OMG! Jag har en egen PR-byrå! Och nya pressbilder!

Mirijam Geyerhofer. Foto: Anna Hållams

Dagens inlägg från mig är upplagt lite senare än vanligt, eftersom jag ville skriva lite om förmiddagens stora händelse: mitt möte med PR-byrån! Min debutantbloggskollega Pia Kask skrev i måndags om den blandade peppen och skräcken inför boksläpp i sitt inlägg Hej marknaden! och jag är lite klädsamt avundsjuk på henne som snart får dra igång.

Mitt manus är fortfarande i redigeringsrocessen (fast nu är det endast småpill kvar) och det är evighetslänge till den 4 september när boken släpps, men jobbet med att nå ut är en process som har ganska lång startsträcka. En startsträcka i form av planering vill säga, vi vill ju inte att det ska skrivas för mycket om mig/boken innan det ens finns en bok. Jag fick en artikel om mig i Allas för ett tag sedan som tog lite fart, bland annat fick jag sms från en reporter på av de stora kvällstidningarna för någon vecka sedan men fick sätta honom på hold med orden ”jag gör ingen mer media innan boken går att köpa”. Får väl se om han slänger mitt mail i papperskorgen när jag återkommer om att det är fritt fram, senare i sommar.

I alla fall: mötet med pr-byrån som hölls via videolänk kändes både surrealistiskt och väldigt roligt. Och tänk va, vilken lyx att ha ett förlag som hjälper en med allt och sätter en i kontakt med de mest fantastiska människorna som har som freakin’ JOBB att få ut min bok till potentiella läsare? Det är ju fantastiskt? Och kolla min nya bild då, det är en av fem magiska pressbilder som jag har i min mapp med namnet BOKEN på datorn. Åh herregud. Nu ska jag jobba vidare med saker till den där mappen, bland annat göra en lista som PR-byrån ville ha, på vilka magasin/tv-soffor/tidningar/poddar jag vill medverka i. NYHETSMORGON! SKAVLAN! JAY LENO! SUPERBOWL! Min hybris vet inga gränser nu.

Normbrytande och normskapande

Emelie-Novotny_071_c Stefan Tell

Foto: Stefan Tell

Det passerar en sommar och det där vakuumet av tid tar slut. Plötsligt är det aktivitet runt omkring igen, sociala medier ger sig tillkänna, det dimper in mejl i inboxen och telefonen ringer. Förra veckan var det Pridefestival i Stockholm och det dök upp regnbågsflaggor överallt – och listor på normbrytande böcker med HBTQ-personer. Selmastories listade 28 böcker varav Vänd rätt upp är den ena. Att få vara på samma listasom geniala författare som Jenny Jägerfeld, Jessica Schiefauer och Sara Bergmark Elfgren är svindlande. Dessutom är de tidigare debutantbloggarna Anna Ahlund och Johan Ehn med på samma lista. Snacka om fint sällskap!

Jag har (nästan) alltid sett på monogam kärlek som kärlek mellan två individer, inte mellan två kön. När litteratur skrivs speglar den samhällets normer och om vi skriver att kärlek mellan två individer av samma kön är problematisk kommer den fortsätta vara problematisk. Kärlek uppstår ofta där en minst anar det, mellan personer som kanske inte först ser på varandra som en person att bli förälskad i. Precis så är det i Vänd rätt upp. Jag önskar att förälskelse, attraktion och sexualitet som är oproblematisk för individerna som upplever den ska få vara oproblematisk även för dem som står bredvid. Ingen ska behöva skämmas, dölja eller ändra sitt sätt att bli förälskade på för att någon annan eller normen säger det. I vänd rätt upp är den normativa kärleksrelationen långt mycket mer problematisk än den ickenormativa. För så kan det också vara.

