunder när berget blir en kulle. Men ikväll är det en vertikal vägg som ska besegras, och vinden viner i håret och snö faller. Jag hör på nyheterna att kyla kan användas som bantningsmetod, en uppmaning att vi ska lida lite för att bli snygga. Det kanske är så jag måste se det? Frågan är bara varför det är så förbannat viktigt för mig att vara snygg.

Snusbantningsmetoden

porträtt oskar1Jag har ett speciellt snusreglemente, som jag kallar för snusbantningsmetoden. Metoden är väldigt jobbknuten och innebär att jag under vardagarna enbart får snusa sex påsar om dagen. Det knappa snusintaget beror på att jag mådde dåligt av snusandet för rätt så många år sedan. En prilla var inte längre en njutning, utan ett måste, och jag kände hur huden som sitter i munnen ovanför läppen började tunnas ut. Jag hörde historier om personer som inte hade någon vävnad mellan mun och näsa innanför ansiktet. Jag ville inte hamna där och dessutom komma tillbaka till det härliga med att stoppa in en prilla under läppen.

Det innebär att jag under vardagarna tar en snus efter frukost, en snus efter förmiddagsfika, en snus efter lunch, en snus efter eftermiddagsfika, en snus efter middag, och en snus efter tandborstningen på kvällen. Och varje snus är en njutning. Fredag, klockan 15.00 prick – det är inget att annat klockslag jag har mer koll på under hela veckan – så infaller ”fri snusning” för helgen. Anledningen till 15.00 prick är att jag slutade mitt arbete 15.00 prick ett tag, då jag kontinuerligt tog ut pappaledighet på fredagseftermiddagarna. Naturligtvis är snusbantningsmetoden full med undantag i vardagen, till exempel födelsedag, namnsdag (dock bara huvudnamn), och sjukdagar (både för mig och barn), men på det hela taget är jag jävligt disciplinerad, främst för att jag mår bra av det hela.

Vad har då detta med skrivande att göra? Tja, inte så mycket, förutom att jag funderar på hur disciplinerad jag hade varit med snuset om jag skriver på heltid. Då hade jag varit hemma och skrivit, förhoppningsvis sett det som ett arbete som vilket arbete som helst, och därmed inte haft några problem med att implementera snusbantningsmetoden i den nya vardagsrutinen. Men det kan också sluta med att jag njuter så mycket av det nya livet att jag ser livet som en enda lång semester, där jag pysslar med det jag vill, när jag vill – och därmed snusning när jag vill. Jag tror inte det skulle bli så, att skriva en bok kräver ju lite disciplin, som en del av er säkert vet, så jag inbillar mig att jag besitter åtminstone lite av den kvalitén, men vem vet?

Å andra sidan kanske snusdisciplinen hjälper till att disciplinera mig inom skrivandet också, om jag nu skulle balla ur vid en eventuell skrivartillvaro på heltid. ”Nu skriver jag två timmar och sedan blir det en snus, sedan skriver jag två timmar, sedan lunch, sedan en snus”, etc. Då hade snusandet äntligen varit till någon annan nytta än tom tillfredsställelse, om inte annat.

40-Föredrag-Hemingway-231x300

Vad hade denne man varit utan spriten?

Men snus har ju mer med skrivande att göra. Snus är ju en last och laster är ju kulturarbetare väl förmögna med. Men kan snus jämföras med whiskey, cigaretter och kokain? Var hamnar snus på den ”excentriska och rastlöse författarens favoritdrogskala”? Med tanke på snuset tämligen perifera roll i drogträsket, så hamnar den nog långt ner. Snuset ses nog inte som speciellt tufft eller excentriskt heller, ni vet den där inställningen som man inte riktigt vill erkänna att man har: ”Han är så full av känslor och har en så konstnärlig själ att han måste stilla sitt inre med whiskey, annars hade vi aldrig fått hans geniala böcker i våra händer” (erkänn att ni har tänkt så någon gång, man hör mer sällan att någon ojar sig för att en författare använder droger för att det hämmar författarens kreativitet, det är först när författaren dör vid 55 års ålder som det plötsligt blir ett problem). Jag tror snarare snuset ses som enbart konstigt, åtminstone ifrån ett internationellt perspektiv. Något som de där konstiga ”schweizarna” i norr håller på med.

