Om recensioner, del 2: Älta lagom

I våras skrev jag om recensioner, och om hur jag efter debuten gick in i en manisk period av recensionsfixering. Nu har jag släppt ännu en bok, och jag tänkte att det är dags för en ett andra inlägg i ämnet. Boken har fått jättefin respons, men det är klart att det alltid finns de som inte gillar. Eftersom jag har förstått att jag inte är ensam om att påverkas mer av negativa kommentarer än positiva (det är väl helt enkelt väldigt mänskligt?), utgörs dagens inlägg av en samling knep. Här kommer fem tips till dig som också tenderar att älta dåliga recensioner lite för mycket:

  1. Titta igenom listan nedan. Kan du komma på en bok som faller alla dessa kategorier av läsare i smaken?

* De som gillar action och cliffhangers

* De som uppskattar det lågmälda, outtalade

* De som vill ha verklighetstrogna berättelser

* De som är ute efter fantasispäckade historier, gärna med övernaturliga inslag

* De som tycker om ett brett persongalleri

* De som har svårt att hålla isär många karaktärer

* De som bara vill ha lyckliga slut

* De som tycker att lyckliga slut är tråkiga

* De som vill ha mörka berättelser

* De som läser för att fly det mörka och tunga

* De som föredrar historiska romaner

* De som vill ha nutida samtidsskildringar

Ja, ni fattar, jag kan fortsätta länge. Kommer ni på någon? Inte? Då är det kanske inte så konstigt att inte heller din bok gör det. Den är helt enkelt i gott sällskap, bland alla världens övriga böcker.

2. Har du fått en dålig recension? Grattis, då har du nått ut! För så länge du inte har elaka vänner eller familjemedlemmar, är det sannolikt någon utanför din närmaste krets som har läst och recenserat. Även läsare som inte vet vem du är har valt att läsa din bok. Var glad åt det istället!

3. Titta på någon av de riktigt stora. Läckberg, Guillou, Sarenbrant, Schulman. Läs några recensioner från vanliga läsare, och du kommer att hitta sågningar, en del förmodligen ganska elaka också. Det är såklart inget att glädjas åt, men det är ett tydligt tecken på att du inte är ensam! Även bästsäljarna får dåliga recensioner (skillnaden är kanske att de inte ens läser dem?).

4. Det är skillnad på en välskriven, genomtänkt recension och ett omdöme som ryms i bara några få ord. Har en recensent i en tidning hittat något att anmärka på i din bok? Kanske är det något att fundera på när du skriver nästa bok, något du kan bli hjälpt av? Eller så är det inte det, du bestämmer. Men att någon skriver ”dålig” på Storytel säger ingenting om vad läsaren inte gillade. Och om ”recensenten” inte har lagt mer än två sekunder på att formulera sitt omdöme, då kanske du inte ska lägga så mycket mer än det på att fundera över det?

5. Glöm för allt i världen inte den fina återkopplingen du får! Tänk på de läsare som gillar boken och väntar på nästa. Skriv med dem i åtanke!

Lättnaden

Någon gång har jag tänkt att det nog skulle kännas lättare att släppa den andra boken. Att den stora nervositeten och ängsligheten inte skulle vara fullt lika grotesk som vid debuten. I själva verket måste jag nog säga att det är precis tvärtom, och jag har hört flera författare säga samma sak: Nervositeten växer för varje boksläpp.

Till viss del beror det på att många som läser andra boken har den första att jämföra med – och de är inte precis likadana, förstås. Båda mina böcker hör till samma genre, de innehåller till stor del liknande teman, och de är båda skrivna med min berättarröst. Men exakt samma stil är det kanske inte. Tonen är nog lite allvarligare i den andra boken, tempot lite långsammare. Boktemat finns inte där, och inte heller skolvärlden.

I andra boken skildrar jag sjukhusvärlden, och det är också en sak som jag har varit (är) nervös för: att vårdpersonal ska läsa. Idag fick jag respons från en läsare som själv jobbar inom vården, och när hon skrev att hon tyckte att jag ”verkligen fångat känslan i vården”, var lättnaden enorm. Visst har jag låtit annan vårdpersonal läsa innan, men det har varit personer i min närhet, och det är ändå en annan sak när alla kan läsa och tycka till.

Några andra recensioner har börjat dyka upp, och för varje positivt omdöme jag läser andas jag ut lite till. Jag gillar ju min berättelse jättemycket, men man blir otroligt blind för sin egen text efter att ha jobbat intensivt med den i flera omgångar, och när boken till slut gick till tryck hade jag ingen aning om hur den skulle uppfattas. Därför är det magiskt att få höra att andra personer roas och berörs av det jag skrivit.

Jaja, visst. Jag räknar med negativa omdömen också, men just nu är jag bara väldigt, väldigt glad, lättad och tacksam.

Äntligen recenserad!