I början av veckan blev jag kontaktad av Hippson, en av Sveriges mest aktiva hästtidningar som är högst närvarande i sociala medier och på webben och som rapporterar om allt som har om hästar och ridsport att göra. När tidningen frågade om de fick göra en intervju med mig var mitt svar ett självklart ja! Vi pratade om relationen och kärleken till hästar, om vikten av att bli ihågkommen på ridskolan och såklart hästtjejen. Både om mig själv som hästtjej och om Ylva. För trots att hennes sexualitet kan ses som normbrytande är det relationen till hästarna som identifierar henne.

img_3447.jpg

Foto: Ben North

I samma veva kom det en krönika i Aftonbladet av Patrik Lundberg ”Ode till landets alla hästtjejer”. En krönika som handlar om allt det som hästtjejer redan vet: att det krävs mod och fysisk och psykisk styrka att rida. Han skriver att det är till alla hästtjejer som fått sin passion förminskad. ”På oklar grund påpekade jag ofta att hästar var för töntar och att ridning inte var en sport. Ibland ritade jag hästhamburgare.” Ämnen som tas upp av hästtjejer hela tiden, men som blir giltiga först när en man påpekar det. Jag gillar oftast det Patrik Lundberg skriver och jag gillar att synen på ridsport ifrågasätts och når en bredare publik som Aftonbladet gör. Men samtidigt blir jag provocerad av att en man måste föra våran talan. Och varför lägger tidningen in en bild på Rolf-Göran Bengtsson när krönikan för en gångs skull handlade om hästtjejer? Att hästtjejen inte får vara norm ens när det handlar om hästar.

 

Snart boksläpp

Emelie-Novotny9_001_c Stefan Tell

Foto: Stefan Tell

Plötsligt var det slutet av april, nästa vecka är det Valborg. Och därefter kommer maj. Och inte vilken maj som helst utan maj 2018. Den där månaden som var evigheter bort när förlaget i november 2016 sa att jo, vi vill ge ut din bok i maj 2018. Nu har det officiella släppdatumet för Vänd rätt upp blivit satt till 4 juni, några dagar senare än maj, men ändå. Det är nu det händer.

9789163898174-1

På ett sätt känns det som att jag har väntat så länge på den här månaden, att det inte kan gå fort nog. På ett annat sätt känns det som att det går alldeles för fort. Först har vi jobbat hela våren, sommaren, hösten och vintern med den här boken och därefter var det ingenting. För att sedan helst plötsligt vara mitt uppe i förberedelserna för boksläpp. Kanske handlar det om att den här vintern har varit århundradets längsta, att jag ännu inte förstår att våren den är nu. Eller så handlar det om min allmänna oförmåga att se scenarior framför mig. Jag har ingen aning om hur det här kommer bli. För en människa av min tid, som älskar att ha kontroll är det en prövning.

Svensk bokhandels katalog med sommarens böcker dök upp redan i slutet av mars. För mig som fortfarande frenetiskt samlar på bevis för att jag verkligen har skrivit en bok var det en viktig milstolpe. Ända sedan jag fick reda på att de där katalogerna existerade för en så där tio år sedan har jag drömt om den dagen som jag ska vara med där.

I fredags var jag på möte hos PR-byrån som är ansvarig för presskontakterna runt Vänd rätt upp. Vi träffades och pratade igenom skrivandet, vägen till bokkontraktet och min bakgrund i stallet. Jag märkte att jag redan hade svar på många av de frågor som ställdes tack vare att jag redan blivit tvingad till att formulera mig här på bloggen. Att jag faktiskt har fått möjlighet att öva här. Jag slås om och om igen av vilken ynnest det är att få uppleva det här, att vi är så många som tillsammans jobbar för att nå ett mål. Boken är redan insåld till bokhandlarna. Nu drar vi de sista stråna till stacken, gör lanseringsplaner och förbereder för fest.

Så, sköna maj välkommen…

It’s my party and I cry if I want to

IMG_7150
Kanske finns det någon som tycker: ”Har han skrivit en jäkla bok så borde det väl inte vara för mycket begärt att han får ur sig några väl valda ord om hur det var att ha releasefest för den”. Men jag är ledsen … och även om det är glädjetårar som strilar, så är sanningen den att jag fortfarande är alldeles för omtumlad efter gårdagens händelser för att lyckas formulera något värt att dela med mig av. Så jag ger er en mosaik av bilder på några av de fantastiska personer som var med och delade denna magiska kväll med mig. Och så får jag återkomma och berätta mer när jag landat!

Tack alla!

 

Bilder tagna av paparazzifotograf (och författare) Mats Strandberg.

 

Veckans låt är inte riktigt från  Down under-spellistan (musiken som flödade ur freestylen och räddade mina tonår) utan här kommer ett nummer vi drog av på festen. Jag sjunger och min fantastiske vän Aaron Flinn (Adam i boken) spelar gitarr. Aarons musik finns t ex på iTunes och Spotify.  Nature Boy skrevs av Eden Ahbez. 

