Ett debutantår går så väldigt fort

Alldeles nyss var det 2011 och jag såg fram emot våren 2012. Jag skulle debutera. Det fanns inte mycket annat som rörde sig i mitt huvud. Julen 2011 ägnade jag åt att redigera min bok. Den hade deadline 16 januari men av olika anledningar ändrades det med kort varsel till den 6 januari. Jag låste in mig på kammaren och jobbade för brinnande livet. Med ett avbrott för möte med mina blivande Debutantbloggskollegor. Jag var mycket glad och stolt över att få vara en av dem som skulle driva den här bloggen under 2012.

Sedan kom de olika stegen.

Läsexen som skickades ut till bokhandlarna. Känslan att för första gången få se mitt manus som en riktig bok. Bläddra i den. Se exakt hur många ”lite” jag hade skrivit …

alltidduläsex

Första tidningsintervjun! Radio! Och hela tiden en gnagande känsla av tvivel. Handlar det här verkligen om mig? Vem är hon som ler på den där bilden? Och sa hon verkligen det där?

Releasefesten. Som blev ännu roligare än jag någonsin hade kunnat hoppats på.

Boksläpp i butik. Deppen när första bokhandeln inte hade min bok och glädjen när nästa hade det. Där fanns den. På riktigt riktigt. Min bok. I en hylla i en bokhandel. En fantastisk känsla!

20120504-111228
Recensioner. På gott och ont.
Läsarmail. En bonus jag inte alls hade förväntat mig. Folk som tar sig tid och skriver vad de tyckte om min bok. Folk som skriver att det känns som att jag har skrivit om dem. Folk som säger att de känner igen sig. Folk som blir upprörda på Caroline. Och jag fnittrar för jag älskar förvirrade, opålitliga, mänskliga Caroline.

Signeringar. Inte så många kom. Det är så för debutanter. I alla fall debutanter i allmänhet. I alla fall för debutanter vars förlag inte hittar på tävlingar som de vinner och får jättemycket publicitet. Men de som kommer och vill köpa signerade böcker är otroligt mycket uppskattade.

Samtal på bibliotek med goda författarkollegor. Spännande och en riktig boost!

Författarhomeparty. Vilken rolig grej!

Skrivarhelger, koncentrerat arbete varvat med samtal om skrivandets vedermödor.

Mitt debutantår har bestått av så mycket. Nya kontakter. Nya insikter. En hel hög nya härliga kollegor.

Det här är mitt allra sista inlägg här på Debutantbloggen. Det har varit lärorikt, roligt och aningens slitsamt att tillsammans med Manne, Ulrika och Sofia driva den här skutan. Även om Debutantbloggandet är över för min del så fortsätter jag på min vanliga arena. Jag fortsätter också med manus två som jag älskar. Jag gör verkligen det.

”There is no greater agony than bearing an untold story inside you.”

Orden är Maya Angelous men de kunde vara mina. Jag vet inte vad 2013 har i beredskap åt mig. Det kan vara bra. Det kan vara ett helvete. Det kan vara alldeles underbart. Men hur det än blir måste jag skriva för det finns så mycket här inne som måste ut.

Tack till dig som har följt oss under vårt debutantår. Hoppas att vi möts igen!

Out with the old, in with the new

I förra veckan var jag på möte på Pocketförlaget som kommer att ge ut min debutbok Alltid du i just pocket. När jag fick kontrakt på Alltid du frågade jag etablerade författare om råd och många sa ”Håll på pocketrättigheterna.” Jag förstod inte varför, jag tänkte ”Tänk om ingen vill ge ut min pocket, då är det väl bättre att jag säljer rättigheterna redan nu?” Med sälja rättigheter menar man ”får förskott”. Typ. Så jag behöll inga rättigheter, jag sålde dem direkt till mitt förlag och var nöjd och glad med det. (Det fanns vissa författare som tyckte som jag, som sa att det var bra att passa på). Sedan har jag inte tänkt så mycket på det där med pocketen, jag har vetat att den ska komma ut och jag har tänkt att det är så lång tid kvar tills dess.

Nu under hösten har det känts lite tomt och tyst, min bok är ju gammal vid det här laget. Snart plockas den bort från hyllorna och returneras till förlaget. Out with the old, in with the new.

Men så. I fredags var jag på möte hos Pocketförlaget och plötsligt levde boken igen.  Hon ska få ett lite annorlunda omslag (fint!). Hon ska tryckas i en massa exemplar. Hon ska få extramaterial.  Hon finns!

Och genast kändes allt lite bättre.  Inte gammalt, utgånget och glömt utan nytt, fräscht roligt och bara toppen.

Brunchläsning i Halmstad

Igår, söndag, var jag i Halmstad tillsammans med Christoffer Carlsson. Jag har berättat lite om bakgrunden till det här arrangemanget, i min blogg och igår var det äntligen dags!

Vi pratade om hur vi började skriva, hur vi blev antagna, vad våra böcker handlar om, vad vi skriver på just nu och sådana saker. Vi läste också ur varandras böcker. Jag hade förberett flera frågor men vi lyckades prata bort oss helt från det vi hade tänkt. Oh well. Man borde ha anat att det var så det skulle gå för när vi skulle ses på en fika och diskutera vad vi skulle prata om så övergick fikat i lunch som sedan nästan blev eftermiddagsfika. Vi kan pladdra vi.