När väckarklockan ringde (ja, jag har en riktig väckarklocka, eftersom jag enligt Anders Hansen sover bättre utan mobil i sovrummet) den första arbetsdagen efter sommarlovet, tänkte jag att vad fan, kan det verkligen vara idag? Jag hade gått och lagt mig i hyfsad tid ändå, men nattens polishelikopterjakt efter en misstänkt gängkriminell hade en negativ inverkan på min insomning. Trött konstaterade jag att det var rätt dag, klockan var sex och det stod APT och andra möten på schemat istället för sovmorgon, förmiddagsteve och balkong. Jag slentrianscrollade mig genom lokaltidningen, där nämnda men dessvärre icke framgångsrika helikopterjakt samt en nedrasad gångbro i Kinds härad utgjorde blickfånget. På kultursidorna lade jag märke till en recension skriven av en bekant, vilken jag läste med behållning, och mitt öga gled därpå ned över sidan, där en annan recension stod att läsa: Det var min bok, Stillna, som äntligen, äntligen stod omskriven på kultursidorna. Jag stålsatte mig, för tänk om det bara är mina vänner som är snälla när de säger att boken är bra, tänk om de bara tycker att den är intressant för att den handlar om mig. 

Men det verkade faktiskt enligt recensenten, Maria Ehrenberg, inte vara några större fel på boken, nej det var en riktigt fin recension. Rubriken lyder “Stillna – en säker debut utan åthävor” och hon skriver att den är väl sammanhållen i både tematik och ton. Jag försöker att inte hänga upp mig på något som hon uppfattat i texten, men som jag inte håller med om; jag kan ju inte styra hur texten upplevs i någon annans huvud.

En sak hon skrev satte sig: “…detta att beröva ett barn den självklara rätten att få vara i centrum för sina föräldrar…” Jag har aldrig tänkt på det viset, att jag skulle ha den rätten. För den är inte självklar. Människor i min närhet kan ibland höra mig klaga över att barnen tar över idag. De tar över offentliga rum, som caféer och bibliotek, de styr hela familjens tillvaro med sina krav på lekland och nöjesfält och sockrade bakverk. När jag var barn var det minsann kallt grus till lunch som gällde. Närå, men lördagsutflykten gick definitivt inte till något Hop N pop, utan till Obs! där man om man hade tur fick gå iväg till leksakerna och bokmärkena, enbart för att titta, och kanske fick man välja ett hubba-bubba vid kassan. Inga lekland, vid enstaka tillfällen en glass. Och lära sig att hålla tyst på biblioteket och när vuxna pratade. 

Men det är ändå skillnad på att som barn vara i centrum och att styra hela familjen utifrån sin sockerabstinens och sin jakt på dopaminkickar som endast kan ernås medelst åkattraktioner à la Loopen. Att vi bara åkte till Liseberg max en gång om året var naturligtvis inte misär, snarare sunt. Men att dämpa hela sitt väsen för att lyssna, avvakta, försöka att finnas så lite som möjligt, det kanske inte är det mest gynnsamma för trygghet, självkänsla och andra grundläggande behov. Och den där självklara rätten att vara i centrum för vadsomhelst, den känner jag inte. Kanske är det därför jag så gärna vill ha bekräftelse i form av en recension, ett bra betyg, en komplimang, ett uppmuntrande ord från chefen. Kanske kan det skänka mig känslan att ha rätt att få finnas lite mer. 

Hursomhelst så är jag glad att ha blivit recenserad. Och det var en fin recension.

I väntan på recensioner

Det finns tyvärr inget som garanterar att någon kommer att skriva en enda liten recension om min bok. Jag menar på kultursidorna, av litteraturkritiker. Och hur glad och tacksam jag än är för alla privata meddelanden jag får från er som läst och uppskattat, så väntar jag med låtsat tålamod på att få läsa en tryckt rad eller två, som kanske når ut till något fler än mina bekanta. 

Jag gissar att jag inte är ensam, att det är fler författare än jag själv som inte har ett superförlag med en massa PR-pengar och kontakter i ryggen. Så hur gör man? Ja, jag vet inte jag. Men något är man ju tvungen att göra.

Dealen med mitt förlag är att de i samråd med mig skickar ut min bok till ett antal recensenter. Sedan har jag själv kontaktat både ett fåtal bloggare och några kulturredaktioner ute i landet. Jag har egentligen ingen aning om huruvida det är så man ska göra, men så gjorde jag. Ett kort och, i mitt tycke, sakligt brev samt ett ex. av boken i ett paket överlämnat i brevbärarnas vård. Nu väntar jag. 

Troligtvis tar litteraturkritikerna än mindre hänsyn till min lilla bok om jag har skickat den själv, än om den kommit från förlaget. Och varför skulle de välja just min bok i floden av allt intressant som de måste få skickat till sig? Varför skulle de välja att skriva om poesi, när det finns deckare? Varför skulle de skriva om en debutant, när det finns kända författare? 

Men sommartid är stiltjetid och kultur- och nöjessidorna skriver kanske hellre om årets pinnglassutbud än om årets diktsamlingsutbud. Så jag väntar, och hoppas – och tror. Och medan jag väntar, så läser jag vad ni har skrivit till mig:

Någon sa precist och väl avvägt ordval.

Någon ler åt min beundransvärda förmåga att skildra min pappas sjukdom så ömsint.

Någon skriver att jag har beskrivit något otroligt svårt och jobbigt på ett så vackert sätt.

Någon säger att jag uttrycker tunga och komplexa känslor med lätt hand och med talspråk och att det är effektivt.

Och det är verkligen något att glädjas åt, medan jag väntar.