Nej, jag hamnar nog aldrig i facket ”konstnärssjäl som måste stilla sitt inre vulkanutbrott med droger för att få ut sin genialitet”, och kanske kan jag tacka snusbantingsmetoden för det.

En ding ding värld

porträtt oskar1Jag var på skrivkollo i helgen. En hel dag tillbringades i trevligt sällskap, där inspirerande upplevelser under dagen omvandlades till glödande tecken under natten. Sällskapet bestod av sju talangfulla unga herrar som brinner för det här med seriöst kulturarbete. Vi träffades i min uppväxtort Osby, och en del av oss tog tåget till Malmö för att insupa lite storstadsstämning. Vi satt på ett café hela dagen och observerade personer som passerade, drack Latte, tog anteckningar och diskuterade världens tillstånd i allra största allmänhet. Vi tog sedan tåget tillbaka till Osby, och noterade några skillnader mellan storstad och by, för att sedan möta upp det övriga sällskapet för kvällens begivenheter. Tanken var att vi skulle skriva en pamflett emot djurmisshandel, och rosévinet och snittarna var framdukade.

Jaha, såhär kan det låta när jag ljuger. Det är bara grova ordalag som är sant av ovan, det vill säga att jag visst var i Malmö med kompisar och att vi hade lite hemmafest på kvällen. Men vi satt inte på café, vi gick på fotboll, och vi skrev ingen pamflett, utan en låttext (som handlade om att Satan har en kiosk där det bara säljs lakrits, och blir man törstig så får man ingen dricka, bara lakritshicka). Vi drack inget rosévin heller för övrigt, och inga snittar syntes till. Det blev spagetti och köttfärssås (som jag är sjukligt förtjust i), öl, och någon form av rysk (?) vodka som blandades med rättvisemärkt (!) energidryck eller kaffe.

DING2

Ännu ett scoop i En ding ding värld.

Så det var inget skrivkollo, utan bara ljug. Jag ljög. Känner ni er lurade? Jag ber om ursäkt i sådana fall, men är verkligen allt man skriver på en blogg tvunget att vara sant till punkt och pricka? Jag är osäker på var just bloggen ligger på skalan av trovärdighet. På den här skalan menar jag att till exempel faktaböcker och seriösa tidningar – alltså inte En ding ding värld eller liknande – ligger i topp, medan tidningar som just nämnda En ding ding, värld, ligger i botten. Allt annat ligger mitt emellan.

Men var ligger då bloggen, hur trovärdig förväntar sig mottagaren att en text på en blogg är? Personligen håller jag trovärdigheten som relativt låg (förutom alla er läsares bloggar och Debutantbloggen då naturligtvis), helt enkelt för att vilken idiot som helst kan starta en blogg och få vilken dynga som helst att verka trovärdig. Det är ju detta som är själva bloggens natur, att vem som helst ska kunna nå ut på nätet. Och bra så, jättebra till och med, och jag klandrar knappt ens idioterna som startar bloggar och sprider galenskaper, det är ju deras rättighet. Vad jag däremot stör mig på är alla personer som sväljer allt de läser på nätet med hull och hår.
Källkritik, vad är det för något?
Vetenskap, det har jag aldrig hört talas om.
Sedan sprider de galenskaperna på nätet och presenterar det som sanningar. En ding, ding värld i kubik!

Så tyvärr, jag måste ändå säga att ni inte lita på allt jag säger, men jag har å andra sidan ingen anledning att ljuga för er heller. Men jag skriver skönlitteratur, fiktion, där hittepå är grundidén. Men jag ska försöka att inte göra er besvikna och hålla mig till sanningen. Om jag inte försöker göra en poäng då.
Då ljuger jag skallen av mig och ni får gärna sprida det som en sanning.