20120722-232323.jpg

Vi hade beställt lagom väder och dagen innan såg det ut som att vi skulle bli bönhörda. Och det blev vi. Det var inte strandväder och det var inte regn. Det var perfekt väder för att gå på författarprat i.

20120722-232340.jpg

På väg till Norre Katts park där Kafé Rotundan ligger passerade vi det här vackra skyltfönstret i Bokia i Halmstad. Toppenfint!

20120722-232352.jpg

Två glada författarkollegor.

20120722-232412.jpg

Det kom en hel del folk, skoj!

20120722-232422.jpg

På scen.

20120722-232433.jpg

Ulrika från Bokia i Halmstad kom trevligt nog och sålde våra böcker.

20120722-232442.jpg

Christoffer, som den kriminolog han är, är en duktig intervjuare. Så duktig att jag nästan inte fick fråga honom någonting. Men det var helt okej – han ställde så många intressanta frågor.

20120722-232451.jpg

Eftersnack och signering. Skoj!

This was fun CC, let’s do it again some time!

Författartupperware, prata inför folk och train along

Under den gångna veckan var jag på en miniturné i södra Sverige. Det var urkul.

För ungefär två år sedan bloggade Malin Persson Giolito om en amerikansk författare, Stephen Elliott, som var trött på att sitta på öde signeringar. Inte alla författare har långa, ringlande signeringsköer nämligen. Så han bestämde sig för att göra en turné hemma hos sina läsare. Han ställde upp med sin tid, läsarna bjöd hem kompisar och så hade de ett slags författartupperware. Malin Persson Giolito tände på den här idén och några månader senare hade vi författartupperware hemma hos mig. Malin berättade om sin just utkomna ”Bara ett barn” och vi andra fikade och lyssnade. Än idag säger Malin att det var det roligaste hon har gjort när det gäller prat om sin bok. Långt senare hade jag även ett författartupperware hemma med min vän Simona, lika lyckat det. Folk som var hos mig som gäster och som hörde om det här började säga ”när din bok kommer ut, då ska vi ha författartupperware hemma hos mig”. ”Ja, ja, om det blir någon bok någon gång ja.”

I torsdags gjorde jag premiär som författare på författartupperware. Alltså ett tupperwareparty där jag var huvudpersonen, och inte värdinnan. Precis innan blev jag jättenervös. För det första känns det så förmätet att folk ska vara intresserade av att komma och lyssna på mig, om mig och min bok. Som vanligt använde jag facebook som kräkskål. ”Ska snart prata inför 30 pers och har just kommit ihåg att jag hatar att prata inför folk.” Skrev jag och gick in och pratade. Och så kul det var! Jag hade förberett mig väl genom att ha med mig pratkort där jag hade stödord för vad jag skulle säga. Jag behövde dem bara lite grann. Vi hade så trevligt och de ställde massor av bra frågor och det hela var bara roligt.

Jag pratar om mig, min bok och mitt skrivande hemma hos Vivi på Humlebacken i Höllviken.

Två dagar senare skulle jag för allra första gången signera och prata i en bokhandel. Jag var inbjuden till Bokhandeln Laholm som är en fantastiskt fin bokhandel i hjärtat av Laholm. Å, jag blev så kär i den där bokhandeln. Det var vackert väder så jättemånga hittade tyvärr inte dit för att lyssna på mig men de som kom fick en skön stund i solen med tårta, jordgubbsbubbel ute på en innergård bakom bokhandeln. Och jag var inte nervös alls den här gången. Jag hade ju redan fått öva en gång och känt att det gick bra.

Diana, som driver Bokhandeln Laholm tillsammans med sin man, hade gjort så väldigt fint inför mitt besök. Och bakat gott ur ”Det bästa ur Magnolia bakery” av Anette Rosvall. Mums!

Och i rubriken skrev jag train along. Vad har det med något att göra och vad är det?

I sommar har jag gått med i en träningsutmaning, Train Along. Eldsjälen Susanne skickar ut övningar till oss som har valt att vara med, varje dag. Innan vi drog igång fick vi testa vår styrka genom olika övningar. Jag klarade en situp. En. På det sätt som var beskrivet, jag kan en massa andra sätt. Idag körde jag ett träningspass där jag sprang 30 minuter och sedan körde lite styrka. Plötsligt hade jag gjort 50 situps. 50. Av samma sort som jag för tre veckor sedan klarade en av.

Alltså är min poäng mer än solklar. Ju mer man tränar på en sak – ju lättare och roligare blir det.

Är det jag?

Förra veckan skrev jag om min nervositet inför att vara med i radion. Och som med allt man oroar sig för så är det ju inte så farligt när man väl är där. Ja, jag var toknervös och vaknade för tidigt för jag var så uppe i varv. Ja, jag var lite stel. Och ja, efteråt kom jag på allt bra och intressant jag egentligen borde ha sagt. Och just som jag började slappna av så var vi klara. De var klara med mig i alla fall, jag hade gärna stannat ett tag. Här kan du lyssna.