Om recensioner, eller: Lämna bokbloggarna i fred

zsfuzzg

Den första tiden efter mitt boksläpp var en spännande, men också utmattande, period. Jag lade ohemult med tid på att gå in på alla upptänkliga bokrelaterade sajter och söka på min bok. Goodreads, Storytel, AdLibris, Bokus, Instagram, bloggar, med mera, med mera. Varenda stjärna, vartenda omdöme och vartenda ord om boken påverkade mig. De positiva recensionerna gjorde mig förstås glad (och lättad), medan en mer ljummen eller rentav negativ recension nästan gav mig dåligt samvete för vad jag hade utsatt läsaren för.

Att det här var en utmattande tid är knappast konstigt. Förutom all tid och energi jag lade på att hålla mig uppdaterad, var det förstås en mentalt helt ohållbar situation. Tids nog släppte tack och lov manin, och jag bröt vanan att gå in på alla de där ovan nämnda sidorna. På instagram är jag fortfarande aktiv, men i övrigt har jag nu, nästan fem månader efter debuten, mer hälsosamma prioriteringar. Min dag står och faller inte längre med en recension. Därmed inte sagt att jag inte längre bryr mig om vad som sägs eller skrivs om boken. För inte så länge sedan recenserades boken på sidan Dagens Bok, med rubriken ”charmiga detaljer men färglös helhet”. Det lät ju inte som en stående ovation precis, och det var halvt motvilligt jag började läsa recensionen.

Den visade sig vara en av de i särklass mest genomarbetade och välformulerade recensionerna som boken fått. Recensenten var, som avslöjades redan i rubriken, inte överbegeistrad. Ändå gjorde recensionen mig väldigt, väldigt glad och tacksam. Dels för flera jättefina påståenden om boken, och dels för att recensenten så uppenbart hade lagt ner ordentligt med tid och möda på att verkligen analysera boken. Det var hedrande! Och det som lyftes som kritik hjälper mig vidare i skrivandet av kommande böcker.

I GP igår publicerades artikeln ”Författarna som försöker hota och tysta är en skam” av Celia Svedhem. Svedhem har pratat med flera bokbloggare som beskriver hur författare hört av sig efter att deras bok fått ett lågt betyg eller negativ recension. Vidare problematiseras i artikeln bokbloggarnas roll, eller snarare författarnas och förlagens syn på dem – är de tänkta att fungera som annonsplatser man kan köpa med ett recensionsexemplar? Jag blev både bedrövad och förvånad av att läsa vad bokbloggare tydligen får stå ut med. Samtidigt var det förstås lägligt med lite självrannsakan, och jag kom på att jag faktiskt har kommenterat en recension jag fått. Inte genom att kritisera recensenten, men genom att förklara en sak i boken som jag tyckte att hon – enligt en reflektion hon gjorde – hade missat. Det ångrar jag, för jag vill inte bidra till en kultur där bokbloggare vaktar sin tunga av rädsla att bli påhoppade eller ifrågasatta.

Svedhem berättar om när hon gick en kurs i kreativt skrivande och deltagarna fick instruktioner att ta emot kritik från kurskamraterna utan att yttra sig. De skulle inte kommentera, förklara sig eller gå i försvar – texten skulle tala för sig själv, och läsarens tolkning måsta få gälla. Det är ju själva grejen med litteratur – att den blir till olika läsupplevelser hos olika personer.

Anledningen till att jag tenderar att få dåligt samvete eller skämmas när jag läser en negativ recension av min bok, är att jag känner mig ansvarig för personens läsupplevelse. Ungefär som när jag har lagat mat till andra och är mån om att de ska tycka att det smakar bra. Men jag jobbar på att släppa den känslan, för jag kan omöjligt ansvara för varenda människas läsning och tolkning av min bok. Dessutom finns det ingen bok som alla gillar, och det står en ju fritt att sluta läsa om man inte uppskattar en bok.

Jag skulle så gärna önska att min nyfunna, lite mer avslappnade inställning till kritik, fick hålla i sig till oktober då nästa bok kommer ut. Det är dock inget jag vågar hoppas på, det är nog mer sannolikt att jag hamnar i en manisk period igen och jag kommer garanterat att bli ledsen eller besviken över sådant som sägs eller skrivs om mina böcker. Jag utger mig inte för att vara likgiltig inför negativ kritik, och jag vet hur tufft det kan kännas om ens bok inte landar rätt.

Men om bokbloggarna inte får vara ärliga, tappar ju recensionerna helt sin funktion. Jag ska därför påminna mig om att inte gå in och kommentera någons åsikt (mer än att tacka osv, förstås, för jag blir självklart fortfarande överlycklig när någon säger att de uppskattade boken!). Jag ska sitta lika tyst som Svedhem och hennes kursare när de gav återkoppling på varandras texter. För det ingår (i bästa fall) i författarens jobb att få kritik. Det borde däremot inte ingå i bokbloggarens.

 

Tiondelarnas vikt

Idag tänkte jag blir sådär lite ekonomnördig igen och prata siffror, närmare bestämt tiondelar. Min bok Klar himmel har vid det här laget funnits i fyra månader som tryckt produkt och e-format och i ett par veckor som ljudbok. Det fortsätter att trilla in recensioner av den på instagram och det är alltid lika kul att bli taggad i en sådan. Nu vet jag att de flesta som orkar skriva en recension och tagga författarens instagramkonto är positivt inställda till boken, men ändå. Det är skönt för egot att läsa att någon där ute har tyckt om min bok och haft några timmars trevlig läsning. Det sporrar mig att fortsätta skriva trots att jag ibland undrar hur jag ska lyckas knåpa ihop en andra bok.