Haklappsmetoden och andra ovanor

porträtt oskar1Nu har det gått fyra månader sedan Klubb Hjärta släpptes och det står lite stilla för tillfället måste jag tillstå. Anstormningen, som aldrig riktigt blev en anstormning, har lagt sig. Vinden har mojnat. Jag väljer att skylla på marknadskrafterna, det är bara skit som säljer! Och därmed basta.

Tja, riktigt så illa är det inte, men det händer liksom inte lika mycket, lika ofta, längre. Och några pengar blir det inte direkt att tala om, så efter pappaledigheten är det bara att traska tillbaka till kneget igen. Jag som hade haft förhoppningar om en dramatisk uppsägning på jobbet, kanske en rejäl utskällning av någon hög chef som jag egentligen inte har något ont av. Bara för att testa det också. Men jag trivs i och för sig ganska bra på jobbet, så det är inte så farligt att författandet på heltid får vänta, det är ju en långsiktig plan det här!

Det tar mig in på där jag är nu, alltså mitt i manus nummer två, som förhoppningsvis blir utgiven någon gång i framtiden. Jag har kommit in i ett ordentligt flyt, ett flyt som faktiskt kan medföra att manus nummer två är färdigt inom en överskådlig framtid. Bra så. Publiken applåderar. Men jag har även upptäckt att jag fastnar ibland, hakar upp mig på detaljer eller gottar ner mig i omständigheter som är svåra att ta sig ur. Jag antar att det är likadant för alla som skriver. Att man har små tics eller ovanor som är svåra att bryta och som stör skrivandet. Ni ska få en genomgång av några av mina problemområden.

Jag för statistik över antal ord som jag skriver i veckan. Säkert något som en del andra skribenter snuddar vid ibland (att det räknas ord alltså). Att räkna ord betyder att min tävlingsinstinkt effektivt triggas igång, vilket innebär att jag försöker hålla snittet varje vecka. Det innebär i sin tur att jag får mycket gjort. Allt bra än så länge. Men det finns också en risk att jag skriver för att upprätthålla snittet och inte skriver för att skriva bra. Det kan bli ett problem det där, som ni förstår, men eftersom det trots allt finns en stor positiv effekt av att räkna ord (för mig åtminstone), så stannar statistiken kvar. Det gäller bara att jag håller koll på kvalitén…

Haklappen. Låt mig förklara. När jag skriver så slås jag ofta av tankar på nästa kapitel, eller nästa stycke, eller hur jag ska göra i föregående kapitel för att det ska bli bättre, eller hur en karaktär ska mejslas fram, eller… Ja, ni fattar. Jag har svårt att stanna i nuet ibland och det kan bli svårt att fokusera på det aktuella stycket. Då använder jag den så kallade haklappsmetoden, det vill säga att allt som inte får plats för tillfället i manuset, eller som inte hinns (tuggas ordentligt) för tillfället, skrivs ut i dokumentet, under det aktuella stycket jag arbetar med. Det innebär att jag till slut har mängder med små notiser och flöden och brottstycken och hieroglyfer, som jag till slut inte vet vad jag ska göra med. Då blir jag förvirrad, vilket aldrig är bra, och ofta ryker hieroglyferna till slut, det vill säga ”delete”. OCH VAD HÄNDER DÅ? Veckosnittet rasar ju för fan! Jag är helt plötsligt nere på en nivå jag borde varit på i torsdags, inte idag på en söndag (eller lördag, eller fredag, ja, ni fattar vad jag menar…) Jag kan absolut inte rekommendera haklappsmetoden.

