Jag vs August

En vanlig fråga jag får när jag berättar att jag har skrivit en roman och som bäst håller på att redigera färdigt nummer två, är om jag har slutat jobba och livnär mig på författarskapet. Som Sara skrev förra veckan är det något av en utopi för många. Jag är däremot glad över att jag inte behöver försörja min familj på mitt skrivande. Inte mycket pengar skulle trilla in därifrån, om jag säger så. (Än, tillägger optimisten i mig.)

”Var vänlig skicka mer förskott på boken”, eller något liknande tror jag August Strindberg krävde för att försörja sig och familjen när han levde i Frankrike eller något annat hörn av Europa och hade det lite knapert.

August Strindberg. Beundrar verkligen hur håret kan ha en sådan volym på varje foto. Volymen på mitt författarfoto fick jobbas fram hårt, ska jag erkänna.

Det är minst sagt lite skillnad på mig och August. Inte minst kön, kvinnosyn, volym i håret, antal äktenskap och grad av kändisskap. Faktum är att jag är ganska glad över att jag inte är August utan bara jag, men just den där lättvindiga inställningen till förskott är jag lite avundsjuk på.

Om du blir antagen på ett (traditionellt) bokförlag får du ett förskott på din bok när ditt manus godkänns. Jättekul! Tack! Det kändes verkligen häftigt. Det rör sig dock inte om några astronomiska summor och sedan dröjer det innan det trillar in något mer. Jag vet inte om det gäller alla förlag, men på mitt avräknas författarna året efter ett försäljningsår så jag har alltså inte ännu fått någon första utbetalning av royalty. Det kommer först under våren 2021. Biblioteksersättningen på 1,01 kr/lånetillfälle fungerar likadant, och där är det dessutom så att du måste komma upp i >2000 lån för att få minimiersättningen. Statistik för 2018 visar att det var 4300 författare totalt som fick någon utbetalning. En bra grej är dock att det inte räknas per bok utan per författare… så det borde rimligtvis bli större chans att få någon ersättning ju fler titlar du ger ut?

Det krävs ingen större matematikförmåga för att förstå att det skulle bli väldigt skralt på bankkontot om det inte fylldes på av någonting annat. När jag får frågan om jag lever på mitt skrivande brukar jag därför svara: ”Nej, det gör jag inte, för jag vill fortfarande äta varje dag.” Nästa år blir det däremot spännande att se vad royaltyn blir och hur många gånger min debutbok Klar himmel lånades ut (jag tror man får en redovisning även om man inte kommer upp till miniminivån? Rätta mig någon om jag har fel!). Till dess kämpar jag på med mina skrivprojekt och är rätt glad att jag har ett vanligt åtta-till-fem-jobb att luta mig emot när det gäller att förse mig med en lön varje månad.

Ett tråkigt inlägg om ekonomi

zsfuzzg

Foto: Kajsa Göransson

 

Ända sedan jag skrev bokavtal för Som en öppen bok, har jag brottats med den delen av författarskapet som jag helt säkert inte är ensam om att fasa för: Ekonomin. Låt mig först klargöra att anledningen till dessa ekonomiska utmaningar, det vill säga att mitt skrivande har börjat dra in pengar, på inget sätt är fasansfull. Det är vad många drömmer om, jag också, och det gör att det är svårt att prata om tråkigheterna som den ekonomiska biten för med sig utan att låta otacksam. Det är ett lyxproblem, helt enkelt! Dessutom är det inte direkt roligt att ägna ett blogginlägg åt bokföring och momsdeklaration (Kristin kanske är av en annan åsikt?). Men jag gör det ändå, och hoppas att någon kanske kan bli hjälpt av något av det jag skriver.

Det första jag gjorde när jag hade fått avtalet, var att be en kollega om råd – en lärarkollega som undervisar i företagsekonomi. Han tipsade om en revisionsbyrå som hjälper till med allt möjligt, bland annat uppstart av företag. Härligt, tyckte jag, som kände att det var läge att erkänna mina begränsningar. Jag bokade ett möte och såg fram emot att få stjälpa över hela problemet på en yrkeskunnig.

Under det mötet kom en viktig (och ganska dyr) lärdom: Förlita dig inte på att någon annan vet allt om vad som är bäst för just dig, även om personen i fråga är ekonomiskt kunnig. Jag fick en hel del information som är bra för nybörjare att få, men det mesta av det finns att läsa på exempelvis verksamt.se. Jag hade nog haft en förhoppning om att någon skulle kunna skräddarsy en tjänst åt just mig och mina behov, men i det här fallet blev jag inte jättemycket klokare när det gällde sådant som royalty, moms på författartjänster och så vidare.