Som debutant är jag nog inte ensam om att följa hur bokbebisens betyg utvecklar sig på olika sajter. Det finns ju en uppsjö av dem. När jag inte har någonting annat för mig (läs: när jag inte orkar ta tag i det jag borde göra) brukar jag skumma av dem. Bokus, Adlibris, Goodreads, Nextory, Storytel… Många av de lite större bokbloggarna lägger ut sina bedömningar på alla ställen, men det finns en hel del ”unika” kommentarer också. Jag är så himla tacksam för alla!

Så tack, du som läsare som lämnar ett betyg eller kommentar. Fortsätt med det!

Läsaromdömen

”Emmas nya liv” har nu funnits uti i lite drygt en månad och boken har, till min stora glädje, tagits emot väldigt väl. Jag har bävat och varit orolig. Målat upp scenarios där jag inte får någon feedback alls eller där boken sågas rakt av. Svårt att säga vad som skulle vara värst. Det sägs att all publicitet är bra publicitet, men jag undrar jag …

Det har trillat in feedback från vänner och bekanta, från bokbloggare, bokstagrammare och andra författare. Än så länge är det endast glada tillrop och fina omdömen. Helt fantastiskt och overkligt. Självklart hade jag hoppats att folk skulle gilla min bok. Fantiserat om att någon skulle lägga upp en recension på Instagram, men ändå aldrig riktigt trott att det skulle bli så. Visst har mina noveller lästs och recenserats, men ”Emmas nya liv” är liksom min bebis och jag har investerat så mycket av mig i den. Skrivit och skrivit om, följt av en väldigt intensiv redigeringsperiod i somras. Just nu, i denna post-boksläpp-fas, känner jag mig sårbar och känslig, nervös och ängslig. Men varje recension lyfter mig högre och högre och eventuella tårar beror enbart på lycka.

Jag tänkte att vi kan titta lite på vad läsarna säger om ”Emmas nya liv”:

”Denna debutant gav verkligen mersmak. Bok som är perfekt i höstmörkret. Betyg 4 av 5.”

”Den var jätterolig! Jag har suttit och skrattat högt på pendeltåget. Hoppas att du redan börjat slipa på en fortsättning.”

”Boken är så bra. Jag har svårt att slita mig.”

”Väldigt bra feelgood. Jag såg fram emot att läsa den varje kväll.”

”Det är inte ofta som jag har svårt att släppa en bok, längtar redan efter uppföljaren. Vilket målande språk du har när du skriver.”

”Helt underbar och jag har i stort sett sträckläst hela helgen. Du måste skynda dig med nästa!”

”Anna Alemos debutroman ”Emmas nya liv” kan bara beskrivas som en ny Bridget Jonas dagbok.”

”Boken är riktigt rolig och dessutom lättläst och härligt skriven. Det roliga blandas dock med knip i hjärtat för Emmas vars känslor och agerande beskrivs på ett jättefint sätt.”

”Texten är lättflytande och boken rolig, fast huvudpersonen går igenom en svårt period i livet.” 

”Betyg 5 av 5.”

”Nu har jag läst klart ”Emmas nya liv” och är helt såld! Nu blir det en enda väntan tills uppföljaren kommer.”

Jag blir så rörd. Och det känns extra roligt att så många verkar vara intresserade av en uppföljare då jag i detta nu sitter och redigerar den andra delen om Emma för fullt. Råmanuset blev klart redan i januari och har sedan legat på is. Väntat på att få uppmärksamhet. Två manus har jag skrivit efter det och sedan följde redigering av ”Emmas nya liv” och omskrivning av mitt så kallade ”manus 3”. Uppföljaren är således mitt ”manus 2” och ”manus 4” är fortfarande bara ett råmanus, ett fristående sådant. Så när del två är redo att skickas till förlag har jag ännu ett manus att redigera innan det är dags att skriva nytt. Och då blir det förmodligen den tredje delen om Emma som jag kommer att sätta tänderna i vilket jag verkligen fram emot.

Fina ord

Foto: José Figueroa

Jag skrev som svar på frågan vad jag hoppades skulle hända med min bok att den gärna fick bli recenserad men att jag framförallt såg fram emot att barn skulle läsa den och säga vad de tycker. Men när jag fick recensionen från BTJ (i deras inköpsvägledning för biblioteken) i början av sommaren och den gav högsta betyg blev jag ju oerhört mallig, så visst spelar recensioner roll.  Speciellt för oss som gör barnböcker, ett forum där recensioner är mer undantag än regler, är det ju extra roligt att få se någon tycka till om ens verk. 

När senaste numret av Vi Läser dök upp och Vi är lajon! var med bland deras barn- och ungdomsrecensioner kändes det nästan overkligt. Det brukar vara kanske tio böcker med per nummer, tio nummer om året. Det innebär att det är cirka 100 av de 2300 barnböcker som ges ut som får plats, så jag är mycket hedrad. Att det sedan är väldigt fina saker de har att säga värmer ju extra mycket:

Nu har jag ännu svårare ångest över att följa upp mästerverket. Ett kärt besvär med andra ord.