Jag lägger också ner alldeles för mycket tid på funderingar på hur inledningen på ett kapitel ska se ut. Alltså inte första meningen, utan på själva texten där det står: Kapitel 1, etcetera. Jag lägger ner sjukligt mycket tid på detta, vilket är helt onödigt eftersom förlaget ändå bestämmer sig för någon helt annan font eller ett helt annat upplägg än det jag har grunnat på i timmar där jag kunde göra något betydligt bättre.

Internet/TV. De allra flesta som skriver någorlunda seriöst, gör mer eller mindre oseriösa utsvävningar på nätet eller kanalutbudet. De som påstår något annat ljuger eller skriver inte seriöst. Utsvävningarna i sig kan vara ett problem såklart, framför allt för effektiviteten. Just den här meningen skrev jag till exempel tre minuter efter föregående mening (kan meddela att enligt SVT.se/text, sida 377, så har Luis Suarez gjort två mål för Uruguay i en träningslandskamp emot Oman. Jag som trodde att Suarez var avstängt efter kannibalattacken i VM).

Jaha, det var några av mina ovanor. Jag har naturligtvis fler, men så roligt ska vi inte ha det. Dela gärna med er av era egna ovanor i kommentatorsfältet istället, och nej, det behöver inte vara ovanor som är skrivrelaterade. Alla ovanor är välkomna!

Berättelsen

porträtt oskar1Jag skriver på en berättelse och säkert är det många av er läsare som också skriver på berättelser. Vad som är säkert är att alla ni läsare tycker om berättelser, i en eller ett flertal olika former. Men vad är en berättelse? Enligt Wikipedia är det ”en skriftlig eller muntlig skildring av ett händelseförlopp, som kan skildra både verkliga händelser eller fiktiva händelser, eller en blandning av båda.” Och det är ju sant, såklart, men det är väl mer än så?

Det finns ett begränsat antal typer av berättelser åtminstone, så mycket går att slå fast. En typ av berättelse spelar an på mottagarens känslospektra, och då mottagaren är en människa och vi människor delar känslospektra (det finns ett begränsat antal känslor), så går det bara att variera sig så och så många gånger. Den dag någon uppfinner en ny typ av berättelse, så har människan fått tillgång till en ny känsla, lite som om vi skulle få en ny smak i munnen. Science fiction helt enkelt. Har ni tänkt på att det är otroligt svårt att föreställa sig en ny känsla? Det går f-n inte.

Men ovan utläggning är såklart förenklad. Det går att variera en berättelse i oändlighet och åtminstone skapa en illusion av att man har upplevt något för första gången. En bok kan till exempel spela an på olika känslor i olika kapitel och få till en blandning som antingen funkar eller blir pannkaka, men som i varje fall är varierad. Likt förbannat så finns det ett antal berättelser som återkommer i en eller annan form, gång på gång:

Förälskelse. Hinder. Hinder överbryggas. Lyckligt slut.

Girigt företag/person beter sig illa. Hjälte förhindrar. Girigt företag/person förlorar sina pengar.

Ung man/kvinna möter världen. Möter därmed hinder. Kommer ut på andra sidan som ny människa.

Och så vidare, och så vidare.

Inget fel i detta, det är bara att finna sig i att alla berättelser är skrivna sedan länge. Nu gäller det att variera sig, hitta nya sätt att få ut en berättelse. Få mottagaren att häpna och uppleva en illusion av att det är nya känslor som bubblar upp till ytan. Men där kommer å andra sidan en ny aspekt av det hela in. Tänk om man skriver för en publik som inte har upplevt speciellt mycket tidigare. Jag minns mina tonår och ungdomsår som lyckliga, främst eftersom allt var nytt, allt var jävligt kul eller spännande. Nu för tiden är det mesta ”jaha, ok?”. Så att skriva för en ung publik kan vara en fördel i just den aspekten (i just den aspekten! Jag är väl medveten om att det finns andra svårigheter när det gäller att skriva för ungdomar).