Från det ena diket till det andra – nu bestämde jag mig för att klara mig själv. Helt tappad bakom en vagn är jag ju ändå inte, och med den information som finns att läsa sig till borde jag väl kunna sköta den lilla bokföring och det lilla bokslut som det var tal om under mitt första år som egenföretagare. Det finns som sagt mycket bra information på nätet, och Skatteverket är faktiskt inte så svårtillgängliga som man skulle kunna tro. Är man bara beredd att sitta i telefonkö i tre timmar, kan man få väldigt bra hjälp (jag planerade exempelvis så att jag ringde upp på väg till jobbet, så att jag skulle hinna genomföra en lektion innan det blev min tur).

Jag tror att det gick ganska hyfsat under förra året. Jag bokförde mina fåtaliga händelser, fick ihop ett bokslut med hjälp av Skatteverkets digitala tjänster, och fyllde i NE-bilaga vid deklarationen (visserligen under det att jag fällde tårar av frustration). Huruvida allt blev korrekt är fortfarande höljt i dunkel.

Den tanken (gör jag rätt? Är jag ens i närheten av rätt?), i kombination med att det eventuellt kommer att hända lite mer under det här året, fick mig att återigen omvärdera mitt beslut. Istället för att fortsätta att lägga timme efter timme på att försöka sätta mig in i något som jag tycker är hiskeligt själsdödande och tråkigt, letade jag fram en redovisningskonsult som verkade passa mina behov och som dessutom gav en tydlig offert. Och, inte minst, hon har jobbat med andra författare! Saken var därmed avgjord – jag låter henne sköta löpande bokföring, bokslut och deklaration, medan jag fokuserar på det jag behärskar bättre och tycker är betydligt roligare – att skriva.

Än så länge känner jag bara lättnad, och jag har börjat inse att det inte är främst att slippa själva arbetet som jag kommer att betala för. Det är friden och frånvaron av klumpen i magen.

Den tråkiga biten

1

Foto: Pernilla Dahlgren

Nästan allt med att debutera har varit roligt. Läsarreaktioner, att få jobba med proffsiga förlagsmänniskor, att få se en framsida ta form, att få hålla i boken. Att få betalt för sitt skrivande! Hur fantastiskt är inte det!

Men det finns en liten grej som jag inte är helt kompis med, men som ändå slagit följe med mig ända sedan debuten.

Det egna företaget. Som ett irriterande surrande finns det alltid där i bakgrunden. Ssssrrrrrr.

Att sköta ett företag är helt nya marker att beträda för mig. Jag har vaga minnen av att ha läst lite företagsekonomi på gymnasiet, men det jag mest kommer ihåg därifrån är offerter och budgetar, och det är inget jag direkt har nytta av nu.

Bara att ansöka om att få starta eget företag var som att behöva lära sig ett helt nytt språk. Vadå f-skatt? Vadå moms? Vadå redovisning? Om jag vill använda kontantmetoden? Jag vet väl inte! Tack och lov för bibliotek så att jag kunde låna hem ett gäng böcker och läsa in mig på företagsekonomi och att starta eget. Och faktiskt: tack och lov för Skatteverket, som tålmodigt hjälpt denna noll koll-människa.

Men det är inte bara att det är helt nytt för mig som gör surrandet så irriterande. Ssssrrrrr! Det är också det faktum att det inte är något som intresserar mig. Alls. Det är helt enkelt inte min kopp av te, det där med räntesatser, bokföring och fakturor. Så även om jag lär mig saker om eget företagande så glömmer jag det lika snabbt igen, för sådana ointressanta grejer får liksom inte plats i mitt huvud.

Man kan väl sammanfatta det med att jag hankar mig fram, bit för bit. Litet steg i taget. Gör bara så mycket som jag måste, tänker att när jag får tid ska jag läsa in mig mer på vad som gäller, tänker att det löser jag i framtiden. Och om nu Skatteverket skulle läsa den här texten vill jag bara säga att jodå: jag har full koll på allting, no worries. Det är bara det att … jag kanske inte har full koll just nu.