Försäljning och läsarreaktioner

 

emelie-novotny_071_c-stefan-tell-webbversion.jpeg

Foto: Stefan Tell

Nu finns Vänd rätt upp ute i butik. Det är fortfarande smått overkligt att se den i hyllan, rosa och skimrande. Tillsammans med alla andra böcker av kända författare. Boken finns nu i alla Akademibokhandelns butiker och självklart också på Bokus och Adlibris. Det är fint att tänka att min bok nu är utspridd runt om i Sverige, att det finns en del av mig på alla dessa platser samtidigt, och att den har fått flytta hem till läsare.

Om du är sugen på att provläsa Vänd rätt upp finns det en smakprovs-pocket i Akademibokhandelns butiker med utdrag ur 7 ungdomsböcker från Bonnier Carlsen. Vill du sen läsa hela boken får du också 20% rabatt på valfri titel ur smakprovet med kupongen som finns längst bak.

IMG_2538
Som anställd på Akademibokhandeln har jag tillgång till försäljningssiffrorna i våra butiker och våra nätbokhandlar. Det första exemplaret såldes i Trollhättan samma dag som Vänd rätt upp kom ut i butik. Att det där första exet blev sålt så snabbt var en lättnad. Det är trots allt det bästa beviset på att någon är så intresserad av min bok att hen är beredd att betala för den. Bonnierförlagen erbjuder också sina författare en inloggning för att kunna följa försäljningen. I deras portal syns försäljning till fysisk bokhandel och nätbokhandel separat, samt försäljning till bibliotek. Men sålda exemplar till bokhandeln visar hur många exemplar som har sålts till butik, inte hur många som faktiskt har sålts vidare till kund. I bokbranschen finns det något som heter returrätt. Det innebär att bokhandlarna får skicka tillbaka de böcker som inte har sålts inom en viss period och få pengarna tillbaka. De titlar som säljer får längre tid i hyllorna och de som inte säljer åker ut ganska snabbt. Platsbrist är en ständig fråga för bokhandeln och alla ytor måste vara lönsamma, samtidigt som det ges ut många fler böcker än vad som får plats på hyllorna. Därför behöver en ta de hundratals sålda böckerna till bokhandeln med en nypa salt, egentligen står de bara på hyllorna till låns.

IMG_2527

Det absolut bästa med att boken nu är ute är att det äntligen börjar komma läsarreaktioner! Jag har varit nervös inför dem och försökt resonera så att alla inte kommer att älska Vänd rätt upp och att det inte heller är meningen. Läsarens upplevelser ligger så långt utanför min kontroll, jag kan inte styra över dem. Kanske är det just därför som jag blir alldeles rusig och pirrig av de läsarreaktioner jag har fått. Nu kommer de flesta från de som var på releasefesten, alltså människor som känner mig sedan tidigare. Därför är det extra roligt när de är så överväldigande, tacksamma och generösa:

”Så bra! Så fin! Så välstämt nördig!”

”Jag älskar hur du fått med allt det där enkla och självklara som egentligen är helt magiskt. Att sitta på en häst som betar – hur bogbladen höjs och sänks. Det tog nästan luften ur mig. ”

”Karaktärerna kommer att leva i mitt huvud”

”Framtidsnoja, förälskelse, sex och kärlek, svek och hämnd, kompisar och långa nätter, insikten om maktförhållanden och testande av gränser. Helt enkelt stora känslor – och lägg till det HÄSTAR… Själv hamnade jag omedelbart i bokslukaråldern!”

Och kanske det finaste av allt:

”Jag hoppas att du kommer att skriva fler böcker.”

Recensionsdatum för Vänd rätt upp är på måndag, den 18:e juni. Att barn- och ungdomslitteratur sällan recenseras på dagen har jag med mig, men jag håller mina tummar och tår för att få läsa några rader om den.

Gästbloggare: Niklas Leavy

HyperFocal: 0

Fotograf: Henric Lindsten

Alla som skriver vet hur avgörande det är att lyckas placera en viss kroppsdel på en stol, under en viss tid, med en viss regelbundenhet. Inspiration är – åtminstone för min del – en av de mer opålitliga vänner jag har som författare. Jag skriver fantastiska scener, hela epos, sinnesutvidgande böcker – när jag inte sitter på den där stolen. Tjusningen, ruset och den bottenlösa skräcken att översätta allt det där som trycker sig fram inom en. Känslan när man satt punkt och boken går till tryck är en av livets allra största och finaste. Så långt tror jag vi är överens, väl?

Men, vad händer sedan? De första recensionerna trillar in. Författarsigneringar, releasemingel och intervjuer i tidningar och radio. Förlaget börjar rapportera försäljningssiffror. Det är lätt att leta efter logik där det inte finns någon. Och då menar jag nog främst hos mig själv. Jag förstod först i det skedet vad det var jag verkligen längtade efter. Vad jag ville. Varför jag tycker att jag har något att säga och vill bli läst. Jag ville ha läsarreaktioner.