Att kombinera två yrken

I månadens nummer av tidningen Karriär, som går ut till alla Jusekmedlemmar, är jag intervjuad på temat att kombinera två yrken – jurist och deckarförfattare. I artikeln beskrivs bl.a. hur jag under våren varit tjänstledig varannan månad för att skriva. Ett upplägg jag valt och som för mig har fungerat bra. Det har möjliggjort att hålla kontakten med min arbetsplats under tiden jag varit borta och därför också kunna prestera fullt ut när jag kommit tillbaka. Perioderna av tjänstledighet däremellan har gett mig chansen att skriva utan stopp.

Men kan man vara tjänstledig hur som helst undrar du kanske nu? Jag har förmånen att ha en oerhört bra arbetsgivare som satsar långsiktigt och den formella grunden för min tjänstledighet har varit studier. Under tiden jag skrivit manus har jag också gått en godkänd manusbearbetningskurs som motsvarar heltidsstudier i nedlagd tid. Det är där min bok har formats och tröskats. Många arbetsgivare godtar tjänstledighet för studier av det slaget. En seriös utbildningsarrangör skriver ett kursintyg till arbetsgivaren där innehållet framgår om du funderar på denna lösning. Lösningen ger dessutom oftast möjlighet att planera tjänstledigheten och studierna så att det passar i tid både för egen del och för arbetsgivaren. Det är vad jag gjorde.

Manusbearbetningskursen var helt avgörande för boken. Jag hade aldrig fixat att skriva den utan en piska för att hålla tempot och den ovärderliga feedbacken på texterna. Min lärare, vars synpunkter jag värdesätter högt, kommer för övrigt att gästa Debutantbloggen inom kort och ge tips och råd.

Efter våren kan jag konstatera följande. Det finns jättemycket i mitt juristjobb som jag haft nytta av i arbetet som författare. I synnerhet när det gäller noggrannhet, struktur och inställningen till research. Jag har haft många roller som samordnare och projektledare och manusproduktion för mig har stora likheter med hur jag i andra sammanhang planerar och lägger upp ett projekt med leveranser och delmål. Om någon frågade min förläggare misstänker jag starkt att hon skulle beskriva mig som i och för sig lite galen men helt anal. Jag missar inte en deadline och ser helst att allt följer tidsplanen. Däremot är min ryggsäck efter femton år med rättsliga frågor att jag alltid måste ha både hängslen och livrem. ”Lägg till frasen ‘såvitt vi vet’, ‘i allt väsentligt’, ‘vid en sammantagen bedömning'” – ni fattar. Otroligt hämmande.

Som författare har jag lärt mig mycket om språkanvändning, gestaltning, analys men framförallt mer om mig själv. Jag kan pitcha en idé, jag kan oförberedd ställa mig på en scen och prata inför massor av människor jag inte känner, jag kan jättemycket om marknadsföring och jag har ett jävla driv. Jag vågar delge mina tankar utan att ha en aning om hur de kommer att tas emot och jag kan hitta på! Varje dag har jag som författare gjort något som jag aldrig testat tidigare och som juristen i mig egentligen är absolut livrädd inför. Kanske är detta den viktigaste lärdomen som jag tar med mig tillbaka efter sommaren – modet författarskapet innebär. Och jag tror att det är något som jag kommer att ha nytta av under resten av mitt yrkesliv även som jurist.

Var går egentligen gränsen för bekvämlighetszonen?

I veckan fick jag en fråga om jag kunde komma till ett företag och prata lite om att gå utanför bekvämlighetszonen. Som en inspirationsföreläsning på temat ”Lunch & Learn.”

”Gärna”, ropade jag hurtfriskt och började genast fundera. För bara ett halvår sedan hade en sådan fråga gjort mig superstressad.

Jag är jurist och har de senaste femton åren jobbat inom staten. Dötrist tänker du kanske nu, men det har sina sidor det också. Vad det emellertid inte innebär är att synas, framhålla sina egna åsikter eller på andra sätt vara personligt exponerad. Vi är formella och följer regler, det är vår grej. Att bli ombedd att prata fritt om ett ämne eller ännu värre, uttala sig medialt, är något som de flesta i vår miljö undviker. Själv har jag alltid varit livrädd för att säga fel eller för mycket. Som jurist kan man inte heller börja slira på orden eller lyfta fram ett konkret exempel bara för att poängen ska gå hem. Tack och lov har det här aldrig varit något jätteproblem i mitt yrkesliv eftersom frågorna mest intresserar en ytterst begränsad skara. De närmast sörjande och eventuellt någon bedrövad handläggare under tvång.