Jag undrar var jag själv står i min nya berättelse. Är min vinkling på min specifika typ av berättelse tillräckligt unik? Kommer jag att nå fram till mottagarens känslospektrum, eller blir det bara ”blaha, blaha, det här har jag läst tidigare.” Jag vet inte och det gör mig frustrerad, men antar att det är en del av lärandet. När man vet vad som funkar och hur man förvandlar bokstäver till storsäljare, så är det kanske inte lika roligt längre?

Men det senaste året har jag i varje fall lärt mig något definitivt. Visst, det finns ett begränsat antal berättelser, och det finns ett begränsat antal känslor att förhålla sig till. Och det är bara en del av den utmaning det är att bli en författare som kan leva på det man skrivet. Men likt förbannat vill jag vara en av de som skapar nya berättelser. Och det är en kanske de viktigaste lärdomen av dem alla.

Känn sorg för mig Göteborg

porträtt oskar1Jag var INTE på bokmässan. Hör och häpna. För alla var väl där? Utan jag då… Mitt lilla förlag skulle inte dit och alternativet var alltså att åka dit som privatperson, och jag var sugen, tro inget annat. Hela helgen har jag följt mina nätverkskompisar och författarkollegor på de sociala medierna och kan numera alla monternamn på mässan utantill. Det verkar som om mässan är själva navet i hela boksverige.

Jag var hemma istället och hade en bra helg med familjen. Som pappaledig till två goa och vilda ungar så var valet inte så svårt. Det fanns varken tid eller lust att ekonomisk prioritera ett sådant spektakel i detta läge, men det hade varit kul! Åsa berättade lite om sina erfarenheter igår och jag ser fram emot att läsa om övriga mässdeltagares äventyr resten av veckan. Gick signeringarna bra? Knöt de några kontakter? Hur gick minglet med debutantbloggens läsare?

Vad gjorde jag då? Jo, jag var på TVÅ kräftskivor och en bondgårdssafari. Jag såg bland annat två suggor som vägde 200-250 pannor styck, det är annat än Leif GW det! Han hade sett ut som en liten köttbulle bredvid de köttstyckena, kan jag lova. De sa däremot inte så mycket, grymtade mest och bökade lite i jorden. Jag kan nästan garantera att de dessutom inte skrivit storsäljande deckare heller. Så det är väl hugget som stucket när det gäller vilka jag helst ville möta egentligen, två riktiga tungviktare som grymtar, eller en tungviktare som skriver böcker.

Jag undrar lite stillsamt om Joakim Pirinen var där? Någon som vet? Jag skulle gärna vilja träffa honom och Socker-Conny signerad. Det är nog den enda författare som jag riktigt gärna skulle vilja få en bok signerad av. Kanske P O Enqvist också. Och de var väl där i minglet någonstans, kan jag tänka. Alla var ju där. Utan jag då. Men det är bara att fortsätta att kämpa. Min nya text börjar ta form. En del arbete återstår, men jag hoppas att den ska bli större, bättre och mäktigare än Klubb Hjärta. Det är boken som ska ta mig till Göteborgsmässan.

Jag hade förresten en monter i helgen. Den var belägen i köket. Det var en legoutställning som min son utförde. Den stod i monter A1 KÖK och var lika stor som köksbordet. Den blev besökt av många, ett tag funderade jag på att ta inträde och samtidigt passa på att köra en boksignering. Jag insåg däremot att denna stund inte var min, utan min sons, så jag avstyrde dessa idéer, vilket i efterhand får anses vara ett bra beslut.

Men en bokmässa ska jag faktiskt vara med på i år. Den 22 november blir det bokmässa på Stadsbiblioteket i Växjö. Då ska jag presenteras av en presentatör (ja, ni hörde rätt, en presentatör ska presentera, en högoddsare) och sedan ska jag själv presentera mig. Ett sex minuter långt anförande är det tänkt, och jag är redan nervös. Jag är inte van vid sådana framföranden, men vad gör man inte för att uppfylla en dröm.