Bland vänner och familj såg jag olika scener spelas ut. Många var tysta. Oklart varför. En del var översvallande glada för min skull och ville då främst betona vilken beundransvärd ansträngning jag gått i mål med. En del ville påpeka att kriminalromaner inte riktigt är deras tekopp. Förvånansvärt många tyckte att det var viktigt att påpeka att jag stod i vägen för boken. Slutligen de som låtit sig uppslukas av romanen. Som gav mig och texten den där kärleken jag uppenbarligen så desperat behöver.

Hur var det då med det månghövdade digitala monstret? Jag begick misstaget att läsa recensionerna på de stora nätbokhandlarna och ljudbokssajterna. Domen: Jag är det bästa som hänt svensk kriminallitteratur sedan Stieg Larsson, eller Kepler. Jag är också det sämsta som hänt någonsin: ett obegripligt, rörigt mysterium.

Inspiration har en lika elak tvilling i författarlivet: ensamheten. Jag vill så gärna lyssna på de läsare som berörts av mina ord. Problemet är att både de som älskar min roman och de som hatar den har berörts.

Stolen står där. I rummet trängs ensamheten, inspirationen och längtan efter att utrycka mig, med en lika stark längtan efter att bli läst.

Känner du igen dig? Var så god och sitt.

Niklas Leavy

Författare till romanen Nattviol, första delen i trilogin Stockholm Calling (Bokförlaget Polaris). Även utgivningschef (pedagogik) på Natur & Kultur Akademisk.

9789188647047_200x_nattviol

Hur förhålla sig till recensioner

forlaget_michaela_von_kugelgen_2017_webres-001

Foto: Niklas Sandström.

Att skriva en bok och få den utgiven betyder att boken också i de flesta fall blir recenserad. Kanske inte alltid i den stora dagstidningen, men det finns allt fler bloggare och instagrammare som skriver om böcker – och vad är väl bättre än det! Mer boksnack, tack!

Recensioner är alltså en del av processen. I bästa fall kan en recension göra författaren överlycklig och i värsta fall kan samma författare känna sig riktigt, riktigt skit. Och jag tror att så gott som alla författare fått vara med om bägge situationerna.

Men hur ska man då förhålla sig till recensionerna? Både till de bra och till de dåliga? Bra recensioner är kanske ändå lite lättare, de kan man gladeligen dela vidare på sociala medier och glädja sig över att läsaren gillat det man skrivit. Målgruppen har läst och gillat, hurra! Men jag har också hört om att riktigt bra recensioner kan leda till panik. Kan jag göra om det här? Tänk om jag aldrig skriver en lika bra bok? Ändå ett sorts lyxproblem tänker jag mig.

En sämre recension då? Hur ska man komma över att det finns läsare som inte alls gillat, eller kanske ens förstått vad man försökt åstadkomma? Hur ska man förhålla sig till dem som kanske inte alls förstår genren i sig? Jag har läst om romancerecensioner som kritiserat att storyn är för förutsägbar – måste paret verkligen bli ihop på slutet? (Ja, de måste det, det hör till genren på samma sätt som att vi får veta mördaren i slutet av en deckare.)

Men som författare, eller vilken kreativ skapande person som helst, måste man ju kanske också inse att alla inte kommer att gilla det man skapat. Och allt annat vore väl galet. Kanske romanceboken var helt fel för Tanja, 37 år, medan Gösta, 62, älskade den. Alla gillar inte allt och så ska det också vara.

När jag läst en sämre recension av min debut har jag velat argumentera och förklara. Säga att ”det är inte alls så jag menat”. Men var och en har naturligtvis rätt till sin tolkning och jag har med stor fascination läst både bättre och sämre recensioner om min debut. Den konstruktiva kritiken försöker jag ta till mig, lära mig och göra bättre nästa gång. I vissa fall har jag hållit med recensenten till hundra procent, i andra fall har jag skakat på huvudet och skrikit ”du förstååååår inte!”.

Och här kommer vi in på smak och tycke igen. Samma sak som en läsare ansett är riktigt skräp, har någon annan tyckt att är fantastiskt. Jag har fått läsa att jag skriver flyhänt och jag har fått läsa att jag skriver platt. Jag har fått läsa att miljöbeskrivningarna inte är tillräckliga och jag har fått läsa att boken tar läsaren med sig till Ecuador.

Jag har tjutit av glädje när någon tyckt att min bok är den ”bästa boken som jag läst i år” och jag har fällt några tårar när jag läst recensioner som inte sparat på orden gällande kritiken. Jag tänker mig att bägge reaktioner är rätt naturliga. En författare är bara en människa och att inte känna något alls skulle vara märkligt. Som debutant är man kanske extra känslig och debutanthjärtat är skört.

Ändå gläds jag över varje person som läst min bok och som tyckt till, analyserat och kommenterat. Vissa kommentarer har jag kanske avfärdat, medan andra har jag tagit till mig och reflekterat över. Och de riktigt riktigt fina recensionerna sparar jag i mitt hjärta (och på datorn) och plockar fram en dålig dag. Det finns folk som tycker att min bok är den värsta dyngan nånsin, men det finns också folk som älskar den. Och det är ju för dem jag skriver.

Har du blivit recenserad? Hur har du förhållit dig till recensionerna?

