I vilket fack ska jag?

När man ansöker till Författarförbundet får man önska vilken sektion man vill tillhöra om man blir invald. Det gjorde inte jag eftersom jag blev väldigt osäker på vad jag var för sorts författare egentligen och det kändes onödigt att fundera över det eftersom jag inte förväntade mig att få ett välkomstbrev. Det finns fyra sektioner varav två som jag kan tillhöra – skönlitterära eller BUS (Barn och ungdom).

Invald blev jag med stor förvåning, vilken sektion de placerar mig i vet jag inte. Min nyfikenhet tog överhand. Jag mejlade förbundet i lördags och frågade. Svar borde jag få måndag. Vad tror ni? Vad är jag för författare?

Liz

Hur når man ut?

Jag funderar mer och mer hur man ska nå ut i mängden. Det blev påtagligt när jag insåg att det inte var ”så bara” att få sin bok inköpt till en bokhandel eller butik. Jag  tar min signering på Konsum som exempel. Inköpschefen öppnade för försäljning av min bok i den butik jag signerade i (efter jag personligen ringt honom). Efter signeringen, som gick så pass bra att alla böcker tog slut, kontaktade jag inköpschefen igen bara för att uppdatera honom om att den gick bra. Först då öppnade han så att alla butiker i det området kunde ta in boken. Toppen! Men sedan funderade jag om butikerna visste att boken fanns att köpa in. Det var inte alls självklart. Därför kontaktade jag personligen alla butiker via ett mejl för att kort berätta om Punkpapporna.

Självklart gör förlaget sitt för att sälja in boken, men jag har inga problem att hjälpa till på den fronten. Det här är ett av alla bakom-kulissen-jobb.

Fick en fråga om hur man marknadsför sig. Jag hade mycket att säga men lite som gav ett rakt svar på frågan. Jag kastar ut frågan till er. Hur marknadsför man sig och sin bok så man inte försvinner i mängden med alla andra?

Liz

Min första boksignering

Jag skippade Bokmässan och drog på boksignering istället. Jag blev omfrågad om en åtta timmars signeringstid under fredagen och tyckte det lät väldigt länge, men sade givetvis ja. Jag hade nog kunnat sitta åtta timmar till, för det kom folk hela tiden. Butiken tömde sitt Punkpappor-lager och jag fick ta böcker hemifrån (som jag klokt nog hade kånkat med mig) för att alla som ville skulle få möjlighet att köpa boken. Och jag signerade till sista stund. Kul!

Flertalet som kom förbi och hälsade hade redan köpt och läst boken och de var otroligt positiva (tur). Jag hade då aldrig trott att responsen skulle vara på den nivån. Några var väldigt imponerade över hela saken med att skriva en bok, jag kontrade med att jag inte kunde någonting annat (och egentligen knappt det).

Det var övervägande vuxna som hade läst boken, och de allra flesta vuxna som köpte den skulle ha den tillägnad sig själv. Tanken har aldrig slagit mig att det kan finnas ett intresse för vuxna att läsa den. De som läst den talade om både humorn och igenkänningsfaktorn i boken. Och det är klart, jag skulle själv gärna läsa en kapitelbok för barn som jag hade roligt åt.

Mitt i allt stegade Peter Stormare med fru och barn förbi. Jag försökte givetvis få honom att köpa Punkpapporna, men han sa nej, han hade redan köpt boken. Hoppla!

Nästa signering är nu på lördag, söndag och måndag. Hoppas jag får lika trevligt då.

Liz

Jag är författare!

I förra veckan satt jag hos min chef. Underskrifter och kopior skulle avverkas. Lagom tråkiga saker i trevliga samtal. Då trillar ett sms in i mobilen ”Punkpapporna har kommit”. Allt började snurra. Herregud, där satt jag och var författare. Min bok hade kommit. Allt blev så verkligt och snurrigt och tokigt och hjälp!

Jag sa till min chef att jag måste ringa hem. Innan maken hann svara inbillade jag mig att han bara skojat, fast han aldrig gör så mot mig då det gäller mitt skrivande. Ett sjukt skämt då jag var som mest sårbar, sönderstressad, åt helvet… och så svarar han och allt var sant.

Kom till mitt jobb med böckerna nu! Får jag äta först? Nej, är du galen!?