Men till att det är dags att lämna in bokföringen kommer jag ha panikläst varenda blankett och slitit mitt hår medan jag försökt tolka alienspråket, och jag kommer ha ringt varenda en jag känner med eget företag och jag kommer ha gått på varje hjälpkväll Skatteverket erbjuder, för oh boy jag kommer behöva all hjälp jag kan få. Men när jag väl lämnar in kommer allt vara i sin ordning, allt under kontroll, var sak på sin plats. No worries!

Jag inser medan jag skriver det här att jag borde ju bara skaffa en revisor. Lämpa över allt detta svåra och tråkiga och jobbiga på någon annan. Men dels har jag en trotsig ”kan själv”-sida som gör att jag faktiskt vill lära mig detta nya, fast att det är hopplöst och jag är hopplös. Och dels tycker jag inte att jag har råd med en revisor. Helt enkelt.

Det ska ju gå att sköta på egen hand, eller hur? Det ska vara görbart, till och med för en som bara vill guppa runt i en kreativ bubbla?

Det gäller bara att ta tjuren vid hornen, ta det där surrandet och sätta det i fokus istället för att försöka ignorera det.

Jag ska faktiskt ha som utmaning att göra just det under veckan. Surrandet stressar mig, irriterar som en osynlig mygga. Och jag tänker att nu när jag skriver detta på bloggen kan jag inte komma undan. Dags att uppdatera bokföringen, dubbelkolla datum, samla ihop viktiga dokument. Det låter väl inte så jobbigt?

Jo. Det låter faktiskt supersvårt. Och skittråkigt. Men: det är så jäkla värt det. Anledningen till att jag har ett eget företag är ju för att jag börjat tjäna pengar på mitt skrivande. Jag borde ju le varje gång jag öppnar företagspärmen?

Det kommer ärligt talat aldrig att hända. Men när jag kämpar på under veckan ska jag påminna mig själv om allt det fantastiska och fina det egna företaget fört med sig. Det här må vara debuterandets baksida, men det är på det stora hela en väldigt liten tråkighet.

En väldigt angenäm liten tråkighet, till och med.

5 tips för stipendieansökningar

forlaget_michaela_von_kugelgen_2017_webres-001

Foto: Niklas Sandström.

De flesta författare tjänar inte så himla mycket pengar på att sälja sina böcker. En författare tjänar väl i medeltal kring 20 kronor per bok. Man behöver inte vara himla bra på matematik för att räkna ut att man i så fall måste sälja rätt många böcker för att kunna leva på sitt författarskap.

Ett, kanske lite enklare, sätt är att söka stipendiepengar. Inte heller stipendier delas ut till höger och vänster, men jag ska ge fem tips för en bra stipendieansökan. Hoppas du har nytta av dem!

1. Hitta rätt stipendium/stiftelse
Vill du ha ett projektstipendium finns det en uppsjö av möjligheter, det gäller att tänka på det ur flera synvinklar. Finns det en stiftelse i din hemby och finns det kanske en anknytning till det du skriver? Vilka allmänna allmänna fonder kan vara aktuella för dig? Googla! Och kom ihåg att bara för att det är ett stipendium som går att söka behöver det inte vara rätt för dig – läs kriterierna noga!

2.Var tydlig och koncis
Beskriv ditt projekt i så få och tydliga meningar som möjligt. Vad skriver du? För vem? Hur ser tidsplanen ut? Vad har du redan gjort och vad måste du göra? Berätta också vad du ska använda stipendiepengarna till. Är det för research? För att skriva råmanus? För att redigera? För att anlita en lektör? Var så explicit som möjligt. 

3. Bifoga ett utdrag/arbetsprov
Oberoende av vad du skriver vill stipendiefonden se ett arbetsprov. Om du redan inlett arbetet kan du saxa med ett utdrag, men kom ihåg att det inte ska vara för långt (helt max 10 sidor, gärna kortare). Däremot ska det kroka läsaren på direkten. Välj det bästa du har och redigera det avsnittet noga. Du ville inte ha med tryck- och slarvfel här!

4. Kom ihåg meriter & referenser
Har du blivit utgiven tidigare? Kanske medverkat i en antologi? Har du gått någon skrivarutbildning? Finns det någon lektör/författarcoach/förläggare som kan vara din referens? Via dina meriter och referenser visar du att du är en som ska tas på allvar.

5. Låt en kompis läsa
Man blir blind för sin text – också i en stipendieansökan. Låt din kompis läsa och kommentera. Fråga om ansökan och idé är tillräckligt tydligt formulerade? Saknas något? Samtidigt kan du be kompisen hitta onödiga slarvfel. I bästa fall hjälper kompisen med att göra din ansökan ännu bättre!