När jag kom till mitt första jobb som nyutexad satte någon upp en lapp utanför kontorslandskapet med inskriptionen ”Moms är sexigt”. Jag tror att det var ett desperat försök att få arbetsuppgifterna att verka spännande, men jag ville mest dö. Vi behövde inte heller sätta upp kravallstängsel framför dörren. Tro mig, folk märker skillnaden på moms och typ Mads Mikkelsen.

Med det i bagaget är ”släppa bok” det överlägset läskigaste jag har gjort. Stockholm psycho är inte politisk men i hög grad samhällskritisk och den beskriver personer och miljöer som existerar på ett sätt som inte är speciellt smickrande. När jag skrev den tänkte jag inte heller på vad andra skulle tycka utan lät mig för första gången sväva ut precis som jag ville. Därför är den uppskruvad, cynisk och makaber. När jag fick kontrakt ville jag ge ut den under pseudonym. Att det är inläsaren och inte författaren som promotas när det gäller Storytel Original såg jag som en fördel.

”Men va fan, är det inte något att vara stolt över? Klart du ska använda ditt eget namn”, tyckte min man. Han har inte gått i messkolan som jag. Efter att ha rannsakat mig själv kom jag fram till att jag måste testa hur det känns att faktiskt våga något på riktigt och tryckte morskt dit hela mitt namn på kontraktet. Alla efternamnen. (Min svärmor som är en ursnäll kvinna i 70-årsåldern från Småland heter annars samma och det kan lätt bli en rörig mix-up om hon plötsligt förknippas med en blodig thriller i storstadsmiljö. Hon skulle till exempel aldrig släpa hem någon i röda framgångsbyxor från Riche och döda bara sådär).

Min bok står jag för men jag tror inte att jag kan hitta en större kontrast till annat jag gjort när det gäller exponering. Det finns inte heller något ”skyddsnät” som fångar mig om folk misstycker – som på myndighet. ”Det här följer av reglerna, är du inte nöjd kan du överklaga”, kan jag inte snabbt ropa till den provocerade.

Jag darrade när jag satte lurarna i öronen minuten efter releasen. En enda sak snurrade i mitt huvud. ”Herregud, vad kommer folk tycka?” För en person som slösat ett liv på att försöka vara till lags är det fruktansvärt obehagligt när någon ogillar, i synnerhet som det är min egen bild som skildras. Boksläppet blev den yttersta formen av ”hets-KBT för mesproppar”. Jag kan ärligt säga att det hade känts mindre jobbigt att posera naken på varenda reklampelare längs Sergels torg den dagen.

En del blev arga och skrev otrevliga saker till mig. Det kändes som att få en smocka i magen och jag tappade livslusten och ville kräkas. Mest av allt ångrade jag mig. Varför i hela helvetet fick jag för mig att göra det här? Hur kunde jag vara så dum i huvudet? Tills jag blev kontaktad av någon som hade blivit berörd, fascinerad och uppslukad av berättelsen. Vissa förstod poängen och tyckte boken var träffsäker och viktig. Andra tyckte den var skitbra. Sakta började allt vända igen och det fanns en mening.

På ett mingel ett tag senare träffade jag en rutinerad skådespelare och beklagade mig genast. (Inte Mads Mikkelsen givetvis, då hade jag inte kunnat prata). Han sa: ”Du måste lära dig att man inte kan ta ansvar för andra människors känslor, de är aldrig rationella. Inget går att förutse och allt handlar alltid om de själva.”

Det kan låta enkelt men den tanken fick betydelse. En mycket klok man. (Lite som Mads Mikkelsen faktiskt.)