;

En intressant sak hände precis i början – Peder påannonserade mig och jag blev jättenervös. ”Är det mig han pratar om? Hon låter ju jätteintressant den där Pernilla Alm.” Och när jag skulle börja prata så var det nästan som att jag förväntade mig att någon annan skulle börja prata. Inte jag.

;

Just den där känslan, att undra om det är mig det handlar om, har jag upplevt flera gånger de senaste månaderna. Sist nu på radion, men också förra veckan när jag läste den färdiga texten som en journalist har skrivit om mig. Hon mejlade över den för att jag skulle få se vad hon hade skrivit efter att ha intervjuat mig i telefon och på min releasefest. Jag läste texten och kände igen allt men undrade ändå ”Är det här jag?” Det var fint skrivet, korrekt och mycket bra – men är det lilla mig det handlar om? I augusti/september när jag förhoppningsvis ser den i tryck kommer det nog kännas ännu märkligare.

;

Har svårt att beskriva det här, det är bara en konstig känsla. Jag upplevde det starkt i vintras när jag läste den första intervjun någonsin med mig. Jag hade sagt allt som stod men taget ur sitt sammanhang och ihopsatt annorlunda skapar det ändå en distans, något som gör att jag inte känner att det är jag. Denna känsla har jag fått varje gång, trots att det har varit bra artiklar, utan fel och fina texter om mig. Ändå är det något som gnager.

;

Tillbaka till radion. Det jobbigaste var att inte veta vad de skulle fråga och jag blev lite ställd ett par gånger. De flesta intervjuer jag har gjort är så kallade mailintervjuer, de är ju klart lättast (även om de tar tid att göra) eftersom jag då kan väga min ord innan jag skickar iväg dem. Men jag tror att jag föredrar telefonintervjuer. Där vet man inte heller något i förväg men man har ju en dialog och hinner tänka efter. I radion kände jag ”det får inte vara tyst” så jag blev lite stressad. Man orkar ju inte sitta och lyssna på tysta människor i radion. Inte jag i alla fall.

/Pernilla

Att vara lite skraj

Som person är jag orolig, ältande och ganska feg. Jag gillar inte att bli kontrollerad för tänk om jag gör fel. Jag gillar inte att prata inför en grupp människor, blir nervös, generad och glömmer vad jag ska säga.

Och då kan man tänka att jag måste vara dum i hela huvudet som jobbar som lärare. Finns det någon yrkeskategori som har större krav på sig att inte göra fel? Som kontrolleras? Om jag hade en tia för varje gång någon har sagt ”är inte du lärare?” till mig, och tyckt att jag minsann borde veta allt om allt bara för att jag har 60 poäng i engelska och 40 i spanska, då hade jag varit rik nu.

Och excuse me. Att skriva en bok som folk läser, tycker till om och kanske avskyr? Går inte ens att mäta idiotinivån på det påhittet.

Och så är det det där med att prata inför folk. När jag erkänner att det inte är min favoritsyssla får jag samma kommentar. ”Är inte du lärare?” Jo. Men mina elever är ju inte vilka folk som helst, de är mina elever. De stackarna har ju skolplikt och liksom måste stå ut med att lyssna på mig. Då är det okej, då blir jag inte nervös.

En gång i tiden jobbade jag som väktare. Fast jag var mörkrädd och aldrig kunde sova ensam hemma. Om min pojkvän (nuvarande man) var bortrest så sov jag hos en kompis eller hemma hos svärföräldrarna. Väktarjobbet var mindre lämpligt för mig men tänk – efter några veckor med läskiga uppdrag (låsa upp och gå rond på en massa öde ställen som teatrar, köpcentrum och muséer) så var jag inte lika mörkrädd längre.

Joråsåatt. Jag är rädd, jag är orolig, nervös, jag gillar inte att bli kontrollerad och jag gillar verkligen inte att prata inför folk jag inte känner. Och på torsdag ska jag vara med i direktsänd radio. Godmorgon Stockholm. Lilla livrädda jag. Och herregud. Så fort jag tänker på att jag ska sitta där och prata så dör jag nästan en smula av nervositet. Samtidigt som det ska bli superkul!

I fredags var jag på releasen för Arne Dahls senaste bok ”Hela havet stormar.” Där hamnade jag i samspråk med Mari Jungstedt. Ni vet, författaren. Men också journalisten. Som för ungefär en vecka sedan var gäst i samma program som jag ska till. Perfekt. Jag bad henne om goda råd inför torsdagen och det fick jag. Och ett lugnande besked:  ”Det där är ingen fara! Det är bara att vara sig själv. Denise och Peder är så snälla och det kommer att gå jättebra.” (Alltså jag citerar fritt ur minnet).

Allt kändes mycket betryggande att höra. Jag är faktiskt jättebra på att vara mig själv så det ska jag nog klara av. Denise är en pärla och Peder låter trygg och snäll. Maris ord lugnade mig en aning. Det kommer nog att gå bra. Jag är inte rädd, jag kan vara med i radio. Jag är inte rädd, jag kan vara med i radio.

Och så. Ser jag den här bilden på Facebook. En bild från studion:

Fotot snott från Radio Stockholms facebooksida.