Vi ses kanske där?

Jag och mina fotnoter*

porträtt oskar1Jag erkänner. Jag har en förkärlek för fotnoter. Ytterst skamfullt. Nästan lite smutsigt*. Man får liksom inte tycka om fotnoter när man skriver skönlitteratur, det är i själva verket helt otänkbart att använda sig av fotnoter i en löpande skönlitterär text, åtminstone om man är en oetablerad och okänd skribent. Men jag gillar fotnoter ändå. Jag tycker de fungerar som små presenter i texten. Tänk dig själv, du läser en text på 500 ord, jättebra ord, en kanonbra text. Texten avslutas med en fotnot, vilket betyder att texten inte ÄR slut, det finns mer – en liten present längst ner på sidan eller i slutet av boken. Jag tycker om sådana presenter*.

”Men hallå!” säger den avogt inställde till fotnotsresonemanget ovan, ”fotnoter är sådant som inte är intressant, onödig information som en för stolt författare har vägrat att ta bort, trots att det inte är av intresse för någon”. Men NEJ, du har fel, du avogt inställde fotnotshatare, fotnoten är den briljanta textens briljanta fortsättning. Inget annat. En fotnot ger den merinformation som bara en nörd kan förstå vitsen av. Så du avogt inställde fotnotshatare – BRINN I HELVETET!* Du älskar inte din text tillräckligt mycket för att kunna förstå fotnotens existensberättigande.

Det finns två olika sorters fotnotsläsare. Den första är den som kollar fotnoterna i efterhand, den lata typen. När de sista sidorna kommer, så bläddrar den lata fotnotsläsaren igenom fotnoterna och läser en och en annan. Ett godkänt beteende, men den lata fotnotsläsaren är ingen äkta fotnotsälskare. Den andra typen är den hängivna fotnotsläsaren. Det vill säga den fotnotsläsare som vid varje markering för en fotnot*, bläddrar till de sista sidorna i boken för att kolla upp fotnoten. När jag läser en bok med fotnoter så är jag precis i det träsket och härjar. Bläddrar fram och tillbaka som en j-a galning och tillbringar mer tid bland källhänvisningar och obskyra struntsaker, än i själva texten. Men så är jag också en äkta fotnotsälskare, ingen töntig paranteskille eller bilagafjant.

När jag skrev mitt första manuskript, Brevbäraren*, för ganska många år sedan nu, så använde jag mig våghalsigt av fotnoter. Jag tänkte att jag skulle vara lite banbrytande, att jag var så bra i övrigt att det skulle funka.* Det funkade inte, som ni kan läsa i fotnoten nedan, men det tål att sägas två gånger. Man bör inte använda fotnoter i en skönlitterär text, det blir rörigt och förstör flytet i texten. Dessutom är det så att en skönlitterär text inte bör innehålla text som faktiskt inte har någon betydelse för texten i övrigt. Detta måste till och med en fotnotsälskare som jag erkänna. Därför har jag insett att jag bör skriva en faktabok, bara för få använda fotnoter. Men vad ska jag djupdyka i för ämne? Vad kan vara så intressant att jag har tålamod att lägga ner allt det arbete som krävs för en riktigt bra faktabok. Tja, det slog mig när jag skrev det här inlägget – fotnoter så klart. Jag ska skriva världens bästa bok om fotnoter.*

 

* Ska ej förväxlas med fotnötter, som är något helt annat, om ens något.

* Ska ej förväxlas med smutsigt som i porrsurfing på nätet eller att gömma en kamera i damernas omklädningsrum.

* Andra presenter jag gillar är böcker, presentkort till en bokhandel, tevespel, löpningsrelaterat material, skivor, med mera.

* Nu överdrev jag och ber om ursäkt för detta!

* Gick du ner direkt till denna fotnot så är du en hängiven fotnotsälskare!

* Läs om Brevbäraren här.

* Det funkade inte.

* Och möjligen den första.