Sedan Stockholm psycho släpptes har jag blivit intervjuad i några tidningar, pratat i radio, hållit föredrag och stått på scen. Situationer som jag i min yrkesroll hade tyckt var oerhört obehagliga. Jag blir nervös nu också men skillnaden är att jag inte behöver vara rädd för att säga fel eller berätta något jag inte får. Min bok är ingen hemlighet och jag sätter själv gränserna. Inte ens rubriken ”Det är mycket knark och otrohet” på tidningen i grannskapets brevlådor bekymrar mig.  (Den rubriken hade varit en absolut katastrof i en annan situation). Jag bjuder också gärna på en historia om processen eller en galen anekdot, jag har hundra. Som hur det till exempel kommer sig att ett mänskligt revben hamnade i min grannes myrstack. När det gäller Stockholm psycho är allt rimligt. Den som inte gillar behöver dessutom varken lyssna eller läsa. Det är valfritt till skillnad från tidigare dragningar om momsregler och konsekvensutredningar. Bäst av allt är att jag inte behöver spela någon roll längre utan får vara precis den jag är.

Juristen i mig tänkte att en ”inspirationslunch” är att gå så långt utanför  bekvämlighetszon som det går men för författaren visade det sig vara precis tvärtom. Jag aldrig känt mig mer bekväm som talare.

 

Låt oss prata marknadsföring: del 1

christinas

Fotograf: Jonas Schiller

Den senaste veckan har jag funderat mycket på det här med marknadsföringen av Hemligheter små. Jag har skrivit ner tankar och idéer på hur och vad jag kan göra för att nå ut med min lilla bok, så att folk får upp ögonen för den.

Hemligheter små ges ut i Silk serien som är en del av HarperCollins Nordics massmarknads sida, dvs. Harlequin böckerna man ser i dagligvaruhandeln. Detta gör att jag inte har en PR avdelning bakom mig utan jag kommer att få sköta all marknadsföring själv. En av fördelarna med att ges ut i Silk serien är att Hemligheter små kommer att skickas ut till alla som prenumererar på Silk, så redan där har jag ett antal läsare inom rätt målgrupp som förhoppningsvis kommer att läsa och tycka om Hemligheter små. Kanske till och med rekommendera den till andra. För det är ju det man vill uppnå, att folk pratar och rekommenderar ens bok.

Men hur når man dit då? Hur når man ut genom bruset?

Det är frågan jag ställt mig själv ett antal gånger sedan jag började skriva. Och om någon sitter på svaret så får ni väldigt gärna höra av er 🙂

20170319_143101

Spenderade söndagen med att planera inför den kommande marknadsföringen av Hemligheter små.

Orden: Om du inte syns, så finns du inte ligger det mycket i tror jag. I alla fall när det gäller att nå ut med sin bok och sitt författarskap i den stora konkurrensen som finns där ute. Och hur skrämmande det än är så är det något jag tagit fasta på när jag skrivit på min marknadsföringsplan. Ja, när jag känner mig obekväm med att göra något så gillar jag att planera och att vara förberedd. Nästan in i minsta detalj, lite svängrum måste finnas kvar för spontana saker.

Några av punkterna på min lista är följande:

  • Boka in så många signeringar som det går under veckorna efter boksläppet (först och främst i Västra Götaland, för att det är där jag bor och även i Värmland, för att det är där Hemligheter små utspelar sig)
  • Skicka ut pressmeddelande (kommer att göras ca 1 vecka innan boksläppet)
  • Ta kontakt med lokalradion (både i Västra Götaland och Värmland) och se om de kanske är intresserade att göra en intervju eller liknande.
  • Kontakta utvalda bokbloggare och se om de kan vara intresserade av att recensera boken.
  • Skapa en annons på Facebook, gärna redan när boken finns att bevaka hos diverse nätbokhandlare.
  • Var aktiv på sociala medier och posta sådant som är relevant för ditt författarskap och boken.
  • Var inte rädd för att prata om boken, med alla som visar minsta lilla tecken på att vara nyfiken. Var stolt över vad du åstadkommit.
  • Förbered en kort pitch om vad boken handlar om som du kan ta till när frågan vad den handlar om kommer, då slipper du stamma fram något osammanhängande och eventuellt tappa intresset hos den som frågade.
  • Var med på bokmässor.

Planen är att när Hemligheter små finns där ute på marknaden så ska jag göra något för boken varje dag. Ringa eller mejla om att boka in en signering, mejla tidningar och se om de är intresserade av att skriva något om mig och boken, ha en tävling på Instagram eller Facebook där man kan vinna min bok osv. Litet eller stort spelar ingen roll så länge som jag gör något varje dag.