Klart sjutton Mari Jungstedt inte alls är nervös och tycker att sådant där går hur bra som helst. Hon har jobbat med både tv och radio som proffsjournalist. HERREGUD, jag står i en skola hela dagarna. Visserligen är det ganska direktsänt det också men … gulp! En jättemikrofon rakt i nyllet känns ju avspänt.

My god.

Men eftersom jag nu är en sådan som utmanar mina rädslor så annonserar jag härmed: 8:30, torsdag den 31 maj. Då kan ni höra mig göra bort mig i direktsänd huvudstadsradio. Det blir kul för er.

Själv ber jag till högre makter (eller så mailar jag helt enkelt Denise och Peder) att de inte ska ställa sådär svåra frågor som ”Vad handlar boken om?” eller ”Hur fick du idén?” För jag är inte säker på att jag kommer komma ihåg att jag har skrivit en bok eller fått någon idé när jag sitter med jättemikrofonen i ansiktet.

Det här med genre, är det så viktigt?

Jag har börjat få lite reaktioner på min roman Alltid du. Jag kallar den för en relationsroman. Mitt förlag kallar den för  relationsroman. Men plötsligt vill folk kalla den för chick-lit. Jag är fine med chick-lit, jag har läst många chick-lits med stor behållning.

Enligt O skrev i sin recension  av Alltid du: Alltid du är Pernilla Alms debutbok i en genre som få svenska författare behärskar. Chick-lit är en utskälld genre, men visst är det ändå chick-lit det handlar om? Få märkesklädesreferenser förvisso, men relationerna står i centrum.”

Sedan skrev Annika Koldenius på Twitter efter att precis ha läst klart Alltid du:

”Har just läst klart @PernillaAlm:s #alltiddu. Fasen vad härligt det är med chick-lit ibland! Om jag nu får kalla den för det @piaprintz?”

Varpå jag frågade Annika varför hon tyckte det var chick-lit och inte en relationsroman. För jag blir förvirrad. Och så försökte vi reda ut det med få tecken på Twitter. Igår, söndag den 6 maj, kom Annikas recension av boken (spoilervarning om du läser recensionen, bara liten varning) och då skrev hon:

”Alltid du är svår att genrebestämma. (Om jag nu måste genrebestämma den?) Jag säger chick-lit vid första läsningen, mest för tonen i berättelsen. Men innehållet och sens-moralen i historien andas något annat. Relationsroman? Förortsromance? Mama-lit? (Efter magasinet Mama.) ”

Vi har försökt prata om just chick-lit och relationsromaner i både min blogg och på Facebook. Det är inte bara jag som är förvirrad. Enligt wiki är en chick-lit så här:

”Chick lit, från chick (i betydelsen ung kvinna) och lit (litteratur), en litteraturgenre som skildrar livet för storstadskvinnor i 20- och 30-årsåldern. Genren etablerades år 2000. Oftast är böckerna skrivna av kvinnor och riktar sig till kvinnor. Karaktärerna är inte sällan över-analyserande unga kvinnor som söker perfektion, vare sig det är att hitta en partner, ett jobb eller en lägenhet. Chick lit-genren tog fart med Bridget Jones dagbok på 90-talet. Genren har också betraktats som postfeministisk eftersom den ofta behandlar kärlek och förhållanden på ett okonventionellt sätt.”

Visst finns det saker i den beskrivningen som stämmer in på min bok. Skriven av en kvinna. Tänkt målgrupp: kvinnor. Och ja, den behandlar nog kärlek och förhållanden på ett okonventionellt sätt.

Men var är skillnaden mellan detta och en relationsroman? Vad är det som avgör?  Och – är det viktigt? Precis som Annika Koldenius så undrar jag om man verkligen behöver genrebestämma? VARFÖR är det så viktigt med genre?

Varför kan man inte kalla en bok som handlar om relationer för relationsroman och en bok som handlar om mord en deckare? Varför måste vi hitta på nytt, dela in i fack och slå knut på oss själva?

Vad säger ni? Ordet är fritt.

 

Det började som en bestämd dröm

Här är hon. Alltid du.

Jag ska försöka samla tankarna. Jag ska försöka reflektera. De senaste dagarna har varit som en centrifug. Full fart. Runt, runt, runt. Underbart! Fantastiskt!

Vintern 2007 bestämde jag mig för att bli författare. Det låter ju helt sjukt, det hör jag. Men jag bestämde mig i alla fall för att jag skulle skriva en bok. Jag tänkte att om man inte bestämmer sig, då blir det inget. Vill man till exempel bli polis så blir man inte bara det, man måste aktivt se till att bli det. Så är det med allt.

Så. Jag bestämde mig. Anmälde mig till en skrivarkurs och funderade hela tiden på vad jag skulle skriva. Vad skulle boken handla om? Jag hade inte en aning. Jag visste att jag inte ville skriva en deckare, jag är en relationstjej – det var det aldrig tvivel om.

Men så. En solig vårdag 2008 kom jag på idén. Och började. Och kom femtio sidor. Sedan tog det stopp. Väldigt mycket stopp. Tills jag kom på slutet. Då lossnade det. Jag körde på. Ord efter ord, tecken efter tecken, sida efter sida. Och tre år senare stod jag där. Med ett bokkontrakt.