+1 Våga skryta
Du måste sälja din idé till stipendiefonden och det gör du bäst genom att visa att du själv tror på din idé och på dig själv. Det gäller alltså att våga skryta, det gör dina konkurrenter garanterat i sina ansökningar så du ska också passa på. Varför är din idé unik? Varför måste du få skriva den? Skräd inte orden!

FEM SÄTT ATT HJÄLPA EN FÖRFATTARE.png

Ja det här var några tips jag hade. Däremot vet jag inte om du ska tro mig, hittills har jag inte varit särskilt framgångsrik på stipendiefronten, men förhoppningarna är höga att det ska rassla in lite pengar så småningom, hehe! Har du bra tips? Dela gärna med dig!

Pengar, pengar, pengar

Foto: Niklas Sandström.

”Grattis till din debut! Är du författare på heltid nu?”

Den här frågan har vissa, med all välmening så klart, ställt mig under den senaste månaden. Jag har skakat på huvudet och kanske skrattat lite. Nej, jag är verkligen inte författare på heltid. I alla fall inte ur ett ekonomiskt perspektiv – att jag lägger ner massvis med tid och tankeverksamhet på att skriva och marknadsföra betyder inte automatiskt att jag skulle kunna glömma allt annat jobb och leva på min bok.

Det är faktiskt ytterst få författare i Sverige och Finland som lever på sitt författarskap – och det är väldigt få debutanter som lyckas med det. Om ens någon? Det förskott jag fått för min debut har gått åt till att trycka upp vykort, tygkassar och att ordna releasefest. Utöver det blev det inte många euro över. En kompis trodde en gång att förskottet skulle vara ungefär 20 000 euro, jag skrattade så mycket då. Med en sån summa kunde jag faktiskt nästan leva på en bok om året.

Men för att en författare ska få pengar måste en bok sälja. Mycket! Under 2015 såldes en finlandssvensk bok i medeltal i 682 exemplar enligt en utredning av tankesmedjan Magma. Alltså 682! Undersökningen omfattar alla utgivna böcker, allt från stort förlag till egenutgivning.

Om vi då räknar med att en författare får ungefär några euro eller några tiotals kronor per bok kan vem som helst räkna ut att ingen lever på 682 sålda böcker om året. Den finlandssvenska marknaden är naturligtvis mycket mindre än den svenska (jämför en population på cirka 290 000 med cirka 9 miljoner), men jag tror att det här inte är jättelångt ifrån den svenska sanningen.

Tyvärr hittade jag ingen liknande statistik för Sverige, men i en artikel i Tidningen Skriva (från 2021) uppskattar Svenska författarförbundets ordförande att bara cirka 100 av förbundets 2700 medlemmar kan leva uteslutande på sina böcker. Alltså knappt fyra procent!

Det här är ju inga nyheter för yrkesverksamma författare – de flesta är medvetna om de ekonomiska realiteterna. Väldigt få skriver för att bli rika, det finns nämligen väldigt många andra enklare och behändigare sätt att tjäna pengar på.

Med det sagt betyder det inte att man inte kan tjäna några pengar alls. Visst blir det några slantar för boken och det blir några slantar till för författaruppträdanden. I den bästa av världar lyckas man få arbetsstipendium och kanske bli översatt. Många bäckar små alltså ifall man inte råkar heta Camilla Läckberg eller Fredrik Backman.

Själv jobbar jag som frilansjournalist och företagare och min lön består redan av många små inkomster, så det här är nåt jag är van vid. Lite skämtsamt sa jag att jag inte skulle behöva oroa mig så mycket för min ekonomi om jag skulle sälja 10 000 ex av min bok, och så råkade jag hitta ett blogginlägg från Sölve Dahlgren där han räknat ut att det är ungefär så många böcker en författare borde sälja varje år för att kunna leva på det.

Men då gäller det att skriva en bok om året och också få den publicerad. Varje jävla år.

Så det här med pengar och författarskap hänger sällan ihop, men det är nog inte därför någon skriver heller. Eller åtminstone inte jag.

P.S. Läs mitt inlägg Fem sätt att hjälpa en författare från i somras om du vill hjälpa din favoritförfattare att tjäna några extra slantar.

P.P.S. För fyra år sedan bloggade Annika Estassy Lovén här på Debutantbloggen om hur mycket en debutant säljer. Jag kan tänka mig att siffrorna är ungefär de samma i dag.