Att nå ut med sin bok är som ett långdistanslopp tror jag och det gäller att hålla i hela vägen, ända tills man springer över mållinjen. Tills man får det där genombrottet. Så just nu laddar jag inför att startskottet ska gå och jag påbörjar mitt långdistanslopp. Hur det hela kommer att gå vet jag inte men jag kommer ge allt jag har, det kan jag lova. Och det kommer att komma en del 2 på detta ämne också. Jag måste ju hålla er uppdaterade om hur det går med min marknadsföringsplan.

Hur tänker ni om det här kring marknadsföring av er bok? Ser ni fram emot det eller är det mer en skräckblandad förtjusning som för mig?

Författarveckan

Anna porträtt 3

Foto: Göran Segeholm

Denna vecka har varit full av författargrejer för mig. I måndags avslutade jag sista varvet korrläsning av Du, bara. Sista lilla ordet som jag gått och funderat på och ändrat fram och tillbaka de senaste varven kom på plats, och sen skickade jag iväg slutversionen till min skarpögda redaktör Olivia som fixade de sista ändringarna och kollade att allt såg bra ut i sista varvet.

 

Nu är min bok på väg till tryck. Det känns så häftigt att det som fram till ganska nyligen var ett Word-dokument på min dator nu kommer att vara en bok nästa gång jag ser den. En bok som kommer att flyga ut åt olika håll och nå fram till människor som jag inte känner. Svindlande tanke.

DebutantportrattNu i helgen fick jag också se Svensk Bokhandels katalog med Sommarens böcker, där mitt debutantporträtt är med! Det var riktigt roligt att skriva. Jag tänker rätt mycket på varför jag skriver, det var fint att få skriva om det på riktigt i ett sånt här sammanhang.

(Jag la ut texten på annaskriverunder.se för den som vill läsa)

Helgen bjöd också på fantastiska skrivarsamtal, när jag fick träffa alla mina bästa skrivkompisar samtidigt. Det var riktigt fint att över tekopp efter tekopp få diskutera skrivande med folk som förstår det där. Hur viktigt det är. Hur det brinner. Hur det växer och vill ut.

En riktigt författarig vecka! Roligt när det händer mycket skrivargrejer. Nu när Du, bara är klar ska min nya bok få fullt fokus. Det är ingen uppföljare, men den handlar också om unga vuxna i samma idévärld som Du, bara. Det ska bli riktigt kul att ge mina nya karaktärer obegränsat med uppmärksamhet framöver.

 

Ni som också skriver eller planerar böcker som inte ingår i en serie, tänker ni er samma idévärld för de olika historierna, eller blandar ni stil och genre?

 

 

Hallå hela pressen!

OmslagFelicia

 

Jag har hittills bara hunnit med en handfull intervjuer och fått se min nuna i bland annat Dagens Nyheter, Ljusnan och Mitt i, men har ändå dragit tre (mycket generella) slutsatser om det här med media:

1. Journalister är trevliga prickar

Kanske kommer jag att ångra det här uttalandet någon gång i framtiden när jag hittar mig själv under rubriken ”Tros-chock” på uppslaget av Se&Hör, men jag tycker faktiskt generellt att journalister verkar vara ett trevligt släkte. Dessutom är de nyfikna av naturen. De jag hittills har träffat har dessutom varit pålästa, välformulerade och goda lyssnare. Och så det här med att jag får prata i en och en halv timme om skrivande och om Kanske imorgon med någon som antecknar ivrigt! Trevligare människor får man leta efter!

2. Det är bra att vara förberedd

Framförallt är det bra att redan innan formulera några saker som man vill berätta om boken, varför man skrev den och vem man är. Sen skadar det inte att alltid, alltid, alltid ha med sig sin bok också – och gärna föreslå att den ska vara med på bild…

3. Det är gott med biskvier

Journalister bjuder ofta på fika. Jag älskar fika. Beställer nästan alltid en biskvi, eftersom en av mina huvudkaraktärer; Monika – också älskar chokladbiskvier och är en frekvent cafébesökare. Under intervjuer gör den både mina smaklökar glada och blir en bra ingång till samtal om Kanske imorgon.

Rörlig media, såsom TV har jag inte kommit i kontakt med än, men är nyfiken på hur det är. Kanske har du, författarkollega, någon erfarenhet att dela med dig av? (T ex om man brukar bli bjuden på biskvier?)

 

IMG_0782