Min chef skulle ta en snabblunch och ta med sig hennes kollegor för att komma och se på boken. Sedan sa hon ”Tänk att jag sitter här mittemot en författare och poet”. Vem jag? Var det lite över påståendet. Som om jag måste vända mig om och se efter om det fanns någon annan i det stora kontoret. Chefen förundrades över att man kunde få ihop en hel bok. ”Jag kan ingenting annat”, svarade jag. ”Jag kan bara skriva.”

Senare satt vi där och såg i boken. Mitt namn stod på den. Min bok. Sverige, här kommer det; Hej, jag heter Liz Wennberg och är författare!

//Liz

Det går framåt!

Jag har arbetat lite på Punkpapporna i helgen. Förlaget mejlade över manuset på lördag (branschen sover aldrig) som de hade gått igenom sedan mitt senaste korr (som innehöll en bifogad doktorsavhandling i kommentarer som jag hade på mina ändringar, andra funderingar samt en uppriktig ursäkt på alla mina fel jag gjort inklusive en ursäkt på doktorsavhandlingen. Skulle inte förvåna mig om jag bad om ursäkt för att jag skrivit manuset också).

Hur som helst, jag skulle läsa manuset och säga vad jag tyckte. Skulle helst skynda mig lite. Boken ska nämligen sättas inför tryck. Jag blev fantastiskt glad då jag läste. Så där överraskande glad. Det var inga större ändringar. Lite andra ordval, ändrade meningsuppbyggnader m.m. och det fick hela berättelsen att flyta på så jäkla bra. Hoppas jag lär mig någon gång att göra så där på riktigt rätt – helst på en gång.

Dessutom fick jag se det färdiga bokomslaget och då blev jag jublande glad. Hade det inte verkat lite drogpåverkat hade jag rusat omkring här på bostadsområdet och skrikit av glädje. Men det är klart, har jag nyktert legat i en blomkruka så centralt det kan bli, borde jag väl kunna rusa runt kvarteret lite också.

Det är riktigt kul att korra manus. Och nu kommer det att gå undan. Fan vilken bra barnbok jag skrivit liksom.

Djupdykning

Ungefär så här kaotiskt kan det bli då man ska korrigera för (förhoppningsvis) sista gången. Stress!

Fredag eftermiddag. Manuset på barnboken Punkpapporna trillar in i inkorgen för en sista bearbetning innan sätt. Självklart ville förlaget ha det i retur snarast möjligt och jag lovade att det skulle vara klart under helgen. ”Jag har ju hela helgen på mig” kändes löjligt. Det här var fixat innan fredagens slut. Optimistidiot. Skrattretande tanke. Natten mot måndag låg jag i sängen med datorn på magen. I panik och långt ifrån klar. Måndagens inlägg till debutantbloggen var bara att fetglömma om jag skulle överleva. Inte för att mitt förlag skulle dräpa mig utan av kroppsliga signaler.

I värsta stressen på väg in till Konsum för att få en bit mat under startskedet av arbetet lyckades jag ramla i en stor blomkruka så centralt som det kan bli. Tonåringen hoppades att jag drev med honom och skulle inte visa sig ute på flera dagar om det var sant det jag sa. Ungefär alla vet vem jag är i den här kommunen, så mina ungar kopplas direkt i hop med puckot ”författaren” i blomlådan. Men är det så lätt att hålla tonåringar hemma under helgerna är jag beredd att ramla i en blomkruka varje fredag förmiddag. Det jobbigaste var väl att jag också skulle till Systembolaget… det bästa var att jag blev fast och stillasittande med manuset. Det fanns inte ben till att ränna i annat efter det fallet. Utan en dykning i blomlådan hade jag nog fortfarande suttit med manuset.  

Nu är jag på den nivån att jag har noll koll på grammatik. Noll koll på meningsuppbyggnad. Tempus? Vad är det? En ny lågprisbutik? 

Helgfrukosten inleddes med ett meddelande från Styx att de nu i veckan ska sätta poesiboken. Trevligt. Verkligen. Men det tillförde även lite mer ångest. Det börjar ju bli så nära nu.  

På torsdag börjar min ”semester”. Jojo…

//Liz

PS. Manuset är ”klart” och inskickat. (Tillsammans med fyra A4 sidor med kommentarer…)