I ett år nu har jag vetat att jag ska få ge ut min manusbunt. Ovan ser du en del av alla versioner jag har skrivit ut genom åren. Vågar inte tänka på hur många träd som har gått år för att ge mig manussidor att kladda på.  I ungefär fyra år har jag alltså levt med den här berättelsen. Och nu är hon en bok. (Min bok är ingen den, inte heller en hen. Hon är en hon).

Från att bara ha bott i min dator, och sedan i min redaktörs, så är hon nu offentlig. Vid releasen i torsdags blev boken tillgänglig för alla som var där och under helgen har jag fått rapporter av olika slag: På Facebook: ”Pernilla – tack för senast. Boken får följa med mig till Hongkong på fredag.” Sms från vän: ”Pernilla! Det var länge sedan jag blev så berörd av en bok. Jag kunde inte sluta läsa.”

Det har dessutom skickats bilder till mig med boken på olika ställen:

Person som aldrig läser konstaterar att han måste läsa en bok nu, när jag har skrivit en.

Person som har tillbringat helgen med att vara sjuk ser till att ha trevligt under tiden.

Person som ska gå och sova skickar ett mms och skriver "Så här ser det ut på många nattduksbord nu."

Och först nu börjar jag inse. Hon är en bok och hon är inte längre min. Nu är hon ute och måste stå på egna ben. Folk tycker och tänker saker om henne och mitt jobb nu är att stå här som en god mor och vara trygg i att jag har gett henne den bästa möjliga starten i livet.

Det är svindlande. Det är kräkframkallande läskigt men också alldeles hisnande underbart. Hon blev en bok!

/Pernilla

Några bilder från Pernillas release

En releasefest är rätt så mycket som ett bröllop. Om man är festföremål så har man i stort sett bara tid med att bli uppvaktad. Det är förstås härligt, men det är svårt att koppla av och bara njuta — åtminstone tyckte jag det.

Att vara gäst är däremot bara underbart. Det är något väldigt visst med att se en människa man tycker om stråla av lycka. Grattis än en gång Pernilla, och tack för en härlig fest!

Här är några bilder från releasefesten:

Pernilla var inte precis den enda författaren på festen. På bilden bland annat Sandra Gustafsson och Varg Gyllander.

Den som känner Pernilla det allra minsta blir knappast förvånad över att det också var gott om bubbel …

Äntligen stod Pernilla på scenen! Men hon som pratar just här är Anna från Printz Publishing.

Lina Forss kramar ömt sitt ex av ”Alltid du”. Sofia (känd från denna blogg) kramar ömt Lina Forss.

Journalisten Pamela Andersson Alselind och författaren och Pernilla-bästisen Simona Ahrnstedt njöt också av kvällen. Om ni vill se fler bilder från releasen så pallra er bort till det här inlägget på Simonas blogg.

Jag har undrat vem denna Kära Syster är som alltid skriver snälla saker om mig. Om jag fattat rätt är det Anna, till höger i bild (eller är det båda?). Hon såg mycket piggare ut i verkligheten. Och hon till vänster är i så fall Kära Systers syster Elin.

Igår firade vi Pernilla och ”Alltid du”!

Igår var det releasefest för Pernilla Alms debutroman ”Alltid du”. Förlaget heter Printz Publishing. Oj, vilken rolig kväll det blev! Mingel, skratt, bubbel och böcker!
För fler bilder gå till Pernillas hemsida.


Så ser huvudpersonen, förlåt boken, ut!

Pernilla fick visa att hon kan skriva för hand också …

Och så här glad är man på sin releasefest!

Pernilla blir intervjuad om boken.

Det var den 14 april 2011

September 2010 i myllret på Bokmässan: Jag och min vän Simona Ahrnstedt mötte en kvinna i vimlet. Simona presenterade oss och vi log och tog i hand. ”Pernilla” ”Pia”. Vi småpratade en kort, kort stund och jag hade ingen aning om vem Pia var.

November 2010: Jag åkte på Read Treat på Häringe slott  ordnat av numera nedlagda tidningen Yourlife. Jag valde att läsa boken En dag. Jag lade märke till att boken var utgiven av Printz Publishing, och översatt av Pia Printz. Vänta lite. Pia Printz – det var ju henne jag träffade på Bokmässan. Cool tjej! Jag messade henne på Facebook och talade om att jag tyckte att hon var cool som hade startat förlag och gjorde sin grej. Och sedan blev vi (avlägsna) vänner på Facebook.

Februari/mars 2011: Jag skrev på Facebook något i stil med  ”Äntligen är mitt manus klart, nu ska hon ut och testa vingarna!” Jag fick tiotusen likes (det kändes så) och massor med glada kommentarer. En kom från Pia. ”Printz Publishing vill läsa.”

Söndagen den 27 mars 2011: Jag mailade mitt manus till Pia.