Down under – over the moon

Följ med på 36 intensiva minuter i mitt liv, torsdagen den 22 juni:
xxxx
IMG_6423

14.17
Förläggaren: ”Hej Johan, det är Ada. Den är här nu!”
Jag: ”Ehe … ehe … ehe …”
Förläggaren: ”Är du kvar?”
Jag: ”Jag kommer över!” Klick!

 XXXXXX

XXXXXX

XXXXXX
IMG_6438

14.29
Men kan vi åka nån gång!
Det är väl inte så viktigt att alla dagisbarn åker i samma vagn!

 

 

IMG_6440


14.33

Kanske är fint med alla färger, men måste rulltrapporna rulla så otroligt långsamt i dag?

 

 

 

IMG_6442

14.48

Tänk om den inte håller?
Borde jag ha gjort en redigeringsrunda till? 

Är det verkligen så himla bra med den där duschscenen …?

 


IMG_6448 2

14.50
Ja du … lite sent att göra nåt åt det nu!

 

 

 

IMG_3938

 

 


14.51

Jag:

 

 

 

 

 

 

 

 

IMG_645014.53

Förläggaren: ”Och du fick en recension i Bibliotekstjänst tidning i dag!”
Jag; ”Huh? Redan? Vill jag veta vad det står?”
Förläggaren: ”Ja, det vill du. Till exempel står det: ”Det här är en utmärkt ungdomsbok som tar sig in under skinnet” (ur recension i BTJ nr:17 av Maria Wolff Gripfelt)
Jag: ”Shit!” (glädjesnyft)

 

 

 

En otroligt glad midsommar på er allihopa!

 

Veckans låt från  Down under-spellistan, musiken som flödade ur freestylen och räddade mina tonår.

Om ni vill få en liten inblick i min vardag, kolla gärna på mitt Instagramkonto; johanjimehn

Okoreograferad kycklingdans eller soffläge?

20170505_145250

Fotograf: Jonas Schiller

Låt oss prata om det här med recensioner.

Under nästan hela arbetet med Hemligheter små var det här med att bli recenserad något som jag funderade på. Som jag både längtade efter och bävade inför. Vad ska folk tycka?

Nu har Hemligheter små funnits ute i handeln i en månad och några recensioner har den fått. Något jag också lärt mig att man inte alls kan räkna med, att få recensioner alltså.
De flesta som jag läst har varit positiva och fått mig att dansa en liten glädjedans här hemma, tänk er kycklingdansen fast mindre koreograferat mer glädjeskutt 🙂
Sen finns det de där recensionerna som får en att lägga sig i soffan och stirra upp i taket i en timme. Det är så lång tid jag ger mig själv att bryta ihop, sen är det slut på att tycka synd om mig själv – eller att recensenten inte fattar någonting – och fortsätta jobba.

Det jobbigaste med att få en halvljummen eller iskall recension är att det är dem man fastnar i. Man hakar upp sig på det negativa och glömmer alla positiva ord man fått höra. Det näst jobbigaste är att man inte kan bemöta dem. Som en recension jag fick nyligen där en detalj ifrågasattes som dålig research av mig och det kliade i fingrarna att skriva och tala om att så inte var fallet. Att detaljen faktiskt finns på riktigt. Men man får snällt sitta på fingrarna 🙂

Alla kommer inte tycka om ens bok. Alla kommer inte att läsa den på samma sätt och förstå vad du är ute efter trots att du själv tycker att det är jätte tydligt. Och det är helt okej. Så länge som du tycker om din bok, ditt sätt att skriva och storyn du berättar, då spelar det egentligen ingen roll vad någon annan tycker.

Fast vem försöker jag lura, det är klart att det gör.

Annars skulle vi inte dansa glädjedanser eller ligga i soffan och stirra i taket när någon berättat vad de tycker om våra böcker. Det som är viktigt är hur vi hanterar informationen. Vad vi gör med den.

Man dansar eller bryter ihop och kommer igen. Man tar till sig kritiken, jobbar hårdare, blir bättre och  fortsätter att lära sig så att nästa bok blir ännu tajtare.

Själv ska jag göra just det och förhoppningsvis utveckla mitt skrivande. Jag har tagit till mig både de positiva orden och kritiken jag hittills fått för Hemligheter små, utvärderat dem och ska använda mig av det när det blir dags att redigera Brutna små regler efter att min förläggare och redaktör nagelfarit manuset en första gång.

Ja, jag skickade äntligen in det till förlaget i fredags 🙂
Heja mig!!

Hög på skrivandet

20170505_145250

Fotograf: Jonas Schiller

Jag har fått uppleva en hel del nya första gången saker veckan som gått och det är så roligt. Jag går konstant runt med ett leende på läpparna känns det som. Jag är hög på min egen bok och på skrivandet. Bästa känslan någonsin!

I tisdags, den 2 maj, släpptes Hemligheter små. 1 ½ vecka innan det datum som jag fått av förlaget, så det blev verkligen en överraskning när min ena lillasyster skickade en bild på min fina bok i Harlequin hyllan hos Ica Maxi Karlstad. En mycket trevlig överraskning måste jag säga då jag inte hann stressa upp mig överhuvudtaget utan plötsligt så fanns den bara där. En ganska befriande känsla om jag ska vara ärlig. Och skräckinjagande.

Ja, jag erkänner min första tanke var: Vad har jag gjort?