Tisdagen den 29 mars 2011: Mail från Pia Printz. Jag vågade knappt öppna. Jag hade ju hört att förlag ringer när de är intresserade, skriver när de säger nej tack. Dessutom var det väldigt väldigt snabbt, kanske hade hon bara läst tio meningar och sedan suckat högt (kanske till och med hånskrattat högt) innan hon tryckte på delete. Men jag öppnade. Såklart. Det är ju det där med att vara en (nyfiken) människa eller en liten lort.

Mailet inleddes så här: ”Hej Pernilla. Vi måste ju prata om den här boken!” Jag minns precis allt som stod däremellan också men det viktiga är att Pia avslutade med en förfrågan om att få skicka manuset till en extern lektör. Det visste jag var ett bra tecken så jag sa förstås JA.

Sedan blev det så tyst, så tyst. I nästan två veckor var det TYST. Jag tyckte att det kändes som en evighet. Jag vet (och visste) att många förlag tar MÅNADER på sig. Det hjälpte inte, jag tyckte ändå att det var alldeles för tyst alldeles för länge.

Men så plötsligt hörde Pia av sig och ville boka en lunch. Det kände jag att jag var för. Lunch med en förläggare som hade haft mitt manus hos extern lektör, det lät mycket bra.

Torsdagen den 14 april 2011, Urban Deli, Nytorget: Pia och jag åt lunch. Pratade om livet, om böcker och om mitt manus. Och mitt i lunchen fick jag ett erbjudande om kontrakt. Jag som hade gått ditt beredd på att Pia skulle säga att hon var intresserad men om jag kunde tänka mig att jobba om ditten och datten så skulle hon kunna tänka sig att titta på det igen. Jag visste inte riktigt vad jag skulle säga förutom ja!!! Vi pratade lite mer och jag fick veta att om det inte hade varit jag så hade Pia slutat läsa efter fem sidor. Hmmm. Vi har strukit ungefär de tio första sidorna nu.

När vi var redo att gå sa jag till Pia: ”Vet du att det är min födelsedag idag?”
Helt ovetandes hade hon gett mig den finaste födelsedagspresenten någonsin. Bubblet och chokladtårtan smakade extra gott just den födelsedagen.

Människa eller en liten lort?

I trappen på väg ner från mitt vardagsrum hänger tre tavlor med olika citat. På en av dem står det:

”Ibland måste man göra saker man inte vågar,
annars är man ingen människa utan bara en liten lort.”

Ni vet var det kommer ifrån. Astrid Lindgren och Bröderna Lejonhjärta. Det är inte ordagrant men hon är källan.

Jag tänker på det där ibland. Jag är livrädd för massor av saker. Mörker. Spöken. Åka skidor. Prata inför folk.

Jag rodnade mig igenom högstadiet. Så fort det var dags att prata inför klassen blev jag mörkröd.  Han som senare skulle bli min man älskade att reta mig. ”Tut tut, nu kommer brandbilen.” Än idag börjar jag rodna när han säger de orden. Barnen har lärt sig och försöker de med. Hade någon sagt till mig att jag när jag blev vuxen skulle bli högstadielärare hade jag garvat dem rakt upp i ansiktet. Varje dag står jag inför flera högstadieklasser och pratar. Nuförtiden rodnar jag bara jättesällan i högstadiet.

Trots att jag är mörkrädd och alltid har varit så tog jag minsann utan att blinka sommarjobb som väktare. Jag tänkte mig att jag skulle sitta i någon reception. Jag hamnade på larm och utryckning. Jag gick rond på olika ställen – bl.a. en teater. Varje morgon när jag kom dit för att gå rond hade larmet gått. På olika ställen. Man visste aldrig om det var falskt eller på riktigt. Med andan i halsen och fingret på överfallslarmet gick jag runt och kollade. Hoppade högt när jag såg min egen spegelbild. Samma spegel. Varje morgon. Det var aldrig något annat än falsklarm. Men min rädsla var sann.  Det gjorde dock att jag när jag tvekade att gå ner i svärföräldrarnas källare sa till mig själv på skarpen. ”Om du klarar att kolla öde teatrar, museum och köpcentrum så ska du nog klara av källaren.” Jag blev lite modigare. Men den helgen de ändrade min rutt till att bevaka ett öde äldreboende där det luktade död i korridorerna ringde jag mig sjuk. Mörker och spöken – not my thing.

Åka skidor. Jag är livrädd för att bryta benen/nacken/ryggen/handleden. Jag har ingen styr på skidorna. De är typ … all over the place. Ändå har jag de senaste tre åren försökt. Varje gång jag står högst upp i backen rabblar jag – jag är inte rädd, jag kan svänga. Jag är inte rädd, jag kommer inte att dö. Jag är inte rädd, det kommer att gå bra. Och det gör det ju. Men det tar väldigt lång tid för mig att komma ner för backen. Varför envisas jag då? 1) För att visa mina barn att man kan göra saker fast man är rädd. 2) För att mina ben fungerar. 3) För att alla andra tycker att det är så härligt och jag tänker att någon gång måste jag ju fatta grejen.

I hela mitt liv har jag tyckt att det har varit extremt jobbigt att bli bedömd. Ett tydligt exempel är när jag skulle ta körkort. Teoriprovet klarade jag galant – jag fick sitta i fred och skriva mina svar och jag visste att det blev bra. Jag var förberedd, inga problem. När jag skulle köra upp var det en helt annan sak. Jag gjorde så fåniga fel att det var riktigt löjligt. Vid ett tillfälle fick jag knappt ner kopplingen eftersom mitt ben darrade så mycket. Behöver jag säga att jag fick köra upp ett par fem gånger? Den gången jag klarade mig sa uppkörningsmannen ”Jaha, du har varit här förut ser jag. Då får vi se till att det går bra idag.” Jag kände att han ville mig väl och då minsann, då gick det.

Och nu har jag gjort det värsta.  Nu är det bara några veckor kvar och sedan är den ute till allmän beskådan/bespottning/beundran/begrundan/begravning. Det är det läskigaste jag någonsin har gjort. Folk kommer att ha åsikter och jag vet inte vad jag tycker känns värst – att folk kommer att dölja sina åsikter eller att folk inte kommer att dölja sina åsikter. Att folk kommer att låtsas att den var bra eller säga något krystat som ”Vilket fint omslag!” Jag kommer aldrig att veta vad folk egentligen tyckte och det skrämmer mig mer än något annat.

Jag har börjat få lite panik. Häromkvällen ville jag stoppa pressarna och ringa förlaget och säga att vi nog ska strunta i det här ändå. Folk ska ju läsa det här.

Men … Ibland måste man göra saker man inte vågar för annars är man faktiskt ingen människa utan bara en liten lort. Och vem vill vara en lort? Inte jag! Trots att jag inte vågar så pratar jag inför folk. Trots att jag inte vågar så åker jag skidor. Trots att jag inte vågade tog jag körkort och tack vare mina fem uppkörningar kör jag riktigt bra. Och lagligt. Fan heller att jag tänker förlora körkortet jag kämpade så länge för.

Och hörni. Trots att jag inte vågar så ger jag ut en bok. Min bok. Med snyggt omslag.

Det fina omslaget är gjort av Sofia Scheutz.

Man måste vara lite galen

När man tänker sig att man ska skriva en bok. Med ”man” kan det möjligtvis vara så att jag menar ”jag.”

Min helg har gått åt till att gå igenom slutkorret på min bok.  När jag hade läst ett par sidor skrev jag ett mess till två författarvänner. ”Jag kräks!” Jag kräktes (mentalt, inte fysiskt) för att jag har läst boken ungefär en triljon gånger redan och därför nog har tappat förmågan att uppskatta den. Jag fick lite ångest. Fick för mig att den där boken, den är bara skräp. ”Lugn,” skrev en av kollegorna. ”Det känns sådär precis innan släpp. Helt normalt.” Puh. Jag andades ut. Och läste vidare. Och ta mig sjutton. Kräkset försvann och byttes mot ett … ”Hmmm, det är inte så pjåkigt ändå det här.” Det kan ha att göra med att jag har läst senare delen av boken lite färre gånger än början. Början har ju varit med hela tiden.

Det tog mig ungefär åtta timmar totalt, att läsa boken. Då läste jag ganska noga, för att hitta eventuella felaktigheter. Säg att man i normal lästakt läser den på sex till åtta timmar. Alltså lika länge som jag la ner på boken bara i helgen. Jag vågar inte ens tänka på hur många timmar jag har lagt ner på den där boken. Från början, till nu.  Jag sa till min man att det är lite deprimerande det där – det tar 6-8 timmar att läsa, kanske mer om man är en långsam läsare, och det har tagit mig så mycket mer tid att skriva.

Men då sa min kloka man: Om tusen personer läser och det tar dem sex timmar vardera, då är du genast uppe i 6000 lästimmar. Och så vidare.

Genast kändes det bättre. Om tusen personer läser så kanske de tillsammans lägger ner mer tid än vad jag har gjort. Eller njae. Det krävs nog att 2-3000 läser.

Häromdagen sa min åttaåriga dotter som älskar att skriva berättelser:

”Jag hinner alltid tröttna på mina sagor innan de är klara, jag vill bara börja på en ny.”

Jo. Jag kan relatera. Jag känner mig redo för en ny story nu. Och äntligen får jag det. Äntligen är jag helt klar med den här bebisen som har följt mig sedan 2007. Nu ska hon ut och flyga på egna vingar. Det är läskigt, det är roligt och det är otroligt. Men nu är det så. Och då får jag stå här och vinka med vita näsduken och trösta mig med någon annan.

/Pernilla

Att börja om

Jag började skriva på det som skulle bli Alltid du under 2008. Nu är den klar, jag har inget mer att göra med den, förutom att jag hoppas hinna läsa den innan den går i tryck. Det är lite tomt, i nästan fyra år har jag haft ”pappershögen” som ett litet dåligt samvete i mitt liv. Jag har under hela den här tiden velat ha mer tid att skriva, känt att jag borde skriva och att jag kanske hade kunnat göra lite mer. Pappershögen har varit en del av mig, och nu är ”hon” inte det längre. Just nu är det lite konstigt, jag har inget att göra med boken och det är nästan så att jag undrar om det hela är något jag har drömt, kommer det verkligen att bli en bok av den här pappershögen? Dessutom har jag massor av ledig tid som jag inte riktigt vet hur jag ska fylla. (Liten överdrift och halvdåligt ljug).