Sen utbyttes den snabbt mot tanken: Fasen vad grym jag är som gjort detta!

Det dröjde inte länge innan den första recensionen dök upp och så satt jag där med hjärtat i halsgropen och försökte läsa orden som stod skrivna.
Det var min ena lillasyster som även denna gång gjorde mig uppmärksam på detta. Någon annan än jag och de på förlaget hade läst min bok och dessutom tyckt om den!
Om jag inte haft öron skulle antagligen mitt leende ha gått hela vägen runt, eller i alla fall fått käken att hoppa ur led.

Känslan går inte riktigt att beskriva men jag kan säga som så att det är en ganska märklig känsla. Att få det man slitit med i så många månader utvärderat och analyserat. Ändå är det en av sakerna man hoppas på som författare, att folk ska läsa ens bok och tala om för andra vad de tyckte om den. Sen om det görs via bloggar, på Instagram eller mun till mun spelar ingen roll. Även om det är en skum känsla så är jag så tacksam för de som tar sig tid att läsa min bok och delar med sig av vad de tyckte om den.

Två till recensioner har trillat in sedan den första och jag lagrar alla de fina orden som jag fått hittills. Sparar dem tills jag behöver påminna mig själv om att jag visst kan skriva, för det kommer att komma sådana stunder. Det är den känslomässiga bergochdalbanan i att vara en skrivande person.

Men denna vecka har jag som sagt varit hög, på skrivande. Jag har redigerat manus två och det känns så sjukt bra. Som att den har potential att bli snäppet bättre än Hemligheter små om jag bara kan knyta ihop alla trådar. Jag märker hur mycket jag har utvecklats sedan jag satt och slet med Hemligheter små. Hur jag kan se och uppfatta saker i texten som behöver åtgärdas på ett helt annat sätt nu. Att jag ifrågasätter mig själv och texten utan att blanda in mina personliga känslor i det hela. Jag hoppas att förlaget också ska se detta när det får läsa manuset.

Denna vecka kommer jag att spendera med att fortsätta redigera manus två, som går under namnet Brutna små regler samt förbereda inför releasefesten som äger rum på lördag. Dessutom så fortsätter jag med min marknadsföringsstrategi; att göra en sak om dagen för min bok.

Det blev ett lite svamligt inlägg idag men ni får stå ut med det för själv är jag just nu lite all over the place 🙂

Vill bara avsluta detta inlägg med att säga tack.
Tack för att ni hänger med mig här på Debutantbloggen och läser mina inlägg, även de svamliga 🙂 Jag är så glad och tacksam för att jag får tillhöra denna underbara skrivargemenskap som finns där ute.

Kram från en lycklig, omtumlad och något hög författare som försöker stå stadigt på jorden ❤

IMG_2525

Min fina bok på Ica Maxi Karlstad!

Reaktioner

bildmaricakallner16Tjo!

Nu har jag haft min bok i några veckor och jag har börjat få reaktioner: personer som tycker om den, personer som blir inspirerade och själva vill skriva, personer som tror att boken handlar om dem och personer som vill att den ska handla om dem.

 

I veckan läste jag den första recensionen. Den är skriven av Gabrielle Hult och finns på bloggen Läsa och skriva. Det var en fin och bra recension. Känner att Hult har förstått boken. Men när jag läste recensionen … Magen sved och hjärtat dundrade och jag svettades och borrade naglarna i handflatorna.

Allt är väl. Recensionen är bra och jag är oerhört glad att Hult skrev om Det som får plats.

Att få reaktioner. Det är märkligt. Lite jobbigt men mest roligt. Det svåra är när någon vill se boken och jag räcker över den till henne och hon börjar bläddra i den. Jag vet inte vad jag ska göra med mig själv. Jag bara är där och väntar. Är så mycket – som om jag sväller. Och hon bläddrar i boken och läser här och läser där och läser något högt och jag vet inte vad jag ska säga.

Nästa vecka har jag mitt andra författarframträdande. Den här gången kommer jag att vara ensam och prata. Jag försöker skriva ned mina tankar. Mina snurriga tankar. Vad är egentligen intressant att säga om boken och om skrivandet av den? Svårt att veta. Försöker gå tillbaka i tankarna till andra författares framträdanden, då jag suttit i publiken och lyssnat. Jag vet inte vad det är som gör ett författarsamtal intressant. Kan inte sätta fingret på det. Ibland är det bara väldigt bra och ibland är det långtråkigt. Men varför?

Jag försöker sätta mina snurriga tankar i en kontext. Framträdandet kommer att vara i St. Staffans församling (Svenska kyrkan i Staffanstorp). Försöker sätta mina tankar i den kontexten. I det sammanhanget. Väljer novellen Fredrika som till viss del utspelar sig i en kyrkomiljö och som handlar om en troende person. Utgår från den novellen.

På lördag åker jag till Perstorp och håller en workshop i självbiografiskt skrivande. Om du har vägarna förbi så kom till biblioteket och skriv med mig! Workshopen börjar klockan 10 och det är gratis att vara med.

Mitt nästa inlägg blir på skärtorsdagen. Då fortsätter jag med spåret om kyrkomiljö. Det blir kul!

 

p.s Vad tycker du gör ett författarframträdande intressant eller tråkigt? d.s