Ja – men då är det väl bara att skriva på något nytt då? Ja. Jag hade ju börjat men kom av mig pga sjukdom, jobb och en redigeringsvända. Jag har inte riktigt kommit mig för att sätta mig ner och fortsätta.

Det här med att börja med något nytt är olika för alla författare tror jag. Jag har för mig att jag har läst någonstans att t.ex. Mari Jungstedt alltid får en bild i huvudet, just när hon är klar med boken hon har jobbat med. Då får hon upp en idé, en bild och något hon bara måste börja jobba med. Camilla Läckberg berättade i Nyhetsmorgon häromdagen att hon tänker ett bra tag innan hon börjar skriva, att hon funderar i några månader och har lång startsträcka.

Men igår tog jag i alla fall ett steg i rätt riktning. I min vanliga blogg visade jag före- och efterbilder på projektet ”städa arbetsrummet”. Jag dammade, fejade och sorterade även om jag inte nådde hela vägen fram. En jättehög finns kvar att sortera. Funderar på att delegera.


Jag har gjort fysisk plats. Jag har skrivit ett synopsis. Jag har köpt böcker jag behöver för research. Jag har tagit fram kartan över Barcelona, där manus två delvis utspelar sig. Jag tror att det betyder att jag ligger i startgroparna. Det är bara att kavla upp ärmarna och köra!

Vem skriver du för?

Den frågan har jag inte ställt mig förrän ganska nyligen. Eller, så fort jag visste att jag skulle få min bok publicerad – då började jag fundera på vad som stod där i boken egentligen och på alla som skulle kunna läsa. Och nu, en kort tid innan boken kommer ut, börjar detta bli mer och mer påtagligt för mig. Och plågsamt. Vid sista redigeringsmötet kände jag till exempel ett stort behov av att stryka en mening för att den kunde tolkas som nedvärderande av en yrkesgrupp. Jag är inte en sådan som nedvärderar folks olika yrken, (jag har själv haft de flesta och tycker att alla jobb är bra, så länge man har ett). För mig borde det räcka att jag vet det men jag strök. Det gav ändå inte så mycket till sammanhanget. (Excuses, excuses).

Min åttaåriga dotter är en bokslukare. Hon läser fort och hon läser bra. Alldeles för bra. Så fort jag jobbar med boken (jobbade, eftersom jag nu inte har ett skvatt mer att göra med den) kommer hon och tittar på skärmen. ”Är det där din bok?” Hon blir överlycklig när hon lyckas läsa ett ord eller två. ”Jag såg att det stod i hennes kök, ha ha!” Dotterns kamp för att få läsa mina ord är en kamp hon förhoppningsvis inte kommer att vinna. Förrän hon är minst 15, har jag sagt. Igår morse sa hon (som fyller år i december): ”Mamma, jag är snart nio år. Då är det bara … (räknar på fingrarna) sex år kvar tills jag får läsa din bok!”

Varför får det stackars barnet inte läsa min bok? Helt enkelt för att det är en bok för vuxna. (Och nej, man är inte vuxen när man är 15 men man är en bra bit på väg). Dessutom har jag gjort som nybörjaren ”ska” göra – jag grävde där jag stod. Många av miljöerna i boken är sådana som är välkända för mig, och således för min dotter. Huvudpersonen är i min ålder. Hon bor i mina hoods, och jag  har placerat henne i ett lika nybyggt hus som mitt. Dessutom har hon två döttrar och en fantastisk man, precis som jag. Jag vill inte att mitt barn ska läsa och tro att boken handlar om mig, eller henne. Det räcker att många andra (som ändå är vuxna) kommer att tro det. Jag är säker på att den fråga jag oftast kommer att få svara på om boken är: ”Är den självbiografisk?” Det är lustigt hur de flesta som skriver om relationer i någon form, alltid får den frågan. Hur många gånger frågar man en deckarförfattare om boken är självbiografisk?

Och så är det det där med sexscenerna. Skämskudde fram. Jag känner till författare som viker vid sexscenerna i böckerna de ger sina föräldrar, för att föräldrarna inte ska läsa där. Jag vet inte om den taktiken fungerar för mig, jag kanske helt enkelt ska trycka upp specialex till mamma och pappa?

Linda Skugge skrev en gång ett inlägg om hur man skriver krönikor. Hennes första råd är att man ska ha mod: Mesa inte, det du skäms för ska med! Känns det du skrivit jättepinsamt så ska det med! Pinsamhet är en garant för att det är bra. Får du panik vid tanken av att dina päron ska läsa så ska det definitivt med!

Jag har skrivit en bok och snart kan vem som helst läsa den. De kommer att tolka det de läser på helt olika sätt.  Det är läskigt. Och svindlande. Och ascoolt. Även om jag själv ibland får upplevelsen av att höra mig själv på en telefonsvarare när jag läser något av det jag har skrivit.

Och hur är det nu då? Är den självbiografisk? Oooo ja. Vartenda ord är sant. Hoppas bara att ingen fattar det, jag har nämligen dolt allt väldigt väl i paketeringen.